Jag har som så många andra blivit ganska tagen av Tinselflickans senaste inlägg. Det är knappt att jag har orkat läsa dem, och när jag har gjort det har jag påmints om varför jag inte läser några andra IVF-bloggar. Aldrig mer.
Häromdagen organiserade jag min egen blogg och satte etiketter på alla inlägg. IVF-helvetet var en given kategori, och med fasa såg jag hur räknaren stadigt tickade uppåt. Det kändes fånigt skönt när Adoption vann över IVF-helvetet, om så med ett enda ynka inlägg. Bubblaren Livet med Q bidar sin tid, men den lär nog segla upp i topp så småningom.
Det var en märklig känsla att läsa de svartaste anteckningarna, som denna, eller denna. Samtidigt som känslorna blir alldeles levande för mig när jag läser, kan jag knappt tro att det var jag som skrev det. Kändes det så starkt? Hur kunde de känslorna gå över på såpass kort tid, efter att ha dominerat mig fullständigt?
Det beror på en hel massa saker. Tiden läker, jag har gått vidare, jag fick till sist en förklaring till att jag aldrig blev gravid, jag kunde sätta stopp för karusellen och göra avslut.
Men framför allt, och tvärt emot vad jag hade föresatt mig, så är det Q som har lyft mig till andra sidan. Jag trodde inte att det kunde fungera så, jag var rädd att tro att adoptionen skulle lösa alla problem, jag ville inte lägga över ansvaret för min läkning på ett litet barn som eventuellt hade ett eget trauma att hantera. Men så blev det.
Detta skrev jag i mars 2004: "Det finns något hos mig som aldrig kommer att få komma ut om jag inte blir mamma. Jag vet inte vad det är, kärlek kanske. Kärlek som är gjord för mina barn och inga andra. Är det den som gör mig sjuk, som håller på att äta upp mig inifrån eftersom den aldrig blir förlöst och får flöda ut i varma, soliga, generösa känslor? Ruttnar kärlek om den inte används, kan den förgifta en? Ibland tror jag nästan det."
Precis så var det, och precis så är det. Förr var det jobbigt att leva med en så stark längtan, jag önskade ofta att den skulle försvinna. Många, många gånger frågade jag mig varför just jag drabbats av denna hopplösa kombination: infertilitet och kompromisslös barnlängtan.
Idag kan jag se att det var min längtan som drev mig och som fick mig att orka ända fram, och idag är det den gör att det med jämna mellanrum svindlar till när jag tittar på Q. Min vardag har en konstant närvaro av mirakel. Den där särskilda kärleken får flöda fritt nu, och i och med detta är jag hel.
Så fastän det är den klyschigaste av klyschor så säger jag det ändå: att bli mamma genom adoption är det mest fantastiska som har hänt mig. Det har varit och är allt jag hoppades på men inget av det jag fruktade.
Jag vet att detta inte gäller för alla. Det lär till och med vara så att bland de som inte lyckas med fertilitetsbehandlingar så är det en minoritet som går vidare till adoption. Deras val är inte per automatik ett underkännande av mitt, O:s och Q:s liv. Jag menar inte heller att ifrågasätta eller döma när jag undrar över deras val.
För undrar, det gör jag. Jag kan inte hjälpa det. Fast jag vet att svaret är enkelt. Det som är rätt för mig är inte rätt för alla.
2007-07-09
Klyschigaste av klyschor samt respekt
Jag har som så många andra blivit ganska tagen av Tinselflickans senaste inlägg. Det är knappt att jag har orkat läsa dem, och när jag har gjort det har jag påmints om varför jag inte läser några andra IVF-bloggar. Aldrig mer.
Häromdagen organiserade jag min egen blogg och satte etiketter på alla inlägg. IVF-helvetet var en given kategori, och med fasa såg jag hur räknaren stadigt tickade uppåt. Det kändes fånigt skönt när Adoption vann över IVF-helvetet, om så med ett enda ynka inlägg. Bubblaren Livet med Q bidar sin tid, men den lär nog segla upp i topp så småningom.
Det var en märklig känsla att läsa de svartaste anteckningarna, som denna, eller denna. Samtidigt som känslorna blir alldeles levande för mig när jag läser, kan jag knappt tro att det var jag som skrev det. Kändes det så starkt? Hur kunde de känslorna gå över på såpass kort tid, efter att ha dominerat mig fullständigt?
Det beror på en hel massa saker. Tiden läker, jag har gått vidare, jag fick till sist en förklaring till att jag aldrig blev gravid, jag kunde sätta stopp för karusellen och göra avslut.
Men framför allt, och tvärt emot vad jag hade föresatt mig, så är det Q som har lyft mig till andra sidan. Jag trodde inte att det kunde fungera så, jag var rädd att tro att adoptionen skulle lösa alla problem, jag ville inte lägga över ansvaret för min läkning på ett litet barn som eventuellt hade ett eget trauma att hantera. Men så blev det.
Detta skrev jag i mars 2004: "Det finns något hos mig som aldrig kommer att få komma ut om jag inte blir mamma. Jag vet inte vad det är, kärlek kanske. Kärlek som är gjord för mina barn och inga andra. Är det den som gör mig sjuk, som håller på att äta upp mig inifrån eftersom den aldrig blir förlöst och får flöda ut i varma, soliga, generösa känslor? Ruttnar kärlek om den inte används, kan den förgifta en? Ibland tror jag nästan det."
Precis så var det, och precis så är det. Förr var det jobbigt att leva med en så stark längtan, jag önskade ofta att den skulle försvinna. Många, många gånger frågade jag mig varför just jag drabbats av denna hopplösa kombination: infertilitet och kompromisslös barnlängtan.
Idag kan jag se att det var min längtan som drev mig och som fick mig att orka ända fram, och idag är det den gör att det med jämna mellanrum svindlar till när jag tittar på Q. Min vardag har en konstant närvaro av mirakel. Den där särskilda kärleken får flöda fritt nu, och i och med detta är jag hel.
Så fastän det är den klyschigaste av klyschor så säger jag det ändå: att bli mamma genom adoption är det mest fantastiska som har hänt mig. Det har varit och är allt jag hoppades på men inget av det jag fruktade.
Jag vet att detta inte gäller för alla. Det lär till och med vara så att bland de som inte lyckas med fertilitetsbehandlingar så är det en minoritet som går vidare till adoption. Deras val är inte per automatik ett underkännande av mitt, O:s och Q:s liv. Jag menar inte heller att ifrågasätta eller döma när jag undrar över deras val.
För undrar, det gör jag. Jag kan inte hjälpa det. Fast jag vet att svaret är enkelt. Det som är rätt för mig är inte rätt för alla.
Häromdagen organiserade jag min egen blogg och satte etiketter på alla inlägg. IVF-helvetet var en given kategori, och med fasa såg jag hur räknaren stadigt tickade uppåt. Det kändes fånigt skönt när Adoption vann över IVF-helvetet, om så med ett enda ynka inlägg. Bubblaren Livet med Q bidar sin tid, men den lär nog segla upp i topp så småningom.
Det var en märklig känsla att läsa de svartaste anteckningarna, som denna, eller denna. Samtidigt som känslorna blir alldeles levande för mig när jag läser, kan jag knappt tro att det var jag som skrev det. Kändes det så starkt? Hur kunde de känslorna gå över på såpass kort tid, efter att ha dominerat mig fullständigt?
Det beror på en hel massa saker. Tiden läker, jag har gått vidare, jag fick till sist en förklaring till att jag aldrig blev gravid, jag kunde sätta stopp för karusellen och göra avslut.
Men framför allt, och tvärt emot vad jag hade föresatt mig, så är det Q som har lyft mig till andra sidan. Jag trodde inte att det kunde fungera så, jag var rädd att tro att adoptionen skulle lösa alla problem, jag ville inte lägga över ansvaret för min läkning på ett litet barn som eventuellt hade ett eget trauma att hantera. Men så blev det.
Detta skrev jag i mars 2004: "Det finns något hos mig som aldrig kommer att få komma ut om jag inte blir mamma. Jag vet inte vad det är, kärlek kanske. Kärlek som är gjord för mina barn och inga andra. Är det den som gör mig sjuk, som håller på att äta upp mig inifrån eftersom den aldrig blir förlöst och får flöda ut i varma, soliga, generösa känslor? Ruttnar kärlek om den inte används, kan den förgifta en? Ibland tror jag nästan det."
Precis så var det, och precis så är det. Förr var det jobbigt att leva med en så stark längtan, jag önskade ofta att den skulle försvinna. Många, många gånger frågade jag mig varför just jag drabbats av denna hopplösa kombination: infertilitet och kompromisslös barnlängtan.
Idag kan jag se att det var min längtan som drev mig och som fick mig att orka ända fram, och idag är det den gör att det med jämna mellanrum svindlar till när jag tittar på Q. Min vardag har en konstant närvaro av mirakel. Den där särskilda kärleken får flöda fritt nu, och i och med detta är jag hel.
Så fastän det är den klyschigaste av klyschor så säger jag det ändå: att bli mamma genom adoption är det mest fantastiska som har hänt mig. Det har varit och är allt jag hoppades på men inget av det jag fruktade.
Jag vet att detta inte gäller för alla. Det lär till och med vara så att bland de som inte lyckas med fertilitetsbehandlingar så är det en minoritet som går vidare till adoption. Deras val är inte per automatik ett underkännande av mitt, O:s och Q:s liv. Jag menar inte heller att ifrågasätta eller döma när jag undrar över deras val.
För undrar, det gör jag. Jag kan inte hjälpa det. Fast jag vet att svaret är enkelt. Det som är rätt för mig är inte rätt för alla.
2007-07-06
Pappa
Jag känner att jag måste skriva lite bakgrund om vad som hände i tisdags. Tack för era kommentarer, även om jag ryggar lite när jag läser dem. Alkoholism och missbrukare, inte kan det väl handla om pappa?
Som jag har skrivit tidigare vet jag inte riktigt hur man definierar alkoholism. Jag vet bara hur mina föräldrar, inte bara pappa utan också mamma och min styvfar har betett sig genom åren. Det har gått upp och ner för dem. Min styvfar har haft ordentliga problem under två perioder, men detta förefaller nu vara över. Mamma och min syster är i alla fall övertygade om det, men jag tror att det är en tidsfråga.
Mamma skulle aldrig göra det som pappa gjorde i tisdags. Hennes känsla för vad som passar sig är alldeles för stark. Å andra sidan tar hon sig nästan alltid ett eller två eller tre glas för mycket när det är fest, och livet är ju en fest, eller hur. Om inte annat så behövs det en liten whisky för magen. Eller om det var för förkylningen. I rent medicinskt syfte.
Men det var ju pappa jag skulle skriva om, varför babblar jag på om mamma och styvfar? Varför försöker jag ursäkta honom?
För att det alltid har varit lite synd om honom, har jag tyckt. För att han lätt gör sig lite ynklig, och för att jag är den enda han har.
Trots att vi bara bodde tillsammans i fem år har vi alltid haft ett nära förhållande. Jag funderar mycket på hur det kan komma sig, för det går på tvärs mot vad alla förståsigpåare menar, att kvalitetstid är skitsnack och att det är kvantitet och gemensam vardag som gäller. När jag har funderat klart ska jag skriva om det.
Pappa har alltid tagit mig på allvar och bemött mig med respekt och lyssnat på min åsikt. Han har behandlat mig som en jämlike och nästan som en vuxen, ibland kanske lite för mycket. Men det var han i så fall inte ensam om. Jag var lillgammal och brådmogen och mycket vuxnare än min ålder i vissa avseenden.
Pappa bodde i Stockholm och jag i Göteborg. Vi pratade ofta i telefon, evighetslånga samtal. Han skrev långa brev, jag har en hel pärm full. Och när jag kom och hälsade på honom ägnade han sig helt åt mig. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt adjö till pappa på tågperronger och flygplatser. Som jag har längtat efter pappa! Än idag blir jag lite ledsen när jag skiljs från honom fast vi numera bor i samma stad och ses flera gånger i månaden.
Vi är lika varann, både utanpå och inuti. Detta har det tjatats om till den grad att det ingår i min identitet att vara lik pappa. Men ju äldre vi båda blir desto fler olikheter upptäcker jag. Till exempel är jag inte lika långsint och konflikträdd som han. Nu sitter han förmodligen hemma och tjurar och låter demonstrativt bli att ringa, fast det var han som bar sig dumt åt och inte jag. Jag mår sämre för varje dag, enda anledningen till att jag inte ringer och konfronterar honom, skäller och blir sams, är att det alltid är jag som tar första steget. Någon gång skulle det vara intressant att se vad som händer om jag inte gör det. Fast jag vet att jag kommer att göra det till sist ändå.
Drickandet då? Tja, det har varit lite olika. Alkoholist tror jag inte att han är. Han kan låta bli att dricka utan större svårighet, bara han vill. Problemet är att han inte vill. Han har dessutom haft ett fritt jobb som inte har styrt in honom i den vanliga nio-till-fem, måndag-till-fredag-fållan. Han är minst sagt okonventionell när det gäller sovtider och dygnsrytm.
En gång när jag var fjorton år och åkte för att hälsa på honom kom han inte och mötte mig på Centralen. Han låg hemma och sov och var ganska packad. Efter det skrev jag ett brev till honom, där det stod att han fick välja. Han ringde mig omedelbart och förklarade att det inte var något svårt val. Han lovade att han inte skulle dricka när jag var hos honom, och det löftet höll han i ganska många år. Det var en underbar känsla, en av de starkaste upplevelser jag har haft. Att han inte krånglade eller ursäktade sig utan bara enkelt konstaterade: du är det viktigaste som finns för mig.
De senaste åren har det gått upp och ner. Ibland hör jag på hans röst i telefon att han är onykter, och då vill jag inte prata med honom. Jag blir illa berörd och förresten är det inte kul att snacka med någon som är full när man själv inte är det. Med jämna mellanrum har jag blivit förbannad på honom och sagt åt honom att skärpa till sig, och då har han gjort det. Det verkar vara dags för en sådan predikan igen. Jag är bara så trött på det. Trött på att ta ansvar och konfrontera och sätta gränser.
Blev detta ett försvarstal? Det försökte jag undvika.
Som jag har skrivit tidigare vet jag inte riktigt hur man definierar alkoholism. Jag vet bara hur mina föräldrar, inte bara pappa utan också mamma och min styvfar har betett sig genom åren. Det har gått upp och ner för dem. Min styvfar har haft ordentliga problem under två perioder, men detta förefaller nu vara över. Mamma och min syster är i alla fall övertygade om det, men jag tror att det är en tidsfråga.
Mamma skulle aldrig göra det som pappa gjorde i tisdags. Hennes känsla för vad som passar sig är alldeles för stark. Å andra sidan tar hon sig nästan alltid ett eller två eller tre glas för mycket när det är fest, och livet är ju en fest, eller hur. Om inte annat så behövs det en liten whisky för magen. Eller om det var för förkylningen. I rent medicinskt syfte.
Men det var ju pappa jag skulle skriva om, varför babblar jag på om mamma och styvfar? Varför försöker jag ursäkta honom?
För att det alltid har varit lite synd om honom, har jag tyckt. För att han lätt gör sig lite ynklig, och för att jag är den enda han har.
Trots att vi bara bodde tillsammans i fem år har vi alltid haft ett nära förhållande. Jag funderar mycket på hur det kan komma sig, för det går på tvärs mot vad alla förståsigpåare menar, att kvalitetstid är skitsnack och att det är kvantitet och gemensam vardag som gäller. När jag har funderat klart ska jag skriva om det.
Pappa har alltid tagit mig på allvar och bemött mig med respekt och lyssnat på min åsikt. Han har behandlat mig som en jämlike och nästan som en vuxen, ibland kanske lite för mycket. Men det var han i så fall inte ensam om. Jag var lillgammal och brådmogen och mycket vuxnare än min ålder i vissa avseenden.
Pappa bodde i Stockholm och jag i Göteborg. Vi pratade ofta i telefon, evighetslånga samtal. Han skrev långa brev, jag har en hel pärm full. Och när jag kom och hälsade på honom ägnade han sig helt åt mig. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt adjö till pappa på tågperronger och flygplatser. Som jag har längtat efter pappa! Än idag blir jag lite ledsen när jag skiljs från honom fast vi numera bor i samma stad och ses flera gånger i månaden.
Vi är lika varann, både utanpå och inuti. Detta har det tjatats om till den grad att det ingår i min identitet att vara lik pappa. Men ju äldre vi båda blir desto fler olikheter upptäcker jag. Till exempel är jag inte lika långsint och konflikträdd som han. Nu sitter han förmodligen hemma och tjurar och låter demonstrativt bli att ringa, fast det var han som bar sig dumt åt och inte jag. Jag mår sämre för varje dag, enda anledningen till att jag inte ringer och konfronterar honom, skäller och blir sams, är att det alltid är jag som tar första steget. Någon gång skulle det vara intressant att se vad som händer om jag inte gör det. Fast jag vet att jag kommer att göra det till sist ändå.
Drickandet då? Tja, det har varit lite olika. Alkoholist tror jag inte att han är. Han kan låta bli att dricka utan större svårighet, bara han vill. Problemet är att han inte vill. Han har dessutom haft ett fritt jobb som inte har styrt in honom i den vanliga nio-till-fem, måndag-till-fredag-fållan. Han är minst sagt okonventionell när det gäller sovtider och dygnsrytm.
En gång när jag var fjorton år och åkte för att hälsa på honom kom han inte och mötte mig på Centralen. Han låg hemma och sov och var ganska packad. Efter det skrev jag ett brev till honom, där det stod att han fick välja. Han ringde mig omedelbart och förklarade att det inte var något svårt val. Han lovade att han inte skulle dricka när jag var hos honom, och det löftet höll han i ganska många år. Det var en underbar känsla, en av de starkaste upplevelser jag har haft. Att han inte krånglade eller ursäktade sig utan bara enkelt konstaterade: du är det viktigaste som finns för mig.
De senaste åren har det gått upp och ner. Ibland hör jag på hans röst i telefon att han är onykter, och då vill jag inte prata med honom. Jag blir illa berörd och förresten är det inte kul att snacka med någon som är full när man själv inte är det. Med jämna mellanrum har jag blivit förbannad på honom och sagt åt honom att skärpa till sig, och då har han gjort det. Det verkar vara dags för en sådan predikan igen. Jag är bara så trött på det. Trött på att ta ansvar och konfrontera och sätta gränser.
Blev detta ett försvarstal? Det försökte jag undvika.
Pappa
Jag känner att jag måste skriva lite bakgrund om vad som hände i tisdags. Tack för era kommentarer, även om jag ryggar lite när jag läser dem. Alkoholism och missbrukare, inte kan det väl handla om pappa?
Som jag har skrivit tidigare vet jag inte riktigt hur man definierar alkoholism. Jag vet bara hur mina föräldrar, inte bara pappa utan också mamma och min styvfar har betett sig genom åren. Det har gått upp och ner för dem. Min styvfar har haft ordentliga problem under två perioder, men detta förefaller nu vara över. Mamma och min syster är i alla fall övertygade om det, men jag tror att det är en tidsfråga.
Mamma skulle aldrig göra det som pappa gjorde i tisdags. Hennes känsla för vad som passar sig är alldeles för stark. Å andra sidan tar hon sig nästan alltid ett eller två eller tre glas för mycket när det är fest, och livet är ju en fest, eller hur. Om inte annat så behövs det en liten whisky för magen. Eller om det var för förkylningen. I rent medicinskt syfte.
Men det var ju pappa jag skulle skriva om, varför babblar jag på om mamma och styvfar? Varför försöker jag ursäkta honom?
För att det alltid har varit lite synd om honom, har jag tyckt. För att han lätt gör sig lite ynklig, och för att jag är den enda han har.
Trots att vi bara bodde tillsammans i fem år har vi alltid haft ett nära förhållande. Jag funderar mycket på hur det kan komma sig, för det går på tvärs mot vad alla förståsigpåare menar, att kvalitetstid är skitsnack och att det är kvantitet och gemensam vardag som gäller. När jag har funderat klart ska jag skriva om det.
Pappa har alltid tagit mig på allvar och bemött mig med respekt och lyssnat på min åsikt. Han har behandlat mig som en jämlike och nästan som en vuxen, ibland kanske lite för mycket. Men det var han i så fall inte ensam om. Jag var lillgammal och brådmogen och mycket vuxnare än min ålder i vissa avseenden.
Pappa bodde i Stockholm och jag i Göteborg. Vi pratade ofta i telefon, evighetslånga samtal. Han skrev långa brev, jag har en hel pärm full. Och när jag kom och hälsade på honom ägnade han sig helt åt mig. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt adjö till pappa på tågperronger och flygplatser. Som jag har längtat efter pappa! Än idag blir jag lite ledsen när jag skiljs från honom fast vi numera bor i samma stad och ses flera gånger i månaden.
Vi är lika varann, både utanpå och inuti. Detta har det tjatats om till den grad att det ingår i min identitet att vara lik pappa. Men ju äldre vi båda blir desto fler olikheter upptäcker jag. Till exempel är jag inte lika långsint och konflikträdd som han. Nu sitter han förmodligen hemma och tjurar och låter demonstrativt bli att ringa, fast det var han som bar sig dumt åt och inte jag. Jag mår sämre för varje dag, enda anledningen till att jag inte ringer och konfronterar honom, skäller och blir sams, är att det alltid är jag som tar första steget. Någon gång skulle det vara intressant att se vad som händer om jag inte gör det. Fast jag vet att jag kommer att göra det till sist ändå.
Drickandet då? Tja, det har varit lite olika. Alkoholist tror jag inte att han är. Han kan låta bli att dricka utan större svårighet, bara han vill. Problemet är att han inte vill. Han har dessutom haft ett fritt jobb som inte har styrt in honom i den vanliga nio-till-fem, måndag-till-fredag-fållan. Han är minst sagt okonventionell när det gäller sovtider och dygnsrytm.
En gång när jag var fjorton år och åkte för att hälsa på honom kom han inte och mötte mig på Centralen. Han låg hemma och sov och var ganska packad. Efter det skrev jag ett brev till honom, där det stod att han fick välja. Han ringde mig omedelbart och förklarade att det inte var något svårt val. Han lovade att han inte skulle dricka när jag var hos honom, och det löftet höll han i ganska många år. Det var en underbar känsla, en av de starkaste upplevelser jag har haft. Att han inte krånglade eller ursäktade sig utan bara enkelt konstaterade: du är det viktigaste som finns för mig.
De senaste åren har det gått upp och ner. Ibland hör jag på hans röst i telefon att han är onykter, och då vill jag inte prata med honom. Jag blir illa berörd och förresten är det inte kul att snacka med någon som är full när man själv inte är det. Med jämna mellanrum har jag blivit förbannad på honom och sagt åt honom att skärpa till sig, och då har han gjort det. Det verkar vara dags för en sådan predikan igen. Jag är bara så trött på det. Trött på att ta ansvar och konfrontera och sätta gränser.
Blev detta ett försvarstal? Det försökte jag undvika.
Som jag har skrivit tidigare vet jag inte riktigt hur man definierar alkoholism. Jag vet bara hur mina föräldrar, inte bara pappa utan också mamma och min styvfar har betett sig genom åren. Det har gått upp och ner för dem. Min styvfar har haft ordentliga problem under två perioder, men detta förefaller nu vara över. Mamma och min syster är i alla fall övertygade om det, men jag tror att det är en tidsfråga.
Mamma skulle aldrig göra det som pappa gjorde i tisdags. Hennes känsla för vad som passar sig är alldeles för stark. Å andra sidan tar hon sig nästan alltid ett eller två eller tre glas för mycket när det är fest, och livet är ju en fest, eller hur. Om inte annat så behövs det en liten whisky för magen. Eller om det var för förkylningen. I rent medicinskt syfte.
Men det var ju pappa jag skulle skriva om, varför babblar jag på om mamma och styvfar? Varför försöker jag ursäkta honom?
För att det alltid har varit lite synd om honom, har jag tyckt. För att han lätt gör sig lite ynklig, och för att jag är den enda han har.
Trots att vi bara bodde tillsammans i fem år har vi alltid haft ett nära förhållande. Jag funderar mycket på hur det kan komma sig, för det går på tvärs mot vad alla förståsigpåare menar, att kvalitetstid är skitsnack och att det är kvantitet och gemensam vardag som gäller. När jag har funderat klart ska jag skriva om det.
Pappa har alltid tagit mig på allvar och bemött mig med respekt och lyssnat på min åsikt. Han har behandlat mig som en jämlike och nästan som en vuxen, ibland kanske lite för mycket. Men det var han i så fall inte ensam om. Jag var lillgammal och brådmogen och mycket vuxnare än min ålder i vissa avseenden.
Pappa bodde i Stockholm och jag i Göteborg. Vi pratade ofta i telefon, evighetslånga samtal. Han skrev långa brev, jag har en hel pärm full. Och när jag kom och hälsade på honom ägnade han sig helt åt mig. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt adjö till pappa på tågperronger och flygplatser. Som jag har längtat efter pappa! Än idag blir jag lite ledsen när jag skiljs från honom fast vi numera bor i samma stad och ses flera gånger i månaden.
Vi är lika varann, både utanpå och inuti. Detta har det tjatats om till den grad att det ingår i min identitet att vara lik pappa. Men ju äldre vi båda blir desto fler olikheter upptäcker jag. Till exempel är jag inte lika långsint och konflikträdd som han. Nu sitter han förmodligen hemma och tjurar och låter demonstrativt bli att ringa, fast det var han som bar sig dumt åt och inte jag. Jag mår sämre för varje dag, enda anledningen till att jag inte ringer och konfronterar honom, skäller och blir sams, är att det alltid är jag som tar första steget. Någon gång skulle det vara intressant att se vad som händer om jag inte gör det. Fast jag vet att jag kommer att göra det till sist ändå.
Drickandet då? Tja, det har varit lite olika. Alkoholist tror jag inte att han är. Han kan låta bli att dricka utan större svårighet, bara han vill. Problemet är att han inte vill. Han har dessutom haft ett fritt jobb som inte har styrt in honom i den vanliga nio-till-fem, måndag-till-fredag-fållan. Han är minst sagt okonventionell när det gäller sovtider och dygnsrytm.
En gång när jag var fjorton år och åkte för att hälsa på honom kom han inte och mötte mig på Centralen. Han låg hemma och sov och var ganska packad. Efter det skrev jag ett brev till honom, där det stod att han fick välja. Han ringde mig omedelbart och förklarade att det inte var något svårt val. Han lovade att han inte skulle dricka när jag var hos honom, och det löftet höll han i ganska många år. Det var en underbar känsla, en av de starkaste upplevelser jag har haft. Att han inte krånglade eller ursäktade sig utan bara enkelt konstaterade: du är det viktigaste som finns för mig.
De senaste åren har det gått upp och ner. Ibland hör jag på hans röst i telefon att han är onykter, och då vill jag inte prata med honom. Jag blir illa berörd och förresten är det inte kul att snacka med någon som är full när man själv inte är det. Med jämna mellanrum har jag blivit förbannad på honom och sagt åt honom att skärpa till sig, och då har han gjort det. Det verkar vara dags för en sådan predikan igen. Jag är bara så trött på det. Trött på att ta ansvar och konfrontera och sätta gränser.
Blev detta ett försvarstal? Det försökte jag undvika.
2007-07-04
Välkommen till mitt liv
Idag har jag skrikit åt Q för att han inte ville sova. Igår skickade jag hem min pappa från en begravning eftersom han luktade sprit och gick ostadigt. Undrar om det ena hänger ihop med det andra?
.......
Hon som begravdes var en barndomsvän till mamma som jag också kände men inte hade träffat på decennier. Jag lekte med hennes dotter när jag var liten. Hade kanske inte gått på begravningen om det inte varit för att mamma särskilt bad mig, hon är bortrest och ville att jag skulle närvara i hennes ställe.
Pappa skulle också gå, även han har varit bortrest men kom hem igår morse. Vi gjorde upp i telefon att träffas på Odenplan. Som vanligt hör jag direkt på pappas röst när något är fel, men nejdå han är bara trött.
Ingen väntade på Odenplan. Bra, då kanske han försovit sig, bäst som sker.
När jag står och väntar utanför kapellet ser jag på långt håll honom komma gående, möter honom fylld av onda aningar som snabbt bekräftas. Han tjafsar först, och frågar stridslystet om jag tycker att han ska gå hem. Ja, svarar jag fast och han vänder på klacken. Hem för att nyktra till och sura och inte ringa på en vecka.
På begravningen gråter jag pinsamt mycket. För att jag tänker på den separation jag är allra mest rädd för, ända sedan jag var liten, den dag pappa dör ifrån mig. Samtidigt tänker jag att det också kommer att vara en lättnad. Och gråter ännu mer.
.......
Hon som begravdes var en barndomsvän till mamma som jag också kände men inte hade träffat på decennier. Jag lekte med hennes dotter när jag var liten. Hade kanske inte gått på begravningen om det inte varit för att mamma särskilt bad mig, hon är bortrest och ville att jag skulle närvara i hennes ställe.
Pappa skulle också gå, även han har varit bortrest men kom hem igår morse. Vi gjorde upp i telefon att träffas på Odenplan. Som vanligt hör jag direkt på pappas röst när något är fel, men nejdå han är bara trött.
Ingen väntade på Odenplan. Bra, då kanske han försovit sig, bäst som sker.
När jag står och väntar utanför kapellet ser jag på långt håll honom komma gående, möter honom fylld av onda aningar som snabbt bekräftas. Han tjafsar först, och frågar stridslystet om jag tycker att han ska gå hem. Ja, svarar jag fast och han vänder på klacken. Hem för att nyktra till och sura och inte ringa på en vecka.
På begravningen gråter jag pinsamt mycket. För att jag tänker på den separation jag är allra mest rädd för, ända sedan jag var liten, den dag pappa dör ifrån mig. Samtidigt tänker jag att det också kommer att vara en lättnad. Och gråter ännu mer.
Välkommen till mitt liv
Idag har jag skrikit åt Q för att han inte ville sova. Igår skickade jag hem min pappa från en begravning eftersom han luktade sprit och gick ostadigt. Undrar om det ena hänger ihop med det andra?
.......
Hon som begravdes var en barndomsvän till mamma som jag också kände men inte hade träffat på decennier. Jag lekte med hennes dotter när jag var liten. Hade kanske inte gått på begravningen om det inte varit för att mamma särskilt bad mig, hon är bortrest och ville att jag skulle närvara i hennes ställe.
Pappa skulle också gå, även han har varit bortrest men kom hem igår morse. Vi gjorde upp i telefon att träffas på Odenplan. Som vanligt hör jag direkt på pappas röst när något är fel, men nejdå han är bara trött.
Ingen väntade på Odenplan. Bra, då kanske han försovit sig, bäst som sker.
När jag står och väntar utanför kapellet ser jag på långt håll honom komma gående, möter honom fylld av onda aningar som snabbt bekräftas. Han tjafsar först, och frågar stridslystet om jag tycker att han ska gå hem. Ja, svarar jag fast och han vänder på klacken. Hem för att nyktra till och sura och inte ringa på en vecka.
På begravningen gråter jag pinsamt mycket. För att jag tänker på den separation jag är allra mest rädd för, ända sedan jag var liten, den dag pappa dör ifrån mig. Samtidigt tänker jag att det också kommer att vara en lättnad. Och gråter ännu mer.
.......
Hon som begravdes var en barndomsvän till mamma som jag också kände men inte hade träffat på decennier. Jag lekte med hennes dotter när jag var liten. Hade kanske inte gått på begravningen om det inte varit för att mamma särskilt bad mig, hon är bortrest och ville att jag skulle närvara i hennes ställe.
Pappa skulle också gå, även han har varit bortrest men kom hem igår morse. Vi gjorde upp i telefon att träffas på Odenplan. Som vanligt hör jag direkt på pappas röst när något är fel, men nejdå han är bara trött.
Ingen väntade på Odenplan. Bra, då kanske han försovit sig, bäst som sker.
När jag står och väntar utanför kapellet ser jag på långt håll honom komma gående, möter honom fylld av onda aningar som snabbt bekräftas. Han tjafsar först, och frågar stridslystet om jag tycker att han ska gå hem. Ja, svarar jag fast och han vänder på klacken. Hem för att nyktra till och sura och inte ringa på en vecka.
På begravningen gråter jag pinsamt mycket. För att jag tänker på den separation jag är allra mest rädd för, ända sedan jag var liten, den dag pappa dör ifrån mig. Samtidigt tänker jag att det också kommer att vara en lättnad. Och gråter ännu mer.
2007-06-29
Längtar till Korea
Denna vackra målning köpte vi i Seoul i höstas. En urgammal farbror med munnen full av guldtänder stod i tunnelbanan och sålde sina alster. Vi valde ut det vackraste. Vi bad honom också kalligrafera Q:s koreanska namn, vilket han gjorde. Vi fick en flock intresserade åskådare omkring oss, bland annat en medelålders man som kunde engelska. Han översatte den gamle mannens fråga till oss: vems namn är det? The name of our baby, svarade vi. But it's a Korean name. It is a Korean baby.Den medelålders mannen stelnade till och snörpte lite på munnen, men den gamle konstnären sken upp så att tänderna blänkte. Han bugade lite och applåderade mot oss och lät förstå att vi var goda människor. Jag vände mig till vår tillfällige tolk och bad honom framföra att vi var mycket lyckliga över barnet. Han såg då lite mer försonlig ut.
Jag tror att deras respektive reaktioner är ganska typiska för hur man ser på adoptioner i Korea. För den äldre generationen är det enkelt: det finns en massa barn som ingen vill ha, tur att det finns människor som av sitt hjärtas godhet tar sig an dem. De yngre har insett att det är mer komplicerat än så. Koreas internationella adoptioner blir mer och mer omdebatterade och ifrågasatta, och de är också något man skäms över, särskilt inför utlänningar.
Jag ser verkligen fram emot att resa till Korea igen, vare sig det blir för att hämta ett syskon eller inte. Minst en återresa ska vi göra med Q medan han är barn. Jag läste ett reportage i Aftonbladet idag, och undrade över adoptivföräldrarnas negativa attityd till sonens födelseland. Det är ens skyldighet att komma över sådana känslor, tycker jag. Alla länder har för- och nackdelar och det är inte så himla svårt att förmedla en övervägande positiv bild.
Det var först igår som vi kom oss för att packa upp vår vackra målning. Nu sitter den på väggen och jag blir glad varje gång färgerna sjunger emot mig (vilket de inte gör på fotot, ni får tro mig på mitt ord!).
Jag undrar så vad texten betyder.
Längtar till Korea
Denna vackra målning köpte vi i Seoul i höstas. En urgammal farbror med munnen full av guldtänder stod i tunnelbanan och sålde sina alster. Vi valde ut det vackraste. Vi bad honom också kalligrafera Q:s koreanska namn, vilket han gjorde. Vi fick en flock intresserade åskådare omkring oss, bland annat en medelålders man som kunde engelska. Han översatte den gamle mannens fråga till oss: vems namn är det? The name of our baby, svarade vi. But it's a Korean name. It is a Korean baby.Den medelålders mannen stelnade till och snörpte lite på munnen, men den gamle konstnären sken upp så att tänderna blänkte. Han bugade lite och applåderade mot oss och lät förstå att vi var goda människor. Jag vände mig till vår tillfällige tolk och bad honom framföra att vi var mycket lyckliga över barnet. Han såg då lite mer försonlig ut.
Jag tror att deras respektive reaktioner är ganska typiska för hur man ser på adoptioner i Korea. För den äldre generationen är det enkelt: det finns en massa barn som ingen vill ha, tur att det finns människor som av sitt hjärtas godhet tar sig an dem. De yngre har insett att det är mer komplicerat än så. Koreas internationella adoptioner blir mer och mer omdebatterade och ifrågasatta, och de är också något man skäms över, särskilt inför utlänningar.
Jag ser verkligen fram emot att resa till Korea igen, vare sig det blir för att hämta ett syskon eller inte. Minst en återresa ska vi göra med Q medan han är barn. Jag läste ett reportage i Aftonbladet idag, och undrade över adoptivföräldrarnas negativa attityd till sonens födelseland. Det är ens skyldighet att komma över sådana känslor, tycker jag. Alla länder har för- och nackdelar och det är inte så himla svårt att förmedla en övervägande positiv bild.
Det var först igår som vi kom oss för att packa upp vår vackra målning. Nu sitter den på väggen och jag blir glad varje gång färgerna sjunger emot mig (vilket de inte gör på fotot, ni får tro mig på mitt ord!).
Jag undrar så vad texten betyder.
2007-06-26
Gul och blå
Jag är en riktig moraltant. Jag blir lätt chockerad när jag läser att antalet tonårsaborter ökar, att kondomanvändandet minskar, att ungarna inte har koll på när i menscykeln man blir gravid.
Kanske beror det på att mitt eget liv inte varit så vidlyftigt. Jag var tonåring på åttiotalet, när det tjatades som mest om AIDS och kondomer. Dessutom var jag snäll och skötsam. Började sent, träffade O tidigt, hade inte ens fyllt 22. Sedan dess har det varit han.
Ändå nickar jag igenkännande och medhållande åt Carina Rydberg i gårdagens DN. Fast jag har ju inte hört låten ännu, tänker jag. Den kanske är riktigt rå, det där med gul och blå låter inte så bra.
Lyssnar på den idag på myspace. Lyssnar på debatten i Studio Ett.
Nu är jag riktigt chockerad. Det finns värre moraltanter än jag. Hur kan man få för sig att bannlysa den här låten i radio? Förutsatt att lyssnarna är vuxna kan jag inte fatta att någon upprörs av denna skildring av sexualitet. Det var ju sådär det var, ibland.
Problemet är förstås att den handlar om en kvinna. Och kvinnor får inte ge uttryck för självbejakelse och livsglädje, de måste ta ansvar för alla medsystrar i helt andra situationer, de måste ta ansvar för alla konstiga tolkningar som kan göras.
Blir så trött. Inte minst infertiliteten har lärt mig hur viktigt det är att sex får vara just lekfullt och spontant. Det behöver vi, fanimej, hela mänskligheten, vare sig vi gör det för att reproducera oss eller inte.
Kanske beror det på att mitt eget liv inte varit så vidlyftigt. Jag var tonåring på åttiotalet, när det tjatades som mest om AIDS och kondomer. Dessutom var jag snäll och skötsam. Började sent, träffade O tidigt, hade inte ens fyllt 22. Sedan dess har det varit han.
Ändå nickar jag igenkännande och medhållande åt Carina Rydberg i gårdagens DN. Fast jag har ju inte hört låten ännu, tänker jag. Den kanske är riktigt rå, det där med gul och blå låter inte så bra.
Lyssnar på den idag på myspace. Lyssnar på debatten i Studio Ett.
Nu är jag riktigt chockerad. Det finns värre moraltanter än jag. Hur kan man få för sig att bannlysa den här låten i radio? Förutsatt att lyssnarna är vuxna kan jag inte fatta att någon upprörs av denna skildring av sexualitet. Det var ju sådär det var, ibland.
Problemet är förstås att den handlar om en kvinna. Och kvinnor får inte ge uttryck för självbejakelse och livsglädje, de måste ta ansvar för alla medsystrar i helt andra situationer, de måste ta ansvar för alla konstiga tolkningar som kan göras.
Blir så trött. Inte minst infertiliteten har lärt mig hur viktigt det är att sex får vara just lekfullt och spontant. Det behöver vi, fanimej, hela mänskligheten, vare sig vi gör det för att reproducera oss eller inte.
Gul och blå
Jag är en riktig moraltant. Jag blir lätt chockerad när jag läser att antalet tonårsaborter ökar, att kondomanvändandet minskar, att ungarna inte har koll på när i menscykeln man blir gravid.
Kanske beror det på att mitt eget liv inte varit så vidlyftigt. Jag var tonåring på åttiotalet, när det tjatades som mest om AIDS och kondomer. Dessutom var jag snäll och skötsam. Började sent, träffade O tidigt, hade inte ens fyllt 22. Sedan dess har det varit han.
Ändå nickar jag igenkännande och medhållande åt Carina Rydberg i gårdagens DN. Fast jag har ju inte hört låten ännu, tänker jag. Den kanske är riktigt rå, det där med gul och blå låter inte så bra.
Lyssnar på den idag på myspace. Lyssnar på debatten i Studio Ett.
Nu är jag riktigt chockerad. Det finns värre moraltanter än jag. Hur kan man få för sig att bannlysa den här låten i radio? Förutsatt att lyssnarna är vuxna kan jag inte fatta att någon upprörs av denna skildring av sexualitet. Det var ju sådär det var, ibland.
Problemet är förstås att den handlar om en kvinna. Och kvinnor får inte ge uttryck för självbejakelse och livsglädje, de måste ta ansvar för alla medsystrar i helt andra situationer, de måste ta ansvar för alla konstiga tolkningar som kan göras.
Blir så trött. Inte minst infertiliteten har lärt mig hur viktigt det är att sex får vara just lekfullt och spontant. Det behöver vi, fanimej, hela mänskligheten, vare sig vi gör det för att reproducera oss eller inte.
Kanske beror det på att mitt eget liv inte varit så vidlyftigt. Jag var tonåring på åttiotalet, när det tjatades som mest om AIDS och kondomer. Dessutom var jag snäll och skötsam. Började sent, träffade O tidigt, hade inte ens fyllt 22. Sedan dess har det varit han.
Ändå nickar jag igenkännande och medhållande åt Carina Rydberg i gårdagens DN. Fast jag har ju inte hört låten ännu, tänker jag. Den kanske är riktigt rå, det där med gul och blå låter inte så bra.
Lyssnar på den idag på myspace. Lyssnar på debatten i Studio Ett.
Nu är jag riktigt chockerad. Det finns värre moraltanter än jag. Hur kan man få för sig att bannlysa den här låten i radio? Förutsatt att lyssnarna är vuxna kan jag inte fatta att någon upprörs av denna skildring av sexualitet. Det var ju sådär det var, ibland.
Problemet är förstås att den handlar om en kvinna. Och kvinnor får inte ge uttryck för självbejakelse och livsglädje, de måste ta ansvar för alla medsystrar i helt andra situationer, de måste ta ansvar för alla konstiga tolkningar som kan göras.
Blir så trött. Inte minst infertiliteten har lärt mig hur viktigt det är att sex får vara just lekfullt och spontant. Det behöver vi, fanimej, hela mänskligheten, vare sig vi gör det för att reproducera oss eller inte.
2007-06-24
Stopp i flödet
Jag känner mig monumentalt oinspirerad just nu. Jag tycker och tänker en massa saker men klarar inte av att få det skrivet.
Allt är bra. Vi pendlar mellan stugan och lägenheten, O har haft semester i ett par veckor. Nu ska han jobba ett tag, semester igen i augusti. Alltså bor vi i "stan" igen. Om man kan kalla det stan när man känner skogsdoft, ser sjöblänk och hör svalsvirr från balkongen. Fast å andra sidan hör vi tunnelbanan också.
Q är fantastisk. Jag plitar just nu på vår sexmånaders rapport som vi är skandalöst försenade med. Hur ska allt rymmas på en A4, allt han kan och gör och har gjort? Hur ska jag uttrycka att det känns naturligt och mirakulöst på samma gång, att han är här och vår? Att varje farhåga jag hade inför att adoptera har kommit på skam? Det kan man ju inte skriva. Att vi har fått världens finaste och roligaste unge. Att han får oss att skratta och gör oss stolta, varje dag, flera gånger. Att han är så frimodig och vaken och smart. Att vi är helt förundrade över vilken osannolik tur vi har haft.
Jag skulle vilja beskriva hans tusenwattsleende, som han fyrar av ibland. När jag ger honom skeden för att äta själv. När vi tar fram hans xylofon och räcker honom klubborna. När jag erbjuder honom smultron. Det ljuvligaste med det leendet är att det inte är ett dugg självmedvetet eller manipulerande, utan helt enkelt ett uttryck för ren och skär glädje. Måtte han alltid kunna hitta tillbaka till den känslan.
(Se där, det blev ett inlägg i alla fall.)
Allt är bra. Vi pendlar mellan stugan och lägenheten, O har haft semester i ett par veckor. Nu ska han jobba ett tag, semester igen i augusti. Alltså bor vi i "stan" igen. Om man kan kalla det stan när man känner skogsdoft, ser sjöblänk och hör svalsvirr från balkongen. Fast å andra sidan hör vi tunnelbanan också.
Q är fantastisk. Jag plitar just nu på vår sexmånaders rapport som vi är skandalöst försenade med. Hur ska allt rymmas på en A4, allt han kan och gör och har gjort? Hur ska jag uttrycka att det känns naturligt och mirakulöst på samma gång, att han är här och vår? Att varje farhåga jag hade inför att adoptera har kommit på skam? Det kan man ju inte skriva. Att vi har fått världens finaste och roligaste unge. Att han får oss att skratta och gör oss stolta, varje dag, flera gånger. Att han är så frimodig och vaken och smart. Att vi är helt förundrade över vilken osannolik tur vi har haft.
Jag skulle vilja beskriva hans tusenwattsleende, som han fyrar av ibland. När jag ger honom skeden för att äta själv. När vi tar fram hans xylofon och räcker honom klubborna. När jag erbjuder honom smultron. Det ljuvligaste med det leendet är att det inte är ett dugg självmedvetet eller manipulerande, utan helt enkelt ett uttryck för ren och skär glädje. Måtte han alltid kunna hitta tillbaka till den känslan.
(Se där, det blev ett inlägg i alla fall.)
Stopp i flödet
Jag känner mig monumentalt oinspirerad just nu. Jag tycker och tänker en massa saker men klarar inte av att få det skrivet.
Allt är bra. Vi pendlar mellan stugan och lägenheten, O har haft semester i ett par veckor. Nu ska han jobba ett tag, semester igen i augusti. Alltså bor vi i "stan" igen. Om man kan kalla det stan när man känner skogsdoft, ser sjöblänk och hör svalsvirr från balkongen. Fast å andra sidan hör vi tunnelbanan också.
Q är fantastisk. Jag plitar just nu på vår sexmånaders rapport som vi är skandalöst försenade med. Hur ska allt rymmas på en A4, allt han kan och gör och har gjort? Hur ska jag uttrycka att det känns naturligt och mirakulöst på samma gång, att han är här och vår? Att varje farhåga jag hade inför att adoptera har kommit på skam? Det kan man ju inte skriva. Att vi har fått världens finaste och roligaste unge. Att han får oss att skratta och gör oss stolta, varje dag, flera gånger. Att han är så frimodig och vaken och smart. Att vi är helt förundrade över vilken osannolik tur vi har haft.
Jag skulle vilja beskriva hans tusenwattsleende, som han fyrar av ibland. När jag ger honom skeden för att äta själv. När vi tar fram hans xylofon och räcker honom klubborna. När jag erbjuder honom smultron. Det ljuvligaste med det leendet är att det inte är ett dugg självmedvetet eller manipulerande, utan helt enkelt ett uttryck för ren och skär glädje. Måtte han alltid kunna hitta tillbaka till den känslan.
(Se där, det blev ett inlägg i alla fall.)
Allt är bra. Vi pendlar mellan stugan och lägenheten, O har haft semester i ett par veckor. Nu ska han jobba ett tag, semester igen i augusti. Alltså bor vi i "stan" igen. Om man kan kalla det stan när man känner skogsdoft, ser sjöblänk och hör svalsvirr från balkongen. Fast å andra sidan hör vi tunnelbanan också.
Q är fantastisk. Jag plitar just nu på vår sexmånaders rapport som vi är skandalöst försenade med. Hur ska allt rymmas på en A4, allt han kan och gör och har gjort? Hur ska jag uttrycka att det känns naturligt och mirakulöst på samma gång, att han är här och vår? Att varje farhåga jag hade inför att adoptera har kommit på skam? Det kan man ju inte skriva. Att vi har fått världens finaste och roligaste unge. Att han får oss att skratta och gör oss stolta, varje dag, flera gånger. Att han är så frimodig och vaken och smart. Att vi är helt förundrade över vilken osannolik tur vi har haft.
Jag skulle vilja beskriva hans tusenwattsleende, som han fyrar av ibland. När jag ger honom skeden för att äta själv. När vi tar fram hans xylofon och räcker honom klubborna. När jag erbjuder honom smultron. Det ljuvligaste med det leendet är att det inte är ett dugg självmedvetet eller manipulerande, utan helt enkelt ett uttryck för ren och skär glädje. Måtte han alltid kunna hitta tillbaka till den känslan.
(Se där, det blev ett inlägg i alla fall.)
2007-06-14
Förspilld kvinnokraft
Ju äldre jag blir desto mer tillfreds blir jag med mig själv. Konstigt nog, för ju äldre jag blir desto tjockare blir jag, och skraltigare. Tur att självtoleransen ökar i takt med vikten!
Men helt ren från smitta är jag inte ännu, liksom majoriteten av västvärldens kvinnor så ägnar jag många av dagens tankar åt mitt utseende och då främst min vikt. Det är fasansfullt att räkna efter hur många år det är som jag har tänkt på vad jag väger och vad jag äter. Mer än halva mitt liv. Varje dag, vissa dagar mindre, andra dagar mer. Och jag vet att jag inte är ensam.
Om all denna tankekraft och energi hade kunnat kanaliseras och läggas på något annat, tänk vilka storverk vi hade kunnat uträtta!
Fram för ett skönhetsideal mer åt sextonhundratalshållet!
Fast kanske inte ändå. Nu är det inte kul längre. Jag måste ta tag i detta. I september blir det Aftonbladets viktklubb igen. Då minsann.
(Skrattar åt min egen förutsägbarhet.)
Men helt ren från smitta är jag inte ännu, liksom majoriteten av västvärldens kvinnor så ägnar jag många av dagens tankar åt mitt utseende och då främst min vikt. Det är fasansfullt att räkna efter hur många år det är som jag har tänkt på vad jag väger och vad jag äter. Mer än halva mitt liv. Varje dag, vissa dagar mindre, andra dagar mer. Och jag vet att jag inte är ensam.
Om all denna tankekraft och energi hade kunnat kanaliseras och läggas på något annat, tänk vilka storverk vi hade kunnat uträtta!
Fram för ett skönhetsideal mer åt sextonhundratalshållet!
Fast kanske inte ändå. Nu är det inte kul längre. Jag måste ta tag i detta. I september blir det Aftonbladets viktklubb igen. Då minsann.
(Skrattar åt min egen förutsägbarhet.)
Förspilld kvinnokraft
Ju äldre jag blir desto mer tillfreds blir jag med mig själv. Konstigt nog, för ju äldre jag blir desto tjockare blir jag, och skraltigare. Tur att självtoleransen ökar i takt med vikten!
Men helt ren från smitta är jag inte ännu, liksom majoriteten av västvärldens kvinnor så ägnar jag många av dagens tankar åt mitt utseende och då främst min vikt. Det är fasansfullt att räkna efter hur många år det är som jag har tänkt på vad jag väger och vad jag äter. Mer än halva mitt liv. Varje dag, vissa dagar mindre, andra dagar mer. Och jag vet att jag inte är ensam.
Om all denna tankekraft och energi hade kunnat kanaliseras och läggas på något annat, tänk vilka storverk vi hade kunnat uträtta!
Fram för ett skönhetsideal mer åt sextonhundratalshållet!
Fast kanske inte ändå. Nu är det inte kul längre. Jag måste ta tag i detta. I september blir det Aftonbladets viktklubb igen. Då minsann.
(Skrattar åt min egen förutsägbarhet.)
Men helt ren från smitta är jag inte ännu, liksom majoriteten av västvärldens kvinnor så ägnar jag många av dagens tankar åt mitt utseende och då främst min vikt. Det är fasansfullt att räkna efter hur många år det är som jag har tänkt på vad jag väger och vad jag äter. Mer än halva mitt liv. Varje dag, vissa dagar mindre, andra dagar mer. Och jag vet att jag inte är ensam.
Om all denna tankekraft och energi hade kunnat kanaliseras och läggas på något annat, tänk vilka storverk vi hade kunnat uträtta!
Fram för ett skönhetsideal mer åt sextonhundratalshållet!
Fast kanske inte ändå. Nu är det inte kul längre. Jag måste ta tag i detta. I september blir det Aftonbladets viktklubb igen. Då minsann.
(Skrattar åt min egen förutsägbarhet.)
2007-06-11
Det är härligt med vettiga karlar
Som Claes Borgström till exempel. Han säger det så bra, det jag bara tänkte.
Det är härligt med vettiga karlar
Som Claes Borgström till exempel. Han säger det så bra, det jag bara tänkte.
2007-06-07
Blandad kompott
1 Tack för kommentarerna till mitt förra inlägg och särskilt till den sista anonyma skribenten! Jag vill inte vara hysterisk och se problem som inte finns. Men samtidigt vill jag heller inte lämna Q ensam i sin eventuella upplevelse av att se annorlunda ut. Det blir kanske en svår balansgång!
2 Under större delen av helgen funderade jag med anledning av en diskussion som jag gav mig in i på en annan blogg. Funderat klart har jag gjort, men inte formulerat klart. Ämnet? Vilka grupper som borde få hjälp av samhället att få barn. När jag skriver detta inser jag att jag inte alls är säker på vad jag tycker! Hjälp!
3 Det blir kanske inga uppdateringar på ett tag. Vi ska leva stugliv och än så länge är detta liv internetlöst.
4 Jag har skaffat en ny mejladress! HelgaQochO@gmail.com är det fantasifulla namnet. Ni som har min vanliga icke-anonyma adress, den gäller fortfarande.
5 Jag funderar på att ta med mig Q och resa hem till Göteborg för att hälsa på mamma och svärmor medan O är kvar i Stockholm och jobbar. Är jag helt sinnessjuk som överväger att ta tåget?
2 Under större delen av helgen funderade jag med anledning av en diskussion som jag gav mig in i på en annan blogg. Funderat klart har jag gjort, men inte formulerat klart. Ämnet? Vilka grupper som borde få hjälp av samhället att få barn. När jag skriver detta inser jag att jag inte alls är säker på vad jag tycker! Hjälp!
3 Det blir kanske inga uppdateringar på ett tag. Vi ska leva stugliv och än så länge är detta liv internetlöst.
4 Jag har skaffat en ny mejladress! HelgaQochO@gmail.com är det fantasifulla namnet. Ni som har min vanliga icke-anonyma adress, den gäller fortfarande.
5 Jag funderar på att ta med mig Q och resa hem till Göteborg för att hälsa på mamma och svärmor medan O är kvar i Stockholm och jobbar. Är jag helt sinnessjuk som överväger att ta tåget?
Blandad kompott
1 Tack för kommentarerna till mitt förra inlägg och särskilt till den sista anonyma skribenten! Jag vill inte vara hysterisk och se problem som inte finns. Men samtidigt vill jag heller inte lämna Q ensam i sin eventuella upplevelse av att se annorlunda ut. Det blir kanske en svår balansgång!
2 Under större delen av helgen funderade jag med anledning av en diskussion som jag gav mig in i på en annan blogg. Funderat klart har jag gjort, men inte formulerat klart. Ämnet? Vilka grupper som borde få hjälp av samhället att få barn. När jag skriver detta inser jag att jag inte alls är säker på vad jag tycker! Hjälp!
3 Det blir kanske inga uppdateringar på ett tag. Vi ska leva stugliv och än så länge är detta liv internetlöst.
4 Jag har skaffat en ny mejladress! HelgaQochO@gmail.com är det fantasifulla namnet. Ni som har min vanliga icke-anonyma adress, den gäller fortfarande.
5 Jag funderar på att ta med mig Q och resa hem till Göteborg för att hälsa på mamma och svärmor medan O är kvar i Stockholm och jobbar. Är jag helt sinnessjuk som överväger att ta tåget?
2 Under större delen av helgen funderade jag med anledning av en diskussion som jag gav mig in i på en annan blogg. Funderat klart har jag gjort, men inte formulerat klart. Ämnet? Vilka grupper som borde få hjälp av samhället att få barn. När jag skriver detta inser jag att jag inte alls är säker på vad jag tycker! Hjälp!
3 Det blir kanske inga uppdateringar på ett tag. Vi ska leva stugliv och än så länge är detta liv internetlöst.
4 Jag har skaffat en ny mejladress! HelgaQochO@gmail.com är det fantasifulla namnet. Ni som har min vanliga icke-anonyma adress, den gäller fortfarande.
5 Jag funderar på att ta med mig Q och resa hem till Göteborg för att hälsa på mamma och svärmor medan O är kvar i Stockholm och jobbar. Är jag helt sinnessjuk som överväger att ta tåget?
2007-06-02
Söt som socker å socker som e så sött
(Jag borde inte alls blogga nu, jag borde STÄDA. Q sover middag, mormor - hans, inte min - kommer om några timmar. Inte för att hon kräver nystädat utan för min egen skull. Fadern är förpassad till sommarstugan med uppgift att renovera så mycket som möjligt medan Q, mor och mormor roar sig i storstaden med Skansenbesök och dylikt.)
Men i alla fall. Igår lunchade vi på stan igen och ett känt scenario utspelade sig. Q lutar sig mot mig och jag blir medveten om att han en stund flirtat och lett mot någon. Min blick följer hans. Jojomen, nog har han raggat upp en söt tjej i 20-årsåldern igen. Detta händer ofta.
Kanske skulle jag bli orolig med tanke på anknytningen, men jag blir faktiskt inte det. Q söker nästan alltid kontakt med mig när han flirtat en stund. Han lutar sig mot mig eller tar min hand. Det känns som att han vet mycket väl vem han hör ihop med, att han helt enkelt är en social natur som gillar att titta på folk och blir förtjust när han får gensvar.
Men det är inte alltid han som initierar kontakten. Varje dag vi är ute på stan får vi uppmärksamhet, någon säger att han är söt och tittar lite extra. Jag blir förstås glad och stolt men ibland också betänksam. Är det för att han ser annorlunda ut?
Jag tänker på det jag läst på nätet, vuxna adopterade som vittnar om att de känt sig som exotiska djur, förminskade och klappade på huvudet. Men de kanske är i minoritet? Det kanske finns massor av andra adopterade som inte alls störts av uppmärksamheten utan känt sig glada och bekräftade? Jag vet inte.
Så länge Q själv inte verkar störas ska väl inte jag bekymra mig heller.
För han är verkligen söt. Vi är söta tillsammans, jag inser det själv. Häromdagen på förortstorget satt Q i sin vagn och matades med banan. Mellan varje tugga sträckte han sin handflata mot mig för att få en puss på den. Hade jag sett en sådan scen under mina bittra barnlösa år hade jag fallit i gråt.
Men i alla fall. Igår lunchade vi på stan igen och ett känt scenario utspelade sig. Q lutar sig mot mig och jag blir medveten om att han en stund flirtat och lett mot någon. Min blick följer hans. Jojomen, nog har han raggat upp en söt tjej i 20-årsåldern igen. Detta händer ofta.
Kanske skulle jag bli orolig med tanke på anknytningen, men jag blir faktiskt inte det. Q söker nästan alltid kontakt med mig när han flirtat en stund. Han lutar sig mot mig eller tar min hand. Det känns som att han vet mycket väl vem han hör ihop med, att han helt enkelt är en social natur som gillar att titta på folk och blir förtjust när han får gensvar.
Men det är inte alltid han som initierar kontakten. Varje dag vi är ute på stan får vi uppmärksamhet, någon säger att han är söt och tittar lite extra. Jag blir förstås glad och stolt men ibland också betänksam. Är det för att han ser annorlunda ut?
Jag tänker på det jag läst på nätet, vuxna adopterade som vittnar om att de känt sig som exotiska djur, förminskade och klappade på huvudet. Men de kanske är i minoritet? Det kanske finns massor av andra adopterade som inte alls störts av uppmärksamheten utan känt sig glada och bekräftade? Jag vet inte.
Så länge Q själv inte verkar störas ska väl inte jag bekymra mig heller.
För han är verkligen söt. Vi är söta tillsammans, jag inser det själv. Häromdagen på förortstorget satt Q i sin vagn och matades med banan. Mellan varje tugga sträckte han sin handflata mot mig för att få en puss på den. Hade jag sett en sådan scen under mina bittra barnlösa år hade jag fallit i gråt.
Söt som socker å socker som e så sött
(Jag borde inte alls blogga nu, jag borde STÄDA. Q sover middag, mormor - hans, inte min - kommer om några timmar. Inte för att hon kräver nystädat utan för min egen skull. Fadern är förpassad till sommarstugan med uppgift att renovera så mycket som möjligt medan Q, mor och mormor roar sig i storstaden med Skansenbesök och dylikt.)
Men i alla fall. Igår lunchade vi på stan igen och ett känt scenario utspelade sig. Q lutar sig mot mig och jag blir medveten om att han en stund flirtat och lett mot någon. Min blick följer hans. Jojomen, nog har han raggat upp en söt tjej i 20-årsåldern igen. Detta händer ofta.
Kanske skulle jag bli orolig med tanke på anknytningen, men jag blir faktiskt inte det. Q söker nästan alltid kontakt med mig när han flirtat en stund. Han lutar sig mot mig eller tar min hand. Det känns som att han vet mycket väl vem han hör ihop med, att han helt enkelt är en social natur som gillar att titta på folk och blir förtjust när han får gensvar.
Men det är inte alltid han som initierar kontakten. Varje dag vi är ute på stan får vi uppmärksamhet, någon säger att han är söt och tittar lite extra. Jag blir förstås glad och stolt men ibland också betänksam. Är det för att han ser annorlunda ut?
Jag tänker på det jag läst på nätet, vuxna adopterade som vittnar om att de känt sig som exotiska djur, förminskade och klappade på huvudet. Men de kanske är i minoritet? Det kanske finns massor av andra adopterade som inte alls störts av uppmärksamheten utan känt sig glada och bekräftade? Jag vet inte.
Så länge Q själv inte verkar störas ska väl inte jag bekymra mig heller.
För han är verkligen söt. Vi är söta tillsammans, jag inser det själv. Häromdagen på förortstorget satt Q i sin vagn och matades med banan. Mellan varje tugga sträckte han sin handflata mot mig för att få en puss på den. Hade jag sett en sådan scen under mina bittra barnlösa år hade jag fallit i gråt.
Men i alla fall. Igår lunchade vi på stan igen och ett känt scenario utspelade sig. Q lutar sig mot mig och jag blir medveten om att han en stund flirtat och lett mot någon. Min blick följer hans. Jojomen, nog har han raggat upp en söt tjej i 20-årsåldern igen. Detta händer ofta.
Kanske skulle jag bli orolig med tanke på anknytningen, men jag blir faktiskt inte det. Q söker nästan alltid kontakt med mig när han flirtat en stund. Han lutar sig mot mig eller tar min hand. Det känns som att han vet mycket väl vem han hör ihop med, att han helt enkelt är en social natur som gillar att titta på folk och blir förtjust när han får gensvar.
Men det är inte alltid han som initierar kontakten. Varje dag vi är ute på stan får vi uppmärksamhet, någon säger att han är söt och tittar lite extra. Jag blir förstås glad och stolt men ibland också betänksam. Är det för att han ser annorlunda ut?
Jag tänker på det jag läst på nätet, vuxna adopterade som vittnar om att de känt sig som exotiska djur, förminskade och klappade på huvudet. Men de kanske är i minoritet? Det kanske finns massor av andra adopterade som inte alls störts av uppmärksamheten utan känt sig glada och bekräftade? Jag vet inte.
Så länge Q själv inte verkar störas ska väl inte jag bekymra mig heller.
För han är verkligen söt. Vi är söta tillsammans, jag inser det själv. Häromdagen på förortstorget satt Q i sin vagn och matades med banan. Mellan varje tugga sträckte han sin handflata mot mig för att få en puss på den. Hade jag sett en sådan scen under mina bittra barnlösa år hade jag fallit i gråt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)