Nu tänker jag bli politisk igen. Jag läste intervjun med Reinfeldt imorse och nickade. Det där har jag också tänkt på.
Mina föräldrar är omkring 70 och de jobbar som sagt fortfarande. Mamma cirka 25%, hur mycket pappa jobbar är inte gott att veta eftersom det är under synnerligen fria former och hans jobb och hans fritidsintressen flyter in i varann till den grad att han inte själv kan skilja det ena från det andra. Jag är övertygad om att jobbet höjer deras livskvalitet. Det ger dem en stabilitet, ett sammanhang och en bekräftelse.
Samtidigt ser jag i min omgivning hur arbetsgivare ratar människor i femtioårsåldern och äldre, av oklara anledningar. Man väljer hellre en trettiofemåring (med småbarn hemma) än en femtiotreåring (med utflugna barn och sålunda helt andra möjligheter att satsa på jobbet, för att inte tala om den längre erfarenheten). Varför? Vid femtifem kan man hälsa hem, verkar det som. Fast man har minst tio, kanske femton, kanske rentav tjugo aktiva år kvar. Medan småbarnspappor är den grupp i samhället som jobbar allra mest.
För egen del hade jag gärna velat ta det lite lugnare just nu medan mina barn är små. Och det gör jag ju. Men det är en ständig balansgång. Visst är det accepterat att gå tidigt för att hämta, att vara hemma med sjuka barn (som idag) och allt det där. Men lätt är det inte. Det är tusan så svårt att hitta ett jobb som är roligt och stimulerande men som inte är orimligt krävande.
Det är något snett när medelålders småbarnsföräldrar nästan jobbar ihjäl sig, ungdomsarbetslösheten skenar, och äldre som vill fortsätta jobba inte får göra det. För den senare gruppen finns faktiskt också. Hur man löser den ekvationen vet jag inte, men en bra början är att diskutera frågan.
Hur ett karriärbyte mitt i livet går till vet jag inte heller, men oj vad gärna jag skulle prova. Inte för att jag inte orkar, utan för att jag skulle ha lust. Men det är då inte självklart, det har jag sannerligen märkt. Bara inom mitt relativt smala område är det svårt att byta bransch. Jag är projektledare med erfarenhet av telekom och datorteknik. Jag hade gärna prövat att jobba som inköpare inom exempelvis medicin- eller energiteknik. Men efter förra årets jobbsökande vågar jag påstå att det är hart när omöjligt för mig att få ett sådant jobb. Arbetsgivare vågar inte anställa någon som inte har erfarenhet av exakt samma sak som tjänsten kräver. De verkar tro att man trots högskoleutbildning och ganska många års erfarenhet inte kan lära sig något nytt.
Och ja, jag vet att jag är insnöad och utgår från min egen erfarenhet. Men det gör många andra också, till exempel de som hånfullt uppmanar Reinfeldt att byta karriär och börja jobba inom hemtjänsten för att se om han orkar till 75. Det är ju just det detta inte handlar om. Att arbetsliv och pensionsålder ska vara konformt och lika för alla. Det är inte bra som det är idag. Vi måste ändra på det, vi måste börja diskutera hur. Jag tycker att Reinfeldt är modig som vågar ta upp frågan och jag blir beklämd när jag ser den retorik som han bemöts med. Hoppas debatten kan bli någorlunda saklig när de värsta känslostormarna har lagt sig.
2012-02-07
2012-02-02
Kanske ett genombrott
Den ena av de böcker jag citerar nedan, lånade jag med en baktanke. Jag har nämligen lite bekymmer med en nytillkommen kollega.
Sedan i somras har jag ju förvånats över hur lätt och smidigt samarbetet flyter med mina farbröder. De har accepterat mig helt, de gör som jag säger, de kommer ibland med förslag till förbättringar som jag lyssnar på och oftast genomför. Jag började tro att jag hade drömt eller inbillat mig hur det ibland kunde kännas på mitt gamla jobb. Ifrågasatt och osäker.
Så kom T2 till projektet. T2 är Trulpelles andlige lillebror. Inte fullt lika besvärlig och oförskämd, men helt klart släkt. Han är synnerligen kompetent, men har en trist attityd. Han har pepprat mig med förslag till olika förbättringar, varav jag faktiskt har tagit till mig de flesta.
Killen är förbannat duktig och kunnig. Han är en tillgång för projektet, vi har fått ett lyft sedan han kom. Men han skulle kunna vara en ännu större tillgång, om han kunde sluta tjura. Jag hittar fan inte nyckeln till honom. Som jag har funderat. Gillar han inte mig? Tycker han att en projektledare ska kunna mer, rota i tekniken, i detaljer? Har han för mycket att göra och är överansträngd? Har han privata bekymmer?
Första och sista frågan kan jag inte göra något åt. Den andra frågan vill jag inte göra något åt. Så här projektleder jag. Jag har helikoptersynen, jag gör tidplaner, jag är brandväggen mot kunden och ledningen, jag ser till att folk har de verktyg och förutsättningar de behöver för att kunna jobba. Men jag kan fan i mig inte göra jobbet åt dem. Jag vet att det finns de som anser att en projektledare ska vara bäst på allt och kunna dyka ner var som helst och ersätta vem som helst i projektet, men jag håller inte med.
Men arbetsbelastningen kan och ska jag göra något åt. Det är just det som är mitt jobb. Och jag misstänkte att det var där skon klämde.
Vid förra veckans möte sa jag till hela gruppen att nu när vi står inför en intensiv tid så vill jag veta om ni hinner med eller inte. Ni måste tala om för mig när det kärvar. Jag ska försöka vara uppmärksam men ni måste också vara tydliga. Alla nickade snällt, utom T2 som muttrade att vi gör väl så gott vi kan.
Igår pratade jag i förtroende med min vice projektledare. Vi fann varann från första stund. Han är drygt femtio, oerhört kunnig och erfaren, men lite rörig. Och ingen ledare. Han är min högra hand, jag hade aldrig kunnat göra mitt jobb utan honom. Vad är felet med T2, frågade jag, samarbetet funkar inte. Gillar han inte mig, eller har han för mycket att göra tror du?
Nej, nej, sa Vice förskräckt, klart han gillar dig. Men jag tror att han är missnöjd med hur projektet är planerat och insålt (detta är saker som hände före min tid). Ja, det är vi ju alla, konstaterade vi sedan.
Jag pratade också med en annan kollega, inte inblandad i projektet, men som känner T2. Äsch, han vill väl ha ditt jobb förstås, sa han.
Kanske är det så enkelt. T2 avslutar sina förslag med små nålstick som men det är ju inte jag som bestämmer och det är ju upp till projektet att besluta. De känns i alla fall som nålstick.
Idag hade vi telefonmöte, om en fråga som T2 tagit upp. Det var bra att han gjorde det, tyckte jag. Han förklarade den tekniska bakgrunden, mötet beslutade vad som skulle genomföras, jag fördelade arbetsuppgifterna. T2 lät allt surare.
Några timmar senare kom ett mejl: "Hur är det meningen att det här ska gå ihop? Just nu har jag följande uppgifter att göra: A, B, C, D och E. Och dessutom måste jag vara borta två dagar nästa vecka för ett annat projekt."
Jag ringde honom direkt. Tack för ditt mejl, bra att du skickade det! Vi kom snabbt överens om att uppgift A var viktigast och måste prioriteras, E minst viktig och kan vänta. Då lyfter jag bort B, C och D från dig, föreslog jag. Njae, B ville han allt behålla, det var bäst att han gjorde den själv. Okej, då säger vi så. Säkert att detta funkar nu då? Hinner du med?
Mm, svarade han, fortfarande surmulet men i något vänligare ton. Jag gör ju så gott jag kan.
Då först fattade jag. Att han ser det som ett misslyckande att inte hinna med. Att de krav jag har tyckt att han ställer på mig förmodligen är ingenting mot kraven han ställer på sig själv. Att han är ambitiös har jag sett, men nu begrep jag att han är självkritisk också.
Vi får se hur det artar sig framöver. Men kanske vänder det nu.
Och fan vad svårt karlar har att ta beröm förresten. Jag riktigt hörde i telefon hur han vred sig i genans. Om det finns en bok som heter Lära kvinnor berömma män utan att männen bara vill springa därifrån för att de tror att kvinnorna har skamliga avsikter så är jag spekulant.
Sedan i somras har jag ju förvånats över hur lätt och smidigt samarbetet flyter med mina farbröder. De har accepterat mig helt, de gör som jag säger, de kommer ibland med förslag till förbättringar som jag lyssnar på och oftast genomför. Jag började tro att jag hade drömt eller inbillat mig hur det ibland kunde kännas på mitt gamla jobb. Ifrågasatt och osäker.
Så kom T2 till projektet. T2 är Trulpelles andlige lillebror. Inte fullt lika besvärlig och oförskämd, men helt klart släkt. Han är synnerligen kompetent, men har en trist attityd. Han har pepprat mig med förslag till olika förbättringar, varav jag faktiskt har tagit till mig de flesta.
Killen är förbannat duktig och kunnig. Han är en tillgång för projektet, vi har fått ett lyft sedan han kom. Men han skulle kunna vara en ännu större tillgång, om han kunde sluta tjura. Jag hittar fan inte nyckeln till honom. Som jag har funderat. Gillar han inte mig? Tycker han att en projektledare ska kunna mer, rota i tekniken, i detaljer? Har han för mycket att göra och är överansträngd? Har han privata bekymmer?
Första och sista frågan kan jag inte göra något åt. Den andra frågan vill jag inte göra något åt. Så här projektleder jag. Jag har helikoptersynen, jag gör tidplaner, jag är brandväggen mot kunden och ledningen, jag ser till att folk har de verktyg och förutsättningar de behöver för att kunna jobba. Men jag kan fan i mig inte göra jobbet åt dem. Jag vet att det finns de som anser att en projektledare ska vara bäst på allt och kunna dyka ner var som helst och ersätta vem som helst i projektet, men jag håller inte med.
Men arbetsbelastningen kan och ska jag göra något åt. Det är just det som är mitt jobb. Och jag misstänkte att det var där skon klämde.
Vid förra veckans möte sa jag till hela gruppen att nu när vi står inför en intensiv tid så vill jag veta om ni hinner med eller inte. Ni måste tala om för mig när det kärvar. Jag ska försöka vara uppmärksam men ni måste också vara tydliga. Alla nickade snällt, utom T2 som muttrade att vi gör väl så gott vi kan.
Igår pratade jag i förtroende med min vice projektledare. Vi fann varann från första stund. Han är drygt femtio, oerhört kunnig och erfaren, men lite rörig. Och ingen ledare. Han är min högra hand, jag hade aldrig kunnat göra mitt jobb utan honom. Vad är felet med T2, frågade jag, samarbetet funkar inte. Gillar han inte mig, eller har han för mycket att göra tror du?
Nej, nej, sa Vice förskräckt, klart han gillar dig. Men jag tror att han är missnöjd med hur projektet är planerat och insålt (detta är saker som hände före min tid). Ja, det är vi ju alla, konstaterade vi sedan.
Jag pratade också med en annan kollega, inte inblandad i projektet, men som känner T2. Äsch, han vill väl ha ditt jobb förstås, sa han.
Kanske är det så enkelt. T2 avslutar sina förslag med små nålstick som men det är ju inte jag som bestämmer och det är ju upp till projektet att besluta. De känns i alla fall som nålstick.
Idag hade vi telefonmöte, om en fråga som T2 tagit upp. Det var bra att han gjorde det, tyckte jag. Han förklarade den tekniska bakgrunden, mötet beslutade vad som skulle genomföras, jag fördelade arbetsuppgifterna. T2 lät allt surare.
Några timmar senare kom ett mejl: "Hur är det meningen att det här ska gå ihop? Just nu har jag följande uppgifter att göra: A, B, C, D och E. Och dessutom måste jag vara borta två dagar nästa vecka för ett annat projekt."
Jag ringde honom direkt. Tack för ditt mejl, bra att du skickade det! Vi kom snabbt överens om att uppgift A var viktigast och måste prioriteras, E minst viktig och kan vänta. Då lyfter jag bort B, C och D från dig, föreslog jag. Njae, B ville han allt behålla, det var bäst att han gjorde den själv. Okej, då säger vi så. Säkert att detta funkar nu då? Hinner du med?
Mm, svarade han, fortfarande surmulet men i något vänligare ton. Jag gör ju så gott jag kan.
Då först fattade jag. Att han ser det som ett misslyckande att inte hinna med. Att de krav jag har tyckt att han ställer på mig förmodligen är ingenting mot kraven han ställer på sig själv. Att han är ambitiös har jag sett, men nu begrep jag att han är självkritisk också.
Vi får se hur det artar sig framöver. Men kanske vänder det nu.
Och fan vad svårt karlar har att ta beröm förresten. Jag riktigt hörde i telefon hur han vred sig i genans. Om det finns en bok som heter Lära kvinnor berömma män utan att männen bara vill springa därifrån för att de tror att kvinnorna har skamliga avsikter så är jag spekulant.
Och ett till
Jag läser en intressant om än - konstigt nog! - ganska illa skriven biografi. Så här står om huvudpersonens vänskap med en namne till mig:
Nå, vem är X? Och vem är Helga? Jag kan bistå med ledtrådar om det behövs, men det finns ett par redan i texten, så jag tror jag håller på dem så länge. Och ni minns väl reglerna, den som är tvärsäker trumpetar inte ut det i triumf, utan lämnar en listig ledtråd ämnad att övertyga mig om att hon vet.
Utan Helga hade kvinnosidan inte fått det genomslag som den fick. X var väl medveten om att (hon) fick draghjälp av Helga. Dessutom fick X i Helga en kamrat som hon kunde prata med, en alldeles egen kamrat (...) Hon ville ha fart i debatten och uppskattade Helgas ofta oväntade vinklingar. I ett brev (...) ger X uttryck för sin uppskattning:
Hjärtans kära Helga min!
Tack, tack, för brev och gott manus, som jag netop gjort i ordning och skickat på sätteriet i sista minuten.
Som du skriver Helga. Exempelvis den där lilla biten om kvinnlighet. Du är gudabenådad och originell som det icke ofta träffas hos oss kvinnor.
(...)
För X innebar kamratskapen med Helga ett andligt bad. För Helga å andra sidan innebar kontakten med X att en länge närd dröm gick i uppfyllelse: att få skriva och bli publicerad.
X uppmuntrade henne att skriva. Det var under deras tid tillsammans som Helga på allvar satte igång med sin första roman (...). Helga hade ingen skrivmaskin och var inte alldeles skicklig på stavning och meningsbyggnad, men X åtog sig att skriva rent Helgas handskrivna manus på maskin. Hur nu det gick till. X hade ännu inte lärt sig svenska språkets stavningsregler.
Nå, vem är X? Och vem är Helga? Jag kan bistå med ledtrådar om det behövs, men det finns ett par redan i texten, så jag tror jag håller på dem så länge. Och ni minns väl reglerna, den som är tvärsäker trumpetar inte ut det i triumf, utan lämnar en listig ledtråd ämnad att övertyga mig om att hon vet.
Citatquiz
På lunchrasten är jag på biblioteket, och av en händelse hittar jag denna bok.
Det verkar som att varje ung yrkeskvinnogeneration i 20-30-årsåldern inte vill se vad som troligtvis kommer att hända i relationerna till manliga kolleger. Man tror att allt är avklarat, utan bekymmer.En modern klassiker. Vad är det jag läser på arbetstid?
(..) Så var det för mig också en gång. Kanske beror det på att kvinnoförtrycket i Sverige är dolt, subtilt och strukturellt, man kan inte se och känna det förrän man varit ute i arbetslivet några år.
Varför är det då så viktigt för kvinnor att sätta gränser och vara tydliga gentemot män? Jo, därför att kvinnor idag är utsatta för en gigantisk projektion av problemen i dagens arbetsliv. Min absoluta uppfattning är att det stora problemet är att män på ledande nivå, särskilt i mellanställning, ofta mår förskräckligt dåligt. Enskilda förtroliga samtal med dem och samtal med till exempel företagsläkare styrker detta. I gruppsamtal skulle det aldrig komma fram. Män i ledande ställning tvingas alltför ofta att spela roller som de inte klarar. Detta ger visserligen status och position men männen känner egentligen inte igen sig själva i dem. Grabbspelet (…) förminskar männen själsligt och mentalt och ger dem en känsla av att vara en bluff. Och – som jag beskriver i denna bok – det är kvinnorna som blir bärare av deras vantrivsel.
2012-01-31
Årskrönika 2011
Jag brukar inte skriva årskrönikor men plötsligt kommer lusten över mig. Kanske för att 2011 var ett utvecklande år, då jag faktiskt gick från klarhet till klarhet. Bra att påminna mig om det när jag nu dignar under januaris gråtrista vardagsok (vardagsdok?). Fast januari är slut om några timmar!
Årets stora bedrift var förstås att jag efter många års ältande och ursäktande och dividerande med mig själv äntligen gick ner i vikt. Om någon händelsevis har missat det så finns en ingående processbeskrivning på annan plats. Ungefär femton kilo lättare är jag nu, vilket jag inte varit på lika många år. Även om ett par kilon har smugit sig tillbaka så är jag oerhört nöjd med resultatet, på mer än ett sätt.
2011 var också året då jag bytte jobb. Inte oväntat fick jag sparken från mitt gamla, vilket jag i och för sig inte sörjde över särskilt länge. Redan före mammaledigheten med Y hade jag bestämt mig för att jag ville sluta. Efter ett par månaders intensivt sökande fick jag napp. Min blivande chef verkade mycket bra, och jag lyckades förhandla till mig ett lönelyft på flera tusen.
Emellertid har drömjobbet visat sig vara lite för bra för att vara sant. Ensam och understimulerad, konstaterade jag häromveckan att jag är. Det är inte bra. Men å andra sidan: när jobbet visar sig från sin bästa sida så är det mycket givande. Inte dränerande, utan bekräftande och uppbyggande. Och det är bra.
Alldeles oväntat har jag tillskansat mig en ny färdighet under året, liten men ändock: min förståelse av danska har ökat markant, tack vare samarbetet med en synnerligen trevlig och duktig kollega i Danmark. Precis som jag ser han det som en hederssak att inte kapitulera och tala engelska med skandinaviska kollegor. En del missförstånd har det blivit, och många skratt. Jag har också blivit mycket bättre på en annan, viktigare sak: att våga fråga när jag inte förstår. Det är garanterat någon annan i rummet som inte heller förstår, men som inte vågar.
Apropå nya färdigheter så har jag lärt mig att springa också. Och att cykla, både på riktigt och på spinncykel. Viktminskningen ledde till radikalt omlagda motionsvanor (matvanorna är också ändrade, dock inte med samma exempellösa framgång. Men det ska väl finnas något att förbättra under 2012 också.) Under vistelsen på Sommarön bestämde jag mig för att börja springa, och det var ett av årets klokaste och bästa beslut. Till min ohöljda förvåning visade det sig vara skönt och roligt att springa, inte bara på den överjordiskt vackra ön, utan även hemma i förorten.
Sedan var bollen i rullning, jag började cykla till jobbet, och köpte SATS-kort och började gå på pass som jag tidigare knappt hört talas om och då ryst inför. Sannerligen, det går att lära gamla hundar att sitta! Åtminstone om de gamla hundarna själva får bestämma.
Årets största läsupplevelse var The Women's Room tätt följd av The Bone People (tack till den läsare vars namn jag glömt som tipsade mig om den senare!). TWR blev jag överraskad av, jag trodde inte att den skulle vara så bra. Säkert förstärkte överraskningen upplevelsen. En annan trevlig överraskning var Styggelsen av Amanda Hellberg liksom Kärleken i Julia Anderssons liv, oväntat bra.
Slutsats: det var de kvinnliga författarnas år. Åtminstone för mig.
I familjen hände det sig att min lillasyster gifte sig och ställde till med stort kalas, roligt för alla inblandade. Mammas och styvfars situation är oförändrad men mamma tycks må bättre nu än tidigare. Att hon arbetar två dagar varannan vecka tror jag har mycket med saken att göra. Det ger henne både distraktion och bekräftelse. (Jag får så mycket uppskattning, säger hon förundrat. Tror fan det, svarar jag. En erfaren och energisk medarbetare som kommer in och röjer undan surdegar. Klart de älskar dig.)
(Att arbeta i lagom dos efter pensionen tror jag kan vara ett recept till en lycklig ålderdom, givet att man gillar sitt jobb och är förmögen att utföra det. Pappa jobbar vid sjuttiotvå års ålder ungefär lika mycket eller lite som han alltid har gjort. Hans jobb är hans hobby och inget han blir rik på, eller knappt ens försörjer sig på. Det är livsviktigt på andra sätt.)
Min yngste son Y tog ännu ett steg ut i världen. Han som klängt sig fast vid mig, sedan vid sin far, går nu hos dagmamma. Inför inskolningen var vi riktigt oroliga, eftersom Y inte ville släppa O utom synhåll. Under sommaren gjorde O några tappra försök att lämna Y på gymmets barnpassning, vilket misslyckades varje gång. Men farhågorna kom på skam. Inskolningen gick som en dans och Y är lugn och trygg och glad. Enligt dagmamman håller han hela tiden ett getöga på storebror, men även den bevakningen börjar mattas av.
Dagmamman, ny för oss sedan i höstas, bor tvärs över gatan. Vår förra bodde tio minuters bilväg bort. Det låter inte mycket men åhh vad mycket lättare vardagen är numera! Men alla är olika och har sina starka och svagare sidor, så även dagmammor. Kanske berättar jag mer någon annan gång. Viktigast är att mina söner verkar ha det bra.
2012 blir ett spännande år. Q ska börja skolan. Jag måste bli bättre på att sköta sömn och mat, och så måste jag bestämma mig för om jag ska leta efter ett nytt spännande (krävande?) jobb eller vegetera vidare på mitt nuvarande.
Och förmodligen slutar jag inte blogga i år heller.
Årets stora bedrift var förstås att jag efter många års ältande och ursäktande och dividerande med mig själv äntligen gick ner i vikt. Om någon händelsevis har missat det så finns en ingående processbeskrivning på annan plats. Ungefär femton kilo lättare är jag nu, vilket jag inte varit på lika många år. Även om ett par kilon har smugit sig tillbaka så är jag oerhört nöjd med resultatet, på mer än ett sätt.
2011 var också året då jag bytte jobb. Inte oväntat fick jag sparken från mitt gamla, vilket jag i och för sig inte sörjde över särskilt länge. Redan före mammaledigheten med Y hade jag bestämt mig för att jag ville sluta. Efter ett par månaders intensivt sökande fick jag napp. Min blivande chef verkade mycket bra, och jag lyckades förhandla till mig ett lönelyft på flera tusen.
Emellertid har drömjobbet visat sig vara lite för bra för att vara sant. Ensam och understimulerad, konstaterade jag häromveckan att jag är. Det är inte bra. Men å andra sidan: när jobbet visar sig från sin bästa sida så är det mycket givande. Inte dränerande, utan bekräftande och uppbyggande. Och det är bra.
Alldeles oväntat har jag tillskansat mig en ny färdighet under året, liten men ändock: min förståelse av danska har ökat markant, tack vare samarbetet med en synnerligen trevlig och duktig kollega i Danmark. Precis som jag ser han det som en hederssak att inte kapitulera och tala engelska med skandinaviska kollegor. En del missförstånd har det blivit, och många skratt. Jag har också blivit mycket bättre på en annan, viktigare sak: att våga fråga när jag inte förstår. Det är garanterat någon annan i rummet som inte heller förstår, men som inte vågar.
Apropå nya färdigheter så har jag lärt mig att springa också. Och att cykla, både på riktigt och på spinncykel. Viktminskningen ledde till radikalt omlagda motionsvanor (matvanorna är också ändrade, dock inte med samma exempellösa framgång. Men det ska väl finnas något att förbättra under 2012 också.) Under vistelsen på Sommarön bestämde jag mig för att börja springa, och det var ett av årets klokaste och bästa beslut. Till min ohöljda förvåning visade det sig vara skönt och roligt att springa, inte bara på den överjordiskt vackra ön, utan även hemma i förorten.
Sedan var bollen i rullning, jag började cykla till jobbet, och köpte SATS-kort och började gå på pass som jag tidigare knappt hört talas om och då ryst inför. Sannerligen, det går att lära gamla hundar att sitta! Åtminstone om de gamla hundarna själva får bestämma.
Årets största läsupplevelse var The Women's Room tätt följd av The Bone People (tack till den läsare vars namn jag glömt som tipsade mig om den senare!). TWR blev jag överraskad av, jag trodde inte att den skulle vara så bra. Säkert förstärkte överraskningen upplevelsen. En annan trevlig överraskning var Styggelsen av Amanda Hellberg liksom Kärleken i Julia Anderssons liv, oväntat bra.
Slutsats: det var de kvinnliga författarnas år. Åtminstone för mig.
I familjen hände det sig att min lillasyster gifte sig och ställde till med stort kalas, roligt för alla inblandade. Mammas och styvfars situation är oförändrad men mamma tycks må bättre nu än tidigare. Att hon arbetar två dagar varannan vecka tror jag har mycket med saken att göra. Det ger henne både distraktion och bekräftelse. (Jag får så mycket uppskattning, säger hon förundrat. Tror fan det, svarar jag. En erfaren och energisk medarbetare som kommer in och röjer undan surdegar. Klart de älskar dig.)
(Att arbeta i lagom dos efter pensionen tror jag kan vara ett recept till en lycklig ålderdom, givet att man gillar sitt jobb och är förmögen att utföra det. Pappa jobbar vid sjuttiotvå års ålder ungefär lika mycket eller lite som han alltid har gjort. Hans jobb är hans hobby och inget han blir rik på, eller knappt ens försörjer sig på. Det är livsviktigt på andra sätt.)
Min yngste son Y tog ännu ett steg ut i världen. Han som klängt sig fast vid mig, sedan vid sin far, går nu hos dagmamma. Inför inskolningen var vi riktigt oroliga, eftersom Y inte ville släppa O utom synhåll. Under sommaren gjorde O några tappra försök att lämna Y på gymmets barnpassning, vilket misslyckades varje gång. Men farhågorna kom på skam. Inskolningen gick som en dans och Y är lugn och trygg och glad. Enligt dagmamman håller han hela tiden ett getöga på storebror, men även den bevakningen börjar mattas av.
Dagmamman, ny för oss sedan i höstas, bor tvärs över gatan. Vår förra bodde tio minuters bilväg bort. Det låter inte mycket men åhh vad mycket lättare vardagen är numera! Men alla är olika och har sina starka och svagare sidor, så även dagmammor. Kanske berättar jag mer någon annan gång. Viktigast är att mina söner verkar ha det bra.
2012 blir ett spännande år. Q ska börja skolan. Jag måste bli bättre på att sköta sömn och mat, och så måste jag bestämma mig för om jag ska leta efter ett nytt spännande (krävande?) jobb eller vegetera vidare på mitt nuvarande.
Och förmodligen slutar jag inte blogga i år heller.
2012-01-30
Igenkänning
Jag blev stående en lång stund imorse och pratade med pojkarnas dagmamma. Först gällde det dataspelspolicy. Q vill ta med sitt Nintendo till dagmamman, jag tycker att han spelar tillräckligt mycket hemma, Q hävdar att kompisarna får ha med sina, hur funkar det hela egentligen? Svar: de spelar ibland men turas då om med hjälp av äggklocka. Sedan kom jag in på simskolehistorien.
Å, sa hon. Jag vet precis. Min dotter (idag närmare trettio) vägrade skidskola. Jag provade att anmäla henne utan att säga något, och gick dit med henne ovetande.
- Hur gick det då?
- Hon rymde rakt ut i skogen och jag fick springa efter. Det slutade med att vi båda två satt och grät på en sten mitt i skogen i Åre. Fast sen lärde hon sig att åka skidor med hjälp av en kompis. Q är en glad, pigg och rolig unge, jag skulle inte alls oroa mig för honom om jag var du.
Å, sa hon. Jag vet precis. Min dotter (idag närmare trettio) vägrade skidskola. Jag provade att anmäla henne utan att säga något, och gick dit med henne ovetande.
- Hur gick det då?
- Hon rymde rakt ut i skogen och jag fick springa efter. Det slutade med att vi båda två satt och grät på en sten mitt i skogen i Åre. Fast sen lärde hon sig att åka skidor med hjälp av en kompis. Q är en glad, pigg och rolig unge, jag skulle inte alls oroa mig för honom om jag var du.
2012-01-29
Och sedan blev det söndag
Dövar dåligt samvete genom att ta första morgonpasset, det var pinsamt länge sedan O fick sovmorgon.
Sover ikapp mellan nio och halv elva.
Sen frukost i lugn och tystnad, resten av familjen leker ute i solen och snön.
Klär på mig och ansluter. Tänk att jag inte upptäckte termobyxor förrän jag fick barn.
Provar olika pulkabackar i närheten av huset. Q övar skidor, Y övar snowracer. Båda ramlar och slår sig men kämpar på.
Korvlunch i underställ.
Ut igen. Q ansluter sig till kompisen och hans familj. O och jag går en vagnpromenad med Y för att han ska sova.
Bakar blåbärsmuffins med grannbarnen och mina egna. Fyra ungar kring benen. Bjuder hela bandet på muffins, ytterligare en pojke ansluter sig.
Plockar ner alla julgardiner, tomtar och stjärnor. Sätter tillbaka de vanliga gardinerna. Det känns rent och fräscht.
Läser två fina bilderböcker för Q. Pratar länge efter att ha släckt lampan, om allt och inget.
Söndag blev veckans bästa dag.
Sover ikapp mellan nio och halv elva.
Sen frukost i lugn och tystnad, resten av familjen leker ute i solen och snön.
Klär på mig och ansluter. Tänk att jag inte upptäckte termobyxor förrän jag fick barn.
Provar olika pulkabackar i närheten av huset. Q övar skidor, Y övar snowracer. Båda ramlar och slår sig men kämpar på.
Korvlunch i underställ.
Ut igen. Q ansluter sig till kompisen och hans familj. O och jag går en vagnpromenad med Y för att han ska sova.
Bakar blåbärsmuffins med grannbarnen och mina egna. Fyra ungar kring benen. Bjuder hela bandet på muffins, ytterligare en pojke ansluter sig.
Plockar ner alla julgardiner, tomtar och stjärnor. Sätter tillbaka de vanliga gardinerna. Det känns rent och fräscht.
Läser två fina bilderböcker för Q. Pratar länge efter att ha släckt lampan, om allt och inget.
Söndag blev veckans bästa dag.
2012-01-28
Depplördag med simskolestorm
Idag har varit en riktig skitdag. Jag vaknade med halsont och ställde in dagens träningspass. O gav sig dock iväg som planerat, men någonstans måste vår kommunikation ha klickat, för han var borta längre än jag trodde varpå jag såg hela dagsplaneringen rasa och blev arg. Extra arg eftersom jag var ur gängorna redan innan. Jävla väder ute dessutom. Lördag som ska föreställa veckans bästa dag.
Stämningen i familjen var alltså inte på topp när det drog ihop sig till dagens ödesstund: simskola för Q. Men först lite bakgrund.
Q är spänstig och fysiskt försigkommen och sålunda rätt bra på vattenlek. Han simmar hundsim med simdyna, och hoppar från flytbrygga eller poolkant utan flytetyg. Det är alltså inte någon större brådska med att lära honom simma "på riktigt" men han har själv uttryckt intresse, förmodligen inspirerad av grannbarnen som går på simskola. Så O anmälde honom och tänkte att det skulle bli en trevlig lördagsaktivitet för honom och Q några veckor framöver. Vi köpte simglasögon och nya badbyxor, Q var stolt och förväntansfull.
Första gången var förra lördagen, och det gick bra till en början. Men plötsligt fick Q totalt psykbryt, började skrika och ville upp ur vattnet och vägrade återvända. Både O och senare jag försökte utröna vad det var som hade hänt men fick ingen större klarhet. Q ville eller snarare kunde inte förklara. Vår känsla är att inget särskilt egentligen hände, snarare att han blev besviken på simskolan som på något sätt inte motsvarade hans förväntningar. (Att han är ovillig att delta i gruppaktiviteter vet vi ju sedan förut.)
Under veckan har vi inte pratat särskilt mycket mer om saken, utan legat lågt. Q har på eget initiativ övat att doppa ansiktet i vattnet i badkaret, det går jättebra.
Imorse konstaterade vi så att det var lördag, och Q blev genast betänksam. Jag vill inte gå idag, sa han, vi går dit nästa vecka istället. Ånej. Efter en stunds resonerande gick han med på att prova simskolan idag fast han tyckte det var läskigt/tråkigt/allmänt dumt (exakt vad vet vi fortfarande inte) och så lovade vi att han skulle slippa om han efter detta fortfarande inte ville. Vi tummade på saken och alla var glada.
När det var dags att åka fick Q ett utbrott, som jag hanterade illa, jag blev alldeles för arg. O tog över och resonerade och påminde om löftet, att han lovat att prova. Till sist kom de iväg.
En timme senare återvände de, O som ett åskmoln. Q hade villigt lekt och simmat i bassängen med honom men sedan vägrat gå in till simskolan, och vidare varit mycket kreativ i sina ursäkter. Jag längtar efter mamma nu, simfröken ser dum ut, de letar efter skatter på fel sätt, och så vidare.
Q å sin sida stod ute vid brevlådan och vägrade komma in. Sedan O hämtat in honom låg han med ytterkläderna på i en hög på hallgolvet och vägrade svara på tilltal. Därefter på sin säng med huvudet i kudden och händerna för öronen. Skamsen? Förmodligen. Men framför allt trotsig. Rebell, revolutionär, upprorsmakare i tyst men enveten kamp mot överheten.
Kvällen blev tyvärr inte särskilt trevlig efter detta. Varken O eller jag klarade att lyfta oss i håret och svälja vår irritation men också oro. Vad tar det åt ungen? Vi måste ha gjort något kardinalfel, hur kunde det bli så här? Skidskola är förstås lika bra att avboka det också? Herregud, han ska ju börja i skolan till hösten, hur ska det gå? Och så vidare.
Naturligtvis överreagerar vi. Vi är inte ett dugg oroliga för att Q inte ska lära sig simma. Inte heller bryr vi oss om att vi betalat en nu onödig avgift för simskolan. (Fast av pedagogiska skäl har vi faktiskt nämnt det för Q.)
Det som gnager mig är att det känns som att jag borde kunnat hjälpa Q med det här. Han och vi har försatt honom i en situation som han av någon anledning inte vill eller kan klara av, och vi kunde inte hjälpa honom att hitta nyckeln. Jag trodde att jag var på rätt väg när jag bad honom lita på mig och lova mig att prova bara idag, för jag trodde verkligen att han skulle tycka det var roligt om han gav det en chans. Och jag var övertygad om att han skulle känna sig glad och stolt efter att ha övervunnit sin rädsla eller motvilja. Jag ville hjälpa honom att växa och lyckas och istället har det blivit tvärtom!
Ilskan har runnit av mig, istället är jag vemodig och sorgsen. Själv ligger han och sover, men hans bild blickar mot mig från ett foto. Ett år gammalt, han var mycket rundare i kinderna då. Det går så fort. Min bestämda pojke. Jag borde lita på dig och din trygghet och ditt själv, ditt kan-själv, din självklarhet. Ändå känns det som att jag måste skydda dig. Från vem? Från dig själv, men ibland också från mig och de känslor du kan väcka hos mig.
Aldrig anade jag att de skulle vara så motstridiga. När man är mamma, då är man väl mild och klok och upphöjd över maktkamper? Inte blir man väl själv reducerad till en arg och trotsig sexåring?
Stämningen i familjen var alltså inte på topp när det drog ihop sig till dagens ödesstund: simskola för Q. Men först lite bakgrund.
Q är spänstig och fysiskt försigkommen och sålunda rätt bra på vattenlek. Han simmar hundsim med simdyna, och hoppar från flytbrygga eller poolkant utan flytetyg. Det är alltså inte någon större brådska med att lära honom simma "på riktigt" men han har själv uttryckt intresse, förmodligen inspirerad av grannbarnen som går på simskola. Så O anmälde honom och tänkte att det skulle bli en trevlig lördagsaktivitet för honom och Q några veckor framöver. Vi köpte simglasögon och nya badbyxor, Q var stolt och förväntansfull.
Första gången var förra lördagen, och det gick bra till en början. Men plötsligt fick Q totalt psykbryt, började skrika och ville upp ur vattnet och vägrade återvända. Både O och senare jag försökte utröna vad det var som hade hänt men fick ingen större klarhet. Q ville eller snarare kunde inte förklara. Vår känsla är att inget särskilt egentligen hände, snarare att han blev besviken på simskolan som på något sätt inte motsvarade hans förväntningar. (Att han är ovillig att delta i gruppaktiviteter vet vi ju sedan förut.)
Under veckan har vi inte pratat särskilt mycket mer om saken, utan legat lågt. Q har på eget initiativ övat att doppa ansiktet i vattnet i badkaret, det går jättebra.
Imorse konstaterade vi så att det var lördag, och Q blev genast betänksam. Jag vill inte gå idag, sa han, vi går dit nästa vecka istället. Ånej. Efter en stunds resonerande gick han med på att prova simskolan idag fast han tyckte det var läskigt/tråkigt/allmänt dumt (exakt vad vet vi fortfarande inte) och så lovade vi att han skulle slippa om han efter detta fortfarande inte ville. Vi tummade på saken och alla var glada.
När det var dags att åka fick Q ett utbrott, som jag hanterade illa, jag blev alldeles för arg. O tog över och resonerade och påminde om löftet, att han lovat att prova. Till sist kom de iväg.
En timme senare återvände de, O som ett åskmoln. Q hade villigt lekt och simmat i bassängen med honom men sedan vägrat gå in till simskolan, och vidare varit mycket kreativ i sina ursäkter. Jag längtar efter mamma nu, simfröken ser dum ut, de letar efter skatter på fel sätt, och så vidare.
Q å sin sida stod ute vid brevlådan och vägrade komma in. Sedan O hämtat in honom låg han med ytterkläderna på i en hög på hallgolvet och vägrade svara på tilltal. Därefter på sin säng med huvudet i kudden och händerna för öronen. Skamsen? Förmodligen. Men framför allt trotsig. Rebell, revolutionär, upprorsmakare i tyst men enveten kamp mot överheten.
Kvällen blev tyvärr inte särskilt trevlig efter detta. Varken O eller jag klarade att lyfta oss i håret och svälja vår irritation men också oro. Vad tar det åt ungen? Vi måste ha gjort något kardinalfel, hur kunde det bli så här? Skidskola är förstås lika bra att avboka det också? Herregud, han ska ju börja i skolan till hösten, hur ska det gå? Och så vidare.
Naturligtvis överreagerar vi. Vi är inte ett dugg oroliga för att Q inte ska lära sig simma. Inte heller bryr vi oss om att vi betalat en nu onödig avgift för simskolan. (Fast av pedagogiska skäl har vi faktiskt nämnt det för Q.)
Det som gnager mig är att det känns som att jag borde kunnat hjälpa Q med det här. Han och vi har försatt honom i en situation som han av någon anledning inte vill eller kan klara av, och vi kunde inte hjälpa honom att hitta nyckeln. Jag trodde att jag var på rätt väg när jag bad honom lita på mig och lova mig att prova bara idag, för jag trodde verkligen att han skulle tycka det var roligt om han gav det en chans. Och jag var övertygad om att han skulle känna sig glad och stolt efter att ha övervunnit sin rädsla eller motvilja. Jag ville hjälpa honom att växa och lyckas och istället har det blivit tvärtom!
Ilskan har runnit av mig, istället är jag vemodig och sorgsen. Själv ligger han och sover, men hans bild blickar mot mig från ett foto. Ett år gammalt, han var mycket rundare i kinderna då. Det går så fort. Min bestämda pojke. Jag borde lita på dig och din trygghet och ditt själv, ditt kan-själv, din självklarhet. Ändå känns det som att jag måste skydda dig. Från vem? Från dig själv, men ibland också från mig och de känslor du kan väcka hos mig.
Aldrig anade jag att de skulle vara så motstridiga. När man är mamma, då är man väl mild och klok och upphöjd över maktkamper? Inte blir man väl själv reducerad till en arg och trotsig sexåring?
2012-01-27
Där hör den hemma
Och så har vi vår yngste son, som agerar kyskhetens riddare i vårt hem. Han spände ögonen i sin fader då denne naken passerade köket på sin väg mellan dusch och sovrum:
- (barskt) NEJ! Boppen va på toa!
- (barskt) NEJ! Boppen va på toa!
2012-01-26
Det där med fortplantning är marigt
1
Mamma? Ska J och S ha barn nu när de har gift sig? Tänker de para sig då, eller?
2
Mamma, om två killar gifter sig, hur gör de egentligen för att föda barn?
(De kan ju adoptera, svarade jag, och Q tittade mycket skeptiskt på mig. Verkligen? Tyvärr har han ju rätt.)
3
Mamma (med inte så lite indignation) vet du, när F och T och jag leker att vi föder barn, då klämmer T på sin snopp!
Hm, jaha, svarar jag, ur den lär det ju inte komma många barn. Hur gör du när du leker att du föder barn då?
Jag? säger Q glatt, jag klämmer på pungen såklart!
(Jag måste bekänna att jag inte kunde hålla mig för skratt. Jag gapskrattade, och Q också. Som tur var blev han inte arg eller generad.)
Mamma? Ska J och S ha barn nu när de har gift sig? Tänker de para sig då, eller?
2
Mamma, om två killar gifter sig, hur gör de egentligen för att föda barn?
(De kan ju adoptera, svarade jag, och Q tittade mycket skeptiskt på mig. Verkligen? Tyvärr har han ju rätt.)
3
Mamma (med inte så lite indignation) vet du, när F och T och jag leker att vi föder barn, då klämmer T på sin snopp!
Hm, jaha, svarar jag, ur den lär det ju inte komma många barn. Hur gör du när du leker att du föder barn då?
Jag? säger Q glatt, jag klämmer på pungen såklart!
(Jag måste bekänna att jag inte kunde hålla mig för skratt. Jag gapskrattade, och Q också. Som tur var blev han inte arg eller generad.)
Förkovran
Idag var jag på ett frukostseminarium om projektledning. Fyrtiofem intressanta minuter om olika modeller och skolor. Äntligen någon som förklarar vad som menas med agil projektledning, och varför jag aldrig har konfronterats med den. Och gratis frukost. Därefter tio minuters säljsnack, men det var det värt.
Jag ska gå på mer sånt. Detta var precis vad jag behövde.
Jag ska gå på mer sånt. Detta var precis vad jag behövde.
2012-01-23
Förresten
Så gick nyårslöftet åt helvete ikväll igen. Det att gå och lägga mig i tid alltså. Då måste jag nog fan sluta blogga. Fast det vill jag ju inte.
Imorgon ska jag lägga mig tillsammans med barnen. Det är ett löfte.
Imorgon ska jag lägga mig tillsammans med barnen. Det är ett löfte.
Klasstillhörighet och självkänsla. Och anknytning.
Jag läser Ann Heberleins Ett gott liv. Den är bra, fast lite snårig. Ja, en del handlar om Förläggaren som, enligt henne, på ett skamlöst sätt utnyttjade hennes sjukdom utan att ta hänsyn till - eller förstå? - hur sjuk hon var. Men boken innehåller mycket mer. Hon är bra, hon skriver bra, orden och resonemangen forsar över sidorna, jag har all möda att hänga med. Många tankar väcks.
Här vill jag ventilera en av dem. Heberlein och jag är lika gamla. Hon beskriver sin bakgrund som arbetarklass, och skriver om det självklara i att inte aspirera på något, att inte längta efter något. Som barn älskade hon att skriva, men det var henne främmande att det skulle gå att försörja sig på det. Man ska inte förhäva sig, man ska inte tro att man är något.
Visst. En gammal bekant bild. Hon är inte den första som beskriver detta. Och vem är jag att tvivla på en annans sanning?
Ändå undrar jag. Är det så självklart att det är klasstillhörigheten som avgör om man ingjuter självkänsla och förhoppningar i sina barn?
Mina föräldrar är akademiker, mina farföräldrar likaså. Jag har ända sedan jag var liten fått veta att jag kan och bör bli precis det jag vill. Astronaut, dinosaurieforskare, jockey, veterinär, operasångerska, för att nämna några av min barndoms drömyrken. (Jockey fick jag överge tämligen snabbt eftersom jag nådde maxlängden redan i lågstadiet.)
Min pappa, å andra sidan, son till en disputerad överläkare, fick alltid höra att han inte dög. Han valde ett annat ämnesområde än medicinen, kanske var det felet. Han säger (numera utan bitterhet) att det var först när han var över fyrtio år och fick prata i radio som farfar visade minsta tecken på uppskattning.
Jag tror att den där känslan av att duga, att jag kan om jag bara vill, den får man tidigt. Jag tror att goda, trygga och kärleksfulla föräldrar väcker den hos sina barn oavsett klassbakgrund. Jag tror nog nästan att det har med anknytning att göra. Är man tryggt anknuten själv, bottnar man i sig själv, gillar man sig själv, är det så mycket lättare att förmedla till sina barn. (Är man det inte, kan man lära sig. Det gjorde både min mamma och min pappa, men på olika sätt.)
Men har det verkligen med klass att göra? Föräldrar som av olika anledningar inte förmår skilja på sina egna drömmar och barnens, som lever sitt liv genom barnen, som inte förmår se dem som egna individer, som inte litar på och beundrar sina barn, förekommer inte de överallt?
Vad tror mina läsare?
Här vill jag ventilera en av dem. Heberlein och jag är lika gamla. Hon beskriver sin bakgrund som arbetarklass, och skriver om det självklara i att inte aspirera på något, att inte längta efter något. Som barn älskade hon att skriva, men det var henne främmande att det skulle gå att försörja sig på det. Man ska inte förhäva sig, man ska inte tro att man är något.
Visst. En gammal bekant bild. Hon är inte den första som beskriver detta. Och vem är jag att tvivla på en annans sanning?
Ändå undrar jag. Är det så självklart att det är klasstillhörigheten som avgör om man ingjuter självkänsla och förhoppningar i sina barn?
Mina föräldrar är akademiker, mina farföräldrar likaså. Jag har ända sedan jag var liten fått veta att jag kan och bör bli precis det jag vill. Astronaut, dinosaurieforskare, jockey, veterinär, operasångerska, för att nämna några av min barndoms drömyrken. (Jockey fick jag överge tämligen snabbt eftersom jag nådde maxlängden redan i lågstadiet.)
Min pappa, å andra sidan, son till en disputerad överläkare, fick alltid höra att han inte dög. Han valde ett annat ämnesområde än medicinen, kanske var det felet. Han säger (numera utan bitterhet) att det var först när han var över fyrtio år och fick prata i radio som farfar visade minsta tecken på uppskattning.
Jag tror att den där känslan av att duga, att jag kan om jag bara vill, den får man tidigt. Jag tror att goda, trygga och kärleksfulla föräldrar väcker den hos sina barn oavsett klassbakgrund. Jag tror nog nästan att det har med anknytning att göra. Är man tryggt anknuten själv, bottnar man i sig själv, gillar man sig själv, är det så mycket lättare att förmedla till sina barn. (Är man det inte, kan man lära sig. Det gjorde både min mamma och min pappa, men på olika sätt.)
Men har det verkligen med klass att göra? Föräldrar som av olika anledningar inte förmår skilja på sina egna drömmar och barnens, som lever sitt liv genom barnen, som inte förmår se dem som egna individer, som inte litar på och beundrar sina barn, förekommer inte de överallt?
Vad tror mina läsare?
2012-01-20
2012-01-19
Knäckt koden!
Q kom med handlingslistan i ena handen och pennan i den andra. Hans förtjusning bubblade över, det riktigt kluckade i honom: titta vad jag vill att pappa ska köpa:
APA
TGR
HST
Mamma, hur skriver man kackerlacka? Jag bokstaverade, och han skrev. Lite snett och vint, men fullt läsbart: KACKERLACKA.
Tyvärr var det slutsålt på Coops menageriavdelning. Inte ens myror i choklad lyckades O hitta.
APA
TGR
HST
Mamma, hur skriver man kackerlacka? Jag bokstaverade, och han skrev. Lite snett och vint, men fullt läsbart: KACKERLACKA.
Tyvärr var det slutsålt på Coops menageriavdelning. Inte ens myror i choklad lyckades O hitta.
2012-01-18
Köksfläkt över spisen är bra
I lördags träffade jag min kör igen efter juluppehållet. Rivstart med ny repertoar. En rolig sådan. Ooo, så rolig. Vår dirigent är jazzböna. Det är jag med, i alla fall i mina drömmar.
Nu nynnar jag konstant på Rågsved. En fin tidsbild, som väcker nostalgi, visst är det så. Men femtio år senare känner även jag igen mig, trots att jag varken bor i Rågsved eller höghus. Men känslan är densamma, tjugosju minuter från Centralen.
Fyra rum, två barn, en man och jag. Det är fint.
Lustigt att Sonya Hedenbratt sjöng låten, hon som var urgöteborgare (men texten lär ha ändrats till Högsbo när revyn nådde Göteborg). Jag såg henne någon gång på stan ibland när jag var ung, jag tror att hon bodde i närheten av Olskrokstorget. Hon ansåg inte att hon var någon stor skivartist, läser jag på Wikipedia.
Så fel man kan ha.
Nu nynnar jag konstant på Rågsved. En fin tidsbild, som väcker nostalgi, visst är det så. Men femtio år senare känner även jag igen mig, trots att jag varken bor i Rågsved eller höghus. Men känslan är densamma, tjugosju minuter från Centralen.
Fyra rum, två barn, en man och jag. Det är fint.
Lustigt att Sonya Hedenbratt sjöng låten, hon som var urgöteborgare (men texten lär ha ändrats till Högsbo när revyn nådde Göteborg). Jag såg henne någon gång på stan ibland när jag var ung, jag tror att hon bodde i närheten av Olskrokstorget. Hon ansåg inte att hon var någon stor skivartist, läser jag på Wikipedia.
Så fel man kan ha.
2012-01-15
My precious (x2)
Ringen är återfunnen, den jag saknade i höstas när Q rotat i mitt smyckeskrin. Jag är glad, men allra gladast över att Q talade sanning när han sa att han inte tagit den. Jag bad om förlåtelse för att jag tvivlat på honom, och så hade vi ett intressant samtal om tillit.
Uppdaterad:
1 Glad blev jag också eftersom jag fick bekräftat det jag misstänkt: den saknade ringen som förr var för liten, passar nu. Å andra sidan är vigselringarna, som omger den, för stora. Vi har varit gifta i snart femton år. Jag tycker att jag efter julhelgens utsvävningar ser plufsig och minst lika tjock ut som förr. Men åtminstone tretton-fjorton kilo är borta, och ringarna påminner mig om det.
2 Q bekände idag att han och kompisen "nog gjort något dumt - fast det var kompisens idé!". De hade klängt upp på klädkammarens loft, högt uppe under taket, där de rumsterat och bökat bland flyttlådor och resväskor, och till sist hittat mina gamla dagböcker i en låda i det bortersta hörnet. Fem av dem hade de tagit fram och lekt med. När min första ilska lagt sig något frågade jag vad i jösse namn de skulle med dem till. Jo, de lekte pirater och ville ha något i skattkistan. Mina dagböcker, vissa med japanska broderier, andra i skinnband med lås, alla i vackra färger, dög som skatter.
Min roliga, företagsamma, enerverande unge som aldrig upphör att förvåna mig. Min välsignade skatt, ja sannerligen.
posted from Bloggeroid
2012-01-11
OK, jobbet
Jobbar hemifrån idag, petar i surdegar och blir själv allt surare.
Jag tvingas konstatera att jobbet har en hel del med mitt låga humör att göra, och det är kanske dags att bena ut varför.
Jag känner mig ensam.
Hela min projektgrupp finns på vårt kontor i Örebro. Jag känner dem ganska väl vid det här laget. De gillar mig, och jag gillar dem. Det har gått alldeles makalöst bra att leda dem. Vi har ungefär samma bakgrund allihop, även om några av dem är tio-femton år äldre än jag. Vi har jobbat inom tämligen högteknologisk tillverkningsindustri, på större företag. Vi har samma arbetssätt, samma professionella världsåskådning.
Problemet är bara att vi inte jobbar på samma ort.
Varje tisdag är jag hos dem, det blir en lång och ganska jobbig dag med sammanlagt fyra timmars tågresa. Jag är trött efteråt, men oftast glad och laddad, det är där jag får energi.
Så kommer jag hem till Stockholm. Går förbi min chefs numera tomma rum, noterar att hennes namnskylt är borttagen nu. Så länge hon fanns, var jag inte ensam. Vi pratade också samma språk. Jag uppskattade henne mycket och blev ledsen när hon försvann, men det är först nu förlusten verkligen är kännbar.
På mitt förra jobb, som hade många nackdelar, kände jag inte riktigt så här. Visst var kvinnosynen sopig, i det avseendet var jag ensam. Men jag var en av flera projektledare. Det fanns många att få råd av, söka stöd hos, ha som bollplank, eller bara snacka lite skit med.
Som tur är har jag en allierad, en kollega från mitt förra jobb. Den allra bästa också. Det var jag som lockade hit honom, och ibland har jag dåligt samvete för det, men det säger han att jag inte ska ha. Vi pratar mycket, och förfasar oss ibland. Han är en av de mest positiva och konstruktiva personer jag känner. Så han är något av en livboj.
Det andra felet kom jag på först för några veckor sedan, och insikten förvånade mig. Jag har för lite att göra. Jag är understimulerad.
För ganska länge sedan kom jag underfund med att jag inte fungerar speciellt bra då. Visst, jag är självgående och driftig och allt det där som brukar efterlysas i annonserna. Men jag avskyr att ha för lite att göra. Hjärnan degar ihop. Jag blir initiativlös och lat och slö och försoffad.
Kräldjuret i mig, mitt sämre jag, mitt id, trivs rätt bra med att lata sig, och vill ogärna ha en förändring. Överjaget skriker åt mig att jag är en dålig människa som inte aktiverar och förkovrar mig, snokar rätt på och uppfinner nya arbetsuppgifter åt mig själv. Mitt realistiska jag börjar alltmer inse att även om det är rätt praktiskt att kombinera småbarnsliv med ett inte så krävande jobb, så mår jag inte bra av detta.
Alltså - ensam och understimulerad. Inte bra.
(Fast jag ångrar inte precis att jag tackade nej till konsultjobbet, det gör jag inte.)
Jag tvingas konstatera att jobbet har en hel del med mitt låga humör att göra, och det är kanske dags att bena ut varför.
Jag känner mig ensam.
Hela min projektgrupp finns på vårt kontor i Örebro. Jag känner dem ganska väl vid det här laget. De gillar mig, och jag gillar dem. Det har gått alldeles makalöst bra att leda dem. Vi har ungefär samma bakgrund allihop, även om några av dem är tio-femton år äldre än jag. Vi har jobbat inom tämligen högteknologisk tillverkningsindustri, på större företag. Vi har samma arbetssätt, samma professionella världsåskådning.
Problemet är bara att vi inte jobbar på samma ort.
Varje tisdag är jag hos dem, det blir en lång och ganska jobbig dag med sammanlagt fyra timmars tågresa. Jag är trött efteråt, men oftast glad och laddad, det är där jag får energi.
Så kommer jag hem till Stockholm. Går förbi min chefs numera tomma rum, noterar att hennes namnskylt är borttagen nu. Så länge hon fanns, var jag inte ensam. Vi pratade också samma språk. Jag uppskattade henne mycket och blev ledsen när hon försvann, men det är först nu förlusten verkligen är kännbar.
På mitt förra jobb, som hade många nackdelar, kände jag inte riktigt så här. Visst var kvinnosynen sopig, i det avseendet var jag ensam. Men jag var en av flera projektledare. Det fanns många att få råd av, söka stöd hos, ha som bollplank, eller bara snacka lite skit med.
Som tur är har jag en allierad, en kollega från mitt förra jobb. Den allra bästa också. Det var jag som lockade hit honom, och ibland har jag dåligt samvete för det, men det säger han att jag inte ska ha. Vi pratar mycket, och förfasar oss ibland. Han är en av de mest positiva och konstruktiva personer jag känner. Så han är något av en livboj.
Det andra felet kom jag på först för några veckor sedan, och insikten förvånade mig. Jag har för lite att göra. Jag är understimulerad.
För ganska länge sedan kom jag underfund med att jag inte fungerar speciellt bra då. Visst, jag är självgående och driftig och allt det där som brukar efterlysas i annonserna. Men jag avskyr att ha för lite att göra. Hjärnan degar ihop. Jag blir initiativlös och lat och slö och försoffad.
Kräldjuret i mig, mitt sämre jag, mitt id, trivs rätt bra med att lata sig, och vill ogärna ha en förändring. Överjaget skriker åt mig att jag är en dålig människa som inte aktiverar och förkovrar mig, snokar rätt på och uppfinner nya arbetsuppgifter åt mig själv. Mitt realistiska jag börjar alltmer inse att även om det är rätt praktiskt att kombinera småbarnsliv med ett inte så krävande jobb, så mår jag inte bra av detta.
Alltså - ensam och understimulerad. Inte bra.
(Fast jag ångrar inte precis att jag tackade nej till konsultjobbet, det gör jag inte.)
2012-01-09
Trettonhelgssummering
Det är ett jävla gnällande på mig just nu, det är så att jag skäms lite. Jag har det oförskämt bra egentligen, bättre än många andra, bättre än jag haft det på länge. Jobbet funkar inte optimalt, men någorlunda, och det är verkligen det enda jag kan klaga på. Det, och att Y sover dåligt förstås.
Helgen som gick var fin och påfyllande, inte dränerande. Torsdagens aktiviteter har jag redan redogjort för, O och jag tog ledigt och ägnade oss åt kultur och konsumtion. På fredagen gjorde vi en utflykt till skogen. Y somnade efter en stunds protester på fårskinnet i sin vagn. O och jag sprang varsin kort runda, Q sprang fram och tillbaka han också, sedan fikade vi på medhavd choklad i termos, varefter vi åkte hem och badade bastu.
På lördagen utackorderade vi Q hos en kompis efter lunch, medan vi själva tog en promenad med Y. Han kan numera inte förmås att sova middag hemma, fast han skulle behöva det. Han behöver sövas av rullande hjul, bil eller barnvagn. Så vi fick en stunds samvaro och en välbehövlig dos dagsljus, och han fick sin sömn. Vi promenerade genom ett område med vackra gamla villor omgivna av dito trädgårdar, och O frågade om jag längtar efter att bo så. Det gör jag inte. För första gången i mitt vuxna liv bor jag på en plats där jag vill vara kvar, länge.
Senare tränade vi under det att barnen passades av morfar. Crosstraining, ett roligt och jobbigt pass. För ett år sedan hade inget i världen förmått mig att sätta min fot på ett sådant, men nu är det roligt.
På söndagen körde vi ut till sommarstugan för att döva vårt dåliga samvete och se efter om den stod kvar efter alla stormar. Det gjorde den, men inte de gamla murkna enarna vid vägen. De som växer upp i telefontråden och som vi borde fälla, men som ändå erbjuder visst insynsskydd. Nu har presens blivit imperfekt, och vi slapp ta beslutet. De låg prydligt nerblåsta, åt rätt håll, utan att ha skadat något. Till våren sågar vi upp dem och gör smörknivar eller något annat av dem.
På hemvägen stannade vi på Ikea, där vi köpte en så kallad juniorstol till Q. Kanske minskar ormandet och glidandet under måltiderna nu. From förhoppning. Barnen fick köttbullar och vi åt sallad.
Vid nattningen läste jag ut Lillebror och Karlsson på taket för Q. Kapitelböckernas era är inledd!
Kvällen avslutades framför TV:n då jag avlivade en gammal surdeg, nedläggning av tre par byxor. Garderoben är plötsligt mycket större!
Trots januari finns det hopp om livet.
Helgen som gick var fin och påfyllande, inte dränerande. Torsdagens aktiviteter har jag redan redogjort för, O och jag tog ledigt och ägnade oss åt kultur och konsumtion. På fredagen gjorde vi en utflykt till skogen. Y somnade efter en stunds protester på fårskinnet i sin vagn. O och jag sprang varsin kort runda, Q sprang fram och tillbaka han också, sedan fikade vi på medhavd choklad i termos, varefter vi åkte hem och badade bastu.
På lördagen utackorderade vi Q hos en kompis efter lunch, medan vi själva tog en promenad med Y. Han kan numera inte förmås att sova middag hemma, fast han skulle behöva det. Han behöver sövas av rullande hjul, bil eller barnvagn. Så vi fick en stunds samvaro och en välbehövlig dos dagsljus, och han fick sin sömn. Vi promenerade genom ett område med vackra gamla villor omgivna av dito trädgårdar, och O frågade om jag längtar efter att bo så. Det gör jag inte. För första gången i mitt vuxna liv bor jag på en plats där jag vill vara kvar, länge.
Senare tränade vi under det att barnen passades av morfar. Crosstraining, ett roligt och jobbigt pass. För ett år sedan hade inget i världen förmått mig att sätta min fot på ett sådant, men nu är det roligt.
På söndagen körde vi ut till sommarstugan för att döva vårt dåliga samvete och se efter om den stod kvar efter alla stormar. Det gjorde den, men inte de gamla murkna enarna vid vägen. De som växer upp i telefontråden och som vi borde fälla, men som ändå erbjuder visst insynsskydd. Nu har presens blivit imperfekt, och vi slapp ta beslutet. De låg prydligt nerblåsta, åt rätt håll, utan att ha skadat något. Till våren sågar vi upp dem och gör smörknivar eller något annat av dem.
På hemvägen stannade vi på Ikea, där vi köpte en så kallad juniorstol till Q. Kanske minskar ormandet och glidandet under måltiderna nu. From förhoppning. Barnen fick köttbullar och vi åt sallad.
Vid nattningen läste jag ut Lillebror och Karlsson på taket för Q. Kapitelböckernas era är inledd!
Kvällen avslutades framför TV:n då jag avlivade en gammal surdeg, nedläggning av tre par byxor. Garderoben är plötsligt mycket större!
Trots januari finns det hopp om livet.
Förslag
Kan vi inte bara ta och stryka januari ur almanackan? Urtråkig månad, årets tristaste alla kategorier, det har jag alltid tyckt. Kan man få byta den mot en extra majmånad? Inte? Nå, april då? September, oktober? Mars?
Nähä.
Undrar hur January Jones föräldrar tänkte egentligen. Mer än på allitterationen, alltså.
Nähä.
Undrar hur January Jones föräldrar tänkte egentligen. Mer än på allitterationen, alltså.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)