Älskar

Jag är så otroligt kär i mina ungar. Hur mycket tur kan man ha i livet? Tänk att just jag skulle få just dem!

De senaste dagarna har jag haft en Morrisseylåt på hjärnan som jag måst nynna på: Please please please let me get what I want. Men när slutklämmen kommer - Lord knows it would be the first time - kan jag bara inte sjunga med längre. Det går inte.

Nu sover de. Jag ska läsa Asterix och dricka rödvin.

posted from Bloggeroid

Älskar

Jag är så otroligt kär i mina ungar. Hur mycket tur kan man ha i livet? Tänk att just jag skulle få just dem!

De senaste dagarna har jag haft en Morrisseylåt på hjärnan som jag måst nynna på: Please please please let me get what I want. Men när slutklämmen kommer - Lord knows it would be the first time - kan jag bara inte sjunga med längre. Det går inte.

Nu sover de. Jag ska läsa Asterix och dricka rödvin.

posted from Bloggeroid

Natten som gick

19:30 Jag nattar Y med välling, bok och tandborstning. Han somnar genast.

20:00 Jag går in till Q och avlöser O i läsandet av Pettson får julbesök. O åker till båtklubben där han ska tillbringa natten. Två vaktpass om året åligger oss, och det är alltid O som utför dem.

22:00 hade jag tänkt ligga i min säng, men så blir det inte. Oklart varför. Spotify, Wordfeud, bloggläsning. Fan att det ska vara så svårt att slita sig och komma i säng.

23:00 släcker jag i alla fall lampan. Y snusar och sover bredvid mig, Q sover i sin säng.

01:30 väcks jag av ett avgrundsvrål: PAPPA! Y har vaknat, eller nej förresten, han är nog inte vaken alls. Det är problemet. I sitt halvsovande tillstånd vet han bara två saker: vill ha pappa. Pappa inte här. I tjugo minuter skriks det på pappa, varvat med dumma mamma! och välriktade sparkar. Jag ringer O för moraliskt stöd, han suckar när han hör skriken. Men efter en stund ändrar de karaktär. Y har insett att han är ensam i sovrummet, och börjar då ynkligt ropa på mig. Jag erbjuder välling och att ligga på min arm, vilket nådigt accepteras. Halleluja, han somnar om. Jag med.

Några timmar senare, oklart när, tassar det i hallen. Q kryper upp bredvid mig. Ytterligare någon tid senare är det trångt och varmt i dubbelsängen. Gossarna har säkert en halvmeters marginal till sängkanten, i mitten ligger jag. Krånglar mig loss och lägger mig i Q:s säng.

04:30 nytt tassande. Q, tänker jag sömnigt. Men det är Y, lille Y. Nattens andra vällingflaska* har han hämtat från nattduksbordet och har med sig, redig som han är. Han kryper upp hos mig och dricker ur den och så somnar vi om, i Q:s säng.

05:00, skulle jag tro, tassar det i trappan av något större steg. O har kommit hem och går ner till gästrummet för att lägga sig i hopp om att sova ostört åtminstone några timmar.

06:30 vaknar pojkarna samtidigt, lika pratsamma båda två. Jag tar med mig Y in till stora sängen där Q ligger och ropar på oss. Lyckas faktiskt dåsa en stund mellan de två snacksaliga.

07:00 är det obönhörligen dags att gå upp.

Hur märkligt det än kan låta känner jag mig ganska utvilad idag. Ett slående bevis på den mänskliga anpassningsförmågan.

* Ja, han trycker i sig två flaskor välling per natt. Helt förkastligt, jag vet. Men han äter bra på dagen och just nu argumenterar vi inte med gallskrik på småtimmarna. Kall färdigblandad välling funkar så att vi får sova.

Natten som gick

19:30 Jag nattar Y med välling, bok och tandborstning. Han somnar genast.

20:00 Jag går in till Q och avlöser O i läsandet av Pettson får julbesök. O åker till båtklubben där han ska tillbringa natten. Två vaktpass om året åligger oss, och det är alltid O som utför dem.

22:00 hade jag tänkt ligga i min säng, men så blir det inte. Oklart varför. Spotify, Wordfeud, bloggläsning. Fan att det ska vara så svårt att slita sig och komma i säng.

23:00 släcker jag i alla fall lampan. Y snusar och sover bredvid mig, Q sover i sin säng.

01:30 väcks jag av ett avgrundsvrål: PAPPA! Y har vaknat, eller nej förresten, han är nog inte vaken alls. Det är problemet. I sitt halvsovande tillstånd vet han bara två saker: vill ha pappa. Pappa inte här. I tjugo minuter skriks det på pappa, varvat med dumma mamma! och välriktade sparkar. Jag ringer O för moraliskt stöd, han suckar när han hör skriken. Men efter en stund ändrar de karaktär. Y har insett att han är ensam i sovrummet, och börjar då ynkligt ropa på mig. Jag erbjuder välling och att ligga på min arm, vilket nådigt accepteras. Halleluja, han somnar om. Jag med.

Några timmar senare, oklart när, tassar det i hallen. Q kryper upp bredvid mig. Ytterligare någon tid senare är det trångt och varmt i dubbelsängen. Gossarna har säkert en halvmeters marginal till sängkanten, i mitten ligger jag. Krånglar mig loss och lägger mig i Q:s säng.

04:30 nytt tassande. Q, tänker jag sömnigt. Men det är Y, lille Y. Nattens andra vällingflaska* har han hämtat från nattduksbordet och har med sig, redig som han är. Han kryper upp hos mig och dricker ur den och så somnar vi om, i Q:s säng.

05:00, skulle jag tro, tassar det i trappan av något större steg. O har kommit hem och går ner till gästrummet för att lägga sig i hopp om att sova ostört åtminstone några timmar.

06:30 vaknar pojkarna samtidigt, lika pratsamma båda två. Jag tar med mig Y in till stora sängen där Q ligger och ropar på oss. Lyckas faktiskt dåsa en stund mellan de två snacksaliga.

07:00 är det obönhörligen dags att gå upp.

Hur märkligt det än kan låta känner jag mig ganska utvilad idag. Ett slående bevis på den mänskliga anpassningsförmågan.

* Ja, han trycker i sig två flaskor välling per natt. Helt förkastligt, jag vet. Men han äter bra på dagen och just nu argumenterar vi inte med gallskrik på småtimmarna. Kall färdigblandad välling funkar så att vi får sova.

Ta mig tusan, det funkar

De senaste dagarna har jag verkligen ansträngt mig för att att tänka att Q gör så gott han kan. Att han samarbetar även om det inte alltid är tydligt för mig. Att om det blir knas i en speciell situation så beror det på att han inte klarar av att hantera situationen. Att det han då behöver är hjälp att ta sig ur den, inte skäll.

Gamla tankegångar, sådana som jag nickat förnumstigt åt när jag läst om dem. Men de är så svåra att ens komma ihåg, än mindre applicera när jag står där med en vrålande, sparkande femåring vid fötterna. Då kopplas reptilhjärnan in och jag går på instinkt. Det här blogginlägget hjälpte mig att minnas, och att styra mitt beteende.

Och banne mig. Om det var detta eller att månen var full och lufttrycket rätt, eller något annat outgrundligt, men de senaste dagarna har vi haft det så bra tillsammans. Lugn och harmoni har präglat helgahushållet.

Ta mig tusan, det funkar

De senaste dagarna har jag verkligen ansträngt mig för att att tänka att Q gör så gott han kan. Att han samarbetar även om det inte alltid är tydligt för mig. Att om det blir knas i en speciell situation så beror det på att han inte klarar av att hantera situationen. Att det han då behöver är hjälp att ta sig ur den, inte skäll.

Gamla tankegångar, sådana som jag nickat förnumstigt åt när jag läst om dem. Men de är så svåra att ens komma ihåg, än mindre applicera när jag står där med en vrålande, sparkande femåring vid fötterna. Då kopplas reptilhjärnan in och jag går på instinkt. Det här blogginlägget hjälpte mig att minnas, och att styra mitt beteende.

Och banne mig. Om det var detta eller att månen var full och lufttrycket rätt, eller något annat outgrundligt, men de senaste dagarna har vi haft det så bra tillsammans. Lugn och harmoni har präglat helgahushållet.

Bang!

Jag har börjat läsa Beata Arnborgs bok om Barbro Alving och är alldeles betagen. Beskrivningen av en ung målmedveten kvinna som vågar och vill i en tid då kvinnor inte förväntades vare sig det ena eller det andra. Eller är det fel? I vissa avseenden var det kanske bättre förr? Idag tror vi att vi är jämställda och blir överraskade när vi stöter på motstånd. Kanske var det lättare förr, när man visste exakt hur motståndet såg ut?

Nå, detta är högst ofärdiga tankegångar från min sida. Åter till Bang. Jag ler med visst igenkännande åt tonen, stilen i hennes brev och dagböcker. Sådär skrev man förr. Sådär skrev jag också förr, tror jag. Det är roligt, kvickt, raljerande, självmedvetet och något prövande i längden. Svårt och svart betvingas med fyndiga formuleringar:

Har man glasögon från tre år och väger 80 kg när man är 17 år då kan man bara bli humorist!

Ändå verkar hon livet igenom ha varit mycket älskad, av både män och kvinnor. Och inte minst: hon hade en kärleksfull pappa.

Jag börjar tro på det alltmer. En stark faktor för kvinnlig framgång är pappas kärlek. Jag läste en gång att vissa kvinnor går genom livet med en osynlig prinsesskrona på huvudet, en övertygelse om att de duger, räcker, är värda att älskas. Självkänsla om man så vill. Man kan vara ganska säker på vem som har satt dit den där prinsesskronan en gång i tiden.

Pappa.

Bang!

Jag har börjat läsa Beata Arnborgs bok om Barbro Alving och är alldeles betagen. Beskrivningen av en ung målmedveten kvinna som vågar och vill i en tid då kvinnor inte förväntades vare sig det ena eller det andra. Eller är det fel? I vissa avseenden var det kanske bättre förr? Idag tror vi att vi är jämställda och blir överraskade när vi stöter på motstånd. Kanske var det lättare förr, när man visste exakt hur motståndet såg ut?

Nå, detta är högst ofärdiga tankegångar från min sida. Åter till Bang. Jag ler med visst igenkännande åt tonen, stilen i hennes brev och dagböcker. Sådär skrev man förr. Sådär skrev jag också förr, tror jag. Det är roligt, kvickt, raljerande, självmedvetet och något prövande i längden. Svårt och svart betvingas med fyndiga formuleringar:

Har man glasögon från tre år och väger 80 kg när man är 17 år då kan man bara bli humorist!

Ändå verkar hon livet igenom ha varit mycket älskad, av både män och kvinnor. Och inte minst: hon hade en kärleksfull pappa.

Jag börjar tro på det alltmer. En stark faktor för kvinnlig framgång är pappas kärlek. Jag läste en gång att vissa kvinnor går genom livet med en osynlig prinsesskrona på huvudet, en övertygelse om att de duger, räcker, är värda att älskas. Självkänsla om man så vill. Man kan vara ganska säker på vem som har satt dit den där prinsesskronan en gång i tiden.

Pappa.

Irriterande rubrik

Adoptivbarnet som förändrade världen

Nu blir jag sådär taggig och ordmärkande igen.

Nej, det är klart att man inte ska analysera sönder kvällstidningsrubriker, de är per definition urkorkade. Men ändå.

Orkar förresten inte analysera, blir bara arg. Nu ska jag åka hem och hämta - inte mina adoptivbarn. Utan mina barn. Mina vackra, fina, älskade, starka, pestiga, ljuvliga, smarta, livliga, stundom vansinnesframkallande barn som är det utan tvekan största och bästa som har hänt mig. Och de råkar vara adopterade.

Irriterande rubrik

Adoptivbarnet som förändrade världen

Nu blir jag sådär taggig och ordmärkande igen.

Nej, det är klart att man inte ska analysera sönder kvällstidningsrubriker, de är per definition urkorkade. Men ändå.

Orkar förresten inte analysera, blir bara arg. Nu ska jag åka hem och hämta - inte mina adoptivbarn. Utan mina barn. Mina vackra, fina, älskade, starka, pestiga, ljuvliga, smarta, livliga, stundom vansinnesframkallande barn som är det utan tvekan största och bästa som har hänt mig. Och de råkar vara adopterade.

Koll på läget

Morgonbestyr, jag är halvklädd.

- Mamma, varför gungar dina lår när du går?
- Därför att kvinnor ofta har mera fett på kroppen än män och barn. Underhudsfett.
- Ja just det. Så att de ska kunna föda barn!
- Precis. Fast jag har ju inte gjort det.
- Nä, för din livmoder är för liten!

Säger Q och snor vidare in i sitt rum, vidare, framåt mot nästa ämne. Kvar står jag och ser mig förbluffad i spegeln. Nog för att jag vet att jag förklarat sakernas tillstånd, men att han hade begripit exakt?

posted from Bloggeroid

Koll på läget

Morgonbestyr, jag är halvklädd.

- Mamma, varför gungar dina lår när du går?
- Därför att kvinnor ofta har mera fett på kroppen än män och barn. Underhudsfett.
- Ja just det. Så att de ska kunna föda barn!
- Precis. Fast jag har ju inte gjort det.
- Nä, för din livmoder är för liten!

Säger Q och snor vidare in i sitt rum, vidare, framåt mot nästa ämne. Kvar står jag och ser mig förbluffad i spegeln. Nog för att jag vet att jag förklarat sakernas tillstånd, men att han hade begripit exakt?

posted from Bloggeroid

Eftertanke om trots

Jag har återfått fotfästet efter förra veckans panikreaktion angående Q:s beteende. I efterhand kan jag skratta åt det, varför tog jag åt mig så av det mamma kläckte ur sig? Och hur kunde hon, vars omdöme jag annars litat på när det gäller Q, plötsligt tappa detsamma?

En del av svaret hittar jag i den bok jag läser just nu: Att möta sitt barn - och sig själv. Det är en klok och resonerande bok utan konkreta råd eller pekpinnar. Dess budskap går ut på att man hellre ska försöka lyssna på och förstå sitt barn och det barnet uttrycker i ord eller handling, än att medelst diverse metoder försöka locka fram "rätt" beteende. Boken diskuterar också mycket det som uttrycks i titeln, att man i umgänget med sina barn också möter sig själv, den man är och den man var som barn.

Detta märkte jag för första gången när Q var liten. Jag använde samma smeknamn på honom som jag själv hört när jag var liten, ord jag inte hört på trettio år. (Min kusin gör likadant. Hon kallar sin son Putte, vilket förbryllade mig lite. När mamma kom på besök uppenbarade sig förklaringen. Putte var morfars smeknamn på min morbror, min kusins pappa, död sedan femton år.)

Men ibland gör det ont att möta sig själv och den man var, och hur man hade det. När jag var fem år som Q hade min pappa just flyttat ut, förtvivlad och besviken. Mamma var inte mindre förtvivlad, och dessutom (om jag känner henne rätt) plågad av skuldkänslor.

Hur mamma hade det som femåring vet jag inte så noga. Men jag undrar om det var så bra. Hon låg på sjukhus långa tider som litet barn. Hon hade en lillebror och en storebror, tre barn i en familj med en tidvis deprimerad mamma, min mormor.

Mammas egen mormor var varm och trygg och kärleksfull. Mamma älskar själv att vara mormor, hon har en mycket tydlig bild av hur hon vill vara i sitt mormoreri. Ägna sig åt dottersonen en hel dag, gå på bio, ha trevligt tillsammans. Vad som händer när Q ifrågasätter och saboterar det uttänkta scenariot är inte svårt att räkna ut.

När jag skriver det här blir jag full i skratt. Precis samma sak hände mellan mamma och mig när jag var deprimerad under barnlöshetsåren. Hon reagerade oerhört starkt på min sorg, eller snarare - det hon reagerade på var sin egen oförmåga att lösa mina problem. Det var inget jag begärde av henne, jag ville att hon skulle lyssna och trösta, och avvisade argt hennes förslag på att exempelvis skriva ut antidepressivum till mig. (Mer om detta har jag skrivit här.)

Det är bara att konstatera att min starka och kompetenta son slår mig med hästlängder ännu en gång. Fem år gammal gör han det som tog mig över trettio år att våga göra.

Insikten fyller mig med glädje och stolthet.

Eftertanke om trots

Jag har återfått fotfästet efter förra veckans panikreaktion angående Q:s beteende. I efterhand kan jag skratta åt det, varför tog jag åt mig så av det mamma kläckte ur sig? Och hur kunde hon, vars omdöme jag annars litat på när det gäller Q, plötsligt tappa detsamma?

En del av svaret hittar jag i den bok jag läser just nu: Att möta sitt barn - och sig själv. Det är en klok och resonerande bok utan konkreta råd eller pekpinnar. Dess budskap går ut på att man hellre ska försöka lyssna på och förstå sitt barn och det barnet uttrycker i ord eller handling, än att medelst diverse metoder försöka locka fram "rätt" beteende. Boken diskuterar också mycket det som uttrycks i titeln, att man i umgänget med sina barn också möter sig själv, den man är och den man var som barn.

Detta märkte jag för första gången när Q var liten. Jag använde samma smeknamn på honom som jag själv hört när jag var liten, ord jag inte hört på trettio år. (Min kusin gör likadant. Hon kallar sin son Putte, vilket förbryllade mig lite. När mamma kom på besök uppenbarade sig förklaringen. Putte var morfars smeknamn på min morbror, min kusins pappa, död sedan femton år.)

Men ibland gör det ont att möta sig själv och den man var, och hur man hade det. När jag var fem år som Q hade min pappa just flyttat ut, förtvivlad och besviken. Mamma var inte mindre förtvivlad, och dessutom (om jag känner henne rätt) plågad av skuldkänslor.

Hur mamma hade det som femåring vet jag inte så noga. Men jag undrar om det var så bra. Hon låg på sjukhus långa tider som litet barn. Hon hade en lillebror och en storebror, tre barn i en familj med en tidvis deprimerad mamma, min mormor.

Mammas egen mormor var varm och trygg och kärleksfull. Mamma älskar själv att vara mormor, hon har en mycket tydlig bild av hur hon vill vara i sitt mormoreri. Ägna sig åt dottersonen en hel dag, gå på bio, ha trevligt tillsammans. Vad som händer när Q ifrågasätter och saboterar det uttänkta scenariot är inte svårt att räkna ut.

När jag skriver det här blir jag full i skratt. Precis samma sak hände mellan mamma och mig när jag var deprimerad under barnlöshetsåren. Hon reagerade oerhört starkt på min sorg, eller snarare - det hon reagerade på var sin egen oförmåga att lösa mina problem. Det var inget jag begärde av henne, jag ville att hon skulle lyssna och trösta, och avvisade argt hennes förslag på att exempelvis skriva ut antidepressivum till mig. (Mer om detta har jag skrivit här.)

Det är bara att konstatera att min starka och kompetenta son slår mig med hästlängder ännu en gång. Fem år gammal gör han det som tog mig över trettio år att våga göra.

Insikten fyller mig med glädje och stolthet.

Tjuv och tjuv det ska du heta

Det är mycket med Q nu. Igår saknade vi en av hushållets mobiltelefoner, som det går att spela på. (Min jobbtelefon går förresten inte att spela pingvinspel eller Angry Birds på. Mycket märkligt. Bara Wordfeud och sånt tråkigt.) Den låg under Q:s huvudkudde med urladdat batteri.

O blev irriterad, och frågade mig var Q förresten fått nya favoritleksaken beyblades ifrån. Jag svarade att han sagt sig ha fått dem av en kompis hos dagmamman, och insåg plötsligt att det ju inte behövde ligga till så.

Vid middagen verkade Q moloken, och när vi frågade hur det varit hos dagmamman, svarade han att kompisen kallat honom för tjuv. Närmare frågor besvarades inte. Vi bestämde oss för att avvakta till nattningen, Q och jag brukar ligga och prata en stund och då kommer ofta både det ena och det andra fram.

Men just denna kväll var Q trött och somnade redan innan jag läst klart, så jag blev inget klokare. Pratade både med mamma och med O om saken. "Han är en tjuv", sa O barskt. "Barn som stjäl gör det för att de har ångest", sa mamma, "själv stal jag som en korp."

Jamen tack som fan, vad mycket lugnare jag känner mig. Herregud, omgiven av galningar.

Men imorse var Q och jag först uppe, och jag tog honom i knät och stängde av TV:n och förklarade att jag ville prata om en sak. Varför sa kompisen att du är en tjuv? Vet inte. Fick du beybladesen av honom? Ja. Kanske. Förresten var de inte hans, utan dagmammans. Okej Q, då gör vi såhär. Vi tar med dem till dagmamman, och lämnar tillbaka dem till kompisen. Det ville inte Q, men han gav med sig. Han lyssnade med till en början motvilligt på min historia om hur jag knyckte gamla mormors vackra mosaikörhängen när jag var fem år. Fast kanske inte så som jag hoppats: "Hur snodde du dem?", undrade han intresserat.

Hos dagmamman blir allt enkelt. Vi tar ett litet prat, säger hon. Det här behöver vi inte göra stor sak av, de allra flesta barn har någon gång tagit något som de tycker är fint. Och när jag hämtar på eftermiddagen har de pratat och rett ut saken. Leksakerna tillhörde faktiskt inte kompisen, utan ingick i dagmammans leksaksbatteri.

Q verkar lika lättad som jag. Såklart. Från hans synpunkt måste epitetet tjuv ha varit djupt orättvist.

Vi får en trevlig kväll tillsammans.

Tjuv och tjuv det ska du heta

Det är mycket med Q nu. Igår saknade vi en av hushållets mobiltelefoner, som det går att spela på. (Min jobbtelefon går förresten inte att spela pingvinspel eller Angry Birds på. Mycket märkligt. Bara Wordfeud och sånt tråkigt.) Den låg under Q:s huvudkudde med urladdat batteri.

O blev irriterad, och frågade mig var Q förresten fått nya favoritleksaken beyblades ifrån. Jag svarade att han sagt sig ha fått dem av en kompis hos dagmamman, och insåg plötsligt att det ju inte behövde ligga till så.

Vid middagen verkade Q moloken, och när vi frågade hur det varit hos dagmamman, svarade han att kompisen kallat honom för tjuv. Närmare frågor besvarades inte. Vi bestämde oss för att avvakta till nattningen, Q och jag brukar ligga och prata en stund och då kommer ofta både det ena och det andra fram.

Men just denna kväll var Q trött och somnade redan innan jag läst klart, så jag blev inget klokare. Pratade både med mamma och med O om saken. "Han är en tjuv", sa O barskt. "Barn som stjäl gör det för att de har ångest", sa mamma, "själv stal jag som en korp."

Jamen tack som fan, vad mycket lugnare jag känner mig. Herregud, omgiven av galningar.

Men imorse var Q och jag först uppe, och jag tog honom i knät och stängde av TV:n och förklarade att jag ville prata om en sak. Varför sa kompisen att du är en tjuv? Vet inte. Fick du beybladesen av honom? Ja. Kanske. Förresten var de inte hans, utan dagmammans. Okej Q, då gör vi såhär. Vi tar med dem till dagmamman, och lämnar tillbaka dem till kompisen. Det ville inte Q, men han gav med sig. Han lyssnade med till en början motvilligt på min historia om hur jag knyckte gamla mormors vackra mosaikörhängen när jag var fem år. Fast kanske inte så som jag hoppats: "Hur snodde du dem?", undrade han intresserat.

Hos dagmamman blir allt enkelt. Vi tar ett litet prat, säger hon. Det här behöver vi inte göra stor sak av, de allra flesta barn har någon gång tagit något som de tycker är fint. Och när jag hämtar på eftermiddagen har de pratat och rett ut saken. Leksakerna tillhörde faktiskt inte kompisen, utan ingick i dagmammans leksaksbatteri.

Q verkar lika lättad som jag. Såklart. Från hans synpunkt måste epitetet tjuv ha varit djupt orättvist.

Vi får en trevlig kväll tillsammans.

Självkänsla?

Mina funderingar från förra inlägget fick sig en extra skjuts igår kväll, men på ett djupt personligt plan. Mamma har varit på besök, och hade tillbringat dagen med Q. Lillebror Y fick vara hos dagmamman, men mormor och Q skulle ha en dag tillsammans och gå på bio.

Själv var jag på resa över dagen, och åkte direkt från tåget till träningen. På vägen ringde jag mamma för att höra hur dagen avlöpt. Genast hörde jag på hennes tonfall att något inte var bra.

Han vill verkligen provocera, sa hon. Han sitter inte still en sekund (jo, på bion! Men inte på tunnelbanan, eller någon annanstans.). Han ignorerar tillsägelser. Låter bli att svara, inte bara när hon förmanar utan även vid social konversation. Han försöker springa ifrån henne på stan.

Det är som att han drivs av något han inte själv förstår, sa hon. Och det är en känsla jag har haft också.

Först blev jag orimligt ledsen. På Q och för Q. Lite ledsen på mamma också, det kändes på något vis som att hon svek mig och Q. Om den känslan är adekvat eller om det är något knasigt eko från min egen barndom, vet jag inte riktigt.

Jo, något adekvat är den. Mamma är en underbar mormor, men hon är också mycket dominant till sin personlighet. Hon gillar helt enkelt att styra och ställa, och gillar inte alls att underordna sig. Fast det är hon inte själv så medveten om. Vidare är hon van vid ganska fogliga barn. Sådana som jag. Men Q är inte alls sådan som jag var.

Känslan dämpades i alla fall senare på kvällen, efter träning och middag, då mamma och jag satte oss ner och pratade en stund.

Någon riktig reda i det hela lyckades vi förstås inte bringa. Q har börjat provocera mamma på samma sätt som han retas med O och mig. Smart som han är hittar han snabbt det mest effektiva sättet att göra det på. Mamma är lomhörd, och blir därmed extra stressad och arg när Q inte svarar eftersom hon först tror att det är hon som inte har hört honom.

Att Q inkluderar sin mormor i den närmaste kretsen, de man jävlas med, är förstås en sorts kärleksförklaring eller uttryck för närhet. Det förstår både hon och jag.

Men så sa mamma en sak som gjorde mig djupt fundersam. Vi borde stärka Q:s självkänsla, tycker hon. Han provocerar fram situationer som leder till bråk och misslyckanden. Det har blivit en ond cirkel.

Och jag blir så jävla orolig med en gång. Fan, vad har vi gjort för fel? Fan, är det den där dumma kommentaren om att det syns på honom att han är adopterad, som spökar? Eller något annat? Hur mår han egentligen? Hur kan man veta hur ens barn mår? Fan, borde jag ens lyssna på mamma, har hon någon aning?

Fan.

Självkänsla?

Mina funderingar från förra inlägget fick sig en extra skjuts igår kväll, men på ett djupt personligt plan. Mamma har varit på besök, och hade tillbringat dagen med Q. Lillebror Y fick vara hos dagmamman, men mormor och Q skulle ha en dag tillsammans och gå på bio.

Själv var jag på resa över dagen, och åkte direkt från tåget till träningen. På vägen ringde jag mamma för att höra hur dagen avlöpt. Genast hörde jag på hennes tonfall att något inte var bra.

Han vill verkligen provocera, sa hon. Han sitter inte still en sekund (jo, på bion! Men inte på tunnelbanan, eller någon annanstans.). Han ignorerar tillsägelser. Låter bli att svara, inte bara när hon förmanar utan även vid social konversation. Han försöker springa ifrån henne på stan.

Det är som att han drivs av något han inte själv förstår, sa hon. Och det är en känsla jag har haft också.

Först blev jag orimligt ledsen. På Q och för Q. Lite ledsen på mamma också, det kändes på något vis som att hon svek mig och Q. Om den känslan är adekvat eller om det är något knasigt eko från min egen barndom, vet jag inte riktigt.

Jo, något adekvat är den. Mamma är en underbar mormor, men hon är också mycket dominant till sin personlighet. Hon gillar helt enkelt att styra och ställa, och gillar inte alls att underordna sig. Fast det är hon inte själv så medveten om. Vidare är hon van vid ganska fogliga barn. Sådana som jag. Men Q är inte alls sådan som jag var.

Känslan dämpades i alla fall senare på kvällen, efter träning och middag, då mamma och jag satte oss ner och pratade en stund.

Någon riktig reda i det hela lyckades vi förstås inte bringa. Q har börjat provocera mamma på samma sätt som han retas med O och mig. Smart som han är hittar han snabbt det mest effektiva sättet att göra det på. Mamma är lomhörd, och blir därmed extra stressad och arg när Q inte svarar eftersom hon först tror att det är hon som inte har hört honom.

Att Q inkluderar sin mormor i den närmaste kretsen, de man jävlas med, är förstås en sorts kärleksförklaring eller uttryck för närhet. Det förstår både hon och jag.

Men så sa mamma en sak som gjorde mig djupt fundersam. Vi borde stärka Q:s självkänsla, tycker hon. Han provocerar fram situationer som leder till bråk och misslyckanden. Det har blivit en ond cirkel.

Och jag blir så jävla orolig med en gång. Fan, vad har vi gjort för fel? Fan, är det den där dumma kommentaren om att det syns på honom att han är adopterad, som spökar? Eller något annat? Hur mår han egentligen? Hur kan man veta hur ens barn mår? Fan, borde jag ens lyssna på mamma, har hon någon aning?

Fan.

Överkänslig adoptivförälder med taggarna utåt?

Avslutningen på en för övrigt intressant debatt hos Maja har fått mig att fundera en hel del. Signaturen Marie skriver så här:

Adoption är, trots allt, en relativt ovanlig företeelse i Sverige. ---- Man kan gissningsvis ta sig igenom förskola, skola och rentav leva ett helt liv utan att direkt komma i kontakt med någon som adopterat eller adopterats. Det känns ibland som att kunskapskravsribban för oss som saknar erfarenhet av adoptioner läggs orimligt högt. River man den finns det ingen tolerans, allt hamnar direkt i ett känsligt läge. Är det så bra?

Det här är svårt, tycker jag. För det är ett faktum att mina barns utseende gör att deras omgivning kommer att dra slutsatser om dem under hela deras liv. Så länge de är barn och i sällskap med mig eller O, kommer folk förmodligen att göra den helt korrekta observationen att de är adopterade. Så långt allt väl. Hittills har vi aldrig mött annat än positiva reaktioner på detta. (Jag rannsakar mitt minne, är det verkligen sant? Men jo, jag tror faktiskt det. De som inte gillar företeelsen adoption är tydligen diskreta, eller så är jag ouppmärksam.)

Jag är smärtsamt medveten om att jag inte alltid kommer att stå vid mina barns sida och kunna fånga upp omgivningens reaktioner, eller för den delen utgöra en förklaring med min blotta närvaro. Aha, asiatiskt barn, svensk mamma, alltså adoption. När de är tonåringar, unga vuxna, medelålders, gamla, kommer deras koreanska utseende att sticka ut (förhoppningvis allt mindre i takt med att Sverige blir alltmer mångkulturellt). Men de kommer förmodligen, gång på gång, få frågan: var kommer du ifrån? En fråga jag aldrig får. En fråga som föranleds av deras utseende. Kommer de att känna så här? Blotta tanken sliter min själ i stycken.

Och då fälls taggar och tigerklor ut. Nej, jag vill inte, jag vägrar leva i en värld där det är okej att diskutera huruvida man kan älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt, och där ifrågasättandet av denna diskussion möts av storögd förvåning och anklagelser om inskränkthet. För det måste ju vara okej att diskutera?

Visst fan måste det vara det. Och kanske gör jag mina barn en björntjänst med min attityd. Men jag blir faktiskt förbannad och sårad, både å mina och deras vägnar, när det pratas om egna barn. När bekanta som mycket väl vet att jag har adopterat, pratar om någon som har både adopterade och egna barn. Hur tänker man då? (Svar: förmodligen inte alls.)

Hittills har jag tigit. För den sociala fernissan skulle spricka och trilla av i bitar om jag hade sagt det jag tänkte. Men jag kanske skulle börja göra det?

Sedan jag började fundera på det här har jag insett att frågan omfattar mer än adoption. Häromdagen pratade jag med en kollega, som har ett funktionshindrat barn, och ett barn som inte är det. Han har noterat att människor refererar till det ena barnet som "dom" och det andra som "vi". Uteslutande respektive inkluderande. Min chef anförtror mig att det finns starka åsikter inom företagets ledning angående omöjligheten att anställa ingenjörer med icke-svensk bakgrund. "De skulle inte passa in här." Jag häpnar.

Nej så fan om taggar och klor kan fällas in. Bara temporärt i så fall, för vässning. Jag tänker nog fortsätta vara ömhudad, överkänslig och jobbig. Kanske ännu mera så.

Överkänslig adoptivförälder med taggarna utåt?

Avslutningen på en för övrigt intressant debatt hos Maja har fått mig att fundera en hel del. Signaturen Marie skriver så här:

Adoption är, trots allt, en relativt ovanlig företeelse i Sverige. ---- Man kan gissningsvis ta sig igenom förskola, skola och rentav leva ett helt liv utan att direkt komma i kontakt med någon som adopterat eller adopterats. Det känns ibland som att kunskapskravsribban för oss som saknar erfarenhet av adoptioner läggs orimligt högt. River man den finns det ingen tolerans, allt hamnar direkt i ett känsligt läge. Är det så bra?

Det här är svårt, tycker jag. För det är ett faktum att mina barns utseende gör att deras omgivning kommer att dra slutsatser om dem under hela deras liv. Så länge de är barn och i sällskap med mig eller O, kommer folk förmodligen att göra den helt korrekta observationen att de är adopterade. Så långt allt väl. Hittills har vi aldrig mött annat än positiva reaktioner på detta. (Jag rannsakar mitt minne, är det verkligen sant? Men jo, jag tror faktiskt det. De som inte gillar företeelsen adoption är tydligen diskreta, eller så är jag ouppmärksam.)

Jag är smärtsamt medveten om att jag inte alltid kommer att stå vid mina barns sida och kunna fånga upp omgivningens reaktioner, eller för den delen utgöra en förklaring med min blotta närvaro. Aha, asiatiskt barn, svensk mamma, alltså adoption. När de är tonåringar, unga vuxna, medelålders, gamla, kommer deras koreanska utseende att sticka ut (förhoppningvis allt mindre i takt med att Sverige blir alltmer mångkulturellt). Men de kommer förmodligen, gång på gång, få frågan: var kommer du ifrån? En fråga jag aldrig får. En fråga som föranleds av deras utseende. Kommer de att känna så här? Blotta tanken sliter min själ i stycken.

Och då fälls taggar och tigerklor ut. Nej, jag vill inte, jag vägrar leva i en värld där det är okej att diskutera huruvida man kan älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt, och där ifrågasättandet av denna diskussion möts av storögd förvåning och anklagelser om inskränkthet. För det måste ju vara okej att diskutera?

Visst fan måste det vara det. Och kanske gör jag mina barn en björntjänst med min attityd. Men jag blir faktiskt förbannad och sårad, både å mina och deras vägnar, när det pratas om egna barn. När bekanta som mycket väl vet att jag har adopterat, pratar om någon som har både adopterade och egna barn. Hur tänker man då? (Svar: förmodligen inte alls.)

Hittills har jag tigit. För den sociala fernissan skulle spricka och trilla av i bitar om jag hade sagt det jag tänkte. Men jag kanske skulle börja göra det?

Sedan jag började fundera på det här har jag insett att frågan omfattar mer än adoption. Häromdagen pratade jag med en kollega, som har ett funktionshindrat barn, och ett barn som inte är det. Han har noterat att människor refererar till det ena barnet som "dom" och det andra som "vi". Uteslutande respektive inkluderande. Min chef anförtror mig att det finns starka åsikter inom företagets ledning angående omöjligheten att anställa ingenjörer med icke-svensk bakgrund. "De skulle inte passa in här." Jag häpnar.

Nej så fan om taggar och klor kan fällas in. Bara temporärt i så fall, för vässning. Jag tänker nog fortsätta vara ömhudad, överkänslig och jobbig. Kanske ännu mera så.