Tre samtal

Förra veckan råkade det hampa sig så att jag under loppet av några timmar förde tre samtal om sorg och saknad, samtal av varierande kvalitet som lämnade mig med alldeles olika känslor.

En av mina få kvinnliga kollegor är ungefär tio år yngre än jag. Vi jobbar på olika avdelningar så våra vägar korsas inte särskilt ofta, men vi fattade omedelbart tycke för varandra. Vi brukar ibland försöka äta lunch tillsammans, och tar då ofta en liten promenad efteråt.

Förra året gick hennes pappa bort efter ett relativt kort sjukdomsförlopp. Strax efter hans död fann hennes sambo det lämpligt att göra slut. Jag minns när vi kom tillbaka från semestern, då visste jag om hennes pappa men inte om sambon, men jag såg direkt att något var väldigt fel, och när vi blev ensamma berättade hon om det och grät. Ja, sen blev ju min pappa sjuk och jag var borta från jobbet länge och väl.

Men nu är vi tillbaka igen och vi har förstås mycket att prata om på våra promenader. Hon är inte riktigt så ensam i sorgen som jag, hon har både mamma och syster. Å andra sidan är hon förstås ensam i sin vardag på ett sätt som inte jag är, hon har svårt att vänja sig vid den icke självvalda ensamheten. Hennes far hade svåra smärtor innan han dog, det hade ju inte pappa, och vad tacksam jag är för det. Vidare bor hennes föräldrar i en annan stad, så hon reste hem till dem så ofta hon kunde under det dryga halvår han var sjuk. I efterhand plågas hon av att inte ha rest oftare.

Ännu något att vara tacksam för. Hur vidrigt det än var med det tröstlösa beskedet i september, hur tungt ansvaret än var att bära ensam, så var ändå mitt beslut att prioritera pappa framför allt annat mycket lätt att fatta. Mer än en gång har jag tänkt att jag aldrig hade velat återuppleva de sista månaderna med honom, men jag hade heller aldrig velat vara utan den tiden i livet.

Vi pratar om sorgen som kommer i vågor, att den är så stark fortfarande. Att det blir så tyst och ensamt en tid efter dödsfallet. Flosklerna man får höra, som antagligen grundar sig i att människor inte vet vad de ska säga.

Jag säger att mellan vågorna känner jag ibland en starkare livsglädje än förut, över de enkla sakerna. Att jag lever och är frisk och inte har ont. Över solen och den ljumma luften och blommornas doft. Nej, hon är inte där ännu. För henne är det ännu tungt och mörkt.

Vi blir stående länge, har svårt att slita oss. När jag kommer till min plats igen är jag fortfarande rörd efter samtalet och varm och röd efter promenaden. Då ropar Christian på mig, han höra hur jag mår.

Jag vet att Christian har höga ambitioner som hedrar honom, ambitioner att vara närvarande och stöttande. Men just där och då blir det inte särskilt bra. Han ställer raka frågor som förstås är omtänksamma, för han vill förstå, men som ändå är så aningslösa. Christian är elva år äldre än jag men har ändå båda sina föräldrar kvar i livet.

Kanske är jag orättvis som tycker att han är okänslig. Nej, det är inte mycket praktiskt kvar nu att ordna med, det är inte det som är tungt. Lägenheten är såld (jag orkar inte gå in på vilket arbete det var att röja ur lägenheten, hur emotionellt krävande det var, och att det paradoxalt nog ändå är en sorg att det är över). Ett stort måste som jag ännu inte tagit itu med är att skriva till ASIH och delge dem mina synpunkter på deras vård (eller snarare icke-vård) av pappa. Christians reaktion förvånar mig: men måste du verkligen göra det?

Klart jag inte måste. Men jag vill. För min egen skull, jag vill berätta hur det var, jag vill få det ur mig, jag vill få någon sorts upprättelse eller bekräftelse på att det inte ska gå till som det gjorde (fast jag är realistisk och inte säker på att jag får detta). För andras skull, framtida patienter som kanske inte har stridbara anhöriga. Den där verksamheten behöver de banne mig få ordning på för sådär ska det som sagt inte gå till.

Detta förklarar jag för Christian, men djupare än så går jag inte. Jag skyddar mig bakom en mur av analytiskt prat. Inte kan jag förklara för honom om saknaden, hålet inom mig, bilderna av pappa som stiger upp. Känslan jag får ibland av att han är så nära, så nära. Om jag inte vänder mig om och tittar efter så kan jag fortsätta känna att han är där. Känslan av att om jag sträckte ut handen och liksom kunde svepa undan tiden, göra en reva i den, då skulle han vara där. Känslan av att han säkert svarar mig när jag ropar på honom, någonstans bortom rymderna eller den där tjocka gardinen av tid eller materia eller vad det nu är, svarar han mig. Klart han gör, det har han alltid gjort. Det är bara jag som inte hör.

Inte orkar jag gå in på det när vi sitter i obekväma stolar i ett trångt samtalsrum bakom en glasruta, och förresten vet jag inte om jag känner eller litar tillräckligt mycket på Christian för att blotta mig så. Eller, det gör jag väl. Jag gillar honom, det är inte det. Men det finns gränser.

Och förresten har han ett storebrorsaktigt lite besserwissrigt drag som jag inte gillar. Istället för att berätta om sorgen övergår jag till neutrala saker: renoveringen, det är jobbigt, det är grinigt, både jag och min man är slitna och tjafsar mycket. Då råder han mig i faderlig (själasörjande?) ton att inte låta solen gå ner över min vrede, ungefär. Det är väl ett bibelcitat?

Senare nämner jag samtalet för herr Snäll. Jag menar inte att kritisera Christian. Det är att ha väl höga krav på sin chef att han ska leverera samtalsterapi. Fast å andra sidan, satte han sig inte i situationen själv när han frågade?

Nä, man fattar inte om man inte varit med om det själv, säger Snäll enkelt.

Herr Snälls far dog plötsligt när han var i sena tonåren. Han fick ta ett stort ansvar, ordna begravning, lära mamma hur man gör när man betalar räkningar, peppa henne att utbilda sig och lotsa henne ut i arbetslivet. Hon dog förra året, gammal och mätt på livet. Jag minns när han vakade hos henne på sjukhuset. Hon passade på att dö när han gjorde sig ärende ut ur rummet, precis som pappa gjorde med mig.

Morsan var jädra stolt över att hon kunde bli självförsörjande, säger han. Det förstår jag, svarar jag. Och jag förstår varför du har en så modern syn på kvinnor, det är banne mig inte alla som har.

Han myser och plirar vänligt mot mig över kaffekoppen. Usch, jag saknar honom.