2008-01-23

En historia i flera kapitel

Kapitel 1
Jag hängde alltså på adoptera.nu i flera år. Jag vill minnas att jag började läsa där redan 2002 alltså innan vi ens hade börjat med IVF. Tala om att vara förutseende! Eller som min man säger, att ta ut elände i förskott. Jag vågade inte hoppas på att vi skulle lyckas med IVF så jag ville gardera mig.

Till och från skrev vuxna adopterade på sidan, och ett par av dem hade en ganska rigid och oförsonlig inställning till vad adoptivföräldrar bör och inte bör göra. Inte blanda biologiska och adopterade barn. Behålla barnets ursprungsnamn. Diskussionerna kunde snabbt urarta och bli väldigt hätska. Ofta kom påståendet att det är fundamentalt egoistiskt att adoptera, att adopterade barn minsann inte bett om att få komma hit och att svenska adoptivföräldrar aldrig kan föreställa sig den rasism och det utanförskap som adopterade möter.

I början blev jag förvirrad och ledsen av denna våg av bitterhet. Var det så här det skulle bli? Skulle vi bli tvungna att vänja oss vid den här typen av anklagelser och oförsonligheter? Dessutom sörjde jag intensivt just då och var extra känslig. Var det så hemskt att önska sig ett barn?

Så småningom började jag kunna läsa inläggen igen och närma mig en förståelse. I sak hade de ofta rätt. Det är egoistiskt att adoptera. Det hade varit betydligt mindre egoistiskt att skicka pengarna till bistånd. Adopterade barn har inte bett om att få komma hit. (Just detta höll mig faktiskt vaken några nätter för ett och ett halvt år sedan. Jag tänkte på bebis Q i sin fostermammas trygga famn, ovetande om att för honom livsavvgörande beslut hade fattats av människor som aldrig ens sett honom. Det kändes som ett stort ansvar.) Och nej, jag tror aldrig att jag, visserligen mörkhårigare än de flesta svenskar, men med uteslutande svenskfödda förfäder, kan föreställa mig hur det är att se annorlunda ut än alla andra. Att ha ett utseende som folk genast drar slutsatser av. Aha, han är adopterad.

Framför allt började jag kunna se på saken från andra sidan. Det vuxna barnets sida som ser föräldrarnas misstag upprepas. Och jag kände igen känslan av att faktiskt ha värdefull information att dela med mig av. Förstahandsupplevelser, ögonvittnesskildringar. Jag vet hur det kan vara, jag vet hur det kan kännas, lyssna på mig! Men att mötas av överseende, undvikande, försvar och till sist rena attacker.

Kapitel 2
För tio år sedan skilde sig en av mina bästa vänner. För oss - hennes vänner (och hennes man) - kom det som en blixt från klar himmel. Några månader tidigare hade hon drabbats av den stora passionen. Som var ömsesidig. Tillsammans hade de funderat och nu hade de bestämt sig.

Det var hon och jag som var vänner från början men O och hennes man kom också väldigt bra överens. Vi umgicks mycket, firade midsomrar och valborg ihop. Nu efteråt ser jag att det var en ganska ytlig vänskap som mestadels byggde på att vi var två par. Men det tänkte jag inte på då. Vi pratade om jobbet, böcker vi läst, filmer vi sett, resor vi gjort eller planerade. Men inte om vilka vi var, vad vi kände, vad vi önskade och ville.

Så lät hon bomben brisera, och sprang och gömde sig. Någon annan fick sopa upp skärvorna, trösta och plåstra om. En kaotisk tid följde, vi höll sporadisk kontakt. Men hon var min vän och hon var i kris.

Vi träffades en kväll när det värsta dammet lagt sig. Dricka vin och prata ut om allt som hänt. Och hon hade ett särskilt ärende. Eftersom hennes passion hade barn ville hon veta hur jag upplevt mina föräldrars skilsmässa. Hur skulle hon agera för att inte göra fel.

Jag funderade ett slag, för jag begrep att det var minerad mark vi rörde oss på, både för henne och för mig. Men till sist sa jag att jag tyckte att de skulle vänta med att flytta ihop. För barnen hade världen troligen vänts upp och ner när pappa plötsligt bröt upp. Det var mycket nog för dem att vänja sig vid ett liv där föräldrarna bor på olika håll, att nästan direkt flytta ihop med en styvmamma (som dessutom var orsaken till uppbrottet) var för mycket.

Hon tindrade med ögonen och förklarade att de måste flytta ihop omedelbart eftersom de gav varann så mycket och inte kunde leva utan varann. Och vuxna inte ska ge avkall på sin lycka för barnens skull. Och att lyckliga föräldrar resulterar i lyckliga barn.

Men tänk efter, vädjade jag. Varannan vecka har han barnen och då kan ni träffas allihop och lära känna varann i lugn takt för att så småningom flytta ihop. Varannan vecka är de hos sin mamma och då kan ni knulla som kaniner dygnet runt.

Men hon var orubblig. Jag glömmer aldrig känslan, det var som att tala med en vägg. En blond förälskad och tindrande vägg. Efter några vändor gav jag upp och vi pratade om annat och drack upp vårt vin.

Vår vänskap tog slut rätt snabbt efter det där. Men det var inte bara på grund av vårt samtal, för det var också svårt att låta bli att välja sida i konflikten mellan henne och hennes man. För O var valet enkelt, men jag kämpade emot. Jag ville verkligen behålla min vän och jag ville kunna sätta mig över att hon inte lyssnade på mina råd, jag ville inte vara en moraliserande besserwisser som talar om för andra hur de ska leva sina liv.

Men hon sårade mig faktiskt den där kvällen. Hon bad om min historia och mina erfarenheter och mina råd och sedan gav hon blanka fan i dem när de inte passade henne.

Hur det gick sedan? Det är knappt att jag vill berätta. Hon levde intensivt familjeliv i fem år, och jobbade som en bäver för att få livsekvationen att fungera. Jag tror att hon var en mycket bra styvmamma åt barnen. Men efter fem år brast det igen och det blev separation. Passionen blev så sårad av hennes uppbrott att han vägrade låta henne träffa barnen. Idag har hon en ny man. Jo, han har också barn sedan tidigare.

Kapitel 3
Jag är sju år och av någon anledning har jag frågat mamma vem hon tycker mest om i hela världen. Dig, svarar hon. Jag blir förvånad över svaret. Att hon älskar mig vet jag, för det säger hon ofta. Men jag trodde faktiskt att det var min styvfar som kom överst på listan. Ibland på helgerna hör jag genom sovrumsväggen hur de pippar. Det gör mig ledsen och generad men jag låtsas som att jag inte hör.

Vi bor i USA, mamma och jag och min styvfar. Pappa är kvar i Sverige och jag längtar hjärtat ur bröstet efter honom. Efter ett par år åker styvfar hem och mamma och jag bor ensamma. Det är underbart. För första (och sista) gången i mitt liv rår jag helt och hållet om min mamma.

Det sitter ett foto av mamma och mig på hennes sovrumsvägg. Jag ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig med fula glasögon och enorma kanintänder. "Du är så söt", säger mamma. "Jag tittar alltid på dig så som jag gör där på kortet". Jag ser på bilden. Hon tittar inte alls på mig. Hon ler och ser snett framåt, mellan mig och kameran. Men jag tittar på henne.

Kapitel 4
Jag har just gjort en titthålsoperation av livmodern och fått den senkomna förklaringen till att jag aldrig blivit med barn. Jag borde vara ledsen och upprörd men är det inte.

Mamma gråter i telefon, och så lämnar hon över luren till min styvfar. Vi talar aldrig i telefon annat än när mamma inte är hemma, och då bara mycket kort. Vår relation var ett tag helt bottenfrusen men är nu neutral. Han låter spänd och talar fort. Han berättar osammanhängande om en nära släkting, död sedan länge, som led av svåra återkommande depressioner. Hon hade det så svårt. Men när hon vid ett tillfälle fick ont i foten blev det en lättnad för henne, det var något konkret och fysiskt som hon kunde förstå.

"Jag kom att tänka på det när jag hörde om dig", säger han och rösten bryts.

Och jag gråter nästan också. Över hans klumpiga omsorg. Över hans oförmåga.

Kapitel 5
Jesper Juul har sagt att i stort sett alla föräldrar älskar sina barn. Det som skiljer är förmågan att kunna förmedla det.

Epilog
Vad ville jag säga med detta? Jag vet inte riktigt. Kanske detta: hur svårt det än är ibland att vara vuxen så är det ännu svårare att vara barn. För vuxna kan välja.

12 kommentarer:

  1. Helga,
    jag vill kommentera ditt inlägg idag. Men jag varnar för att det kommer bli en låååång kommentar...
    Så ni som inte vill se allt mitt tjat bör scrolla NU!!!!!

    Iallafall vill jag säga att alla adopterade personer är individer med olika erfarenheter, bakgrunder och personligheter, vilket jag antar att du vet. Men det är lätt att "glömma bort" detta och "klumpa ihop" oss i en grupp som man kallar "adopterade". Detta är helt försståeligt för så gör vi människor. Det är en del av vår natur. Ett sätt att få kontroll över vår tillvaro. Allt och alla runtomkring oss måste "katalogiseras" så att vi ska kunna förstå hur världen fungerar. Det är "invandrare", "äldre", "barn", "föräldrar", "tonåringar", "börsmäklare", "bloggare", "musiker", "socialdemokrater", "arbetslösa", "datanördar", "ofrivilligt barnlösa", "seglare", "hip-hopare", "konstnärer", "Norrmän", politiker, "optimister"....
    Ja listan kan göras oändlig.
    Och ofta finns det en massa gemensamma faktorer för de flesta personerna inom varje grupp. MEN vad man måste komma ihåg och faktiskt aktivt fundera över ibland är att alla har egenskaper, personligheter, tankar och erfarenehter som skiljer sig mer mellan folk inom gruppen än med folk utanför.
    Detta gäller i hög grad även adopterade.

    Jag vet att det varit en debatt (för ett par år sedan) i Sverige ang detta med adoption. Av flera skäl:
    1) de första adoptivbarnen har vuxit upp till vuxna yngre medelålders personer och kan/vill nu berätta om sina erfarenheter.
    2) debatten om homo-adoptioner spädde på intresset för detta med adoption i allmänhet och just homo-adoption i synnerhet.
    3) olika uppgifter och statistik visade att många adopterade mådde psykiskt dåligt och att fler adopterade fanns i brottstatistiken och/eller psykvården jämfört med "infödda" svenskar.

    Jag vet att det finns väldigt många adopterade som gjorde sina röster hörda då och som var/är mycket negativt inställda till detta med adoption. Jag förtstår att det handlar om personer som säkerligen bär på erfarenheter som varit väldigt jobbiga för dem. Mobbing, utanförskapskänsla, rädla över att inte vara riktigt älskad av sina adoptivföräldrar/adoptivfamilj, etc etc...
    Jag vill inte på något vis förringa deras åsikter eller på något sätt förminska deras erfarenheter. Det är deras och de bygger sin verkligehet kring den.
    Det finns inget rätt eller fel här. Enbart olika personer med olika erfarenheter med sig i baggaget.

    Det jag vill säga till dig och ev andra adoptivföräldrar (eller blivande sådana) är att det faktiskt även finns massor med adopterade som inte alls har dessa känslor eller upplevelser. Alltså tycker jag att det är lite "förmätet" att man som adopterad helt tar sig friheten att vara någon slags "talesman" för alla adopterade. Det är ungefär lika dumt som att någon skulle komma på tanken att vara "talesman" för alla infödda svenskar. Enligt MIN mening då alltså.
    Det är jättebra verkligen, att de adopterade som har dåliga erfarenheter berättar om dem. Att de ev kan ge "tips och råd" om hur de tycker att en adoptivförälder ska eller inte ska agera. MEN detta kan ju aldrig väga tyngre än de tips och råd som kommer från adopterade som har helt andra erfarenhter.
    Allt handlar om olika individer med olika behov. Jag tror att de allra bästa adoptivföräldrarna är de som lyssnar till sina barn och försöker möta dem som de individer de är. Och detta gäller faktiskt ALLA föräldrar inte enbart adoptivförälrdar. Jag tror att föräldraskap är svårt, tufft, fyllt av oro och funderingar. Men jag tror att det gäller i allmänhet.

    Och ärligt talat blir jag rätt förbannad när jag hör adopterade som säger saker som: "man ska inte adoptera för ett adopterat barn har inte valt att komma till landet och lämna "sina rötter". Eller "det är såååå egoistiskt att adoptera". Eller "man bör inte adoptera om man har eller tänkt försöka få biologiska barn".
    Ärligt talat. Vad är det för jävla skitsnack?!?!?!?!?!???!!!!
    Det är DERAS åsikter och DERAS erfarenheter som ligger bakom dem. Vilket är helt ok för dem att berätta. Men bara som just DERAS åsikter. Inte som "Allmänna" sådana.

    Nummer 1) INGA barn har bett om att få komma till världen. Oavsett biologiska eller adopterade. inga väljer sina föräldrar. Biologiska barn har inte bett om att få bli födda. Adopterade har varken bett om att få bli födda eller växa upp i det land där de råkar hamna.

    Jag har också hört det där med "dras upp ur sina rötter". Men vad fan menas med det??? Egentligen! Enligt mig själv så tycker jag ärligt talat att de rötter JAG ev råkade ha var rätt dåliga. I mitt fall, adopterad från Sydkorea vilket idag (och även då jag adopterades) är ett högst välmående i-land med skitbra ekonomi. Att vara född i ett samhälle som KAN men inte VILL ta hand om barn som t ex föds utom äktenskapet. Ett sådant samhälle är jag ärligt talat GLAD att slippa växa upp i. Det är fanimej inte humant!!! I MITT fall handlar det inte om att svältdöden stod och klappade på porten utan om en social struktur som jag i ärlighetens namn föraktar.
    Men okej detta är i MITT fall. Jag vet att andra adopterade kommer från andra situationer och jag uttalar mig inte om dem! Det måste de få göra själva.


    2) Självklart är det en egoistisk handling att adoptera. Exakt LIKA egositsk som att skaffa biologiska barn! För i ärlighetens namn vilka par skaffar barn (oavsett metod) för BARNETS skull??? Näe, inga jag känner till. Alla gör det för att "de vill ha barn" helt enkelt. Alltså egoistiskt! Vilket inte alls är fel utan helt naturligt! Men det skiljer alltså inte mellan adoptivföräldrar och biologiska föräldrar. Sådant prat tycker jag är bara nonsens!

    3) detta med att ha både adopterade och biologiska barn. Jag vet åtminstone ett par familjer med denna "mix" där alla barnen mår alldeles utomordentligt Både de adopterade och de biologiska. De ser varandra som vilka syskon som helst. Föräldrarna ser på sina barn som just "sina barn" inget annat, oavsett ursprung. Så jag tycker inte alls att detta skulle vara något man "per automatik" ska avråda ifrån. Folk med dåliga erfarenheter av detta måste inse att detta gäller DEM, inte ALLA. Verkligen hemskt att ha upplevt en sådan uppväxt. Jag håller med om det, men återigen man kan inte göra sina egan upplevelser till rättesnöre för andra.

    Självklart förstår jag att det är helt naturligt (och bra!) att en (blivande) adoptivförälder funderar över dessa saker. Och att man funderar över hur livet kunde varit för ens barn om man inte "dragit upp det med rötterna" från sitt ursprungsland och kultur. Men vad jag inte riktigt förstår är varför så många adopterade tror att de skulle mått så väldigt mycket bättre om de stannat kvar?!? Allvarligt talat så fattar jag inte det. Visst, man hade haft samma utseende som alla andra på gatan, man hade talat det språk som talas i det landet, man hade inte mobbats för att man hade ett annorlunda (oftare mörkare) utseende, man hade "smält in".... Visst! Skitbra! Men vad hade man INTE haft. Kanske inte mat? Kanske inte någon som ens brydde sig om en eftersom man varit gatubarn, prostituerad eller barnarbetare i t ex någon syfabrik? Rätt till sjukvård? Möjlighet till utbildning?

    Okej, vissa hade kanske hellre bytt ut sitt otroligt hemska liv som "utböling" i ett välmående i-land mot att leva ett icke-humant liv i ett land där man ser ut som alla andra? Vad vet jag. Men jag tror ändå att man inte kommit ifrån utanförskapet. Men då hade det handlat om ett helt annat sorts utanförskap. Inte längre om ens hud- eller hårfärg utan istället om att höra till de som HAR. Har möjligheter, mat för dagen, trygghet i form av en familj som kan ta hand om en och försörja en... mot att tillhöra den skaran som INTE HAR. Som kanske svälter, eller där föräldrarna är tvungna att skicka iväg en till en annan del av landet för att arbeta och därmed hjäpla till med att försörja syskon och föräldrar. Ofta sker detta i mycket tidig ålder, och ofta är dessa arbetsförhållanden fruktansvärda. Och det senare är definitvt ett utanförskap. Och ett rätt tufft sådant.

    Jag vet att det är lätt att tänka väldigt "svart-vitt" när man mår dåligt. Det är också lätt att skylla allt på andra. Att göra sig till offer.
    Men jag tycker att det är otroligt sorgligt. Att enbart se till vad man INTE fått, men inte kunna se vad man faktiskt FÅTT. Vad man HAR. Att kunna använda sina egneksaper, erfarenheter och tillgångar till att skapa sig ett bra liv.
    Detta gäller alla inte enbart adopterade såklart. Men ibland har jag en känsla av att adopterade som kommer med dessa kommentarer/åsikter inte kan komma ur "offermentaliteten". Herregud, det finns hur många biologiska barn som helst som känner sig oälskade eller oförstådda av sin familj. Det finns tusen orsaker till detta. Men jag tror inte att de skulle få för sig att proklamera att folk inte ska skaffa barn alls p g a sina egna erfarenheter. Eller även om de gör/gjorde detta så skulle folk inte ta det för mer än vad det just är. Men det skulle säkerligen inte ge folk som ändå vill ha barn att få dåligt samvete eller känna sig som dåliga föräldrar.

    Okej, sorry att jag skrivit en hel uppsats här i din blogg, men jag kunde inte låta bli.
    Jag är FÖR att ALLA ska ha rätt att uttrycka sin åsikt och berätta om sina egna upplevelser. Men snälla, detta gör en inte per automatik till talesman för alla ANDRA individer i samma "grupp"!
    Alla är vi olika. Alla har vi rätt att vara olika. Egna individer med egna personligheter och erfarenheter.

    Visst, barn kan inte välja. Vuxna kan. Men jag kan iallafall tala för mig SJÄLV nu och om JAG fått välja hade jag utan att blinka valt att inte stanna kvar som "oönskad" i mitt ursprungsland. Även om jag en gång hade "rötter" där. Jag hade lugnt valt att komma till ett hem där jag är mer än önskad mer än älskad och där jag haft möjligheterna att utvecklas som person och individ. Haft tillgång till kärlek och omtanke (både fysisk och psykisk) och utbildning med allt vad detta innebär.

    Jag känner mig inte ens "rotlös". Inte ett dugg. Förresten är väl rötter något som växer ut från grodden om växten får det den behöver; näring, ljus, rätt temperatur... Från början är man en ärta, en kärna, ett frö. Rötterna uvecklas om man befinner sig i rätt miljö. Om inte så dör rötterna eller växer helt enkelt inte ut. Man vissnar. Visst att hamna i rätt miljö handlar om tur. I vårt fall som männsikor räcker inte enbart näring och ljus. Det vet jag. Vi kräver kärlek också för att fröet verkligen ska slå rot, och vi så småningom ska kunna blomstra. Men utan näring och ljus kan jag defintivt säga att att inga rötter ens skulle börja växa så då vore vi helt rökta. Så att man åtminstone har fått chansen att börja utveckla rötter i sin nya jord är väl helt fantastiskt egentligen!? Sedan får man ju hoppas att de flesta även får chansen att få ytterligare "rotutvecklande faktorer" i sin nya miljö - som kärlek och omsorg. Men ett är säkert och det är att dessa faktorer absolut varit något man inte kan räkna med skulle funnits i sin "ursprungsmiljö".
    Så rotteorin tycker jag känns mer komplicerad än vad många säger.

    Nu har jag tjatat färdigt för denna gången.
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Tack för denna kommentar i Helgas blogg, jag gråter och ryser om vart annat.

    Adoptivmamma till ett underverk född i sydkorea.

    SvaraRadera
  3. Jag förstår (delvis) varför du skriver. Tankarna har väckts av en annan bloggare som vill flytta ihop med Kärleken. Jag tycker somdu. En vuxen människa som inte kan sätta barn (även stora barn)s behov framför sin egen passion är omogen.
    Ja röstar för att vara särbo i et par år tills barnen har flyttat hemifrån. Som exempel kan jag ta min granne som för 2 år sedan flyttade ihop med en ny man (hon 42 år, han 9 år, hon med två barn på 16 och 18 år hemma). Nu ska de separera. Min enda tanke är: om nu kärleken var så jävla himlastormande, varför inte vara sambo de där två åren tills båda barnen flyttat. Varför försaka dem deras sista år med mamma? Idioter.

    SvaraRadera
  4. och givetvis ska det stå SÄRBO inte sambo tills barnen flyttade. Jag skriver som en kratta idag.

    SvaraRadera
  5. Helga,
    ditt inlägg satte igång en massa funderingar i mitt huvud. Jag ber verkligen om ursäkt för att min kommentar var lika lång som ditt inlägg (nästan...), men jag kunde bara inte sluta skriva.

    Nu har jag funderingar på att själv skriva om detta lite i min egen blogg. Hoppas att det är ok för dig även om jag då kommer länka hit till din blogg?!


    Anonym adoptivförälder,
    jag vill bara säga att din kommentar gläder mig! Kram!

    SvaraRadera
  6. Bra läsning-tankar båda två Saltistjejen och Helga.

    Vuxna kan välja, det kan inte barn.
    Vuxna borde inte vilja välja bort att vara just - vuxna.

    Stella

    SvaraRadera
  7. Saltistjejen - självklart! Tack för din kommentar och ditt engagemang. Det du skriver väcker faktiskt en lite ny tanke hos mig, att jag gör mig till representant för alla skilsmässobarn på samma sätt som vissa adopterade vill tala för alla adopterade? Fast jag vill ju tro att jag är något mindre kategorisk :-)

    Hur jobbigt det än var att läsa de där bitterheterna på adoptera.nu tror jag att det var nyttigt. Det man lätt glömmer är att människor förändras och därmed också deras attityder till vad de har varit med om. Jag själv var betydligt mer oförsonlig gentemot min mamma och styvfar för ett antal år sedan. När man läser ett ilsket inlägg är det lätt att tro att personen alltid känt så och alltid kommer att känna så, men det är sällan fallet.

    Om nu Q skulle gå igenom en sådan period är jag glad att jag är förberedd och har hört argumenten från någon annan. (Fast just nu känns det väldigt avlägset, när jag lyssnar till kvittret från badrummet där han just nu tar kvällsbad med pappa.)

    Igen, tack! Och tack till er andra också!

    SvaraRadera
  8. Du skriver fantastiskt bra som vanligt. kan inte så mycket om ämnet men en av mina bästa vänner adopterades från Korea på 70-talet. Hon blir alltid sur då andra adopterade försöker uttala sig för dem som grupp. Min vän känner inte ett dugg igen sig då somliga talar om rotlöshet eller depression. Hennes sanning är att hpn fick ett mycket bättre liv i Sverige än hon nånsin skulle ha fått i Korea. Ja, det är väl allt jag kan säga... /Diana

    SvaraRadera
  9. Hej!

    Borde ha lämnat en kommentar under hardcore, men har först nu tagit mig i kragen och ordnat så jag kan lämna kommentarer.

    Vill skriva under på det saltistjejen skriver. Jag blev adopterad från Thailand för 30 år sedan och jag vill inte heller att någon ska klumpa ihop mig med andra och tillskriva mig känslor som jag inte har. Jag har en bra relation till mina föräldrar och hade det även under uppväxten. Inte helt problemfritt, för vem har det?, men som liten älskade jag mina föräldrar över allt annat och som vuxen älskar jag dem också och jag respekterar dem och de stöttar mig alltid.

    Jag har en syster, nej hon är inte adopterad. Visst har jag fått frågor om hon är mina föräldrars riktiga barn och då har jag alltid svarat att hon inte är adopterad och ibland har jag till och med fått höra att "vad roligt för din mamma att kunna få ett eget barn". Håhå jaja, kan ni fatta att det finns folk som säger så?! Jag har aldrig tvivlat på att min mamma älskar mig lika mycket som min syster. Aldrig! Men som vuxen kan jag tänka att det nog var roligt för min mamma att få ett biologiskt barn för att få vara med i klubben som det verkar vara så himla viktigt att vara med i för en del. Det underlättar onekligen. Jag har frågat henne som har "både och" att jämföra med och hon tycker att min graviditet och förlossning var bäst, men att det sen inte var någon skillnad! Själv kan jag inte säga något om det hade varit annorlunda att ha en syster som också hade varit adopterad. Kanske, men jag kan inte tänka mig att jag hade älskat henne mer eller kunnat ha en bättre relation till henne som vuxen än den jag har nu.

    Så här är det för mig. Detta är min historia och den är lika sann och som någon annans. Med all respekt för de som haft det jobbigt så har JAG haft en bra uppväxt och jag har en bra relation till mina föräldrar och min syster.

    Det kan tänkas att Q kommer ha en jobbig period senare full med anklagan, men det kan lika gärna vara så att han aldrig kommer känna något som helst behov av det.

    /A

    SvaraRadera
  10. Underbart skrivet! Och jag kan verkligen bli provocerad av det där "Lyckliga föräldrar=lyckliga barn", GAH vilken klyscha!

    SvaraRadera
  11. Jag vill också tacka Saltistjejen för ditt långa och bra inlägg.
    Sen tror jag som Helga, att det är nyttigt för mig som adoptivförälder att få höra åsikter från adopterade som har haft/har det jobbigt. Det gör förhoppningsvis mig bättre rustad att kunna hjälpa mina egna barn om de får problem med identitet/rotlöshet eller annat.

    Men jag vill hemskt gärna också höra från de som inte har upplevt det som speciellt jobbigt att vara adopterad.

    Jag tror att man är mer eller mindre väl rustad för att kunna "lyssna" på det problematiska under olika skeden i sin egen adoptionsprocess. Eller i sin egen mognad.

    Jag känner själv att jag kan ta till mig mer nu, när jag har haft mina barn i några år, och landat i själva mammarollen.

    SvaraRadera