Jag myntade ovanstående uttryck i tankarna redan i julas. Julfirandet avlöpte över förväntan så när som på en trist detalj.
På lillejulafton invaderades huset av släkt som vi inte umgåtts med på länge, om ens någonsin egentligen. Men nu när vi blivit vuxna och fått barn gör vi ett försök och begraver gammalt groll. Och det går fantastiskt bra. Bättre än bra faktiskt. Inte nog med att vi kan umgås som civiliserade personer, vi har uppriktigt roligt tillsammans. Tala om läkning.
Helgapappa och Q-morfar kom som han brukar lagom till Kalle Anka, och deltog även han i begivenheterna, möjligen med måttlig entusiasm. Möjligen kände han sig lite utanför.
Fast varför förklara eller ursäkta? Suffice to say att jag skickade hem honom vid elvatiden då hans berusningsgrad var oacceptabelt hög. Då han spelat piano en lång stund, blivit sur vid tillsägelse (barn behövde sova), blivit sentimental och tårögd, ilsket vägrat skjuts hem eller ens eskort till tunnelbanan.
Gubbjävel tänkte jag när jag såg honom vagga iväg i snögloppet på julaftons kväll. Sedan stängde jag in mig på toaletten och grät.
Någon dag senare pratade vi om saken, som vi brukar. Som vanligt mådde jag lite bättre efteråt. Men som vanligt undrade jag också om jag gör rätt.
I helgen var det dags igen, men denna gång var det mammas tur. O och jag passade på att gå ut och äta på lördagkvällen eftersom hon var på besök och satt barnvakt.
Hon ringer mig när vi är på väg hem, och jag hör på hennes röst att hon druckit för mycket. När vi kommer hem är hon babblig och sentimental och fullkomligt olidlig. Q sover förstås, sedan flera timmar.
Mysteriet är att hon bara tycks ha druckit ett par glas vin. Det ser vi också. Hur har hon kunnat bli så påverkad? Efter en stund står jag inte ut längre utan konfronterar henne. Hon är oförstående och blir så småningom ledsen och gråter. Locket flyger av och det svarta väller ut. Hennes självförakt, hennes frustration över sin livssituation med styvfar, hennes egen ångest inför död och åldrande, åhh det finns ingen botten.
Jag får henne i säng och nästa dag pratar vi. Du får inte bli så påverkad när du har hand om Q, det är oacceptabelt! Ja, ja, självklart, visst. Mysteriet kvarstår hur det blev så, tills hon plötsligt erinrar sig att hon tagit en Stilnoct.
Fan, fan, fan, fan. Helgas alkoholgeriatriska mottagning orkar snart inte längre.
Själv har jag vit månad just nu.
Vin och sömntabletter... inte bra. Hemskt faktiskt. Hemskt tråkigt att höra. Och inte är väl en stilnoct nåt man råkar stoppa i sig likt en jordnöt i förbifarten utan att lägga det på minnet? Inte innan man är rejält full i alla fall. Inte när man är barnvakt.
SvaraRaderaFishy.
Tråkigt att inte livet är sån't att alla mor- och farföräldrar är gulliga, vithåriga och sagoberättande. Att de fel och brister och beroenden man har följer en in i ålderdomen.
SvaraRaderaDu som är så klok och analyserande har säkert redan funderat mycket kring medberoende.
Kravet måste ju bli "totalvitt ifall du ska vara barnvakt". Minns den gången ni så hastigt fick åka till akuten med Q. Kram från mig med ständigt vit månad!
Usch så trassligt för er allihop. Jag fattar ju vilken röra det är i huvudet och hjärtat på din mamma, som ju sitter i en knipa i livet och som säkert på något plan är fruktansvärt medveten om att det här sättet att hantera smärtan på är helfel. Vilket ju bara gör saken värre, själförakt etc etc.
SvaraRaderaOch jag fattar också att Helga snart fyrtio inte har någon som helst lust att behöva ta ansvar varken för att hantera berusade föräldrar eller för att tvinga dem att byta livsstil.
Jag har inte ett enda gott råd att komma med men massor av sympati!
Hej! båda mina föräldrar dricker för mycket. PUNKT! så är det och så har det alltid varit, men mamma överraskade mig våldsamt när hon kom till oss precis innan yngsta dottern skulle födas och var vit i en hel vecka! Det går men bara om de själva bestämt sig för det.
SvaraRaderaVi har som regel, hemma hos oss är det vitt som gäller, så är det och båda vet konsekvenserna: annars blir det inte att få förtroendet att passa barnbarn....
För det är ju faktiskt det det är, en gåva till dem att vi betraktar dem som ens tänkbara "barnvakter".
Jag tror att du måste definiera de regler du vill ha kring detta. Det går uppenbarligen inte som det är nu... Du skulle aldrig förlåta dig om ngt hände och att reaktionen skulle vara nedsatt pga sprit eller tabletter. Å sen att blanda, nej det är farlig.
Det är läskigt, skitläskigt att ställa krav på sina föräldrar, men har de inte de ramarna i sig själv då är det du som mamma till dina egna barn som får sätta dem. PUNKT. Men var tydlig så att det inte kan "missförstås", "ahhh menar du så, ja det förstod inte ja.... osv"
Sen jada jada jada jag vet att det är en sjukdom osv, men ändå det finns regler att rätta sig kring när man skall passa barnbarnen. PUNKT antingen följer man dem eller så passar man inte barnbarn.
Jag hör ju, precis som du när det har druckigt för mycket, vill du att dina barn skall "lära" sig den skillnaden också. Det vill inte jag, eller rättare sagt, jag vägrar att lämna över det arvet till mina barn, det har varit för tungt för mig att bära och rent krasst vill jag skydda dem från det.
Många kramar Malin
Å. Jag har läst era kommentarer flera gånger och funderat och tänkt bemöta dem men avstått. Och så kom det ett barnbesked mitt i alltihop :-)
SvaraRaderaJa detta är verkligen jättesvårt. Särskilt som det är så laddat för mamma. Jag hade egentligen behövt skälla av mig min oro och ilska över att hon gjorde som hon gjorde, men hade inte hjärta när jag såg hur hon skämdes. Och så spelar jag spelet igen.
Medberoende? Jo, jag har funderat en del över det, men jag känner inte riktigt att termen passar in på mig faktiskt. Utan att ha koll på definitionen så innebär medberoende för mig att man blundar för problemet och möjliggör fortsatt missbruk. Det tycker inte jag att jag gör.
Samtidigt - visst, jag skulle kunna ställa mycket hårdare krav på mamma. Något uttalat nykterhetskrav har jag faktiskt inte. Jag är inte själv alltid nykter heller. Den gången Q fick feberkramp hade alla i sällskapet druckit vin så ingen kunde köra till akuten. (Det var ändå läge att ringa ambulans). I teorin borde man vara helnykter tills ens barn är arton år, antar jag. Men vi är inte det. Å andra sidan har vi ett mer ansvarsfullt förhållande till alkohol än vad någon av mina föräldrar har.
Malin, jag vet precis vad du menar. Att direkt höra på rösten, den känsligheten för sludder, tonfall, ögonrörelser och fniss. Det vill jag inte överföra på mina barn. Men hur jag ska hantera det vet jag inte riktigt ännu.
Förutom en sak. Jag vill att mina barn ska känna för mig ungefär som jag gör för min syster, och hon för mig. Jag VET med all säkerhet att hon aldrig blir för full. Henne kan man alltid, alltid lita på. Beror det bara på att vi är barn till våra föräldrar?