Förberedelser, praktiska och emotionella

Det har varit en fin dag, fylld av lillebrorsförberedelser. Vi har köpt skötbord, ny bilstol till Q (Y övertar den gamla) och så fick Q välja ett par gosedjur på Ikea. En kanin åt honom själv och en hund till Y. Eller om det var tvärtom.

Det är förmodligen många veckor kvar tills vi reser, så vi tänkte ta förberedelserna i sakta mak och involvera Q så mycket som möjligt. Skruva ihop spjälsängen och bädda den. Plocka fram bebisleksakerna och göra i ordning en leksakskorg. Lägga ut den gamla lekmattan. Hänga upp mobiler över säng och skötbord. Ta fram de undanlagda kläderna i stl 74 och lägga in i garderoben.

I torsdags fick Q ett inplastat ark med Y-bilder att ta med till dagmamman. "Så att de andra barnen får se att jag blivit storebror."

Jag undrar så hur mycket han förstår. Imorse låg vi i sängen och pratade om hur det var med allting. Att han först låg i koreamammans (vi säger förnamnet) mage, att han kom ut när hon födde honom, att han låg på sjukhus i några veckor och sedan kom till sin fostermamma där han bodde tills vi hämtade honom. Att Y har en liknande historia, fast inte precis likadan. Att det inte är samma fostermamma, inte heller den fostermamma som tog hand om de koreanska tvillingarna i boken vi läser ibland.

Det är sannerligen inte lätt att begripa. Samtidigt häpnar jag över vilken koll han har. Han rättade mig idag när jag sa att han fått en lillebror. "Nej, inte på riktigt!"

Det har han sannerligen rätt i.*

Själv tittar jag på bilden i ram som står på matbordet. Tittar och tittar. Läser i papprena, googlar på medicinska begrepp och förkortningar. Läser min dagbok från resan till Seoul när vi hämtade Q. Surfar och letar lämpligt boende i Seoul. Vi måste ha internet, tvättmaskin och möjlighet att laga frukost. Läser guidebok om Y:s födelsestad. En ny stad! Inte Seoul, där Q är född! Funderar på lämplig reselektyr för Q. Är han redo för kapitelböcker ännu? Kollar vilket år 2009 var, aha oxens år. En pojke född i hundens år, en pojke i oxens.

Mina pojkar. Mina söner. Två söner har jag nu. Q med namn efter sin farfar, stark, smart, trygg och självklar. Min välsignade skatt, min klätterkatt, min apunge, mitt mandelöga, mitt gullebarn som förändrade mitt liv. Som berör mig mer, gör mig argare och lyckligare än någon annan.

Och Y, lilla sockergrynet, som kan skratta och gurgla och som känner igen sin fostermamma och sin flaska, som väsnas för att påkalla uppmärksamhet, som är glad och något envis.

Hans koreanska namn betyder skinande visdom. Hans svenska namn är min morfars, min älskade morfar som gav mamma, mig och min syster så mycket kärlek.

Q och Y. Så rätt det kan bli.

*Detta kanske kan misstolkas. Vad Q menade och vi uppfattade, var att lillebror inte är här ännu och därmed inte fådd på riktigt. Inte att de inte är bröder på riktigt, eftersom de är adopterade. Ingen i vår familj delar gener med någon annan.

Förberedelser, praktiska och emotionella

Det har varit en fin dag, fylld av lillebrorsförberedelser. Vi har köpt skötbord, ny bilstol till Q (Y övertar den gamla) och så fick Q välja ett par gosedjur på Ikea. En kanin åt honom själv och en hund till Y. Eller om det var tvärtom.

Det är förmodligen många veckor kvar tills vi reser, så vi tänkte ta förberedelserna i sakta mak och involvera Q så mycket som möjligt. Skruva ihop spjälsängen och bädda den. Plocka fram bebisleksakerna och göra i ordning en leksakskorg. Lägga ut den gamla lekmattan. Hänga upp mobiler över säng och skötbord. Ta fram de undanlagda kläderna i stl 74 och lägga in i garderoben.

I torsdags fick Q ett inplastat ark med Y-bilder att ta med till dagmamman. "Så att de andra barnen får se att jag blivit storebror."

Jag undrar så hur mycket han förstår. Imorse låg vi i sängen och pratade om hur det var med allting. Att han först låg i koreamammans (vi säger förnamnet) mage, att han kom ut när hon födde honom, att han låg på sjukhus i några veckor och sedan kom till sin fostermamma där han bodde tills vi hämtade honom. Att Y har en liknande historia, fast inte precis likadan. Att det inte är samma fostermamma, inte heller den fostermamma som tog hand om de koreanska tvillingarna i boken vi läser ibland.

Det är sannerligen inte lätt att begripa. Samtidigt häpnar jag över vilken koll han har. Han rättade mig idag när jag sa att han fått en lillebror. "Nej, inte på riktigt!"

Det har han sannerligen rätt i.*

Själv tittar jag på bilden i ram som står på matbordet. Tittar och tittar. Läser i papprena, googlar på medicinska begrepp och förkortningar. Läser min dagbok från resan till Seoul när vi hämtade Q. Surfar och letar lämpligt boende i Seoul. Vi måste ha internet, tvättmaskin och möjlighet att laga frukost. Läser guidebok om Y:s födelsestad. En ny stad! Inte Seoul, där Q är född! Funderar på lämplig reselektyr för Q. Är han redo för kapitelböcker ännu? Kollar vilket år 2009 var, aha oxens år. En pojke född i hundens år, en pojke i oxens.

Mina pojkar. Mina söner. Två söner har jag nu. Q med namn efter sin farfar, stark, smart, trygg och självklar. Min välsignade skatt, min klätterkatt, min apunge, mitt mandelöga, mitt gullebarn som förändrade mitt liv. Som berör mig mer, gör mig argare och lyckligare än någon annan.

Och Y, lilla sockergrynet, som kan skratta och gurgla och som känner igen sin fostermamma och sin flaska, som väsnas för att påkalla uppmärksamhet, som är glad och något envis.

Hans koreanska namn betyder skinande visdom. Hans svenska namn är min morfars, min älskade morfar som gav mamma, mig och min syster så mycket kärlek.

Q och Y. Så rätt det kan bli.

*Detta kanske kan misstolkas. Vad Q menade och vi uppfattade, var att lillebror inte är här ännu och därmed inte fådd på riktigt. Inte att de inte är bröder på riktigt, eftersom de är adopterade. Ingen i vår familj delar gener med någon annan.

En son och lillebror

Idag när jag kom tillbaka från lunchen och grävde upp mobilen ur djupet av jackfickan såg jag att jag hade tre missade samtal och ett meddelande på svararen. Det var vår kontakt på AC, hon som var barnmorska åt Q, som hade nyheter från Korea. Ett barnbesked. Efter drygt sju veckors väntan. Minst en månad tidigare än vi trott, och dagen efter att jag sagt till min chef att det verkar gå trögt dethär, hördu, har du mer jobb att ge mig.

Sedan tog det ett par timmar innan jag fick tag i henne igen och fick veta mer. I två timmar visste vi att vi fått barn, men inget mer. Men nu vet vi.

O och jag sammanstrålade vid Stadshagen och gick upp till AC och fick en bunt papper och foton. Vi slog oss ner i deras reception och tittade.

Vi har alltså lyckats enas om ett namn, som härmed chiffreras till Y. Och visst var det en Y som tittade på oss från bilderna.

Några detaljer i hans bakgrund hade väckt min oro. Men när jag såg hans foto blev jag omedelbart lugn. Där är du ju.

Utöver det Y:iga så är han den sötaste bebis jag någonsin har sett. Får man säga så fast det är ens andra barn? Q var ljuvligt underbart charmig med de gosigaste hamsterkinder man kan tänka sig. Y är nätt och behändig som en porslinsdocka. Ögon som brunnar och mun som en rosenknopp.

Sedan hann vi inte titta mer, det var hög tid att åka och hämta storebror hos dagmamman. Storebror som tog nyheten att han fått en lillebror med upphöjt lugn. Han bläddrade snabbt igenom bunten med bilder, konstaterade att det var en söt bebis, och tycktes anse det självklart att hans önskan om en bror gått i uppfyllelse. Han har vetat hela tiden att det skulle bli en bror.

(För någon vecka sedan när Q pratade om lillebror, kände jag mig nödgad att varna att det kunde bli en lillasyster. Q svarade lakoniskt: Nej. Det vill jag inte ha.)

Resten av dagen har varit ungefär som vanligt, med undantag av att vi åt bakelser till efterrätt.

Vi är lugna. Och glada. Och lugna.

Nu har det börjat. Jag har redan börjat bli mamma åt den där söta bebisen, det känner jag. Det är en bra bit kvar. Nu börjar väntan på resbesked, som kommer att bli minst lika lång som väntan på barnbesked. Det är okej. Jag är bra på att vänta numera.

Tänk bara, två barn!

En son och lillebror

Idag när jag kom tillbaka från lunchen och grävde upp mobilen ur djupet av jackfickan såg jag att jag hade tre missade samtal och ett meddelande på svararen. Det var vår kontakt på AC, hon som var barnmorska åt Q, som hade nyheter från Korea. Ett barnbesked. Efter drygt sju veckors väntan. Minst en månad tidigare än vi trott, och dagen efter att jag sagt till min chef att det verkar gå trögt dethär, hördu, har du mer jobb att ge mig.

Sedan tog det ett par timmar innan jag fick tag i henne igen och fick veta mer. I två timmar visste vi att vi fått barn, men inget mer. Men nu vet vi.

O och jag sammanstrålade vid Stadshagen och gick upp till AC och fick en bunt papper och foton. Vi slog oss ner i deras reception och tittade.

Vi har alltså lyckats enas om ett namn, som härmed chiffreras till Y. Och visst var det en Y som tittade på oss från bilderna.

Några detaljer i hans bakgrund hade väckt min oro. Men när jag såg hans foto blev jag omedelbart lugn. Där är du ju.

Utöver det Y:iga så är han den sötaste bebis jag någonsin har sett. Får man säga så fast det är ens andra barn? Q var ljuvligt underbart charmig med de gosigaste hamsterkinder man kan tänka sig. Y är nätt och behändig som en porslinsdocka. Ögon som brunnar och mun som en rosenknopp.

Sedan hann vi inte titta mer, det var hög tid att åka och hämta storebror hos dagmamman. Storebror som tog nyheten att han fått en lillebror med upphöjt lugn. Han bläddrade snabbt igenom bunten med bilder, konstaterade att det var en söt bebis, och tycktes anse det självklart att hans önskan om en bror gått i uppfyllelse. Han har vetat hela tiden att det skulle bli en bror.

(För någon vecka sedan när Q pratade om lillebror, kände jag mig nödgad att varna att det kunde bli en lillasyster. Q svarade lakoniskt: Nej. Det vill jag inte ha.)

Resten av dagen har varit ungefär som vanligt, med undantag av att vi åt bakelser till efterrätt.

Vi är lugna. Och glada. Och lugna.

Nu har det börjat. Jag har redan börjat bli mamma åt den där söta bebisen, det känner jag. Det är en bra bit kvar. Nu börjar väntan på resbesked, som kommer att bli minst lika lång som väntan på barnbesked. Det är okej. Jag är bra på att vänta numera.

Tänk bara, två barn!

Alkoholgeriatrisk mottagning

Jag myntade ovanstående uttryck i tankarna redan i julas. Julfirandet avlöpte över förväntan så när som på en trist detalj.

På lillejulafton invaderades huset av släkt som vi inte umgåtts med på länge, om ens någonsin egentligen. Men nu när vi blivit vuxna och fått barn gör vi ett försök och begraver gammalt groll. Och det går fantastiskt bra. Bättre än bra faktiskt. Inte nog med att vi kan umgås som civiliserade personer, vi har uppriktigt roligt tillsammans. Tala om läkning.

Helgapappa och Q-morfar kom som han brukar lagom till Kalle Anka, och deltog även han i begivenheterna, möjligen med måttlig entusiasm. Möjligen kände han sig lite utanför.

Fast varför förklara eller ursäkta? Suffice to say att jag skickade hem honom vid elvatiden då hans berusningsgrad var oacceptabelt hög. Då han spelat piano en lång stund, blivit sur vid tillsägelse (barn behövde sova), blivit sentimental och tårögd, ilsket vägrat skjuts hem eller ens eskort till tunnelbanan.

Gubbjävel tänkte jag när jag såg honom vagga iväg i snögloppet på julaftons kväll. Sedan stängde jag in mig på toaletten och grät.

Någon dag senare pratade vi om saken, som vi brukar. Som vanligt mådde jag lite bättre efteråt. Men som vanligt undrade jag också om jag gör rätt.

I helgen var det dags igen, men denna gång var det mammas tur. O och jag passade på att gå ut och äta på lördagkvällen eftersom hon var på besök och satt barnvakt.

Hon ringer mig när vi är på väg hem, och jag hör på hennes röst att hon druckit för mycket. När vi kommer hem är hon babblig och sentimental och fullkomligt olidlig. Q sover förstås, sedan flera timmar.

Mysteriet är att hon bara tycks ha druckit ett par glas vin. Det ser vi också. Hur har hon kunnat bli så påverkad? Efter en stund står jag inte ut längre utan konfronterar henne. Hon är oförstående och blir så småningom ledsen och gråter. Locket flyger av och det svarta väller ut. Hennes självförakt, hennes frustration över sin livssituation med styvfar, hennes egen ångest inför död och åldrande, åhh det finns ingen botten.

Jag får henne i säng och nästa dag pratar vi. Du får inte bli så påverkad när du har hand om Q, det är oacceptabelt! Ja, ja, självklart, visst. Mysteriet kvarstår hur det blev så, tills hon plötsligt erinrar sig att hon tagit en Stilnoct.

Fan, fan, fan, fan. Helgas alkoholgeriatriska mottagning orkar snart inte längre.

Själv har jag vit månad just nu.

Alkoholgeriatrisk mottagning

Jag myntade ovanstående uttryck i tankarna redan i julas. Julfirandet avlöpte över förväntan så när som på en trist detalj.

På lillejulafton invaderades huset av släkt som vi inte umgåtts med på länge, om ens någonsin egentligen. Men nu när vi blivit vuxna och fått barn gör vi ett försök och begraver gammalt groll. Och det går fantastiskt bra. Bättre än bra faktiskt. Inte nog med att vi kan umgås som civiliserade personer, vi har uppriktigt roligt tillsammans. Tala om läkning.

Helgapappa och Q-morfar kom som han brukar lagom till Kalle Anka, och deltog även han i begivenheterna, möjligen med måttlig entusiasm. Möjligen kände han sig lite utanför.

Fast varför förklara eller ursäkta? Suffice to say att jag skickade hem honom vid elvatiden då hans berusningsgrad var oacceptabelt hög. Då han spelat piano en lång stund, blivit sur vid tillsägelse (barn behövde sova), blivit sentimental och tårögd, ilsket vägrat skjuts hem eller ens eskort till tunnelbanan.

Gubbjävel tänkte jag när jag såg honom vagga iväg i snögloppet på julaftons kväll. Sedan stängde jag in mig på toaletten och grät.

Någon dag senare pratade vi om saken, som vi brukar. Som vanligt mådde jag lite bättre efteråt. Men som vanligt undrade jag också om jag gör rätt.

I helgen var det dags igen, men denna gång var det mammas tur. O och jag passade på att gå ut och äta på lördagkvällen eftersom hon var på besök och satt barnvakt.

Hon ringer mig när vi är på väg hem, och jag hör på hennes röst att hon druckit för mycket. När vi kommer hem är hon babblig och sentimental och fullkomligt olidlig. Q sover förstås, sedan flera timmar.

Mysteriet är att hon bara tycks ha druckit ett par glas vin. Det ser vi också. Hur har hon kunnat bli så påverkad? Efter en stund står jag inte ut längre utan konfronterar henne. Hon är oförstående och blir så småningom ledsen och gråter. Locket flyger av och det svarta väller ut. Hennes självförakt, hennes frustration över sin livssituation med styvfar, hennes egen ångest inför död och åldrande, åhh det finns ingen botten.

Jag får henne i säng och nästa dag pratar vi. Du får inte bli så påverkad när du har hand om Q, det är oacceptabelt! Ja, ja, självklart, visst. Mysteriet kvarstår hur det blev så, tills hon plötsligt erinrar sig att hon tagit en Stilnoct.

Fan, fan, fan, fan. Helgas alkoholgeriatriska mottagning orkar snart inte längre.

Själv har jag vit månad just nu.

Apropå väskan

Bra rutet, Elisabet Höglund!

För allvarligt talat, om man hänger upp sig på någons frisyr så till den grad att man har svårt att uppfatta vad personen säger, vem har egentligen störst problem då, den upphängde eller den friserade?

Nu går jag in på muggen och tuperar luggen lite grann, till Elisabets ära.

Apropå väskan

Bra rutet, Elisabet Höglund!

För allvarligt talat, om man hänger upp sig på någons frisyr så till den grad att man har svårt att uppfatta vad personen säger, vem har egentligen störst problem då, den upphängde eller den friserade?

Nu går jag in på muggen och tuperar luggen lite grann, till Elisabets ära.

Vilket skulle bevisas

Idrott är livsfarligt. I alla fall när det är jag som utövar den.

Igår åkte vi på vår skidtur, maken och jag. Mormor och Q passade varandra under tiden.

Dagen, vädret och föret var perfekt. Vita vidder, sol och ett par minusgrader. En ny runda vi inte kört förut. Lagom lätt för mig, kanske aningens tråkig för O men inte urtråkig i alla fall.

Jag kämpade fram på hans vallningsfria skidor, de är stabilare än mina och har ganska dåligt glid men bra fäste. Rätt skönt för en vingelmaja som jag, men man får arbeta.

Efter halva rundan var jag ganska slut. O erbjöd mig att byta och prova hans tävlingsskidor som ju minsann är märkta med flera Vasaloppsklistermärken tillochmed.

Som jag flög fram! Minsann om inte core- och balansträning gett resultat, några gånger vinglade jag till och tänkte att nu vurpar jag men återfann balansen.

Sedan var det sista backen då, den allra brantaste. Fan flög i oss båda två, O ropade över axeln att klarar du den här, då tar vi den svårare rundan nästa gång.

Jag kastade mig utför, och det gick jättebra tills det tog bom stopp halvvägs ner. Fråga mig inte exakt vad som hände, antagligen skar ena skidan. Resultatet var Helga rakt ner i spåret med huvudet före.

Idag har jag blåmärken i pannan och på armbågarna, är rejält öm på bröstbenet där ena staven kördes upp, och har en sträckning i nacken som heter duga. Halskrage på.

Men det var roligt ända tills jag ramlade. En enda vurpa på en halvmil är ändå bra för att vara jag.

Vilket skulle bevisas

Idrott är livsfarligt. I alla fall när det är jag som utövar den.

Igår åkte vi på vår skidtur, maken och jag. Mormor och Q passade varandra under tiden.

Dagen, vädret och föret var perfekt. Vita vidder, sol och ett par minusgrader. En ny runda vi inte kört förut. Lagom lätt för mig, kanske aningens tråkig för O men inte urtråkig i alla fall.

Jag kämpade fram på hans vallningsfria skidor, de är stabilare än mina och har ganska dåligt glid men bra fäste. Rätt skönt för en vingelmaja som jag, men man får arbeta.

Efter halva rundan var jag ganska slut. O erbjöd mig att byta och prova hans tävlingsskidor som ju minsann är märkta med flera Vasaloppsklistermärken tillochmed.

Som jag flög fram! Minsann om inte core- och balansträning gett resultat, några gånger vinglade jag till och tänkte att nu vurpar jag men återfann balansen.

Sedan var det sista backen då, den allra brantaste. Fan flög i oss båda två, O ropade över axeln att klarar du den här, då tar vi den svårare rundan nästa gång.

Jag kastade mig utför, och det gick jättebra tills det tog bom stopp halvvägs ner. Fråga mig inte exakt vad som hände, antagligen skar ena skidan. Resultatet var Helga rakt ner i spåret med huvudet före.

Idag har jag blåmärken i pannan och på armbågarna, är rejält öm på bröstbenet där ena staven kördes upp, och har en sträckning i nacken som heter duga. Halskrage på.

Men det var roligt ända tills jag ramlade. En enda vurpa på en halvmil är ändå bra för att vara jag.

Blivande storebror

.. bär ju självklart nallen i bärsjal. Och Lokatten i svansen.



Fast efter en stund tröttnar både Q..


.. och nallen på bärandet.

Blivande storebror

.. bär ju självklart nallen i bärsjal. Och Lokatten i svansen.



Fast efter en stund tröttnar både Q..


.. och nallen på bärandet.

Strategi

Hehe. Ni minns Trulpelle? Vi har inte så mycket med varann att göra längre. Vår relation präglas av ansträngd artighet.

Men nu har jag gjort något bra. Jag har rekryterat honom till styrelsen i facket!

Jag ser fram emot av att dra nytta av hans motvallighet. Vilken resurs i förhandlingar! Och tänk hur vår relation kan utvecklas nu när vi befinner oss på samma sida om bordet.

Man får inte vara dum.

Strategi

Hehe. Ni minns Trulpelle? Vi har inte så mycket med varann att göra längre. Vår relation präglas av ansträngd artighet.

Men nu har jag gjort något bra. Jag har rekryterat honom till styrelsen i facket!

Jag ser fram emot av att dra nytta av hans motvallighet. Vilken resurs i förhandlingar! Och tänk hur vår relation kan utvecklas nu när vi befinner oss på samma sida om bordet.

Man får inte vara dum.

En vintersaga

Jag gillar verkligen vädret som råder just nu.

I mitt förra göteborgska liv brukade jag mest svära när det föll snö. Vackert, jovisst. Men man vet ju att fanskapet ändå inte ligger kvar. Imorgon är det slask som sedan fryser så att det blir snorhalt, och så töar det lite till och blir ännu halare.

Det här är något helt annat. Kanske har min inställning också något ändrats genom att jag för första gången sedan jag var ganska liten har vettiga vinterkläder. Termobyxor på promenaden. Rejäla kängor med räfflade sulor - jag hatar att halka. Stora fluffiga halsdukar i ena färgen ljuvligare än den andra. Är man stickoman så. Jag har faktiskt rentav börjat använda mössa!

Inte heller längtar jag till solen. Hellre städhjälp än en solresa, säger jag till O och får medhåll.

Till helgen får vi mormorsbesök. Medan mormor passar Q ska vi ge oss ut på en lång skidtur. Jag längtar faktiskt.

En vintersaga

Jag gillar verkligen vädret som råder just nu.

I mitt förra göteborgska liv brukade jag mest svära när det föll snö. Vackert, jovisst. Men man vet ju att fanskapet ändå inte ligger kvar. Imorgon är det slask som sedan fryser så att det blir snorhalt, och så töar det lite till och blir ännu halare.

Det här är något helt annat. Kanske har min inställning också något ändrats genom att jag för första gången sedan jag var ganska liten har vettiga vinterkläder. Termobyxor på promenaden. Rejäla kängor med räfflade sulor - jag hatar att halka. Stora fluffiga halsdukar i ena färgen ljuvligare än den andra. Är man stickoman så. Jag har faktiskt rentav börjat använda mössa!

Inte heller längtar jag till solen. Hellre städhjälp än en solresa, säger jag till O och får medhåll.

Till helgen får vi mormorsbesök. Medan mormor passar Q ska vi ge oss ut på en lång skidtur. Jag längtar faktiskt.

Allt på en gång

För ett par veckor sedan läste jag den här krönikan efter tips hos Skriet från kärnfamiljen. Jag skrattade högt av förtjusning och förfäran. Avdragsgill familjeterapi är det bästa förslag jag har hört på länge.

Gudskelov har O och jag krånglat oss igenom merparten av projektet hus. Nu är det bara småduttande kvar, som ett nytt trappräcke och en spotlightskena. Livets nödtorft. Tack för ROT-avdraget som möjliggjorde professionell hjälp. Hade vi försökt oss på att renovera själva hade vi gått under.

Men det hann ju bli några besök på Ikea och på Bauhaus. Och då märkte vi hur udda vi var. Ingen bebis. Ingen gravidmage. När det väntas barn ska man bygga bo, det är uppenbart.

Det är under några fattiga år i livet som allt ska hända. Relationen ska etableras, barnen ska avlas, födas och uppfostras. Bostaden ska införskaffas. Ett prydligt familjeliv ska byggas.

Och så ska man göra karriär också.

Småbarnspappor jobbar mer än någon annan grupp i samhället, sägs det. I min närhet stämmer detta. De höga cheferna på mitt jobb är alla födda på 70-talet.

Samtidigt tackas en kollega av på fredag. Han är i 55-årsåldern och är den siste av de uppsagda. Han fick vara kvar ett extra halvår under en annan kollegas pappaledighet, men nu är fristen slut. Mitt fackliga jag noterar att detta inte är en så schysst deal som det kan verka. Självklart har min lojale kollega fokuserat på att göra ett så bra jobb som möjligt i hopp om att undret sker och konjunkturen vänder och han får stanna. Det har inte blivit mycket energi över att söka nytt jobb.

Å andra sidan har hans försök mötts av en kompakt tystnad. Vid 55 är man inte särskilt attraktiv på arbetsmarknaden.

För mig är det obegripligt. Han har inga extrema löneanspråk, han är visserligen inget chefsämne men en god och duglig medarbetare. Utan småbarn hemma, beredd att resa vartsomhelst, jobba över närsomhelst.

Men nej. Man väljer hellre en yngre förmåga. Som inte har barn (men kanske snart får). Eller som har småbarn eller skolbarn.

Men världen förändras i alla fall, om än långsamt. Samma dag som jag först läste krönikan såg jag Oprah intervjua Barack Obama. Hur gör han för att balansera jobbet med familjelivet. Hurra! Den frågan har nog ingen president fått förut.

Allt på en gång

För ett par veckor sedan läste jag den här krönikan efter tips hos Skriet från kärnfamiljen. Jag skrattade högt av förtjusning och förfäran. Avdragsgill familjeterapi är det bästa förslag jag har hört på länge.

Gudskelov har O och jag krånglat oss igenom merparten av projektet hus. Nu är det bara småduttande kvar, som ett nytt trappräcke och en spotlightskena. Livets nödtorft. Tack för ROT-avdraget som möjliggjorde professionell hjälp. Hade vi försökt oss på att renovera själva hade vi gått under.

Men det hann ju bli några besök på Ikea och på Bauhaus. Och då märkte vi hur udda vi var. Ingen bebis. Ingen gravidmage. När det väntas barn ska man bygga bo, det är uppenbart.

Det är under några fattiga år i livet som allt ska hända. Relationen ska etableras, barnen ska avlas, födas och uppfostras. Bostaden ska införskaffas. Ett prydligt familjeliv ska byggas.

Och så ska man göra karriär också.

Småbarnspappor jobbar mer än någon annan grupp i samhället, sägs det. I min närhet stämmer detta. De höga cheferna på mitt jobb är alla födda på 70-talet.

Samtidigt tackas en kollega av på fredag. Han är i 55-årsåldern och är den siste av de uppsagda. Han fick vara kvar ett extra halvår under en annan kollegas pappaledighet, men nu är fristen slut. Mitt fackliga jag noterar att detta inte är en så schysst deal som det kan verka. Självklart har min lojale kollega fokuserat på att göra ett så bra jobb som möjligt i hopp om att undret sker och konjunkturen vänder och han får stanna. Det har inte blivit mycket energi över att söka nytt jobb.

Å andra sidan har hans försök mötts av en kompakt tystnad. Vid 55 är man inte särskilt attraktiv på arbetsmarknaden.

För mig är det obegripligt. Han har inga extrema löneanspråk, han är visserligen inget chefsämne men en god och duglig medarbetare. Utan småbarn hemma, beredd att resa vartsomhelst, jobba över närsomhelst.

Men nej. Man väljer hellre en yngre förmåga. Som inte har barn (men kanske snart får). Eller som har småbarn eller skolbarn.

Men världen förändras i alla fall, om än långsamt. Samma dag som jag först läste krönikan såg jag Oprah intervjua Barack Obama. Hur gör han för att balansera jobbet med familjelivet. Hurra! Den frågan har nog ingen president fått förut.

Lemme tell ya bout the birds an the bees

Igår valde Q boken Så blev jag till som kvällslektyr. Den har stått i bokhyllan ett tag men inte väckt hans intresse förrän nu.

Jag läste, och han låg knäpptyst och lyssnade med stora ögon. Sedan läste vi några böcker till innan det var dags att släcka lampan. Det var tyst i mörkret några ögonblick, sedan utspann sig följande dialog:

- Jag önskar att jag var den där pojken i boken vi läste först! Han som kom ut och fick ligga på sin mammas mage.
- Gör du det?
- Mmm.
- Vill du vara en bebis och ligga i min mage?
- Jaa! Det ville jag! Har du haft någon bebis i magen?
- Nej, det har jag aldrig haft.
- Varför inte det?
- För att det där rummet du vet som det stod om, mitt sådant rum är för litet för att det ska få plats någon bebis.
- Inte ens en liten bebis?
- Nej.
- Inte ens en mus?
- Inte ens det.
- Har jag något sånt rum?
- Nej, det har du inte, det är bara flickor och kvinnor som har. Men du har sådana där frön. När du blir stor kan du bli pappa.
- Aha. Då när man ligger ovanpå någon?
- Just det.
- Då ska jag ligga på dig!
- Ehh, nej det blir inte bra. När du är stor får du hitta någon annan du gillar som du vill göra barn med.
- Mrs Kim?
- Nä, inte hon heller. Någon som är ungefär så gammal som du.
- Jaha, okej. Då tar jag Isabelle!
- Okej, det blir nog bra. (Har ingen aning om vem Isabelle är)
Paus.
- Mamma, nu ska jag sova.

Lemme tell ya bout the birds an the bees

Igår valde Q boken Så blev jag till som kvällslektyr. Den har stått i bokhyllan ett tag men inte väckt hans intresse förrän nu.

Jag läste, och han låg knäpptyst och lyssnade med stora ögon. Sedan läste vi några böcker till innan det var dags att släcka lampan. Det var tyst i mörkret några ögonblick, sedan utspann sig följande dialog:

- Jag önskar att jag var den där pojken i boken vi läste först! Han som kom ut och fick ligga på sin mammas mage.
- Gör du det?
- Mmm.
- Vill du vara en bebis och ligga i min mage?
- Jaa! Det ville jag! Har du haft någon bebis i magen?
- Nej, det har jag aldrig haft.
- Varför inte det?
- För att det där rummet du vet som det stod om, mitt sådant rum är för litet för att det ska få plats någon bebis.
- Inte ens en liten bebis?
- Nej.
- Inte ens en mus?
- Inte ens det.
- Har jag något sånt rum?
- Nej, det har du inte, det är bara flickor och kvinnor som har. Men du har sådana där frön. När du blir stor kan du bli pappa.
- Aha. Då när man ligger ovanpå någon?
- Just det.
- Då ska jag ligga på dig!
- Ehh, nej det blir inte bra. När du är stor får du hitta någon annan du gillar som du vill göra barn med.
- Mrs Kim?
- Nä, inte hon heller. Någon som är ungefär så gammal som du.
- Jaha, okej. Då tar jag Isabelle!
- Okej, det blir nog bra. (Har ingen aning om vem Isabelle är)
Paus.
- Mamma, nu ska jag sova.