God jul!

Egentligen hade jag tänkt skriva ett filosofiskt och lagom sentimentalt inlägg inför julen, vår första jul med Q, vår första glada jul på länge. Julen har, som trogna läsare vet, varit en ganska svår tid för mig så länge jag sörjde vår barnlöshet. Men nu är det över, och det känns fantastiskt och overkligt ibland. Men så tittar jag på Q och landar i nuet. Han är i högsta grad verklig och närvarande och ibland krävande, och det är alldeles underbart.

Tillvaron blir inte alltid som vi har planerat utan som Q vill. Inatt bestämde han sig för att inte alls somna om efter nattvällingen, utan att stöka runt och vara i högsta grad vaken. Resultat: två trötta och lite griniga föräldrar. När det var lunchdags tänkte vi att han skulle äta ishavsgryta men se det ville inte Q (den luktar kattmat, så jag förstår honom). Endast välling gick ner. Sedan gick jag och Q på långpromenad för att låta den stackars fadern sova en stund. Mot slutet av promenaden bestämde sig Q för att det inte var roligt att sitta i vagnen längre, det enda som dög var min famn. Han väger nära tio kilo nu, så jag orkade ingen längre stund (sele och sjal låg hemma, glömda). Nere i vagnen igen grät han hjärtskärande och tittade förebrående på mig mellan tårarna. Men så fort jag lyfte upp honom rynkade han på näsan och fnysfnissade på ett sätt han lagt sig till med på sistone. Jag kanske skämmer bort honom men det må vara hänt.

Nu alla kända och okända läsare: en riktigt god jul önskar jag er! Måtte ni snart få uppleva samma glädje som jag. Lidandet och väntan förbleknar snabbare än man tror.

(Vad bilden föreställer? Vår patetiskt sneda men barnsäkra lilla bordsgran, klädd endast med okrossbara och tuggvänliga prydnader.)