Längtan

Sitter på Q:s sängkant och skrållar håglöst genom mitt facebook- och twitterflöde som idag svämmar över av hyllningar till mammor, levande och döda.

Själv tänker jag bara på pappa.

Det var först igår eftermiddag som jag kom iväg på den där konvaljletarpromenaden. Jag hittade inga konvaljer i skogen, men det var fint ändå. Sedan satt jag en stund på berget vid sjön och lyssnade på vågskvalp och humlesurr och fågelsången från skogsbrynet bakom mig, och försökte landa och läka.

Jag tänkte på min syster som jag någon timme tidigare skjutsat till pendeln. Hon var trött efter påkostad jobbfest då hon kommit hem tre. Annat det än middagen för Snäll, jag drack läsk hela kvällen och var hemma före nio.

Något skaver, tänkte jag. Är jag avundsjuk? Vill jag också vara ute och festa, dansa, dejta? Är det det?

Insikten slår tungt ner i mig. Konstigt att jag blir lika förvånad varje gång. Det finns bara en jag saknar och längtar efter.

Pappa. Att höra hans röst, möta hans blick. Kanske hålla hans hand, den stora med långa fingrar. Kanske känna hans hand på håret, han brukade klappa mig över håret.
Han slösade inte med superlativerna. Min söta flicka, sa han en gång när jag grät över en misslyckad IVF. Det måste vara mer än tio år sedan. Det är tur att jag har dig, sa han ganska ofta. Särskilt den näst sista månaden.

Jag gråter häftigt och låter vinden, som plötsligt är ljummen, torka tårarna.

När jag kommit hem går jag en lov i branten nedanför stugan och där hittar jag massor av liljekonvalj. Katten gör mig sällskap.

Fyndet gör mig oväntat glad. Nere vid sjön undrade jag en halvtimme tidigare om jag någonsin skulle känna glädje igen.