Se sån stil hon har

Idag har jag åkt skidor. Det, mina vänner, händer inte ofta. Senast jag stod på skidor var 2002, då O efter idogt tjatande lyckades få mig att följa med upp till Värmland en vecka tillsammans med kompisar. Det var första gången i modern tid som jag åkte. Dessförinnan minns jag inte riktigt när det hände. Men min styvfar (född i Västerbotten, I say no more) glömmer aldrig en skidtur med mig runt Mossens idrottsplats då han fick stanna vid varje buske och trassla loss mig. Då var jag tolv år. Det är ingen bra idé att ha en västerbottning till skidlärare. De tror att allt är så himla enkelt.

O är bättre, även om han också påstår att det är enkelt att åka skidor. Och javisst, det ser enkelt ut när han gör det. Mitt största problem är att jag inte kommit på något riktigt bra sätt att få stopp på skidorna, annat än att ramla. Helst på vänster sida, med foten lite vikt under mig. Problemet är att det är så jämmerligt svårt att ta sig upp. Det är inte lätt att vara baktung.
Men i alla fall, när vi tagit oss ut ur skogen med otäcka träd och backar, och ner på slänten mot sjön, för att inte tala om ut på isen, då blev det verkligt roligt. Vi stannade två gånger och drack choklad ur termos. Vädret var nästan parodiskt vackert, strålande sol från knallblå himmel. Vi kunde rentav titta försonligt på familjerna med barnvagn, pulka och golden retriever och säga till varann att så där har vi det om några år. Men det blir nog O som får hålla ordning på ungar och hundar så ansvarar jag för mina skidor och stavar.

Annars
Jag har hämtat mig från jobbeskeden och bestämt mig för att jag nog inte ville ha de där dumma jobben i alla fall. Något ligger det i det faktiskt. Inget av dem var klockrent rätt, men så fick jag dem inte heller. Tråkigt nog har jag inga andra klockrena jobb på gång heller, fast jag letar och söker som en galning. O tycker att jag är närmast manisk i mitt jobbsökande. Det är precis som att bli med barn, hade jag bara vetat att jag skulle ha jobb säg i september, hade jag kunnat slappna av och njuta av tillvaron, passa på att göra sånt som jag inte skulle hinna när jag jobbar. Träna och komma i form, sy kläder, gå på museum, skriva. Nu lever jag istället någon sorts konstig halvtillvaro. Limbo, skärseld, utan facit. Jag försöker trösta mig med att jag både ifråga om barn och jobb gör så gott jag kan, faktiskt allt jag kan. Jag hoppas bara att det räcker.