Vår hund dog idag. En mycket älskad hund som flyttade mellan mamma, mig och min syster. Han blev nästan elva år. Det gick oerhört fort, och han slapp lida särskilt mycket och jag var med honom hela tiden. Mitt i sorgen är jag väldigt lättad över det. Kommer nog att skriva mer om det någon annan dag, för nu är jag trött. Vår hund dog idag. En mycket älskad hund som flyttade mellan mamma, mig och min syster. Han blev nästan elva år. Det gick oerhört fort, och han slapp lida särskilt mycket och jag var med honom hela tiden. Mitt i sorgen är jag väldigt lättad över det. Kommer nog att skriva mer om det någon annan dag, för nu är jag trött.Istället tänkte jag här skriva om lite vadsomhelst som jag funderar på just nu. Ungefär som en dagbok på nätet.
På IVF-fronten intet nytt?
Jodå, lite nytt är det allt. Frysförsöket sket sig, mensen kom på ruvdag 11 den här gången. Men mitt i eländet var jag faktiskt glad att den kom såpass tidigt, och med besked. Ovisshet är det värsta som finns. Till min egen förvåning har jag pluppat upp till ytan ganska snabbt den här gången. Delvis tror jag att det beror på att ett frysförsök är kortare och skonsammare än ett stimulerat "riktigt" försök. Man hinner helt enkelt inte investera lika mycket smärta och oro och då blir besvikelsen inte lika stor när det misslyckas. Jag funderar också över mina försvarsmekanismer som verkar gå igång nu. Den överväldigande känslan har faktiskt inte varit sorg eller besvikelse utan snarare trötthet och irritation. Nu vill jag bli färdig med det här jämrans eländet någon gång. Jag är så himla trött på att må dåligt och vara ledsen så nu tänker jag fan ta mig inte vara det mer. Tror jag.
Men det viktigaste är nog att vi har bokat in ett nytt försök. Spraystart 1 maj och beräknat äggplock vecka 24. Ungefär vid midsommartid vet vi om det har lyckats eller inte.
De som redan har barn
Jag är lite trött på favoritforumet just nu. Delvis beror det på att en massa trevliga damer har försvunnit därifrån, de är antingen gravida (mocklisar) eller har gått över till adoption (kloka flickor 1), eller så tar de en paus i IVF:andet och lyckas under tiden hålla sig borta från forumet (kloka flickor 2). Det är heller inte kul att vara en cynisk och blasé veteran som har hört, sett och läst allt.
Men det är en annan sak också, som jag inte vill skriva på forumet om, jag vill inte såra de som redan är ledsna. Det gäller de som redan har barn och gör syskonförsök. Jag har väldigt svårt för att läsa om deras sorg och besvikelse och efter en del rannsakande tror jag att jag vet varför.
För det första så är jag vansinnigt fruktansvärt avundsjuk på alla som har barn, vare sig barnen har tillkommit med IVF eller inte. Någon gång i tidernas begynnelse tänkte jag att jag ville ha två barn eller kanske tre. När vi först fick reda på vår infertilitet sörjde jag (bland mycket annat) det faktum att vi inte själva skulle få bestämma hur många barn vi ville ha. Läkarnas tröstande ord om att jag var ung, vi skulle säkert hinna få barn, ekade tomt. Vad vet ni, jag kanske vill ha åtta ungar? Med tiden gick den sorgen över och ersattes av den känsla jag har nu. Om jag fick önska hade jag velat ha mer än ett barn, både för min egen skull och för barnens, jag tror nämligen att det är roligt och nyttigt för barn att ha syskon. Men som bekant hjälper det inte att önska. Om jag får ett barn, ett enda, kommer jag att vara lycklig och tacksam resten av livet. Det svär jag på. För mig rimmar den känslan av tacksamhet illa med förtvivlan över misslyckade syskonförsök, och även om jag förstår att alla inte fungerar som jag, är det svårt att läsa om de som sörjer och inte är nöjda med sin situation när jag hade gett vad som helst för att byta med dem.
För det andra har jag väldigt lätt för att identifiera mig med de barn som redan finns. Man behöver inte gräva speciellt djupt i min barndom för att begripa varför. Jag växte upp med mamma och styvfar och min halvsyster som föddes när jag var elva år. Min syster är idag en av mina allra bästa vänner. Men ibland var det svårt. Jag vet också av egen erfarenhet att barn älskar sina föräldrar och gör nästan vad som helst för att göra dem lyckliga. Barn begriper känslor, ofta mycket mer än vad vuxna tror. Men de kanske inte begriper hela vidden av känslorna. Om mamma och pappa längtar efter ett syskon gör jag det också. Men jag finns ju. Räcker inte jag? Längtade de lika mycket efter mig innan jag fanns?
Som sagt, jag vill inte skriva om detta på forumet, av flera orsaker. Det är svårt att göra utan att såra. Mina reaktioner handlar mer om mig själv och min bakgrund än om de personer jag retar mig på. Och framför allt tror jag inte att man blir hjälpt av att andra talar om för en vad man ska göra, det måste man nog komma på själv.
Istället tänkte jag här skriva om lite vadsomhelst som jag funderar på just nu. Ungefär som en dagbok på nätet.
På IVF-fronten intet nytt?
Jodå, lite nytt är det allt. Frysförsöket sket sig, mensen kom på ruvdag 11 den här gången. Men mitt i eländet var jag faktiskt glad att den kom såpass tidigt, och med besked. Ovisshet är det värsta som finns. Till min egen förvåning har jag pluppat upp till ytan ganska snabbt den här gången. Delvis tror jag att det beror på att ett frysförsök är kortare och skonsammare än ett stimulerat "riktigt" försök. Man hinner helt enkelt inte investera lika mycket smärta och oro och då blir besvikelsen inte lika stor när det misslyckas. Jag funderar också över mina försvarsmekanismer som verkar gå igång nu. Den överväldigande känslan har faktiskt inte varit sorg eller besvikelse utan snarare trötthet och irritation. Nu vill jag bli färdig med det här jämrans eländet någon gång. Jag är så himla trött på att må dåligt och vara ledsen så nu tänker jag fan ta mig inte vara det mer. Tror jag.
Men det viktigaste är nog att vi har bokat in ett nytt försök. Spraystart 1 maj och beräknat äggplock vecka 24. Ungefär vid midsommartid vet vi om det har lyckats eller inte.
De som redan har barn
Jag är lite trött på favoritforumet just nu. Delvis beror det på att en massa trevliga damer har försvunnit därifrån, de är antingen gravida (mocklisar) eller har gått över till adoption (kloka flickor 1), eller så tar de en paus i IVF:andet och lyckas under tiden hålla sig borta från forumet (kloka flickor 2). Det är heller inte kul att vara en cynisk och blasé veteran som har hört, sett och läst allt.
Men det är en annan sak också, som jag inte vill skriva på forumet om, jag vill inte såra de som redan är ledsna. Det gäller de som redan har barn och gör syskonförsök. Jag har väldigt svårt för att läsa om deras sorg och besvikelse och efter en del rannsakande tror jag att jag vet varför.
För det första så är jag vansinnigt fruktansvärt avundsjuk på alla som har barn, vare sig barnen har tillkommit med IVF eller inte. Någon gång i tidernas begynnelse tänkte jag att jag ville ha två barn eller kanske tre. När vi först fick reda på vår infertilitet sörjde jag (bland mycket annat) det faktum att vi inte själva skulle få bestämma hur många barn vi ville ha. Läkarnas tröstande ord om att jag var ung, vi skulle säkert hinna få barn, ekade tomt. Vad vet ni, jag kanske vill ha åtta ungar? Med tiden gick den sorgen över och ersattes av den känsla jag har nu. Om jag fick önska hade jag velat ha mer än ett barn, både för min egen skull och för barnens, jag tror nämligen att det är roligt och nyttigt för barn att ha syskon. Men som bekant hjälper det inte att önska. Om jag får ett barn, ett enda, kommer jag att vara lycklig och tacksam resten av livet. Det svär jag på. För mig rimmar den känslan av tacksamhet illa med förtvivlan över misslyckade syskonförsök, och även om jag förstår att alla inte fungerar som jag, är det svårt att läsa om de som sörjer och inte är nöjda med sin situation när jag hade gett vad som helst för att byta med dem.
För det andra har jag väldigt lätt för att identifiera mig med de barn som redan finns. Man behöver inte gräva speciellt djupt i min barndom för att begripa varför. Jag växte upp med mamma och styvfar och min halvsyster som föddes när jag var elva år. Min syster är idag en av mina allra bästa vänner. Men ibland var det svårt. Jag vet också av egen erfarenhet att barn älskar sina föräldrar och gör nästan vad som helst för att göra dem lyckliga. Barn begriper känslor, ofta mycket mer än vad vuxna tror. Men de kanske inte begriper hela vidden av känslorna. Om mamma och pappa längtar efter ett syskon gör jag det också. Men jag finns ju. Räcker inte jag? Längtade de lika mycket efter mig innan jag fanns?
Som sagt, jag vill inte skriva om detta på forumet, av flera orsaker. Det är svårt att göra utan att såra. Mina reaktioner handlar mer om mig själv och min bakgrund än om de personer jag retar mig på. Och framför allt tror jag inte att man blir hjälpt av att andra talar om för en vad man ska göra, det måste man nog komma på själv.
Besviken.
Ledsen.
Lurad.
Igen. Igen. Igen. Igen.
Jävla ungjävlar, varför vill ni inte ha mig?
Besviken.
Ledsen.
Lurad.
Igen. Igen. Igen. Igen.
Jävla ungjävlar, varför vill ni inte ha mig?
Helga läser
Just nu två böcker: Long John Silver av Björn Larsson (gillar den trots att jag inte läst Skattkammarön som den är en pastisch på), och Den röda vargen av Liza Marklund. Gillar faktiskt hennes böcker, inte minst är det kul att läsa en skildring av en icke-perfekt tänkande kvinna som älskar både sitt jobb och sina barn. Blir förbannad på alla pretentiösa muppar som sågar hennes böcker men höjer Henning Mankell till skyarna. Han däremot är pretentiös (där kom det igen), olidligt politiskt korrekt och har dessutom ett språk som får en att vilja gråta. I alla fall enligt min enkla mening.
Helga tittar på TV
Melrose Place går på TV4 på eftermiddagarna, vilken nostalgitripp. Jag älskade den serien när den gick 1993 eller när det nu var. Min lillasyster och hennes kompisar tyckte att O liknade Billy och jag var i hemlighet mycket stolt över detta. Men det verkar ha gått många år sedan dess. Jag vrider mig ibland av skratt och ibland av olust. Alisons korta kjolar, den töntiga handlingen, Jake som släntrar omkring med ett snett leende. Tänk att jag en gång tyckt att detta var en riktigt bra serie om Livet.
Helga läser
Just nu två böcker: Long John Silver av Björn Larsson (gillar den trots att jag inte läst Skattkammarön som den är en pastisch på), och Den röda vargen av Liza Marklund. Gillar faktiskt hennes böcker, inte minst är det kul att läsa en skildring av en icke-perfekt tänkande kvinna som älskar både sitt jobb och sina barn. Blir förbannad på alla pretentiösa muppar som sågar hennes böcker men höjer Henning Mankell till skyarna. Han däremot är pretentiös (där kom det igen), olidligt politiskt korrekt och har dessutom ett språk som får en att vilja gråta. I alla fall enligt min enkla mening.
Helga tittar på TV
Melrose Place går på TV4 på eftermiddagarna, vilken nostalgitripp. Jag älskade den serien när den gick 1993 eller när det nu var. Min lillasyster och hennes kompisar tyckte att O liknade Billy och jag var i hemlighet mycket stolt över detta. Men det verkar ha gått många år sedan dess. Jag vrider mig ibland av skratt och ibland av olust. Alisons korta kjolar, den töntiga handlingen, Jake som släntrar omkring med ett snett leende. Tänk att jag en gång tyckt att detta var en riktigt bra serie om Livet.
