Lille Y hade inte fått en endaste pryl tills för några dagar sedan. Jo, en elastisk bärsjal köpte jag faktiskt i januari, den låg i brevlådan samma dag som barnbeskedet kom.
Men nu har jag börjat handla. Det slog mig plötsligt att Y kommer att vara mindre än Q var när vi fick honom. Enligt tillväxtkurvan borde han vara cirka 68 cm nu och har alltså en bra bit kvar till storebrors minsta kläder i storlek 74. Alltså gick jag på jakt efter bebiskläder stl 68.
Mitt jaktbyte syns nedan. (Det var Q som propsade på Lillebror-bodyn.)
När jag håller upp de små (så otroligt små de är!) kläderna framför mig, klipper bort lappar och lägger dem i tvättkorgen, inser jag att nu gör jag samma sak som för drygt tre år sedan. Att shoppa är också ett sätt att bli mamma på.
(En annan, tristare observation är att könssegregeringen bland bebiskläder snarare har ökat än minskat under dessa år. Det är inte lätt att navigera mellan de rosa volangerna å ena sidan och monstertrycken å andra. För noll- och ettåringar!!)
Men du har ju verkligen lyckats hitta guldkornen!
SvaraRaderaJag orkar inte ens gå in på barnklädesavdelningarna, jag blir bara förbannad. Och min man orkar inte höra mig mala på om samma sak igen och igen så han har också bett mig sluta. Det blir mest Tradera och dyrare nätshopping till våra barn.
Härligt Helga! NU är du på GÅNG!!! :-)
SvaraRaderaMamma Helga here she comes. Eller snanare TVÅbarnsmamman Helga!!
tycker du lyckats navigera bra i bebiklädesdjungeln ändå! Här i USA har jag insett att de flesta ljusrosa och ljusblå kläderna alltså de som är vädligt tjejiga resp killiga framförallt finns bland lite billigare märken. Om man vill ha mer unsiex får man köpa dyrare kläder. Kanske är det så även i Sverige? Å andra sidan tycker jag helt klart att det finns ett mycket större utbud på roliga och icke-könsbundna barnkläder i Sverige jmfrt med här. Men å andra sidan bor jag ju nu i lndet där många blir upprörda ifall man t ex har icke-rosa kläder på en tjej. Som vi då. Som fick höra att vi inte kunde köpa de skor vi ville för att de var killskor. ENBART för att de var beige och orange istället för beige o rosa!!!
Stor kram!
Nu blev jag väldigt sentimental plötsligt.
SvaraRadera1) Så fina kläder!!
2) Så fint med lillebror!
3) ... jag kanske också en dag...
Lite tårögd nu.
Ett mysterium är det! 2008, när jag fick barn, hade nog vissa stora affärer ett tillfälligt (?) upssving och sålde en massa 70-talsinspirerat i brunt och orange. Nu är det tillbaka i de rosablå excesserna som man har hört så mycket om så länge.
SvaraRaderaSvårt att veta hur man ska göra. Jag försöker faktiskt bojkotta allt sådant - köper också på Tradera, eller i (dyrare, förstås) affärer som inte delar upp i tjej- och killavdelning osv. De affärer som håller på med det här tramset hävdar ju att "kunderna vill ha det så". Det vill jag inte stödja. Jag köper mycket rött till min son, men det ser ju inte de - bara att kläderna säljer.
Eftersom jag inte vill driva upp mitt eget blodtryck med att gå igång på det där med uppdelningen av kläderna undrar jag bara om den där lila pyjamasen finns i vuxenstorlek?
SvaraRaderaJag väntar nog inte mitt BB förrän tidigast 2011 men jag har lovat mig själv att få börja sticka barnkläder i år... Och jag handlade några barnböcker på bokrean nu till VÅRT barn...
SvaraRaderaJag springer mycket på loppisar och där kostar kläderna ju ingenting... Men maken är inte riktigt överens med mig om att börja shoppa än - så jag får nog snällt hålla mig lite till. men det är ju skönt att kunna referera till detta inlägga appropå moderskänslor :-D
Hej!
SvaraRaderaGrattis till lillebror!
Måste bara få fråga var du köpt den söta lila pyjamasen med giraffen/dinosauren på?
MVH Vilja
Mina sötnosar till läsare! Ni är så härliga som hänger med mig i både djupt och grunt!
SvaraRaderaVilja, den lila pyjamasen (som även Annannan skulle vara väldigt fin i!) är köpt på Lindex liksom det mesta av det andra. De två gröna stasserna kommer från HM resp Åhléns men Lindex hade betydligt trevligare utbud tycker jag. Särskilt HM var deprimerande.
Hej Helga! Grattis till nästa lilla pojke - vad kul! Jag har en fråga som jag skulle vilja ställa till dig som mamma till adopterade barn. Jag och min man kan inte få barn på naturlig väg (det är medicinskt omöjligt) men jag är nu gravid genom ivf. Det är förstås en lycka vi inte trodde att vi skulle få uppleva. Vi har dock alltid känt att adoption inte skulle vara en sista utväg utan ett speciellt sätt att få barn. Innan graviditeten gick vi därför den obligatoriska föräldrautbildningen och började så smått fantisera om ett litet barn med mörkt hår från ett främmande land. Det kändes mycket positivt, särskilt jämfört med allt det negativa som behandlingen innebar. Jag kände innan graviditeten starkt att jag inte tyckte det var rätt att adoptera om man kunde få biologiska barn med tanke på att vissa ju faktiskt inte har möjligheten samt att det finns så få adoptivbarn och att köerna därför är långa. Nu kan vi dock inte riktigt släppa tanken på att så småningom adoptera ett syskon trots att vi ju med hjälp faktiskt kan få biologiska barn. Vad är din/er inställning till det? Tycker ni att vi "tar" ett barn från er eller någon annan familj som har adoption som enda utväg att få bli föräldrar? Jag känner mig rätt förvirrad i den här frågan och det skulle vara intressant att få er syn på saken.
SvaraRaderaTacksam för svar!
Grattis Anonym till graviditeten! Jag ska försöka svara på din fråga. Det kan verka förmätet att ha åsikter om hur andra väljer att bilda familj, men eftersom du frågar så ;-)
SvaraRaderaJag är inte alls negativt inställd till att de som kan få biologiska barn adopterar, med motiveringen att man då tar barn från de som inga andra chanser har. Det tycker jag är ett bakvänt sätt att resonera. Till och med lite otäckt, det implicerar att det finns någon sorts rätt att få barn på vilket sätt det vara må, och att man måste tänka i rättvisetermer och dela lika på godsakerna. Då har man helt missat barnperspektivet. För ett adopterat barn är det viktigast att komma till väl förberedda föräldrar som verkligen önskar att bli föräldrar till just ett adopterat barn, och det avgörs inte av huruvida man kan åstadkomma barn själv på sedvanlig väg.
Däremot kan jag bli lite undrande inför dem som aktivt väljer adoption som förstahandsval utan att ens försöka den vanliga vägen. Då tror jag man måste rannsaka sina motiv. Det låter vackert att vilja hjälpa föräldralösa barn, men jag tror att det bästa och mest kärleksfulla föräldraskapet har sin grund i en stark längtan efter barn. Inte en vilja att göra gott, även om det förstås är fantastiskt med människor som tänker så.
I ert fall skulle jag ärligt talat vara lite tveksam, men inte alls av de skäl du tror. Jag är lite skeptisk till att blanda biologiska barn och adopterade. Det finns forskning som visar att adopterade barn med syskon som är föräldrarnas biologiska mår sämre än de som har adopterade syskon. Jag skulle kunna tänka mig att man, om man är den ende adopterade i familjen, ibland kan känna sig ganska ensam. Har man ett syskon som också är adopterat kommer saken troligen i ett annat läge.
Samtidigt kan jag så väl förstå dina känslor inför adoption, att det är något positivt istället för IVF-eländet (som ju blev bra till slut för er). Adoption är ingen enkel väg till barn, men den kan vara enklare än upprepade IVF:er! Och jag kan inte tänka mig att det är någon skillnad på föräldrakärleken.
Det kommer nog att stå klart för er i sinom tid vad som är bäst för just er. Och fattar ni det beslut ni själva tror på och känner starkt för, och förbereder er för att försvara det inför era barn när de är ilskna och ifrågasättande tonåringar, då blir det bra!
Tack Helga för kloka åsikter. Jag tar det till mig även om jag inte håller med om allt. Vi får väl se hur resan blir! Lycka till med er fortsatta resa, det är kul att följa er här.
SvaraRadera