Inte.
Mötet på Sahlgrenska
Nej, mötet på SU gav faktiskt inte något speciellt i informationsväg. För sista gången letade vi parkeringsplats, för sista gången gick vi in genom glasdörrarna och uppför de två trapporna, för sista gången tog jag en nummerlapp, för sista gången halade jag upp det förhatliga illgula frikortet som grinar elakt mot mig så fort jag tar upp plånboken (ja, jag är tacksam att man får frikort och slipper betala, men jag hatar att bli påmind om hela IVF-traumat på vilket sätt det än vara månde), för sista gången träffade vi hövdingen doktor XX.
Och vad fick vi veta? I stort sett ingenting. Att fyra IVF med tillhörande frysförsök misslyckas trots utmärkta förutsättningar är inte helt ovanligt. Det kan bero på ren otur. Det enda i vår historia som verkar något anmärkningsvärt är den dåliga överlevnaden vid frysförsök. Av våra embryon överlever ungefär en tredjedel medan två tredjedelar dör, det borde vara tvärtom. Men även detta kan bero på otur, eller så beror det på att något är väldigt fel. Jag frågade om det finns något som är värt att prova när vi gör vårt allra sista försök, men han kunde inte komma på något särskilt. Hårt pressad medgav han att det kunde vara intressant att prova långtidsodling just i vårt fall. Den stora nackdelen är att det blir färre embryon till frysen då, men det är snarast en fördel för oss. Elva embryon i frysen skulle inte få oss att jubla, det bara förlänger lidandet. Dessutom kanske långtidsodlingen ger ytterligare information. Om alla embryon dör på dag 4 vet vi att något är fel.
Mötet var lugnt och sansat och affärsmässigt. Men en gång tror jag att XX anade sig till mörkret i mig, när jag sa att jag mår väldigt dåligt och att jag måste göra något åt det. Rösten hakade upp sig lite då och han mötte min blick. Men mycket mer hände inte. Vi skakade hand, han önskade oss lycka till och vi gick. När vi stängde dörren efter oss såg jag hur han började diktera det sista inlägget i vår journal.
Halvvägs nere i trappan började jag gråta, och grät resten av eftermiddagen och kvällen. O var alldeles handfallen. Vi hade ju inte fått några negativa besked, samtalet hade avlöpt så som vi hade väntat oss.
Jovisst, men ändå inte. Jag kände mig så kränkt och avfärdad. Tiden från augusti förra året fram tills nu, den tid som vi behandlats på SU, har varit den svåraste i mitt liv. Men jag har uthärdat, för jag har hoppats. Hade jag blivit gravid hade det varit värt det många gånger om. Förstås.
Men det har inte blivit så. Istället kommer jag alltid att förknippa Sahlgrenska med anspänning, ångest, nervositet, smärta, allt till ingen nytta. Och nästan värst av allt var detta sista samtal.
I gammal god stil var vi nämligen trippelbokade med två andra par, som hade tid hos doktor XX precis samtidigt. Ett av dessa par satt i väntrummet tillsammans med oss och gullade med sin dotter som såg ut att vara ett år ungefär. De hade naturligtvis ingen aning om att vi satt där och väntade på vårt sista samtal, att vi gjort åtta försök utan att lyckas, att deras lycka kändes som ett personligt hån. Antagligen tänkte de inte ens på att deras förtjusande dotter kunde störa någon, och om de tänkte på det så tyckte de antagligen att vuxna människor måste acceptera att barn finns och vet ni förresten hur svårt det är att skaffa barnvakt?
Hur som helst. Uppenbarligen prioriterade doktor XX just oss av dessa tre par, vilket vi väl ska vara tacksamma för. Han bad ordentligt om ursäkt för att det blivit så rörigt, och att han var stressad. Det gjorde han, och det var vi också tacksamma för. Fast å andra sidan är ju inte det vårt problem, att de inte kan sköta sina bokningar.
Vidare. Vi hade en fattig halvtimme med honom, under den halvtimmen ville vi ha svar på en mängd frågor. De flesta av dem finns det inget svar på. Åtminstone tio minuter, kanske mer, av denna värdefulla tid, använde doktorn till att föreläsa för oss om förutsättningarna för IVF, varför det inte alltid funkar, att embryon som ser perfekta ut inte behöver vara det, och så vidare. Saker vi redan känner till. Vi var lite för flata och nervösa för att avbryta honom. När han avslutade samtalet hade vi frågor kvar, låt vara att det är svåra frågor som inte går att svara på. Ju mer jag tänker på det i efterhand, desto mer förbannad blir jag. Varför kunde inte detta sista jävla samtal som avslutar denna jävla tid av meningslöst lidande få vara på våra villkor? Utan trippelbokningar, utan stress, utan föreläsningar som vi inte bett om?
Jag tror att det var därför jag grät.
Mötet med psykologen
Nästa dag grät jag mig igenom en timme hos min psykolog, som jag inte träffar så ofta numera av naturliga skäl, då hon finns i Göteborg och jag i Stockholm. Vi försöker avsluta terapin genom att prata om det som hänt under de dryga två år jag har gått hos henne. Men denna dag kände jag att jag inte orkade med några tillbakablickar, jag behövde hjälp med hur jag mådde just då. Jag berättade om hur det känns när det är som värst, om hjärtklappningen och andnöden och att jag inte vill leva längre. Och om ilskan, den blinda glödande vreden som skär som en klinga genom kroppen. Jag tror att jag vet hur varulvar känner sig när de ser fullmånen, när något okänt skrämmande tar över och gör en till någon man inte vill vara. Jag bär en mask, ansiktet jag visar för världen är inte mitt. Jag spelar rollen av mitt gamla jag, och gör det oftast riktigt bra. Men under masken finns det någon annan, en ny person som inte är särskilt behaglig eller trevlig. Faktiskt så är jag inte ens säker på att det finns någon människa alls under masken. Kanske finns där bara ilska och vrede.
Min psykolog lovade som sagt att hon ska ta reda på någon i Stockholm som kan hjälpa mig, och efteråt mådde jag bättre. Hon har alltid hjälpt mig förut, och jag litar på henne.
Mötet på Carlanderska
På eftermiddagen samma dag var vi på Carlanderska och träffade doktor Optimist. Han får heta så, för han är den som hurtigt förutspådde att jag skulle vara gravid när vi flyttat till Stockholm. Efter all gråt var både O och jag konstigt upprymda och nästan fnissiga under mötet. Vi frågade de vanliga frågorna, varför det inte lyckats, och skrattade när doktorn låtsades leta i sin skrivbordslåda efter svaret. Naturligtvis begriper vi förutsättningarna, att det inte finns något vettigt svar på frågan. Hade det gjort det hade vi haft barn nu.
Doktorn gick igenom vår historia, kommenterade O:s spermaprov. Ett kuriosum: SU anser numera att vår barnlöshet är oförklarad, eftersom de gjort två standard-IVF med utmärkt resultat (förutom graviditet då), men Carlanderska håller fast vid diagnosen manlig faktor. Vem ska man tro på? Min sköldkörtel pratade vi också om, men den sägs vara åtgärdad nu med medicinen jag äter. Vi förklarade att vi kan tänka oss att göra ett försök till, ett sista, och då vill vi gärna prova långtidsodling. Jodå, det kan göras på Carlanderska, men dr Optimist levde upp till sitt namn och menade att det egentligen var för tidigt att ge upp efter bara ett försök till. O och jag tittade på varann och suckade.
Frågan är då vad man kan göra för att optimera detta sista försök. Hmhm. Har du endometrios, har det gjorts någon laparoskopi vid utredningen? Nej. (Vad jag inte berättade var att jag faktiskt frågat den läkare som hösten 2001 gjorde vår fertilitetsutredning om det kunde tänkas att jag hade endometrios, eftersom jag har ganska ont vid mens. Då blev jag i princip idiotförklarad, har man endo så har man ont jämt, menade doktorn). Svår mensvärk? Äter du värktabletter, många? Tja, måste tänka lite, under de två första mensdagarna petar jag i mig sisådär åtta tio Ibumetin (billigare alternativ till Ipren) à 400 mg, eller numera Reliv (billigare alternativ till Alvedon) eftersom jag inte törs äta Ipren efter alla larmrapporter, fast Reliv hjälper inte alls lika bra.
Då var saken klar, doktorn tyckte att det var värt att göra en laparoskopi. Hittar man ingen endo är allt gott och väl. Hittar man endo kan man försöka bränna bort den där och då vid operationen. Finns det mycket endometriosvävnad medicinerar man i ett halvår med sprutor som har samma effekt som nedregleringssprayen vid IVF. Inga ägglossningar, inga menstruationer under ett halvår svälter ut endometriosen.
Sedan blev det bråttom, en annan läkare knackade på dörren och bad om assistans vid en operation, handskakningar, fundera på saken, ring så skriver jag en remiss, tackåhej.
Och nu då?
Direkt efteråt var vi än mer upprymda. Det kändes så absurt att man nu efter alla försök kommer på detta. Ta-dam, hon har endometrios! Svaret på alla frågor. Det är väldigt frestande att hugga tag i detta halmstrå och tro att alla problem är lösta nu. Men riktigt så dumma är vi inte.
Egentligen har vi redan bestämt oss, remissen är skickad och förhoppningsvis blir jag kallad till en läkare i Stockholm någon gång på nyåret. O vill utreda detta och göra en sista IVF, han tror att vi ångrar oss annars. Jag vet inte, jag vacklar. Jag har en liten kraftreserv kvar och jag är inte säker på att jag vill lägga den på detta. Narkos, titthålsoperation, ont efteråt, urjävlig nedreglering i sex månader. Och sedan IVF. Doktor Optimist säger att de flesta mår utmärkt under nedregleringen, mår man dåligt kan man få östrogenplåster som hjälper. Hm. Han menar att eftersom O:s spermaprov inte är helkasst så finns det en chans att vi kan bli med barn spontant. Dessutom är det bra att bli av med endometrios inför en IVF. Det finns inga direkta studier på det, men hans erfarenhet är att kvinnor med endometrios behöver göra fler IVF:er för att lyckas. Och så lär min mensvärk förbättras, och därmed min livskvalitet.
Bah, livskvalitet. Om det bara är för mensvärkens skull skiter vi i detta. Visst, det är inte kul, men jag har levt med den sedan jag var 13 år. Jag vet vad den beror på, jag vet att det inte är farligt, jag vet att det hjälper om jag tar en värktablett. Men om doktor Optimist tror att det ökar mina chanser att bli gravid får han göra femtio operationer. Han får hugga av mig händerna om han bara presenterar vettiga argument för det. Jag blir själv förvånad över styrkan i min drift att reproducera mig.
Om jag ändå kunde veta vad som är bäst att göra. Nu blir det nog så här, men jag är inte säker på att jag vill. Resonerar jag med mig själv kommer jag alltid fram till att det nog är bäst att göra en lap, medicinera och sedan göra en sista IVF med långtidsodling. Men hela kroppen spjärnar emot när jag tänker på det. Å andra sidan kanske jag ångrar mig om jag avstår?
Så där går det på, och jag sitter uppe på nätterna, ihopkrupen i soffan och lyssnar på O:s snarkningar inifrån sovrummet och biter på naglarna och funderar. Men jag hittar inte någon lösning.
Adoption då?
Jo, det händer faktiskt något på den fronten. Vi går en distanskurs per mejl, och vi har anmält oss för hemutredning. I Stockholm inleds hemutredningen med tre frivilliga gruppträffar - undrar hur många som törs avstå från dem? Vår första träff är den 13 januari.
En liten ljuspunkt i detta mörker är att adoptionen inte stoppas upp av endometrioskarusellen. Vi kan göra vår hemutredning parallellt med endobehandlingen. Kanske gör vi den sista IVF:en efter sommaren, kanske är hemutredningen rentav färdig då. När IVF:en går åt helvete (när, inte om, just det) kanske vi kan vara redo att skicka våra papper till Bolivia för att äntligen, äntligen kunna säga att vi väntar barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar