Så är då julhelgen över. Julafton var lugn och stillsam, inget märkvärdigt alls. Vi gick ut en promenad i det vackra vädret. Min pappa kom lagom till Kalle Anka. O hade lagat mycket mindre julmat än vanligt, men det som fanns var gott. Vi hade verkligen ansträngt oss för att inte köpa så förbaskat många julklappar, men ändå blev det ett försvarligt berg, och de flesta var förstås till Q. Själva köpte vi inga till honom, men mormor och farmor hade förstås laddat upp. (Var ska detta sluta? Jag inser att vi lever i ett konsumtionssamhälle men jag vill ändå inte att Q ska bli alltför prylfixerad. Hur undviker man det?). Roligaste klappen stod Q:s morfar för, en batteridriven hundvalp som bjäbbade och slog volter. Vi har aldrig hört honom skratta högt åt en leksak som han gjorde då.
När vi hade lagt vår trötte lille pojke satt vi och tittade på Sällskapsresan 2 och åt marsipan. Högst oglamoröst med andra ord.
Ändå var det den bästa julaftonen på många år. Fast jag har längtat så hett efter barn så är det också för mig lätt obegripligt att ett litet barns närvaro så kan förändra och förgylla tillvaron. Att äta julmat och glo på Kalle Anka var på sin höjd lite småtrevligt förr, fast de senaste åren var varje julafton förstås ångestladdad, liksom födelsedagarna. En obarmhärtigt tydlig markör: ett år till har gått. Hur många olyckliga år är det kvar?
Men nu! Allt fick ett helt nytt skimmer eftersom jag delvis såg det genom Q:s ögon. Det var roligt att klä gran och titta på Kalle, fast Q i sanningens namn ägnade båda företeelserna ett förstrött intresse. Mat är desto mer spännande, från julbordet fick han provsmaka kalvsylta och leverpastej. Hans min när han fick en gnutta marsipan! Hans skratt åt leksakshunden! Hans dreglande koncentration över julpapper och snören!
Nå ja, vad är en bal på slottet? Efter många långa år av längtan kanske bilden av den är uppblåst och överdriven. Tänk om man blir besviken när man äntligen får komma dit.
Men nej. Den var faktiskt alldeles, alldeles underbar.
Låter som en lugn och mysig jul! God Fortsättning!
SvaraRadera/Chisanna
God Fortsättning även från mig!
SvaraRaderaDetta med prylfixering är svårt... Jag tänker nog försöka göra på samma sätt som mina föräldrar gjort med mig och mina syskon. Det vill säga att man inte får så mycket prylar till vardags, man får inte presenter hela tiden. Presenter får man i stället till födelsedag och jul. Säger jag åtminstone nu när Emmy är ett halvår :-)
Tårkar tårarna. Fint.
SvaraRaderaGod fortsättning på det nya barnlivet!
Det låter verkligen alldeles alldeles underbart. Jag är avundsjuk på er, men unnar er varje minut.
SvaraRaderaKRAM
jamis
Jomenvisst är julen barnens högtid.
SvaraRaderaÄven om vi hade en del fina jular innan vi fick barn, så är det så uppenbart nu.
Det är så häftigt att åter få bli liten och se allt genom ett barns ögon. Vår dotter H klädde julgranen nästan själv i år, och vad gjorde det att nästan alla kulorna hamnade på samma gren och att flera gick sönder. Vackrare gran har vi ändå aldrig haft.
"Åh nämen, vicken jättefiiiin gran vi har mamma". Så det så.
Vi försöker verkligen att avkommersialisera vår jul, men det är banne mig inte lätt. Vi skulle bara ge nån julklapp var till barnen (medvetna om att de ändå skulle få massor av sina mor-och farfäldrar) men ändå så hittade jag flera grejor som jag inte kunde låta bli (bl a en radda med roliga flöjter som man kunde ha i badkaret) och min man erkände att han också shoppat loss en del.
Så det slutade med att H fick över 30 julklappar, vilket jag egentligen tycker är en nolla för mycket. Även om vi mest köpt böcker och pussel och inte massa Barbie-bling-bling.
Nästa år skall det bli i alla fall bli stenhård ransonering (undrar om vi inte sa det förra året också förresten...?)
God fortsättning!