En historia i flera kapitel

Kapitel 1
Jag hängde alltså på adoptera.nu i flera år. Jag vill minnas att jag började läsa där redan 2002 alltså innan vi ens hade börjat med IVF. Tala om att vara förutseende! Eller som min man säger, att ta ut elände i förskott. Jag vågade inte hoppas på att vi skulle lyckas med IVF så jag ville gardera mig.

Till och från skrev vuxna adopterade på sidan, och ett par av dem hade en ganska rigid och oförsonlig inställning till vad adoptivföräldrar bör och inte bör göra. Inte blanda biologiska och adopterade barn. Behålla barnets ursprungsnamn. Diskussionerna kunde snabbt urarta och bli väldigt hätska. Ofta kom påståendet att det är fundamentalt egoistiskt att adoptera, att adopterade barn minsann inte bett om att få komma hit och att svenska adoptivföräldrar aldrig kan föreställa sig den rasism och det utanförskap som adopterade möter.

I början blev jag förvirrad och ledsen av denna våg av bitterhet. Var det så här det skulle bli? Skulle vi bli tvungna att vänja oss vid den här typen av anklagelser och oförsonligheter? Dessutom sörjde jag intensivt just då och var extra känslig. Var det så hemskt att önska sig ett barn?

Så småningom började jag kunna läsa inläggen igen och närma mig en förståelse. I sak hade de ofta rätt. Det är egoistiskt att adoptera. Det hade varit betydligt mindre egoistiskt att skicka pengarna till bistånd. Adopterade barn har inte bett om att få komma hit. (Just detta höll mig faktiskt vaken några nätter för ett och ett halvt år sedan. Jag tänkte på bebis Q i sin fostermammas trygga famn, ovetande om att för honom livsavvgörande beslut hade fattats av människor som aldrig ens sett honom. Det kändes som ett stort ansvar.) Och nej, jag tror aldrig att jag, visserligen mörkhårigare än de flesta svenskar, men med uteslutande svenskfödda förfäder, kan föreställa mig hur det är att se annorlunda ut än alla andra. Att ha ett utseende som folk genast drar slutsatser av. Aha, han är adopterad.

Framför allt började jag kunna se på saken från andra sidan. Det vuxna barnets sida som ser föräldrarnas misstag upprepas. Och jag kände igen känslan av att faktiskt ha värdefull information att dela med mig av. Förstahandsupplevelser, ögonvittnesskildringar. Jag vet hur det kan vara, jag vet hur det kan kännas, lyssna på mig! Men att mötas av överseende, undvikande, försvar och till sist rena attacker.

Kapitel 2
För tio år sedan skilde sig en av mina bästa vänner. För oss - hennes vänner (och hennes man) - kom det som en blixt från klar himmel. Några månader tidigare hade hon drabbats av den stora passionen. Som var ömsesidig. Tillsammans hade de funderat och nu hade de bestämt sig.

Det var hon och jag som var vänner från början men O och hennes man kom också väldigt bra överens. Vi umgicks mycket, firade midsomrar och valborg ihop. Nu efteråt ser jag att det var en ganska ytlig vänskap som mestadels byggde på att vi var två par. Men det tänkte jag inte på då. Vi pratade om jobbet, böcker vi läst, filmer vi sett, resor vi gjort eller planerade. Men inte om vilka vi var, vad vi kände, vad vi önskade och ville.

Så lät hon bomben brisera, och sprang och gömde sig. Någon annan fick sopa upp skärvorna, trösta och plåstra om. En kaotisk tid följde, vi höll sporadisk kontakt. Men hon var min vän och hon var i kris.

Vi träffades en kväll när det värsta dammet lagt sig. Dricka vin och prata ut om allt som hänt. Och hon hade ett särskilt ärende. Eftersom hennes passion hade barn ville hon veta hur jag upplevt mina föräldrars skilsmässa. Hur skulle hon agera för att inte göra fel.

Jag funderade ett slag, för jag begrep att det var minerad mark vi rörde oss på, både för henne och för mig. Men till sist sa jag att jag tyckte att de skulle vänta med att flytta ihop. För barnen hade världen troligen vänts upp och ner när pappa plötsligt bröt upp. Det var mycket nog för dem att vänja sig vid ett liv där föräldrarna bor på olika håll, att nästan direkt flytta ihop med en styvmamma (som dessutom var orsaken till uppbrottet) var för mycket.

Hon tindrade med ögonen och förklarade att de måste flytta ihop omedelbart eftersom de gav varann så mycket och inte kunde leva utan varann. Och vuxna inte ska ge avkall på sin lycka för barnens skull. Och att lyckliga föräldrar resulterar i lyckliga barn.

Men tänk efter, vädjade jag. Varannan vecka har han barnen och då kan ni träffas allihop och lära känna varann i lugn takt för att så småningom flytta ihop. Varannan vecka är de hos sin mamma och då kan ni knulla som kaniner dygnet runt.

Men hon var orubblig. Jag glömmer aldrig känslan, det var som att tala med en vägg. En blond förälskad och tindrande vägg. Efter några vändor gav jag upp och vi pratade om annat och drack upp vårt vin.

Vår vänskap tog slut rätt snabbt efter det där. Men det var inte bara på grund av vårt samtal, för det var också svårt att låta bli att välja sida i konflikten mellan henne och hennes man. För O var valet enkelt, men jag kämpade emot. Jag ville verkligen behålla min vän och jag ville kunna sätta mig över att hon inte lyssnade på mina råd, jag ville inte vara en moraliserande besserwisser som talar om för andra hur de ska leva sina liv.

Men hon sårade mig faktiskt den där kvällen. Hon bad om min historia och mina erfarenheter och mina råd och sedan gav hon blanka fan i dem när de inte passade henne.

Hur det gick sedan? Det är knappt att jag vill berätta. Hon levde intensivt familjeliv i fem år, och jobbade som en bäver för att få livsekvationen att fungera. Jag tror att hon var en mycket bra styvmamma åt barnen. Men efter fem år brast det igen och det blev separation. Passionen blev så sårad av hennes uppbrott att han vägrade låta henne träffa barnen. Idag har hon en ny man. Jo, han har också barn sedan tidigare.

Kapitel 3
Jag är sju år och av någon anledning har jag frågat mamma vem hon tycker mest om i hela världen. Dig, svarar hon. Jag blir förvånad över svaret. Att hon älskar mig vet jag, för det säger hon ofta. Men jag trodde faktiskt att det var min styvfar som kom överst på listan. Ibland på helgerna hör jag genom sovrumsväggen hur de pippar. Det gör mig ledsen och generad men jag låtsas som att jag inte hör.

Vi bor i USA, mamma och jag och min styvfar. Pappa är kvar i Sverige och jag längtar hjärtat ur bröstet efter honom. Efter ett par år åker styvfar hem och mamma och jag bor ensamma. Det är underbart. För första (och sista) gången i mitt liv rår jag helt och hållet om min mamma.

Det sitter ett foto av mamma och mig på hennes sovrumsvägg. Jag ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig med fula glasögon och enorma kanintänder. "Du är så söt", säger mamma. "Jag tittar alltid på dig så som jag gör där på kortet". Jag ser på bilden. Hon tittar inte alls på mig. Hon ler och ser snett framåt, mellan mig och kameran. Men jag tittar på henne.

Kapitel 4
Jag har just gjort en titthålsoperation av livmodern och fått den senkomna förklaringen till att jag aldrig blivit med barn. Jag borde vara ledsen och upprörd men är det inte.

Mamma gråter i telefon, och så lämnar hon över luren till min styvfar. Vi talar aldrig i telefon annat än när mamma inte är hemma, och då bara mycket kort. Vår relation var ett tag helt bottenfrusen men är nu neutral. Han låter spänd och talar fort. Han berättar osammanhängande om en nära släkting, död sedan länge, som led av svåra återkommande depressioner. Hon hade det så svårt. Men när hon vid ett tillfälle fick ont i foten blev det en lättnad för henne, det var något konkret och fysiskt som hon kunde förstå.

"Jag kom att tänka på det när jag hörde om dig", säger han och rösten bryts.

Och jag gråter nästan också. Över hans klumpiga omsorg. Över hans oförmåga.

Kapitel 5
Jesper Juul har sagt att i stort sett alla föräldrar älskar sina barn. Det som skiljer är förmågan att kunna förmedla det.

Epilog
Vad ville jag säga med detta? Jag vet inte riktigt. Kanske detta: hur svårt det än är ibland att vara vuxen så är det ännu svårare att vara barn. För vuxna kan välja.