Adoptionsutredning påbörjad

Många utredningar blir det.. Imorse var jag och O hos soc och hade vårt första samtal i hemutredningen. På väg dit - fem minuters gångavstånd - var jag på konstigt humör, arg och orolig. Irriterad på O, allt han gjorde och inte gjorde denna morgon retade mig. Olustig över att behöva presentera mig och mitt lidande för ännu en främmande människa. Ytterligare någon som ska in och rota i mitt innersta liv. Inte underlivet den här gången, men känslolivet. Ovanpå alltihop hade jag dåligt samvete över att jag är så förbannat gnatig och tjatig på O. Men det är sant, just nu driver han mig till vansinne. Ibland. Men rätt vad det är får han mig att skratta, och så kommer jag ihåg att jag älskar honom och vilket jävla underverk det är att vi är kvar hos varann efter allt detta.

Mitt första intryck av soctanten var sisådär, men när samtalet var över tyckte jag rätt bra om henne. Hon inledde med att förklara att hon och hennes kollegor förutom adoptionsutredningar också ansvarar för vårdnadstvister och omhändertagande av barn. Sådana ärenden är mer akuta än adoptioner och prioriteras före dem. Det kan till och med en galen barnlös längterska som jag förstå. Vi skickade in vår ansökan om hemutredning i mitten av november, vilket vi tycker är en OK väntetid, men hon verkade tycka att det var ganska långt väntat. Men vi är ju rutinerade väntare.

Hon fortsatte med att beskriva processen. Nu närmast ska O och jag skriva varsin beskrivning av oss själva, där följande punkter ska behandlas:
Tidigare förhållanden
Inte gamla pojkvänner alltså utan uppväxt, relationer med föräldrar, syskon och syskonbarn.
Hick! Just syskonbarn kanske vi inte ska tala så högt om, jag har ju fortfarande inte förmått mig att träffa O:s brorsdotter.
Nuvarande förhållanden
Hem, arbete och ekonomi.
Här måste vi på ett smidigt sätt förklara att vi trots arbetslöshet och en boendeyta på 52 kvm kommer att bli alldeles utmärkta föräldrar. Fast det underlättas av att vi tror på det själva. För övrigt kommer vi inte att sätta igång adoptionen innan jag har jobb och vi har flyttat till större.
Personlighet och intressen
Ska väl inte vara så svårt att tota ihop något som låter tilltalande. Men sedan kommer nästa punkt..
Religion och livsåskådning
Ajaj. Odöpt hedning låter kanske inte så bra? Men jag är medlem i Svenska Kyrkan i alla fall (bisarrt nog, är medlem sedan födseln och har aldrig brytt mig om att gå ur). O är visserligen döpt men minst lika mycket hedning han. Vi får väl hitta på något bra i stil med agnostisk livssyn med humanistiska inslag, tilltro till demokratiska principer samt stark övertygelse om alla människors lika värde. Eller nåt.
Äktenskap/samlevnad
Tillbakablick på äktenskapet, relationer mellan familjemedlemmar, inställning till den planerade adoptionen hos omgivningen.
Mmm. Vi kan tryggt säga att vi har ett långt och stabilt förhållande bakom oss. Barnlösheten har varit ett stålbad för äktenskapet, frågan är hur mycket vi ska prata om den saken. Det gäller också relationerna inom familjen, barnasorgen har varit det som har fått tidigare lugna förhållanden att svaja. Men vi kan i alla fall med gott samvete framhålla att det är en stor krets av människor inom och utanför familjen som väntar på detta barn.
Motiv till adoption
Tja, att man vill ha barn kanske?
Inställning till barn
Erfarenhet, uppfostringsideal, förväntningar och förberedelser för rollen som förälder.
Vår erfarenhet av barn är ganska begränsad. Men vi har i alla fall varit barnvakter åt kompisarna M och J:s barn, och de har velat anlita oss igen. Och jag var extramamma åt min lillasyster som är elva år yngre. Hon var tio år när O kom in i familjen, så han har varit något av en storebror för henne. Vad gäller förväntningar och förberedelser så tror jag faktiskt att jag kommer att bli en annorlunda mamma nu jämfört med om vi fått barn på vanligt sätt efter att ha försökt i några år. Mer förberedd, definitivt. Jag har också hunnit fundera grundligt på varför jag vill ha barn, och på vilken sorts mamma jag vill vara.
Referenser
Två referenser, endast den ena får vara släkt, och de måste själva ha barn.
Det sista gör mig faktiskt lite putt, även om det är ett begripligt krav. Mina bästa vänner, som känner mig sedan jag var liten och som följt vår längtan och vånda, de diskvalificeras som referenser eftersom de inte själva har barn? Som tur är har vi andra vi kan ta till. Ovan nämnda M och J är självskrivna. Lillasyster får nog komma med på ett hörn som extra referens, av de skäl jag skrev om ovan.

Jaha, pust. Det blir en del skrivarbete framöver. Mellan två och fyra sidor ska det vara. Läkarundersökning ska vi också göra. Sedan har vi ytterligare två träffar inbokade, och utöver dem ett hembesök då vi kommer att intervjuas var och en för sig under några timmar.

Efter denna processbeskrivning började själva utredningen med att Tant Soc frågade hur vi träffats. Det var ett trevligt minne att berätta om, och vi spann vidare om bröllop och bröllopsresa innan vi kom in på sorgligheterna. Jag frågade O efteråt om han tyckte att jag var för öppen med hur ledsen jag varit över att inte få barn, men han tyckte inte det.

Vit lögn
Den känsligaste frågan, där vi måste hålla tungan rätt i mun, är att vi inte tänker berätta att vi troligen kommer att göra en IVF till. Istället är den officiella versionen att IVF var något vi gjorde medan vi bodde i Göteborg, men här i Stockholm vill vi stryka ett streck över det förflutna och börja ett nytt liv. O och jag har diskuterat saken och fast ingen av oss gillar att ljuga är vi överens om att detta är en någorlunda vit eller åtminstone inte alltför solkig lögn. Förmodligen kommer vi att ha gjort IVF innan vi har vårt medgivande. Den dagen våra papper skickas till Bolivia kommer vi definitivt ha slutat med IVF.

Att börja en resa
Det borde kännas stort och högtidligt att vi äntligen har börjat med detta nu, detta som vi har pratat om i så många år. Men det gör det inte. Det känns overkligt och nästan lite fånigt. Ska vi ha barn? För fem år sedan hade jag trott på det, innan jag blev luttrad och desillusionerad, men inte nu. Att jag ska bli mamma till någon känns ungefär lika osannolikt som att en bit av månen skulle lossna och trilla ner och landa på just vår balkong. Sånt trams orkar jag inte tänka på, jag skjuter det ifrån mig. Ett tag till i alla fall.