Ljusnande framtid

Nu är det mindre än en vecka kvar i skolan. Snart har Q gått ut tredje klass, han har gått tre år i skolan, till hösten börjar han mellanstadiet. Vart tog tiden vägen?

För några veckor sedan fick han träffa sin nya lärare. Han kom hem och var strålande glad, nya magistern verkar jätterolig! Till oss har han med sig ett brev som nye läraren skrivit, och nya klasslistan.

O och jag läser under stigande förtjusning. Gossebarnet (ja, ursäkta epitetet, det förklaras senare) kan minsann både skriva och stava, och uttrycker höga ambitioner för sin lärargärning. Han är visserligen alldeles nyutexaminerad men har trots sin unga ålder stor erfarenhet av att arbeta med barn. Vi fnissar när vi konstaterar att vi i teorin hade kunnat vara hans föräldrar.

Q är lika lycklig över klassindelningen. Hans två bästa kompisar går i hans nya klass, det räcker för honom. Vi läser igenom klasslistan och noterar belåtet att ingen av gamla klassens bråkstakar finns med.

Någon vecka senare träffar jag N:s mamma. N har ett neuropsykiatriskt funktionshinder och gick förut i Q:s klass men har under den senaste terminen fått undervisning i en liten grupp. Men till hösten vill han försöka gå i stora klassen igen. Hans speciallärare har fått vara med och ha synpunkter på klassindelningen, vilket är förklaringen till att bråkstakarna placerats någon annanstans. Dessutom känner hon väl till den nye läraren, för han är tränare för deras yngsta barn. Han har fantastisk hand med ungarna, säger hon.

Som om inte detta vore nog har skolan fått en ny rektor, eller snarare nygammal. Gamla rektorn är avpolletterad och biträdande rektor har trätt in. Inom någon vecka återanställdes fritidspedagogen och antimobbingsexperten som slutade häromåret, efter många år på skolan. Och vilken skillnad det är på månadsbreven från rektor, plötsligt står det vettiga saker i dem istället för småprat om att solen skiner och våren är här.

Igår var O och Q på utvecklingssamtal, det sista samtalet med Q:s fröken som han alltså haft sedan förskoleklassen. Han älskar henne, men vi har varit måttligt förtjusta (vilket jag bloggat en hel del om, en sammanfattning kan läsas här). Hon säkert dignat under ett alldeles för stort ansvar, samstämmiga uppgifter från olika håll gör gällande att klassens bråkstakar verkligen har varit exceptionellt bråkiga.

Nu hade hon än en gång synpunkter på Q:s koncentration, han busar hellre med kompisar än jobbar i boken, även om det aldrig är han som börjar busa. Och så skriver han för slarvigt, handstilen är inte bra. Och så skriver han för kortfattat när de ska skriva uppsats, han skriver bra och rätt men borde skriva längre, hitta på mer.

(Gud vad jag känner igen mig, suckar O när Q inte hör. Jävla tjat om handstil. Och orka skriva imbecilla uppsatser när de alltid väljer så tråkiga ämnen? Du kanske skulle förmedla din igenkänning till Q, svarar jag. Ni kan behöva bonda lite.)

Och matteboken har åkt med hem fram och tillbaka, Q har mycket att jobba ikapp. Det hade han ju i höstas också.

Komna så långt i referatet börjar jag undra om vi ska vara oroliga för Q:s skolgång och kunskaper, men O desarmerar snabbt min oro. Med en förtrolig blick på Q säger han: Det gick ju himla dåligt för dig på nationella proven, eller hur?

Q ler generat med sina stora framtänder när han berättar att han hade alla rätt på ena provet och ett enda slarvfel på det andra. Han ler ännu bredare när jag kramar honom och säger att jag är stolt över honom. Fast jag var inte bäst, säger han. Det behöver man inte vara. Morfar sa alltid till mig -

Jag vet, säger Q. Man behöver inte vara bäst, det räcker med att vara bra.