Trettonhelg, O är ledig fyra dagar på raken, sista lite längre ledigheten på länge. Vi är hemma, inga måsten. Perfekt tid för umgänge, återhämtning och vila.
Vad händer? Jag blir magsjuk. Kände av det redan på trettondagsaftons kväll, och idag är andra dagen som jag ligger till sängs undantaget regelbundna besök ni-förstår-vart. Natten som gick var inte direkt vilsam.
Nå, det kunde ha varit värre. Ingen annan har fått det (hittills). Jag kräks inte, mår inte ens illa. Jag ligger i min säng med datorn på min morrande mage. Jag har precis läst ut Elisabet Höglunds intressanta självbiografi. Vilken ovanlig kvinna!
Men imorgon vill jag banne mig vara frisk!
2011-01-07
Förspillda dagar
Trettonhelg, O är ledig fyra dagar på raken, sista lite längre ledigheten på länge. Vi är hemma, inga måsten. Perfekt tid för umgänge, återhämtning och vila.
Vad händer? Jag blir magsjuk. Kände av det redan på trettondagsaftons kväll, och idag är andra dagen som jag ligger till sängs undantaget regelbundna besök ni-förstår-vart. Natten som gick var inte direkt vilsam.
Nå, det kunde ha varit värre. Ingen annan har fått det (hittills). Jag kräks inte, mår inte ens illa. Jag ligger i min säng med datorn på min morrande mage. Jag har precis läst ut Elisabet Höglunds intressanta självbiografi. Vilken ovanlig kvinna!
Men imorgon vill jag banne mig vara frisk!
Vad händer? Jag blir magsjuk. Kände av det redan på trettondagsaftons kväll, och idag är andra dagen som jag ligger till sängs undantaget regelbundna besök ni-förstår-vart. Natten som gick var inte direkt vilsam.
Nå, det kunde ha varit värre. Ingen annan har fått det (hittills). Jag kräks inte, mår inte ens illa. Jag ligger i min säng med datorn på min morrande mage. Jag har precis läst ut Elisabet Höglunds intressanta självbiografi. Vilken ovanlig kvinna!
Men imorgon vill jag banne mig vara frisk!
2011-01-06
En ny fråga
Godnattsagan vald av Q var som så många gånger förr Så blev jag till av Katerina Janouch. Jag läser och ställer efter en stund en kontrollfråga: vems mage har du legat i? J:s! svarar Q, han vet förstås namnet på sin biologiska mamma. Så ser jag, ja det syns tydligt hur en alldeles ny tanke slår honom.
- Men? Vem.. vem har hon... vem är den där killen med fröna, som har stoppat in snoppen?
- Det vet inte jag, älskling. Men J vet. När du blir stor, om du vill, kan du åka till Korea och kanske träffa J och fråga henne själv.
Q begrundar detta under tystnad. Så ser han oroligt på mig: Men hur ska jag förstå vad hon säger?
Som tur är kunde jag fråga om han mindes mötet med fostermamman Mrs Kim i våras, att det var en annan tant med, som sa på engelska det som Mrs Kim sa på koreanska. Jo, det gjorde han ju. Och när jag är stor kan jag engelska, sa han belåtet.
Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen, detta är ett sådant äventyr. Det liknar faktiskt inget annat.
- Men? Vem.. vem har hon... vem är den där killen med fröna, som har stoppat in snoppen?
- Det vet inte jag, älskling. Men J vet. När du blir stor, om du vill, kan du åka till Korea och kanske träffa J och fråga henne själv.
Q begrundar detta under tystnad. Så ser han oroligt på mig: Men hur ska jag förstå vad hon säger?
Som tur är kunde jag fråga om han mindes mötet med fostermamman Mrs Kim i våras, att det var en annan tant med, som sa på engelska det som Mrs Kim sa på koreanska. Jo, det gjorde han ju. Och när jag är stor kan jag engelska, sa han belåtet.
Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen, detta är ett sådant äventyr. Det liknar faktiskt inget annat.
En ny fråga
Godnattsagan vald av Q var som så många gånger förr Så blev jag till av Katerina Janouch. Jag läser och ställer efter en stund en kontrollfråga: vems mage har du legat i? J:s! svarar Q, han vet förstås namnet på sin biologiska mamma. Så ser jag, ja det syns tydligt hur en alldeles ny tanke slår honom.
- Men? Vem.. vem har hon... vem är den där killen med fröna, som har stoppat in snoppen?
- Det vet inte jag, älskling. Men J vet. När du blir stor, om du vill, kan du åka till Korea och kanske träffa J och fråga henne själv.
Q begrundar detta under tystnad. Så ser han oroligt på mig: Men hur ska jag förstå vad hon säger?
Som tur är kunde jag fråga om han mindes mötet med fostermamman Mrs Kim i våras, att det var en annan tant med, som sa på engelska det som Mrs Kim sa på koreanska. Jo, det gjorde han ju. Och när jag är stor kan jag engelska, sa han belåtet.
Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen, detta är ett sådant äventyr. Det liknar faktiskt inget annat.
- Men? Vem.. vem har hon... vem är den där killen med fröna, som har stoppat in snoppen?
- Det vet inte jag, älskling. Men J vet. När du blir stor, om du vill, kan du åka till Korea och kanske träffa J och fråga henne själv.
Q begrundar detta under tystnad. Så ser han oroligt på mig: Men hur ska jag förstå vad hon säger?
Som tur är kunde jag fråga om han mindes mötet med fostermamman Mrs Kim i våras, att det var en annan tant med, som sa på engelska det som Mrs Kim sa på koreanska. Jo, det gjorde han ju. Och när jag är stor kan jag engelska, sa han belåtet.
Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen, detta är ett sådant äventyr. Det liknar faktiskt inget annat.
2011-01-05
Frågan för dagen
Hur får man ett barn att lyda göra som man säger SAMARBETA med vänliga tillsägelser, därefter i allt strängare tonfall? Hur får man honom att samarbeta utan att ta till metoder som gränsar till det i lag förbjudna, liksom för barnet kränkande, bara för att man själv hunnit bli så arg och uttröttad? Vad ska jag göra eller säga, hur ska jag vara för att få honom att förstå och acceptera att nu är det allvar?
Denna fråga, något omformulerad, ställde jag idag till min snart femårige son. Jag vet inte, mamma, svarade han.
Nej, jag vet fan inte heller.
Denna fråga, något omformulerad, ställde jag idag till min snart femårige son. Jag vet inte, mamma, svarade han.
Nej, jag vet fan inte heller.
Frågan för dagen
Hur får man ett barn att lyda göra som man säger SAMARBETA med vänliga tillsägelser, därefter i allt strängare tonfall? Hur får man honom att samarbeta utan att ta till metoder som gränsar till det i lag förbjudna, liksom för barnet kränkande, bara för att man själv hunnit bli så arg och uttröttad? Vad ska jag göra eller säga, hur ska jag vara för att få honom att förstå och acceptera att nu är det allvar?
Denna fråga, något omformulerad, ställde jag idag till min snart femårige son. Jag vet inte, mamma, svarade han.
Nej, jag vet fan inte heller.
Denna fråga, något omformulerad, ställde jag idag till min snart femårige son. Jag vet inte, mamma, svarade han.
Nej, jag vet fan inte heller.
Uppdatering
Resan till Göteborg var inte så jobbig som befarat. Q och jag turades om att spela Angry Birds på julklappssurfplattan (a.k.a. Paddan - nej det är ingen IPad, utan en billig kopia, den heter Padda i alla fall). Det är häftigt att ha en så stor unge! Bra, mamma! jublade han och klappade mig på axeln när jag tog mig till en ny nivå. Y skrek visserligen argt och förorättat av svartsjuka från framsätet när han såg hur trevligt vi hade.
Vi bodde på hotell, på sätt och vis. Hotell Farmor. Där sover man visserligen på madrass på golvet men frukostarna är underbara, liksom övriga måltider. En enorm leksakslåda med klassiker från 60- och 70-tal ingår, liksom en hel del barnpassning. Och de ljuvligaste hembakta julkakor man kan tänka sig.
Nyårsfesten var trevlig. Visst är det så att man knappast ångrar de tillfällen man pallrade sig iväg och träffade gamla kompisar. Jag höll mig nykter för att kunna köra hem till Hotell Farmor, ingen enorm uppoffring. Fasen vad gott det är med Pommac. Stundom var konversationen ganska prövande på sina håll, berusade människor är tjatiga! Även om man gillar dem.
Y kämpade mot sömnen i det längsta men somnade till sist vid halvelvatiden. Q såg vi knappt röken av, han umgicks med husets döttrar, elva och tolv år gamla.
Tolvslaget tillbringade jag i sovrummet med gallskrikande Y som vaknat av alla fyrverkerier. Men han somnade om i min famn. Och kompisarnas omdöme om honom var en ögonöppnare: vad snäll han är, fast han är trött och inte sover. Så sant. Ingen är lyckligare och fridsammare än Y när han får lalla runt i sena kvällen tills han själv väljer att somna.
Igår var jag på intervju och återvände djupt tankfull. Ett litet företag, jag som alltid jobbat på stora. Ny spännande bransch som jag är verkligt nyfiken på. De kräver inte branscherfarenhet utan intresse och rätt personlighet. Det som får mig att tveka något är avsaknaden av struktur. En tjänst man formar själv, sånt brukar inte jag gilla. Å andra sidan ska man väl kliva ur sin bekvämlighetszon ibland.
Men kulturen och klimatet verkar bra. De två som intervjuade mig hade själva småbarn och jobbade 60 respektive 75%. Bara en sådan sak.
Nästa vecka bestämmer de sig, och får jag ett erbjudande tror jag att jag ska tacka ja.
Och så har jag skrivit avtal med Itrim, och idag tränat för första gången där. Men det kommer jag inte att skriva om här, utan på min tråkiga viktminskningsblogg.
Vi bodde på hotell, på sätt och vis. Hotell Farmor. Där sover man visserligen på madrass på golvet men frukostarna är underbara, liksom övriga måltider. En enorm leksakslåda med klassiker från 60- och 70-tal ingår, liksom en hel del barnpassning. Och de ljuvligaste hembakta julkakor man kan tänka sig.
Nyårsfesten var trevlig. Visst är det så att man knappast ångrar de tillfällen man pallrade sig iväg och träffade gamla kompisar. Jag höll mig nykter för att kunna köra hem till Hotell Farmor, ingen enorm uppoffring. Fasen vad gott det är med Pommac. Stundom var konversationen ganska prövande på sina håll, berusade människor är tjatiga! Även om man gillar dem.
Y kämpade mot sömnen i det längsta men somnade till sist vid halvelvatiden. Q såg vi knappt röken av, han umgicks med husets döttrar, elva och tolv år gamla.
Tolvslaget tillbringade jag i sovrummet med gallskrikande Y som vaknat av alla fyrverkerier. Men han somnade om i min famn. Och kompisarnas omdöme om honom var en ögonöppnare: vad snäll han är, fast han är trött och inte sover. Så sant. Ingen är lyckligare och fridsammare än Y när han får lalla runt i sena kvällen tills han själv väljer att somna.
Igår var jag på intervju och återvände djupt tankfull. Ett litet företag, jag som alltid jobbat på stora. Ny spännande bransch som jag är verkligt nyfiken på. De kräver inte branscherfarenhet utan intresse och rätt personlighet. Det som får mig att tveka något är avsaknaden av struktur. En tjänst man formar själv, sånt brukar inte jag gilla. Å andra sidan ska man väl kliva ur sin bekvämlighetszon ibland.
Men kulturen och klimatet verkar bra. De två som intervjuade mig hade själva småbarn och jobbade 60 respektive 75%. Bara en sådan sak.
Nästa vecka bestämmer de sig, och får jag ett erbjudande tror jag att jag ska tacka ja.
Och så har jag skrivit avtal med Itrim, och idag tränat för första gången där. Men det kommer jag inte att skriva om här, utan på min tråkiga viktminskningsblogg.
Uppdatering
Resan till Göteborg var inte så jobbig som befarat. Q och jag turades om att spela Angry Birds på julklappssurfplattan (a.k.a. Paddan - nej det är ingen IPad, utan en billig kopia, den heter Padda i alla fall). Det är häftigt att ha en så stor unge! Bra, mamma! jublade han och klappade mig på axeln när jag tog mig till en ny nivå. Y skrek visserligen argt och förorättat av svartsjuka från framsätet när han såg hur trevligt vi hade.
Vi bodde på hotell, på sätt och vis. Hotell Farmor. Där sover man visserligen på madrass på golvet men frukostarna är underbara, liksom övriga måltider. En enorm leksakslåda med klassiker från 60- och 70-tal ingår, liksom en hel del barnpassning. Och de ljuvligaste hembakta julkakor man kan tänka sig.
Nyårsfesten var trevlig. Visst är det så att man knappast ångrar de tillfällen man pallrade sig iväg och träffade gamla kompisar. Jag höll mig nykter för att kunna köra hem till Hotell Farmor, ingen enorm uppoffring. Fasen vad gott det är med Pommac. Stundom var konversationen ganska prövande på sina håll, berusade människor är tjatiga! Även om man gillar dem.
Y kämpade mot sömnen i det längsta men somnade till sist vid halvelvatiden. Q såg vi knappt röken av, han umgicks med husets döttrar, elva och tolv år gamla.
Tolvslaget tillbringade jag i sovrummet med gallskrikande Y som vaknat av alla fyrverkerier. Men han somnade om i min famn. Och kompisarnas omdöme om honom var en ögonöppnare: vad snäll han är, fast han är trött och inte sover. Så sant. Ingen är lyckligare och fridsammare än Y när han får lalla runt i sena kvällen tills han själv väljer att somna.
Igår var jag på intervju och återvände djupt tankfull. Ett litet företag, jag som alltid jobbat på stora. Ny spännande bransch som jag är verkligt nyfiken på. De kräver inte branscherfarenhet utan intresse och rätt personlighet. Det som får mig att tveka något är avsaknaden av struktur. En tjänst man formar själv, sånt brukar inte jag gilla. Å andra sidan ska man väl kliva ur sin bekvämlighetszon ibland.
Men kulturen och klimatet verkar bra. De två som intervjuade mig hade själva småbarn och jobbade 60 respektive 75%. Bara en sådan sak.
Nästa vecka bestämmer de sig, och får jag ett erbjudande tror jag att jag ska tacka ja.
Och så har jag skrivit avtal med Itrim, och idag tränat för första gången där. Men det kommer jag inte att skriva om här, utan på min tråkiga viktminskningsblogg.
Vi bodde på hotell, på sätt och vis. Hotell Farmor. Där sover man visserligen på madrass på golvet men frukostarna är underbara, liksom övriga måltider. En enorm leksakslåda med klassiker från 60- och 70-tal ingår, liksom en hel del barnpassning. Och de ljuvligaste hembakta julkakor man kan tänka sig.
Nyårsfesten var trevlig. Visst är det så att man knappast ångrar de tillfällen man pallrade sig iväg och träffade gamla kompisar. Jag höll mig nykter för att kunna köra hem till Hotell Farmor, ingen enorm uppoffring. Fasen vad gott det är med Pommac. Stundom var konversationen ganska prövande på sina håll, berusade människor är tjatiga! Även om man gillar dem.
Y kämpade mot sömnen i det längsta men somnade till sist vid halvelvatiden. Q såg vi knappt röken av, han umgicks med husets döttrar, elva och tolv år gamla.
Tolvslaget tillbringade jag i sovrummet med gallskrikande Y som vaknat av alla fyrverkerier. Men han somnade om i min famn. Och kompisarnas omdöme om honom var en ögonöppnare: vad snäll han är, fast han är trött och inte sover. Så sant. Ingen är lyckligare och fridsammare än Y när han får lalla runt i sena kvällen tills han själv väljer att somna.
Igår var jag på intervju och återvände djupt tankfull. Ett litet företag, jag som alltid jobbat på stora. Ny spännande bransch som jag är verkligt nyfiken på. De kräver inte branscherfarenhet utan intresse och rätt personlighet. Det som får mig att tveka något är avsaknaden av struktur. En tjänst man formar själv, sånt brukar inte jag gilla. Å andra sidan ska man väl kliva ur sin bekvämlighetszon ibland.
Men kulturen och klimatet verkar bra. De två som intervjuade mig hade själva småbarn och jobbade 60 respektive 75%. Bara en sådan sak.
Nästa vecka bestämmer de sig, och får jag ett erbjudande tror jag att jag ska tacka ja.
Och så har jag skrivit avtal med Itrim, och idag tränat för första gången där. Men det kommer jag inte att skriva om här, utan på min tråkiga viktminskningsblogg.
2010-12-30
It never rains, but it pours
För en dryg månad sedan var jag ganska modfälld över utsikterna på jobbfronten. Jag sökte och sökte, men inget hände. Första mars är det tänkt att O ska ta över här hemma, och det verkade allt mer osannolikt att jag skulle ha ett nytt jobb innan dess. Visst kan jag gå tillbaka till mitt gamla, men inte gärna.
Men så en vecka före jul damp ett mejl ner. Från den trevlige chefen, som meddelade att han skulle gå på julledighet, men ville hålla kontakten. Hör för all del av dig om du får nytt jobb före den 10 januari, skrev han.
Välsignade karl, tänkte jag. Så fort går det inte. Det är knappast huggsexa om det jag kan erbjuda.
På söndagkvällen satt jag uppe sent och surfade, och sökte två jobb. Jag funderade nästan på att strunta i dem, fast de var intressanta.
På måndag morgon ringer telefonen och på onsdagen fick jag komma på intervju på det ena. Dagen före julafton ringde de tillbaka och vill träffa mig på en andra intervju direkt efter nyår.
Och igår kom ett mejl från det andra jobbet jag sökt. Din profil är intressant, får vi träffa dig efter nyår för att diskutera eventuell anställning?
Nej, jag ska inte ropa hej ännu. Bara lite försiktigt så att ingen hör. Hej!
Men så en vecka före jul damp ett mejl ner. Från den trevlige chefen, som meddelade att han skulle gå på julledighet, men ville hålla kontakten. Hör för all del av dig om du får nytt jobb före den 10 januari, skrev han.
Välsignade karl, tänkte jag. Så fort går det inte. Det är knappast huggsexa om det jag kan erbjuda.
På söndagkvällen satt jag uppe sent och surfade, och sökte två jobb. Jag funderade nästan på att strunta i dem, fast de var intressanta.
På måndag morgon ringer telefonen och på onsdagen fick jag komma på intervju på det ena. Dagen före julafton ringde de tillbaka och vill träffa mig på en andra intervju direkt efter nyår.
Och igår kom ett mejl från det andra jobbet jag sökt. Din profil är intressant, får vi träffa dig efter nyår för att diskutera eventuell anställning?
Nej, jag ska inte ropa hej ännu. Bara lite försiktigt så att ingen hör. Hej!
It never rains, but it pours
För en dryg månad sedan var jag ganska modfälld över utsikterna på jobbfronten. Jag sökte och sökte, men inget hände. Första mars är det tänkt att O ska ta över här hemma, och det verkade allt mer osannolikt att jag skulle ha ett nytt jobb innan dess. Visst kan jag gå tillbaka till mitt gamla, men inte gärna.
Men så en vecka före jul damp ett mejl ner. Från den trevlige chefen, som meddelade att han skulle gå på julledighet, men ville hålla kontakten. Hör för all del av dig om du får nytt jobb före den 10 januari, skrev han.
Välsignade karl, tänkte jag. Så fort går det inte. Det är knappast huggsexa om det jag kan erbjuda.
På söndagkvällen satt jag uppe sent och surfade, och sökte två jobb. Jag funderade nästan på att strunta i dem, fast de var intressanta.
På måndag morgon ringer telefonen och på onsdagen fick jag komma på intervju på det ena. Dagen före julafton ringde de tillbaka och vill träffa mig på en andra intervju direkt efter nyår.
Och igår kom ett mejl från det andra jobbet jag sökt. Din profil är intressant, får vi träffa dig efter nyår för att diskutera eventuell anställning?
Nej, jag ska inte ropa hej ännu. Bara lite försiktigt så att ingen hör. Hej!
Men så en vecka före jul damp ett mejl ner. Från den trevlige chefen, som meddelade att han skulle gå på julledighet, men ville hålla kontakten. Hör för all del av dig om du får nytt jobb före den 10 januari, skrev han.
Välsignade karl, tänkte jag. Så fort går det inte. Det är knappast huggsexa om det jag kan erbjuda.
På söndagkvällen satt jag uppe sent och surfade, och sökte två jobb. Jag funderade nästan på att strunta i dem, fast de var intressanta.
På måndag morgon ringer telefonen och på onsdagen fick jag komma på intervju på det ena. Dagen före julafton ringde de tillbaka och vill träffa mig på en andra intervju direkt efter nyår.
Och igår kom ett mejl från det andra jobbet jag sökt. Din profil är intressant, får vi träffa dig efter nyår för att diskutera eventuell anställning?
Nej, jag ska inte ropa hej ännu. Bara lite försiktigt så att ingen hör. Hej!
2010-12-29
Mellandagsgnäll
Vi är bjudna på nyårsfest i Göteborg. Gamla goda vänner som vi inte sett på länge. Andra gamla goda vänner som bor i en annan stad kommer också. Det blir säkert jättetrevligt.
Men här sitter jag och surar. Känner efter och känner i hela kroppen hur jag inte vill. Inte vill packa barnkläder, gosedjur, välling, nappflaskor, festkläder, strumpbyxor (vafan ska jag ha på mig förresten, fet som jag är?), mediciner, nässpray och så vidare i all oändlighet. Hur jag inte vill sitta i bilen två gånger sex timmar. Inte vill sova på främmande madrasser på främmande golv.
Men O vill absolut åka. Ingen diskussion. Vi har tackat ja och lovat, vännerna blir så besvikna. (Det finns en särskild historia om dessa vänner, som jag inte drar nu. I korthet: de har inte haft det lätt.) Vi skulle ha tackat nej från början i så fall, menar han, och det har han förstås rätt i. Han tar barnen och åker själv om inte jag vill.
Nyårshelg på egen hand? Tre-fyra nätter ensam? Lockande på ett sätt. Men nej. Jag vill faktiskt inte. Jag skulle sakna dem för mycket.
Av två onda ting väljer man det minst onda. Jag ska strax börja packa.
Men här sitter jag och surar. Känner efter och känner i hela kroppen hur jag inte vill. Inte vill packa barnkläder, gosedjur, välling, nappflaskor, festkläder, strumpbyxor (vafan ska jag ha på mig förresten, fet som jag är?), mediciner, nässpray och så vidare i all oändlighet. Hur jag inte vill sitta i bilen två gånger sex timmar. Inte vill sova på främmande madrasser på främmande golv.
Men O vill absolut åka. Ingen diskussion. Vi har tackat ja och lovat, vännerna blir så besvikna. (Det finns en särskild historia om dessa vänner, som jag inte drar nu. I korthet: de har inte haft det lätt.) Vi skulle ha tackat nej från början i så fall, menar han, och det har han förstås rätt i. Han tar barnen och åker själv om inte jag vill.
Nyårshelg på egen hand? Tre-fyra nätter ensam? Lockande på ett sätt. Men nej. Jag vill faktiskt inte. Jag skulle sakna dem för mycket.
Av två onda ting väljer man det minst onda. Jag ska strax börja packa.
Mellandagsgnäll
Vi är bjudna på nyårsfest i Göteborg. Gamla goda vänner som vi inte sett på länge. Andra gamla goda vänner som bor i en annan stad kommer också. Det blir säkert jättetrevligt.
Men här sitter jag och surar. Känner efter och känner i hela kroppen hur jag inte vill. Inte vill packa barnkläder, gosedjur, välling, nappflaskor, festkläder, strumpbyxor (vafan ska jag ha på mig förresten, fet som jag är?), mediciner, nässpray och så vidare i all oändlighet. Hur jag inte vill sitta i bilen två gånger sex timmar. Inte vill sova på främmande madrasser på främmande golv.
Men O vill absolut åka. Ingen diskussion. Vi har tackat ja och lovat, vännerna blir så besvikna. (Det finns en särskild historia om dessa vänner, som jag inte drar nu. I korthet: de har inte haft det lätt.) Vi skulle ha tackat nej från början i så fall, menar han, och det har han förstås rätt i. Han tar barnen och åker själv om inte jag vill.
Nyårshelg på egen hand? Tre-fyra nätter ensam? Lockande på ett sätt. Men nej. Jag vill faktiskt inte. Jag skulle sakna dem för mycket.
Av två onda ting väljer man det minst onda. Jag ska strax börja packa.
Men här sitter jag och surar. Känner efter och känner i hela kroppen hur jag inte vill. Inte vill packa barnkläder, gosedjur, välling, nappflaskor, festkläder, strumpbyxor (vafan ska jag ha på mig förresten, fet som jag är?), mediciner, nässpray och så vidare i all oändlighet. Hur jag inte vill sitta i bilen två gånger sex timmar. Inte vill sova på främmande madrasser på främmande golv.
Men O vill absolut åka. Ingen diskussion. Vi har tackat ja och lovat, vännerna blir så besvikna. (Det finns en särskild historia om dessa vänner, som jag inte drar nu. I korthet: de har inte haft det lätt.) Vi skulle ha tackat nej från början i så fall, menar han, och det har han förstås rätt i. Han tar barnen och åker själv om inte jag vill.
Nyårshelg på egen hand? Tre-fyra nätter ensam? Lockande på ett sätt. Men nej. Jag vill faktiskt inte. Jag skulle sakna dem för mycket.
Av två onda ting väljer man det minst onda. Jag ska strax börja packa.
Kapten Nemo bor inte här
Jag läste den här krönikan imorse, medan jag matade Y med välling.
Alldeles nyss har jag sett filmen. Den var mycket välgjord och gripande, och mina tårar rann. Fast förmodligen inte över samma sak som alla andras.
Jag grät när den ene faderns bakgrund beskrevs, han som inte ville ha tillbaka det barn som visade sig vara hans biologiska. Man ska inte flytta barn i onödan, menade han, och det hade han goda skäl till. Barn till en ensamstående mor i Stockholm som inte klarade att ta hand om honom. Fosterbarn hos en familj i Västerbotten. Skickad fram och tillbaka några gånger.
Jag grät också när den gamla kvinnan, modern i den ena familjen, hon som trots misstro och motstånd stod på sig och hävdade att en förväxling skett, vände sig till sonen, den tillbakabytte, och frågade om han tyckte att hon gjort fel. Han som fått byta familj vid sju års ålder, som skrikande och sparkande hämtats av polis, som gått till sjöss som sjuttonåring. Han såg vänligt på henne och svarade nej. Vad annars hade han kunnat svara?
Tillbaka till Y och vällingen. Fått fel barn? Någon annans barn? Något som skaver?
Nej. Här skaver det inte. Jag ser in i Y:s svarta brunnar till ögon, ser mitt hår och taklampan speglas i dem, drunknar nästan. Faktiskt. Fast det varit och är kämpigt så skaver det inte.
Den dag du och din bror börjar intressera er för er härkomst, ska jag också vara intresserad och behjälplig. Om ni vill. Men jag vet. Ni är mina. Jag är er. Det finns andra mödrar på andra sidan jorden, jag utesluter inte dem. Jag hoppas att ni får träffa dem, om ni vill. Jag är gärna med då, om jag får.
Men ni är mina och jag är er. Alltid. Tänk så enkelt det kan vara ändå.
Alldeles nyss har jag sett filmen. Den var mycket välgjord och gripande, och mina tårar rann. Fast förmodligen inte över samma sak som alla andras.
Jag grät när den ene faderns bakgrund beskrevs, han som inte ville ha tillbaka det barn som visade sig vara hans biologiska. Man ska inte flytta barn i onödan, menade han, och det hade han goda skäl till. Barn till en ensamstående mor i Stockholm som inte klarade att ta hand om honom. Fosterbarn hos en familj i Västerbotten. Skickad fram och tillbaka några gånger.
Jag grät också när den gamla kvinnan, modern i den ena familjen, hon som trots misstro och motstånd stod på sig och hävdade att en förväxling skett, vände sig till sonen, den tillbakabytte, och frågade om han tyckte att hon gjort fel. Han som fått byta familj vid sju års ålder, som skrikande och sparkande hämtats av polis, som gått till sjöss som sjuttonåring. Han såg vänligt på henne och svarade nej. Vad annars hade han kunnat svara?
Tillbaka till Y och vällingen. Fått fel barn? Någon annans barn? Något som skaver?
Nej. Här skaver det inte. Jag ser in i Y:s svarta brunnar till ögon, ser mitt hår och taklampan speglas i dem, drunknar nästan. Faktiskt. Fast det varit och är kämpigt så skaver det inte.
Den dag du och din bror börjar intressera er för er härkomst, ska jag också vara intresserad och behjälplig. Om ni vill. Men jag vet. Ni är mina. Jag är er. Det finns andra mödrar på andra sidan jorden, jag utesluter inte dem. Jag hoppas att ni får träffa dem, om ni vill. Jag är gärna med då, om jag får.
Men ni är mina och jag är er. Alltid. Tänk så enkelt det kan vara ändå.
Kapten Nemo bor inte här
Jag läste den här krönikan imorse, medan jag matade Y med välling.
Alldeles nyss har jag sett filmen. Den var mycket välgjord och gripande, och mina tårar rann. Fast förmodligen inte över samma sak som alla andras.
Jag grät när den ene faderns bakgrund beskrevs, han som inte ville ha tillbaka det barn som visade sig vara hans biologiska. Man ska inte flytta barn i onödan, menade han, och det hade han goda skäl till. Barn till en ensamstående mor i Stockholm som inte klarade att ta hand om honom. Fosterbarn hos en familj i Västerbotten. Skickad fram och tillbaka några gånger.
Jag grät också när den gamla kvinnan, modern i den ena familjen, hon som trots misstro och motstånd stod på sig och hävdade att en förväxling skett, vände sig till sonen, den tillbakabytte, och frågade om han tyckte att hon gjort fel. Han som fått byta familj vid sju års ålder, som skrikande och sparkande hämtats av polis, som gått till sjöss som sjuttonåring. Han såg vänligt på henne och svarade nej. Vad annars hade han kunnat svara?
Tillbaka till Y och vällingen. Fått fel barn? Någon annans barn? Något som skaver?
Nej. Här skaver det inte. Jag ser in i Y:s svarta brunnar till ögon, ser mitt hår och taklampan speglas i dem, drunknar nästan. Faktiskt. Fast det varit och är kämpigt så skaver det inte.
Den dag du och din bror börjar intressera er för er härkomst, ska jag också vara intresserad och behjälplig. Om ni vill. Men jag vet. Ni är mina. Jag är er. Det finns andra mödrar på andra sidan jorden, jag utesluter inte dem. Jag hoppas att ni får träffa dem, om ni vill. Jag är gärna med då, om jag får.
Men ni är mina och jag är er. Alltid. Tänk så enkelt det kan vara ändå.
Alldeles nyss har jag sett filmen. Den var mycket välgjord och gripande, och mina tårar rann. Fast förmodligen inte över samma sak som alla andras.
Jag grät när den ene faderns bakgrund beskrevs, han som inte ville ha tillbaka det barn som visade sig vara hans biologiska. Man ska inte flytta barn i onödan, menade han, och det hade han goda skäl till. Barn till en ensamstående mor i Stockholm som inte klarade att ta hand om honom. Fosterbarn hos en familj i Västerbotten. Skickad fram och tillbaka några gånger.
Jag grät också när den gamla kvinnan, modern i den ena familjen, hon som trots misstro och motstånd stod på sig och hävdade att en förväxling skett, vände sig till sonen, den tillbakabytte, och frågade om han tyckte att hon gjort fel. Han som fått byta familj vid sju års ålder, som skrikande och sparkande hämtats av polis, som gått till sjöss som sjuttonåring. Han såg vänligt på henne och svarade nej. Vad annars hade han kunnat svara?
Tillbaka till Y och vällingen. Fått fel barn? Någon annans barn? Något som skaver?
Nej. Här skaver det inte. Jag ser in i Y:s svarta brunnar till ögon, ser mitt hår och taklampan speglas i dem, drunknar nästan. Faktiskt. Fast det varit och är kämpigt så skaver det inte.
Den dag du och din bror börjar intressera er för er härkomst, ska jag också vara intresserad och behjälplig. Om ni vill. Men jag vet. Ni är mina. Jag är er. Det finns andra mödrar på andra sidan jorden, jag utesluter inte dem. Jag hoppas att ni får träffa dem, om ni vill. Jag är gärna med då, om jag får.
Men ni är mina och jag är er. Alltid. Tänk så enkelt det kan vara ändå.
2010-12-28
Tillbud
Q lekte i sitt rum idag med dörren stängd, som han ofta gör för att slippa klåfingrig lillebror. Vi hörde ett rejält brak och sedan hjärtskärande skrik. Han hade trillat ner från sin våningssäng med ansiktet före.
Strömmande näsblod och ylande vrål. Det skrämde mig mest, att jag knappt fick kontakt med honom, min pojke som annars ruskar av sig det mesta. Så vi åkte faktiskt till akuten. Väl framme började den gamla vanliga Q komma tillbaka igen (Jag tappade fotfästet, förklarade han värdigt för doktorn), men doktorn undersökte noga och verkade inte tycka att vi kommit i onödan. Ett par rejäla skrubbsår och svullnad över tinningen blev det.
Doktorn: Vilken sorts golv föll han på?
Jag: Trägolv med matta.
Q: Hård matta!
Så passade jag på att visa upp hans brännsår också som han fick på armen för en vecka sedan när han hjälpte pappa grädda pannkakor. En blåsa av en femkronas storlek som nu blivit ett sår. Men det var torrt och fint och vi fick ett specialförband som ska sitta på i en vecka.
Efter dessa strapatser åkte vi till leksaksaffären och köpte några Bakugan. Vet ni inte vad det är? Var glada för det. Ett djävulens påfund, närmare bestämt små plastbollar som utvecklas till märkliga formationer när man kastar dem i golvet. Som gjorda för att tappa bort. Ohemult dyra. Finns i massor av varianter, och den man har köpt är förstås alltid fel.
Mitt erbjudande att istället köpa en kartong Duplo med bil och husvagn (tre gånger dyrare) förkastades direkt. Fast det förstås, jag var ju dum nog att dra århundradets sämsta argument, att då kan lillebror också vara med och leka.
Strömmande näsblod och ylande vrål. Det skrämde mig mest, att jag knappt fick kontakt med honom, min pojke som annars ruskar av sig det mesta. Så vi åkte faktiskt till akuten. Väl framme började den gamla vanliga Q komma tillbaka igen (Jag tappade fotfästet, förklarade han värdigt för doktorn), men doktorn undersökte noga och verkade inte tycka att vi kommit i onödan. Ett par rejäla skrubbsår och svullnad över tinningen blev det.
Doktorn: Vilken sorts golv föll han på?
Jag: Trägolv med matta.
Q: Hård matta!
Så passade jag på att visa upp hans brännsår också som han fick på armen för en vecka sedan när han hjälpte pappa grädda pannkakor. En blåsa av en femkronas storlek som nu blivit ett sår. Men det var torrt och fint och vi fick ett specialförband som ska sitta på i en vecka.
Efter dessa strapatser åkte vi till leksaksaffären och köpte några Bakugan. Vet ni inte vad det är? Var glada för det. Ett djävulens påfund, närmare bestämt små plastbollar som utvecklas till märkliga formationer när man kastar dem i golvet. Som gjorda för att tappa bort. Ohemult dyra. Finns i massor av varianter, och den man har köpt är förstås alltid fel.
Mitt erbjudande att istället köpa en kartong Duplo med bil och husvagn (tre gånger dyrare) förkastades direkt. Fast det förstås, jag var ju dum nog att dra århundradets sämsta argument, att då kan lillebror också vara med och leka.
Tillbud
Q lekte i sitt rum idag med dörren stängd, som han ofta gör för att slippa klåfingrig lillebror. Vi hörde ett rejält brak och sedan hjärtskärande skrik. Han hade trillat ner från sin våningssäng med ansiktet före.
Strömmande näsblod och ylande vrål. Det skrämde mig mest, att jag knappt fick kontakt med honom, min pojke som annars ruskar av sig det mesta. Så vi åkte faktiskt till akuten. Väl framme började den gamla vanliga Q komma tillbaka igen (Jag tappade fotfästet, förklarade han värdigt för doktorn), men doktorn undersökte noga och verkade inte tycka att vi kommit i onödan. Ett par rejäla skrubbsår och svullnad över tinningen blev det.
Doktorn: Vilken sorts golv föll han på?
Jag: Trägolv med matta.
Q: Hård matta!
Så passade jag på att visa upp hans brännsår också som han fick på armen för en vecka sedan när han hjälpte pappa grädda pannkakor. En blåsa av en femkronas storlek som nu blivit ett sår. Men det var torrt och fint och vi fick ett specialförband som ska sitta på i en vecka.
Efter dessa strapatser åkte vi till leksaksaffären och köpte några Bakugan. Vet ni inte vad det är? Var glada för det. Ett djävulens påfund, närmare bestämt små plastbollar som utvecklas till märkliga formationer när man kastar dem i golvet. Som gjorda för att tappa bort. Ohemult dyra. Finns i massor av varianter, och den man har köpt är förstås alltid fel.
Mitt erbjudande att istället köpa en kartong Duplo med bil och husvagn (tre gånger dyrare) förkastades direkt. Fast det förstås, jag var ju dum nog att dra århundradets sämsta argument, att då kan lillebror också vara med och leka.
Strömmande näsblod och ylande vrål. Det skrämde mig mest, att jag knappt fick kontakt med honom, min pojke som annars ruskar av sig det mesta. Så vi åkte faktiskt till akuten. Väl framme började den gamla vanliga Q komma tillbaka igen (Jag tappade fotfästet, förklarade han värdigt för doktorn), men doktorn undersökte noga och verkade inte tycka att vi kommit i onödan. Ett par rejäla skrubbsår och svullnad över tinningen blev det.
Doktorn: Vilken sorts golv föll han på?
Jag: Trägolv med matta.
Q: Hård matta!
Så passade jag på att visa upp hans brännsår också som han fick på armen för en vecka sedan när han hjälpte pappa grädda pannkakor. En blåsa av en femkronas storlek som nu blivit ett sår. Men det var torrt och fint och vi fick ett specialförband som ska sitta på i en vecka.
Efter dessa strapatser åkte vi till leksaksaffären och köpte några Bakugan. Vet ni inte vad det är? Var glada för det. Ett djävulens påfund, närmare bestämt små plastbollar som utvecklas till märkliga formationer när man kastar dem i golvet. Som gjorda för att tappa bort. Ohemult dyra. Finns i massor av varianter, och den man har köpt är förstås alltid fel.
Mitt erbjudande att istället köpa en kartong Duplo med bil och husvagn (tre gånger dyrare) förkastades direkt. Fast det förstås, jag var ju dum nog att dra århundradets sämsta argument, att då kan lillebror också vara med och leka.
2010-12-24
2010-12-22
Julens budskap
Morfar har varit här igen. Han och Q har utsmyckat pepparkakor med kristyr. Morfar spritsade texten och Q duttade färgerna. Resultatet talar för sig själv, inte sant?
(Ja, det är en grisbjörn uppe till höger.)
(Ja, det är en grisbjörn uppe till höger.)
Julens budskap
Morfar har varit här igen. Han och Q har utsmyckat pepparkakor med kristyr. Morfar spritsade texten och Q duttade färgerna. Resultatet talar för sig själv, inte sant?
(Ja, det är en grisbjörn uppe till höger.)
(Ja, det är en grisbjörn uppe till höger.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)