2001: äventyr, utredning och mörker

Så småningom får jag ett erbjudande om att jobba utomlands i sex månader. O ber om tjänstledigt för att kunna följa med. Hans arbetsgivare krånglar och till slut säger han helt enkelt upp sig. Vi fattar beslutet gemensamt. Han har vantrivts länge och har varit på gränsen att bli utbränd, hur nära har nog ingen av oss förstått. Nu har han hittat en tvåårig utbildning som, kompletterad med betyg han redan har kan ge honom en examen som förhoppningsvis leder till jobb inom ett nytt område.

Men först bor vi i Italien tillsammans under sommaren och våren. Jag jobbar, O är hemma och lagar god mat och går en språkkurs.

I september börjar ett nytt skede. Vi kommer hem från vår utlandsvistelse, O börjar studera, jag ringer min gynekolog och ber att få göra en fertilitetsutredning. Samtidigt berättar vi för min pappa och för O:s föräldrar att vi vill ha barn men inte har lyckats ännu och att vi nu ska försöka ta reda på varför. Jag har tidigare berättat för min syster och ett par kompisar, liksom för min mamma.

Utredningen tar ungefär två månader och ingen av oss upplever den som särskilt besvärlig eller obehaglig, inte fysiskt i alla fall. Jag oroar mig för resultatet och hoppas att det är mig det är fel på. Jag tänker mycket på att det är viktigare för mig att få barn än vad det är för O. Hittills har vi lyckats balansera detta bra, men nu börjar vågskålarna tippa allt mer. Jag är ofta ledsen och orolig och gråter numera varje gång mensen kommer. O tror att det kommer att ordna sig, och för honom är det heller ingen större katastrof om det inte skulle ordna sig. Jag oroar mig för att utredningen ska visa att felet ligger hos honom, och att obalansen mellan oss därmed ska öka. Inte nog med att han inte vill ha barn, han kan inte heller.

Sedan ett par månader läser jag flitigt på internet och har lärt mig massor om infertilitet och dess orsaker och behandlingar. Har hittat de diskussionssidor som under flera år framöver kommer att ge mig stort stöd. Jag tjatar på O och vill diskutera tänkbara framtidsscenarion. IVF verkar otroligt jobbigt, kanske skulle vi skita i det och gå direkt på adoption? Då vet man ju åtminstone att man får ett barn.

Resultat från utredningen droppar in ett efter ett. Blodprov visar att jag har normala hormonnivåer och därmed troligen normal ägglossning. Prov efter samlag (ja, just det) visar att slemmet i livmoderhalsen varken dödar eller hindrar spermierna. Och ja, doktorn ser att det finns många spermier som simmar. Jag är glad när jag går därifrån. Äggledarröntgen gör rejält ont, efteråt är jag nära att svimma och måste vila på en brits en stund. Men både livmoder och äggledare ser bra ut. Till slut är det bara O:s provsvar kvar, men vid det här laget är vi inte så oroliga, vi är nästan säkra på att vi kommer att klassas som oförklarligt barnlösa.

Mellan läkarbesöken fortsätter livet som vanligt. O trivs bra på sin nya kurs. Jag har fått en ny tjänst eftersom projektet som jag anställdes för har lagts ner (utan att egentligen ha kommit igång) av ekonomiska skäl. Jag är lite besviken, men tycker också att det är skönt att vara hemma i Sverige igen, och jag tycker mycket om min chef och mina arbetskamrater. Jobbet i sig verkar intressant, mycket mer hinner jag knappast konstatera förrän jag en dag får ett erbjudande. Ganska snabbt förstår jag att det är ett sådant man inte säger nej till.

Gruppen som ansvarar för att serva företagets marknads- och försäljningschef med prognoser och presentationer är akut underbemannad. Två personer håller på att jobba ihjäl sig. Kan jag, som verkar klipsk och har siffersinne, tänka mig att flytta över dit? Man lockar med att det är en tjänst där jag kommer att synas, alla höga chefer kommer att veta vem jag är, ett lysande tillfälle att visa framfötterna alltså. Efter samtal med min blivande chef tycker jag att jobbet verkar urtråkigt. Dessutom ger jag fan i att visa framfötterna, jag vill ha ett kul och intressant jobb men framför allt vill jag bli på smällen. Men det säger jag naturligtvis inte, istället lägger jag upp ett försvarstal som går ut på att jag kommer att göra ett väldigt bra jobb där jag är. Jag talar för döva öron, efter tjat och påtryckningar ber jag att få fundera och frågar flera kollegor till råds, och tackar till sist ja.

Första dagen på det nya jobbet inser jag med fasa att allt är mycket värre än jag trott. Själsdödande arbete i Excel och Powerpoint. Obefintliga möjligheter att planera min arbetsdag. Min chef ger mig en uppgift i sänder, varje uppgift tar ett par timmar och är alltid mycket brådskande. Jag vet aldrig på morgonen om jag kan sluta klockan fem, sju eller nio på kvällen. Inga gemensamma luncher eller kaffepauser. Långa dagar, mycket övertidsarbete.

Efter en vecka är jag förtvivlad. Jag gråter nästan varje morgon innan jag går till jobbet. Bestämmer mig för att åtminstone härda ut till jul, knappt två månader.

En dag i december ringer O mig när jag är på jobbet. Jag minns fortfarande exakt vilken fläck jag stod på när jag svarade i mobilen. Tydligen har han funderat mer än jag förstått, för det första han säger är "Kan jag förvänta mig brev från tingsrätten nu?". I tur och ordning begriper jag att det är galghumor, att han undrar om jag vill skiljas nu, att han har fått reda på något. Vad?

Jo, doktorn har skrivit ett brev där det står att O har sänkt andel perfekta spermier. Det kan vara en infertilitetsfaktor men behöver inte vara det. Nytt prov måste analyseras.

Det visar sig att också det nya provet uppvisar grav teratozoospermi, som vi nu har lärt oss att det heter när spermierna är missbildade till utseendet. I ett normalt spermaprov bör 15% av spermierna se perfekta ut, men hos O är det bara 1%. (Sperma, är det inte ett av språkets fulaste ord förresten?). Vi träffar doktorn, han förklarar att det nog kan tänkas att vi lyckas på egen hand, det är åtminstone inte helt uteslutet. Men det kan också vara så att O:s spermier är för dåliga. Han vill inte uttala sig med säkerhet utan remitterar oss till de verkliga experterna: Reproduktionsmedicin på Sahlgrenska.

Det tar en evig tid innan vi hör något från Sahlgrenska och när det till sist kommer ett brev blir vi inte mycket klokare. Vi kommer att bli kallade för ett första besök om 3-8 månader. Jag försöker ringa, det är vansinnigt svårt att komma fram, till sist får jag veta att vi kanske kan få en återbudstid, och att vi inte kommer att bli uppsatta i kö till IVF förrän efter besöket.
Jag blir allt ledsnare, och tycker att O och jag har allt svårare att förstå varann.

"16 december 2001 (internet) Vi pratade länge i fredags kväll. Det tog tid innan vi kom igång, men det blev ett bra samtal till slut, vi pratade om en massa viktiga saker. Vi bestämde oss för att gå på familjerådgivning. Skönt att vara överens om det. Men ändå, vi som alltid haft det så bra och förstått varann, varför gör vi det plötsligt inte nu?! Jag mår så jävla dåligt över detta och tycker att han är totalt känslokall som inte kan leva sig in i min situation. Låt vara att han inte delar min sorg över barnlösheten, men lite medkänsla och medlidande är väl inte för mycket begärt? Han säger att han inte vet hur han ska vara, allt han gör blir fel, jag är bara sur och ledsen jämt. Medan jag kämpar varje dag för att överleva, känns det som! Vi pratade också om motiv för att vilja ha barn. Jag kan inte tänka mig att leva barnlös. Han var tidigare helt negativ till att ha barn, men tycker nu att det är OK. Men som sagt, han sörjer inte att det inte verkar bli några. Han oroar sig för att få barn, att inte vara en bra förälder, att få utvecklingsstörda eller skadade barn, att de råkar ut för något, brott eller knark eller så. Jag känner tvärtom, en fullständig förtröstan. Klart att vi inte är felfria, men vi skulle bli jättebra föräldrar. Kan du inte överföra den positiva synen på din barnlöshet, frågar han. Nej, det är just det. Jag är så jävla rädd för framtiden. Jag mår så dåligt nu, hur ska jag klara behandlingar, väntetider, misslyckanden. Om jag visste att det resulterar i ett barn, men det gör jag ju inte! Just nu kan jag inte lita på att vi klarar detta, att vi lyckas hålla ihop och att vi lyckas få ett barn. Det värsta som kan hända är att vi går igenom behandlingar som frestar på vårt förhållande ännu mer, misslyckas, och skiljs åt. Då sitter jag där om ett par år, ett par år äldre, utan honom, misslyckad, har misslyckats med min stora kärlek, och utan barn? Blotta tanken gör mig skräckslagen."

2001: äventyr, utredning och mörker

Så småningom får jag ett erbjudande om att jobba utomlands i sex månader. O ber om tjänstledigt för att kunna följa med. Hans arbetsgivare krånglar och till slut säger han helt enkelt upp sig. Vi fattar beslutet gemensamt. Han har vantrivts länge och har varit på gränsen att bli utbränd, hur nära har nog ingen av oss förstått. Nu har han hittat en tvåårig utbildning som, kompletterad med betyg han redan har kan ge honom en examen som förhoppningsvis leder till jobb inom ett nytt område.

Men först bor vi i Italien tillsammans under sommaren och våren. Jag jobbar, O är hemma och lagar god mat och går en språkkurs.

I september börjar ett nytt skede. Vi kommer hem från vår utlandsvistelse, O börjar studera, jag ringer min gynekolog och ber att få göra en fertilitetsutredning. Samtidigt berättar vi för min pappa och för O:s föräldrar att vi vill ha barn men inte har lyckats ännu och att vi nu ska försöka ta reda på varför. Jag har tidigare berättat för min syster och ett par kompisar, liksom för min mamma.

Utredningen tar ungefär två månader och ingen av oss upplever den som särskilt besvärlig eller obehaglig, inte fysiskt i alla fall. Jag oroar mig för resultatet och hoppas att det är mig det är fel på. Jag tänker mycket på att det är viktigare för mig att få barn än vad det är för O. Hittills har vi lyckats balansera detta bra, men nu börjar vågskålarna tippa allt mer. Jag är ofta ledsen och orolig och gråter numera varje gång mensen kommer. O tror att det kommer att ordna sig, och för honom är det heller ingen större katastrof om det inte skulle ordna sig. Jag oroar mig för att utredningen ska visa att felet ligger hos honom, och att obalansen mellan oss därmed ska öka. Inte nog med att han inte vill ha barn, han kan inte heller.

Sedan ett par månader läser jag flitigt på internet och har lärt mig massor om infertilitet och dess orsaker och behandlingar. Har hittat de diskussionssidor som under flera år framöver kommer att ge mig stort stöd. Jag tjatar på O och vill diskutera tänkbara framtidsscenarion. IVF verkar otroligt jobbigt, kanske skulle vi skita i det och gå direkt på adoption? Då vet man ju åtminstone att man får ett barn.

Resultat från utredningen droppar in ett efter ett. Blodprov visar att jag har normala hormonnivåer och därmed troligen normal ägglossning. Prov efter samlag (ja, just det) visar att slemmet i livmoderhalsen varken dödar eller hindrar spermierna. Och ja, doktorn ser att det finns många spermier som simmar. Jag är glad när jag går därifrån. Äggledarröntgen gör rejält ont, efteråt är jag nära att svimma och måste vila på en brits en stund. Men både livmoder och äggledare ser bra ut. Till slut är det bara O:s provsvar kvar, men vid det här laget är vi inte så oroliga, vi är nästan säkra på att vi kommer att klassas som oförklarligt barnlösa.

Mellan läkarbesöken fortsätter livet som vanligt. O trivs bra på sin nya kurs. Jag har fått en ny tjänst eftersom projektet som jag anställdes för har lagts ner (utan att egentligen ha kommit igång) av ekonomiska skäl. Jag är lite besviken, men tycker också att det är skönt att vara hemma i Sverige igen, och jag tycker mycket om min chef och mina arbetskamrater. Jobbet i sig verkar intressant, mycket mer hinner jag knappast konstatera förrän jag en dag får ett erbjudande. Ganska snabbt förstår jag att det är ett sådant man inte säger nej till.

Gruppen som ansvarar för att serva företagets marknads- och försäljningschef med prognoser och presentationer är akut underbemannad. Två personer håller på att jobba ihjäl sig. Kan jag, som verkar klipsk och har siffersinne, tänka mig att flytta över dit? Man lockar med att det är en tjänst där jag kommer att synas, alla höga chefer kommer att veta vem jag är, ett lysande tillfälle att visa framfötterna alltså. Efter samtal med min blivande chef tycker jag att jobbet verkar urtråkigt. Dessutom ger jag fan i att visa framfötterna, jag vill ha ett kul och intressant jobb men framför allt vill jag bli på smällen. Men det säger jag naturligtvis inte, istället lägger jag upp ett försvarstal som går ut på att jag kommer att göra ett väldigt bra jobb där jag är. Jag talar för döva öron, efter tjat och påtryckningar ber jag att få fundera och frågar flera kollegor till råds, och tackar till sist ja.

Första dagen på det nya jobbet inser jag med fasa att allt är mycket värre än jag trott. Själsdödande arbete i Excel och Powerpoint. Obefintliga möjligheter att planera min arbetsdag. Min chef ger mig en uppgift i sänder, varje uppgift tar ett par timmar och är alltid mycket brådskande. Jag vet aldrig på morgonen om jag kan sluta klockan fem, sju eller nio på kvällen. Inga gemensamma luncher eller kaffepauser. Långa dagar, mycket övertidsarbete.

Efter en vecka är jag förtvivlad. Jag gråter nästan varje morgon innan jag går till jobbet. Bestämmer mig för att åtminstone härda ut till jul, knappt två månader.

En dag i december ringer O mig när jag är på jobbet. Jag minns fortfarande exakt vilken fläck jag stod på när jag svarade i mobilen. Tydligen har han funderat mer än jag förstått, för det första han säger är "Kan jag förvänta mig brev från tingsrätten nu?". I tur och ordning begriper jag att det är galghumor, att han undrar om jag vill skiljas nu, att han har fått reda på något. Vad?

Jo, doktorn har skrivit ett brev där det står att O har sänkt andel perfekta spermier. Det kan vara en infertilitetsfaktor men behöver inte vara det. Nytt prov måste analyseras.

Det visar sig att också det nya provet uppvisar grav teratozoospermi, som vi nu har lärt oss att det heter när spermierna är missbildade till utseendet. I ett normalt spermaprov bör 15% av spermierna se perfekta ut, men hos O är det bara 1%. (Sperma, är det inte ett av språkets fulaste ord förresten?). Vi träffar doktorn, han förklarar att det nog kan tänkas att vi lyckas på egen hand, det är åtminstone inte helt uteslutet. Men det kan också vara så att O:s spermier är för dåliga. Han vill inte uttala sig med säkerhet utan remitterar oss till de verkliga experterna: Reproduktionsmedicin på Sahlgrenska.

Det tar en evig tid innan vi hör något från Sahlgrenska och när det till sist kommer ett brev blir vi inte mycket klokare. Vi kommer att bli kallade för ett första besök om 3-8 månader. Jag försöker ringa, det är vansinnigt svårt att komma fram, till sist får jag veta att vi kanske kan få en återbudstid, och att vi inte kommer att bli uppsatta i kö till IVF förrän efter besöket.
Jag blir allt ledsnare, och tycker att O och jag har allt svårare att förstå varann.

"16 december 2001 (internet) Vi pratade länge i fredags kväll. Det tog tid innan vi kom igång, men det blev ett bra samtal till slut, vi pratade om en massa viktiga saker. Vi bestämde oss för att gå på familjerådgivning. Skönt att vara överens om det. Men ändå, vi som alltid haft det så bra och förstått varann, varför gör vi det plötsligt inte nu?! Jag mår så jävla dåligt över detta och tycker att han är totalt känslokall som inte kan leva sig in i min situation. Låt vara att han inte delar min sorg över barnlösheten, men lite medkänsla och medlidande är väl inte för mycket begärt? Han säger att han inte vet hur han ska vara, allt han gör blir fel, jag är bara sur och ledsen jämt. Medan jag kämpar varje dag för att överleva, känns det som! Vi pratade också om motiv för att vilja ha barn. Jag kan inte tänka mig att leva barnlös. Han var tidigare helt negativ till att ha barn, men tycker nu att det är OK. Men som sagt, han sörjer inte att det inte verkar bli några. Han oroar sig för att få barn, att inte vara en bra förälder, att få utvecklingsstörda eller skadade barn, att de råkar ut för något, brott eller knark eller så. Jag känner tvärtom, en fullständig förtröstan. Klart att vi inte är felfria, men vi skulle bli jättebra föräldrar. Kan du inte överföra den positiva synen på din barnlöshet, frågar han. Nej, det är just det. Jag är så jävla rädd för framtiden. Jag mår så dåligt nu, hur ska jag klara behandlingar, väntetider, misslyckanden. Om jag visste att det resulterar i ett barn, men det gör jag ju inte! Just nu kan jag inte lita på att vi klarar detta, att vi lyckas hålla ihop och att vi lyckas få ett barn. Det värsta som kan hända är att vi går igenom behandlingar som frestar på vårt förhållande ännu mer, misslyckas, och skiljs åt. Då sitter jag där om ett par år, ett par år äldre, utan honom, misslyckad, har misslyckats med min stora kärlek, och utan barn? Blotta tanken gör mig skräckslagen."