När min faster började jobba igen efter sin barnledighet (med min adopterade kusin som nu själv är tvåbarnsmamma) konstaterade hon: Det känns som jag bara stiger upp, aldrig går och lägger mig.
Fast det verkligt fåniga är ju att jag inte gillade att vara mammaledig heller. (JA! JAG TÖRS SÄGA DET!) Det är bra för mig att jobba i lagom dos. Och det gäller förstås O också.
Vi kanske skulle bli polygama och ta oss en sister wife eller brother husband?
Att det ska vara så jämrans svårt att få till livet så att man blir nöjd.
Du har redan en "hemmaman". En extra vuxen som delar.
En EXTRA person som kan lämna/hämta/vabba/gå på föräldramöten/förhöra läxor/skjutsa på matcher/gå på matcherna och hejja /lägga barn/läsa sagor/handla/städa/tvätta/hänga tvätt/ stryka/ laga mat/ spela spel/ resonera med barnen när de bråkar/ trösta/ hålla handen när storkillen drar åt tandställningen och skriker för det gör ont/ försöka uppmuntra barnet när det deppar/ tanka/ fixa vindrutetorkarna/ besikta bilen/ lämna in för byte av däck/ hitta ny parkering när det är datumparkering/ betala parkeringsböterna/ har tid att gå på bostadsrättsmötet/ kan gå på skolavslutningen när tiderna krockar (och det stora barnet får gå på examen ensam för att man inte vill att det lilla ska stå ensam framme och sjunga Den blomstertid)/ kan gå på julavslutningen när tiderna krockar och det stora återigen får gå ensam för att man inte vill att det lilla ska stå i tomteluva ensam bland kompisarna och deras föräldrar...
... och någon som delar ens dåliga, dåliga samvete! Och glädje!
Det har du.
Du har så klart all rätt i världen att tycka att du har det hetsigt, stressigt, jobbigt. Men jag är väldigt avundsjuk på dina förutsättningar och om det är den minsta tröst när du kämpar med hämtningar och lämningar, så kan du tänka på att det finns de som har det ... annorlunda. Och du är inte en av dem. Det borde vara en tröst.
Hälsningar ensam mamma utan minsta minuts hjälp dygnet om, året om.
Det är helt okej att du är avundsjuk. Det hade jag också varit. Och det har jag varit. Fruktansvärt avundsjuk på alla de som hade precis det jag har idag, när jag inte hade det.
Det är mig till ganska stor tröst i vardagen att betänka att jag aldrig hade velat byta en sekund av det här livet mot det andra. Och det uttrycker jag faktiskt rätt ofta. Också.
Jag var på väg att skriva ett inlägg om att jag gnäller i onödan, för det att mycket som är så otroligt bra i vår vardag, bättre än det har varit, men just nu tappade jag lusten.
Ja du Helga, nu är du "mitt upp i det", som min mamma brukar kalla det. Mitt i livet med allt det som är så jobbigt och härligt på en gång. Om några få år är gossarna större och det blir lugnare. Det gäller också den anonyma ensamma mamman ovan.
Jag vet! Det är också en tröst och en skräck, på samma gång. Om några få år slipper jag ligga hos dem tills de somnar. Om några korta år FÅR jag inte ligga hos dem tills de somnar!
När min faster började jobba igen efter sin barnledighet (med min adopterade kusin som nu själv är tvåbarnsmamma) konstaterade hon: Det känns som jag bara stiger upp, aldrig går och lägger mig.
SvaraRaderaFast det verkligt fåniga är ju att jag inte gillade att vara mammaledig heller. (JA! JAG TÖRS SÄGA DET!) Det är bra för mig att jobba i lagom dos. Och det gäller förstås O också.
SvaraRaderaVi kanske skulle bli polygama och ta oss en sister wife eller brother husband?
Att det ska vara så jämrans svårt att få till livet så att man blir nöjd.
Instämmer till fullo!
SvaraRadera/Carin
Sisterwife i så fall. Eller baltisk barnflicka?/O
SvaraRaderaDu har redan en "hemmaman". En extra vuxen som delar.
SvaraRaderaEn EXTRA person som kan lämna/hämta/vabba/gå på föräldramöten/förhöra läxor/skjutsa på matcher/gå på matcherna och hejja /lägga barn/läsa sagor/handla/städa/tvätta/hänga tvätt/ stryka/ laga mat/ spela spel/ resonera med barnen när de bråkar/ trösta/ hålla handen när storkillen drar åt tandställningen och skriker för det gör ont/ försöka uppmuntra barnet när det deppar/ tanka/ fixa vindrutetorkarna/ besikta bilen/ lämna in för byte av däck/ hitta ny parkering när det är datumparkering/ betala parkeringsböterna/ har tid att gå på bostadsrättsmötet/ kan gå på skolavslutningen när tiderna krockar (och det stora barnet får gå på examen ensam för att man inte vill att det lilla ska stå ensam framme och sjunga Den blomstertid)/ kan gå på julavslutningen när tiderna krockar och det stora återigen får gå ensam för att man inte vill att det lilla ska stå i tomteluva ensam bland kompisarna och deras föräldrar...
... och någon som delar ens dåliga, dåliga samvete! Och glädje!
Det har du.
Du har så klart all rätt i världen att tycka att du har det hetsigt, stressigt, jobbigt. Men jag är väldigt avundsjuk på dina förutsättningar och om det är den minsta tröst när du kämpar med hämtningar och lämningar, så kan du tänka på att det finns de som har det ... annorlunda. Och du är inte en av dem. Det borde vara en tröst.
Hälsningar ensam mamma utan minsta minuts hjälp dygnet om, året om.
Det är helt okej att du är avundsjuk. Det hade jag också varit. Och det har jag varit. Fruktansvärt avundsjuk på alla de som hade precis det jag har idag, när jag inte hade det.
SvaraRaderaDet är mig till ganska stor tröst i vardagen att betänka att jag aldrig hade velat byta en sekund av det här livet mot det andra. Och det uttrycker jag faktiskt rätt ofta. Också.
Jag var på väg att skriva ett inlägg om att jag gnäller i onödan, för det att mycket som är så otroligt bra i vår vardag, bättre än det har varit, men just nu tappade jag lusten.
Ja du Helga, nu är du "mitt upp i det", som min mamma brukar kalla det. Mitt i livet med allt det som är så jobbigt och härligt på en gång. Om några få år är gossarna större och det blir lugnare. Det gäller också den anonyma ensamma mamman ovan.
SvaraRaderaJag vet! Det är också en tröst och en skräck, på samma gång. Om några få år slipper jag ligga hos dem tills de somnar. Om några korta år FÅR jag inte ligga hos dem tills de somnar!
SvaraRaderaNej, jag får knappt krama min 18-åring! Med 16-åringen går det fortfarande bra.
SvaraRaderaOch om ytterligare några år kommer du att vara så stolt att du nästan dör på deras examen. Eller när de blir europamästare.
SvaraRaderaTill dess helt off topic fast apropå Ys bravader
http://whipup.net/2011/09/17/guest-blog-series-personalised-band-aids/