Idrott är livsfarligt. I alla fall när det är jag som utövar den.
Igår åkte vi på vår skidtur, maken och jag. Mormor och Q passade varandra under tiden.
Dagen, vädret och föret var perfekt. Vita vidder, sol och ett par minusgrader. En ny runda vi inte kört förut. Lagom lätt för mig, kanske aningens tråkig för O men inte urtråkig i alla fall.
Jag kämpade fram på hans vallningsfria skidor, de är stabilare än mina och har ganska dåligt glid men bra fäste. Rätt skönt för en vingelmaja som jag, men man får arbeta.
Efter halva rundan var jag ganska slut. O erbjöd mig att byta och prova hans tävlingsskidor som ju minsann är märkta med flera Vasaloppsklistermärken tillochmed.
Som jag flög fram! Minsann om inte core- och balansträning gett resultat, några gånger vinglade jag till och tänkte att nu vurpar jag men återfann balansen.
Sedan var det sista backen då, den allra brantaste. Fan flög i oss båda två, O ropade över axeln att klarar du den här, då tar vi den svårare rundan nästa gång.
Jag kastade mig utför, och det gick jättebra tills det tog bom stopp halvvägs ner. Fråga mig inte exakt vad som hände, antagligen skar ena skidan. Resultatet var Helga rakt ner i spåret med huvudet före.
Idag har jag blåmärken i pannan och på armbågarna, är rejält öm på bröstbenet där ena staven kördes upp, och har en sträckning i nacken som heter duga. Halskrage på.
Men det var roligt ända tills jag ramlade. En enda vurpa på en halvmil är ändå bra för att vara jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar