Tycho Brahe-vecka

Veckan som gick har varit motig. I fredags var vi på visning av en lägenhet vi väldigt gärna ville ha. Jag har inte skrivit om detta tidigare för allt har varit så trassligt. Vi bor just nu i en tvåa på 52 kvadrat. Förutom att den är alldeles för liten för oss båda och att en del av grannarna är klart skumma, så är den trevlig. Huset är nybyggt, med allt vad det innebär av praktiska detaljer: internetuttag i alla rum, gott om eluttag, fräscha köksmaskiner och så vidare.

Under vintern och våren har vi bevakat Stockholms hyresmarknad. Läget är inte fullt så hopplöst som många verkar tro. Vill man ha en liten, billig, centralt belägen lägenhet men saknar femton års kötid hos bostadsförmedlingen kan man hälsa hem. Men är man som vi på jakt efter en trea eller fyra på uppemot 100 kvadrat, kan betala en hyra som närmar sig fem siffror, och hellre bor i en förort med skog och vatten än inne i stenstaden, då finns det en del att välja på. Att räntorna är låga just nu gör dessutom att de flesta hellre köper bostadsrätt, men vi tycker att vårt fastighetsbestånd är väl fyllt med tanke på att vi har huset i Göteborg kvar.

Sålunda låg vi i startgroparna för att fixa större lägenhet så snart jag fick jobb. Eftersom mitt jobb ligger en bit norr om Stockholm (O jobbar mitt inne i stan) så föll en del alternativ bort, till exempel nybyggda tjusområdet Hammarby sjöstad. Men vi gillar den förort vi bor i, där vi hamnade av en ren slump. Vi funderade ett slag på att flytta närmare mitt jobb, men då uppstår ett helt annat problem. Vi gör vår adoptionsutredning i Stockholms stad, trots att vi bor ute i spenaten. Stockholms stad sträcker sig långt västerut och långt söderut, men norrut är det tvärstopp. Sundbyberg, Solna, Danderyd och Täby tar över. Skulle vi flytta närmare mitt jobb hamnar vi i en ny kommun och då måste vi krångla med hemutredningen. Det orkar vi inte.

När vi samma vecka som jag fick jobb hittade en fyra på sjunde våningen i vårt hemområde blev vi intresserade. På visningen verkade den fin, framför allt är utsikten storslagen. Vi slog till och tackade ja, och blev godkända, och skrev kontrakt, parallellt med att O pendlade till Göteborg för att träffa sin sjuka pappa. När vi några dagar senare fick nycklarna till lägenheten blev vi lite nerslagna. Plötsligt steg det fram hål och fläckar på tapeterna, märken i golven, repor på dörrarna.

Ytterligare några dagar senare surfade jag in på bostadsförmedlingens hemsida. Sånt som man inte ska göra. Vad hittade jag då om inte en fyra i ett hus där vi en gång varit på visning, och varit intresserade men tackat nej eftersom jag ännu inte hade jobb. Denna lägenhet låg lite närmare stan, med utsikt över en liten sjö, med skog tvärs över gatan. På visningen kunde vi konstatera att standarden var betydligt högre. Trägolv eller kakel i alla rum kontra fula plastmattor, internetuttag i alla rum kontra ett enda i vardagsrummet, keramikhäll på spisen kontra råttiga spisplattor, enorm balkong som löper runt ett hörn kontra en av ordinär storlek, suck, suck, suck.

På visningen var det två familjer förutom oss, båda de andra hade barn. Den ena kvinnan klagade oupphörligt på allt hon såg. Den andra gullade inte fullt lika oupphörligt men mer högljutt med sin unge, mellan gullandet förhörde hon sig om hur långt det var till närmaste lekplats.

Naturligtvis fick vi inte lägenheten, den gullande lekplatsfanatikern knep den för oss. Typiskt. Nu får vi hålla till godo med lägre standard, och brottas med frågan om vi ska kosta på en renovering själva eller inte.

Kanske är vi bortskämda, men eftersom hela Stockholmsäventyret ibland känns som ett nerköp så är åtminstone jag jäkligt petig med hur jag vill bo.

Men nu kan vi i alla fall börja planera för flytten, vilket vi inte har orkat göra tidigare. Förhoppningsvis känns det bra när vi väl är installerade och kan spana ut över takåsar och trädkronor och vinka till Globen och Kaknästornet. Men de praktiska bestyren känns tunga just nu.

BSOD

Nästa förtretlighet inträffade prompt: datorn kraschade, plötsligt visade den det som vi lärt oss kallas för The Blue Screen of Death. Vi är inte helt förvånade, datorn är en gammal häck från slutet av 90-talet som O har uppgraderat allt eftersom genom att köpa till extra minne och annat godis. Och det verkar som att en hårddiskkrasch är en erfarenhet man måste räkna med förr eller senare.

Vi tog alltså saken ganska lugnt, via jobbet har vi tillgång till mejl och internet. Eftersom jag numera använder mig av Blogger kunde jag t o m uppdatera hemsidan (dock inte datumet på första sidan). Det tristaste var att all mejlkorrespondens från de senaste åren gått förlorad. Nästan allt annat hade O gjort backup på.

Men. Igår fick O en snilleblixt, fråga mig inte vad den gick ut på, och en stund senare var datorn frisk igen.

Drömmen om sommaren

Imorse packade vi bilen och i eftermiddag kör vi söderut. Imorgon ska O hjälpa sin mamma med diverse fixande som har med hennes flytt att göra. På fredag knölar vi in oss och några släktingar i bilen och far till Sommarön. Det är med blandade känslor jag åker dit.

Sommarön är på ytan ett paradis. Jag har varit där nästan varje sommar sedan jag var barn, men när jag tänker efter så är det inte många somrar som har varit så där perfekta som man tror och hoppas att de ska vara. Man åker dit med en föreställning om att det är nu i sommar det ska ske. Förväntningarna har växlat med åldern. När jag var liten innehöll drömmarna krabbfiske och midsommardans, utelek på klipporna, båtutflykter och bad. När jag blev lite äldre drömde jag om att sommaren som genom ett mirakel skulle förändra mig till den jag egentligen ville vara, den jag innerst inne var, allra helst omsvärmad och uppvaktad men åtminstone något lite uppskattad och inte utanför. Som vuxen har jag önskat mig avkopplande kravfria veckor, tid för umgänge och reparation av relationer.

Sällan har det blivit som jag har drömt om. Istället har det alltför ofta blivit gräl och konflikter. Det är som om alla oinfriade drömmar satt i väggarna och förgiftar stämningen. Jag är nästan säker på att andra i familjen känner likadant, även om de förmodligen aldrig skulle erkänna det. Jag tror att mycket av detta förklaras av att de flesta av oss har varit på Sommarön som barn, och i någon mening blir barn på nytt när vi åker dit. Barndomens känslor av att vara åsidosatt och överkörd, maktkampen om föräldrarnas kärlek och uppmärksamhet väcks till liv.

Senaste gången jag var där var för två år sedan, och då var jag mycket olycklig. Vår andra IVF hade just misslyckats och jag hade blivit uppsagd från jobbet. Sedan dess har mycket hänt, mestadels sorgligt. Ändå mår jag bättre nu än jag gjorde då. Jag hoppas att den här vistelsen blir bättre än den förra.