Filosofiska Helga som försöker tänka mellanstora tankar ibland:
Bruket av orden egen (som i egna barn) och riktig (som i riktig mamma eller pappa) är mycket vanligare än vad jag har noterat tidigare. Q är tydligen inte mitt eget barn, och jag är inte hans riktiga mamma. Förvånansvärt ofta hör jag folk tala om bekanta som har ett eget och ett adopterat barn, eller någon som reste till sitt födelseland för att leta efter sin riktiga mamma.
Undrar varför jag inte tänkt på detta innan. Kanske får jag höra grodorna nu för att folk vågar prata med mig på ett annat sätt? Jag är antagligen snällare och mer lättillgänglig än förr, soligt leende med en dito dreglande bebis i famnen istället för sammanbiten och svart i ögonen.
Jag borde säga ifrån antar jag, och lära dem något. Uppfostra dem. Men oftast struntar jag i det. Det är kanske fel? För Q:s skull och andra adopterades? Eller? Hur gör ni andra föräldrar till adopterade barn?
Vardagshelga med gröt i huvudet:
Bubb-bubb! Det är O:s och min nya hälsningsfras. Q tittar överseende på oss, det var i förrgår bubb-bubb var ordet för dagen. Nu är det öfffff eller möjligen mmmuah.
På bara några dagar (eller är det en vecka?) har det hänt otroligt mycket. Q pladdrar hela tiden, och verkar förstå flera ord. Han känner igen sitt namn, och tittar på O när jag frågar var pappa är. Vingligheten är ett minne blott, nu står han stadigt med stöd och tar gärna några små danssteg. Kryper gör han i racerfart, och det finns inte många outforskade hörn av lägenheten kvar. Trots barnsäkringar här och var har han ändå lyckats klämma sina små fingrar i lådor och luckor, inte en utan flera gånger.
Välling serveras numera bara på natten och kvällen, däremellan äter Q riktig mat. För ett par dagar sedan började vi ge honom av vår middagsmat, utan salt och mosad med stavmixer. Det var ett lyckokast, han åt som aldrig tidigare. Det är härligt att ha en matglad unge!
Snart är det dags att skriva första rapporten till Korea, på en sida. Hur ska vi kunna klämma in allt vi vill berätta? Hur ska vi kunna formulera så att de förstår hur lyckliga vi är över honom? Det är obegripligt att det bara är sju veckor sedan vi kom hem, att vi inte kände varann alls för två månader sedan.
Bubb-bubb!
Öh, vaddå riktig mamma??? *suckar* En av mina bästa vänner adopterades från Korea på 70-talet och hon har ibland fått frågan om hon inte skulle vilja åka och leta reda på sina "riktiga" föräldrar... "Nej, de bor utanför Sundsvall så jag vet var de finns." brukar hon svara då...
SvaraRaderaDet där är svårt!
SvaraRaderaFör egen del säger jag något ibland, och ibland inte, Beror lite på humör och situation.
Men det känns viktigast när barnen är med, framför allt när de börjar bli lite större.
Angående förståelsen hos barnen, visst är det fantastiskt hur fort det går! Jag blev förvånad när jag efter bara några veckor insåg att han FÖRSTÅR ju vad jag säger.
Ha det bra, och njut!
Riktiga egna föräldrar är de som finns till för barnet, är hos barnet hela tiden. Uppfostrar, omhuldar och försörjer det. Det tycker jag.
SvaraRaderaVarför kan inte folk lära sig använda "biologisk" förälder när de ska prata om ett adoptivbarns föräldrar i ursprungslandet? Donatorer av könceller vid IVF är inga föräldrar alls. Utan bara donatorer. Men det är inte så lätt att få folk att ta till sig det där. Bra du tog upp det!
Jag är adopterad och herregud vilka konstig grejer man kan få höra ibland...När någon sagt att jag inte bor med min "riktiga" mamma brukar jag svara att jag bor med min riktiga mamma, men inte med min biologiska...Adoptera betyder ju faktiskt ta som sin egen - det säger väl allt! Iövrigt skriver jag under på det som amira skrivit!
SvaraRaderaGrattis till er son!
Det finns ett uttryck som säger att "Blod är tjockare än vatten, men kärlek är tjockare än blod"
SvaraRaderaJag tror folk använder uttrycken "egen" och "riktig" mest bara för att det går snabbare än att säga egenfödda eller biologiska. Det är nog inget ont bakom, bara obetänksamhet. Naturligtvis är du Q's riktiga mamma, eftersom det är du som älskar honom mest!
Hej Helga!
SvaraRaderaHittade din sida igår, efter att jag o min man bestämt oss för att adoptera från Korea.(på AC sa de att vi kan få barnbesked i slutet av 2007) Din lille kille verkar helt fantastisk!God Jul!
Kram
Hm. Det der lurer jeg på hvordan jeg vil håndtere en gang i fremtiden.
SvaraRaderaSynes svaret om at barna er med sine riktige foreldre men ikke sie biologiske var et fint svar.
Om man sier det uten bitterhet og med et smil kan det vel ikke skade og uppfostre litt. Det må til i blant.
Jag förstår att du blir trött på ogenomtänkta kommentarer.
SvaraRaderaSärskilt när man får höra samma dumheter om och om igen.
Det som nog är viktigt att tänka på (vilket du ju säkert vet också)är att de allra allra flesta som kläcker ur sej dessa "grodor" vet likaväl som du att adopterade barn är egna barn i alla aspekter utom de genetiska...men att det just, som nån annan skrev, är lätt att ta till förenklade(och för den delen felaktiga) uttryck utan att för den delen vara dum eller illasinnad, bara ha ett ogenomtänkt sätt att uttrycka sig.
Så antingen får du ta på dig bördan av att uppfostra Sveriges befolkning som Dianas kompis ovan(vilket du kanske gärna gör om du är som jag känner dig genom din blogg*S*)eller så får du se genom fingarna och försöka lära dig strunta i det. För det är nog inte så bra att gå resten av livet och reta sig på folk utan att säga nåt...?
Ang att bli arg på sina barn, så växer tyvärr inte tålamodet i takt med antalet år som ofrivilligt barnlös.
Jag har blivit så ruskans tokarg på min snart treåring många gånger.
Hon är som Q viljestark och envis, och numera även otroligt verbal.
När andra tvååringar slänger sig på golvet och vrålar så argumenterar hon istället på ett otroligt jobbigt vuxensätt (påminner ibland mej om min ohängde expojkvän)så att jag själv istället ibland tappar koncepterna och höjer rösten. Hon kan t ex dra upp saker som hände för flera veckor sen och citera mig ordagrant för att bevisa att jag har fel.
Då kan jag längta efter den där goa bebistiden(halshugg mig inte nu) när hon "bara" illskrek i timmar, haha.
Fast ett tips är att lära sig tidigt att säga det där lilla ordet som är så svårt att få ut;förlåt.
Det är så viktigt att visa barnen att vi föräldrar inte är fullkomliga och kan göra, och kommer att göra, många fel och dumma saker.
Det är lätt som vuxen att bita igen om stoltheten och därmed inte visa sig sårbar inför sitt barn. Och vad lär vi barnen då?
Önskar er härmed en riktigt härlig och kärleksfylld jul, er första som riktiga föräldrar:O)
Kram Annika (även jag riktig mamma till lilla H och lilla S)