En vän jag inte kände

Jag gick regelbundet hos en psykolog under nära tre år, de svåraste åren av barnlösheten. Det var mamma som förmedlade kontakten med henne (mamma är läkare och kände inte min psykolog personligen men kände till henne genom kollegor) och som betalade en del av kostnaderna. Det var det allra bästa stöd mamma kunde ge mig. Jag vet att hon kände sig otillräcklig för att hon inte kunde lindra min sorg, men hon gav mig min psykolog. (Undrar om jag har sagt detta till henne förresten?)

I maj 2002 var jag tyngd av jobbet, äktenskapet, sorgen, avundsjukan och inte minst den oändliga IVF-kön. Då kom jag till psykologen första gången och så här skrev hon i journalen:

Diagnos
Aktuell livskris i samband med ofrivillig barnlöshet, som påverkar den egna identiteten och väcker existentiella frågor och tidiga minnen. Hög belastning under lång tid och en del utmattningssymtom: nedstämdhet, gråtattacker, ilska, obalans, trötthet och påfrestningar i sociala kontakter och nära relationer.

Helga är arg och ledsen över barnlösheten och hon riktar sin ilska mot sin man O, som inte kan ge henne det barn hon önskar. Hon är besviken på att han inte visar samma engagemang som hon och att hon inte kan få tröst. Hon upplever att ingen (förutom möjligen hennes pappa) förstår hur dåligt hon mår. Helga beskriver sig själv som pessimistiskt lagd. Hon saknar förtröstan och framtidstro. Livet är för det mesta en kamp, och hon förväntar sig ofta det värsta.

Sedan fortsatte vi att träffas, ibland så ofta som en gång i veckan men oftast en eller ett par gånger i månaden. Journalanteckningarna är kortfattade och sporadiska men beskriver ändå förvånansvärt bra hur mitt liv tedde sig de här åren. Allt det viktiga finns med, även trådarna bakåt:

Helga bearbetar minnen från tonårstiden och hittar dagböcker från 13 – 14-årsåldern som hon läser. Av dagböckerna framgår att hon kände sig ensam och hade det svårt. Hon vågar konfrontera sin mamma (kan bli arg på henne) och spänningen släpper. Hon bråkar även med pappan, som dricker för mycket, och vi talar om hur hon kan lägga över ansvaret för detta på honom själv. Helga funderar över sina olika roller: hos pappan fungerar hon som en vuxen partner, hos mamma har hon varit följsam och snäll och i skolan duktig och medveten. En mognadsprocess börjar och Helgas val blir tydligare. Att välja angående barnlösheten är ett medvetet, vuxet val i samarbete och samförstånd med O, och att leva med smärtan är också ett val.

Den process hon varit inne i har lärt henne (och mig) att det är svårt att acceptera oförtjänt lidande, att man inte ska fråga om man inte är beredd att höra svaret och att det räcker med att lyssna, säger Helga.

I februari 2005 träffas vi för sista gången. Jag minns att det var svårt. När vi skulle säga adjö grät jag så häftigt att vi fick sätta oss ner en liten stund till för att jag skulle lugna mig. Vi hade flyttat till Stockholm då, det var omöjligt att fortsätta samtalskontakten fast jag gärna hade velat det. Jag kände mig liten och ensam utan min psykolog.

I vårt sista samtal får Helga möjlighet att uttrycka sin besvikelse över att vår kontakt ska upphöra och att hon inte blivit gravid under den här tiden. Hon är mest besviken på bemötandet inom vården, hur man förhåller sig till kropp kontra själ. Det är också det hon är mest rädd för i framtiden. Det ser ut som Helga har svårare för att ta hand om sitt ”psykiska lidande”, vilket kan ha att göra med att hon i känt sig övergiven och ensam i vissa händelser i barndomen. Hon kompenserar detta genom att överlåta beslut till ”parrelationen”. Att O ”håller” blir en god erfarenhet. Att någon ser och bekräftar hennes psykiska smärta har avgörande betydelse.

Helga väcker funderingar över om hon kanske behöver medicinera, och har tagit kontakt med öppenpsykiatrin. Jag bedömer inte att Helga lider av depression. Medicinerna kan stå för en önskan om omhändertagande och borttagande av det onda, ett ”övergångsobjekt” när hon ska skiljas från mig (separationsångest). Att sluta känns overkligt. Det är svårt att sluta och hon rädd för hur hon ska orka. Hon uttrycker att samtalen har inneburit en bekräftelse, att jag sett henne som hon är.

Helgas arbete med sig själv har också inneburit en mognads- och frigörelseprocess från föräldrarna.

Bedömning
Helga har sökt samtalsstöd för ofrivillig barnlöshet och vi har haft ett öppet kontrakt, där Helga har kunnat intensifiera stödet vid behov. Arbetet har inneburit att ge Helga möjlighet att bearbeta alla de känslor och tankar som barnlösheten väcker, liksom tidigare minnen och upplevelser som kommit fram under tiden. Samtalskontakten upphör i o m att Helga flyttar till Stockholm. Min bedömning är att Helga har goda möjligheter att tillsammans med O komma vidare. De har börjat delta i en adoptionsgrupp, vilket är hoppfullt för framtiden, oavsett vilka beslut de fattar om fler behandlingar. Jag önskar dem allt gott!

Några månader senare fick jag jobb och ett och ett halvt år senare hämtade vi Q i Seoul. Sakta men säkert fick jag ett liv igen.

I oktober förra året var jag och Q i Göteborg för att hälsa på mamma. Då gjorde jag det jag länge tänkt, ringde min psykolog för att berätta om Q och att jag mådde bra igen. Jag ville så gärna att hon skulle veta det, och jag ville berätta hur viktig hon varit för mig och hur mycket hon hjälpt mig.

På mottagningen svarade hennes kollega att hon var sjukskriven. Jag bad henne hälsa och lämnade mitt mobilnummer. Någon timme senare ringde telefonen.

Det blev ett underligt samtal, fyllt av spänningar och känslor. Jag berättade lite om Q, om mitt nya jobb, om vad som hänt sedan sist. Jag bad att få kopian på min journal. Jag försökte säga det jag ville men rösten stockade sig. Jag sa att jag hoppades att hon skulle må bättre snart.

Ja, svarade hon enkelt.

Och nu är hon död.

Min vän som hjälpte mig genom det svåraste. Som var som en mamma när mamma inte kunde, när jag inte kunde bli mamma. Hon som kände mitt innersta men som jag inte visste något om.

Jo, jag vet att hon var varm och klok och lugn. Säkert var hon sådan i riktiga livet också. Säkert var hon omgiven av människor som nu har ett hål i sin tillvaro efter henne.

Det gör mig ledsen. För dem och för henne. Och för mig själv är jag ledsen, djupt ledsen över att hon inte finns mer. Hennes klokhet och lugn finns inte längre.

Hon hette Inger.

En vän jag inte kände

Jag gick regelbundet hos en psykolog under nära tre år, de svåraste åren av barnlösheten. Det var mamma som förmedlade kontakten med henne (mamma är läkare och kände inte min psykolog personligen men kände till henne genom kollegor) och som betalade en del av kostnaderna. Det var det allra bästa stöd mamma kunde ge mig. Jag vet att hon kände sig otillräcklig för att hon inte kunde lindra min sorg, men hon gav mig min psykolog. (Undrar om jag har sagt detta till henne förresten?)

I maj 2002 var jag tyngd av jobbet, äktenskapet, sorgen, avundsjukan och inte minst den oändliga IVF-kön. Då kom jag till psykologen första gången och så här skrev hon i journalen:

Diagnos
Aktuell livskris i samband med ofrivillig barnlöshet, som påverkar den egna identiteten och väcker existentiella frågor och tidiga minnen. Hög belastning under lång tid och en del utmattningssymtom: nedstämdhet, gråtattacker, ilska, obalans, trötthet och påfrestningar i sociala kontakter och nära relationer.

Helga är arg och ledsen över barnlösheten och hon riktar sin ilska mot sin man O, som inte kan ge henne det barn hon önskar. Hon är besviken på att han inte visar samma engagemang som hon och att hon inte kan få tröst. Hon upplever att ingen (förutom möjligen hennes pappa) förstår hur dåligt hon mår. Helga beskriver sig själv som pessimistiskt lagd. Hon saknar förtröstan och framtidstro. Livet är för det mesta en kamp, och hon förväntar sig ofta det värsta.

Sedan fortsatte vi att träffas, ibland så ofta som en gång i veckan men oftast en eller ett par gånger i månaden. Journalanteckningarna är kortfattade och sporadiska men beskriver ändå förvånansvärt bra hur mitt liv tedde sig de här åren. Allt det viktiga finns med, även trådarna bakåt:

Helga bearbetar minnen från tonårstiden och hittar dagböcker från 13 – 14-årsåldern som hon läser. Av dagböckerna framgår att hon kände sig ensam och hade det svårt. Hon vågar konfrontera sin mamma (kan bli arg på henne) och spänningen släpper. Hon bråkar även med pappan, som dricker för mycket, och vi talar om hur hon kan lägga över ansvaret för detta på honom själv. Helga funderar över sina olika roller: hos pappan fungerar hon som en vuxen partner, hos mamma har hon varit följsam och snäll och i skolan duktig och medveten. En mognadsprocess börjar och Helgas val blir tydligare. Att välja angående barnlösheten är ett medvetet, vuxet val i samarbete och samförstånd med O, och att leva med smärtan är också ett val.

Den process hon varit inne i har lärt henne (och mig) att det är svårt att acceptera oförtjänt lidande, att man inte ska fråga om man inte är beredd att höra svaret och att det räcker med att lyssna, säger Helga.

I februari 2005 träffas vi för sista gången. Jag minns att det var svårt. När vi skulle säga adjö grät jag så häftigt att vi fick sätta oss ner en liten stund till för att jag skulle lugna mig. Vi hade flyttat till Stockholm då, det var omöjligt att fortsätta samtalskontakten fast jag gärna hade velat det. Jag kände mig liten och ensam utan min psykolog.

I vårt sista samtal får Helga möjlighet att uttrycka sin besvikelse över att vår kontakt ska upphöra och att hon inte blivit gravid under den här tiden. Hon är mest besviken på bemötandet inom vården, hur man förhåller sig till kropp kontra själ. Det är också det hon är mest rädd för i framtiden. Det ser ut som Helga har svårare för att ta hand om sitt ”psykiska lidande”, vilket kan ha att göra med att hon i känt sig övergiven och ensam i vissa händelser i barndomen. Hon kompenserar detta genom att överlåta beslut till ”parrelationen”. Att O ”håller” blir en god erfarenhet. Att någon ser och bekräftar hennes psykiska smärta har avgörande betydelse.

Helga väcker funderingar över om hon kanske behöver medicinera, och har tagit kontakt med öppenpsykiatrin. Jag bedömer inte att Helga lider av depression. Medicinerna kan stå för en önskan om omhändertagande och borttagande av det onda, ett ”övergångsobjekt” när hon ska skiljas från mig (separationsångest). Att sluta känns overkligt. Det är svårt att sluta och hon rädd för hur hon ska orka. Hon uttrycker att samtalen har inneburit en bekräftelse, att jag sett henne som hon är.

Helgas arbete med sig själv har också inneburit en mognads- och frigörelseprocess från föräldrarna.

Bedömning
Helga har sökt samtalsstöd för ofrivillig barnlöshet och vi har haft ett öppet kontrakt, där Helga har kunnat intensifiera stödet vid behov. Arbetet har inneburit att ge Helga möjlighet att bearbeta alla de känslor och tankar som barnlösheten väcker, liksom tidigare minnen och upplevelser som kommit fram under tiden. Samtalskontakten upphör i o m att Helga flyttar till Stockholm. Min bedömning är att Helga har goda möjligheter att tillsammans med O komma vidare. De har börjat delta i en adoptionsgrupp, vilket är hoppfullt för framtiden, oavsett vilka beslut de fattar om fler behandlingar. Jag önskar dem allt gott!

Några månader senare fick jag jobb och ett och ett halvt år senare hämtade vi Q i Seoul. Sakta men säkert fick jag ett liv igen.

I oktober förra året var jag och Q i Göteborg för att hälsa på mamma. Då gjorde jag det jag länge tänkt, ringde min psykolog för att berätta om Q och att jag mådde bra igen. Jag ville så gärna att hon skulle veta det, och jag ville berätta hur viktig hon varit för mig och hur mycket hon hjälpt mig.

På mottagningen svarade hennes kollega att hon var sjukskriven. Jag bad henne hälsa och lämnade mitt mobilnummer. Någon timme senare ringde telefonen.

Det blev ett underligt samtal, fyllt av spänningar och känslor. Jag berättade lite om Q, om mitt nya jobb, om vad som hänt sedan sist. Jag bad att få kopian på min journal. Jag försökte säga det jag ville men rösten stockade sig. Jag sa att jag hoppades att hon skulle må bättre snart.

Ja, svarade hon enkelt.

Och nu är hon död.

Min vän som hjälpte mig genom det svåraste. Som var som en mamma när mamma inte kunde, när jag inte kunde bli mamma. Hon som kände mitt innersta men som jag inte visste något om.

Jo, jag vet att hon var varm och klok och lugn. Säkert var hon sådan i riktiga livet också. Säkert var hon omgiven av människor som nu har ett hål i sin tillvaro efter henne.

Det gör mig ledsen. För dem och för henne. Och för mig själv är jag ledsen, djupt ledsen över att hon inte finns mer. Hennes klokhet och lugn finns inte längre.

Hon hette Inger.

Helga googlar

Just nu på hysterektomi och mykoplasma. Det senare eftersom hela familjen hostar rent överjävligt sedan några veckor tillbaka, det blir bara värre och värre, och doktor mamma har skrämt upp mig. Det förra eftersom jag hade mensvärken från helvetet under semestern och nästan bestämde mig. Inte mer nu. Mítt liv har dominerats tillräckligt av min förbannade livmoder.

Imorgon ska jag ringa BVC och en av mina många gynekologkontakter.

Helga googlar

Just nu på hysterektomi och mykoplasma. Det senare eftersom hela familjen hostar rent överjävligt sedan några veckor tillbaka, det blir bara värre och värre, och doktor mamma har skrämt upp mig. Det förra eftersom jag hade mensvärken från helvetet under semestern och nästan bestämde mig. Inte mer nu. Mítt liv har dominerats tillräckligt av min förbannade livmoder.

Imorgon ska jag ringa BVC och en av mina många gynekologkontakter.

Knyckta frågor

Har massa skrividéer men för lite ork. Knycker en utmaning av Storken för att få något skrivet:
Fem saker (det blev sex) på min “to-do-lista” för morgondagen:

1. Gå upp tidigt med Q så att O får en välförtjänt sovmorgon.
2. Hjälpa O planera midsommarmiddag, handla densamma.
3. Tvätta, tvätta, tvätta. Försöka krympa det berg av tvätt som vi har med oss hem efter tio dagar på resande fot.
4. Författa ett lagom diplomatiskt mejl till släkten som beskriver de renoveringar O utfört under vår vecka på Sommarön. Fallgroparna är många, det gäller att kunna navigera! (Finns det fallgropar till sjöss?)
5. Försöka fatta att det är Stockholm jag bor i nu. Hur mycket jag än älskar min nya hemstad så känner jag mig alltid konstigt rotlös efter ett besök på västkusten.
6. Vattna mina odlingar vid sommarstugan. Hoppas grannen hållit sitt löfte att vattna, jag skulle bli så besviken om de torkat bort.

Fem dåliga egenskaper:

1. Fruktansvärt morgontrött. Det är kanske inte en dålig egenskap men väldigt opraktisk. Och nej, det hjälper inte att gå och lägga sig tidigare, för jag somnar inte ändå.
2. Långrandig, har väldigt svårt att svara kortfattat på en fråga. I alla fall privat, på jobbet anses jag vara tydlig och koncis, till min egen förvåning.
3. Otålig. Om någon är lika långrandig som jag själv tröttnar jag direkt. Orkar sällan lyssna på långa förklaringar utan börjar tänka på annat. Vill ha omedelbara resultat.
4. Kan verka avvaktande och ointresserad fast jag egentligen inte är det. Privat är detta inte ett problem men i jobbet har det legat mig i fatet. Funkar bättre nu när jag är medveten om det.
5. Emotionell, mer nu efter barnlösheten än förr. Det är på både gott och ont förstås. Fast jag vet att tillfälliga deppkänslor eller ilskor är just tillfälliga och oftast beror på lågt blodsocker eller dålig nattsömn, låter jag mig dras med ändå. Och det går ut över dem jag älskar mest, Q och O.

Fem platser där jag bott (finns fler men detta är de intressantaste och som influerat mig mest):
1. Washington D.C.
2. En riktig håla i mellanvästern där det inte finns mycket mer än majsfält, boskap och ett bra college.
3. Salamanca
4. Bologna
5. Göteborg såklart

Fem jobb som jag haft:
1. alltiallo på litet teknikföretag, fick göra allt från att löda till att skriva fakturor
2. konstruktör (tråkigt)
3. säljare (jo, faktiskt. Jag är inte väskdängartypen men det funkade halvbra ändå.)
4. ansvarig för försäljningsprognoser (tråkigt)
5. projektledare (roligt)

Fem konserter jag varit på:
1. David Bowie på Ullevi 1982. Hängde på två äldre initierade kompisar och hade knappt en aning om vad jag såg, väntade bara på Let's Dance. Idag tycker jag att det är en av hans sämsta låtar och önskar att jag mindes mer av övriga konserten.
2. Kent
3. Morrissey på Hovet och på Roskilde, båda 2006
4. William på Chalmersrock, kan det ha varit 1992?
5. Il trovatore på operan i Verona, ingen konsert men en mycket mäktig upplevelse.

Två personer jag vill smyga osynlig på under en dag :
1. Morrissey. Är han verkligen vegetarian? Och bög? Och framför allt, är han så sympatisk som jag har fått för mig att en man med den rösten måste vara?
2. Hillary Clinton eller varför inte Condoleezza Rice. För att ta reda på hur fan de får till det. Vad tänker de på när de är ensamma? Gråter de, och i så fall över vad?

Knyckta frågor

Har massa skrividéer men för lite ork. Knycker en utmaning av Storken för att få något skrivet:
Fem saker (det blev sex) på min “to-do-lista” för morgondagen:

1. Gå upp tidigt med Q så att O får en välförtjänt sovmorgon.
2. Hjälpa O planera midsommarmiddag, handla densamma.
3. Tvätta, tvätta, tvätta. Försöka krympa det berg av tvätt som vi har med oss hem efter tio dagar på resande fot.
4. Författa ett lagom diplomatiskt mejl till släkten som beskriver de renoveringar O utfört under vår vecka på Sommarön. Fallgroparna är många, det gäller att kunna navigera! (Finns det fallgropar till sjöss?)
5. Försöka fatta att det är Stockholm jag bor i nu. Hur mycket jag än älskar min nya hemstad så känner jag mig alltid konstigt rotlös efter ett besök på västkusten.
6. Vattna mina odlingar vid sommarstugan. Hoppas grannen hållit sitt löfte att vattna, jag skulle bli så besviken om de torkat bort.

Fem dåliga egenskaper:

1. Fruktansvärt morgontrött. Det är kanske inte en dålig egenskap men väldigt opraktisk. Och nej, det hjälper inte att gå och lägga sig tidigare, för jag somnar inte ändå.
2. Långrandig, har väldigt svårt att svara kortfattat på en fråga. I alla fall privat, på jobbet anses jag vara tydlig och koncis, till min egen förvåning.
3. Otålig. Om någon är lika långrandig som jag själv tröttnar jag direkt. Orkar sällan lyssna på långa förklaringar utan börjar tänka på annat. Vill ha omedelbara resultat.
4. Kan verka avvaktande och ointresserad fast jag egentligen inte är det. Privat är detta inte ett problem men i jobbet har det legat mig i fatet. Funkar bättre nu när jag är medveten om det.
5. Emotionell, mer nu efter barnlösheten än förr. Det är på både gott och ont förstås. Fast jag vet att tillfälliga deppkänslor eller ilskor är just tillfälliga och oftast beror på lågt blodsocker eller dålig nattsömn, låter jag mig dras med ändå. Och det går ut över dem jag älskar mest, Q och O.

Fem platser där jag bott (finns fler men detta är de intressantaste och som influerat mig mest):
1. Washington D.C.
2. En riktig håla i mellanvästern där det inte finns mycket mer än majsfält, boskap och ett bra college.
3. Salamanca
4. Bologna
5. Göteborg såklart

Fem jobb som jag haft:
1. alltiallo på litet teknikföretag, fick göra allt från att löda till att skriva fakturor
2. konstruktör (tråkigt)
3. säljare (jo, faktiskt. Jag är inte väskdängartypen men det funkade halvbra ändå.)
4. ansvarig för försäljningsprognoser (tråkigt)
5. projektledare (roligt)

Fem konserter jag varit på:
1. David Bowie på Ullevi 1982. Hängde på två äldre initierade kompisar och hade knappt en aning om vad jag såg, väntade bara på Let's Dance. Idag tycker jag att det är en av hans sämsta låtar och önskar att jag mindes mer av övriga konserten.
2. Kent
3. Morrissey på Hovet och på Roskilde, båda 2006
4. William på Chalmersrock, kan det ha varit 1992?
5. Il trovatore på operan i Verona, ingen konsert men en mycket mäktig upplevelse.

Två personer jag vill smyga osynlig på under en dag :
1. Morrissey. Är han verkligen vegetarian? Och bög? Och framför allt, är han så sympatisk som jag har fått för mig att en man med den rösten måste vara?
2. Hillary Clinton eller varför inte Condoleezza Rice. För att ta reda på hur fan de får till det. Vad tänker de på när de är ensamma? Gråter de, och i så fall över vad?

Tätt mellan barnen

Det är många magar och småsyskon just nu. Nästan alla vi känner som har barn i Q:s ålder har en till på gång, på ett eller annat sätt.

Jag vill också ha ett barn till. Att bara ha ett barn, det hade jag aldrig tänkt mig. Både för min skull men också för barnens. En god syskonrelation ger lycka.

Ändå är jag inte ett dugg avundsjuk på magarna. Min första reaktion är oftast ett hjälp, hur orkar de? Redan? Jag har ju knappt hunnit landa i det nya lyckliga livet. Samtidigt inser jag att många inte väljer. Eller snarare, de väljer genom att inte välja utan låta livet ta sina egna vägar.

Men det finns en annan anledning till min totala avsaknad av avundsjuka, och den förvånar mig själv. Jag önskar att jag hade kunnat sända ett meddelande till mitt gamla olyckliga jag, ett meddelande som beskriver hur det känns nu.

Ja, jag har alltid velat ha mer än ett barn. Jag vill gärna ha ett barn till. Men om det inte skulle bli så, gör det inget. För jag har redan allt.

Maupassant har skrivit en novell som heter Lyckan. Den handlar om ett möte med en gammal kvinna på Korsika. I sin ungdom var hon en firad överklassflicka som gjorde skandal genom att rymma med en enkel soldat. De bosätter sig på Korsika som på den tiden var en riktig avkrok. När hon är gammal råkar en man från hennes hemstad komma på besök, det är han som är berättaren. Han undrar vad som kunnat förmå henne att lämna sin bekväma tillvaro som adelsfröken och bli en fattig bondkvinna. Svaret är förstås kärlek:

"Och han hade varit allt för henne, allt vad man önskar sig, allt vad man drömmer om, allt vad man oupphörligt väntar, allt vad man hoppas i det oändliga. Han hade fyllt hennes liv med lycka från början till slut.

Hon hade icke kunnat vara lyckligare."

Jag läste novellen som tonåring och kopierade ovanstående stycke i min dagbok. Och undrade romantiskt och hopplöst om en sådan kärlek kunde vara möjlig för mig.

Nu vet jag att den finns.

Men det betyder inte att livet är konstant ogrumlad perfektion. Jag blir ofta arg, trött och irriterad på Q. Men det går inte en dag utan att jag ser på honom och förundras. Han fyller mitt liv med lycka. Så är det.

Tätt mellan barnen

Det är många magar och småsyskon just nu. Nästan alla vi känner som har barn i Q:s ålder har en till på gång, på ett eller annat sätt.

Jag vill också ha ett barn till. Att bara ha ett barn, det hade jag aldrig tänkt mig. Både för min skull men också för barnens. En god syskonrelation ger lycka.

Ändå är jag inte ett dugg avundsjuk på magarna. Min första reaktion är oftast ett hjälp, hur orkar de? Redan? Jag har ju knappt hunnit landa i det nya lyckliga livet. Samtidigt inser jag att många inte väljer. Eller snarare, de väljer genom att inte välja utan låta livet ta sina egna vägar.

Men det finns en annan anledning till min totala avsaknad av avundsjuka, och den förvånar mig själv. Jag önskar att jag hade kunnat sända ett meddelande till mitt gamla olyckliga jag, ett meddelande som beskriver hur det känns nu.

Ja, jag har alltid velat ha mer än ett barn. Jag vill gärna ha ett barn till. Men om det inte skulle bli så, gör det inget. För jag har redan allt.

Maupassant har skrivit en novell som heter Lyckan. Den handlar om ett möte med en gammal kvinna på Korsika. I sin ungdom var hon en firad överklassflicka som gjorde skandal genom att rymma med en enkel soldat. De bosätter sig på Korsika som på den tiden var en riktig avkrok. När hon är gammal råkar en man från hennes hemstad komma på besök, det är han som är berättaren. Han undrar vad som kunnat förmå henne att lämna sin bekväma tillvaro som adelsfröken och bli en fattig bondkvinna. Svaret är förstås kärlek:

"Och han hade varit allt för henne, allt vad man önskar sig, allt vad man drömmer om, allt vad man oupphörligt väntar, allt vad man hoppas i det oändliga. Han hade fyllt hennes liv med lycka från början till slut.

Hon hade icke kunnat vara lyckligare."

Jag läste novellen som tonåring och kopierade ovanstående stycke i min dagbok. Och undrade romantiskt och hopplöst om en sådan kärlek kunde vara möjlig för mig.

Nu vet jag att den finns.

Men det betyder inte att livet är konstant ogrumlad perfektion. Jag blir ofta arg, trött och irriterad på Q. Men det går inte en dag utan att jag ser på honom och förundras. Han fyller mitt liv med lycka. Så är det.

Ut i stora världen med ryggsäcken på

För ett par veckor sedan köpte vi en ryggsäck till Q. Han fick själv välja och valet var enkelt: Den med Bamse som spelar fotboll, två favoriter på samma gång. Eller om vi nu ska vara helt sanningsenliga: Bajse fot-bå!

Klara, färdiga.... dyk?!?

Tjuvsörpla sista kaffeskvätten är alltid lika gott.

Anledningen till att Q behöver en ryggsäck är att han har börjat hos dagmamma där han varje onsdag går ut i skogen och är Skogsknytte.

Det är O som sköter inskolningen, allt går så jädra bra*, vi har haft en osannolik tur, jag håller fortfarande andan och försöker smälta att man kan ha sådant flyt i vardagen.

Men det började motigare. Vi var förutseende och satte redan i januari förra året upp Q i kö till ett ur-och-skur-dagis inte långt hemifrån. Vi tilltalades båda av tanken att Q skulle få vara ute så mycket som möjligt, men inte bara det. Denna dagisgrupp består endast av 17 barn vilket är minst lika viktigt. Q är så stor nu att han behöver träffa andra barn och leka och lära sig sociala koder. Men vad finns det för mervärde för honom i att vara en del av en grupp på trettio barn jämfört med en hälften så stor? Inte något.

Dagisstart var och är planerad till augusti i år, med denna långa kötid var vi lugnt inställda på att Q skulle komma in. Men tji fick vi. När vi ringde i våras meddelade uråskur helt kallt att deras kvot av barn födda -06 redan var fylld, så var det med den saken. Det finns nackdelar med små grupper!

Alltså fick vi tänka om. Vi gick på studiebesök på det högst normala lokala kommunala dagiset och kom därifrån något beklämda. Det var absolut inget fel på det, personalen verkade rar och ambitiös. Och hårresande ung! Hurdan är personalomsättningen? Var är den erfarna personalen, står de inte ut längre? Säkert är vi patetiska hönsföräldrar. Men det knep faktiskt i hjärtat att se en sovsal med tjugotre madrasser - så stor var småbarnsavdelningen - liksom att mötas av tio storögda och snorande ettåringar, de som på grund av snor inte fick gå ut den dagen. Lukten av storkök och - institution.

Jag hade ingen aning om att jag skulle känna så här. Kanske är det mina egna synnerligen förträngda minnen som spökar, jag gick själv på dagis från späd ålder och tyckte mig veterligen om det.

O tyckte likadant, vi behövde knappt prata om det. Vi har skilda åsikter om det mesta och diskuterar ofta och grälar antagligen mer än genomsnittet, men i vissa frågor är vi förunderligt samstämda. Detta var en sådan.

Leta vidare. På Stockholms stads utmärkta websajt hittar man alla barnomsorgsalternativ per stadsdel. Familjedaghem finns det något som heter, mera känt som dagmamma. Det hade vi inte tänkt på tidigare, men de har små barngrupper och miljön är ju som hemma. Vi - eller snarare Q - blir hänvisade till en enda person på både gott och ont.

Den första dagmamma vi besökte bor väldigt nära oss. En varm, mogen och kompetent kvinna som älskar sitt jobb, sin bostad och sin tillvaro i största allmänhet. Det var ett mycket inspirerande möte. Hon sa en sak jag tänkt mycket på: En bra dagmamma är bättre än ett bra dagis, men en dålig dagmamma är sämre än ett dåligt dagis.

När vi gick därifrån hade vi i stort sett bestämt oss. Q var välkommen att börja i höst som ett av sex barn i gruppen. Han skulle bli näst yngst. En enda nackdel kunde vi hitta, denna fantastiska kvinna har inte någon vikarie. Men vi tänkte att vi väl får lita på hennes egen utsaga att hon aldrig är sjuk. Med tanke på den livsglädje hon visade var vi benägna att tro hennes ord.

Vi hade ytterligare ett möte inbokat, och vi funderade på att avboka det eftersom vi bestämt oss. Men det är alltid bra att ha något att jämföra med. Utan stora förväntningar åkte vi alltså till dagmamma nummer två, som inte bor fullt lika nära oss men ändå inte långt bort.

Tystnad rådde i bilen efteråt. Tills O sa: "Tänker du det jag tänker?". Jo, såklart. Dagmamma nummer två var faktiskt ännu bättre. Hon bor visserligen lite längre bort (tio minuters promenad i Helgatakt, uppemot en halvtimme i Q-takt) men i allt annat var hon stråt vassare. En saklig, mogen, kompetent kvinna som älskar sitt jobb. Med (precis som dagmamma 1) en naturlig auktoritet gentemot barnen. En tillsägelse i lugn ton räcker oftast. Men dagmamma 2 har till skillnad från dagmamma 1 en vikare och kör Skogsmullegrupper och gympa med barnen och åker på utflykter till alla parker och friluftsområden på rimligt avstånd.

Det märkliga är att Q var välkommen även här, dessutom för inskolning redan i maj. Varför inte folk står på kö för att ha sina barn hos dessa damer fattar inte jag. Som så mycket annat förefaller detta variera med tidsandan. Just nu verkar det vara ute med dagmamma och inne med dagis. Vi har fått de allra märkligaste kommentarer från kompisar som har barn i Q:s ålder. Allt det som vi tycker är bra med dagmamma (hemmiljö, en omhändertagande person i stället för flera, liten barngrupp, blandade åldrar i gruppen, kortare dagar) verkar de se som problem.

Den konstigaste frågan kom från adoptivföräldrar: är ni inte rädda att han ska knyta an för mycket till henne så att det hotar kontakten med er? Nej, det är just vad vi inte är. Tvärtom. Vi tycker att det är bra att han får möjlighet att skapa en nära relation till den människa som ska ha hand om honom under dagen. Nu har Q en ovanligt gynnsam bakgrund jämfört med många andra adopterade barn. Från det han var sex veckor tills vi hämtade honom bodde han hos sin fostermamma som älskade honom mycket. Han har inte bott på barnhem och sett personal komma och gå. Men antag att han hade gjort det, vilket alternativ hade då varit bäst för honom nu? En dagmamma och en liten barngrupp, eller flera förskollärare och en stor barngrupp?

Alla väljer efter eget huvud, förutsättningar och övertygelser. Jag är alldeles väldigt glad att vi hittat ett alternativ som passar oss så bra. Mitt hjärta sväller av stolthet och förundran när min stora lilla pojke knatar iväg med ryggsäcken på. Ut i stora världen.

* Det här inlägget har varit under construction ett tag. Bara för att jag skrev att inskolningen gick bra har förstås (det visserligen förväntade) bakslaget kommit. I förra veckan grät Q otröstligt efter pappa i fyrtio minuter. Idag visade han att han kan inducera kräkning på ren vilja (tror vi) för att pappa ska komma. Jag säger då det. Men nu är det paus i dagmammeriet över sommaren, vi räknar med att göra en ny inskolning i höst.

Ut i stora världen med ryggsäcken på

För ett par veckor sedan köpte vi en ryggsäck till Q. Han fick själv välja och valet var enkelt: Den med Bamse som spelar fotboll, två favoriter på samma gång. Eller om vi nu ska vara helt sanningsenliga: Bajse fot-bå!

Klara, färdiga.... dyk?!?

Tjuvsörpla sista kaffeskvätten är alltid lika gott.

Anledningen till att Q behöver en ryggsäck är att han har börjat hos dagmamma där han varje onsdag går ut i skogen och är Skogsknytte.

Det är O som sköter inskolningen, allt går så jädra bra*, vi har haft en osannolik tur, jag håller fortfarande andan och försöker smälta att man kan ha sådant flyt i vardagen.

Men det började motigare. Vi var förutseende och satte redan i januari förra året upp Q i kö till ett ur-och-skur-dagis inte långt hemifrån. Vi tilltalades båda av tanken att Q skulle få vara ute så mycket som möjligt, men inte bara det. Denna dagisgrupp består endast av 17 barn vilket är minst lika viktigt. Q är så stor nu att han behöver träffa andra barn och leka och lära sig sociala koder. Men vad finns det för mervärde för honom i att vara en del av en grupp på trettio barn jämfört med en hälften så stor? Inte något.

Dagisstart var och är planerad till augusti i år, med denna långa kötid var vi lugnt inställda på att Q skulle komma in. Men tji fick vi. När vi ringde i våras meddelade uråskur helt kallt att deras kvot av barn födda -06 redan var fylld, så var det med den saken. Det finns nackdelar med små grupper!

Alltså fick vi tänka om. Vi gick på studiebesök på det högst normala lokala kommunala dagiset och kom därifrån något beklämda. Det var absolut inget fel på det, personalen verkade rar och ambitiös. Och hårresande ung! Hurdan är personalomsättningen? Var är den erfarna personalen, står de inte ut längre? Säkert är vi patetiska hönsföräldrar. Men det knep faktiskt i hjärtat att se en sovsal med tjugotre madrasser - så stor var småbarnsavdelningen - liksom att mötas av tio storögda och snorande ettåringar, de som på grund av snor inte fick gå ut den dagen. Lukten av storkök och - institution.

Jag hade ingen aning om att jag skulle känna så här. Kanske är det mina egna synnerligen förträngda minnen som spökar, jag gick själv på dagis från späd ålder och tyckte mig veterligen om det.

O tyckte likadant, vi behövde knappt prata om det. Vi har skilda åsikter om det mesta och diskuterar ofta och grälar antagligen mer än genomsnittet, men i vissa frågor är vi förunderligt samstämda. Detta var en sådan.

Leta vidare. På Stockholms stads utmärkta websajt hittar man alla barnomsorgsalternativ per stadsdel. Familjedaghem finns det något som heter, mera känt som dagmamma. Det hade vi inte tänkt på tidigare, men de har små barngrupper och miljön är ju som hemma. Vi - eller snarare Q - blir hänvisade till en enda person på både gott och ont.

Den första dagmamma vi besökte bor väldigt nära oss. En varm, mogen och kompetent kvinna som älskar sitt jobb, sin bostad och sin tillvaro i största allmänhet. Det var ett mycket inspirerande möte. Hon sa en sak jag tänkt mycket på: En bra dagmamma är bättre än ett bra dagis, men en dålig dagmamma är sämre än ett dåligt dagis.

När vi gick därifrån hade vi i stort sett bestämt oss. Q var välkommen att börja i höst som ett av sex barn i gruppen. Han skulle bli näst yngst. En enda nackdel kunde vi hitta, denna fantastiska kvinna har inte någon vikarie. Men vi tänkte att vi väl får lita på hennes egen utsaga att hon aldrig är sjuk. Med tanke på den livsglädje hon visade var vi benägna att tro hennes ord.

Vi hade ytterligare ett möte inbokat, och vi funderade på att avboka det eftersom vi bestämt oss. Men det är alltid bra att ha något att jämföra med. Utan stora förväntningar åkte vi alltså till dagmamma nummer två, som inte bor fullt lika nära oss men ändå inte långt bort.

Tystnad rådde i bilen efteråt. Tills O sa: "Tänker du det jag tänker?". Jo, såklart. Dagmamma nummer två var faktiskt ännu bättre. Hon bor visserligen lite längre bort (tio minuters promenad i Helgatakt, uppemot en halvtimme i Q-takt) men i allt annat var hon stråt vassare. En saklig, mogen, kompetent kvinna som älskar sitt jobb. Med (precis som dagmamma 1) en naturlig auktoritet gentemot barnen. En tillsägelse i lugn ton räcker oftast. Men dagmamma 2 har till skillnad från dagmamma 1 en vikare och kör Skogsmullegrupper och gympa med barnen och åker på utflykter till alla parker och friluftsområden på rimligt avstånd.

Det märkliga är att Q var välkommen även här, dessutom för inskolning redan i maj. Varför inte folk står på kö för att ha sina barn hos dessa damer fattar inte jag. Som så mycket annat förefaller detta variera med tidsandan. Just nu verkar det vara ute med dagmamma och inne med dagis. Vi har fått de allra märkligaste kommentarer från kompisar som har barn i Q:s ålder. Allt det som vi tycker är bra med dagmamma (hemmiljö, en omhändertagande person i stället för flera, liten barngrupp, blandade åldrar i gruppen, kortare dagar) verkar de se som problem.

Den konstigaste frågan kom från adoptivföräldrar: är ni inte rädda att han ska knyta an för mycket till henne så att det hotar kontakten med er? Nej, det är just vad vi inte är. Tvärtom. Vi tycker att det är bra att han får möjlighet att skapa en nära relation till den människa som ska ha hand om honom under dagen. Nu har Q en ovanligt gynnsam bakgrund jämfört med många andra adopterade barn. Från det han var sex veckor tills vi hämtade honom bodde han hos sin fostermamma som älskade honom mycket. Han har inte bott på barnhem och sett personal komma och gå. Men antag att han hade gjort det, vilket alternativ hade då varit bäst för honom nu? En dagmamma och en liten barngrupp, eller flera förskollärare och en stor barngrupp?

Alla väljer efter eget huvud, förutsättningar och övertygelser. Jag är alldeles väldigt glad att vi hittat ett alternativ som passar oss så bra. Mitt hjärta sväller av stolthet och förundran när min stora lilla pojke knatar iväg med ryggsäcken på. Ut i stora världen.

* Det här inlägget har varit under construction ett tag. Bara för att jag skrev att inskolningen gick bra har förstås (det visserligen förväntade) bakslaget kommit. I förra veckan grät Q otröstligt efter pappa i fyrtio minuter. Idag visade han att han kan inducera kräkning på ren vilja (tror vi) för att pappa ska komma. Jag säger då det. Men nu är det paus i dagmammeriet över sommaren, vi räknar med att göra en ny inskolning i höst.

OK, jag fattar

Föräldrars kärlek till sina barn framhålls i alla möjliga och oväntade sammanhang. Föräldrainstinkten som kan få späda kvinnor att brotta ner brandmän som hindrar dem från att rädda sina barn ur ett brinnande hus, som ger styrka nog att lyfta en bil.

När jag var barnlös gjorde det ont att höra om det där. Jag är fortfarande skeptisk till att man i så hög grad och så ogenomtänkt framhåller föräldrakärleken som den starkaste - för det finns en kärlek i världen som är minst lika stark, men den ska jag inte skriva om nu - men jag fattar nu vad det snackas om.

Vi hade brandövning på jobbet häromdagen, mycket illusoriskt iscensatt med rökutveckling i trappuppgången och brandbilar och rökdykare på plats. Efteråt höll räddningsledaren en genomgång och förklarade att anledningen till att vi fått vänta så länge utomhus var att det ingick i övningen att låtsas att ett barn blivit kvar i huset, att en av mina kollegor haft med sig sin dotter till jobbet men inte fått med henne ut när brandlarmet gick.

Jag lyssnade och tänkte på hur det varit om det varit Q. Och fick hjärtklappning och tunnelseende och kände kallsvetten bryta ut. Bokstavligt talat. Av blotta tanken. Lugna Helga som annars inte tappar koncepterna i första taget.

Igår läste jag ut Den som älskar något annat av Karin Fossum. En mycket obehaglig bok som jag nästan önskar att jag inte hade läst. Två små pojkar försvinner och hittas döda, två mammor måste leva resten av sina liv utan sina pojkar och dessutom med vetskapen att de var rädda och ensamma när de dog.

Efter att ha läst sista sidan gick jag raka vägen in i sängkammaren och la mig tätt intill Q.

Det är knappt att det hjälper att veta att inget av detta har hänt i verkligheten. Det var inget barn kvar i röken och det var bara en bok.

Före Q var jag trasig och sliten. Nu är jag stark och hel. Men väldigt sårbar.

OK, jag fattar

Föräldrars kärlek till sina barn framhålls i alla möjliga och oväntade sammanhang. Föräldrainstinkten som kan få späda kvinnor att brotta ner brandmän som hindrar dem från att rädda sina barn ur ett brinnande hus, som ger styrka nog att lyfta en bil.

När jag var barnlös gjorde det ont att höra om det där. Jag är fortfarande skeptisk till att man i så hög grad och så ogenomtänkt framhåller föräldrakärleken som den starkaste - för det finns en kärlek i världen som är minst lika stark, men den ska jag inte skriva om nu - men jag fattar nu vad det snackas om.

Vi hade brandövning på jobbet häromdagen, mycket illusoriskt iscensatt med rökutveckling i trappuppgången och brandbilar och rökdykare på plats. Efteråt höll räddningsledaren en genomgång och förklarade att anledningen till att vi fått vänta så länge utomhus var att det ingick i övningen att låtsas att ett barn blivit kvar i huset, att en av mina kollegor haft med sig sin dotter till jobbet men inte fått med henne ut när brandlarmet gick.

Jag lyssnade och tänkte på hur det varit om det varit Q. Och fick hjärtklappning och tunnelseende och kände kallsvetten bryta ut. Bokstavligt talat. Av blotta tanken. Lugna Helga som annars inte tappar koncepterna i första taget.

Igår läste jag ut Den som älskar något annat av Karin Fossum. En mycket obehaglig bok som jag nästan önskar att jag inte hade läst. Två små pojkar försvinner och hittas döda, två mammor måste leva resten av sina liv utan sina pojkar och dessutom med vetskapen att de var rädda och ensamma när de dog.

Efter att ha läst sista sidan gick jag raka vägen in i sängkammaren och la mig tätt intill Q.

Det är knappt att det hjälper att veta att inget av detta har hänt i verkligheten. Det var inget barn kvar i röken och det var bara en bok.

Före Q var jag trasig och sliten. Nu är jag stark och hel. Men väldigt sårbar.

Omdirigering

Jag har varit på kurs i presentationsteknik i två dagar och sett mig själv på video. Jag tyckte faktiskt att jag var söt.

Fast fet.

Ett litet, livligt och färgstarkt ansikte som jag väl känner igen, på en oformlig kropp som väl inte kan vara min i alla fall. Sådär har jag ju aldrig sett ut.

Fast det har jag nog gjort de senaste tio åren, en skrämmande insikt. Frågan är hur jag vill ha det de år som återstår.

Borde kanske överväga att rikta den frigjorda energi som jag tjatar om, den som förut upptogs av att vara barnlös, mot att komma i form. För att kunna känna igen mig själv igen. Men mest av hälsoskäl. Jag har inte råd att utsätta min hälsa för några extra påfrestningar.

Jag vet ju hur man gör, i teorin. Motionen är redan på plats, återstår då bara maten. Bara.

Suck.

Omdirigering

Jag har varit på kurs i presentationsteknik i två dagar och sett mig själv på video. Jag tyckte faktiskt att jag var söt.

Fast fet.

Ett litet, livligt och färgstarkt ansikte som jag väl känner igen, på en oformlig kropp som väl inte kan vara min i alla fall. Sådär har jag ju aldrig sett ut.

Fast det har jag nog gjort de senaste tio åren, en skrämmande insikt. Frågan är hur jag vill ha det de år som återstår.

Borde kanske överväga att rikta den frigjorda energi som jag tjatar om, den som förut upptogs av att vara barnlös, mot att komma i form. För att kunna känna igen mig själv igen. Men mest av hälsoskäl. Jag har inte råd att utsätta min hälsa för några extra påfrestningar.

Jag vet ju hur man gör, i teorin. Motionen är redan på plats, återstår då bara maten. Bara.

Suck.

The marriage of true minds

Söndag. I DN skriver Nina Björk: "En kvinna älskar för att hon har mött, sett till att hon har mött, sin överman. Sin intellektuella herre." Och exemplifierar med tre citat som alla uttrycker underlägsenhet gentemot den älskade. Upphovskvinnorna? Inga obetydliga damer precis: Victoria Benedictsson, Alva Myrdal, Simone de Beauvoir. Feministiska ikoner, mångas förebilder.

(Jag hittar inte länken till denna utmärkta krönika, när jag gör det ska jag posta den.)

Som alltid gillar jag att läsa Nina Björk. Hon är obekväm på så sätt att hon får mig att tänka och ifrågasätta. Under det rosa täcket är en klassiker, omtalad, uttjatad och sönderrekommenderad, men varför inte än en gång: Fredrik, läs den och tala gärna om vad du tycker!

Jag hänger med i hela resonemanget om dessa kvinnors strävan efter att bli sedda som tänkande varelser, deras längtan bort från den traditionella kvinnorollen, deras hopp att kärleken ska bära dem till ett nytt liv: den intellektuella kvinnans. Alla blir de besvikna på sina män, men ändå är de lojala.

Hela vägen nickar jag, jag är med. Till slutet, där jag studsar över Nina Björks erkännande: "jag inser att frågan om intellektuell överlägsenhet alltid.. varit avgörande även i mina egna kärlekshistorier - jag har helt enkelt inte tålt att känna mig smartare."

Det var som fan. Inte ens hon.

Jag själv då, är jag smartare än O? Nej, det vill jag inte påstå. Han än jag? Definitivt inte. Det är helt enkelt svårt att jämföra, för det vi är riktigt bra på, var och en av oss, kan den andre inte lika bra. Kanske inte någon slump. Men i två saker är vi jämbördiga: tänka och diskutera.

På kvällen tittar jag på Stolthet och fördom, utmärkt film om än inte fullt lika bra som BBC-serien. Jag får tårar i ögonen vid scenen mellan huvudpersonen Lizzie och hennes bästa vän där vännen erkänner att hon tackat ja till den uppblåste och tillgjorde prästens frieri, han som Lizzie tidigare försmått. "Jag är tjugosju år och ligger mina föräldrar till last. Jag erbjöds ett vackert hem och en framtid. Våga inte döma mig".

Plötsligt förstår jag drömmen om den romantiska kärleken, plötsligt står det klart för mig varför den idealiserats och omhuldats i århundraden. I en värld där äktenskap var en ekonomisk transaktion - för många den enda utsikten till försörjning, och glasberget innebar fattigdom, ofrihet, och beroende av andra, kunde man inte hoppas på att älska sin tillkommande. De som faktiskt gjorde det - älskade varann - förunnades en stor nåd.

Och här sitter jag med en man jag har valt själv, en man som ser mig och respekterar mig som en jämlike och älskar mig inte trots detta utan just därför.

Det var sannerligen inte bättre förr.

The marriage of true minds

Söndag. I DN skriver Nina Björk: "En kvinna älskar för att hon har mött, sett till att hon har mött, sin överman. Sin intellektuella herre." Och exemplifierar med tre citat som alla uttrycker underlägsenhet gentemot den älskade. Upphovskvinnorna? Inga obetydliga damer precis: Victoria Benedictsson, Alva Myrdal, Simone de Beauvoir. Feministiska ikoner, mångas förebilder.

(Jag hittar inte länken till denna utmärkta krönika, när jag gör det ska jag posta den.)

Som alltid gillar jag att läsa Nina Björk. Hon är obekväm på så sätt att hon får mig att tänka och ifrågasätta. Under det rosa täcket är en klassiker, omtalad, uttjatad och sönderrekommenderad, men varför inte än en gång: Fredrik, läs den och tala gärna om vad du tycker!

Jag hänger med i hela resonemanget om dessa kvinnors strävan efter att bli sedda som tänkande varelser, deras längtan bort från den traditionella kvinnorollen, deras hopp att kärleken ska bära dem till ett nytt liv: den intellektuella kvinnans. Alla blir de besvikna på sina män, men ändå är de lojala.

Hela vägen nickar jag, jag är med. Till slutet, där jag studsar över Nina Björks erkännande: "jag inser att frågan om intellektuell överlägsenhet alltid.. varit avgörande även i mina egna kärlekshistorier - jag har helt enkelt inte tålt att känna mig smartare."

Det var som fan. Inte ens hon.

Jag själv då, är jag smartare än O? Nej, det vill jag inte påstå. Han än jag? Definitivt inte. Det är helt enkelt svårt att jämföra, för det vi är riktigt bra på, var och en av oss, kan den andre inte lika bra. Kanske inte någon slump. Men i två saker är vi jämbördiga: tänka och diskutera.

På kvällen tittar jag på Stolthet och fördom, utmärkt film om än inte fullt lika bra som BBC-serien. Jag får tårar i ögonen vid scenen mellan huvudpersonen Lizzie och hennes bästa vän där vännen erkänner att hon tackat ja till den uppblåste och tillgjorde prästens frieri, han som Lizzie tidigare försmått. "Jag är tjugosju år och ligger mina föräldrar till last. Jag erbjöds ett vackert hem och en framtid. Våga inte döma mig".

Plötsligt förstår jag drömmen om den romantiska kärleken, plötsligt står det klart för mig varför den idealiserats och omhuldats i århundraden. I en värld där äktenskap var en ekonomisk transaktion - för många den enda utsikten till försörjning, och glasberget innebar fattigdom, ofrihet, och beroende av andra, kunde man inte hoppas på att älska sin tillkommande. De som faktiskt gjorde det - älskade varann - förunnades en stor nåd.

Och här sitter jag med en man jag har valt själv, en man som ser mig och respekterar mig som en jämlike och älskar mig inte trots detta utan just därför.

Det var sannerligen inte bättre förr.

Snälla flickor och stygga pojkar

Jag är övertygad feminist. Jag struntar i att ordet har kapats av mespolitruker som Göran Persson på ena kanten och bindgalna livmoderaktivister på andra. För mig betyder feminism att män och kvinnor ska ha lika rättigheter. Att jag i första hand ska betraktas och bedömas som en människa, inte som en kvinna. Ja det finns skillnader mellan könen, nej de går inte alla att utjämna. Men att våra liv från vaggan till graven ska delas av ett bråddjup där män står på ena sidan och kvinnor på andra, det vägrar jag att acceptera, och jag vill arbeta för en utjämning. För att vi alla ska ses som individer och kunna göra våra val efter det.

Detta vill jag ska avspeglas i mitt föräldraskap. Jag blir allt mer irriterad på de normer som finns för hur flickor och pojkar ska vara och jag häpnar över hur tidigt barn insocialiseras i sin könstillhörighet.

"Bebis", säger Q och pekar på en yngre förmåga. "Är du en bebis", frågar jag. "Nä, Q pojke!", svarar han med eftertryck. Och han har så rätt, men ändå fel. För redan bebisar sorteras in i könsfacken. Rosaklädda bebisar bemöts annorlunda än blåklädda, det är vetenskapligt bevisat.

Alltså är jag fylld av goda föresatser. Q har tröjor med blommor och Hello Kitty. Han har dockvagn, docksäng, leksaksspis och en oherrans massa gosedjur som han slösar ömhet på (och beordrar oss att göra detsamma: "Mamma pussa nalle!"). Förvisso har han också en verktygslåda precis som pappa. Men å andra sidan är spisen också pappas domän i Q:s värld. Han har nästan inga leksaksbilar och inga kläder med racerbilar, monster, robotar eller kamouflagetryck. Däremot har han ett par rosa hjärtformade solglasögon.

Och så har han sin bästa kompis H, grannflickan på landet, fem månader äldre än han. Henne älskar Q, för att inte tala om hennes lekstuga.

I helgen lekte de på H:s tomt. Jag rensade rabatter inom hörhåll, och log åt deras inbördes samtal.

Viss uppståndelse gjorde mig uppmärksam på att någon kommit på den ljusa idén att kasta saker från altanen två meter ner i rabatten med taggbuskar. Gummistövlar, bollar, skor och leksaker. Någon, det vill säga Q. H å sin sida sprang och hämtade grejerna, ivrigt och tjänstvilligt. Därefter avancerade Q till att rota i grönsakslandet med hackan som låg där. Han ignorerade både mitt rytande från andra sidan staketet och H:s beskedliga böner om att han skulle sluta.

Efter en stund resignerade jag och gick runt för att hämta hem honom och ge honom en liten uppsträckning (samt lunch). Snälla H följde efter och visade att hon kunde öppna och stänga grinden själv, hon vet hur haspen fungerar.

Efteråt tänkte jag. Hos oss ligger inga hackor slängda i landen, alldeles för farligt i företagsamma Q:s närhet. Hade vi haft en grind som Q själv kunde öppna och stänga hade vi inte haft en lugn stund. Men H vet att hon inte får gå utanför grinden, och då gör hon inte det heller.

Jag tror inte att Q är påhittig och bråkig för att han är pojke, eller att H är redig och stillsam för att hon är flicka. Jag tror att detta är drag i deras personligheter som hade funnits där oavsett kön. Olyckligtvis råkar de stämma väl med den rådande normen, och eftersom det är accepterat att pojkar är bråkiga och att flickor är stillsamma, kommer deras beteenden att förstärkas. Q kommer att mötas av förebråelser men också överseende. H kommer att premieras för att hon är snäll och duktig. Hon kommer till och med att förväntas hjälpa till med tuktandet av Q och alla andra busiga grabbar. Precis det som hände vid grönsakslandet.

Detta retar mig mest av allt. Trots mina åsikter, förberedelser och föresatser gjorde jag precis som alla andra föräldrar i alla tider.

Fan.

Snälla flickor och stygga pojkar

Jag är övertygad feminist. Jag struntar i att ordet har kapats av mespolitruker som Göran Persson på ena kanten och bindgalna livmoderaktivister på andra. För mig betyder feminism att män och kvinnor ska ha lika rättigheter. Att jag i första hand ska betraktas och bedömas som en människa, inte som en kvinna. Ja det finns skillnader mellan könen, nej de går inte alla att utjämna. Men att våra liv från vaggan till graven ska delas av ett bråddjup där män står på ena sidan och kvinnor på andra, det vägrar jag att acceptera, och jag vill arbeta för en utjämning. För att vi alla ska ses som individer och kunna göra våra val efter det.

Detta vill jag ska avspeglas i mitt föräldraskap. Jag blir allt mer irriterad på de normer som finns för hur flickor och pojkar ska vara och jag häpnar över hur tidigt barn insocialiseras i sin könstillhörighet.

"Bebis", säger Q och pekar på en yngre förmåga. "Är du en bebis", frågar jag. "Nä, Q pojke!", svarar han med eftertryck. Och han har så rätt, men ändå fel. För redan bebisar sorteras in i könsfacken. Rosaklädda bebisar bemöts annorlunda än blåklädda, det är vetenskapligt bevisat.

Alltså är jag fylld av goda föresatser. Q har tröjor med blommor och Hello Kitty. Han har dockvagn, docksäng, leksaksspis och en oherrans massa gosedjur som han slösar ömhet på (och beordrar oss att göra detsamma: "Mamma pussa nalle!"). Förvisso har han också en verktygslåda precis som pappa. Men å andra sidan är spisen också pappas domän i Q:s värld. Han har nästan inga leksaksbilar och inga kläder med racerbilar, monster, robotar eller kamouflagetryck. Däremot har han ett par rosa hjärtformade solglasögon.

Och så har han sin bästa kompis H, grannflickan på landet, fem månader äldre än han. Henne älskar Q, för att inte tala om hennes lekstuga.

I helgen lekte de på H:s tomt. Jag rensade rabatter inom hörhåll, och log åt deras inbördes samtal.

Viss uppståndelse gjorde mig uppmärksam på att någon kommit på den ljusa idén att kasta saker från altanen två meter ner i rabatten med taggbuskar. Gummistövlar, bollar, skor och leksaker. Någon, det vill säga Q. H å sin sida sprang och hämtade grejerna, ivrigt och tjänstvilligt. Därefter avancerade Q till att rota i grönsakslandet med hackan som låg där. Han ignorerade både mitt rytande från andra sidan staketet och H:s beskedliga böner om att han skulle sluta.

Efter en stund resignerade jag och gick runt för att hämta hem honom och ge honom en liten uppsträckning (samt lunch). Snälla H följde efter och visade att hon kunde öppna och stänga grinden själv, hon vet hur haspen fungerar.

Efteråt tänkte jag. Hos oss ligger inga hackor slängda i landen, alldeles för farligt i företagsamma Q:s närhet. Hade vi haft en grind som Q själv kunde öppna och stänga hade vi inte haft en lugn stund. Men H vet att hon inte får gå utanför grinden, och då gör hon inte det heller.

Jag tror inte att Q är påhittig och bråkig för att han är pojke, eller att H är redig och stillsam för att hon är flicka. Jag tror att detta är drag i deras personligheter som hade funnits där oavsett kön. Olyckligtvis råkar de stämma väl med den rådande normen, och eftersom det är accepterat att pojkar är bråkiga och att flickor är stillsamma, kommer deras beteenden att förstärkas. Q kommer att mötas av förebråelser men också överseende. H kommer att premieras för att hon är snäll och duktig. Hon kommer till och med att förväntas hjälpa till med tuktandet av Q och alla andra busiga grabbar. Precis det som hände vid grönsakslandet.

Detta retar mig mest av allt. Trots mina åsikter, förberedelser och föresatser gjorde jag precis som alla andra föräldrar i alla tider.

Fan.

Ljusa kvällar om våren

Himlen välver sig lysande genomskinligt blå över mig när jag åker hem från kören. Luften är kall och klar och mättad med dofter. Klockan är halv tio på kvällen.

Det var de ljusa vårkvällarna som Kristina saknade i det nya landet. Om natten låg hon i sin bädd och spanade efter ett land där kvällarna om våren voro ljusa. Ett land som inte fanns för henne mer, ett land hon lämnat för att aldrig återvända.

En sådan hemlängtan har jag känt, i samma land som Kristina. Jag glömmer den aldrig. Den rister själen som ett jordskalv. Jag är på fel plats på jorden, själva marken under mina fötter är främmande och fel. Hur kan då något annat vara rätt?

Men att föreställa sig att denna längtan, detta avsked skulle vara för evigt, det kan jag inte. Jag visste ju att jag skulle komma tillbaka. Vilken människa idag gör ett uppbrott som varar hela livet?

När jag lägger mig är det fortfarande ljust och Q:s huvud med det svarta blanka håret, inte längre bebistunt utan tjockare för varje månad, avtecknar sig tydligt mot kudden. Han kommer aldrig att bli infödd korean. Han är för evigt berövad möjligheten att inkorporera de koreanska lukterna och smakerna i sitt tidiga liv. De kommer aldrig att tillhöra honom på det sätt man äger det som var en del av ens barndom.

Jag undrar om han kommer att sakna det. Man kan ju som bekant sakna något man aldrig haft. Det vet jag nu.

Ljusa kvällar om våren

Himlen välver sig lysande genomskinligt blå över mig när jag åker hem från kören. Luften är kall och klar och mättad med dofter. Klockan är halv tio på kvällen.

Det var de ljusa vårkvällarna som Kristina saknade i det nya landet. Om natten låg hon i sin bädd och spanade efter ett land där kvällarna om våren voro ljusa. Ett land som inte fanns för henne mer, ett land hon lämnat för att aldrig återvända.

En sådan hemlängtan har jag känt, i samma land som Kristina. Jag glömmer den aldrig. Den rister själen som ett jordskalv. Jag är på fel plats på jorden, själva marken under mina fötter är främmande och fel. Hur kan då något annat vara rätt?

Men att föreställa sig att denna längtan, detta avsked skulle vara för evigt, det kan jag inte. Jag visste ju att jag skulle komma tillbaka. Vilken människa idag gör ett uppbrott som varar hela livet?

När jag lägger mig är det fortfarande ljust och Q:s huvud med det svarta blanka håret, inte längre bebistunt utan tjockare för varje månad, avtecknar sig tydligt mot kudden. Han kommer aldrig att bli infödd korean. Han är för evigt berövad möjligheten att inkorporera de koreanska lukterna och smakerna i sitt tidiga liv. De kommer aldrig att tillhöra honom på det sätt man äger det som var en del av ens barndom.

Jag undrar om han kommer att sakna det. Man kan ju som bekant sakna något man aldrig haft. Det vet jag nu.