Somna själv

Min senaste kvällsritual består i att sitta på en stol utanför Q:s rum i sisådär en kvart tills jag hör de karakteristiska snusningarna därinifrån.

Veckan före fyraårsdagen frågade jag Q en kväll vid nattningen om han inte trodde att fyraåringar somnar själva. Jo, svarade han eftertänksamt, det gör de nog. Ska vi prova när du har fyllt fyra, föreslog jag hurtigt. Mmm, svarade Q.

Uppenbarligen mindes Q vår överenskommelse, för dagen efter födelsedagen förklarade han spontant och bestämt att han ville somna i vår säng. Det gick jag inte med på, men jag nattade honom som vanligt, det vill säga låg bredvid honom tills han somnat.

Anknytningstalibaner som vi är har vi alltså gjort detta ända fram till nu. Han sov mellan oss tills han var två och ett halvt. Då kom han plötsligt själv på att han ville somna i sin egen säng i sitt rum. Det gjorde han sedan i några månader, tills vi flyttade. Efter flytten var allt kaos i några veckor, alla Q:s leksaker låg nerpackade och hans rum var ett fort av flyttkartonger. Då återgick han till att sova hos oss. Men när rummet väl var klart började vi natta honom i hans säng igen. Faktum är att jag inte ens minns när det skedde.

Q verkar gilla att gå och lägga sig. Det är sällan eller snarare aldrig något krångel vid läggdags. Undra på det förresten. Han har en mysig våningssäng fylld av gosedjur. Nattningsritualen är alltid densamma. Nattblöja, pyjamas, välja bok eller böcker, läsa bok eller böcker. Om det är jag som nattar beställer han ofta en dikt också. Favoriten är Frödings Vallarelåt men även Omkring tiggarn från Luossa går bra. Var det någon som sa prettomamma? Det bjuder jag på.

Jag är egentligen inte förvånad, för det mesta går geschwint med Q. Sluta med blöjor, sluta med napp. Visst har vi varit förtänksamma och planerat. Framför allt tror jag att vi har väntat in honom, och att det därför har gått så bra.

Men min främsta känsla är ändå vilken tur vi har. Vilken unge vi har fått. Stark och glad och självständig och nyfiken. Fruktansvärt olydig, jahadå. Ignorerar i stort sett alla tillsägelser. Vill ta reda på saker själv. Gör det verkligen ont om man tappar hammaren på tårna? Jaha, det gjorde det.

Två dagar efter födelsedagen försökte jag alltså igen. Mot att jag lovade att sitta på en stol utanför Q:s rum gick han med på att somna själv. Och gjorde det prompt.

I gryningen nästa morgon väcktes jag av en indignerad röst vid min sängkant:

- Mamma, du skulle ju sitta på en stol utanför mitt rum!