Allt på en gång

För ett par veckor sedan läste jag den här krönikan efter tips hos Skriet från kärnfamiljen. Jag skrattade högt av förtjusning och förfäran. Avdragsgill familjeterapi är det bästa förslag jag har hört på länge.

Gudskelov har O och jag krånglat oss igenom merparten av projektet hus. Nu är det bara småduttande kvar, som ett nytt trappräcke och en spotlightskena. Livets nödtorft. Tack för ROT-avdraget som möjliggjorde professionell hjälp. Hade vi försökt oss på att renovera själva hade vi gått under.

Men det hann ju bli några besök på Ikea och på Bauhaus. Och då märkte vi hur udda vi var. Ingen bebis. Ingen gravidmage. När det väntas barn ska man bygga bo, det är uppenbart.

Det är under några fattiga år i livet som allt ska hända. Relationen ska etableras, barnen ska avlas, födas och uppfostras. Bostaden ska införskaffas. Ett prydligt familjeliv ska byggas.

Och så ska man göra karriär också.

Småbarnspappor jobbar mer än någon annan grupp i samhället, sägs det. I min närhet stämmer detta. De höga cheferna på mitt jobb är alla födda på 70-talet.

Samtidigt tackas en kollega av på fredag. Han är i 55-årsåldern och är den siste av de uppsagda. Han fick vara kvar ett extra halvår under en annan kollegas pappaledighet, men nu är fristen slut. Mitt fackliga jag noterar att detta inte är en så schysst deal som det kan verka. Självklart har min lojale kollega fokuserat på att göra ett så bra jobb som möjligt i hopp om att undret sker och konjunkturen vänder och han får stanna. Det har inte blivit mycket energi över att söka nytt jobb.

Å andra sidan har hans försök mötts av en kompakt tystnad. Vid 55 är man inte särskilt attraktiv på arbetsmarknaden.

För mig är det obegripligt. Han har inga extrema löneanspråk, han är visserligen inget chefsämne men en god och duglig medarbetare. Utan småbarn hemma, beredd att resa vartsomhelst, jobba över närsomhelst.

Men nej. Man väljer hellre en yngre förmåga. Som inte har barn (men kanske snart får). Eller som har småbarn eller skolbarn.

Men världen förändras i alla fall, om än långsamt. Samma dag som jag först läste krönikan såg jag Oprah intervjua Barack Obama. Hur gör han för att balansera jobbet med familjelivet. Hurra! Den frågan har nog ingen president fått förut.