Repris

Det blev en gråtstund på bänken utanför kliniken idag igen. Det var inte samma läkare jag träffade, men bemötandet var detsamma. Nä förresten, ännu sämre faktiskt eftersom hon inte riktigt hade koll på vad dr Lugn hade tänkt sig och vad som borde göras.

Min reaktion skrämmer mig. När jag reste mig från bänken funderade på vad jag skulle göra. Allt från att gå tillbaks in på kliniken och skrika och skälla, till att gå rakt ut i gatan framför den framrusande trafiken, till att gå hem och lägga mig och inte stiga upp på en vecka, föresvävade mig. Jag kände det som att hela världen var emot mig. Inte bara de klantiga och obetänksamma läkarna, utan alla. Ingen bryr sig om mig på riktigt, om de gjorde det skulle jag inte må så här. Varför ska jag fortsätta kämpa och sträva framåt när det är så tungt att leva? Allt går åt helvete i alla fall. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer, hör ni det, alla ni som vill att jag ska fortsätta orka men som inte kan eller vill avlasta mig.

Vad gjorde jag? Jag gick snabbt längs Odengatan och blängde svart på alla jag mötte och önskade dem all världens olycka. En liten dam stoppade mig och började fråga om vägen, jag snäste till svar att jag hade bråttom. Det kändes skönt just då men efteråt fick jag lite dåligt samvete. Hoppas att hon hittade en annan vägvisare och förstod att det var mig det var fel på just då, inte henne.

Det som återställde mig till någorlunda normal funktion igen var det i förväg inbokade besöket hos frissan. En timmes kravlöst småprat med någon jag inte känner, samt mitt livs första toning, var precis vad jag behövde.

Nu sitter jag här i mitt intensivt kaffefärgade hår och vet återigen att jag inte är ensam i världen, att varken livet eller jag är värdelösa och att det nog ska ordna sig på något jävla sätt.