I tankarna har jag formulerat ett inlägg om min relativt nyfunna inställning till jobbet, på temat gilla läget, det kunde varit värre, count your blessings. Titeln är klar: Positiv lunch. Den anknyter till en historia från min förrförrförra arbetsgivare, den allra första. På den tiden var jag lättrörligare, mer påverkbar, mindre erfaren, otryggare. Men som tur är kan man minnas och dra slutsatser även av decenniegamla erfarenheter.
Positiv lunch får ni läsa om en annan dag, jag ska nog skriva inlägget i alla fall. Men just idag har jag ingen lust.
Precis när man bestämt sig för att tänka positivt och gilla läget får man reda på en hoper galenskaper som sänker ens förtroende och motivation.
Suck.
2012-02-29
2012-02-28
Fler fåglar
Och ikväll när jag traskade hem i skymningen hörde jag årets första koltrast. I februari! Alltid lika hjärtslitande.
Måtro om han firade att det idag är tjugo år sedan jag och min man bestämde oss för varann? Själva skjuter vi upp firandet till imorgon.
Måtro om han firade att det idag är tjugo år sedan jag och min man bestämde oss för varann? Själva skjuter vi upp firandet till imorgon.
Fiskmåsassociationer
Vaknade och konstaterade att det snöat under natten. Igår var det barmark och minus nio grader, idag är det nollgradigt och följaktligen slaskigt.
Jag klafsar till pendeltåget, det är tisdag, promenaddag, tågdag, örebrodag. Blöt om fötterna sitter jag nu på perrongen och väntar. Idag har jag ingen lust att vanka fram och tillbaka som jag brukar. Världen är insvept i ett vitgrått dis.
Så hör jag ett välbekant skri. Minsann. Det börjar bli vår, för fiskmåsarna har återvänt. Jag minns känslan från min uppväxt, från andra, långt tröstlösare morgonpromenader. Men när måsarna skrek, då hade det vänt. Då kunde man börja längta efter sommaren.
Snart kommer tåget. Jag tror att jag ska lyssna på lite körmusik. Uti vår hage, Alfvens sättning, som öppnar upp i slutpartiet och går från moll till dur.
Jag är usel på att höra skillnaden, men det hör jag. Läste nyligen en intervju med en tonsättare som inte ville välja mellan dur och moll, men sa att när moll övergår i dur, då är det speciellt.
Då lättar det, då ljusnar det. Då finns det hopp. Då skriker måsarna.
Jag klafsar till pendeltåget, det är tisdag, promenaddag, tågdag, örebrodag. Blöt om fötterna sitter jag nu på perrongen och väntar. Idag har jag ingen lust att vanka fram och tillbaka som jag brukar. Världen är insvept i ett vitgrått dis.
Så hör jag ett välbekant skri. Minsann. Det börjar bli vår, för fiskmåsarna har återvänt. Jag minns känslan från min uppväxt, från andra, långt tröstlösare morgonpromenader. Men när måsarna skrek, då hade det vänt. Då kunde man börja längta efter sommaren.
Snart kommer tåget. Jag tror att jag ska lyssna på lite körmusik. Uti vår hage, Alfvens sättning, som öppnar upp i slutpartiet och går från moll till dur.
Jag är usel på att höra skillnaden, men det hör jag. Läste nyligen en intervju med en tonsättare som inte ville välja mellan dur och moll, men sa att när moll övergår i dur, då är det speciellt.
Då lättar det, då ljusnar det. Då finns det hopp. Då skriker måsarna.
2012-02-27
Tålamod, envishet och självständighet
Simskolestormen har lagt sig. Skidskolan på fjällsemestern är avbokad ("Hurra!", var Q:s kommentar. Om jag tvekade innan gör jag det inte längre.)
I helgen fick både Q och jag vår första lektion i utförsåkning. Han klarade sig bättre än jag, eftersom han till skillnad från mig är helt orädd och alldeles trygg och säker i sin kropp.
Efteråt förklarade han för mig: Pappa ville att jag skulle bromsa genom att sätta skidorna som en glasstrut, men jag ville inte det, jag ville prova att bromsa på snedden istället, så då gjorde jag det.
Förra veckan iakttog han intresserat mitt stickande. Mamma, visa mig hur man gör!
Så jag visade. Igen och igen. Han höll sina händer ovanpå mina. Efter en stund frågade jag om han ville ha en egen stickning.
Jag letade på lagom grova strumpstickor och ett vackert rosa restgarn. Stickningen växer fram, centimeter för centimeter. Än så länge får jag sticka första maskan på varje varv. Men numera är alla maskor rättvända och inte vridna.
Jag häpnar över hans tålamod och ihärdighet.
I helgen fick både Q och jag vår första lektion i utförsåkning. Han klarade sig bättre än jag, eftersom han till skillnad från mig är helt orädd och alldeles trygg och säker i sin kropp.
Efteråt förklarade han för mig: Pappa ville att jag skulle bromsa genom att sätta skidorna som en glasstrut, men jag ville inte det, jag ville prova att bromsa på snedden istället, så då gjorde jag det.
Förra veckan iakttog han intresserat mitt stickande. Mamma, visa mig hur man gör!
Så jag visade. Igen och igen. Han höll sina händer ovanpå mina. Efter en stund frågade jag om han ville ha en egen stickning.
Jag letade på lagom grova strumpstickor och ett vackert rosa restgarn. Stickningen växer fram, centimeter för centimeter. Än så länge får jag sticka första maskan på varje varv. Men numera är alla maskor rättvända och inte vridna.
Jag häpnar över hans tålamod och ihärdighet.
2012-02-23
Tårtvägran
Nej, jag äter fan ingen prinsesstårta idag. Detta av ett enda skäl, ren tjurighet. Jag är galen i prinsesstårta, men den måste innehålla hallonsylt!
Det breda och alldeles äkta leendet hos dagens nyblivne far var lite rörande även för en inbiten antirojalist och bitter bebisgullhatare. Men därefter kom kräkreflexerna slag i slag. Att även behärskade medier som SVT förlorar sans och balans och spelar Stevie Wonder till slow-motionbilder av Daniel, och frågar ut förlossningsläkaren på det mest bisarra sätt. (Den senare levererade dagens bästa replik som svar på frågan om det var en "vanlig" förlossning: Ja, för mig.)
Karolinska har varit avspärrat i dagar, för att TV-bussarna ska få plats. Imorgon blir det konselj, och regeringen kommer att få veta namnet på den nya tronföljaren och vilket hertigdöme hon tilldelas. Regeringen ska vidare fatta beslut om införandet av två nya flaggdagar, födelsedag och namnsdag.
Det lilla barn som har fötts idag ska en dag bli vår statschef. Hennes tillvaro kommer att var inrutad och bevakad bortom allt förstånd. Och den enda orsaken är hennes genetiska arv.
Kan vi inte sätta stopp för de här galenskaperna nu?
Det breda och alldeles äkta leendet hos dagens nyblivne far var lite rörande även för en inbiten antirojalist och bitter bebisgullhatare. Men därefter kom kräkreflexerna slag i slag. Att även behärskade medier som SVT förlorar sans och balans och spelar Stevie Wonder till slow-motionbilder av Daniel, och frågar ut förlossningsläkaren på det mest bisarra sätt. (Den senare levererade dagens bästa replik som svar på frågan om det var en "vanlig" förlossning: Ja, för mig.)
Karolinska har varit avspärrat i dagar, för att TV-bussarna ska få plats. Imorgon blir det konselj, och regeringen kommer att få veta namnet på den nya tronföljaren och vilket hertigdöme hon tilldelas. Regeringen ska vidare fatta beslut om införandet av två nya flaggdagar, födelsedag och namnsdag.
Det lilla barn som har fötts idag ska en dag bli vår statschef. Hennes tillvaro kommer att var inrutad och bevakad bortom allt förstånd. Och den enda orsaken är hennes genetiska arv.
Kan vi inte sätta stopp för de här galenskaperna nu?
2012-02-20
Rwandamamman
Ikväll är jag ledsen. Mina ondaste aningar över mejl- och kommentarstystnaden från Rwandamamman besannades idag. Hon blev sjuk i somras, och nu är det slut.
Jag kände henne knappt, tänker jag först, men så bläddrar jag igenom de mejl och kommentarer jag fått från henne. Och den bild jag redan har förstärks och blir tydligare. Generös och omtänksam. Ärlig, saklig och osentimental.
Generöst upplät hon sitt hem åt trötta föräldrar med spralliga barn som suttit stilla i bilen alltför länge. Hemgjord hallonsaft och bullar och smultronplock i en fantastisk gammal trädgård. Lika generöst upprepade hon erbjudandet. Tyvärr kunde vi bara anta det denna enda gång.
Första sommaren med Y, är läget var som mest förtvivlat med tvåbarnschock och sömnbrist hittade jag ett litet paket i brevlådan, innehållande några uppmuntrande ord och ett par chokladbitar. När jag sökte jobb skickade hon mig flera tips.
Omtänksam in i det sista såg hon till att jag - en perifer bekant - fick reda på vad som hänt. Det rör mig till tårar.
Nu får jag aldrig veta hennes tankar om The Women's Room. Ingen gemensam resa till PEI blir det heller. Men när - inte om - jag någon gång kommer dit ska jag tänka på henne.
Ikväll tänker jag på hennes familj och lånar ord av Göran Tunström:
När mammor dör,
då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag,
då förlorar man en glänta.
När mammor dör,
då växer det sly överallt.
Jag kände henne knappt, tänker jag först, men så bläddrar jag igenom de mejl och kommentarer jag fått från henne. Och den bild jag redan har förstärks och blir tydligare. Generös och omtänksam. Ärlig, saklig och osentimental.
Generöst upplät hon sitt hem åt trötta föräldrar med spralliga barn som suttit stilla i bilen alltför länge. Hemgjord hallonsaft och bullar och smultronplock i en fantastisk gammal trädgård. Lika generöst upprepade hon erbjudandet. Tyvärr kunde vi bara anta det denna enda gång.
Första sommaren med Y, är läget var som mest förtvivlat med tvåbarnschock och sömnbrist hittade jag ett litet paket i brevlådan, innehållande några uppmuntrande ord och ett par chokladbitar. När jag sökte jobb skickade hon mig flera tips.
Omtänksam in i det sista såg hon till att jag - en perifer bekant - fick reda på vad som hänt. Det rör mig till tårar.
Nu får jag aldrig veta hennes tankar om The Women's Room. Ingen gemensam resa till PEI blir det heller. Men när - inte om - jag någon gång kommer dit ska jag tänka på henne.
Ikväll tänker jag på hennes familj och lånar ord av Göran Tunström:
När mammor dör,
då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag,
då förlorar man en glänta.
När mammor dör,
då växer det sly överallt.
2012-02-17
Allting uthärdar den. Åtminstone i dagsljus.
Igår kunde jag inte somna, för jag låg och tänkte på vad jag skulle skriva om kärleken till olika barn, och jag tänkte också på Lars H Gustafssons fina text om föräldrakärlek, och jag blev ledsen.
Nej, jag var redan ledsen. För strax innan vi skulle lägga oss vaknade Y till, och skrek förtvivlat. Först på mamma, men när jag närmade mig honom sparkade och slog han. Pappa! Han grät förtvivlat och översiggivet medan O borstade tänderna, och lät inte mig komma nära. Jag frågade om jag fick trösta honom och försäkrade att pappa kommer snart, men fick bara ilskna skrik och knytnävar till svar. Först en lång stund efter att O kommit lugnade han sig.
Det brukar inte ta mig särskilt hårt, det där. För jag är glad att jag inte längre är Y:s enda trygghet, den bördan var mig för tung. Och det skäms jag lite över. Så jag är lättad över att O nu är förstavalet, och skamsen över att jag inte är så tålig och mild som en mamma ska vara, och lite ledsen över att bli avvisad.
Där i mörkret, medan jag lyssnade till Y:s hickande gråtsnörvel som jag inte fått lindra, medan jag väntade på att min upprördhet skulle lägga sig, insåg jag att det funnits och finns hinder i vägen för min kärlek till Y. Hur småaktigt det än låter med (visserligen ganska stora) sömnproblem och att han i halvvaket tillstånd föredrar pappa.
Efter en stund steg jag upp och gick till Q:s rum och kröp ner bredvid honom. Med hans varma rygg mot min somnade jag, och sov gott hela natten.
Och så var det morgon, och ut ur sängkammaren kom en rufsig, sömndrucken Y, som bara ville en sak: sitta i knät hos mig och morna sig. Hans armar runt min hals, hans kind mot min axel.
Det är inte natt längre, vi har sovit, och det är bra igen.
Nej, jag var redan ledsen. För strax innan vi skulle lägga oss vaknade Y till, och skrek förtvivlat. Först på mamma, men när jag närmade mig honom sparkade och slog han. Pappa! Han grät förtvivlat och översiggivet medan O borstade tänderna, och lät inte mig komma nära. Jag frågade om jag fick trösta honom och försäkrade att pappa kommer snart, men fick bara ilskna skrik och knytnävar till svar. Först en lång stund efter att O kommit lugnade han sig.
Det brukar inte ta mig särskilt hårt, det där. För jag är glad att jag inte längre är Y:s enda trygghet, den bördan var mig för tung. Och det skäms jag lite över. Så jag är lättad över att O nu är förstavalet, och skamsen över att jag inte är så tålig och mild som en mamma ska vara, och lite ledsen över att bli avvisad.
Där i mörkret, medan jag lyssnade till Y:s hickande gråtsnörvel som jag inte fått lindra, medan jag väntade på att min upprördhet skulle lägga sig, insåg jag att det funnits och finns hinder i vägen för min kärlek till Y. Hur småaktigt det än låter med (visserligen ganska stora) sömnproblem och att han i halvvaket tillstånd föredrar pappa.
Efter en stund steg jag upp och gick till Q:s rum och kröp ner bredvid honom. Med hans varma rygg mot min somnade jag, och sov gott hela natten.
Och så var det morgon, och ut ur sängkammaren kom en rufsig, sömndrucken Y, som bara ville en sak: sitta i knät hos mig och morna sig. Hans armar runt min hals, hans kind mot min axel.
Det är inte natt längre, vi har sovit, och det är bra igen.
2012-02-15
Citatquiz, typ
Jag jobbar hemifrån idag, men är inte ensam. Jag har fått sällskap.
Jag tittar på henne och tänker att jag delar hellre hus med dig än med de små fladdriga smutsgrå fjärilarna som fortfarande fladdrar ut ur skafferiet ibland. Du får stanna om du lovar att äta upp dem.
Tänk om hon kunde svara, tänker jag sedan. Och plötsligt vet jag vilken bok jag ska läsa för Q ikväll.
Vet ni?
Jag tittar på henne och tänker att jag delar hellre hus med dig än med de små fladdriga smutsgrå fjärilarna som fortfarande fladdrar ut ur skafferiet ibland. Du får stanna om du lovar att äta upp dem.
Tänk om hon kunde svara, tänker jag sedan. Och plötsligt vet jag vilken bok jag ska läsa för Q ikväll.
Vet ni?
Kärlek
Och jag som fnyst åt annonser om röda rosor, geléhjärtan och chokladaskar hela dagen. Kommersiellt trams.
Alla hjärtans dag är fånig, tycker jag fortfarande. Men den blir mindre fånig om man inte begränsar den till den romantiska parkärleken. En dag att besinna kärleken, av vilken sort det vara må.
Mitt livs upplevelse av kärlek är mina barn. Så hett som jag åstundade och längtade efter att få barn så golvas jag ändå av den kärlek jag känner till dem. Men inte bara det. Relationen till barnen är den tuffaste och mest utmanande jag har till någon människa. Ingen annan prövar mig som dem. Ingen annan når mig som dem, innerst inne där jag är som mest sårbar, där jag är bara jag. Utan skal och förställningar. Ingen annan har lärt mig så mycket om mig själv som de har gjort.
(När jag skriver detta känner jag att jag måste vara ärlig. Det är Q jag tänker på när orden kommer. Men när jag läser inser jag att allt jag skrivit gäller Y också. Men Q kommer närmast. Han dundrade rakt in i mitt hjärta när jag fick honom och har stannat där. Y har liksom mera smugit sig på. Lite oroar det mig faktiskt. Man ska ju älska sina barn lika mycket. Fast hur vet man att man gör det? Mer om det en annan dag.)
2012-02-13
Om man vänder på det sitter röva ändå bak (fast inte)
Fredag morgon, O ropar där han sitter böjd över DN. Brukar karlar ta dig på röven, ja alltså andra än jag då? Är det ett problem i din vardag?
(Ja, eftersom vi kommer från Göteborg använder vi rätt ofta ordet röv. Fult men beskrivande.)
Näe, har aldrig hänt, svarar jag, eller jo förresten. Det var ju han i kören för ett år sedan. En av basarna, en kille i min ålder, flippade plötsligt ur när vi repade för en mindre informell konsert, och började nypa mig i ändan ideligen. Jag var ganska konsternerad. Det var irriterande men knappast kränkande. Jag tyckte mest synd om killen, han är en knepig typ och var uppenbarligen rätt instabil vid den här tiden. Efter några rejäla grabbatag sa jag till på skarpen, då slutade han.
När jag tänker efter riktigt ordentligt drar jag mig till minnes några incidenter på Chalmers också. Rejält spritblöta sådana.
Jag fattar inte, säger O. Alla kvinnor som vittnar om detta, det måste vara vanligt förekommande. Alltså måste det vara helt vanliga män som får för sig att bete sig som idioter. Själv skulle jag inte komma på idén.
Nä du nä. Du är ju vettig. Och plötsligt slår det mig att jag tänker annorlunda nu. För visst har jag hört det förut, kompisar som berättat att de inte får vara ifred, att de blir tafsade på i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Själv har jag gått tämligen fri.
Och jag har tänkt, vad är det som skiljer mig från dem. Är det för att jag är lång och skräckinjagande, inger respekt, inte blond, för tjock? Oattraktiv? Eller gör de andra tjejerna något kardinalfel, beter de sig inbjudande på något sätt? (Jo, så tänkte jag ibland, det erkänner jag.)
Nu tänker jag helt självklart att det har med männen att göra. Jag har omgivits av normala, sunda män som helt rimligt inte kommer på tanken att oinbjudet vidröra sina medmänniskors ändalykter. Lite hårddraget har jag flyttat problemet från offer till förövare.
(Ja, eftersom vi kommer från Göteborg använder vi rätt ofta ordet röv. Fult men beskrivande.)
Näe, har aldrig hänt, svarar jag, eller jo förresten. Det var ju han i kören för ett år sedan. En av basarna, en kille i min ålder, flippade plötsligt ur när vi repade för en mindre informell konsert, och började nypa mig i ändan ideligen. Jag var ganska konsternerad. Det var irriterande men knappast kränkande. Jag tyckte mest synd om killen, han är en knepig typ och var uppenbarligen rätt instabil vid den här tiden. Efter några rejäla grabbatag sa jag till på skarpen, då slutade han.
När jag tänker efter riktigt ordentligt drar jag mig till minnes några incidenter på Chalmers också. Rejält spritblöta sådana.
Jag fattar inte, säger O. Alla kvinnor som vittnar om detta, det måste vara vanligt förekommande. Alltså måste det vara helt vanliga män som får för sig att bete sig som idioter. Själv skulle jag inte komma på idén.
Nä du nä. Du är ju vettig. Och plötsligt slår det mig att jag tänker annorlunda nu. För visst har jag hört det förut, kompisar som berättat att de inte får vara ifred, att de blir tafsade på i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Själv har jag gått tämligen fri.
Och jag har tänkt, vad är det som skiljer mig från dem. Är det för att jag är lång och skräckinjagande, inger respekt, inte blond, för tjock? Oattraktiv? Eller gör de andra tjejerna något kardinalfel, beter de sig inbjudande på något sätt? (Jo, så tänkte jag ibland, det erkänner jag.)
Nu tänker jag helt självklart att det har med männen att göra. Jag har omgivits av normala, sunda män som helt rimligt inte kommer på tanken att oinbjudet vidröra sina medmänniskors ändalykter. Lite hårddraget har jag flyttat problemet från offer till förövare.
2012-02-10
Lägger av rustningen
Sitter på bussen och inser plötsligt att det varit en tuff vecka.
En vecka med vabb, två intensiva kundmöten, en hel del tjafs och konflikter i projektet. T2 verkar nöjdare nu, istället har jag fått en ny utmaning: Tändhatten. Han som brusar upp ideligen och bråkar med äldre, mer kompetenta kollegor i frågor där han själv har fel. Och han har inte ens vett att be om ursäkt efteråt.
Ja, ja. It takes all kinds.
Ovanpå detta avslutades veckan, som veckor brukar, med ett möte med min VD. Same procedure as last week. Ifrågasätta, gnaga, vrida, vända, nagelfara. Det är hans jobb att göra det, och mitt jobb att svara. Men idag gick han för långt, och jag sa ifrån. Mycket kan man säga om honom, men han kan ta kritik.
Men nu är jag trött, först nu känner jag det. Nu när årets hittills jobbigaste (och roligaste) pass känns i kroppen. Nu när Melissa sjunger i mina öron.
Plötsligt får jag en fasansfull vision. Att O ska köra ihjäl sig och pojkarna om två veckor när de reser till Dalarna och jag ska komma efter med tåget. Det är så verkligt i några sekunder att jag blir illamående och måste blinka bort tårar.
Morbida tankar betyder att jag är trött. Eller knäpp. Eller trött.
Men nu är det fredag kväll, och jag är på väg hem.
En vecka med vabb, två intensiva kundmöten, en hel del tjafs och konflikter i projektet. T2 verkar nöjdare nu, istället har jag fått en ny utmaning: Tändhatten. Han som brusar upp ideligen och bråkar med äldre, mer kompetenta kollegor i frågor där han själv har fel. Och han har inte ens vett att be om ursäkt efteråt.
Ja, ja. It takes all kinds.
Ovanpå detta avslutades veckan, som veckor brukar, med ett möte med min VD. Same procedure as last week. Ifrågasätta, gnaga, vrida, vända, nagelfara. Det är hans jobb att göra det, och mitt jobb att svara. Men idag gick han för långt, och jag sa ifrån. Mycket kan man säga om honom, men han kan ta kritik.
Men nu är jag trött, först nu känner jag det. Nu när årets hittills jobbigaste (och roligaste) pass känns i kroppen. Nu när Melissa sjunger i mina öron.
Plötsligt får jag en fasansfull vision. Att O ska köra ihjäl sig och pojkarna om två veckor när de reser till Dalarna och jag ska komma efter med tåget. Det är så verkligt i några sekunder att jag blir illamående och måste blinka bort tårar.
Morbida tankar betyder att jag är trött. Eller knäpp. Eller trött.
Men nu är det fredag kväll, och jag är på väg hem.
posted from Bloggeroid
2012-02-07
Jobba länge
Nu tänker jag bli politisk igen. Jag läste intervjun med Reinfeldt imorse och nickade. Det där har jag också tänkt på.
Mina föräldrar är omkring 70 och de jobbar som sagt fortfarande. Mamma cirka 25%, hur mycket pappa jobbar är inte gott att veta eftersom det är under synnerligen fria former och hans jobb och hans fritidsintressen flyter in i varann till den grad att han inte själv kan skilja det ena från det andra. Jag är övertygad om att jobbet höjer deras livskvalitet. Det ger dem en stabilitet, ett sammanhang och en bekräftelse.
Samtidigt ser jag i min omgivning hur arbetsgivare ratar människor i femtioårsåldern och äldre, av oklara anledningar. Man väljer hellre en trettiofemåring (med småbarn hemma) än en femtiotreåring (med utflugna barn och sålunda helt andra möjligheter att satsa på jobbet, för att inte tala om den längre erfarenheten). Varför? Vid femtifem kan man hälsa hem, verkar det som. Fast man har minst tio, kanske femton, kanske rentav tjugo aktiva år kvar. Medan småbarnspappor är den grupp i samhället som jobbar allra mest.
För egen del hade jag gärna velat ta det lite lugnare just nu medan mina barn är små. Och det gör jag ju. Men det är en ständig balansgång. Visst är det accepterat att gå tidigt för att hämta, att vara hemma med sjuka barn (som idag) och allt det där. Men lätt är det inte. Det är tusan så svårt att hitta ett jobb som är roligt och stimulerande men som inte är orimligt krävande.
Det är något snett när medelålders småbarnsföräldrar nästan jobbar ihjäl sig, ungdomsarbetslösheten skenar, och äldre som vill fortsätta jobba inte får göra det. För den senare gruppen finns faktiskt också. Hur man löser den ekvationen vet jag inte, men en bra början är att diskutera frågan.
Hur ett karriärbyte mitt i livet går till vet jag inte heller, men oj vad gärna jag skulle prova. Inte för att jag inte orkar, utan för att jag skulle ha lust. Men det är då inte självklart, det har jag sannerligen märkt. Bara inom mitt relativt smala område är det svårt att byta bransch. Jag är projektledare med erfarenhet av telekom och datorteknik. Jag hade gärna prövat att jobba som inköpare inom exempelvis medicin- eller energiteknik. Men efter förra årets jobbsökande vågar jag påstå att det är hart när omöjligt för mig att få ett sådant jobb. Arbetsgivare vågar inte anställa någon som inte har erfarenhet av exakt samma sak som tjänsten kräver. De verkar tro att man trots högskoleutbildning och ganska många års erfarenhet inte kan lära sig något nytt.
Och ja, jag vet att jag är insnöad och utgår från min egen erfarenhet. Men det gör många andra också, till exempel de som hånfullt uppmanar Reinfeldt att byta karriär och börja jobba inom hemtjänsten för att se om han orkar till 75. Det är ju just det detta inte handlar om. Att arbetsliv och pensionsålder ska vara konformt och lika för alla. Det är inte bra som det är idag. Vi måste ändra på det, vi måste börja diskutera hur. Jag tycker att Reinfeldt är modig som vågar ta upp frågan och jag blir beklämd när jag ser den retorik som han bemöts med. Hoppas debatten kan bli någorlunda saklig när de värsta känslostormarna har lagt sig.
Mina föräldrar är omkring 70 och de jobbar som sagt fortfarande. Mamma cirka 25%, hur mycket pappa jobbar är inte gott att veta eftersom det är under synnerligen fria former och hans jobb och hans fritidsintressen flyter in i varann till den grad att han inte själv kan skilja det ena från det andra. Jag är övertygad om att jobbet höjer deras livskvalitet. Det ger dem en stabilitet, ett sammanhang och en bekräftelse.
Samtidigt ser jag i min omgivning hur arbetsgivare ratar människor i femtioårsåldern och äldre, av oklara anledningar. Man väljer hellre en trettiofemåring (med småbarn hemma) än en femtiotreåring (med utflugna barn och sålunda helt andra möjligheter att satsa på jobbet, för att inte tala om den längre erfarenheten). Varför? Vid femtifem kan man hälsa hem, verkar det som. Fast man har minst tio, kanske femton, kanske rentav tjugo aktiva år kvar. Medan småbarnspappor är den grupp i samhället som jobbar allra mest.
För egen del hade jag gärna velat ta det lite lugnare just nu medan mina barn är små. Och det gör jag ju. Men det är en ständig balansgång. Visst är det accepterat att gå tidigt för att hämta, att vara hemma med sjuka barn (som idag) och allt det där. Men lätt är det inte. Det är tusan så svårt att hitta ett jobb som är roligt och stimulerande men som inte är orimligt krävande.
Det är något snett när medelålders småbarnsföräldrar nästan jobbar ihjäl sig, ungdomsarbetslösheten skenar, och äldre som vill fortsätta jobba inte får göra det. För den senare gruppen finns faktiskt också. Hur man löser den ekvationen vet jag inte, men en bra början är att diskutera frågan.
Hur ett karriärbyte mitt i livet går till vet jag inte heller, men oj vad gärna jag skulle prova. Inte för att jag inte orkar, utan för att jag skulle ha lust. Men det är då inte självklart, det har jag sannerligen märkt. Bara inom mitt relativt smala område är det svårt att byta bransch. Jag är projektledare med erfarenhet av telekom och datorteknik. Jag hade gärna prövat att jobba som inköpare inom exempelvis medicin- eller energiteknik. Men efter förra årets jobbsökande vågar jag påstå att det är hart när omöjligt för mig att få ett sådant jobb. Arbetsgivare vågar inte anställa någon som inte har erfarenhet av exakt samma sak som tjänsten kräver. De verkar tro att man trots högskoleutbildning och ganska många års erfarenhet inte kan lära sig något nytt.
Och ja, jag vet att jag är insnöad och utgår från min egen erfarenhet. Men det gör många andra också, till exempel de som hånfullt uppmanar Reinfeldt att byta karriär och börja jobba inom hemtjänsten för att se om han orkar till 75. Det är ju just det detta inte handlar om. Att arbetsliv och pensionsålder ska vara konformt och lika för alla. Det är inte bra som det är idag. Vi måste ändra på det, vi måste börja diskutera hur. Jag tycker att Reinfeldt är modig som vågar ta upp frågan och jag blir beklämd när jag ser den retorik som han bemöts med. Hoppas debatten kan bli någorlunda saklig när de värsta känslostormarna har lagt sig.
2012-02-02
Kanske ett genombrott
Den ena av de böcker jag citerar nedan, lånade jag med en baktanke. Jag har nämligen lite bekymmer med en nytillkommen kollega.
Sedan i somras har jag ju förvånats över hur lätt och smidigt samarbetet flyter med mina farbröder. De har accepterat mig helt, de gör som jag säger, de kommer ibland med förslag till förbättringar som jag lyssnar på och oftast genomför. Jag började tro att jag hade drömt eller inbillat mig hur det ibland kunde kännas på mitt gamla jobb. Ifrågasatt och osäker.
Så kom T2 till projektet. T2 är Trulpelles andlige lillebror. Inte fullt lika besvärlig och oförskämd, men helt klart släkt. Han är synnerligen kompetent, men har en trist attityd. Han har pepprat mig med förslag till olika förbättringar, varav jag faktiskt har tagit till mig de flesta.
Killen är förbannat duktig och kunnig. Han är en tillgång för projektet, vi har fått ett lyft sedan han kom. Men han skulle kunna vara en ännu större tillgång, om han kunde sluta tjura. Jag hittar fan inte nyckeln till honom. Som jag har funderat. Gillar han inte mig? Tycker han att en projektledare ska kunna mer, rota i tekniken, i detaljer? Har han för mycket att göra och är överansträngd? Har han privata bekymmer?
Första och sista frågan kan jag inte göra något åt. Den andra frågan vill jag inte göra något åt. Så här projektleder jag. Jag har helikoptersynen, jag gör tidplaner, jag är brandväggen mot kunden och ledningen, jag ser till att folk har de verktyg och förutsättningar de behöver för att kunna jobba. Men jag kan fan i mig inte göra jobbet åt dem. Jag vet att det finns de som anser att en projektledare ska vara bäst på allt och kunna dyka ner var som helst och ersätta vem som helst i projektet, men jag håller inte med.
Men arbetsbelastningen kan och ska jag göra något åt. Det är just det som är mitt jobb. Och jag misstänkte att det var där skon klämde.
Vid förra veckans möte sa jag till hela gruppen att nu när vi står inför en intensiv tid så vill jag veta om ni hinner med eller inte. Ni måste tala om för mig när det kärvar. Jag ska försöka vara uppmärksam men ni måste också vara tydliga. Alla nickade snällt, utom T2 som muttrade att vi gör väl så gott vi kan.
Igår pratade jag i förtroende med min vice projektledare. Vi fann varann från första stund. Han är drygt femtio, oerhört kunnig och erfaren, men lite rörig. Och ingen ledare. Han är min högra hand, jag hade aldrig kunnat göra mitt jobb utan honom. Vad är felet med T2, frågade jag, samarbetet funkar inte. Gillar han inte mig, eller har han för mycket att göra tror du?
Nej, nej, sa Vice förskräckt, klart han gillar dig. Men jag tror att han är missnöjd med hur projektet är planerat och insålt (detta är saker som hände före min tid). Ja, det är vi ju alla, konstaterade vi sedan.
Jag pratade också med en annan kollega, inte inblandad i projektet, men som känner T2. Äsch, han vill väl ha ditt jobb förstås, sa han.
Kanske är det så enkelt. T2 avslutar sina förslag med små nålstick som men det är ju inte jag som bestämmer och det är ju upp till projektet att besluta. De känns i alla fall som nålstick.
Idag hade vi telefonmöte, om en fråga som T2 tagit upp. Det var bra att han gjorde det, tyckte jag. Han förklarade den tekniska bakgrunden, mötet beslutade vad som skulle genomföras, jag fördelade arbetsuppgifterna. T2 lät allt surare.
Några timmar senare kom ett mejl: "Hur är det meningen att det här ska gå ihop? Just nu har jag följande uppgifter att göra: A, B, C, D och E. Och dessutom måste jag vara borta två dagar nästa vecka för ett annat projekt."
Jag ringde honom direkt. Tack för ditt mejl, bra att du skickade det! Vi kom snabbt överens om att uppgift A var viktigast och måste prioriteras, E minst viktig och kan vänta. Då lyfter jag bort B, C och D från dig, föreslog jag. Njae, B ville han allt behålla, det var bäst att han gjorde den själv. Okej, då säger vi så. Säkert att detta funkar nu då? Hinner du med?
Mm, svarade han, fortfarande surmulet men i något vänligare ton. Jag gör ju så gott jag kan.
Då först fattade jag. Att han ser det som ett misslyckande att inte hinna med. Att de krav jag har tyckt att han ställer på mig förmodligen är ingenting mot kraven han ställer på sig själv. Att han är ambitiös har jag sett, men nu begrep jag att han är självkritisk också.
Vi får se hur det artar sig framöver. Men kanske vänder det nu.
Och fan vad svårt karlar har att ta beröm förresten. Jag riktigt hörde i telefon hur han vred sig i genans. Om det finns en bok som heter Lära kvinnor berömma män utan att männen bara vill springa därifrån för att de tror att kvinnorna har skamliga avsikter så är jag spekulant.
Sedan i somras har jag ju förvånats över hur lätt och smidigt samarbetet flyter med mina farbröder. De har accepterat mig helt, de gör som jag säger, de kommer ibland med förslag till förbättringar som jag lyssnar på och oftast genomför. Jag började tro att jag hade drömt eller inbillat mig hur det ibland kunde kännas på mitt gamla jobb. Ifrågasatt och osäker.
Så kom T2 till projektet. T2 är Trulpelles andlige lillebror. Inte fullt lika besvärlig och oförskämd, men helt klart släkt. Han är synnerligen kompetent, men har en trist attityd. Han har pepprat mig med förslag till olika förbättringar, varav jag faktiskt har tagit till mig de flesta.
Killen är förbannat duktig och kunnig. Han är en tillgång för projektet, vi har fått ett lyft sedan han kom. Men han skulle kunna vara en ännu större tillgång, om han kunde sluta tjura. Jag hittar fan inte nyckeln till honom. Som jag har funderat. Gillar han inte mig? Tycker han att en projektledare ska kunna mer, rota i tekniken, i detaljer? Har han för mycket att göra och är överansträngd? Har han privata bekymmer?
Första och sista frågan kan jag inte göra något åt. Den andra frågan vill jag inte göra något åt. Så här projektleder jag. Jag har helikoptersynen, jag gör tidplaner, jag är brandväggen mot kunden och ledningen, jag ser till att folk har de verktyg och förutsättningar de behöver för att kunna jobba. Men jag kan fan i mig inte göra jobbet åt dem. Jag vet att det finns de som anser att en projektledare ska vara bäst på allt och kunna dyka ner var som helst och ersätta vem som helst i projektet, men jag håller inte med.
Men arbetsbelastningen kan och ska jag göra något åt. Det är just det som är mitt jobb. Och jag misstänkte att det var där skon klämde.
Vid förra veckans möte sa jag till hela gruppen att nu när vi står inför en intensiv tid så vill jag veta om ni hinner med eller inte. Ni måste tala om för mig när det kärvar. Jag ska försöka vara uppmärksam men ni måste också vara tydliga. Alla nickade snällt, utom T2 som muttrade att vi gör väl så gott vi kan.
Igår pratade jag i förtroende med min vice projektledare. Vi fann varann från första stund. Han är drygt femtio, oerhört kunnig och erfaren, men lite rörig. Och ingen ledare. Han är min högra hand, jag hade aldrig kunnat göra mitt jobb utan honom. Vad är felet med T2, frågade jag, samarbetet funkar inte. Gillar han inte mig, eller har han för mycket att göra tror du?
Nej, nej, sa Vice förskräckt, klart han gillar dig. Men jag tror att han är missnöjd med hur projektet är planerat och insålt (detta är saker som hände före min tid). Ja, det är vi ju alla, konstaterade vi sedan.
Jag pratade också med en annan kollega, inte inblandad i projektet, men som känner T2. Äsch, han vill väl ha ditt jobb förstås, sa han.
Kanske är det så enkelt. T2 avslutar sina förslag med små nålstick som men det är ju inte jag som bestämmer och det är ju upp till projektet att besluta. De känns i alla fall som nålstick.
Idag hade vi telefonmöte, om en fråga som T2 tagit upp. Det var bra att han gjorde det, tyckte jag. Han förklarade den tekniska bakgrunden, mötet beslutade vad som skulle genomföras, jag fördelade arbetsuppgifterna. T2 lät allt surare.
Några timmar senare kom ett mejl: "Hur är det meningen att det här ska gå ihop? Just nu har jag följande uppgifter att göra: A, B, C, D och E. Och dessutom måste jag vara borta två dagar nästa vecka för ett annat projekt."
Jag ringde honom direkt. Tack för ditt mejl, bra att du skickade det! Vi kom snabbt överens om att uppgift A var viktigast och måste prioriteras, E minst viktig och kan vänta. Då lyfter jag bort B, C och D från dig, föreslog jag. Njae, B ville han allt behålla, det var bäst att han gjorde den själv. Okej, då säger vi så. Säkert att detta funkar nu då? Hinner du med?
Mm, svarade han, fortfarande surmulet men i något vänligare ton. Jag gör ju så gott jag kan.
Då först fattade jag. Att han ser det som ett misslyckande att inte hinna med. Att de krav jag har tyckt att han ställer på mig förmodligen är ingenting mot kraven han ställer på sig själv. Att han är ambitiös har jag sett, men nu begrep jag att han är självkritisk också.
Vi får se hur det artar sig framöver. Men kanske vänder det nu.
Och fan vad svårt karlar har att ta beröm förresten. Jag riktigt hörde i telefon hur han vred sig i genans. Om det finns en bok som heter Lära kvinnor berömma män utan att männen bara vill springa därifrån för att de tror att kvinnorna har skamliga avsikter så är jag spekulant.
Och ett till
Jag läser en intressant om än - konstigt nog! - ganska illa skriven biografi. Så här står om huvudpersonens vänskap med en namne till mig:
Nå, vem är X? Och vem är Helga? Jag kan bistå med ledtrådar om det behövs, men det finns ett par redan i texten, så jag tror jag håller på dem så länge. Och ni minns väl reglerna, den som är tvärsäker trumpetar inte ut det i triumf, utan lämnar en listig ledtråd ämnad att övertyga mig om att hon vet.
Utan Helga hade kvinnosidan inte fått det genomslag som den fick. X var väl medveten om att (hon) fick draghjälp av Helga. Dessutom fick X i Helga en kamrat som hon kunde prata med, en alldeles egen kamrat (...) Hon ville ha fart i debatten och uppskattade Helgas ofta oväntade vinklingar. I ett brev (...) ger X uttryck för sin uppskattning:
Hjärtans kära Helga min!
Tack, tack, för brev och gott manus, som jag netop gjort i ordning och skickat på sätteriet i sista minuten.
Som du skriver Helga. Exempelvis den där lilla biten om kvinnlighet. Du är gudabenådad och originell som det icke ofta träffas hos oss kvinnor.
(...)
För X innebar kamratskapen med Helga ett andligt bad. För Helga å andra sidan innebar kontakten med X att en länge närd dröm gick i uppfyllelse: att få skriva och bli publicerad.
X uppmuntrade henne att skriva. Det var under deras tid tillsammans som Helga på allvar satte igång med sin första roman (...). Helga hade ingen skrivmaskin och var inte alldeles skicklig på stavning och meningsbyggnad, men X åtog sig att skriva rent Helgas handskrivna manus på maskin. Hur nu det gick till. X hade ännu inte lärt sig svenska språkets stavningsregler.
Nå, vem är X? Och vem är Helga? Jag kan bistå med ledtrådar om det behövs, men det finns ett par redan i texten, så jag tror jag håller på dem så länge. Och ni minns väl reglerna, den som är tvärsäker trumpetar inte ut det i triumf, utan lämnar en listig ledtråd ämnad att övertyga mig om att hon vet.
Citatquiz
På lunchrasten är jag på biblioteket, och av en händelse hittar jag denna bok.
Det verkar som att varje ung yrkeskvinnogeneration i 20-30-årsåldern inte vill se vad som troligtvis kommer att hända i relationerna till manliga kolleger. Man tror att allt är avklarat, utan bekymmer.En modern klassiker. Vad är det jag läser på arbetstid?
(..) Så var det för mig också en gång. Kanske beror det på att kvinnoförtrycket i Sverige är dolt, subtilt och strukturellt, man kan inte se och känna det förrän man varit ute i arbetslivet några år.
Varför är det då så viktigt för kvinnor att sätta gränser och vara tydliga gentemot män? Jo, därför att kvinnor idag är utsatta för en gigantisk projektion av problemen i dagens arbetsliv. Min absoluta uppfattning är att det stora problemet är att män på ledande nivå, särskilt i mellanställning, ofta mår förskräckligt dåligt. Enskilda förtroliga samtal med dem och samtal med till exempel företagsläkare styrker detta. I gruppsamtal skulle det aldrig komma fram. Män i ledande ställning tvingas alltför ofta att spela roller som de inte klarar. Detta ger visserligen status och position men männen känner egentligen inte igen sig själva i dem. Grabbspelet (…) förminskar männen själsligt och mentalt och ger dem en känsla av att vara en bluff. Och – som jag beskriver i denna bok – det är kvinnorna som blir bärare av deras vantrivsel.
2012-01-31
Årskrönika 2011
Jag brukar inte skriva årskrönikor men plötsligt kommer lusten över mig. Kanske för att 2011 var ett utvecklande år, då jag faktiskt gick från klarhet till klarhet. Bra att påminna mig om det när jag nu dignar under januaris gråtrista vardagsok (vardagsdok?). Fast januari är slut om några timmar!
Årets stora bedrift var förstås att jag efter många års ältande och ursäktande och dividerande med mig själv äntligen gick ner i vikt. Om någon händelsevis har missat det så finns en ingående processbeskrivning på annan plats. Ungefär femton kilo lättare är jag nu, vilket jag inte varit på lika många år. Även om ett par kilon har smugit sig tillbaka så är jag oerhört nöjd med resultatet, på mer än ett sätt.
2011 var också året då jag bytte jobb. Inte oväntat fick jag sparken från mitt gamla, vilket jag i och för sig inte sörjde över särskilt länge. Redan före mammaledigheten med Y hade jag bestämt mig för att jag ville sluta. Efter ett par månaders intensivt sökande fick jag napp. Min blivande chef verkade mycket bra, och jag lyckades förhandla till mig ett lönelyft på flera tusen.
Emellertid har drömjobbet visat sig vara lite för bra för att vara sant. Ensam och understimulerad, konstaterade jag häromveckan att jag är. Det är inte bra. Men å andra sidan: när jobbet visar sig från sin bästa sida så är det mycket givande. Inte dränerande, utan bekräftande och uppbyggande. Och det är bra.
Alldeles oväntat har jag tillskansat mig en ny färdighet under året, liten men ändock: min förståelse av danska har ökat markant, tack vare samarbetet med en synnerligen trevlig och duktig kollega i Danmark. Precis som jag ser han det som en hederssak att inte kapitulera och tala engelska med skandinaviska kollegor. En del missförstånd har det blivit, och många skratt. Jag har också blivit mycket bättre på en annan, viktigare sak: att våga fråga när jag inte förstår. Det är garanterat någon annan i rummet som inte heller förstår, men som inte vågar.
Apropå nya färdigheter så har jag lärt mig att springa också. Och att cykla, både på riktigt och på spinncykel. Viktminskningen ledde till radikalt omlagda motionsvanor (matvanorna är också ändrade, dock inte med samma exempellösa framgång. Men det ska väl finnas något att förbättra under 2012 också.) Under vistelsen på Sommarön bestämde jag mig för att börja springa, och det var ett av årets klokaste och bästa beslut. Till min ohöljda förvåning visade det sig vara skönt och roligt att springa, inte bara på den överjordiskt vackra ön, utan även hemma i förorten.
Sedan var bollen i rullning, jag började cykla till jobbet, och köpte SATS-kort och började gå på pass som jag tidigare knappt hört talas om och då ryst inför. Sannerligen, det går att lära gamla hundar att sitta! Åtminstone om de gamla hundarna själva får bestämma.
Årets största läsupplevelse var The Women's Room tätt följd av The Bone People (tack till den läsare vars namn jag glömt som tipsade mig om den senare!). TWR blev jag överraskad av, jag trodde inte att den skulle vara så bra. Säkert förstärkte överraskningen upplevelsen. En annan trevlig överraskning var Styggelsen av Amanda Hellberg liksom Kärleken i Julia Anderssons liv, oväntat bra.
Slutsats: det var de kvinnliga författarnas år. Åtminstone för mig.
I familjen hände det sig att min lillasyster gifte sig och ställde till med stort kalas, roligt för alla inblandade. Mammas och styvfars situation är oförändrad men mamma tycks må bättre nu än tidigare. Att hon arbetar två dagar varannan vecka tror jag har mycket med saken att göra. Det ger henne både distraktion och bekräftelse. (Jag får så mycket uppskattning, säger hon förundrat. Tror fan det, svarar jag. En erfaren och energisk medarbetare som kommer in och röjer undan surdegar. Klart de älskar dig.)
(Att arbeta i lagom dos efter pensionen tror jag kan vara ett recept till en lycklig ålderdom, givet att man gillar sitt jobb och är förmögen att utföra det. Pappa jobbar vid sjuttiotvå års ålder ungefär lika mycket eller lite som han alltid har gjort. Hans jobb är hans hobby och inget han blir rik på, eller knappt ens försörjer sig på. Det är livsviktigt på andra sätt.)
Min yngste son Y tog ännu ett steg ut i världen. Han som klängt sig fast vid mig, sedan vid sin far, går nu hos dagmamma. Inför inskolningen var vi riktigt oroliga, eftersom Y inte ville släppa O utom synhåll. Under sommaren gjorde O några tappra försök att lämna Y på gymmets barnpassning, vilket misslyckades varje gång. Men farhågorna kom på skam. Inskolningen gick som en dans och Y är lugn och trygg och glad. Enligt dagmamman håller han hela tiden ett getöga på storebror, men även den bevakningen börjar mattas av.
Dagmamman, ny för oss sedan i höstas, bor tvärs över gatan. Vår förra bodde tio minuters bilväg bort. Det låter inte mycket men åhh vad mycket lättare vardagen är numera! Men alla är olika och har sina starka och svagare sidor, så även dagmammor. Kanske berättar jag mer någon annan gång. Viktigast är att mina söner verkar ha det bra.
2012 blir ett spännande år. Q ska börja skolan. Jag måste bli bättre på att sköta sömn och mat, och så måste jag bestämma mig för om jag ska leta efter ett nytt spännande (krävande?) jobb eller vegetera vidare på mitt nuvarande.
Och förmodligen slutar jag inte blogga i år heller.
Årets stora bedrift var förstås att jag efter många års ältande och ursäktande och dividerande med mig själv äntligen gick ner i vikt. Om någon händelsevis har missat det så finns en ingående processbeskrivning på annan plats. Ungefär femton kilo lättare är jag nu, vilket jag inte varit på lika många år. Även om ett par kilon har smugit sig tillbaka så är jag oerhört nöjd med resultatet, på mer än ett sätt.
2011 var också året då jag bytte jobb. Inte oväntat fick jag sparken från mitt gamla, vilket jag i och för sig inte sörjde över särskilt länge. Redan före mammaledigheten med Y hade jag bestämt mig för att jag ville sluta. Efter ett par månaders intensivt sökande fick jag napp. Min blivande chef verkade mycket bra, och jag lyckades förhandla till mig ett lönelyft på flera tusen.
Emellertid har drömjobbet visat sig vara lite för bra för att vara sant. Ensam och understimulerad, konstaterade jag häromveckan att jag är. Det är inte bra. Men å andra sidan: när jobbet visar sig från sin bästa sida så är det mycket givande. Inte dränerande, utan bekräftande och uppbyggande. Och det är bra.
Alldeles oväntat har jag tillskansat mig en ny färdighet under året, liten men ändock: min förståelse av danska har ökat markant, tack vare samarbetet med en synnerligen trevlig och duktig kollega i Danmark. Precis som jag ser han det som en hederssak att inte kapitulera och tala engelska med skandinaviska kollegor. En del missförstånd har det blivit, och många skratt. Jag har också blivit mycket bättre på en annan, viktigare sak: att våga fråga när jag inte förstår. Det är garanterat någon annan i rummet som inte heller förstår, men som inte vågar.
Apropå nya färdigheter så har jag lärt mig att springa också. Och att cykla, både på riktigt och på spinncykel. Viktminskningen ledde till radikalt omlagda motionsvanor (matvanorna är också ändrade, dock inte med samma exempellösa framgång. Men det ska väl finnas något att förbättra under 2012 också.) Under vistelsen på Sommarön bestämde jag mig för att börja springa, och det var ett av årets klokaste och bästa beslut. Till min ohöljda förvåning visade det sig vara skönt och roligt att springa, inte bara på den överjordiskt vackra ön, utan även hemma i förorten.
Sedan var bollen i rullning, jag började cykla till jobbet, och köpte SATS-kort och började gå på pass som jag tidigare knappt hört talas om och då ryst inför. Sannerligen, det går att lära gamla hundar att sitta! Åtminstone om de gamla hundarna själva får bestämma.
Årets största läsupplevelse var The Women's Room tätt följd av The Bone People (tack till den läsare vars namn jag glömt som tipsade mig om den senare!). TWR blev jag överraskad av, jag trodde inte att den skulle vara så bra. Säkert förstärkte överraskningen upplevelsen. En annan trevlig överraskning var Styggelsen av Amanda Hellberg liksom Kärleken i Julia Anderssons liv, oväntat bra.
Slutsats: det var de kvinnliga författarnas år. Åtminstone för mig.
I familjen hände det sig att min lillasyster gifte sig och ställde till med stort kalas, roligt för alla inblandade. Mammas och styvfars situation är oförändrad men mamma tycks må bättre nu än tidigare. Att hon arbetar två dagar varannan vecka tror jag har mycket med saken att göra. Det ger henne både distraktion och bekräftelse. (Jag får så mycket uppskattning, säger hon förundrat. Tror fan det, svarar jag. En erfaren och energisk medarbetare som kommer in och röjer undan surdegar. Klart de älskar dig.)
(Att arbeta i lagom dos efter pensionen tror jag kan vara ett recept till en lycklig ålderdom, givet att man gillar sitt jobb och är förmögen att utföra det. Pappa jobbar vid sjuttiotvå års ålder ungefär lika mycket eller lite som han alltid har gjort. Hans jobb är hans hobby och inget han blir rik på, eller knappt ens försörjer sig på. Det är livsviktigt på andra sätt.)
Min yngste son Y tog ännu ett steg ut i världen. Han som klängt sig fast vid mig, sedan vid sin far, går nu hos dagmamma. Inför inskolningen var vi riktigt oroliga, eftersom Y inte ville släppa O utom synhåll. Under sommaren gjorde O några tappra försök att lämna Y på gymmets barnpassning, vilket misslyckades varje gång. Men farhågorna kom på skam. Inskolningen gick som en dans och Y är lugn och trygg och glad. Enligt dagmamman håller han hela tiden ett getöga på storebror, men även den bevakningen börjar mattas av.
Dagmamman, ny för oss sedan i höstas, bor tvärs över gatan. Vår förra bodde tio minuters bilväg bort. Det låter inte mycket men åhh vad mycket lättare vardagen är numera! Men alla är olika och har sina starka och svagare sidor, så även dagmammor. Kanske berättar jag mer någon annan gång. Viktigast är att mina söner verkar ha det bra.
2012 blir ett spännande år. Q ska börja skolan. Jag måste bli bättre på att sköta sömn och mat, och så måste jag bestämma mig för om jag ska leta efter ett nytt spännande (krävande?) jobb eller vegetera vidare på mitt nuvarande.
Och förmodligen slutar jag inte blogga i år heller.
2012-01-30
Igenkänning
Jag blev stående en lång stund imorse och pratade med pojkarnas dagmamma. Först gällde det dataspelspolicy. Q vill ta med sitt Nintendo till dagmamman, jag tycker att han spelar tillräckligt mycket hemma, Q hävdar att kompisarna får ha med sina, hur funkar det hela egentligen? Svar: de spelar ibland men turas då om med hjälp av äggklocka. Sedan kom jag in på simskolehistorien.
Å, sa hon. Jag vet precis. Min dotter (idag närmare trettio) vägrade skidskola. Jag provade att anmäla henne utan att säga något, och gick dit med henne ovetande.
- Hur gick det då?
- Hon rymde rakt ut i skogen och jag fick springa efter. Det slutade med att vi båda två satt och grät på en sten mitt i skogen i Åre. Fast sen lärde hon sig att åka skidor med hjälp av en kompis. Q är en glad, pigg och rolig unge, jag skulle inte alls oroa mig för honom om jag var du.
Å, sa hon. Jag vet precis. Min dotter (idag närmare trettio) vägrade skidskola. Jag provade att anmäla henne utan att säga något, och gick dit med henne ovetande.
- Hur gick det då?
- Hon rymde rakt ut i skogen och jag fick springa efter. Det slutade med att vi båda två satt och grät på en sten mitt i skogen i Åre. Fast sen lärde hon sig att åka skidor med hjälp av en kompis. Q är en glad, pigg och rolig unge, jag skulle inte alls oroa mig för honom om jag var du.
2012-01-29
Och sedan blev det söndag
Dövar dåligt samvete genom att ta första morgonpasset, det var pinsamt länge sedan O fick sovmorgon.
Sover ikapp mellan nio och halv elva.
Sen frukost i lugn och tystnad, resten av familjen leker ute i solen och snön.
Klär på mig och ansluter. Tänk att jag inte upptäckte termobyxor förrän jag fick barn.
Provar olika pulkabackar i närheten av huset. Q övar skidor, Y övar snowracer. Båda ramlar och slår sig men kämpar på.
Korvlunch i underställ.
Ut igen. Q ansluter sig till kompisen och hans familj. O och jag går en vagnpromenad med Y för att han ska sova.
Bakar blåbärsmuffins med grannbarnen och mina egna. Fyra ungar kring benen. Bjuder hela bandet på muffins, ytterligare en pojke ansluter sig.
Plockar ner alla julgardiner, tomtar och stjärnor. Sätter tillbaka de vanliga gardinerna. Det känns rent och fräscht.
Läser två fina bilderböcker för Q. Pratar länge efter att ha släckt lampan, om allt och inget.
Söndag blev veckans bästa dag.
Sover ikapp mellan nio och halv elva.
Sen frukost i lugn och tystnad, resten av familjen leker ute i solen och snön.
Klär på mig och ansluter. Tänk att jag inte upptäckte termobyxor förrän jag fick barn.
Provar olika pulkabackar i närheten av huset. Q övar skidor, Y övar snowracer. Båda ramlar och slår sig men kämpar på.
Korvlunch i underställ.
Ut igen. Q ansluter sig till kompisen och hans familj. O och jag går en vagnpromenad med Y för att han ska sova.
Bakar blåbärsmuffins med grannbarnen och mina egna. Fyra ungar kring benen. Bjuder hela bandet på muffins, ytterligare en pojke ansluter sig.
Plockar ner alla julgardiner, tomtar och stjärnor. Sätter tillbaka de vanliga gardinerna. Det känns rent och fräscht.
Läser två fina bilderböcker för Q. Pratar länge efter att ha släckt lampan, om allt och inget.
Söndag blev veckans bästa dag.
2012-01-28
Depplördag med simskolestorm
Idag har varit en riktig skitdag. Jag vaknade med halsont och ställde in dagens träningspass. O gav sig dock iväg som planerat, men någonstans måste vår kommunikation ha klickat, för han var borta längre än jag trodde varpå jag såg hela dagsplaneringen rasa och blev arg. Extra arg eftersom jag var ur gängorna redan innan. Jävla väder ute dessutom. Lördag som ska föreställa veckans bästa dag.
Stämningen i familjen var alltså inte på topp när det drog ihop sig till dagens ödesstund: simskola för Q. Men först lite bakgrund.
Q är spänstig och fysiskt försigkommen och sålunda rätt bra på vattenlek. Han simmar hundsim med simdyna, och hoppar från flytbrygga eller poolkant utan flytetyg. Det är alltså inte någon större brådska med att lära honom simma "på riktigt" men han har själv uttryckt intresse, förmodligen inspirerad av grannbarnen som går på simskola. Så O anmälde honom och tänkte att det skulle bli en trevlig lördagsaktivitet för honom och Q några veckor framöver. Vi köpte simglasögon och nya badbyxor, Q var stolt och förväntansfull.
Första gången var förra lördagen, och det gick bra till en början. Men plötsligt fick Q totalt psykbryt, började skrika och ville upp ur vattnet och vägrade återvända. Både O och senare jag försökte utröna vad det var som hade hänt men fick ingen större klarhet. Q ville eller snarare kunde inte förklara. Vår känsla är att inget särskilt egentligen hände, snarare att han blev besviken på simskolan som på något sätt inte motsvarade hans förväntningar. (Att han är ovillig att delta i gruppaktiviteter vet vi ju sedan förut.)
Under veckan har vi inte pratat särskilt mycket mer om saken, utan legat lågt. Q har på eget initiativ övat att doppa ansiktet i vattnet i badkaret, det går jättebra.
Imorse konstaterade vi så att det var lördag, och Q blev genast betänksam. Jag vill inte gå idag, sa han, vi går dit nästa vecka istället. Ånej. Efter en stunds resonerande gick han med på att prova simskolan idag fast han tyckte det var läskigt/tråkigt/allmänt dumt (exakt vad vet vi fortfarande inte) och så lovade vi att han skulle slippa om han efter detta fortfarande inte ville. Vi tummade på saken och alla var glada.
När det var dags att åka fick Q ett utbrott, som jag hanterade illa, jag blev alldeles för arg. O tog över och resonerade och påminde om löftet, att han lovat att prova. Till sist kom de iväg.
En timme senare återvände de, O som ett åskmoln. Q hade villigt lekt och simmat i bassängen med honom men sedan vägrat gå in till simskolan, och vidare varit mycket kreativ i sina ursäkter. Jag längtar efter mamma nu, simfröken ser dum ut, de letar efter skatter på fel sätt, och så vidare.
Q å sin sida stod ute vid brevlådan och vägrade komma in. Sedan O hämtat in honom låg han med ytterkläderna på i en hög på hallgolvet och vägrade svara på tilltal. Därefter på sin säng med huvudet i kudden och händerna för öronen. Skamsen? Förmodligen. Men framför allt trotsig. Rebell, revolutionär, upprorsmakare i tyst men enveten kamp mot överheten.
Kvällen blev tyvärr inte särskilt trevlig efter detta. Varken O eller jag klarade att lyfta oss i håret och svälja vår irritation men också oro. Vad tar det åt ungen? Vi måste ha gjort något kardinalfel, hur kunde det bli så här? Skidskola är förstås lika bra att avboka det också? Herregud, han ska ju börja i skolan till hösten, hur ska det gå? Och så vidare.
Naturligtvis överreagerar vi. Vi är inte ett dugg oroliga för att Q inte ska lära sig simma. Inte heller bryr vi oss om att vi betalat en nu onödig avgift för simskolan. (Fast av pedagogiska skäl har vi faktiskt nämnt det för Q.)
Det som gnager mig är att det känns som att jag borde kunnat hjälpa Q med det här. Han och vi har försatt honom i en situation som han av någon anledning inte vill eller kan klara av, och vi kunde inte hjälpa honom att hitta nyckeln. Jag trodde att jag var på rätt väg när jag bad honom lita på mig och lova mig att prova bara idag, för jag trodde verkligen att han skulle tycka det var roligt om han gav det en chans. Och jag var övertygad om att han skulle känna sig glad och stolt efter att ha övervunnit sin rädsla eller motvilja. Jag ville hjälpa honom att växa och lyckas och istället har det blivit tvärtom!
Ilskan har runnit av mig, istället är jag vemodig och sorgsen. Själv ligger han och sover, men hans bild blickar mot mig från ett foto. Ett år gammalt, han var mycket rundare i kinderna då. Det går så fort. Min bestämda pojke. Jag borde lita på dig och din trygghet och ditt själv, ditt kan-själv, din självklarhet. Ändå känns det som att jag måste skydda dig. Från vem? Från dig själv, men ibland också från mig och de känslor du kan väcka hos mig.
Aldrig anade jag att de skulle vara så motstridiga. När man är mamma, då är man väl mild och klok och upphöjd över maktkamper? Inte blir man väl själv reducerad till en arg och trotsig sexåring?
Stämningen i familjen var alltså inte på topp när det drog ihop sig till dagens ödesstund: simskola för Q. Men först lite bakgrund.
Q är spänstig och fysiskt försigkommen och sålunda rätt bra på vattenlek. Han simmar hundsim med simdyna, och hoppar från flytbrygga eller poolkant utan flytetyg. Det är alltså inte någon större brådska med att lära honom simma "på riktigt" men han har själv uttryckt intresse, förmodligen inspirerad av grannbarnen som går på simskola. Så O anmälde honom och tänkte att det skulle bli en trevlig lördagsaktivitet för honom och Q några veckor framöver. Vi köpte simglasögon och nya badbyxor, Q var stolt och förväntansfull.
Första gången var förra lördagen, och det gick bra till en början. Men plötsligt fick Q totalt psykbryt, började skrika och ville upp ur vattnet och vägrade återvända. Både O och senare jag försökte utröna vad det var som hade hänt men fick ingen större klarhet. Q ville eller snarare kunde inte förklara. Vår känsla är att inget särskilt egentligen hände, snarare att han blev besviken på simskolan som på något sätt inte motsvarade hans förväntningar. (Att han är ovillig att delta i gruppaktiviteter vet vi ju sedan förut.)
Under veckan har vi inte pratat särskilt mycket mer om saken, utan legat lågt. Q har på eget initiativ övat att doppa ansiktet i vattnet i badkaret, det går jättebra.
Imorse konstaterade vi så att det var lördag, och Q blev genast betänksam. Jag vill inte gå idag, sa han, vi går dit nästa vecka istället. Ånej. Efter en stunds resonerande gick han med på att prova simskolan idag fast han tyckte det var läskigt/tråkigt/allmänt dumt (exakt vad vet vi fortfarande inte) och så lovade vi att han skulle slippa om han efter detta fortfarande inte ville. Vi tummade på saken och alla var glada.
När det var dags att åka fick Q ett utbrott, som jag hanterade illa, jag blev alldeles för arg. O tog över och resonerade och påminde om löftet, att han lovat att prova. Till sist kom de iväg.
En timme senare återvände de, O som ett åskmoln. Q hade villigt lekt och simmat i bassängen med honom men sedan vägrat gå in till simskolan, och vidare varit mycket kreativ i sina ursäkter. Jag längtar efter mamma nu, simfröken ser dum ut, de letar efter skatter på fel sätt, och så vidare.
Q å sin sida stod ute vid brevlådan och vägrade komma in. Sedan O hämtat in honom låg han med ytterkläderna på i en hög på hallgolvet och vägrade svara på tilltal. Därefter på sin säng med huvudet i kudden och händerna för öronen. Skamsen? Förmodligen. Men framför allt trotsig. Rebell, revolutionär, upprorsmakare i tyst men enveten kamp mot överheten.
Kvällen blev tyvärr inte särskilt trevlig efter detta. Varken O eller jag klarade att lyfta oss i håret och svälja vår irritation men också oro. Vad tar det åt ungen? Vi måste ha gjort något kardinalfel, hur kunde det bli så här? Skidskola är förstås lika bra att avboka det också? Herregud, han ska ju börja i skolan till hösten, hur ska det gå? Och så vidare.
Naturligtvis överreagerar vi. Vi är inte ett dugg oroliga för att Q inte ska lära sig simma. Inte heller bryr vi oss om att vi betalat en nu onödig avgift för simskolan. (Fast av pedagogiska skäl har vi faktiskt nämnt det för Q.)
Det som gnager mig är att det känns som att jag borde kunnat hjälpa Q med det här. Han och vi har försatt honom i en situation som han av någon anledning inte vill eller kan klara av, och vi kunde inte hjälpa honom att hitta nyckeln. Jag trodde att jag var på rätt väg när jag bad honom lita på mig och lova mig att prova bara idag, för jag trodde verkligen att han skulle tycka det var roligt om han gav det en chans. Och jag var övertygad om att han skulle känna sig glad och stolt efter att ha övervunnit sin rädsla eller motvilja. Jag ville hjälpa honom att växa och lyckas och istället har det blivit tvärtom!
Ilskan har runnit av mig, istället är jag vemodig och sorgsen. Själv ligger han och sover, men hans bild blickar mot mig från ett foto. Ett år gammalt, han var mycket rundare i kinderna då. Det går så fort. Min bestämda pojke. Jag borde lita på dig och din trygghet och ditt själv, ditt kan-själv, din självklarhet. Ändå känns det som att jag måste skydda dig. Från vem? Från dig själv, men ibland också från mig och de känslor du kan väcka hos mig.
Aldrig anade jag att de skulle vara så motstridiga. När man är mamma, då är man väl mild och klok och upphöjd över maktkamper? Inte blir man väl själv reducerad till en arg och trotsig sexåring?
2012-01-27
Där hör den hemma
Och så har vi vår yngste son, som agerar kyskhetens riddare i vårt hem. Han spände ögonen i sin fader då denne naken passerade köket på sin väg mellan dusch och sovrum:
- (barskt) NEJ! Boppen va på toa!
- (barskt) NEJ! Boppen va på toa!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)