Jag mår bättre nu än förra veckan, men jag är förlamande trött och ganska lynnig och det mesta av det lynnet går förstås ut över min stackars man. Just nu vilar vi oss från varann, han är på tjänsteresa ett par nätter. På onsdag kommer jag att börja längta efter honom igen men nu är det lite skönt att kunna vara grinig ifred.
Orsaker till tröttheten är inte svåra att hitta. Bilkörningen, oron över Underlivets sabotage (japp, som fortfarande pågår), att jag sällan får ihop till sju timmars sömn per natt. I helgen upptäckte jag dessutom ännu en faktor som kan bidra till min trötthet. Min närsynthet som jag haft sedan jag var åtta år håller på att försvinna. Det är förstås bra, men det gör också att jag går omkring med alldeles för starka glasögon på näsan. Inte bra, så nu ska jag ha nya, men det tar förstås ett par veckor.
Ikväll kunde jag dessutom vemodigt konstatera att min graviditetsallergi på intet sätt är botad. En av veckans höjdpunkter, körrepetitionen gjorde mig idag nästan lika ledsen som glad eftersom det stoltserades med inte mindre än två magar när de tjocka vintertröjorna åkte av.
Jag hoppas att Ollibolli från Korea kan bota den värsta ledsnaden, samtidigt som det känns orimligt att lägga den bördan på ett litet barn. Hon eller han känns oändligt långt borta just nu, som vilken som helst av alla andra dagdrömmar jag har haft.
Kanske är det dags att handla lite bebisgrejer igen.
P.S. Jag behöver lite inspiration. Vad ska jag skriva om? Vad vill ni läsa? Fråga något vettja, jag svarar på vad som helst.
Jag kan tänka mig att Ollibolli inte botar ledsnaden men kanske blir ledsnaden i stället mindre viktig? Kanske på samma sätt som att ett gammalt svek i en kärleksrelation kan finnas och smärta i många år framöver trots att det viktiga ändå är den underbara kärleksrelation man lever i i dag.
SvaraRaderaShopping och choklad brukar funka mot melankoli så jag tror absolut att det är dags för lite mera bebisgrejsshopping.
Undrar om det inte är årstiden som suger musten och inspirationen ur en. Allt vårljuset som kommer och man har inte hunnit ställa om sitt vintertrötta gamla jag ännu.
Kram på dig!
Anna
Hej vännen!
SvaraRaderaJag har inte skrivt på länge pga av allt som har hänt i mitt liv, men nu känner jag mig redo. Förra våren gjorde vi vår hemutredning och skulle skicka våra papper till Korea efter sommaren. Det skulle gå så snabbt att vi behövde hösten att förbereda oss på att bli föräldrar, äntligen. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge...
Men tji blev det, istället kom en liten biologisk dotter, ej IVF, född 5 veckor för tidigt i slutet av december. Hela graviditeten var svår att ta till sig, jag hade dödsångest varje dag utifrån våra tidigare erfarenheter.
Under graviditeten fanns en stor sorg hos både mig och min man över att det inte blev Korea vi åkte till och hämtade vårt barn. Vi fick sörja att det inte blev adoption, samtidigt som magen kändes extremt overklig.
Min avundsjuka mot andra gravida eller med barn försvann inte förrän Filippa var född och allt hade gått bra. Min sorg över våra 3 ma/mf kommer alltid att sitta kvar. Hela jag är påverkad av alla åren med blod svett och många, många tårar.
Vad jag vill skicka med till dig är att sorgen, besvikelsen och ilskan tror jag aldrig försvinner, inte ens efter det att vi får våra efterlängtad barn. När jag ser ett barn från Korea idag tänker jag på att det kunde varit vi. Något som vi var inställda på och verkligen såg framemot.
Jag är övertygad om att att lilla Ollibolli kommer att ta, kräva och få all din uppmärksamhet och fokus när ni väl träffas. Även om sorgen kommer att finnas kvar kommer du och O få det mest fantastiska som finns, ert barn, att fokusera på. Mycket glädje och kärlek från alla håll och kanter.
Jag vill gärna läsa om hur det går med er planering, alla saker ni köper, hur längtan efter Ollibolli växer i kroppen och när ni äntligen får ert barnbesked.
De absolut varmaste kramar,
Maria
Hej Helga
SvaraRaderaJag tror inte heller att sorgen över det ofödda barnet försvinner helt men jag tror inte heller att du kommer att uppleva att du lägger någon börda på Ollibolli. Det är bara två olika saker. Min sorg har dessutom bytt skepnad. jag har nog skrivit det här förut kanske. Men jag är inte avundsjuk på själva graviditeten, inte heller avundsjuk på att få en spädis utan det enda jag känner nu är att "det är så enkelt med ett biobarn". Jag tampas hela tiden med min oro över anknytning, separationsångest, kommer min dotter att må dåligt längre fram i livetpga sitt "bagage" osv osv.
Samtidigt är det nog så att det blir min oro eftersom den är mig närmast, hade jag haft ett biobarn hade jag oroat mig lika mycket fast över andra saker. Jag är helt enkelt en sån person som oroar mig mycket.
Jag kan dock garantera dig att när Ollibolli finns i verkligheten så kommer han/hon skänka er så mycket glädje och ni kommer att älska denna lilla varelse. Jag känner mig nykär varje dag och det är ingen dum känsla. Tänk att varje eviga vardag ha en pirrande känsla i magen bara för att jag skall
hem och mötas av en dotter som ger mig blöta pussar på munnen så fort jag öppnar ytterdörren. Med alla de härliga känslorna går det inte att känna någon riktig sorg. Tankar och oro finns men de får aldrig riktigt grepp om mig.
Mitt råd är också att shoppa babygrejer, om så bara en liten tandborste eller ett par strumpor. Tvätta och vika barnkläder gjorde jag nästan maniskt när vi väntade på vår skrutta. Köpte aldrig mer än någon pryl åt gången så att jag istället kunde handla ofta.
Jag vill också läsa om hur ni planerar Ollibollis ankomst, när skall ni skicka handlingarna, hur långa är väntetiden till Korea. Ni har en sååå spännande resa framför er.
Glömde skriva under mitt inlägg, anonymt inlägg ovan var från
SvaraRaderaMalva
Tack till er alla tre för fina kommentarer! Och Maria - vad glad jag blir för din skull. Äntligen framme. Livet är bra märkligt, eller hur. Man blir inte klok på det.
SvaraRaderaJag tror och hoppas att det är rätt som ni säger att sorgen kommer att finnas kvar någonstans men att den kommer att överskuggas av vardagslivet med barn. Och oron, ja den kommer nog också jag att leva med.
Självklart kommer jag att fortsätta skriva om vår adoption! Fattas bara. Men är det något annat ni undrar över eller vill att jag ska lägga ut texten om, säg till. Som sagt, jag har lite idétorka just nu.
Hei. Jeg setter pris på komme innom siden innimellom. Synes den er kjempebra. Vet ikke helt om jeg passer inn her, men...
SvaraRaderaJeg har forstått at sjansene våre for et biobarn er nærmest er over og ut. Min endometriose blir verre sämre och sämre og det vil bare ikke fungere med ivf.
Jeg forsøker derfor å innstille meg på adopsjon og lykkeligvis har min mann sagt ja og vi venter derfor i kö på national godkjenning.
Har alle engstelser man kan ha i forhold til adopsjon, og liker godt å høre hvordan det er for andre å adoptere,
Lurer på om adopsjon ofte vinkles med litt unødvdendig mye negativt og bekymringer knyttet til seg.
Mine venninner rynker pannen ekstra mye når jeg nevner det og indikerer på en måte at det er veldig vanskelig og ofte mye problemer, føler jeg.
Er redd for at det stemmer selvom jeg vet om mange solskinnshistorier.
Vennlige hilsner og klemmer.
Johanne.
Jag vill ju veta om Morriseykonserten var bra- eller har den inte varit ännu?
SvaraRaderaJag vill även veta om du har läst några bra böcker på sistone. Och så vill jag veta vad en göteborgare borde se eller göra om man besöker Stockholm över en helg.
Kram,
Chisanna
Har du läst detta? Det är en tjej som skriver om var hon står psykologiskt efter flera misslyckade ivf-försök...
SvaraRaderahttp://beta.familjeliv.se/Forum-7-134/m8361971.html
Tycker hon berör mycket på flera olika plan och tänkte att du kanske ville ta del av det.
Hälsningar
Chisanna