Avgiftning? Neddrogning?

Y är fortfarande ett sömnmonster. Det blir lite bättre, och så är det sämre igen. Han har aldrig sovit en hel natt utan att väcka oss. Oftast är han ledsen, ibland arg, ibland rädd. Alltid okontaktbar.

Det som lugnar bäst är välling. Tre vällingflaskor per natt drar han i sig. En vid läggdags, två under natten. De står färdigblandade på nattduksbordet, han dricker dem kalla.

Härom morgonen var sängen blöt, förstås. Det som går in måste ut, enkel matematik. Jag la en tidning mellan lakan och madrass för att suga upp det värsta. Y kom till mig med huvudet bekymrat på sned. Blött, konstaterade han.

Ja, Y, det är blött i sängen, och det är för att det har kommit kiss i sängen! Och det beror på att du dricker så mycket välling! Ska vi bestämma att du somnar utan välling ikväll? Som Q gör? Som stora pojkar gör.

Y:s mörka ögon blev allt mörkare och större och han svarade ja med mindre och mindre röst. Sedan drog han efter andan och gnydde lite. Jag sträckte ut armarna och han flög upp i min famn. Där lät han sig tröstas en stund och jag undrade om jag varit för brutal. Samtidigt - det här går inte längre!

På kvällen frågade han några gånger efter nejji i klagande ton, men sedan somnade han. Och kvällen därpå tog det visserligen en helsikes tid att få honom att somna, men välling var det inte tal om. Nu har han somnat fyra kvällar utan välling. Och nattvällingen är neddragen till trefjärdedelsflaskor. Snart minskar vi dem kanske till hälften.

Ändå funderar jag på att kontakta barnläkare igen. Det är nu snart ett år sedan jag var på neoatal och sa att vi såg ljuset i tunneln vad gäller sovandet. Doktorn spände ögonen i mig och frågade om det verkligen var så, och jag sa ja. Det gjorde vi, och det gör vi. Allt är så mycket bättre än de där första förtvivlade månaderna. Men riktigt bra är det inte.

Som vanligt reagerar O och jag på motsatt vis. Jag grubblar och grunnar och vill agera. Han vill avvakta och se, och hoppas på det bästa. Eftersom det är O som tar hand om Y på natten har han sista ordet.

Men igår suckade han och sa att nu tycker även han att det börjar gå åt fel håll.

Så efter helgen ska jag nog ringa neonatal igen. Eller barnläkarmottagningen. Med viss skepsis gör jag detta, för jag undrar vad de kan hjälpa oss med. Och så hoppas jag slippa tjat om att han borde sova i egen säng i eget rum.

Om barns snällhet

Den ökar med kvadraten på avståndet till föräldrarna. Citatet tillskrivs min mormor.

Dagen före julafton passade svärmor/farmor pojkarna under ett par timmar medan O och jag tränade, lunchade och handlade de sista julklapparna. Härlig avkoppling, jag var på strålande humör när jag steg innanför dörren och ropade hej. Till svar fick jag ett illvrål från ett barn (minns faktiskt inte vem) som blivit tillsopat av ett annat. Och så häpet från farmor: Men vad hände nu? Ni har varit som små änglar hela dagen?

Jovisst. Ända tills mamma kom hem.

Idag bad vi min pappa komma och passa dem en stund, återigen ville vi träna tillsammans (nytt gemensamt intresse i ett snart tjugoårigt förhållande, inte illa!).

Pappa dök upp i god tid, vi drack kaffe och pratade en stund. Innan jag gick förmådde jag Q att stänga av TV:n och gå ner till morfar och lillebror. Han var förvånansvärt medgörlig, avstängning av TV eller dator brukar annars resultera i bråk. Jag hjälpte honom att leta fram lego, pussel och kulbanor att roa dem alla med och så lämnade vi dem.

Efter några steg minns jag något jag glömt, så jag springer tillbaka. Ingen av de tre herrarna vid köksbordet bevärdigar mig med en blick. De är upptagna.

Koncentrationen går nästan att ta på. Här ska byggas lego.

Flytetyg

Hur gör man för att inte drunkna i vardagen? Det har också jag undrat den här veckan, då min nästipp nätt och jämt stuckit ovan ytan.

Idag fick jag ett svar.

Man tar ledigt, och kräver att maken gör detsamma. Man lämnar skamligt nog barnen till barnomsorg, dock senare än vanligt och med löfte om att hämta betydligt tidigare.

Man medtager morgontidningarna och en rejäl kaffe att avnjuta på tunnelbanan.

Man promenerar från Sergels torg till Skeppsholmen och insuper himmel, ljus och vatten. För otroligt nog är vädret klart och kallt för första gången på länge.

Man ser en konstutställning.

Man äter en inte särdeles märkvärdig lunch, som kompenseras till fullo av utsikten över Nybroviken.

Man promenerar i maklig takt runt Skeppsholmen och genom Kungsträdgården och dryftar allt det man aldrig hinner prata om annars.

Man handlar kläder på rea i en dryg timme, och gör flera fynd (jeans med bootcut! Hurra!).

Repris: tunnelbana, kaffe, tidningar.

Man hämtar två glada barn och går hem och lagar spenatlasagne.

Man har tre lediga dagar framför sig och tänker att man ju faktiskt inte har så mycket att gnälla över egentligen.

Gudskelov!

Vid middagsbordet frågar Q varför Y inte har lika svart hår som han (det har han inte, det börjar mörkna nu men är fortfarande mer brunt än svart). Jag svarar att det beror på hur hans mamma och pappa i Korea ser ut och vilken färg på håret de har.

- Tänker du ibland på din mamma i Korea, Q?
- Nej. Jag tycker att jag har det bra här hos er.

Aj mitt hjärta. Det sväller av stolthet och glädje men det svider lite, lite också.

Vad jag alltid har misstänkt

Sorgligt, men nog fan har jag alltid undrat om Anna Wahlgren med sin besserwisserattityd, för att inte tala om hennes hårresande lättsinniga inställning till alkohol, var en så bra mamma egentligen.

Explosiv tendens och jämställdhetstankar

En konkret orsak till min efter-jul-(postnatala?)-besvikelse var att min man tvingades jobba. Förutom både lördag och söndag helgen före jul och en hel del under den följande veckan, till och med lillejulafton, också alla helgfria mellandagar. Före julhelgen hjälpte svärmor mig att hålla ställningarna, och jag hyste förhoppningar om att åtminstone några dagar skulle hållas fria. De grusades, och mitt humör sjönk.

På fredagen, dagen före nyårsafton, slängde jag alla goda föresatser över bord och exploderade. Inte så att jag hade tigit still innan, men jag hade försökt att behärska mig. Jag tänkte på den forskning jag nyligen läst om, att det är bättre att lägga band på sin ilska, luftar man den blir man bara ännu argare. Jag mindes hur det varit när jag själv behövt jobba över, hur trängd jag känt mig mellan min egen och O:s besvikelse och jobbets krav.

Explosionen rensade luften, jag slutade vara arg och ledsen. Även O mådde bättre, tror jag.

Men det var inte om detta jag skulle skriva, utan om ett samtal jag hade i mellandagarna med en god vän. Hennes man jobbar ofta över, och hon har för länge sedan slutat bli besviken över det. Hon planerar sin och barnens tillvaro utan honom. Kan han vara med blir det en trevlig bonus, men de klarar sig utmärkt ändå.

Hon har tagit all föräldraledighet, han ingen. Med de första barnen var hon ledig tre år i sträck. Hon gör sig inga illusioner om vad som väntar när hon kommer tillbaka nästa gång. Klart de inte satsar på mig, säger hon. Men hennes man anses allt mer oumbärlig på sitt jobb, får tioprocentiga löneökningar år efter år.

Jag känner knappt några som klarar att kombinera två utvecklande och roliga jobb med familjeliv, sa hon. I de flesta familjer finns ett plus- och ett minusjobb.

Hon är krass och realistisk och osentimental och fast jag aldrig hade velat byta så känner jag ändå respekt för hennes val. Lite avundsjuk är jag också. På många vis är hennes - deras - tillvaro enklare än min, och vår. De slipper tjafset och slitningarna. Deras arbetsfördelning är självklar.

Fast lite irriterad är hon över att det är hon som nattar alla barnen varje kväll. Sju dagar i veckan smiter maken till datorn vid halvåttatiden. Jag hade blivit galen, säger jag. Den konflikten väljer jag bort, svarar hon, den korta tid vi har tillsammans på kvällen vill jag inte förstöra med gräl.

Nej. Jag tror inte att jag hade klarat det. Till skillnad från henne hade jag blivit arg och bitter.

Men lätt är det inte.

Ett enda löfte

Sitter på jobbet och stirrar ut i gråvädret och känner mig obestämt ledsen. Hela förmiddagen gick åt till att vänja mig vid att vara tillbaka på jobbet igen. Noll produktivitet. Nu är det snart mörkt.

Det ekar i mig av en barnslig saknad och besvikelse. Var det inte mera? Är det redan över?

Julklappar, vi måste fan sluta med larvet. Jag fick två som gjorde mig verkligt glad, och flera som gjorde mig stressad och irriterad, eftersom jag egentligen inte ville ha dem men kände att jag borde bli glad. De som verkligen gladde mig var en scarf från mamma inköpt på en av hennes många resor, i svart och rött. Mina färger. Och en tavla från pappa, som han målat själv för många år sedan. Den föreställer den enda segelsemester vi gjorde tillsammans alla tre, sommaren 1975. När vi kom hem från den berättade mamma att hon ville skiljas.

Jag hade inte sett tavlan på flera år, fem närmare bestämt. Det var då jag senast besökte pappas lägenhet, ett besök som gjorde mig mycket beklämd. Jag vill inget hellre än att hjälpa honom röja upp, men det går inte. Jag kan inte. Han vill inte. Han måste vilja själv.

Oron för honom finns där ständigt, men också glädjen. Han har alldeles på egen hand lyckats gå ner nästan tjugo kilo. När jag berömmer honom viftar han bort det, äsch jag gör ju inget särskilt. Det är inte ens svårt. Förresten var det du som inspirerade mig när du själv gick ner i vikt.

Någon månad före jul bad vi honom passa pojkarna, jag skulle komma hem sent från tjänsteresa och O var upptagen med något. Jag skyndade hem, inte utan oro. Men den var alldeles obefogad. De hade ätit pannkakor, Y hade bajsat. Q hade slitit sig från dataspelet för att visa morfar var nya blöjor fanns, och hur blöjhinken fungerade.

Vad jag vet var det pappas första bajsblöja sedan jag själv åstadkom dylika. Jag prisade hans initiativförmåga (våtservetterna hade han missat, men satte Y i duschen istället). Åja, svarade han. En vuxen karl ska väl klara av sånt.

På bussen på väg till jobbet, in i vardagen igen efter en alltför kort ledighet, lyssnar jag på Lars Winnerbäck. Jag får liksom ingen ordning på mitt liv. Varför resonerar texten i mig? Det är sannerligen ordning på mitt liv, fast det inte känns så på morgonen den 2 januari.

Jag läser Majas fantastiska text om sorg efter skilsmässa och blir så berörd att jag börjar gråta, där på bussen. Lite är det nog Winnerbäcks fel också.

Fast innerst inne vet jag vad som är fel, och vari mitt livs oordning består. Det gamla vanliga, mycket enkelt.

Enda nyårslöftet i år är att jag måste sova mer. Sluta prioritera bort sömn. Den är lika viktig som barn, man, mat och träning.

Pusselbitar på plats

Den här veckan har ett par viktiga saker klarats upp.

I måndags anlände svärmor alias farmor till sönernas (och min) stora glädje. Avlastningen var extra välkommen eftersom dagmamman skickat ett nödrop samma eftermiddag: Y har kräkts. (För första gången, faktiskt.) Farmor höll ställningarna hemma så att O och jag kunde jobba som vanligt.

I tisdags tackade jag nej till konsultjobbet, dock inte av de skäl jag anfört tidigare. De gjorde saken enkel för mig genom att erbjuda en lön som ligger ett par tusenlappar lägre än vad jag tjänar idag. Jag funderade i en vecka, och bestämde sedan att nejsåtamejtusan går jag ner i lön för ett jobb som förmodligen kräver mer av mig.

Sista ordet är möjligen inte sagt. Det är inte uteslutet att de återkommer med ett sockrat bud efter jul. Eller inte. Jag tar en risk genom att tacka nej, det gör jag. Men jag har det inte så dåligt just nu heller. Lite nyfiken är jag allt på vart den här skutan är på väg (innan den sjunker).

Igår eftermiddag lyckades jag och min projektgrupp med förenade krafter, efter ett onämnbart antal timmar och dito möten, äntligen få till det som borde ha gjorts för ungefär ett år sedan, nämligen att få kunden att godkänna specifikationen av den produkt vi är i full färd med att utveckla. Det kändes som ett mindre storverk och är möjligen årets julklapp till oss alla.

Igår kväll skrev vi färdigt handlingslistan, O gav sig ut i mörkret och jag städade ur kylskåpet och nattade barn medan svärmor diskade. Två timmar senare återvände O med sex fullastade stora kassar. Kvällens sista pusslande var att få in all mat i kylskåpet. Men nu överlever vi en smärre belägring.

Ikväll ska svärmor baka pepparkakshus, med två små assistenter. Imorgon ska jag och O träna tillsammans och köpa de sista julklapparna.

Sedan kan det faktiskt få bli jul.

En rebellisk fågel

Mamma, vad är Carmen? frågar Q plötsligt vid läggdags. Ett flicknamn, svarar jag, och så är det en opera.

Det visar sig att han minns att jag och O varit på operan Carmen för några veckor sedan när moster och morbror var barnvakter. Jag nynnar Toreadorarian för honom, den känner han väl igen från det gräsliga programmet Små Einsteins. Vi skojar och sjunger När-ja-ha-badat-tå-årkar-ja-mej-torr-e-ja-då-torr-e-ja-då. Så sjunger jag Habaneran, med sin mossiga svenska text:

Ja kärlek har zigenarblod
av ingen lag den låter styra sig
för om du skyr mig ska jag älska dig
men älskar jag så akta dig

Den sjunger Carmen och så blir alla killar som ser henne kära i henne, förklarar jag. Blir de, säger Q förvånat, varför då?

- Tja, varför blir man kär i någon? Kanske för att de tycker att hon är vacker och fin och verkar rolig och trevlig att vara med?
- Och för att hon sjunger bra. Och för att hon är söt.
- Ja, så kan det vara. Hur känns det att vara kär tror du?
- Pirrigt i magen tror jag, fast jag vet inte, jag har aldrig varit kär.
- Det är kanske inte så ovanligt när man är fem år. Det blir du säkert någon gång.

Vi pratar om annat en stund och så tystnar Q. Jag har nästan somnat själv när han säger:

- När Carmen sjunger den där sången, blir alla killar som ser henne kära i henne. De blir nog.. pussnödiga!

Kärlek och kultur, allt går att begripa då man är fem år. Kanske rentav bättre då.

Nämen alltså det här kan ju inte vara meningen

..nu har jag tagit mig ur sängen vilket var dagens största bedrift..

..iordninggjort två små pojkar (utan större bråk, dagens andra bedrift)..

..forslat två små pojkar till barnomsorg (kommit ihåg att plocka med mig ett par överdragsbyxor, bedrift tre!)..

.. kommit ihåg mobil, träningsväska, lunchlåda, mössa och handskar (OK, fick springa tillbaka och hämta mobilen)..

..kommit ihåg att månadskortet gick ut i lördags varför jag måste gå vägen om Pressbyrån och köpa en åkremsa..

..gjort detta i decimeterdjupt snöslask och snöblandat regn..

.. forcerat denna väderlek och tagit mig till jobbet..

Bedrifterna hopar sig! Och klockan är inte ens tio! Är det inte färdigt nu? Ska jag JOBBA också?!?!

Borta och hemma, och nära

Trött, trött, trött. Fast glad. Och inte alls så trött som förr, före barnen. Då trött också betydde ledsen.

I torsdags kväll kom jag hem efter tre nätter borta. Y var förkyld och hade hostat sig igenom nätterna. Han är jordens största pappagris utom när han är sjuk, då regredierar han och vill bara ha mamma. Natten till fredag vaknade han just som vi hade somnat och skrek i nästan en timme. Hysterisk, ledsen, okontaktbar. Det som till sist fick honom att lugna sig var att sitta i min famn och bli vaggad. Sådan är han aldrig annars, det brukar alltid vara O han vill ha.

Nästa morgon skulle pojkarna på teater med sin dagmamma. Bilbrist rådde, och eftersom jag varit borta några dagar och jobbat intensivt under dessa, tyckte jag att jag kunde ta förmiddagen ledig. Så jag åkte på barnteater på fredag förmiddag. Q satt i mitt knä under hela föreställningen, blickstilla och trollbunden, utan att släppa min hand.

Jag är tacksam över att mina barn så väl förmår uttrycka sina behov. När jag har varit borta behöver de min närhet, och de kräver den också. Tydligt, det går inte att missa. De lär mig att vara deras mamma.

Så blev det helg, och O kallades in att jobba övertid. Årsskifte stundar, då system ska startas om och saker göras rätt, annars blir konsekvenserna stora för många. Inte mycket att säga om det. Lördagens väder var så genomjävligt att jag och barnen faktiskt inte satte våra fötter utanför dörren. Vi la pussel, spelade schack (Q vann!), tittade på Ture Sventon, åt lussekatter, lagade biff stroganoff, sydde julstrumpor och grälade en hel del. I umgänget med mina söner är det tvära kast. Än driver de mig till vansinne, än smälter jag av värme och kärlek och skratt. Men när det blev övertidsarbete även på söndagen trotsade vi vädret och våldgästade min syster och svåger, som julpysslade och lagade julmat tillsammans med vänner.

Medan Y pillade fast nejlikor i en apelsin och Q klippte pappersstjärnor kom det över mig ännu en gång, som det gör ibland. Det är för jävligt att det inte går att vara ensamstående mamma i Korea. Det är en stor skam att ett av världens mest utvecklade länder inte kan eller snarare vill stödja föräldrar som av olika skäl har svårt att ta hand om sina barn. På andra sidan jorden lever två kvinnor som har lämnat ifrån sig sitt kött och blod. Sörjer de? Förtränger de? Hur överlever man?

Och samtidigt är jag så fruktansvärt tacksam och glad. Mina barn skänker mig mer glädje än någon eller något annat gjort. Varje dag. Hade det inte varit för dessa kvinnors trauma och Koreas förhatliga system, hade jag inte haft dem. Hur lever man med det?

Inte vet jag. Fast det gör jag. Och ibland tänker jag på det. Men inte alltid.

Testing, testing

Tredje advent var som sagt fin, men några sammandrabbningar blev det förstås. Dagen därpå läser jag om cannabis och att tonåringar alltid testar gränser. Jag undrar banne mig hur Q:s tonårstid kommer att bli.

På vägen hem från förortscentret där vi inhandlat saffran och annat får Q som brukligt springa i förväg. Vi går på gångvägar och han vet att han ska stanna och invänta mig vid övergångsstället. Tror jag. Men när jag kommer fram är han mitt ute i gatan, den är gudskelov tom på bilar. Jag ropar högt och argt, och säger sedan upprört att du vet väl att du inte får göra sådär, det är farligt!

Q vindar med ögonen och härmar mig med tillgjord röst. Jag morrar inombords men försöker en gång till. Q härmas igen. Härdsmälta hos mig, som yttrar sig i att jag tar honom hårt om ansiktet med båda händerna och ser honom stint i ögonen. Först då bryts hans tuffa attityd, han blir ledsen och arg och börjar gråta.

Vi går hemåt, ett sorgesamt par. Q vrålar, jag är arg och ledsen (varför når jag honom inte med mindre än att bli så förtvivlat arg?) och fortfarande rejält uppskakad och rädd. Q stannar och förklarar hickande att han måste kissa. Jag vill hjälpa, men han kan själv. Men jag får hjälpa honom att dra upp byxorna efteråt, och passar på att krama honom och intill hans kind säger jag precis det jag känner.

- Vad du skrämde mig. Tänk om det kommit en bil och kört på dig och du dött och jag inte haft någon pojke mera, då hade jag nog inte velat leva själv.

Kanske tar jag i för mycket, men det är från djupet av mitt hjärta utan några överdrifter. Q begrundar en stund.

- Men mamma, jag såg mig faktiskt för. Jag kan gå över gatan själv.
- Jo, jag förstår det, men jag tycker att du är för liten än så länge. Man måste åtminstone gå i skolan.

Q ser trumpen ut.

-Ja, jag vet att du tycker det. Och inte får jag tända tändstickor själv heller!

Snygg räddning

Tredje advent. Idag har vi bakat världens godaste lussekatter, i alla fall enligt receptmakerskan. Jag är väldigt förtjust i lussekatter och har provat mig igenom ett antal recept genom åren. (Tjatet om Kesella för saftighet förstår jag inte, viktigare är att inte övergrädda dem och att svepa dem i handdukar medan de kallnar.) De här blev helt okej, hur kan något som penslas i smör och doppas i strösocker smaka annat än gott?

Hur som helst, penslandet och doppandet har utförts av moi efter att barnen somnade. Förutom fyra lussekatter som familjen festade på strax före läggdags. Varvid jag på skoj suckade över att jag skulle stå heela långa natten och sockra lussekatter. Q såg fundersam ut.

- Vad synd att pappa inte är uppfinnare, då hade han kunnat uppfinna en apparat som hade smör och socker på lussekatterna, så hade du inte behövt jobba så mycket.
- Men Q, varför säger du att det är synd att pappa inte är uppfinnare, jag hade ju lika gärna kunnat vara det? Mammor kan väl uppfinna saker likaväl som pappor?

Q ser på mig med en glimt i de mörkbruna.

- Jo, men jag vill att du ska ha tid att gosa med mig!

Liten revansch

Jo, jag går vidare med konsultjobbet. Ny träff inbokad nästa vecka. Jag vill som sagt höra vad de har att erbjuda, jag är inte så säker på att jag kommer att tacka ja. Gör jag det blir det efter moget övervägande. Ska resonera mer om balansen privatliv, familjedito och arbete samt devisen sätta familjen före jobbet i ett annat inlägg.

Idag ringde min förre chef, från förra jobbet (fast även han har ett nytt numera). Han har lovat att ställa upp som referens, och han undrade vad jag själv tyckte att jag hade för svaga sidor. Dina styrkor kommer jag ihåg, sa han, men jag kommer inte på några särskilda svagheter.

Vi är goda vänner nu, men för snart två år sedan hade vi en rejäl dust, som minnesgoda läsare säkert vet.

Hehe, sa jag. Jag ska nämna två, och du borde komma ihåg dem, för vi diskuterade dem: svårt att utöva tillräcklig auktoritet samt bristande teknik- och detaljintresse. Fast det där med auktoriteten funkar mycket bättre numera än på förra jobbet, tillade jag.

Aha, sa han. Men det var ju en mossig kvinnosyn på gamla jobbet. Jag har funderat mycket på det de senaste månaderna. Du blev nog ett offer för det, faktiskt.

Och så var det teknikintresset, det mindes han att han kritiserat. Att det tog längre tid för mig än för de andra projektledarna att förstå hur produkterna fungerar. Det är ju inte så konstigt om man inte är intresserad. Men du hade ju en ovanlig bakgrund, påpekade han, alla de andra projektledarna hade jobbat med tekniken innan, de hade ett försprång som du saknade. Kanske ställde vi onödigt höga krav.

Du är ju mer generalist än specialist, Helga, och det är ju i allmänhet det man vill ha av en projektledare.

Efteråt känner jag mig omåttligt nöjd. Hut går hem men det kan ta upp till sjutton år, som mamma brukar säga.

Det är fan så skönt att få bekräftelse på att det jag en gång tänkt och reagerat på inte var alldeles fel.

Upptäckter och utebliven komplimang

Det var alltså julfest på jobbet i fredags. Eftersom de senaste veckorna varit turbulenta hade jag ingen vidare lust att gå dit. Men trots detta, eller kanske just därför, blev det ett riktigt roligt kalas.

Man gör sina upptäckter. Min mumlande kollega i rummet bredvid, som alltid ler vänligt men som inte kan avsluta en enda mening utan alltid blir stående och hummar och ummar (vilket driver mig till vansinne fast jag ler vänligt tillbaka, för jag har ju ett gott hjärta), hans leende blev ännu bredare när han fått lite innanför västen, och så hade han visst händer och armar också. Som plötsligt befann sig lite varstans. På mig och andra kvinnliga kollegor.

Jag har varit med förr, så jag kopplar på autopiloten. Ler och glider undan. Möter inte blickar på dansgolvet, i alla fall inte för länge. Egentligen är det sorgligt. När vi plötsligt bara var kvinnor som dansade, kände jag en påtaglig lättnad. Äntligen! Nu kan vi dansa som vi vill, ingen som missuppfattar.

Apropå det - dans och missuppfattningar - gjorde jag en annan upptäckt. En ung man i trettioårsåldern som jag inte haft någon särskild uppfattning om tidigare. Vi har småpratat någon gång men han verkar ganska tillknäppt. Men på dansgolvet! Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag blev helt fascinerad och ville bara titta på honom hela tiden. Och eftersom jag numera försöker leva efter devisen att beröm ska man slösa med, och tycker man att något eller någon är bra ska man tala om det, hade jag egentligen velat säga ungefär:

Jag kan inte sluta titta på dig när du dansar, det är det häftigaste jag har sett. Jag menar verkligen bara just det och Inget Sånt, jag är lyckligt gift  - vi fick rentav till det igår kväll - och ska snart vingla hem till min man och mina små barn, så missuppfatta inte det här för all del. Men fasiken människa vad du dansar bra!

Men sånt kan man ju inte säga. Så det gjorde jag inte heller.

Och tur var väl det kanske. För idag när jag mötte honom i korridoren höll han envist blicken i golvet.

Bemästra blyghet

Direkt efter gårdagens luciatåg åkte vi med gossarna till min faster och farbror i deras fashionabla förort, där vi brukar agera kattfamilj bland hermelinerna på årligt adventsmingel.

Q mindes de välfyllda godisskålarna, så han var pigg på utflykten. Jag mindes hans framfart, kryssande mellan flygeln, soffbordet och de antika byråarna, alla smakfullt belamrade med Waldemarsuddekrukor och diverse pjäser från Svenskt Tenn, och var glad över att han fått leka av sig innan.

Hur som helst, vid ankomsten drabbades Q av ännu en akut blyghetsattack och gömde sig bakom mig. När farbror och faster (som han känner) hälsade på honom försökte han gömma huvudet under min kjol, och vägrade sedan att gå in i vardagsrummet.

Jag tog honom i knät och resonerade med honom, och efter en stund släppte det värsta. Men den mesta tiden tillbringade han på golvet, under den bordsände där godisskålarna stod.

I bilen efteråt fick han faktiskt en liten uppsträckning. Jag grälade inte precis på honom, men förklarade att folk tycker det är konstigt och lite tråkigt när han gömmer ansiktet och inte svarar på tilltal. Att han verkar otrevlig fast han inte menar det. (Och att det är strängt förbjudet att försöka krypa in under min kjol vet han mycket väl, det har vi pratat om tidigare.) "Jag blev blyg!" försvarade han sig med, och visst, det måste man få vara. Men inte otrevlig. Vi vuxna är minsann blyga också fast det inte märks lika mycket. "Ja mamma, varför pratar du egentligen hela tiden med folk du inte känner?" undrade Q förnumstigt.

En femåring måste få vara just fem år, och det är svårt att veta hur stora krav man bör ställa. Samtidigt är det en enorm fördel att tidigt lära sig vissa grundläggande sociala färdigheter, som att svara på tilltal och hälsa. Sånt som inte ens vissa vuxna kan.

Fast båda pojkarna skakade hand med gammelfarbror, det gjorde de faktiskt.

Stjärngossar i sittstrejk

Idag var det luciatåg med dagmammegruppen, i gympasalen i den närbelägna skolan. Q hade önskat att få vara stjärngosse, så det fick han. Y:s önskemål var svåra att uttyda eftersom han svarade ett välartikulerat "ja" på alla frågor om vad han ville vara, så vi chansade och köpte en stjärnstrut åt honom också och la upp Q:s urvuxna stjärngosselinne en dryg decimeter. Lillebror brukar vilja göra samma sak som storebror.

Q har i flera veckor pratat om att han inte vill sjunga med luciatåget. Samma tendens märkte vi hos förra dagmamman. Särskilt blyg är han inte, annat än korta stunder. Han sjunger bra och tycker att det är roligt. Min instinktiva känsla är att han ogillar både kollektiva övningar liksom situationer som han inte kan kontrollera.

Jag har frågat honom ibland vad det beror på, men han kan inte svara, och det är ju sannerligen mycket begärt. Ibland undrar jag om vi borde hjälpa honom att komma över sin blyghet eller ovilja eller rampfeber eller vad tusan det nu är, men eftersom vi inte riktigt vet är det heller inte lätt att hjälpa*.

Gossarna fick på sig sina linnen, strutar och stjärnbeprydda pinnar, och var naturligtvis de mest bedårande stjärngossar som skådats. Mandelögon och kolsvart hår gör sig bra till vita särkar. Men när luciatåget skulle ställas upp gick det som vi misstänkt, Q vägrade lämna mitt knä. Och när Q vägrade, då vägrade även Y. Vi tittade på luciatåg med varsin pojke i famnen.

Vår sympatiska dagmamma tog sittstrejken med knusende ro. När det sjungits och fikats var det dags för lek. Pinnarna blev snabbt lasersvärd, stjärnorna alternerade som kaststjärnor och magiska sköldar. De konfiskerades emellertid, istället drog vi fram romerska ringar, plintar, mattor och bommar och lekte av hjärtans lust i över en timme. Jag har aldrig någonsin haft så roligt i en gymnastiksal, i mitt minne är de likställda med tortyrkammare. Måtte mina pojkar aldrig känna så, men det tror jag inte heller.

* För det kan väl aldrig bero på att jag själv tycker att barnluciatåg är tämligen svåruthärdliga?

Holy shit

Jag har varit på personalfest. Och haft R-O-L-I-G-T. Jag var trött och oinspirerad, så ingen blev häpnare än jag. Jag har dansat i timmar, stegräknaren har slagit i taket.

Livet har en förmåga att överraska en.

posted from Bloggeroid

Demonstration

Imorse när jag kom ut från duschen möttes jag av ett litet demonstrationståg. Uppviglarens avsikt var att talkörer skulle dåna och plakat viftas. Det senare stämde, men talkörerna blev det si och så med. Inte så konstigt kanske, när en demonstrant drabbas av akut blyghet och tunghäfta, en annan visserligen deltar med glatt humör men mest fnissar bakom nappen som sitter stadigt mellan tänderna.

Men budskapet gick fram. På plakaten (som i sanningens namn var lappar) stod det:

INGEN FEST UTAN OSS!

MER FAMILJ, MINDRE FEST!

Vadan detta? Jo, jag ska på jobbets julfest ikväll.

(Y sprang runt med sin lapp i nypan under resten av morgonen.)

Krångelkonsulten, nyfunnen pondus, jobbkaos, samt Helga konsult (?)

Roligt med läsarfrågor! Jag gillar att skriva om jobbet, fast jag ibland oroar mig över min indiskretion. En gammal dröm jag har är att skriva en roman löst baserat på mitt arbetsliv. Det finns alldeles för få bra böcker som handlar om andra yrken än polisens.

Hur bemötte jag krångelkonsulten? Med balans och behärskning. Jag var mycket cool under hela telefonsamtalet och lät nog oberörd, men var det alls inte. Hjärtat bankade och ansikte och hals flammade oklädsamt. Men sånt hörs ju inte på telefon. Intressant nog har jag inte det minsta problem med självbehärskningen inför situationer som denna, men hemma med mina barn blir jag topp tunnor rasande oftare än jag vill tänka på. Man är bra konstigt funtad.

Som jag nämnt tidigare undrar jag om min attityd provocerade honom lite extra. Å andra sidan var han stöddig och otrevlig från allra första början, då jag fortfarande var servil. Det var först i telefonsamtalet som jag tuffade till mig.

Eftersom han varit konstant bufflig blev det också ganska lätt för mig att konstatera att här är det faktiskt inte mig det är fel på. Det är den här killen som har problem, som snedtänder på en fullkomligt normal fråga.

Och så fick jag ju stöd också, allra bäst från min chef, som läste igenom all korrespondens och lyssnade på min redogörelse för telefonsamtalet, och genast satte fingret på den springande punkten: Men vad har han levererat?

Samma fråga ställde hon direkt till honom, varpå han svarade i sedvanligt högdragen stil om hur viktig, upptagen och expertkunnig han är, varpå hon upprepade frågan. Sedan har vi inte hört av honom, och min tro är att vi inte lär göra det heller.

Men jag ska erkänna att det var några kvällar jag hade svårt att somna medan det värsta bråket pågick. Men nu är det över (tror jag). Och nej, jag är inte särskilt rädd för det skitsnack han kanske sprider. Det lär slå tillbaks på honom själv.

Därmed kommer vi in på ett annat ämne, som både gläder och fascinerar mig. På detta jobb har jag hittat en pondus och en auktoritet som jag inte alls lyckades uppamma på mitt förra, annat än i de fackliga förhandlingarna. Jag funderar ganska mycket på varför, både förr och nu. Ett svar är helt enkelt snöbollseffekt. Börjar man känna sig liten och osäker, är det lätt att det fortsätter. Det var något med kulturen på förra jobbet, det var det. Jag kände mig ifrågasatt ända från början, efter bara en månad fick jag veta att en av mina medarbetare var förbannad över att inte han fått jobbet som projektledare, och att han ansåg att han i praktiken utförde det och att jag var inkompetent. Dessutom var jag privat ganska tilltufsad och olycklig efter flera års kombination av barn- och arbetslöshet.

Nu är jag otvivelaktigt tryggare och lyckligare. Och erfarnare förstås. Och lite mer hårdhudad. Häromdagen fick jag kritik av en av ingenjörerna i min projektgrupp. Han tyckte att den riskanalys jag gjort var på en för övergripande och oteknisk nivå. Förr hade jag blivit nervös och känt mig oduglig och avslöjad. Nu blev jag först lite skärrad, men sansade mig sedan. Tänkte efter och insåg att hans kritik var befogad. Jag markerade att jag förstod vad han pratade om, att jag jobbat med liknande saker förut. Bra förslag, är det en sådan här typ av analys du tänker på? Vilka risker tycker du är mest överhängande? Har du förslag på ett format att presentera dem i? Inte? Då föreslår jag att jag skriver in dem i anteckningarna från veckomötet, och uppdaterar dem kontinuerligt där, så slipper vi hålla reda på ytterligare ett dokument.

Det är som att jag förr alltid låg ett eller två steg efter och aldrig hann ifatt. Nu har jag istället ett litet försprång. En marginal, inte alls stor, men tillräcklig. Näsan över vattnet och simdyna. Behöver inte paddla frenetiskt som förr, kan unna mig att flyta och vila ibland.

Det borde vara frid, fröjd och gamman på jobbet, med andra ord. Men det är det inte. Min chef som varit ett stort stöd, en förebild och en mentor har fått sluta under mycket otrevliga former. Min nya chef är ingen mindre än skrytmånsen som inte vill anställa invandrare. Förvisso är han också en gemytlig och gladpratig person som jag officiellt inte alls har något emot. Men av samma kaliber som min förra chef är han inte.

Sålunda behöver jag ett nytt jobb. Så småningom. Det är inte särskilt bråttom. Fast när man väl börjat tänka i de banorna är det lika bra att realisera planerna. Förra veckan hade jag bestämt mig för att tacka nej till konsultjobbet. Nu har jag ändrat mig, och vill fortsätta resonemanget. Vi får se vart det leder.