Fy farao vad trött jag är just nu. På jobbet fnattar folk omkring med stressen lysande ur ögonen, på gruppmötet ber chefen oss gradera vår stressnivå. Alla är stressade, stressade, stressade. Jag svarar att jag inte är så värst stressad, men sliten. Jag längtar efter semester. Chefen snörper på munnen.
(Det skulle herr Snäll aldrig ha gjort, men detta är min nye chef Christian. Mer om honom en annan gång.)
Jobbet är tidvis aptråkigt, så tråkigt att jag låser in mig på toa och sitter där och mobilsurfar.
Ibland glimtar det till, när vi har gruppmöten och chefmöten och seminarier. Då är det roligt och jag diskuterar strategier, kommer till insikter, blir engagerad. Ute i vardagen tycker jag att jag har fått bra kontakt med alla mina medarbetare, jag har koll på vad de håller på med utan att ständigt hänga dem över axeln. Hittills har alla samtal avlöpt väl, de verkar glada och nöjda.
Problemet är väl som vanligt att jag har för lite att göra. Men varför har jag egentligen det?
Min glada kollega som jag härmed döper till Halloj eftersom det är hennes hälsningsrop, är numera fast anställd vilket jag är alldeles oerhört glad över. Hon har tagit över inte bara mina gamla projekt utan ytterligare två och är en av dem som stressar allra mest. Hon har fingrarna i varenda syltburk som finns, det hade ju aldrig jag.
Lat? Inte tillräckligt engagerad?
När jag körde hem igår kom jag att tänka på en sak som VD:n sa till ekonomichefen häromdagen: Du är riktigt, riktigt bra på det du gör. (Vi hade chefsmöte och temat var att berömma varann. Kletigt och lite fånigt men antagligen nyttigt.)
Jag undrar om jag är bra på det jag gör? Klart jag är, någorlunda i alla fall. Dum i huvudet är jag inte och inte alldeles asocial och framför allt är jag inte född igår. Jag tänker allt oftare på det, att det är så jävla skönt att inte vara ung och oerfaren längre.
Men någon exceptionell specialistkunskap kan jag inte påstå att jag besitter. Länge kände jag viss yrkesstolthet i att vara projektledare, men sedan jag slutade som det har jag känt en stark lättnad. Så jävla skönt att slippa driva projekt och tjafsa med ledningen och baxa projektgruppen. Det får Halloj göra, hon gör det så bra, dessutom med ett leende på läpparna.
Teknik har jag ju aldrig kunnat eller gillat speciellt, så civilingenjör jag är. Eller teknik förresten, har inget särskilt emot teknik. Det är väl inte värre än andra tråkigheter.
När jag tänker efter inser jag att det är detaljer och långrandighet jag har svårt för. Kommen så långt fnissar jag, för i detta avseende var herr Snäll och jag precis lika. På möten kunde jag förutsäga nästan på sekunden när han skulle skjuta tillbaka stolen och börja pilla med mobilen. Det var ungefär samtidigt som jag också tröttnade på resonemangen. En av de roligaste sakerna med Snäll var hans snabbtänkthet och briljans. När han var med, påslagen och engagerad, då blixtrade det. Däremellan var han ofta rätt seg och disträ.
Jösses, undrar om jag är likadan?
Jag lägger fram mina tankar för O, som skrattar. Han är en själsfrände, det vet jag ju. Visserligen fungerar vi rätt olika, O sitter alltid i sista minuten och snor ihop sina leveranser, och han är påtagligt mycket mer uppstartare än avslutare, jag är tvärtom, men i våra ambitioner och attention span är vi lika.
Min andre själsfrände är borta nu. När jag intervjuade pappa om hans liv, det var under hans sista veckor, hann vi inte längre än fram till när han träffade mamma. Resten blev han för snurrig och glömsk för att berätta om. Men när han skildrade sin barndom och skoltid, då var han knivskarp.
Pappa var begåvad, något av ett underbarn, har det hetat i familjen. Han lärde sig läsa när han var fyra år, ingen vet hur. När han började skolan tyckte han först att det var rena döden, sitta och ljuda som en annan apa. Alltså slutade han lyssna och fick mycket bråttom något år senare när han insåg att skolkamraterna lärt sig att räkna, det kunde ju inte han. Så småningom blev skolan roligare och han tog studenten med fina betyg. Inte lysande, men fina. Sedan gick han ett år på college i USA, och så läste han i Uppsala och där gick det till en början strålande bra, han läste in sina första betyg på rekordtid.
Allt det där hade jag ju hört i varierande form. Mamma sjunger alltid pappas lov ifråga om studiebegåvning. Det dröjde länge innan jag begrep att hon minsann var precis lika duktig.
Men plötsligt fattade jag en annan sak. Pappa var inte ett dugg intresserad av att göra karriär eller jaga statussymboler. Ambitiös kan man knappast kalla honom. Han pluggade för att det var intressant, för sin egen skull, inte för andras.
Jag: Varför valde du latinlinjen och inte reallinjen? Vad tyckte farfar om det? (Farfar var läkare.)
Pappa: Hm. Bra fråga. Han gillade nog inte det, fast det struntade jag i. Han började ju tidigt med sitt dig blir det aldrig något av. Men mamma tyckte det var bra att jag läste språk, hon var ju språkintresserad.
---
Pappa: Jaha, och sedan började jag ju läsa engelska i Uppsala då, det var för den legendariske professor Donner som alla var rädda för. Jag skulle upp och tenta Shakespeare och då var jag ganska styv i korken faktiskt. Du vet, jag hade ju läst English Lit på college, då läste vi en Shakespearepjäs i veckan. Så han sa strängt: hur många pjäser kan kandidaten gå upp på? (Fnissar.) Han blev rätt häpen när jag svarade tjugosju, folk brukade ju svara tre eller fyra. Så det gick ju bra förstås.
Helga: Men varför fortsatte du inte med engelska när du var så bra på det? Varför gick du över till historia?
Pappa: Äsch, jag vet inte så noga. Jag antar att jag inte var intresserad. Jag gillade professorn i historia mycket mer, jag ville imponera på honom. Du vet, jag har aldrig brytt mig om att imponera särskilt på folk. Men de jag respekterar, deras respekt vill jag ha. Men det var kanske inte så klyftigt rent karriärmässigt. Men sånt har jag ju aldrig brytt mig om. Jag har aldrig velat vara bäst.
Helga: Nä, jag vet. Du grälade alltid på mig när du tyckte att jag tänkte för mycket på betyg i skolan. Man behöver inte vara bäst, det räcker med att vara bra, sa du.
Pappa: Just det.
Nej, pappa var ingen klättrare, ingen streber. Det har jag ju alltid vetat men egentligen aldrig tänkt på. Inte konstigt att farfar tidigt blev provocerad av sin brådmogne lille son, som var begåvad men underligt likgiltig för ytlig framgång. Farfar, yngst av många syskon, driven av en hård far, premierad med stipendier och utmärkelser.
Jag är lik pappa, det har jag alltid varit. Inte till utanpåverket, ifråga om studier och driftighet och karriärval är jag långt mer lik mamma. Jag har hennes tempo och temperament. Pappa fördjupade sig gärna i detaljer och hade ibland svårt att få saker ur händerna, sådan är inte jag.
Men frågan är om jag inte är alldeles väldigt lik honom i det här med ambitionen och för vems skull man egentligen gör saker.
Visar inlägg med etikett Pappa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pappa. Visa alla inlägg
2016-06-02
2016-05-29
Längtan
Sitter på Q:s sängkant och skrållar håglöst genom mitt facebook- och twitterflöde som idag svämmar över av hyllningar till mammor, levande och döda.
Själv tänker jag bara på pappa.
Det var först igår eftermiddag som jag kom iväg på den där konvaljletarpromenaden. Jag hittade inga konvaljer i skogen, men det var fint ändå. Sedan satt jag en stund på berget vid sjön och lyssnade på vågskvalp och humlesurr och fågelsången från skogsbrynet bakom mig, och försökte landa och läka.
Jag tänkte på min syster som jag någon timme tidigare skjutsat till pendeln. Hon var trött efter påkostad jobbfest då hon kommit hem tre. Annat det än middagen för Snäll, jag drack läsk hela kvällen och var hemma före nio.
Något skaver, tänkte jag. Är jag avundsjuk? Vill jag också vara ute och festa, dansa, dejta? Är det det?
Insikten slår tungt ner i mig. Konstigt att jag blir lika förvånad varje gång. Det finns bara en jag saknar och längtar efter.
Pappa. Att höra hans röst, möta hans blick. Kanske hålla hans hand, den stora med långa fingrar. Kanske känna hans hand på håret, han brukade klappa mig över håret.
Han slösade inte med superlativerna. Min söta flicka, sa han en gång när jag grät över en misslyckad IVF. Det måste vara mer än tio år sedan. Det är tur att jag har dig, sa han ganska ofta. Särskilt den näst sista månaden.
Jag gråter häftigt och låter vinden, som plötsligt är ljummen, torka tårarna.
När jag kommit hem går jag en lov i branten nedanför stugan och där hittar jag massor av liljekonvalj. Katten gör mig sällskap.
Fyndet gör mig oväntat glad. Nere vid sjön undrade jag en halvtimme tidigare om jag någonsin skulle känna glädje igen.
Själv tänker jag bara på pappa.
Det var först igår eftermiddag som jag kom iväg på den där konvaljletarpromenaden. Jag hittade inga konvaljer i skogen, men det var fint ändå. Sedan satt jag en stund på berget vid sjön och lyssnade på vågskvalp och humlesurr och fågelsången från skogsbrynet bakom mig, och försökte landa och läka.
Jag tänkte på min syster som jag någon timme tidigare skjutsat till pendeln. Hon var trött efter påkostad jobbfest då hon kommit hem tre. Annat det än middagen för Snäll, jag drack läsk hela kvällen och var hemma före nio.
Något skaver, tänkte jag. Är jag avundsjuk? Vill jag också vara ute och festa, dansa, dejta? Är det det?
Insikten slår tungt ner i mig. Konstigt att jag blir lika förvånad varje gång. Det finns bara en jag saknar och längtar efter.
Pappa. Att höra hans röst, möta hans blick. Kanske hålla hans hand, den stora med långa fingrar. Kanske känna hans hand på håret, han brukade klappa mig över håret.
Han slösade inte med superlativerna. Min söta flicka, sa han en gång när jag grät över en misslyckad IVF. Det måste vara mer än tio år sedan. Det är tur att jag har dig, sa han ganska ofta. Särskilt den näst sista månaden.
Jag gråter häftigt och låter vinden, som plötsligt är ljummen, torka tårarna.
När jag kommit hem går jag en lov i branten nedanför stugan och där hittar jag massor av liljekonvalj. Katten gör mig sällskap.
Fyndet gör mig oväntat glad. Nere vid sjön undrade jag en halvtimme tidigare om jag någonsin skulle känna glädje igen.
2016-05-27
Den nedärvda snålheten
Det här inlägget har legat som ett utkast i nästan ett år. Utkast och utkast förresten, det enda som var klart var titeln. Jag tycks ha sparat det i slutet av juni förra året.
Jag minns att jag pratade med pappa om saken i telefon. Jag frågade honom om han trodde att den snålhet som går igen hos många av oss i släkten är genetiskt betingad eller ett resultat av miljön.
(Datumet är extra intressant. Slutet av juni. Sista gången jag träffade pappa före sommarsemestern var i mitten av juni, då kom han och firade Y:s födelsedag tillsammans med oss och en massa andra. Jag noterade att han drack mycket och blev lite ostadig, det brukade inte hända. Sedan blev det midsommar, då skulle han ha kommit ut till oss i stugan, men blev kraftigt förkyld.
Sedan åkte vi till Sommarön och var där i flera veckor. Jag pratade med pappa några gånger och kände en molande oro. Han verkade så trött och oföretagsam. En gång grälade jag rejält på honom, han hade opererats i magen i juni och tog sig inte iväg till doktorn för att ta stygnen förrän efter flera veckor. Förstås blev såret infekterat.
Nästa gång vi sågs var det med brutet ben, då allting började.
Han var så konstig vid den här tiden, hela våren tror jag om jag tänker efter. Men det hann jag ju inte riktigt, för mitt eget liv snurrade så fort.
Men just det här samtalet minns jag, för han var pigg och resonabel och engagerad. Förmodligen ett av de sista längre samtal vi hade, ett sånt samtal vi så ofta hade förr menar jag. Ett som inte handlade om ledsamheter.)
Jo, snålheten. Pappa var notoriskt snål, framför allt mot sig själv. Vad kostar det då, och Blir det inte väldigt dyrt, var återkommande repliker. Att åka taxi var lyx och därmed otänkbart. Tid hade han gott om, han knatade till närmaste busshållplats och väntade stoiskt. Jag har ju alltid med mig något att läsa. Naturligtvis hade han koll på alla kollektivtrafikförbindelser. Fast han hade körkort ägde han aldrig någon bil under hela sitt liv.
När jag fixat i hans lägenhet har jag konstaterat det jag redan visste: han slängde nästan aldrig någonting som kunde återanvändas. Gamla kuvert arkiverade han sina papper och sin korrespondens i. Lådvinslådor skar han till så att de blev finfina förvaringslådor för.. ja exempelvis trasiga läsglasögon, som han ju inte heller slängde.
Visst var det tur att han var sparsam, för stora inkomster hade han inte. Hans pension var ytterligt mager och drygades ut med översättarararvoden. Han bodde billigt i sin bostadsrätt, levde frugalt, la pengar endast på vin, cider, rolig elektronik och i viss mån resor. Han reste en del, jag är glad att jag lyckades övertala honom att åka jorden runt på en militärhistorisk sällskapsresa (det finns faktiskt sådana!).
Men det gick till ytterligheter. På vår kanotsemester - jag var i åttaårsåldern - råkade vi köpa en sorts medvurst som vi båda två tyckte var äcklig. Jag vägrade helt sonika att äta av den, pappa var mycket indignerad. Man måste äta en skiva äcklig korv innan man får ta av den goda. Själv gjorde han förstås det, och i åratal efteråt retades jag med honom, först en skiva äcklig korv. Då fnissade han och medgav att det varit att ta i.
Farmor var likadan, fast värre. Ännu kan man på Sommarön skönja hennes framfart. Hon som egentligen hade säker smak och öga för färg och form, kostade aldrig på någonting, fast hon mycket väl hade råd. Det är fusk och slarv och billigt och halvtrasigt. Inget är gediget eller ordentligt gjort. Låta en tapetserare klä om fåtöljen - inte, det gjorde hon själv. Med häftstift och knappnålar och tyg inköpt på rea.
Pappa berättade många gånger om hur farmor köpte billigt kött av dålig kvalitet när han var liten. Det gick inte att tugga och spotta fick man inte, så han gömde det i kinderna, som en hamster. Efter måltiden brukade hon ta en cykeltur med honom bakpå i barnsadel, och då spottade han diskret ut köttbitarna i dikesrenen.
Farmors syster, gammelmoster som dog i vintras, var än värre. Farbror och faster som rensade ur hennes lägenhet rapporterade att den var överfylld av prylar, loppisfynd som moster M hoppats kunna sälja vidare på auktionshus. Men nästan allt var trasigt eller defekt.
Fattig barndom? Absolut inte, långt därifrån. Farmor och hennes två systrar levde ett mycket bekvämt medelklassliv. Deras pappa kom visserligen från tämligen knapra omständigheter, hans mor blev tidigt änka, men han fick i alla fall ta studenten. Han blev bankkamrer och la grundplåten till den förmögenhet som fördelats bland alla hans efterlevande. Ingen av oss är ekonomiskt oberoende men beroende på hur klokt man har förvaltat pengarna så har de satt mer eller mindre bred guldkant på tillvaron.
Farmorsfar var också han omvittnat snål och ganska despotisk. Pappa mindes honom väl från sin barndom. Om man pratade när morfar lyssnade på börsrapporten, då vankades det stryk. Och det var bara farmor, mellandottern, älsklingsdottern, den vackraste av de tre systrarna, som kostades på ordentligt. Hon fick åka till Uppsala och studera, det fick inte de andra två. Jag antar att detta baserades på framgångar i skolan. Givetvis främjade det inte relationen mellan systrarna.
Pappas barndom var också den ekonomiskt trygg, liksom min egen. Men jag har tidiga minnen av diskussioner med framför allt pappa om att köpa godis eller Bamsetidning. Godis kostar si och så, det äter du upp med en gång, så är den glädjen över. En Bamsetidning kostar nästan lika mycket som en bok men går mycket fortare att läsa, och så vidare. Säkert upprepade han då sådant han själv hade hört av sin mamma, som hon hört av sin pappa.
Småsnålt och glädjelöst? Javisst. Måttfullt och ansvarstagande? Det också. Varken pappa eller farmor brydde sig särskilt om miljön men jag inser nu att deras aversion mot att slänga och kassera och mani på att återanvända faktiskt kan sägas utgöra ett hållbart leverne.
Vidare tror jag att pappa och farmor fick samma känsla hemifrån som jag fick. Jag förväntades vara ansvarstagande och självständig och förvalta mina inkomster väl (vare sig det var veckopeng eller studiemedel). Men samtidigt visste jag att hände det något fanns en trygghet att falla tillbaka på. Den var inte outtömlig, den tillät inga utsvävningar, men den fanns där.
Jag fick dessutom en emotionell trygghet av pappa som han själv helt saknat. Det är också en sida av den nedärvda snålheten. Pappas frugala vanor bottnade delvis i en dålig självkänsla, att han inte var värd att kostas på och tas om hand. När jag argumenterade för att han skulle köpa sig nya kläder och sköta sin hygien bättre, så accepterade han alltid att det var för omgivningens skull. För att jag inte skulle skämmas för honom, för att folk inte skulle störa sig på honom. Men att han själv skulle njuta av fina kläder eller andra bekvämligheter, det föll honom inte in.
Detta är inte bara mina teorier, utan pappas egen klarsynta analys. Vi kunde faktiskt prata om saken och gjorde det ganska ofta. Men med pappa var det ju så att det stannade vid analyser och planer. Att praktiskt angripa problemen, vare sig det var bristande självkänsla eller belamrad bostad, det låg inte för honom.
Själv har jag inte svårt för att unna mig. Jag blir glad av att köpa vackra kläder eller fina blommor eller vackra saker att ha hemma. Men visst finns det småsnåla draget där. Jag avskyr att slänga mat och grälar på barnen när de lägger upp mer än de orkar äta upp. Jag blir irriterad på O som aldrig kan lära sig att koka lagom mycket pasta eller ris, det blir massor över som jag inte näns slänga. När kylskåpet är överfullt reagerar jag med stress och oro: nu är det säkert något som ligger och blir dåligt som vi borde äta upp. Fast å andra sidan gillar jag att laga mat av rester, det nästan roligare att hitta på något gott av det som finns hemma än att planera från scratch. För att inte tala om tillfredsställelsen jag får av att använda något istället för att slänga det. (Hej pappa! Hej farmor!)
Precis som farmor är jag road av att återanvända tyger och garner. Jag vet inte hur många stickade plagg jag repat upp för att jag inte varit riktigt nöjd med dem. Men garnet vill jag återanvända. Och oj vad många kläder jag sytt om och ändrat, med varierande resultat. När jag nu snart ska låta klä om (till skillnad från farmor tar jag professionell hjälp) en gammal fåtölj (loppisfynd förstås) grubblar jag på om det inte går att återanvända det vackra överdraget. Visst är det slitet här och var men inte överallt. Kanske kan jag sy något av det? En tygkasse åtminstone?
Pappas svar på min fråga var förresten tveklöst: det är nedärvt! Vi är ju lika knasiga allihop.
Jag minns att jag pratade med pappa om saken i telefon. Jag frågade honom om han trodde att den snålhet som går igen hos många av oss i släkten är genetiskt betingad eller ett resultat av miljön.
(Datumet är extra intressant. Slutet av juni. Sista gången jag träffade pappa före sommarsemestern var i mitten av juni, då kom han och firade Y:s födelsedag tillsammans med oss och en massa andra. Jag noterade att han drack mycket och blev lite ostadig, det brukade inte hända. Sedan blev det midsommar, då skulle han ha kommit ut till oss i stugan, men blev kraftigt förkyld.
Sedan åkte vi till Sommarön och var där i flera veckor. Jag pratade med pappa några gånger och kände en molande oro. Han verkade så trött och oföretagsam. En gång grälade jag rejält på honom, han hade opererats i magen i juni och tog sig inte iväg till doktorn för att ta stygnen förrän efter flera veckor. Förstås blev såret infekterat.
Nästa gång vi sågs var det med brutet ben, då allting började.
Han var så konstig vid den här tiden, hela våren tror jag om jag tänker efter. Men det hann jag ju inte riktigt, för mitt eget liv snurrade så fort.
Men just det här samtalet minns jag, för han var pigg och resonabel och engagerad. Förmodligen ett av de sista längre samtal vi hade, ett sånt samtal vi så ofta hade förr menar jag. Ett som inte handlade om ledsamheter.)
Jo, snålheten. Pappa var notoriskt snål, framför allt mot sig själv. Vad kostar det då, och Blir det inte väldigt dyrt, var återkommande repliker. Att åka taxi var lyx och därmed otänkbart. Tid hade han gott om, han knatade till närmaste busshållplats och väntade stoiskt. Jag har ju alltid med mig något att läsa. Naturligtvis hade han koll på alla kollektivtrafikförbindelser. Fast han hade körkort ägde han aldrig någon bil under hela sitt liv.
När jag fixat i hans lägenhet har jag konstaterat det jag redan visste: han slängde nästan aldrig någonting som kunde återanvändas. Gamla kuvert arkiverade han sina papper och sin korrespondens i. Lådvinslådor skar han till så att de blev finfina förvaringslådor för.. ja exempelvis trasiga läsglasögon, som han ju inte heller slängde.
Visst var det tur att han var sparsam, för stora inkomster hade han inte. Hans pension var ytterligt mager och drygades ut med översättarararvoden. Han bodde billigt i sin bostadsrätt, levde frugalt, la pengar endast på vin, cider, rolig elektronik och i viss mån resor. Han reste en del, jag är glad att jag lyckades övertala honom att åka jorden runt på en militärhistorisk sällskapsresa (det finns faktiskt sådana!).
Men det gick till ytterligheter. På vår kanotsemester - jag var i åttaårsåldern - råkade vi köpa en sorts medvurst som vi båda två tyckte var äcklig. Jag vägrade helt sonika att äta av den, pappa var mycket indignerad. Man måste äta en skiva äcklig korv innan man får ta av den goda. Själv gjorde han förstås det, och i åratal efteråt retades jag med honom, först en skiva äcklig korv. Då fnissade han och medgav att det varit att ta i.
Farmor var likadan, fast värre. Ännu kan man på Sommarön skönja hennes framfart. Hon som egentligen hade säker smak och öga för färg och form, kostade aldrig på någonting, fast hon mycket väl hade råd. Det är fusk och slarv och billigt och halvtrasigt. Inget är gediget eller ordentligt gjort. Låta en tapetserare klä om fåtöljen - inte, det gjorde hon själv. Med häftstift och knappnålar och tyg inköpt på rea.
Pappa berättade många gånger om hur farmor köpte billigt kött av dålig kvalitet när han var liten. Det gick inte att tugga och spotta fick man inte, så han gömde det i kinderna, som en hamster. Efter måltiden brukade hon ta en cykeltur med honom bakpå i barnsadel, och då spottade han diskret ut köttbitarna i dikesrenen.
Farmors syster, gammelmoster som dog i vintras, var än värre. Farbror och faster som rensade ur hennes lägenhet rapporterade att den var överfylld av prylar, loppisfynd som moster M hoppats kunna sälja vidare på auktionshus. Men nästan allt var trasigt eller defekt.
Fattig barndom? Absolut inte, långt därifrån. Farmor och hennes två systrar levde ett mycket bekvämt medelklassliv. Deras pappa kom visserligen från tämligen knapra omständigheter, hans mor blev tidigt änka, men han fick i alla fall ta studenten. Han blev bankkamrer och la grundplåten till den förmögenhet som fördelats bland alla hans efterlevande. Ingen av oss är ekonomiskt oberoende men beroende på hur klokt man har förvaltat pengarna så har de satt mer eller mindre bred guldkant på tillvaron.
Farmorsfar var också han omvittnat snål och ganska despotisk. Pappa mindes honom väl från sin barndom. Om man pratade när morfar lyssnade på börsrapporten, då vankades det stryk. Och det var bara farmor, mellandottern, älsklingsdottern, den vackraste av de tre systrarna, som kostades på ordentligt. Hon fick åka till Uppsala och studera, det fick inte de andra två. Jag antar att detta baserades på framgångar i skolan. Givetvis främjade det inte relationen mellan systrarna.
Pappas barndom var också den ekonomiskt trygg, liksom min egen. Men jag har tidiga minnen av diskussioner med framför allt pappa om att köpa godis eller Bamsetidning. Godis kostar si och så, det äter du upp med en gång, så är den glädjen över. En Bamsetidning kostar nästan lika mycket som en bok men går mycket fortare att läsa, och så vidare. Säkert upprepade han då sådant han själv hade hört av sin mamma, som hon hört av sin pappa.
Småsnålt och glädjelöst? Javisst. Måttfullt och ansvarstagande? Det också. Varken pappa eller farmor brydde sig särskilt om miljön men jag inser nu att deras aversion mot att slänga och kassera och mani på att återanvända faktiskt kan sägas utgöra ett hållbart leverne.
Vidare tror jag att pappa och farmor fick samma känsla hemifrån som jag fick. Jag förväntades vara ansvarstagande och självständig och förvalta mina inkomster väl (vare sig det var veckopeng eller studiemedel). Men samtidigt visste jag att hände det något fanns en trygghet att falla tillbaka på. Den var inte outtömlig, den tillät inga utsvävningar, men den fanns där.
Jag fick dessutom en emotionell trygghet av pappa som han själv helt saknat. Det är också en sida av den nedärvda snålheten. Pappas frugala vanor bottnade delvis i en dålig självkänsla, att han inte var värd att kostas på och tas om hand. När jag argumenterade för att han skulle köpa sig nya kläder och sköta sin hygien bättre, så accepterade han alltid att det var för omgivningens skull. För att jag inte skulle skämmas för honom, för att folk inte skulle störa sig på honom. Men att han själv skulle njuta av fina kläder eller andra bekvämligheter, det föll honom inte in.
Detta är inte bara mina teorier, utan pappas egen klarsynta analys. Vi kunde faktiskt prata om saken och gjorde det ganska ofta. Men med pappa var det ju så att det stannade vid analyser och planer. Att praktiskt angripa problemen, vare sig det var bristande självkänsla eller belamrad bostad, det låg inte för honom.
Själv har jag inte svårt för att unna mig. Jag blir glad av att köpa vackra kläder eller fina blommor eller vackra saker att ha hemma. Men visst finns det småsnåla draget där. Jag avskyr att slänga mat och grälar på barnen när de lägger upp mer än de orkar äta upp. Jag blir irriterad på O som aldrig kan lära sig att koka lagom mycket pasta eller ris, det blir massor över som jag inte näns slänga. När kylskåpet är överfullt reagerar jag med stress och oro: nu är det säkert något som ligger och blir dåligt som vi borde äta upp. Fast å andra sidan gillar jag att laga mat av rester, det nästan roligare att hitta på något gott av det som finns hemma än att planera från scratch. För att inte tala om tillfredsställelsen jag får av att använda något istället för att slänga det. (Hej pappa! Hej farmor!)
Precis som farmor är jag road av att återanvända tyger och garner. Jag vet inte hur många stickade plagg jag repat upp för att jag inte varit riktigt nöjd med dem. Men garnet vill jag återanvända. Och oj vad många kläder jag sytt om och ändrat, med varierande resultat. När jag nu snart ska låta klä om (till skillnad från farmor tar jag professionell hjälp) en gammal fåtölj (loppisfynd förstås) grubblar jag på om det inte går att återanvända det vackra överdraget. Visst är det slitet här och var men inte överallt. Kanske kan jag sy något av det? En tygkasse åtminstone?
Pappas svar på min fråga var förresten tveklöst: det är nedärvt! Vi är ju lika knasiga allihop.
2016-05-03
Återfall
Utan att veta varför är jag plötsligt så ledsen igen. Det gör nästan fysiskt ont, en molande smärta i bröstet. Jag gråter för ingenting. För att solen lyser och luften är varm och för att pappa som längtade så efter våren inte får uppleva den. För att jag är så trött. För att jag är så ledsen, och trött på att vara ledsen och trött.
Såklart fattar jag att det är rimligt att jag är ledsen. Försäljningen av lägenheten är ett avslut och en sorg, och måste få vara det även om det blev bra. Jag är glad åt att det är över, att vi fick ett bra pris, att köparna är perfekta. Men samtidigt är jag väldigt väldigt ledsen.
Bröllopshelgen var heller inte det jag behövde just nu, den naggade ytterligare på mina redan nerslitna marginaler. (Liksom O:s marginaler, och svärmors, och barnens.)
Ändå blir jag lite förvånad och irriterad när jag har svårt att somna på kvällen. Jag ligger och vrider mig en stund, bilder och minnen av pappa spökar för mig. Jag längtar så väldigt efter honom, det är så oerhört tomt.
(Jag snuddar hastigt vid tanken att jag inte borde döma min syster så hårt. Hon föll för frestelsen att resa bort och tillbringa en vecka med den hon älskar, den hon vet att hon egentligen har mist. Om jag erbjudits samma möjlighet, att fly verkligheten och få vara nära pappa, hade jag då brytt mig om att det skulle kännas ännu jävligare när jag kom tillbaka? Naturligtvis inte.)
Hans hem är borta nu, där jag fortfarande kunde hitta honom och i någon mån umgås med honom. Vad återstår? Det jag har sparat - dagböcker, brev, foton - ligger nerpackat i lådor i ett magasin. När renoveringen är klar, när livet rätar upp sig, ska jag hämta hem det.
Det som finns hemma är pappas axelremsväska fylld med diverse papper. Hans körkort och hans fickdagbok, den som jag bläddrade i några dagar före begravningen.
Jag sätter mig vid köksbordet och gråter floder när jag möter hans blick från körkortet, och gråter ännu mer när jag börjar läsa i dagboken. Men jag kan inte slita mig utan läser från januari 2015 tills noteringarna upphör i oktober. De sista veckorna orkade han inte skriva något. Han gjorde kluddiga anteckningar på lösa blad som han säkert tänkte föra in i boken, men han kunde inte.
Det är mestadels sorglig läsning. Anteckningarna handlar om hur mycket han dricker, sorgfälligt noterat, och hur han mår, utan att han tycks göra den uppenbara kopplingen däremellan. Han drack aldrig starksprit, framhöll han för hepatologen. Nä, nä. Men ganska mycket vin, om inte varje dag så i alla fall nästan, och kopiösa mängder cider. Jag kan inte det där, men jag drar mig till minnes hans egna ord om att de riktiga fyllona bara behöver någon lättöl i timmen för att hålla fyllan gående. Var det det du gjorde, pappa?
Ågren, står det ganska ofta. Magvärk. Mådde illa. Sov dåligt. Kände mig vissen. Infernalisk klåda.
Däremellan kryptiska anteckningar som jag antar är antal översatta sidor enligt hans tidplan för arbetet. Flera gånger under våren har han antecknat priset på sålda bostadsrätter i närheten av hans egen, pris per kvadratmeter boyta. Pappa, jag tror du hade varit nöjd med förra veckans affär.
Mitt namn återkommer regelbundet. Ringde Helga, Helga ringde.
Så blir det höst, han blir sjuk, och noteringarna fortsätter, lika noggranna, lika osentimentala. Bröt benet. Operation. Talade med läkaren, så kom beskedet. Tumörförändringar på levern. Ringde Helga och bad henne komma dagen därpå, vill ha henne här. Hon grät.
Samtidigt upphör han att dricka, av naturliga skäl. Jag tittar noga på handstilen de första dagarna, den är bra darrig. Abstinens? Kanske.
Anteckningarna om ågren och mådde visset upphör också. En enda gång har han skrivit att han har ångest och är rädd att bli ensam, det var när han bodde på det privata vårdhemmet. Samma dag noterar han att han fått skäll av personalen där för att han äter och motionerar för dåligt och bara ligger och sover. Jävla idioter, tänker jag. Han hade bara en månad kvar att leva. De visste ju att han hade cancer.
Efter två timmar har jag läst igenom allt och kan lägga mig och somna om än med rinnande tårar. Det är sorg och saknad och tomhet men egentligen ingen bitterhet. Ingen ågren, för att använda pappas ord.
Än en gång får jag det bekräftat. Pappas sista vår och sommar var inte särskilt bra, men den allra sista tiden, två månader, blev bättre. Och det var för att jag fick hjälpa honom.
Såklart fattar jag att det är rimligt att jag är ledsen. Försäljningen av lägenheten är ett avslut och en sorg, och måste få vara det även om det blev bra. Jag är glad åt att det är över, att vi fick ett bra pris, att köparna är perfekta. Men samtidigt är jag väldigt väldigt ledsen.
Bröllopshelgen var heller inte det jag behövde just nu, den naggade ytterligare på mina redan nerslitna marginaler. (Liksom O:s marginaler, och svärmors, och barnens.)
Ändå blir jag lite förvånad och irriterad när jag har svårt att somna på kvällen. Jag ligger och vrider mig en stund, bilder och minnen av pappa spökar för mig. Jag längtar så väldigt efter honom, det är så oerhört tomt.
(Jag snuddar hastigt vid tanken att jag inte borde döma min syster så hårt. Hon föll för frestelsen att resa bort och tillbringa en vecka med den hon älskar, den hon vet att hon egentligen har mist. Om jag erbjudits samma möjlighet, att fly verkligheten och få vara nära pappa, hade jag då brytt mig om att det skulle kännas ännu jävligare när jag kom tillbaka? Naturligtvis inte.)
Hans hem är borta nu, där jag fortfarande kunde hitta honom och i någon mån umgås med honom. Vad återstår? Det jag har sparat - dagböcker, brev, foton - ligger nerpackat i lådor i ett magasin. När renoveringen är klar, när livet rätar upp sig, ska jag hämta hem det.
Det som finns hemma är pappas axelremsväska fylld med diverse papper. Hans körkort och hans fickdagbok, den som jag bläddrade i några dagar före begravningen.
Jag sätter mig vid köksbordet och gråter floder när jag möter hans blick från körkortet, och gråter ännu mer när jag börjar läsa i dagboken. Men jag kan inte slita mig utan läser från januari 2015 tills noteringarna upphör i oktober. De sista veckorna orkade han inte skriva något. Han gjorde kluddiga anteckningar på lösa blad som han säkert tänkte föra in i boken, men han kunde inte.
Det är mestadels sorglig läsning. Anteckningarna handlar om hur mycket han dricker, sorgfälligt noterat, och hur han mår, utan att han tycks göra den uppenbara kopplingen däremellan. Han drack aldrig starksprit, framhöll han för hepatologen. Nä, nä. Men ganska mycket vin, om inte varje dag så i alla fall nästan, och kopiösa mängder cider. Jag kan inte det där, men jag drar mig till minnes hans egna ord om att de riktiga fyllona bara behöver någon lättöl i timmen för att hålla fyllan gående. Var det det du gjorde, pappa?
Ågren, står det ganska ofta. Magvärk. Mådde illa. Sov dåligt. Kände mig vissen. Infernalisk klåda.
Däremellan kryptiska anteckningar som jag antar är antal översatta sidor enligt hans tidplan för arbetet. Flera gånger under våren har han antecknat priset på sålda bostadsrätter i närheten av hans egen, pris per kvadratmeter boyta. Pappa, jag tror du hade varit nöjd med förra veckans affär.
Mitt namn återkommer regelbundet. Ringde Helga, Helga ringde.
Så blir det höst, han blir sjuk, och noteringarna fortsätter, lika noggranna, lika osentimentala. Bröt benet. Operation. Talade med läkaren, så kom beskedet. Tumörförändringar på levern. Ringde Helga och bad henne komma dagen därpå, vill ha henne här. Hon grät.
Samtidigt upphör han att dricka, av naturliga skäl. Jag tittar noga på handstilen de första dagarna, den är bra darrig. Abstinens? Kanske.
Anteckningarna om ågren och mådde visset upphör också. En enda gång har han skrivit att han har ångest och är rädd att bli ensam, det var när han bodde på det privata vårdhemmet. Samma dag noterar han att han fått skäll av personalen där för att han äter och motionerar för dåligt och bara ligger och sover. Jävla idioter, tänker jag. Han hade bara en månad kvar att leva. De visste ju att han hade cancer.
Efter två timmar har jag läst igenom allt och kan lägga mig och somna om än med rinnande tårar. Det är sorg och saknad och tomhet men egentligen ingen bitterhet. Ingen ågren, för att använda pappas ord.
Än en gång får jag det bekräftat. Pappas sista vår och sommar var inte särskilt bra, men den allra sista tiden, två månader, blev bättre. Och det var för att jag fick hjälpa honom.
2016-05-02
När ses vi härnäst?
Det sa pappa alltid när vi stod på perrongen eller avgångshallen. Så funderade vi tillsammans och kom fram till hur långt det var kvar till nästa gång.
Nu ses vi aldrig mer, pappa. Jag vet inte varför jag plötsligt kommer att tänka på det. Antagligen för att jag är trött efter resan, ligger utslagen i soffan med kaffe och tidning och borde vila, vila, vila.
Obegripligt räcker inte. Jag hade nog haft lättare att vänja mig om jag inte varit så van vid att vara ifrån dig, van vid att vårt umgänge var intensivt och uppslukande och begränsat. De sista åren var det en viss plåga för mig, att jag inte hade tid som förr.
När ses vi härnäst?
Nu ses vi aldrig mer, pappa. Jag vet inte varför jag plötsligt kommer att tänka på det. Antagligen för att jag är trött efter resan, ligger utslagen i soffan med kaffe och tidning och borde vila, vila, vila.
Obegripligt räcker inte. Jag hade nog haft lättare att vänja mig om jag inte varit så van vid att vara ifrån dig, van vid att vårt umgänge var intensivt och uppslukande och begränsat. De sista åren var det en viss plåga för mig, att jag inte hade tid som förr.
När ses vi härnäst?
2016-04-28
Ett slags avslut
Nu har jag sålt pappas lägenhet. Efter några dagars budgivning som nästan trasade sönder mig, jag begriper inte varför, fick vi av mäklaren reda på att det stod mellan ett ungt par som ville bo i lägenheten och renovera den själva, och en kille som tänkte renovera den och sälja vidare. Lätt beslut för mig.
En timme senare skrev vi kontrakt. De var förtjusande och har dessutom konstnärliga yrken. Jag riktigt hör pappas gillande fniss.
Men nu är jag så jävla trött och ledsen. Vill bara krypa undan och gömma mig och komma fram nästa vecka.
Tyvärr går inte det för vi ska på det där jävla bröllopet i helgen. Svärmor är redan här. Vi ska bo hos faster och farbror till O och så ska vi hälsa på hans farmors lillasyster. Alla snackar obegriplig dialekt.
Herregud.
En timme senare skrev vi kontrakt. De var förtjusande och har dessutom konstnärliga yrken. Jag riktigt hör pappas gillande fniss.
Men nu är jag så jävla trött och ledsen. Vill bara krypa undan och gömma mig och komma fram nästa vecka.
Tyvärr går inte det för vi ska på det där jävla bröllopet i helgen. Svärmor är redan här. Vi ska bo hos faster och farbror till O och så ska vi hälsa på hans farmors lillasyster. Alla snackar obegriplig dialekt.
Herregud.
2016-04-21
Glimtar ur ett annat äktenskap
En förklaring är på sin plats. Under mammas medicinstudier bodde hon tidvis hos farmor och farfar och arbetade på samma sjukhus som farfar. Pappa var kvar i Uppsala och forskade. Jag vet inte om det bara är för att det är mina föräldrar som jag finner tilltalet så obeskrivligt rörande. Och så känner jag igen det också. Sådär berättar vi också saker för varandra.
3.6 1969
Morreliqu!
Det här brevet är skrivet på överläkarens maskin. Jag har hans rum som har både blomvas och oljemålning. Klockan är strax tio och jag har just druckit morgonkaffe. Dessförinnan var jag nere på Blodcentralen och kollade grupperingar och korstester, ett idiotjobb som man antagligen kan dressera en apa att utföra men som givetvis fordrar en doktor. Av detta förstår du att jag inte arbetar ihjäl mig. Tyvärr får jag nog räkna med att mitt lindriga arbete kommer att vara ganska tråkigt men vad gör man inte för pengar. Jag får förutom min fasta lön 50 kr/dag och fick igår ut den här veckans extrainkomst som alltså är 350 kr, så om du behöver pengar kan jag skicka dig.
-------
Jag berättade för din mamma om tavlan och jag tror att hon blev lite lömsk för hon började en mycket målerisk beskrivning över hur förtjust du var i Lena och hur du beklagat dig för henne (din mamma) och hur du säkert gift dig med henne om du kunnat. Din syster E lyssnade intresserat och undrade till slut om det inte var roligt för mig att få veta.
Det är lite pinsamt att sitta så här och inte veta vad man ska göra. Jag ska dock gå ut och se om det inte finns något. Det har nog tagit närmare en timme att skriva detta brev och längre är det kanske inte lämpligt att man håller sig undan.
Därför hoppas jag nu att du har det bra och att ditt skrivande går bra och att du blir glad över att få brev och att du ringer eller så när du får tid och lust.
Puss och kram från din E
Kotten, det är jag. Jag är född i september 1970 så jag var alltså drygt fyra månader när detta skrevs. Arrangemanget är detsamma som förut, mamma och jag bor hos farmor och farfar medan pappa jobbar med sin forskning i Uppsala. Mamma arbetar och farmor tar hand om mig.
Mamma var inte ledig alls med mig, hon återgick till sina studier när jag var tio dagar gammal, och hon var nummer två i sin kurs att bli färdig läkare. En manlig kurskamrat hann före, men han födde ju inte barn under tiden. Ändå framhåller hon alltid pappas studiebegåvning och påstår att det är honom jag brås på.
7.2.71
Hej!
Klockan är snart tre och.. Hit hann jag klockan tre, nu är den sju. Vad jag skulle säga var att jag väntade besök av Kotten och dina föräldrar. De kom vid 4-tiden och Kotten var på ett strålande humör. Hon väckte berättigad beundran här.
-----
Hittills har allt varit tämligen lugnt. Igår kom två gossar, 18 år, och sökte vård då de tagit LSD. De flaxade omkring lite på mottagningen innan de gav sig av lätt hallucinerande om tillvarons och kroppens intighet. 4-åringen som grät igår kväll somnade och vaknade frisk. Han hette Sven och var söt och blyg. Jag lärde honom skriva sitt namn och ritade djur åt honom.
----
Igår hade finska klubben fest så det var en del stylintoxer. De flesta fick medicinaren ta hand om. Jag tog bara dem som blödde. I två veckor framåt har jag inget förordnande. Det ska bli riktigt skönt. Jag ska försöka komma hem tidigt till Kotten. Är lite orolig att hon glömmer mig när jag är borta så mycket.
Hoppas att du har det bra. Vi längtar så efter dig. Många kramar från Kotten och din E
3.6 1969
Morreliqu!
Det här brevet är skrivet på överläkarens maskin. Jag har hans rum som har både blomvas och oljemålning. Klockan är strax tio och jag har just druckit morgonkaffe. Dessförinnan var jag nere på Blodcentralen och kollade grupperingar och korstester, ett idiotjobb som man antagligen kan dressera en apa att utföra men som givetvis fordrar en doktor. Av detta förstår du att jag inte arbetar ihjäl mig. Tyvärr får jag nog räkna med att mitt lindriga arbete kommer att vara ganska tråkigt men vad gör man inte för pengar. Jag får förutom min fasta lön 50 kr/dag och fick igår ut den här veckans extrainkomst som alltså är 350 kr, så om du behöver pengar kan jag skicka dig.
-------
Jag berättade för din mamma om tavlan och jag tror att hon blev lite lömsk för hon började en mycket målerisk beskrivning över hur förtjust du var i Lena och hur du beklagat dig för henne (din mamma) och hur du säkert gift dig med henne om du kunnat. Din syster E lyssnade intresserat och undrade till slut om det inte var roligt för mig att få veta.
Det är lite pinsamt att sitta så här och inte veta vad man ska göra. Jag ska dock gå ut och se om det inte finns något. Det har nog tagit närmare en timme att skriva detta brev och längre är det kanske inte lämpligt att man håller sig undan.
Därför hoppas jag nu att du har det bra och att ditt skrivande går bra och att du blir glad över att få brev och att du ringer eller så när du får tid och lust.
Puss och kram från din E
Kotten, det är jag. Jag är född i september 1970 så jag var alltså drygt fyra månader när detta skrevs. Arrangemanget är detsamma som förut, mamma och jag bor hos farmor och farfar medan pappa jobbar med sin forskning i Uppsala. Mamma arbetar och farmor tar hand om mig.
Mamma var inte ledig alls med mig, hon återgick till sina studier när jag var tio dagar gammal, och hon var nummer två i sin kurs att bli färdig läkare. En manlig kurskamrat hann före, men han födde ju inte barn under tiden. Ändå framhåller hon alltid pappas studiebegåvning och påstår att det är honom jag brås på.
7.2.71
Hej!
Klockan är snart tre och.. Hit hann jag klockan tre, nu är den sju. Vad jag skulle säga var att jag väntade besök av Kotten och dina föräldrar. De kom vid 4-tiden och Kotten var på ett strålande humör. Hon väckte berättigad beundran här.
-----
Hittills har allt varit tämligen lugnt. Igår kom två gossar, 18 år, och sökte vård då de tagit LSD. De flaxade omkring lite på mottagningen innan de gav sig av lätt hallucinerande om tillvarons och kroppens intighet. 4-åringen som grät igår kväll somnade och vaknade frisk. Han hette Sven och var söt och blyg. Jag lärde honom skriva sitt namn och ritade djur åt honom.
----
Igår hade finska klubben fest så det var en del stylintoxer. De flesta fick medicinaren ta hand om. Jag tog bara dem som blödde. I två veckor framåt har jag inget förordnande. Det ska bli riktigt skönt. Jag ska försöka komma hem tidigt till Kotten. Är lite orolig att hon glömmer mig när jag är borta så mycket.
Hoppas att du har det bra. Vi längtar så efter dig. Många kramar från Kotten och din E
2016-04-13
Labil
Igår vaknade jag och var så ledsen, fattade först inte varför. Mindes sedan att jag drömt om pappas lägenhet igen, drömt att den fortfarande var full av böcker och papper och skräp och att jag behövde åka dit och städa och leta efter något, oklart vad. När allt trillat på plats och jag insett att det var en dröm och att lägenheten i verkligheten är tömd och städad och snart ska läggas ut till försäljning och att mäklaren gnuggar händerna och förbereder oss på att det kommer att gå snabbt det här, renoveringsobjekt är eftertraktade och i de här kvarteren är de sällsynta numera, då blir jag inte lättad och glad. Utan ledsen.
Sedan åker jag till jobbet och tar direkt tag i ett känsligt personalärende som jag funderat på. Pratar med min nye chef Christian, det visar sig att han tycker exakt som jag. Dags att koppla in HR, jag bokar ett möte. Hoppas du inte tycker att jag är för på, säger jag, men han skakar skrattande på huvudet.
En stund senare är det stormöte som Christian håller i, och han gör det så bra. Entusiasm och nytändning, precis vad vi behöver. Efter lunchen tar jag en promenad i solen med en kollega, och sedan är jag med på ännu ett bra möte då vi planerar resurser och jag inser att det är dags att ta tag i en annan fråga som jag funderat på. A behöver avlastning och B har sagt att han gärna vill utvecklas, ska jag be B hjälpa A? Och C som verkat lite håglös på sistone, han är ju faktiskt som klippt och skuren att kliva in och göra det som B då inte hinner med?
Ungefär så långt kommer jag innan det är dags att köra till kyrkogården och träffa min blåklädde vän och skriva på papper om gravplatsen. Det går fort, jag får en stund över innan jag ska hasta till föräldrafika på Y:s fritids. Så jag tar en promenad och går till det som ska bli pappas gravplats. Det är obeskrivligt vackert. Jublande fågelsång, solsken, gula minipåskliljor lyser från många gravar och i snåren i minneslunden blommar blåsipporna. Våren är himmelsk och hjärtslitande.
Vid gravplatsen träffar jag den blåklädde, han har tagit traktorn dit. Vi morsar och småpratar lite, skojar till och med.
Men när jag går därifrån gråter jag ordentligt. Jag kan prata och till och med skämta om pappa, men innerst inne är jag ju fortfarande så jävla ledsen.
Föräldrafikat är trevligt och stökigt som väntat. Q leker hos en kompis och Y får faktiskt skärma en stund när vi kommit hem, fast jag egentligen förlängt förra veckans skärmförbud med ännu en vecka för att få andrum från allt bråkande och tjafsande.
Q kommer snällt hem till middag men de är båda sura och bråkiga tills jag får i dem mat. Sedan är de ute och leker i den kyliga vårkvällen och bråkar återigen när det är dags att komma in. Just då kliver O innanför dörren, han har varit på AW och får ta över bråkandet. Egentligen är jag fortfarande sur på honom för att han var så orimligt grinig när han kom hem från tjänsteresan i fredags, och för att han är så jävla trött och arg och stressad och sjuk jämt. Att han är sjuk kan han inte rå för, men vem fan har inte varit sjuk, det är samma jävla hosta, det går över, och det är går fortare över om man tar sin medicin och ser till att sova och sköter om sig i största allmänhet. Fast lite skönt är det att han är hemma.
Det blir kväll och vi lägger oss och alla sover fast O flyttar till gästrummet någon gång under natten för han hostar eller snarkar eller vad det nu är. Och Q kommer och lägger sig hos mig och knäppkatten M trampar kurrande på mig, så sammanlagt vaknar jag säkert fyra-fem gånger.
På morgonen åker jag tidigt till jobbet, vi har stormöte varje onsdag som jag måste börja vara med på. Det är rätt enkelt att komma iväg i tid, om jag bara skiter i alla andra utom mig själv och lämnar över allt ansvar för barnen till O. Det är tricket, jag behöver inte ens gå upp tidigare.
Efter mötet pratar jag först med A som uttrycker på sedvanligt återhållet ingenjörsvis att han är stressad och har för mycket att göra. Men jag känner honom och det här ingenjörsspråket kan jag, han behöver inte gråta mot min axel för att jag ska fatta. Jag säger att jag inte kan lova något men att jag jobbar på en lösning. Så pratar jag med hans projektledare och lanserar idén att B ska in och avlasta A, och får gehör. Sedan letar jag efter Christian för jag vill höra vad han tycker om det hela, men han är borta på möte.
Herr Snäll ropar på mig från sitt rum och vill skicka över lönefiler och anteckningar från medarbetarsamtal. Jag hinner titta på min grupps löner lite snabbt, hoppsan, nya lönerna ska vara klara på måndag redan. Nåja, det är inte rocket science, jag har löneförhandlat såpass många gånger att jag känner mig ganska trygg i att sitta på andra sidan. Bokar tid med herr Snäll på måndag, då ska vi prata ihop oss.
Sedan ilar jag till lunchträningen och träffar en tjej jag känner igen i omklädningsrummet, vi tränar Transformer ihop. Hon är vältränad och stark som en oxe och mycket hjälpsam och peppande. Vi ses nästa vecka, bestämmer vi.
Sålunda är jag på strålande humör när jag sitter i bilen och O ringer. Har du sett bilderna från lägenheten? Mäklaren fotade igår och vill ha godkännande nu. Han är ett geni, bilderna är grymma!
Nej, jag har inte sett dem och klokt nog låter jag bli att titta på dem förrän efter lunch och ett möte som jag måste gå på.
För när jag sett dem måste jag
A) ge O oreserverat rätt i hans utlåtande om mäklaren
B) gå in på toa och gråta i nästan en halvtimme (varav hälften är eftermiddagsfika så det är i alla fall inte bara på arbetstid)
Jag vet knappt över vad. Saknad efter pappa förstås. Men också sorg över att hans hem är borta, rensopat och tomt. Och över att det under misären dolde sig en vacker och ljus lägenhet med fina färger på väggarna och fantastiskt vackra parkettgolv. Och att badrumskaklet var så snyggt, det hade jag glömt, fy på mig. Det var han så stolt över att ha satt upp själv. Och över att det är vår, och att om han levt nu så hade jag lagt en filt över hans knän och kört ut honom i rullstolen och tittat på blommorna. I en parallell värld, om och om inte. Om cancern upptäckts tidigare. Om han slutat dricka tidigare. Om, om. Fast det vet jag ju, det hade inte kunnat sluta på annat sätt.
Efter det kan jag knappt jobba utan står mest och glor, tills jag plötsligt inser att jag är sen till att hämta Y på fritids. Men Q svarar i sin mobil och går beredvilligt med på att hämta lillebror så jag är räddad.
Min fernissa är tunn, pappa. Fast jag mår bättre hela tiden. Och jag ska plantera både gullvivor och blåsippor på din grav.
Sedan åker jag till jobbet och tar direkt tag i ett känsligt personalärende som jag funderat på. Pratar med min nye chef Christian, det visar sig att han tycker exakt som jag. Dags att koppla in HR, jag bokar ett möte. Hoppas du inte tycker att jag är för på, säger jag, men han skakar skrattande på huvudet.
En stund senare är det stormöte som Christian håller i, och han gör det så bra. Entusiasm och nytändning, precis vad vi behöver. Efter lunchen tar jag en promenad i solen med en kollega, och sedan är jag med på ännu ett bra möte då vi planerar resurser och jag inser att det är dags att ta tag i en annan fråga som jag funderat på. A behöver avlastning och B har sagt att han gärna vill utvecklas, ska jag be B hjälpa A? Och C som verkat lite håglös på sistone, han är ju faktiskt som klippt och skuren att kliva in och göra det som B då inte hinner med?
Ungefär så långt kommer jag innan det är dags att köra till kyrkogården och träffa min blåklädde vän och skriva på papper om gravplatsen. Det går fort, jag får en stund över innan jag ska hasta till föräldrafika på Y:s fritids. Så jag tar en promenad och går till det som ska bli pappas gravplats. Det är obeskrivligt vackert. Jublande fågelsång, solsken, gula minipåskliljor lyser från många gravar och i snåren i minneslunden blommar blåsipporna. Våren är himmelsk och hjärtslitande.
Vid gravplatsen träffar jag den blåklädde, han har tagit traktorn dit. Vi morsar och småpratar lite, skojar till och med.
Men när jag går därifrån gråter jag ordentligt. Jag kan prata och till och med skämta om pappa, men innerst inne är jag ju fortfarande så jävla ledsen.
Föräldrafikat är trevligt och stökigt som väntat. Q leker hos en kompis och Y får faktiskt skärma en stund när vi kommit hem, fast jag egentligen förlängt förra veckans skärmförbud med ännu en vecka för att få andrum från allt bråkande och tjafsande.
Q kommer snällt hem till middag men de är båda sura och bråkiga tills jag får i dem mat. Sedan är de ute och leker i den kyliga vårkvällen och bråkar återigen när det är dags att komma in. Just då kliver O innanför dörren, han har varit på AW och får ta över bråkandet. Egentligen är jag fortfarande sur på honom för att han var så orimligt grinig när han kom hem från tjänsteresan i fredags, och för att han är så jävla trött och arg och stressad och sjuk jämt. Att han är sjuk kan han inte rå för, men vem fan har inte varit sjuk, det är samma jävla hosta, det går över, och det är går fortare över om man tar sin medicin och ser till att sova och sköter om sig i största allmänhet. Fast lite skönt är det att han är hemma.
Det blir kväll och vi lägger oss och alla sover fast O flyttar till gästrummet någon gång under natten för han hostar eller snarkar eller vad det nu är. Och Q kommer och lägger sig hos mig och knäppkatten M trampar kurrande på mig, så sammanlagt vaknar jag säkert fyra-fem gånger.
På morgonen åker jag tidigt till jobbet, vi har stormöte varje onsdag som jag måste börja vara med på. Det är rätt enkelt att komma iväg i tid, om jag bara skiter i alla andra utom mig själv och lämnar över allt ansvar för barnen till O. Det är tricket, jag behöver inte ens gå upp tidigare.
Efter mötet pratar jag först med A som uttrycker på sedvanligt återhållet ingenjörsvis att han är stressad och har för mycket att göra. Men jag känner honom och det här ingenjörsspråket kan jag, han behöver inte gråta mot min axel för att jag ska fatta. Jag säger att jag inte kan lova något men att jag jobbar på en lösning. Så pratar jag med hans projektledare och lanserar idén att B ska in och avlasta A, och får gehör. Sedan letar jag efter Christian för jag vill höra vad han tycker om det hela, men han är borta på möte.
Herr Snäll ropar på mig från sitt rum och vill skicka över lönefiler och anteckningar från medarbetarsamtal. Jag hinner titta på min grupps löner lite snabbt, hoppsan, nya lönerna ska vara klara på måndag redan. Nåja, det är inte rocket science, jag har löneförhandlat såpass många gånger att jag känner mig ganska trygg i att sitta på andra sidan. Bokar tid med herr Snäll på måndag, då ska vi prata ihop oss.
Sedan ilar jag till lunchträningen och träffar en tjej jag känner igen i omklädningsrummet, vi tränar Transformer ihop. Hon är vältränad och stark som en oxe och mycket hjälpsam och peppande. Vi ses nästa vecka, bestämmer vi.
Sålunda är jag på strålande humör när jag sitter i bilen och O ringer. Har du sett bilderna från lägenheten? Mäklaren fotade igår och vill ha godkännande nu. Han är ett geni, bilderna är grymma!
Nej, jag har inte sett dem och klokt nog låter jag bli att titta på dem förrän efter lunch och ett möte som jag måste gå på.
För när jag sett dem måste jag
A) ge O oreserverat rätt i hans utlåtande om mäklaren
B) gå in på toa och gråta i nästan en halvtimme (varav hälften är eftermiddagsfika så det är i alla fall inte bara på arbetstid)
Jag vet knappt över vad. Saknad efter pappa förstås. Men också sorg över att hans hem är borta, rensopat och tomt. Och över att det under misären dolde sig en vacker och ljus lägenhet med fina färger på väggarna och fantastiskt vackra parkettgolv. Och att badrumskaklet var så snyggt, det hade jag glömt, fy på mig. Det var han så stolt över att ha satt upp själv. Och över att det är vår, och att om han levt nu så hade jag lagt en filt över hans knän och kört ut honom i rullstolen och tittat på blommorna. I en parallell värld, om och om inte. Om cancern upptäckts tidigare. Om han slutat dricka tidigare. Om, om. Fast det vet jag ju, det hade inte kunnat sluta på annat sätt.
Efter det kan jag knappt jobba utan står mest och glor, tills jag plötsligt inser att jag är sen till att hämta Y på fritids. Men Q svarar i sin mobil och går beredvilligt med på att hämta lillebror så jag är räddad.
Min fernissa är tunn, pappa. Fast jag mår bättre hela tiden. Och jag ska plantera både gullvivor och blåsippor på din grav.
2016-04-11
Närvaro
Pappa känns så underligt närvarande idag. Det sista jag gjorde innan jag la mig var att mejla till konstnären som ska göra hans gravsten, och när jag vaknade och kollade mejlen i mobilen hade hon redan svarat. Det blir "vår" kyrkogård, en liggande sten i trä med vackra färger. Det ska bli så spännande att se vad hon föreslår. Han hade älskat att vara med om att planera det här.
Sedan insåg jag att jag nog drömt om honom inatt. Det är bara tredje gången sedan han dog, tror jag. Ännu en stund senare mindes jag att jag inte drömt om honom själv, jag drömde att jag fick ett mejl från honom, fast jag visste att han var död också i drömmen.
Jag har längtat mycket efter honom sedan gråtdagen i torsdags. Den vackra våren gör mig vemodig, jag önskar att han fått se ljuset och blommorna och känna solskenet, jag vet hur intensivt han längtade efter våren och att kunna sitta på sin balkong. (Undra på det, den hade han inte hunnit stöka till. Plötsligt förstår jag hans kärlek till balkongen.)
Men det är också det att jag är trött och sliten. Då ligger ledsenheten närmare ytan. Ändå är den mer hanterlig nu. Jag kan tänka mig att sorgen så småningom blir som en gammal vän. Kanske inte något kärt återseende precis men ändå. Jaså det är så dags igen. Jaja, kom in du. Du stannar väl inte länge? Men en kopp kaffe kan du väl få.
Sedan insåg jag att jag nog drömt om honom inatt. Det är bara tredje gången sedan han dog, tror jag. Ännu en stund senare mindes jag att jag inte drömt om honom själv, jag drömde att jag fick ett mejl från honom, fast jag visste att han var död också i drömmen.
Jag har längtat mycket efter honom sedan gråtdagen i torsdags. Den vackra våren gör mig vemodig, jag önskar att han fått se ljuset och blommorna och känna solskenet, jag vet hur intensivt han längtade efter våren och att kunna sitta på sin balkong. (Undra på det, den hade han inte hunnit stöka till. Plötsligt förstår jag hans kärlek till balkongen.)
Men det är också det att jag är trött och sliten. Då ligger ledsenheten närmare ytan. Ändå är den mer hanterlig nu. Jag kan tänka mig att sorgen så småningom blir som en gammal vän. Kanske inte något kärt återseende precis men ändå. Jaså det är så dags igen. Jaja, kom in du. Du stannar väl inte länge? Men en kopp kaffe kan du väl få.
2016-04-07
Lola och C-vitamin, brustablett
Idag hade jag en riktig gråtdag, det var länge sedan sist.
Dumt nog gav jag mig till att lyssna på musik på jobbet, Beethovens sjua, den som spelades under avskedet vid pappas begravning, ledmotivet i hans älsklingsfilm Lola av Jacques Demy, som jag faktiskt aldrig har sett men förstås måste se. Vi borde ha gjort det tillsammans.
I alla fall så fick jag rusa till toaletten med lurar i öronen och tårar i ögonen, och där satt jag länge och grät. Det var länge sedan sorgen var så öppen, så rå och sträv. Pappa, kom tillbaka! Du får inte vara död och borta. Kom tillbaka till mig, jag vill vara din lilla flicka igen. Jag orkar inte vara stor.
När jag gråtit färdigt över det grät jag en stund över döden i största allmänhet. Vilket jävla slöseri. Att en människa som pappa med alla sina tankar och ideer och påhitt måste gå och dö och försvinna sådär.
Sedan kändes det bättre, fast jag var gråtdarrig och trött resten av dagen. Och nu när jag sitter vid datorn och det är alldeles för sent och jag är alldeles för trött och iskall om fötterna, kan jag förstås inte låta bli att logga in på pappas mejl och läsa lite. Bagateller, ordalek och småkonst, men det är hans röst:
"Häromdagen inköpte jag ett rör med brusande C-vitamin med blåbärssmak. När jag läste på röret fann jag att tabletterna innehöll diverse kemikalier, "arom" samt rödbetsjuicepulver och rödbetsjuicekoncentrat. Men inte blåbär.
När jag kommenterade detta till min dotter menade jag att det kunde kvitta, eftersom färgämnet kanske var detsamma, hämoröjder. På hennes förfärade min förstod jag att jag inte sagt hämoglobin, som jag tänkt.
Ganska osannolikt, men jag mindes min gröna (inte röda) ungdom i Italien, då vi drack något som hette Sanguine de Toro. Det var nästan sant utom beträffande testosteronhalten, eftersom det var gjort på oxblod, 96, socker och vatten. Rätt gott, faktiskt, mustigt. Vore intressant att underställa det våra vinprovare och kanske få utlåtandet: svettig häst, väl ingångna läderstövlar, ruttnande plommon, eller så. När myndigheterna kom på hur det tillverkades blev det förstås förbjudet. Men något av detta skymtar i "Sällskapsresan" har jag för mig."
Dumt nog gav jag mig till att lyssna på musik på jobbet, Beethovens sjua, den som spelades under avskedet vid pappas begravning, ledmotivet i hans älsklingsfilm Lola av Jacques Demy, som jag faktiskt aldrig har sett men förstås måste se. Vi borde ha gjort det tillsammans.
I alla fall så fick jag rusa till toaletten med lurar i öronen och tårar i ögonen, och där satt jag länge och grät. Det var länge sedan sorgen var så öppen, så rå och sträv. Pappa, kom tillbaka! Du får inte vara död och borta. Kom tillbaka till mig, jag vill vara din lilla flicka igen. Jag orkar inte vara stor.
När jag gråtit färdigt över det grät jag en stund över döden i största allmänhet. Vilket jävla slöseri. Att en människa som pappa med alla sina tankar och ideer och påhitt måste gå och dö och försvinna sådär.
Sedan kändes det bättre, fast jag var gråtdarrig och trött resten av dagen. Och nu när jag sitter vid datorn och det är alldeles för sent och jag är alldeles för trött och iskall om fötterna, kan jag förstås inte låta bli att logga in på pappas mejl och läsa lite. Bagateller, ordalek och småkonst, men det är hans röst:
"Häromdagen inköpte jag ett rör med brusande C-vitamin med blåbärssmak. När jag läste på röret fann jag att tabletterna innehöll diverse kemikalier, "arom" samt rödbetsjuicepulver och rödbetsjuicekoncentrat. Men inte blåbär.
När jag kommenterade detta till min dotter menade jag att det kunde kvitta, eftersom färgämnet kanske var detsamma, hämoröjder. På hennes förfärade min förstod jag att jag inte sagt hämoglobin, som jag tänkt.
Ganska osannolikt, men jag mindes min gröna (inte röda) ungdom i Italien, då vi drack något som hette Sanguine de Toro. Det var nästan sant utom beträffande testosteronhalten, eftersom det var gjort på oxblod, 96, socker och vatten. Rätt gott, faktiskt, mustigt. Vore intressant att underställa det våra vinprovare och kanske få utlåtandet: svettig häst, väl ingångna läderstövlar, ruttnande plommon, eller så. När myndigheterna kom på hur det tillverkades blev det förstås förbjudet. Men något av detta skymtar i "Sällskapsresan" har jag för mig."
2016-04-01
Existentiell tanke
Igår valde jag gravplats åt pappa. Först efteråt slog det mig att jag förmodligen därmed valt också min egen.
En vänlig blåklädd man visade mig runt, och de första platser han pekade ut låg inklämda mitt i rader av gravar. Jag frågade lite generat, jag vet ju att detta är larv och helt irrationellt, men finns det möjligen någon plats som är lite mer för sig själv? Pappa var en ensamvarg.
Min blåklädde vän log. Jaså du, var han det? Jamen jag förstår precis. Vi ska se, vi ska se.
Så hittade vi en plats i slutet av en rad, angränsande platser är än så länge tomma. Åt ena hållet ser man stora träd och åt det andra en flik vatten. Och över trädtopparna sticker höghuset upp, det hus där vi bodde under Q:s första år, en intensiv och lycklig tid.
Jag har inte lämnat bestämt besked ännu, för ett streck i räkningen var att bara liggande gravstenar är tillåtna. Konstnären som ska göra pappas har inte börjat ännu, så det är ingen fara, men jag hade gjort mig en bild av en stående sten.
Norra begravningsplatsen har inte samma bestämmelser, och det strängt taget där pappa borde ligga, den ligger närmast hans bostad. Men den är inte lika vacker och ligger inte lika nära oss. Fast jag gör nog en utflykt dit i helgen för att titta.
Ändå känns det som att jag har bestämt mig. Pappa svarar inte, jag tror inte att frågan intresserar honom så värst. Eller så surar han för att jag slängt för mycket böcker.
En vänlig blåklädd man visade mig runt, och de första platser han pekade ut låg inklämda mitt i rader av gravar. Jag frågade lite generat, jag vet ju att detta är larv och helt irrationellt, men finns det möjligen någon plats som är lite mer för sig själv? Pappa var en ensamvarg.
Min blåklädde vän log. Jaså du, var han det? Jamen jag förstår precis. Vi ska se, vi ska se.
Så hittade vi en plats i slutet av en rad, angränsande platser är än så länge tomma. Åt ena hållet ser man stora träd och åt det andra en flik vatten. Och över trädtopparna sticker höghuset upp, det hus där vi bodde under Q:s första år, en intensiv och lycklig tid.
Jag har inte lämnat bestämt besked ännu, för ett streck i räkningen var att bara liggande gravstenar är tillåtna. Konstnären som ska göra pappas har inte börjat ännu, så det är ingen fara, men jag hade gjort mig en bild av en stående sten.
Norra begravningsplatsen har inte samma bestämmelser, och det strängt taget där pappa borde ligga, den ligger närmast hans bostad. Men den är inte lika vacker och ligger inte lika nära oss. Fast jag gör nog en utflykt dit i helgen för att titta.
Ändå känns det som att jag har bestämt mig. Pappa svarar inte, jag tror inte att frågan intresserar honom så värst. Eller så surar han för att jag slängt för mycket böcker.
2016-03-23
Emotionellt och parallellt
Puh, det är inget lugnt liv jag lever. Tre processer löper parallellt: renoveringen hemma, mitt förestående tillträde till en ny tjänst på jobbet, och röjningen av pappas lägenhet. Utöver detta den alldeles vanliga vardagen.
I fredags brast jag nästan i gråt när jag kom hem. Jag vet att det är lyx- och i-landsproblem så att det förslår, vi har både ett badrum att bada i och ett att renovera och pengar att betala renoveringen med, men satan vad jobbigt det är medan det pågår. Allt, precis allt, var täckt av ett fint grått damm. Utom i tvättstugan där dammet var tegelrött och grovt. Jag ägnade kvällen åt att tröstäta chips och läsa Tintin. (Och hittade där en hälsning från pappa i form av en anteckning.)
Men dagen därpå då O och pojkarna försvann ut i skogen med Friluftsfrämjandet tog jag mig i kragen. Rullade ihop byggpappen som täckte golven, dammsög, dammade och våttorkade överallt. Vad mycket bättre jag mådde! (Fast på måndag morgon tog det inte mer än en timme förrän hantverkarna hade ställt till med samma elände igen. Nu biter jag ihop i några dagar för att upprepa städproceduren på skärtorsdagen - hur jag nu ska hinna och orka det - för att kunna fira påsk under någorlunda drägliga omständigheter. En from förhoppning är att det värsta dammandet är över nu.)
Söndagen ägnades till största delen åt tioårskalas för Q, ett tiotal pojkar kom till vår gemensamhetslokal och förde ett förskräckligt oväsen, åt tacos och tårta och spelade pingis. Y var inledningsvis mycket avundsjuk och purken men kom sedan på att det var roligt med kalas. Q var på det stora hela ganska nöjd men det är slitningar bland kompisarna just nu. Det är inte alltid så lätt att umgås när det finns neuropsykiatriska funktionshinder med i bilden. Jag hoppas mycket på bytet av klass (och lärare!) inför nästa läsår.
Under kalaset lyckades jag bada min mobil i toaletten. Den verkade först tämligen oskadd men under natten kröp fukten tydligen runt i den. På morgonen började jag gråta när jag insåg att mina sista bilder på pappa kanske var borta. Men O ingrep och räddade dem. Och vad telefonen beträffar så är den ohjälpligt förlorad men jobbet kunde snabbt förse mig med en lånad mobil och en ny är beställd.
Och så jobbet då. Tidvis känner jag mig lätt skärrad inför vad jag gett mig in på, att bli chef, en långt tydligare måltavla än projektledare. Var i all världen ska man börja? De senaste dagarna har jag haft enskilda samtal med de som ska bli mina medarbetare, sju män i varierande åldrar. Jag känner dem allihop mer eller mindre, de har alla medverkat i projekt som jag har lett.
När jag tänker efter inser jag att mitt motiv för att söka chefstjänsten främst är detta: som projektledare är man absolut beroende av att folk presterar bra och mår bra (vilket ofta hänger ihop). Men man har inga verktyg för att åtgärda och säkerställa detta, och man har ännu mindre tid. Fokus ligger alltid på projektmålen, man ska framåt, framåt. Långsiktighet och strategi finns det inte utrymme för. En projektledares makt är ofta ganska informell, om inte organisationen uttalat arbetar för att stärka den. Dessutom var jag tidvis den enda projektledaren på företaget. Ensam i min roll i en organisation som inte är van att arbeta i projekt.
Det återstår att se hur chefsrollen passar. Men jag inbillar mig att jag kommer att få större möjligheter att påverka hur medarbetarna mår, och jag märker redan att jag är en del av ett sammanhang, vi är sjutton chefer på företaget.
Första steget jag tog var alltså att prata enskilt med var och en, bekanta mig med dem, ge dem utrymme att säga vad de tycker. Konkreta frågor jag ställde handlade om arbetsbelastning och fysisk placering. Därutöver fick samtalen flyta.
Det har gått över förväntan. Den trulige norrländske mekanikingenjören som knappt svarar på tilltal kom igång riktigt bra. Han har en dotter som heter som jag, och mer än en gång har jag hoppat till när han ropat till henne i telefon. Det skrattar vi gott åt. Och den omöjlige mätkillen som jag var så irriterad på i våras, när han inte tog ansvar och föreföll alldeles lealös, han har verkligen vuxit in i sin roll under hösten, och visade sig ha en väldigt intressant bakgrund, och dessutom berättade han glädjestrålande om barnet som han och nyblivna sambon väntar.
Det var direkt efter det sistnämnda samtalet som jag tog bilen in till stan för att träffa en bokhandlare i pappas lägenhet. Han verkade inledningsvis ganska negativ och klagade på att de flesta böcker handlade om andra världskriget (jo, det var ju pappas område) men det slutade med att han bar bort sexton kassar med böcker (det syns knappt i hyllorna. Dessutom visade det sig att källarförrådet är fyllt från golv till tak med - gissa!). Pappa skulle protestera vilt om han hörde att jag bara fick hundra kronor per kasse. Men jag hade ingen lust att förhandla, jag gör inte detta för pengarna.
Men å andra sidan skulle pappa fröjdas åt det som hände sedan. Bokhandlarens medhjälpare var en ung man med vackra mörka ögon. Han tittade förtjust på klipparken som hängde på hallväggen. Ett föreställer slottet i Prag, ett annat Mont St Michel, ett tredje ett slott i södra Tyskland. Vad fina, utbrast han. Bokhandlaren log snett och muttrade till mig att jag nu hade tillfälle att göra fler affärer.
- Du, jag ger dem gärna till dig om du vill ha dem, för själv kommer jag nog att slänga dem. Jag har fotograferat dem men kan omöjligt spara dem.
- Är det sant? Menar du det? Ja, jag vill jättegärna ha dem, jag vet inte heller vad jag ska göra med dem, men jag tycker att de är så fina!
Men jag grät i långa hulkande snyftningar nästan hela vägen hem, det var knappt så att jag kunde hålla bilen på vägen. Pappa, jag saknar dig så. Jag älskade dig precis som du var, fast jag ibland önskar att du vore annorlunda. Hade varit, menar jag.
Imorgon ska O och jag tillsammans jobba i lägenheten. På fredag kommer några inhyrda killar och hjälper oss att bära bort det vi vill spara. Nästa vecka kommer ännu en firma, specialiserad på dödsbon, och tömmer resten. Det som är värt att bevara skänks till Myrorna, resten slängs.
Sedan är det färdigt. Antagligen blir det en lättnad men just nu känns det mer som en sorg.
Och så jobbet då. Tidvis känner jag mig lätt skärrad inför vad jag gett mig in på, att bli chef, en långt tydligare måltavla än projektledare. Var i all världen ska man börja? De senaste dagarna har jag haft enskilda samtal med de som ska bli mina medarbetare, sju män i varierande åldrar. Jag känner dem allihop mer eller mindre, de har alla medverkat i projekt som jag har lett.
När jag tänker efter inser jag att mitt motiv för att söka chefstjänsten främst är detta: som projektledare är man absolut beroende av att folk presterar bra och mår bra (vilket ofta hänger ihop). Men man har inga verktyg för att åtgärda och säkerställa detta, och man har ännu mindre tid. Fokus ligger alltid på projektmålen, man ska framåt, framåt. Långsiktighet och strategi finns det inte utrymme för. En projektledares makt är ofta ganska informell, om inte organisationen uttalat arbetar för att stärka den. Dessutom var jag tidvis den enda projektledaren på företaget. Ensam i min roll i en organisation som inte är van att arbeta i projekt.
Det återstår att se hur chefsrollen passar. Men jag inbillar mig att jag kommer att få större möjligheter att påverka hur medarbetarna mår, och jag märker redan att jag är en del av ett sammanhang, vi är sjutton chefer på företaget.
Första steget jag tog var alltså att prata enskilt med var och en, bekanta mig med dem, ge dem utrymme att säga vad de tycker. Konkreta frågor jag ställde handlade om arbetsbelastning och fysisk placering. Därutöver fick samtalen flyta.
Det har gått över förväntan. Den trulige norrländske mekanikingenjören som knappt svarar på tilltal kom igång riktigt bra. Han har en dotter som heter som jag, och mer än en gång har jag hoppat till när han ropat till henne i telefon. Det skrattar vi gott åt. Och den omöjlige mätkillen som jag var så irriterad på i våras, när han inte tog ansvar och föreföll alldeles lealös, han har verkligen vuxit in i sin roll under hösten, och visade sig ha en väldigt intressant bakgrund, och dessutom berättade han glädjestrålande om barnet som han och nyblivna sambon väntar.
Det var direkt efter det sistnämnda samtalet som jag tog bilen in till stan för att träffa en bokhandlare i pappas lägenhet. Han verkade inledningsvis ganska negativ och klagade på att de flesta böcker handlade om andra världskriget (jo, det var ju pappas område) men det slutade med att han bar bort sexton kassar med böcker (det syns knappt i hyllorna. Dessutom visade det sig att källarförrådet är fyllt från golv till tak med - gissa!). Pappa skulle protestera vilt om han hörde att jag bara fick hundra kronor per kasse. Men jag hade ingen lust att förhandla, jag gör inte detta för pengarna.
Men å andra sidan skulle pappa fröjdas åt det som hände sedan. Bokhandlarens medhjälpare var en ung man med vackra mörka ögon. Han tittade förtjust på klipparken som hängde på hallväggen. Ett föreställer slottet i Prag, ett annat Mont St Michel, ett tredje ett slott i södra Tyskland. Vad fina, utbrast han. Bokhandlaren log snett och muttrade till mig att jag nu hade tillfälle att göra fler affärer.
- Du, jag ger dem gärna till dig om du vill ha dem, för själv kommer jag nog att slänga dem. Jag har fotograferat dem men kan omöjligt spara dem.
- Är det sant? Menar du det? Ja, jag vill jättegärna ha dem, jag vet inte heller vad jag ska göra med dem, men jag tycker att de är så fina!
Men jag grät i långa hulkande snyftningar nästan hela vägen hem, det var knappt så att jag kunde hålla bilen på vägen. Pappa, jag saknar dig så. Jag älskade dig precis som du var, fast jag ibland önskar att du vore annorlunda. Hade varit, menar jag.
Imorgon ska O och jag tillsammans jobba i lägenheten. På fredag kommer några inhyrda killar och hjälper oss att bära bort det vi vill spara. Nästa vecka kommer ännu en firma, specialiserad på dödsbon, och tömmer resten. Det som är värt att bevara skänks till Myrorna, resten slängs.
Sedan är det färdigt. Antagligen blir det en lättnad men just nu känns det mer som en sorg.
2016-03-18
Babbel
Igår var jag ledig från jobbet. Jag hade en gynekologtid på morgonen, på en klinik inne i stan. (Jag har faktiskt försökt byta till en gyn närmare jobbet men de tog inte emot nya patienter. Nähä.) Först hade jag tänkt ta tunnelbanan in till stan, gå till gynekologen, tunnelbana hem, hämta bilen och köra till jobbet och dyka upp där omkring lunchtid. Fast det var ju bra länge sedan jag röjde i pappas lägenhet, dåligt samvete. Och så visste jag att hans bror gärna ville komma dit, och han är bortrest över påskhelgen då O och jag tänkt samla oss till krafttag.
Jag tog alltså ledigt hela dagen och det var ett bra beslut.
Gynekologen hade jag inte träffat förut men hon fanns på samma klinik där jag opererades för snart tio år sedan och där orsakerna till barnlösheten uppenbarades. Vi diskuterade p-stav och annalkande klimakterium och enades om att p-staven ska bytas, det är fem år sedan sist och de ger fullgott skydd och effekt i tre år. I mitt fall är det effekten att bli av med smärtsamma menstruationer jag är ute efter. Något skydd mot graviditet behöver jag uppenbarligen inte.
Jag frågade om humörpåverkan nu när p-staven inte funkar lika bra längre. Jag har ju provat minipiller en gång och blev ganska nere av dem, vilket förklarades med att hormontillförseln då är ojämn, man får en skjuts just när man tar pillret, medan staven utsöndrar hormon hela tiden. Hennes svar var att om jag tycker att jag har humörsvängningar eller PMS nu så beror det snarast på mina egna hormonvariationer som kommit igång när p-stavens effekt börjar avta.
Då bestämde jag mig för att sätta in en ny. Jag ser inget värde i att ta ut den och se vad som händer, låta kroppen inta sin "egen" "naturliga" rytm. Ånä. Mitt liv har begränsats så det räcker av de där jävla hormonerna, blödningarna och smärtan. Nu ska underlivet hållas på mattan.
Sedan hade jag flera timmar på mig innan jag skulle möta min farbror. Visst kunde jag gå raka vägen till pappa men som alltid gruvade jag mig. Kvällen innan hade jag gråtit häftigt när jag försökte beskriva för O hur det känns. Kluvet, dubbelt. Den jävla lägenheten finns alltid där som ett dåligt samvete, en plågsam påminnelse om hur pappa ställde till det för sig. Jag vill bli färdig med den, längtar efter lättnaden. Samtidigt vill jag ha kvar den och fasar för den dag jag inte längre kan åka dit. För hur jobbigt det än är, hur mycket jag är gråter, så möter jag pappa där, på ett eller annat sätt.
(Som till exempel senaste gången. Av någon anledning som jag nu har glömt drog jag ut översta besticklådan i köket. Eller, jag menar den låda som de flesta av oss förvarar besticken i. Dock inte pappa. Där låg en bilderbok, klassikern Petter och hans fyra getter, en paket plastlera i glada färger samt fyra getter och en katt. De senare också i plast förstås. Katten hette Murre Svart, tog en råtta varje kvart. Jag begrep genast att pappa tänkt göra modeller av gubben Petter och trollet Ludenben av leran. Men varför hade han karvat och skrapat på getterna? Aha. För att kunna måla dem förstås. Röd och Blå och Gul och Vit sprang i skogen hit och dit.
Jag tog med katt och getter hem till barnen som blev jätteglada och kanske ännu gladare över berättelsen att morfar tänkt göra gubbe och troll åt dem också.)
Efter en kaffe och kardemummabulle gick jag dit. Sedvanligt brast jag i gråt så snart jag kommit in, lika sedvanligt hämtade jag mig snabbt. Den här gången vet jag inte om jag fick så värst mycket gjort. Jag förberedde inför min farbrors ankomst, plockade med böcker, tavlor och pappas egna bilder. Hittade ytterligare etsningar föreställande Sommarön, de som jag trodde bara fanns i två exemplar.
Min farbror kom vid ettiden och stannade i ett par timmar, och vi hade riktigt trevligt. Han är lik pappa men ändå inte. ("Vad ni är lika!" utbrast en granne som vi mötte i trappan. Jo, till utseendet och rösten.) Pappa var en sann bohem som inte särskilt brydde sig om vad folk tyckte om honom. Min farbror är konventionell och konservativ. Pappa var visserligen introvert och en ensamvarg, men han hade ett varmt hjärta och nära till sina och andras känslor, och ett starkt empatiskt drag. Min farbror är ytterst tillknäppt och behärskad och ganska prestigefylld.
Men i lugn och ro och på tumanhand blottades andra sidor som jag nog visste fanns där. Likt pappa har min farbror humor, och numera har han inte behov av att sätta sig på mig och trycka till mig, vilket han gärna gjorde förr. (Pappa gjorde aldrig sådant.) Han erkände utan omsvep att han sett upp till pappa - "en närmast mytisk figur" - och tidvis varit mycket avundsjuk på hans fria liv och hans spännande bekantskaper.
(Jo. Jag kan förstå det. även om man väljer sitt liv i hög utsträckning. Min farbror har gjort karriär och tjänat massor, har dyr fin villa och tre ohängda söner - det blev folk av dem först i trettioårsåldern - som jag tror han numera har hyfsad kontakt med. Men inte som pappa och jag.)
"Nog visste jag att han hade mycket böcker, men att det var så här mycket!", sa han, och jag fnissade. Jag har blivit hemmablind, vi har ju fraktat kubikmeter med trasiga böcker till soptippen. De återstående elva bokhyllorna, är det mycket det? Sedan lånade han en stol för att klättra upp och se vad de prydligt omknutna tidningsbuntarna ovanpå hyllorna egentligen innehöll. Jo: kompletta årgångar av Tidningen Vi och Lyrikvännen! "Nu ska jag hem och slänga saker." Ja, det är ungefär min reaktion också. I det avseendet är jag inte pappas dotter, jag slänger och avslutar.
På tisdag ska jag möta en antikvariatshandlare i lägenheten, och på långfredagen har O hyrt in hjälp att frakta återstående böcker till Myrorna och skräp till tippen. Fortfarande återstår mycket att göra, men efter påskhelgen torde vi ha kommit långt.
Snart är ditt hem borta, pappa. Snart hittar jag inte fler överraskningar från dig. Fast du har ju alltid varit bra på sådana, så jag ska väl inte vara för säker.
Jag tog alltså ledigt hela dagen och det var ett bra beslut.
Gynekologen hade jag inte träffat förut men hon fanns på samma klinik där jag opererades för snart tio år sedan och där orsakerna till barnlösheten uppenbarades. Vi diskuterade p-stav och annalkande klimakterium och enades om att p-staven ska bytas, det är fem år sedan sist och de ger fullgott skydd och effekt i tre år. I mitt fall är det effekten att bli av med smärtsamma menstruationer jag är ute efter. Något skydd mot graviditet behöver jag uppenbarligen inte.
Jag frågade om humörpåverkan nu när p-staven inte funkar lika bra längre. Jag har ju provat minipiller en gång och blev ganska nere av dem, vilket förklarades med att hormontillförseln då är ojämn, man får en skjuts just när man tar pillret, medan staven utsöndrar hormon hela tiden. Hennes svar var att om jag tycker att jag har humörsvängningar eller PMS nu så beror det snarast på mina egna hormonvariationer som kommit igång när p-stavens effekt börjar avta.
Då bestämde jag mig för att sätta in en ny. Jag ser inget värde i att ta ut den och se vad som händer, låta kroppen inta sin "egen" "naturliga" rytm. Ånä. Mitt liv har begränsats så det räcker av de där jävla hormonerna, blödningarna och smärtan. Nu ska underlivet hållas på mattan.
Sedan hade jag flera timmar på mig innan jag skulle möta min farbror. Visst kunde jag gå raka vägen till pappa men som alltid gruvade jag mig. Kvällen innan hade jag gråtit häftigt när jag försökte beskriva för O hur det känns. Kluvet, dubbelt. Den jävla lägenheten finns alltid där som ett dåligt samvete, en plågsam påminnelse om hur pappa ställde till det för sig. Jag vill bli färdig med den, längtar efter lättnaden. Samtidigt vill jag ha kvar den och fasar för den dag jag inte längre kan åka dit. För hur jobbigt det än är, hur mycket jag är gråter, så möter jag pappa där, på ett eller annat sätt.
(Som till exempel senaste gången. Av någon anledning som jag nu har glömt drog jag ut översta besticklådan i köket. Eller, jag menar den låda som de flesta av oss förvarar besticken i. Dock inte pappa. Där låg en bilderbok, klassikern Petter och hans fyra getter, en paket plastlera i glada färger samt fyra getter och en katt. De senare också i plast förstås. Katten hette Murre Svart, tog en råtta varje kvart. Jag begrep genast att pappa tänkt göra modeller av gubben Petter och trollet Ludenben av leran. Men varför hade han karvat och skrapat på getterna? Aha. För att kunna måla dem förstås. Röd och Blå och Gul och Vit sprang i skogen hit och dit.
Jag tog med katt och getter hem till barnen som blev jätteglada och kanske ännu gladare över berättelsen att morfar tänkt göra gubbe och troll åt dem också.)
Efter en kaffe och kardemummabulle gick jag dit. Sedvanligt brast jag i gråt så snart jag kommit in, lika sedvanligt hämtade jag mig snabbt. Den här gången vet jag inte om jag fick så värst mycket gjort. Jag förberedde inför min farbrors ankomst, plockade med böcker, tavlor och pappas egna bilder. Hittade ytterligare etsningar föreställande Sommarön, de som jag trodde bara fanns i två exemplar.
Min farbror kom vid ettiden och stannade i ett par timmar, och vi hade riktigt trevligt. Han är lik pappa men ändå inte. ("Vad ni är lika!" utbrast en granne som vi mötte i trappan. Jo, till utseendet och rösten.) Pappa var en sann bohem som inte särskilt brydde sig om vad folk tyckte om honom. Min farbror är konventionell och konservativ. Pappa var visserligen introvert och en ensamvarg, men han hade ett varmt hjärta och nära till sina och andras känslor, och ett starkt empatiskt drag. Min farbror är ytterst tillknäppt och behärskad och ganska prestigefylld.
Men i lugn och ro och på tumanhand blottades andra sidor som jag nog visste fanns där. Likt pappa har min farbror humor, och numera har han inte behov av att sätta sig på mig och trycka till mig, vilket han gärna gjorde förr. (Pappa gjorde aldrig sådant.) Han erkände utan omsvep att han sett upp till pappa - "en närmast mytisk figur" - och tidvis varit mycket avundsjuk på hans fria liv och hans spännande bekantskaper.
(Jo. Jag kan förstå det. även om man väljer sitt liv i hög utsträckning. Min farbror har gjort karriär och tjänat massor, har dyr fin villa och tre ohängda söner - det blev folk av dem först i trettioårsåldern - som jag tror han numera har hyfsad kontakt med. Men inte som pappa och jag.)
"Nog visste jag att han hade mycket böcker, men att det var så här mycket!", sa han, och jag fnissade. Jag har blivit hemmablind, vi har ju fraktat kubikmeter med trasiga böcker till soptippen. De återstående elva bokhyllorna, är det mycket det? Sedan lånade han en stol för att klättra upp och se vad de prydligt omknutna tidningsbuntarna ovanpå hyllorna egentligen innehöll. Jo: kompletta årgångar av Tidningen Vi och Lyrikvännen! "Nu ska jag hem och slänga saker." Ja, det är ungefär min reaktion också. I det avseendet är jag inte pappas dotter, jag slänger och avslutar.
På tisdag ska jag möta en antikvariatshandlare i lägenheten, och på långfredagen har O hyrt in hjälp att frakta återstående böcker till Myrorna och skräp till tippen. Fortfarande återstår mycket att göra, men efter påskhelgen torde vi ha kommit långt.
Snart är ditt hem borta, pappa. Snart hittar jag inte fler överraskningar från dig. Fast du har ju alltid varit bra på sådana, så jag ska väl inte vara för säker.
2016-03-16
Gardiner och böcker
 |
| Anakreon |
 |
| Hawai (ja, bara ett i. Feltryck eller gammalstavning?) |
 |
| Palliativa kattens svans. Hon är den som följde med hem till pappa en gång och hjälpte mig igenom en natt hos honom. |
Titta pappa,
Jag har sytt gardiner av dina tyger. Nej, oroa dig inte för att de ska blekas av solen, jag vet att de inte är ljusäkta. Jag har fodrat dem! Med ett gammalt lakan, jag är ju fallen efter dig och farmor.
Vi har flyttat ner i stora rummet nu, det som du tyckte var så vackert. Det är det också, ljuset är fint.
Det börjar bli vår nu. Det får du inte se. Förra året längtade du så efter våren, det skrev du i mejl och i dagboken. Hur blev den, din sista vår och sommar? Inte så väldigt bra väl. Jag önskar att jag hade vetat att du var sjuk pappa, jag önskar att jag kunnat göra det lättare för dig.
Imorgon ska jag möta din bror i din lägenhet, han har bett att få komma och välja något till minne av dig. Nu är golven rena, innan hade jag inte släppt in honom. På tisdag kommer en bokhandlare för att titta på dina böcker. Undrar just om han vill köpa något. Jag har inte stora förväntningar på pengar men det vore roligt om böckerna hamnade hos någon som uppskattade dem.
Jag mår mycket bättre nu pappa, jag är inte alls lika ledsen längre. Oroa dig inte för mig. Men jag tänker på dig, ofta, ofta. Och jag längtar efter dig. När jag gör det känns det för en stund lika illa som alltid.
Förresten ska jag bli chef nu. Jag vet vad du hade sagt, med självklart tonfall: att jag blir en utmärkt chef. Din tilltro till mig var oändlig. Du fick mig att känna mig fullkomlig. Alltid. In i det sista.
Jag undrar just hur du gjorde. Mamma älskar mig, O också, och barnen förstås. De får mig att känna mig väldigt älskad. Men ofta ofullkomlig och otillräcklig. Det gjorde aldrig du.
Ja, jag saknar dig. Men allra mest så som du var för länge sedan. När du var rolig, påhittig, kreativ. När vi pratade i timmar. När det bara var du och jag. När du alltid kunde trösta mig. När jag visste att du lyssnade och tog mig på allvar.
Det är länge sedan nu. Jag vet inte riktigt hur länge sedan. Och på sätt och vis har jag kvar dig precis sådan. Jag vet vad du skulle ha sagt och hur du skulle ha sett ut.
Du finns men ändå inte.
Men det rör ju på sig
Äntligen, äntligen händer det lite på jobbet. Efter en omständlig process med en del bisarra inslag har jag blivit erbjuden en gruppchefstjänst. Jag tillträder om ett par veckor. Herr Snäll ska gå i pension och jag får en ny chef. Måste hitta på en bra pseudonym åt honom. Han verkar bra, jag har hört mycket gott om honom.
Min grupp består av sju personer varav tre hade sökt samma tjänst som jag. Jag känner dem allihop utom en. Ibland är jag nervös, ibland lugn. Jag har bokat in enskilda möten med dem allihop.
Och idag fick jag vara med på ett möte med alla chefer där vi pratade om psykosocial arbetsmiljö. Äntligen får jag vara med i ett sammanhang, äntligen slipper jag vara ensam. Det var första gången på evigheter som jag gjorde något som kändes vettigt och roligt på jobbet.
Men imorgon ska jag till pappas lägenhet igen, och vid tanken på det började jag gråta i bilen hem. Å pappa, vad jag saknar dig. Vad jag längtar efter att bli färdig med din lägenhet och sälja den, och vad jag fasar för det. För där finns du ännu kvar. Vart ska jag sedan åka när jag behöver känna din närvaro?
Min grupp består av sju personer varav tre hade sökt samma tjänst som jag. Jag känner dem allihop utom en. Ibland är jag nervös, ibland lugn. Jag har bokat in enskilda möten med dem allihop.
Och idag fick jag vara med på ett möte med alla chefer där vi pratade om psykosocial arbetsmiljö. Äntligen får jag vara med i ett sammanhang, äntligen slipper jag vara ensam. Det var första gången på evigheter som jag gjorde något som kändes vettigt och roligt på jobbet.
Men imorgon ska jag till pappas lägenhet igen, och vid tanken på det började jag gråta i bilen hem. Å pappa, vad jag saknar dig. Vad jag längtar efter att bli färdig med din lägenhet och sälja den, och vad jag fasar för det. För där finns du ännu kvar. Vart ska jag sedan åka när jag behöver känna din närvaro?
2016-03-11
Midsommarafton 2014
Jag ler åt hur han ligger uthälld i soffan, med fötterna ogenerat utsträckta. Typiskt pappa. Han bredde ut sig, tog plats, och stökade till, och var förvånansvärt omedveten om det. Det är Fantomen han läser, tror jag, och förstås har han en av sina älskade Hawaiiskjortor på sig. Både den blå och den röda fick jag slänga,de var alldeles för fläckiga och trasiga för att spara. Men hans favorit, den grå med surfingbrädorna, följde honom i graven.
Det är konstigt med sorg och saknad, förresten. Det värsta är absolut över. Men när det kommer över mig är det för en kort stund lika illa som någonsin och jag gråter häftigt. Oftast händer det när jag är trött och ledsen över något annat. Sista kvällen i Orlando, när Y bråkat så förskräckligt, då låg jag i det mörka sovrummet med en snartsovande unge på varje arm och grät tyst efter pappa.
Eller så är det associationer, men sällan de som går att förutse. Åsynen av fotot ovan gjorde mig glad snarare än ledsen. Men att se en färdtjänstbuss idag på väg hem från jobbet, kom som ett slag i magen. Jag mindes en färd (vart? Mellan Sabbatsberg och St Göran?) då jag satt i framsätet och pappa därbak, i rullstol. Han somnade snabbt och sov under hela färden. Och ännu en, då vi skulle ända till Huddinge till leverspecialisten, då det privata vårdhemmet missade att boka sjuktransporten åt pappa så att han kom flera timmar för sent.
Och ibland dyker minnen och bilder bara upp, utan synbar anledning. Flera gånger under Orlandoresan kom pappas döda ansikte för mig. Så blekt, så stilla. Genast såg jag att något var annorlunda. Munnen öppen, förr sköt man in en psalmbok under hakan för att hålla munnen stängd, det borde man göra nu också. Håret mjukt liksom skägget, pannan varm men händerna kalla. Ögonfransarna så väldigt mörka. Jag minns att jag tänkte på hans varma ögon, aldrig mer möter jag blicken i dem.
Jag måste skriva en text om honom till konstnären som ska göra hans gravsten. Och så måste jag ordna gravplats.
2016-02-28
En historia
Detta är en historia som jag länge tänkt berätta eftersom den säger en hel del om pappa som person. Men han berättar den förstås allra bäst själv. Varsågoda, den tar sitt avstamp för ganska exakt trettio år sedan.
Irina - mitt skenäktenskap i Moskva
Sent en kväll i februari 1986 blev jag uppringd av en gammal flickbekant som undrade om jag kunde tänka mig att gifta mig med en rysk judinna i Moskva. Hon hade efter "förtal av Lenin" mist sitt arbete som ingenjör och arbetade nu illegalt som privatlärare i engelska. Det innebar att tio-tjugo elever träffades hemma hos varandra för konversationsövningar under hennes ledning. Dylika möten betraktades med stor misstänksamhet i det sovjetiska samhället och en av eleverna, som bara var med en gång, rapporterade om det. Hon kallades till förhör hos milisen. Men milismannen lämnade rummet och förhöret övertogs av en civilklädd person. Han förklarade att hon sysslade med farlig verksamhet och att något mycket otrevligt kunde hända. "Men vi kan hjälpa er." Meningen var förstås att hon skulle erbjuda sig att bli rapportör. Men hon svarade ingenting.
En tredje utväg för henne var att hitta en utlänning som ville gifta sig med henne. Därmed kunde hon få tillstånd att lämna landet, vilket annars var omöjligt vid denna tid, i synnerhet för en judinna med ingenjörsutbildning.
Detta var alltså före glasnost och perestrojka. Min väns pojkvän var stipendiat vid Harvard och hans lärare var rysk emigrant, barndomsvän till min tilltänkta fru, född i Odessa liksom hon, men senare professor i matematik vid Harvard; han skulle stå för kostnaderna. Att hitta en lämplig amerikansk äktenskapskandidat var inte så svårt, men knappast någon som var i femtioårsåldern och ensamstående.
Det var ju inte lätt att veta vad man skulle svara på detta. Dagen därpå köpte jag en sällskapsresebiljett till Leningrad och Moskva. Så gick det två veckor av funderande och vånda då jag försiktigt hörde mig för med personer som jag trodde kunna bedöma saken. På morgonen den fredag den 28 februari då biljetten senast kunde lämnas tillbaka försökte jag få tag på Peter Nobel som jag är eller var något bekant med, han var då flyktingadvokat, men han var utomlands. På eftermiddagen gjorde jag lama försök att få tala med Olof Palme (jag visste att han ingått ett liknande äktenskap i Tjeckoslovakien i början av 1950-talet), men fullföljde dem aldrig. Så gick jag hem till min kontakt och vi satt och pratade. När resebyrån stängt var det försent att lämna igen biljetten och jag lät sända bud till Boston att jag ställde upp. Det kändes som om jag sagt adjö till den svenska idyllen och tagit ett steg ut i världen.
Dagen därpå vaknade jag och resten av svenska folket med nyheten att Palme var skjuten. Det är svårt att förklara hur det kändes, liksom när chefen för KGB i TV äskade en tyst minut för Palme i Högsta Sovjet, dagen innan jag reste. Först då fick jag veta vad min blivande fru hette - Irina.
För att göra en lång historia kort reste jag sedan tre gånger till Moskva, första gången för att träffa Irina och bli "förälskad", andra gången för att ordna alla papper (en oerhört nervös och hektisk vecka, då vi bland annat mutade en tjänsteman på utrikesministeriet och förhördes av en kvinnlig officer i KGB, en kraftfull dam) och tredje gången för att gifta mig, i äktenskapspalats nr 1 i Moskva, med flera tiotal bröllopsgäster, bland annat tillresta från Tallinn, Odessa och Jerevan. Bara två av dem visste vad det egentligen var fråga om. Min dotter Helga, då sexton år, var med och skötte sig strålande, inte minst då hon vid en sammankomst utantill deklamerade Fröding på svenska och grannfrun kom in och gjorde underliga gester och tecken. Jag trodde hon var dövstum, men vad hon ville säga var att allt vi sade hördes i hennes telefon. Bland de närvarande utbröt en störtflod av smädelser och hälsningar till KGB.
Det finns naturligtvis massor att berätta och det var veckor fyllda av alla slags känslor, spänning och nervositet förstås, någon enstaka gång skräck - som när gränstruppsmannen gått igenom allt mitt bagage, men inte hittat bröllopshandlingarna - det var det första jag gav honom tillsammans med andra papper. Han tecknade att mitt bagage var OK. Men inte jag. Det måste bland annat ha verkat misstänkt att jag hade femtio pocketböcker på engelska i bagaget - dock bara ofarliga klassiker, Dickens och liknande, som även trycktes i Moskva. Så hämtade han en överordnad och jag togs till ett förhörsrum. Nu är det klippt, tänkte jag och beredde mig på att sättas i häkte en vecka eller så för att jag skulle tappa modet och åka hem. Det visade sig dock att jag bara skulle kroppsvisiteras och det gjordes helt korrekt. I innerfickan hade jag datorkassetter som en vän bett mig ta med och jag överlämnade dem omedelbart. De var oanvända, släng den om ni vill, tecknade jag och visade på plomberingen - jag låtsades bara tala svenska för att få tid att tänka. Ja, det begriper vi väl, fick jag till svar och jag fick behålla dem.
Ofta upplevde vi stor munterhet över de bisarra situationer som uppstod, exempelvis när vi diskuterade detaljer i vårt obefintliga gemensamma sexualliv, som polisen kunde tänkas intressera sig för, men även naturligtvis stort allvar. Mest fantastiskt var den enorma tillit jag kände från alla håll. Jag träffade minst ett femtiotal av Irinas vänner och kunde fråga dem om vad som helst och få utförliga svar, ofta svar som var mycket riskabla för dem, tror jag åtminstone. En man förklarade för mig: Om du råkar i trassel i Moskva finns det minst tvåhundra personer här som kommer att göra allt de kan för att hjälpa dig.
Jag glömmer inte en kväll när Irina förklarade för det tjugotal vänner som var församlade att det i Sverige var ovanligt att man dog en våldsam död och att ingen i min familj gjort det. Alla var häpna, fastän de väl visste att jag kom från ett litet fredligt land som inte varit i krig på nästan tvåhundra år. Så gick vi igenom alla de närvarande - engelsk konversationsövning - och det fanns inte någon som inte hade flera släktingar som dött i det stora fosterländska kriget eller försvunnit (de flesta var judar). Jag minns särskilt en liten man som räknade upp ett dussin anförvanter och lade till: Babij Jar och två flickor som var och en för sig berättade att hennes farfar och alla i hans skolklass stupat sommaren 1941. Att så många dött under kriget var ingen överraskning för någon närvarande utom möjligen för mig. Däremot var de lika förvånade som jag över att ungefär lika många dödats i Stalinterrorn. Var och en hade någon historia att berätta. Det senare är - eller var - något som man aldrig talar om, det är skamligt och farligt, medan däremot hjältarna från det stora fosterländska kriget ju ständigt omtalas. Detta, att så många skjutits och deporterats, hade inte att göra med att de var judar förklarades det för mig.
Irinas egen släkthistoria är förfärlig. Hennes far som var född i USA av ryska emigranter återvände som övertygad kommunist efter 1917 och sköts i Stalins utrensningar 1937, hennes mor sattes i arbetsläger i Kazachstan i tio år men överlevde Stalin och dog sedermera i Moskva. Irina fördes till ett barnhem för barn till folkets fiender - man kan ju försöka föreställa sig andan på en sådan institution. Så småningom fick hon komma till sina morföräldrar i Odessa. Men efter tyskarnas invasion 1941 hängdes morfadern av tyskarna (och hängde kvar en vecka utanför hemmet). Irina och hennes mormor fördes till Odessas getto. Irina som då var sju år lyckades fly (ensam) och gömde sig hos vänner. När hon försökte meddela mormodern att hon var i säkerhet hade gettot deporterats och de sågs aldrig mer. Därefter bodde hon med en kristen familj i Rumänien - hon berättade lyriskt om deras stora bibliotek - och måste sedan resten av sitt liv dölja att hon talade rumänska och att hon befunnit sig på fel sida av fronten. Men efter kriget kunde hon - tack vare KGB - återförenas med sin mamma.
Vi firade en underlig påsk i Moskva 1987 efter bröllopet, den judiska, ortodoxa och protestantiska påsken sammanföll märkligt nog 1987: Helga som är odöpt och alltså hedning, Irinas dotter som är ortodox judinna, hennes son som är grekiskt-ortodox och så Irina och jag som är likgiltiga, var och en i sin tro. Men vi åt heligt bröd, både judiskt och ryskt, och gick i midnattsmässa.
Efteråt skojade Helga och jag om att hon kanske skulle få som uppsatsämne i skolan: Vad jag gjorde på påsklovet och vad hon i så fall skulle skriva. Vi mötte en av hennes kamrater i Stockholm när vi kommit tillbaka till Sverige och hon undrade vad Helga gjort under påsklovet. Helga förklarade att hon varit med mig i Moskva. Å, så häftigt, var det inte spännande? Vi blev fulla i skratt och bara tittade på varandra. Vad vi egentligen gjort kunde vi ju inte berätta.
Jag hann i viss mån uppleva de enorma förändringar som det sovjetiska samhället genomgick under dessa år. Men mina vänner vågade inte tro på att det skulle bestå. Irina och flera andra som varit med om terrorn som vuxna hatar KGB och litar instinktivt inte på myndigheterna och har starkt upplevt livets obeständighet. De ungdomar jag träffade hade en helt annan inställning, mer frimodig, självständig och uppstudsig. Jag tror att de inte kommer att tolerera en återgång till det gamla, tänkte jag. Så var det ju också, stridsvagnsbesättningarna vägrade att skjuta på folket något år senare.
Nu bor Irina i Boston, liksom hennes dotter med familj, medan Irinas son bor kvar i S:t Petersburg. Vi skildes efter tre år. Då fanns inte Sovjetunionen längre. Men utan vårt äktenskap hade hon inte kommit in i Förenta staterna och inte heller hennes dotter med man och numera många barn.
Såvitt jag förstår har jag aldrig begått något brott, även om jag ljög i polisförhör - men Säpo:s handläggare ställde verkligen mycket diskreta frågor och verkade inte vilja veta sanningen. Däremot var man mycket intresserad av iakttagelser av diskrimination mot judar och jag hade förstås åtskilligt att berätta. På svenska ambassaden i Moskva var de lite grinigare, men hyggliga mot Irina när hon förhördes där, efter vad hon sagt.
Trots att Irina är urusel på att svara på brev har vi i viss mån hållit kontakt, Helga sökte upp henne i genomgångslägret i Rom, de båda har träffats i Boston och vi möttes alla tre i New York tillsammans med en del andra ryska judar, ganska intressant. Och när Helga gifte sig på Gunnebo slott utanför Göteborg för en del år sedan kom Irina till bröllopet.
Här slutar pappas text, något abrupt. Det är inte riktigt likt honom att inte avsluta ordentligt, så jag vet inte riktigt vad som hände. Däremot vet jag att han använt den här texten till ett kortare föredrag för några år sedan. Bland hans efterlämnade papper hittade jag alla foton från bröllopet, jag känner väl igen dem eftersom jag fick kopior. Ovan ses jag själv i mina finaste laxrosa åttiotalskläder med strassmycken, pappa i karakteristisk berättande pose, och Irina. Fortfarande letar jag efter kassettband där han talat in hela historien, de ska finnas någonstans, liksom dagböcker förstås.
Irina och jag träffades ännu en gång när O och jag var i USA år 2000. Efter det tappade vi kontakten. Häromåret fick jag för mig att leta efter henne på nätet och fick då reda på att hon avlidit några månader tidigare.
Här slutar historien. Tack vare pappas insats levde och lever inte bara Irina och hennes dotter med familj i frihet i USA - precis så såg de saken, det sa de mig - utan även andra personer, vänner till henne som fått utresetillstånd från Sovjet på hennes inbjudan. Men jag vet inte vad de heter, inte heller vet jag Irinas dotters namn som gift.
Men jag vet att de finns och att deras liv blev bättre för det pappa gjorde, och det gör mig inte så lite stolt.
Irina - mitt skenäktenskap i Moskva
Sent en kväll i februari 1986 blev jag uppringd av en gammal flickbekant som undrade om jag kunde tänka mig att gifta mig med en rysk judinna i Moskva. Hon hade efter "förtal av Lenin" mist sitt arbete som ingenjör och arbetade nu illegalt som privatlärare i engelska. Det innebar att tio-tjugo elever träffades hemma hos varandra för konversationsövningar under hennes ledning. Dylika möten betraktades med stor misstänksamhet i det sovjetiska samhället och en av eleverna, som bara var med en gång, rapporterade om det. Hon kallades till förhör hos milisen. Men milismannen lämnade rummet och förhöret övertogs av en civilklädd person. Han förklarade att hon sysslade med farlig verksamhet och att något mycket otrevligt kunde hända. "Men vi kan hjälpa er." Meningen var förstås att hon skulle erbjuda sig att bli rapportör. Men hon svarade ingenting.
En tredje utväg för henne var att hitta en utlänning som ville gifta sig med henne. Därmed kunde hon få tillstånd att lämna landet, vilket annars var omöjligt vid denna tid, i synnerhet för en judinna med ingenjörsutbildning.
Detta var alltså före glasnost och perestrojka. Min väns pojkvän var stipendiat vid Harvard och hans lärare var rysk emigrant, barndomsvän till min tilltänkta fru, född i Odessa liksom hon, men senare professor i matematik vid Harvard; han skulle stå för kostnaderna. Att hitta en lämplig amerikansk äktenskapskandidat var inte så svårt, men knappast någon som var i femtioårsåldern och ensamstående.
Det var ju inte lätt att veta vad man skulle svara på detta. Dagen därpå köpte jag en sällskapsresebiljett till Leningrad och Moskva. Så gick det två veckor av funderande och vånda då jag försiktigt hörde mig för med personer som jag trodde kunna bedöma saken. På morgonen den fredag den 28 februari då biljetten senast kunde lämnas tillbaka försökte jag få tag på Peter Nobel som jag är eller var något bekant med, han var då flyktingadvokat, men han var utomlands. På eftermiddagen gjorde jag lama försök att få tala med Olof Palme (jag visste att han ingått ett liknande äktenskap i Tjeckoslovakien i början av 1950-talet), men fullföljde dem aldrig. Så gick jag hem till min kontakt och vi satt och pratade. När resebyrån stängt var det försent att lämna igen biljetten och jag lät sända bud till Boston att jag ställde upp. Det kändes som om jag sagt adjö till den svenska idyllen och tagit ett steg ut i världen.
Dagen därpå vaknade jag och resten av svenska folket med nyheten att Palme var skjuten. Det är svårt att förklara hur det kändes, liksom när chefen för KGB i TV äskade en tyst minut för Palme i Högsta Sovjet, dagen innan jag reste. Först då fick jag veta vad min blivande fru hette - Irina.
För att göra en lång historia kort reste jag sedan tre gånger till Moskva, första gången för att träffa Irina och bli "förälskad", andra gången för att ordna alla papper (en oerhört nervös och hektisk vecka, då vi bland annat mutade en tjänsteman på utrikesministeriet och förhördes av en kvinnlig officer i KGB, en kraftfull dam) och tredje gången för att gifta mig, i äktenskapspalats nr 1 i Moskva, med flera tiotal bröllopsgäster, bland annat tillresta från Tallinn, Odessa och Jerevan. Bara två av dem visste vad det egentligen var fråga om. Min dotter Helga, då sexton år, var med och skötte sig strålande, inte minst då hon vid en sammankomst utantill deklamerade Fröding på svenska och grannfrun kom in och gjorde underliga gester och tecken. Jag trodde hon var dövstum, men vad hon ville säga var att allt vi sade hördes i hennes telefon. Bland de närvarande utbröt en störtflod av smädelser och hälsningar till KGB.
Det finns naturligtvis massor att berätta och det var veckor fyllda av alla slags känslor, spänning och nervositet förstås, någon enstaka gång skräck - som när gränstruppsmannen gått igenom allt mitt bagage, men inte hittat bröllopshandlingarna - det var det första jag gav honom tillsammans med andra papper. Han tecknade att mitt bagage var OK. Men inte jag. Det måste bland annat ha verkat misstänkt att jag hade femtio pocketböcker på engelska i bagaget - dock bara ofarliga klassiker, Dickens och liknande, som även trycktes i Moskva. Så hämtade han en överordnad och jag togs till ett förhörsrum. Nu är det klippt, tänkte jag och beredde mig på att sättas i häkte en vecka eller så för att jag skulle tappa modet och åka hem. Det visade sig dock att jag bara skulle kroppsvisiteras och det gjordes helt korrekt. I innerfickan hade jag datorkassetter som en vän bett mig ta med och jag överlämnade dem omedelbart. De var oanvända, släng den om ni vill, tecknade jag och visade på plomberingen - jag låtsades bara tala svenska för att få tid att tänka. Ja, det begriper vi väl, fick jag till svar och jag fick behålla dem.
Ofta upplevde vi stor munterhet över de bisarra situationer som uppstod, exempelvis när vi diskuterade detaljer i vårt obefintliga gemensamma sexualliv, som polisen kunde tänkas intressera sig för, men även naturligtvis stort allvar. Mest fantastiskt var den enorma tillit jag kände från alla håll. Jag träffade minst ett femtiotal av Irinas vänner och kunde fråga dem om vad som helst och få utförliga svar, ofta svar som var mycket riskabla för dem, tror jag åtminstone. En man förklarade för mig: Om du råkar i trassel i Moskva finns det minst tvåhundra personer här som kommer att göra allt de kan för att hjälpa dig.
Jag glömmer inte en kväll när Irina förklarade för det tjugotal vänner som var församlade att det i Sverige var ovanligt att man dog en våldsam död och att ingen i min familj gjort det. Alla var häpna, fastän de väl visste att jag kom från ett litet fredligt land som inte varit i krig på nästan tvåhundra år. Så gick vi igenom alla de närvarande - engelsk konversationsövning - och det fanns inte någon som inte hade flera släktingar som dött i det stora fosterländska kriget eller försvunnit (de flesta var judar). Jag minns särskilt en liten man som räknade upp ett dussin anförvanter och lade till: Babij Jar och två flickor som var och en för sig berättade att hennes farfar och alla i hans skolklass stupat sommaren 1941. Att så många dött under kriget var ingen överraskning för någon närvarande utom möjligen för mig. Däremot var de lika förvånade som jag över att ungefär lika många dödats i Stalinterrorn. Var och en hade någon historia att berätta. Det senare är - eller var - något som man aldrig talar om, det är skamligt och farligt, medan däremot hjältarna från det stora fosterländska kriget ju ständigt omtalas. Detta, att så många skjutits och deporterats, hade inte att göra med att de var judar förklarades det för mig.
Irinas egen släkthistoria är förfärlig. Hennes far som var född i USA av ryska emigranter återvände som övertygad kommunist efter 1917 och sköts i Stalins utrensningar 1937, hennes mor sattes i arbetsläger i Kazachstan i tio år men överlevde Stalin och dog sedermera i Moskva. Irina fördes till ett barnhem för barn till folkets fiender - man kan ju försöka föreställa sig andan på en sådan institution. Så småningom fick hon komma till sina morföräldrar i Odessa. Men efter tyskarnas invasion 1941 hängdes morfadern av tyskarna (och hängde kvar en vecka utanför hemmet). Irina och hennes mormor fördes till Odessas getto. Irina som då var sju år lyckades fly (ensam) och gömde sig hos vänner. När hon försökte meddela mormodern att hon var i säkerhet hade gettot deporterats och de sågs aldrig mer. Därefter bodde hon med en kristen familj i Rumänien - hon berättade lyriskt om deras stora bibliotek - och måste sedan resten av sitt liv dölja att hon talade rumänska och att hon befunnit sig på fel sida av fronten. Men efter kriget kunde hon - tack vare KGB - återförenas med sin mamma.
Vi firade en underlig påsk i Moskva 1987 efter bröllopet, den judiska, ortodoxa och protestantiska påsken sammanföll märkligt nog 1987: Helga som är odöpt och alltså hedning, Irinas dotter som är ortodox judinna, hennes son som är grekiskt-ortodox och så Irina och jag som är likgiltiga, var och en i sin tro. Men vi åt heligt bröd, både judiskt och ryskt, och gick i midnattsmässa.
Efteråt skojade Helga och jag om att hon kanske skulle få som uppsatsämne i skolan: Vad jag gjorde på påsklovet och vad hon i så fall skulle skriva. Vi mötte en av hennes kamrater i Stockholm när vi kommit tillbaka till Sverige och hon undrade vad Helga gjort under påsklovet. Helga förklarade att hon varit med mig i Moskva. Å, så häftigt, var det inte spännande? Vi blev fulla i skratt och bara tittade på varandra. Vad vi egentligen gjort kunde vi ju inte berätta.
Jag hann i viss mån uppleva de enorma förändringar som det sovjetiska samhället genomgick under dessa år. Men mina vänner vågade inte tro på att det skulle bestå. Irina och flera andra som varit med om terrorn som vuxna hatar KGB och litar instinktivt inte på myndigheterna och har starkt upplevt livets obeständighet. De ungdomar jag träffade hade en helt annan inställning, mer frimodig, självständig och uppstudsig. Jag tror att de inte kommer att tolerera en återgång till det gamla, tänkte jag. Så var det ju också, stridsvagnsbesättningarna vägrade att skjuta på folket något år senare.
Nu bor Irina i Boston, liksom hennes dotter med familj, medan Irinas son bor kvar i S:t Petersburg. Vi skildes efter tre år. Då fanns inte Sovjetunionen längre. Men utan vårt äktenskap hade hon inte kommit in i Förenta staterna och inte heller hennes dotter med man och numera många barn.
Såvitt jag förstår har jag aldrig begått något brott, även om jag ljög i polisförhör - men Säpo:s handläggare ställde verkligen mycket diskreta frågor och verkade inte vilja veta sanningen. Däremot var man mycket intresserad av iakttagelser av diskrimination mot judar och jag hade förstås åtskilligt att berätta. På svenska ambassaden i Moskva var de lite grinigare, men hyggliga mot Irina när hon förhördes där, efter vad hon sagt.
Trots att Irina är urusel på att svara på brev har vi i viss mån hållit kontakt, Helga sökte upp henne i genomgångslägret i Rom, de båda har träffats i Boston och vi möttes alla tre i New York tillsammans med en del andra ryska judar, ganska intressant. Och när Helga gifte sig på Gunnebo slott utanför Göteborg för en del år sedan kom Irina till bröllopet.
Här slutar pappas text, något abrupt. Det är inte riktigt likt honom att inte avsluta ordentligt, så jag vet inte riktigt vad som hände. Däremot vet jag att han använt den här texten till ett kortare föredrag för några år sedan. Bland hans efterlämnade papper hittade jag alla foton från bröllopet, jag känner väl igen dem eftersom jag fick kopior. Ovan ses jag själv i mina finaste laxrosa åttiotalskläder med strassmycken, pappa i karakteristisk berättande pose, och Irina. Fortfarande letar jag efter kassettband där han talat in hela historien, de ska finnas någonstans, liksom dagböcker förstås.Irina och jag träffades ännu en gång när O och jag var i USA år 2000. Efter det tappade vi kontakten. Häromåret fick jag för mig att leta efter henne på nätet och fick då reda på att hon avlidit några månader tidigare.
Här slutar historien. Tack vare pappas insats levde och lever inte bara Irina och hennes dotter med familj i frihet i USA - precis så såg de saken, det sa de mig - utan även andra personer, vänner till henne som fått utresetillstånd från Sovjet på hennes inbjudan. Men jag vet inte vad de heter, inte heller vet jag Irinas dotters namn som gift.
Men jag vet att de finns och att deras liv blev bättre för det pappa gjorde, och det gör mig inte så lite stolt.
2016-02-17
Både och
Jag har alldeles påtagligt återfått fotfästet. Så är det. Jag är inte alls lika ledsen längre, sorgen och saknaden dominerar mig inte på samma sätt som för någon månad sedan.
Vad det beror på vet jag inte riktigt. Återgången till vardagen förstås. Att O och jag pratade ut om några viktiga saker (hjälpta av de gammaldags men ändå professionella terapeuterna). Men också att jag vågade sörja, dyka ner i känslan eller kanske snarare låta mig svepas med, vara just precis så oresonligt jävla ledsen med varenda fiber i min kropp. Någonstans innerst inne så visste jag nog (nåja, kanske inte precis i varje ögonblick) att jag inte skulle tappa fotfästet helt. Eller att om jag gjorde det, skulle jag kravla mig upp igen. För jag har faktiskt varit med om värre.
Detta sagt, så måste jag ändå gnälla lite. För det är förbannat tungt just nu. (Undra på det förresten.) Jag är fortfarande omåttligt trött. Fast jag bara jobbar fyra timmar per dag och knappt ens det, fast jag försöker sova så mycket jag behöver, fast jag försöker interfoliera måstena med påfyllande uppbyggligheter.
Dessutom är O mycket trött och ledsen, och det smittar förstås av sig på barnen. Men efter en ganska jobbig helg bestämde vi att O och Y åker på begravningen, Q och jag stannar hemma. Därefter åker vi ganska omgående iväg på en sportlovsresa som jag tror att vi alla behöver. Vi ska besöka delar av O:s amerikanska familj i Orlando och gå på Disney World. Ett helt adekvat sätt att hedra pappas minne.
Idag är tredje dagen jag är såhär trött. I måndags var jag på kören, fast det var roligt var jag svimfärdig mot slutet. De sista tjugo minuterna orkade jag inte ens försöka läsa noter och hänga med. Bränslet tog slut.
Igår tog jag ledigt och tillbringade ett par timmar, inte mer, med att städa hos pappa. På tunnelbanan hem ringde Q och ville absolut ta med en kompis hem och i ett anfall av svaghet sa jag ja. O var borta med jobbet, jag var ensam med barnen. Dålig idé. Y kände sig utanför och bråkade rent överjävligt vilket förstås triggade Q och kompisen att retas med honom. Och jag var alldeles för trött för att parera.
Idag vet jag inte riktigt vad jag ska skylla dagens trötthet på. En papparöjning tar förstås kraft. Jobbet tar egentligen inte särskilt mycket, dess krav är ytterligt modesta, men möjligen är just det problemet.
Jag bestämde mig för att, i brist på bättre, städa och organisera mejlkorgen. Naturligtvis hittade jag då ett korthugget mejl till pappa, från september förra året. Ring mig, jag är orolig för dig. Jag vet precis vilken dag det var, tisdagen då han varit på akuten kvällen innan och gått hem utan att vänta på provsvar och sedan inte svarat i telefon på kvällen. Under den dagen hann jag måla upp alla tänkbara scenarion. Men han ringde så småningom, och nästa dag ringde han igen, då hade benbrottet konstaterats och han var inlagd.
Desperationen jag kände då var nästan värre än det som kom senare. Fast jag inte visste utan bara anade, eller kanske just därför. Naturligtvis rann tårarna, inget märkvärdigt med det men lite besvärligare än vanligt eftersom det var på jobbet. I bilen på väg hem grät jag ordentligt.
Jag önskar verkligen att jag hade haft ett jobb jag tyckte var roligare. Möjligen är det för mycket att begära just nu, kanske är det bara bra att jobbet inte kräver särskilt mycket av mig, kanske är det precis vad jag behöver. Men jag skulle banne mig behöva lite roligt också.
Vad det beror på vet jag inte riktigt. Återgången till vardagen förstås. Att O och jag pratade ut om några viktiga saker (hjälpta av de gammaldags men ändå professionella terapeuterna). Men också att jag vågade sörja, dyka ner i känslan eller kanske snarare låta mig svepas med, vara just precis så oresonligt jävla ledsen med varenda fiber i min kropp. Någonstans innerst inne så visste jag nog (nåja, kanske inte precis i varje ögonblick) att jag inte skulle tappa fotfästet helt. Eller att om jag gjorde det, skulle jag kravla mig upp igen. För jag har faktiskt varit med om värre.
Detta sagt, så måste jag ändå gnälla lite. För det är förbannat tungt just nu. (Undra på det förresten.) Jag är fortfarande omåttligt trött. Fast jag bara jobbar fyra timmar per dag och knappt ens det, fast jag försöker sova så mycket jag behöver, fast jag försöker interfoliera måstena med påfyllande uppbyggligheter.
Dessutom är O mycket trött och ledsen, och det smittar förstås av sig på barnen. Men efter en ganska jobbig helg bestämde vi att O och Y åker på begravningen, Q och jag stannar hemma. Därefter åker vi ganska omgående iväg på en sportlovsresa som jag tror att vi alla behöver. Vi ska besöka delar av O:s amerikanska familj i Orlando och gå på Disney World. Ett helt adekvat sätt att hedra pappas minne.
Idag är tredje dagen jag är såhär trött. I måndags var jag på kören, fast det var roligt var jag svimfärdig mot slutet. De sista tjugo minuterna orkade jag inte ens försöka läsa noter och hänga med. Bränslet tog slut.
Igår tog jag ledigt och tillbringade ett par timmar, inte mer, med att städa hos pappa. På tunnelbanan hem ringde Q och ville absolut ta med en kompis hem och i ett anfall av svaghet sa jag ja. O var borta med jobbet, jag var ensam med barnen. Dålig idé. Y kände sig utanför och bråkade rent överjävligt vilket förstås triggade Q och kompisen att retas med honom. Och jag var alldeles för trött för att parera.
Idag vet jag inte riktigt vad jag ska skylla dagens trötthet på. En papparöjning tar förstås kraft. Jobbet tar egentligen inte särskilt mycket, dess krav är ytterligt modesta, men möjligen är just det problemet.
Jag bestämde mig för att, i brist på bättre, städa och organisera mejlkorgen. Naturligtvis hittade jag då ett korthugget mejl till pappa, från september förra året. Ring mig, jag är orolig för dig. Jag vet precis vilken dag det var, tisdagen då han varit på akuten kvällen innan och gått hem utan att vänta på provsvar och sedan inte svarat i telefon på kvällen. Under den dagen hann jag måla upp alla tänkbara scenarion. Men han ringde så småningom, och nästa dag ringde han igen, då hade benbrottet konstaterats och han var inlagd.
Desperationen jag kände då var nästan värre än det som kom senare. Fast jag inte visste utan bara anade, eller kanske just därför. Naturligtvis rann tårarna, inget märkvärdigt med det men lite besvärligare än vanligt eftersom det var på jobbet. I bilen på väg hem grät jag ordentligt.
Jag önskar verkligen att jag hade haft ett jobb jag tyckte var roligare. Möjligen är det för mycket att begära just nu, kanske är det bara bra att jobbet inte kräver särskilt mycket av mig, kanske är det precis vad jag behöver. Men jag skulle banne mig behöva lite roligt också.
2016-02-11
Fler bilder
Idag var jag för första gången ensam hos pappa. Det gick bra, jag är stolt över att jag klarade av det. Efter en inledande gråtstund var det rentav trevligt, idag hittade jag bara roliga saker.
Glad pappa, glad liten Helga.
Dock inte alltid med på noterna.
Mina föräldrar, så unga och söta att jag nästan smäller av.
Pappa och jag i mammas kök. Jag är arton år. Vad snygg jag var, konstigt att man inte fattar sånt själv i den åldern.
Till sist ett utslag av pappas humor. De här korten och andra, ännu galnare, tryckte han upp i en visitkortsmaskin på Centralen en gång medan han väntade på mig.
Glad pappa, glad liten Helga.
Dock inte alltid med på noterna.
Mina föräldrar, så unga och söta att jag nästan smäller av.
Pappa och jag i mammas kök. Jag är arton år. Vad snygg jag var, konstigt att man inte fattar sånt själv i den åldern.
Till sist ett utslag av pappas humor. De här korten och andra, ännu galnare, tryckte han upp i en visitkortsmaskin på Centralen en gång medan han väntade på mig.
2016-02-10
Pappas konst
Annannan bad mig berätta lite mer om pappas bilder, och det är en begäran jag gärna hörsammar. Det är en trevlig motvikt till lorten och stöket i hans lägenhet. (I lördags hittade jag två polisanmälningar, vid båda tillfällena hade han varit ute och drumlat på stan - "målsäganden satt av olika anledningar och sov på en parkbänk och upptäckte vid uppvaknandet att han blivit bestulen" - och blivit av med plånbok och kamera. Å pappa, nog begrep jag att du drack en hel del, men jag ville väl inte tro att det var så mycket. Tack för att du dolde det såpass väl för mig. Vi pratade ju om det flera gånger och jag sa vad jag tyckte. Men uppenbarligen ville du inte sluta. Jag tror att du hade kunnat om du bara velat.)
Nå, över till trevligare ting. Nedan en oljemålning som föreställer den sista gemensamma semester pappa, mamma och jag firade, jag var då fem år. Vi lånade en segelbåt och seglade på västkusten i en vecka. Mamma i fören, pappa vid rodret. Lintotten bredvid mig är båtägarens son. Lägg märke till den fint utsirade ramen.
I slutet av sjuttiotalet gick pappa på keramikkurs och förfärdigade diverse alster. Snapsglas i form av blomman för dagen:
Muggar med tryck av löv, här från lind och möjligen oxel. Jag borde veta, pappa lärde mig ju de vanligaste lövträden. Under hans sista veckor drack jag kaffe ur någon av de här hemma hos honom nästan varje dag, men nu får de bo i vitrinskåpet ett tag.
Ljusstakar i form av elefanter. Lustigt nog påminner de om pappa själv. Långa näsor, stora tankfulla ögon och slokande mustascher.
Jag trodde i min enfald att det skulle vara ganska lätt att åstadkomma vackra saker i keramik, så när jag gick på college anmälde jag mig glad i hågen till en kurs. Ridå och fiasko. Lyckades inte med någonting. Pappa däremot fick till det mesta, han var verkligen konstnärlig. Det verkade så lätt när han gjorde det. Apropå ingenting så var han förstås fena på pepparkakshus också.
Etsningar började han med ungefär samtidigt, alltså i skiftet mellan 70- och 80-tal och ägnade sig åt under många år. Följande två bilder föreställer husen på Sommarön. Jag fick dem när jag var liten och mamma lät rama in dem. När min kusin gifte sig tjugofem år senare föreslog jag att pappas och min gemensamma present skulle vara dessa bilder. Strängt tillhöll jag pappa att låta ett proffs göra inramningen och inte försöka själv av snålhet. Han gick med på detta efter viss övertalning. Det visade sig att bilderna bara finns i två exemplar, jag och kusin har alltså varsina. Hon blev oerhört glad. Idag äger hon stora huset och jag lilla huset och ladan, men att det skulle bli så visste vi inte då.
Har han använt flygfoto som förlaga? Eller klättrat upp på ett berg? Nej, mycket enklare. Han byggde klippark som föreställde husen och ritade av dem. Stilmässigt inspirerades han av Ilon Wikland.
Förutom etsningar gjorde han en hel del linoleumtryck och litografier. Jag tror att denna bild av Mariaberget i Stockholm är en litografi men jag är skam till sägandes inte säker. (Förlåt pappa. Ibland lyssnade jag bara med ett halvt öra när du docerade.) Den är i vilket fall en av hans allra bästa, tycker jag.
Här en vy över järnvägsspåren förbi Riddarholmen, först som etsning..
.. sedan som linoleumtryck. Denna bild ville jag först ha i dödsannonsen men den blev för liten. Istället fick han Upplands landskapsblomma kungsängslilja, och jag passade på att påpeka att SvD:s och DN:s annonsavdelningar felaktigt kallar den för kungslilja, det är ju en helt annan blomma. Men i programmet kom bilden till sin fulla rätt.
Detta var ett axplock
av de bilder och saker jag har hemma. Utöver detta gjorde han under många år egna julkort, motiven kunde vara i stort sett vad som helst. Länge hade jag en mobil föreställande olika typer av segelskepp, med alla segel noggrant reproducerade. Båtskroven var av valnötskal, masterna av tandpetare och seglen av papper. Varje skepp var märkt BRIGG, BARK, FULLRIGGARE, eller vad det nu var, och hängde i sytrådar. Tyvärr har min mobil sedan länge gått sönder och de rester av en likadan som jag hittade hos pappa gick inte att spara.
Etsningar och tryck finns i mängder i pappas lägenhet. Jag leker med tanken att ordna ett slags vernissage för hans bilder (och böcker!) och bjuda in de som kom till begravningen. Budskapet skulle vara: ta för er, välj något fint som minne. Men det vete fasen om jag orkar ordna det. Fast det brådskar förstås inte.
En annan fråga är hur pappas gravsten eller gravvård ska utformas. Han var inte ett dugg religiös men ville ha någon form av minnesmärke, historiker som han var. Kanske ska jag låta mig inspireras av Tage Danielssons grav. Via Google har jag hittat en konstnär som skulle kunna hjälpa mig men jag har inte tagit kontakt ännu.
I sådana tankar umgås jag ännu med pappa.
Nå, över till trevligare ting. Nedan en oljemålning som föreställer den sista gemensamma semester pappa, mamma och jag firade, jag var då fem år. Vi lånade en segelbåt och seglade på västkusten i en vecka. Mamma i fören, pappa vid rodret. Lintotten bredvid mig är båtägarens son. Lägg märke till den fint utsirade ramen.
I slutet av sjuttiotalet gick pappa på keramikkurs och förfärdigade diverse alster. Snapsglas i form av blomman för dagen:
Muggar med tryck av löv, här från lind och möjligen oxel. Jag borde veta, pappa lärde mig ju de vanligaste lövträden. Under hans sista veckor drack jag kaffe ur någon av de här hemma hos honom nästan varje dag, men nu får de bo i vitrinskåpet ett tag.
Ljusstakar i form av elefanter. Lustigt nog påminner de om pappa själv. Långa näsor, stora tankfulla ögon och slokande mustascher.Jag trodde i min enfald att det skulle vara ganska lätt att åstadkomma vackra saker i keramik, så när jag gick på college anmälde jag mig glad i hågen till en kurs. Ridå och fiasko. Lyckades inte med någonting. Pappa däremot fick till det mesta, han var verkligen konstnärlig. Det verkade så lätt när han gjorde det. Apropå ingenting så var han förstås fena på pepparkakshus också.
Etsningar började han med ungefär samtidigt, alltså i skiftet mellan 70- och 80-tal och ägnade sig åt under många år. Följande två bilder föreställer husen på Sommarön. Jag fick dem när jag var liten och mamma lät rama in dem. När min kusin gifte sig tjugofem år senare föreslog jag att pappas och min gemensamma present skulle vara dessa bilder. Strängt tillhöll jag pappa att låta ett proffs göra inramningen och inte försöka själv av snålhet. Han gick med på detta efter viss övertalning. Det visade sig att bilderna bara finns i två exemplar, jag och kusin har alltså varsina. Hon blev oerhört glad. Idag äger hon stora huset och jag lilla huset och ladan, men att det skulle bli så visste vi inte då.
Har han använt flygfoto som förlaga? Eller klättrat upp på ett berg? Nej, mycket enklare. Han byggde klippark som föreställde husen och ritade av dem. Stilmässigt inspirerades han av Ilon Wikland.
Förutom etsningar gjorde han en hel del linoleumtryck och litografier. Jag tror att denna bild av Mariaberget i Stockholm är en litografi men jag är skam till sägandes inte säker. (Förlåt pappa. Ibland lyssnade jag bara med ett halvt öra när du docerade.) Den är i vilket fall en av hans allra bästa, tycker jag.
Här en vy över järnvägsspåren förbi Riddarholmen, först som etsning..
.. sedan som linoleumtryck. Denna bild ville jag först ha i dödsannonsen men den blev för liten. Istället fick han Upplands landskapsblomma kungsängslilja, och jag passade på att påpeka att SvD:s och DN:s annonsavdelningar felaktigt kallar den för kungslilja, det är ju en helt annan blomma. Men i programmet kom bilden till sin fulla rätt.
Detta var ett axplock
av de bilder och saker jag har hemma. Utöver detta gjorde han under många år egna julkort, motiven kunde vara i stort sett vad som helst. Länge hade jag en mobil föreställande olika typer av segelskepp, med alla segel noggrant reproducerade. Båtskroven var av valnötskal, masterna av tandpetare och seglen av papper. Varje skepp var märkt BRIGG, BARK, FULLRIGGARE, eller vad det nu var, och hängde i sytrådar. Tyvärr har min mobil sedan länge gått sönder och de rester av en likadan som jag hittade hos pappa gick inte att spara.Etsningar och tryck finns i mängder i pappas lägenhet. Jag leker med tanken att ordna ett slags vernissage för hans bilder (och böcker!) och bjuda in de som kom till begravningen. Budskapet skulle vara: ta för er, välj något fint som minne. Men det vete fasen om jag orkar ordna det. Fast det brådskar förstås inte.
En annan fråga är hur pappas gravsten eller gravvård ska utformas. Han var inte ett dugg religiös men ville ha någon form av minnesmärke, historiker som han var. Kanske ska jag låta mig inspireras av Tage Danielssons grav. Via Google har jag hittat en konstnär som skulle kunna hjälpa mig men jag har inte tagit kontakt ännu.
I sådana tankar umgås jag ännu med pappa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)