Mmmm...

Det är länge sedan jag skrev. Jag vet faktiskt inte varför. Jobbet kan jag inte skylla på, det har varit lugnt, för lugnt faktiskt, till och med lite tråkigt. Men den här veckan har tempot ökat något, och det är skönt.

Jag tänker ofta på saker jag vill skriva om, men kommer sällan till skott. Ska försöka bättra mig. Nu ikväll satt jag först och plitade på ett sparat inlägg fyllt att bitterhet och galla. Så som jag fortfarande mår ibland. Jag är fortfarande - ibland - tvärförbannad på världen, Bebisguden, vanliga guden, min man, min mamma, min pappa, alla småbarnsföräldrar och då främst min otäcka kusin och min ohängde svåger.

Men inte just ikväll. Ikväll sänker sig ett moln av frid över mitt hjärta (och jag tror att det inte enbart beror på vinet jag dricker). När jag har postat detta ska jag gå ut till O vid TV:n där han sitter och skrattar sitt fåniga skratt som jag känner så väl sedan tretton år tillbaka och som ömsom får mig att skratta kärleksfullt, ömsom grimasera generat. Jag ska sätta mig i soffan med min bok och äta upp chipsen han har sparat åt mig. Efter en stund kommer han att dra handen genom mitt hår, gripa tag om min nacke. Vi ska se till att komma i säng i kväll, inte för sent.

Vi har bestämt oss för det, precis som vi har bestämt oss för varann. Trots all jävla skit som har kommit i vår väg. Det kanske inte alltid är så romantiskt alla gånger, eller så passionerat. Men här är vi, han och jag, och det är fortfarande han och jag.

Vi är bara två, trots att vi har önskat annorlunda. Men vi är i alla fall två, vi har åtminstone varann. Han har varit bättre på att uppskatta det än jag. Just nu ser jag det, och värderar det, och det ska jag gå och säga honom. Nu.