-Det var en artikel i SvD om ofrivillig barnlöshet, säger O, och visar mig. Jag läser.
Minnena sköljer över mig. Så skönt och så hemskt det hade varit att läsa detta då det begav sig. Skönt att läsa om någon mer som var helt besatt, som sa upp sig från jobbet (jag såg till att bli uppsagd) för att fokusera helt på IVF. Som inte sörjde den kraschade relationen, utan de oblivna barnen.
Men så hemskt också. I flera år var min största skräck att jag skulle krossa mitt äktenskap och mig själv med min vansinniga längtan efter barn. Tack min älskade man för att du orkade och höll ut, för att du trodde på oss när inte jag gjorde det.
Kanske hade det gett mig en viss tröst att läsa om någon som fått frid, som nått bortom längtan. Men jag är inte så säker. Länge var jag övertygad om att jag aldrig skulle bli riktigt lycklig - nej, mer - jag skulle inte kunna bli JAG - om jag inte fick barn. Idag är jag inte lika kategorisk. Jag tror att jag kunnat uppnå liknande sinnesfrid som kvinnan i artikeln. Men paradoxalt nog kom inte den insikten förrän efter att jag fått barn.
Samma eftermiddag vittjar O brevlådan. "Någon som tycker att vi ska skaffa barn", säger han och räcker över ett kuvert. Mitt hjärta hoppar till och jag tänker ologiskt. Barn? Är det från Adoptionscentrum? Fler bilder på Y, mer information om honom?
Nej. Brevet är från Sophiahemmet, med uppgiften att vårt kvarvarande embryo förstörs den 16 oktober i år om vi inte hör av oss.
Lite fascinerande ändå är tanken att det fortfarande finns ett embryo, någon som hade kunnat bli. I en annan livmoder där det fanns plats.
Men vad är hade kunnat bli värd mot här och nu? Jag knycklar ihop pappret.
Vännen! Jag tror att sådana här saker är ytterst individuella. vissa har lycakn att finna frid och harmoni trots barnlöshet. Andra sörjer hela livet men i en mindre "akut" form än under de år man verkligen försökte.
SvaraRaderaAng ert embro i frysen är det ytterligare en sak jag itne förstått. Varför kan man inte t ex adoptera bort embryon??? Varför skulle det vara konstigare än äggdonation? Sedan VILL inte alla göra det men de som skulle kunna tänka sig att adoptera bort ett embryo, varför får de inte det? Vet du det du som är lite insatt i dessa frågor??
Stor KRAM till dig och din fina familj!
Jag har dig och din blogg som ett litet ljust i mitt barnlöshetsmörker... för du har skrivit så fint om att du lämnat alla de jobbiga, tunga känslorna bakom dig sen du blev mamma - detta önskar jag mig själv och känner som sagt hopp inför framtiden iom att det du skriver nu är så ljust och positivt!
SvaraRaderaTack för att du delar med dig och inte räds för att skriva om det som är tungt och svårt också!
Jag fick en sån för frågan på telefon från Huddinge sjukhus/KS bara häromveckan! "Ni kanske kan forska på dem i stället, för vi har två koreanska barn nu", sa jag. "Åh, det är ju PRECIS samma sak, lika bra, nästan" sa sjuksköterskan. I alla fall lät det som att hon svalde ett "nästan".
SvaraRaderaNär min man kom hem berättade jag för honom om samtalet, och han var tvungen att sätta sig en liten stund. Han trodde för ett ögonblick att jag hade tänkt säga att jag ville stoppa in embryot. "Jag vill verkligen, verkligen inte det", sa han. Han är också nöjd med våra "nästan" lika bra barn.
Angående SWS - nej, den fysiska komforten är nog faktiskt inget vidare på gästhemmet. Men finns det nånstans i Korea där de har mjuka sängar och mjuka kuddar? Jag är skeptisk! Ett fint hotell nära SWS är annars Seoul Renaissance. De har ett schweiziskt bageri.
Hm, glömde skriva under där - Anka skrev om embryon och Seoul!
SvaraRaderaAnka, jag reflekterade inte över att du inte undertecknat, förstod att det var du! Ja, bekväma sängar i Korea är kanske en utopi. Vi kollar in Seoul Renaissance. Och blä för nästan! Hoppas det bara var en tupp i halsen på sköterskan.
SvaraRaderaUlrica, håll ut! Det blir bra, jag lovar. En dag kommer det du lever i nu att verka som en dröm.
Saltistjejen, donation av embryon är såvitt jag vet olagligt i Sverige. Sverige har ganska strikta lagar. I USA vet jag att en del par finansierar sina IVF:er genom att donera en andel av sina mebryon. Knepiga situationer kan lätt uppstå, jag är glad att det inte är så i Sverige.
Jo, det är lite klurigare med embryodonation än äggdito tycker jag. Ett embryo är ett potentiellt liv med alla anlag färdiga. De par som har embryon i frysen har förmodligen velat ha barn, annars hade embryona inte hamnat där. Jag tror inte det är många, hur lyckliga de än är, som hade kunnat tänka sig att donera sina embryon.
Tack för länken till artikeln som jag slukade. Vilket vemod. minnena flödar fram. Tänk sådär hade det kunna blivit för mig. Tyvärr är jag fortfarande så fanatisk (trots att jag nu har barn) att jag tänker att det fortfarande finns en utväg för denna kvinna. Embryoadoption nämligen. jag tänker att va fasen gjorde hon inte singel IVF etc. jag vet att jag är fanatisk men vill man ha barn hellre än en man (som även jag ville) och är för gammal för adoption, så finns många vägar att gå. Förutsatt att man har en fungerande livmoder förståss
SvaraRaderaSom du säger är det olagligt med embryodonation här men i andra länder fullt möjligt. Den finns äldre kvinnor i sverige som gjort detta utomlands.
Jag håller med Saltistjejen i att det borde vara tillåtet här. Visst är det knepigt men samtidigt är det ännu knepigare, tycker jag, att man slänger liv som kunde ha blivit när det finns människor som inte kan få barn och längtar ihjäl sig. Det är ju inte så att alla frysta embryon har bioföräldrar som VILL ha dem. Ert embryo tex ska ju bara kasseras så den problematiken ser jag inte. Klart att om man inte vill donera det, då är det en sak, men om man vill så borde man få. jag skulle själv kunna tänka mig att skänka mina 6 OM och NÄR jag är klar med min egen familjebildning. Visst finns det problem av etiskt/moraliskt slag som kan uppstå, men det gör det ju även vid adoption.
Hur som helst. Måste varit skön känsla att knyckla ihop brevet :)
Storken, ja det var det! Skönt att knyckla alltså.
SvaraRaderaJag har grunnat ett tag på ett inlägg om lagstiftning och gränser för vad som är och borde vara möjligt att göra för att få barn. Själv kände jag en väldigt tydlig gräns. Surrogatmamma hade hjälpt oss, men var inte aktuellt. O hade inte kunnat tänka sig spermiedonation. Var den där gränsen går är individuellt. Men jag tror att den är mycket viktig att utforska!! Ens barnlängtan kan få en att tappa perspektivet, det är jag själv mycket medveten om. Med facit i hand gjorde vi för många IVF:er, vi skulle ha slutat tidigare. Det var min längtan som drev.
Personligen tycker jag att det är bra att Sverige har en restriktiv lagstiftning. Jag var lite glad att den fanns och gjorde att jag aldrig behövde fundera på alternativ som är förbjudna.
Och jämförelsen med adoption håller inte. (Här kommer adoptivmammans tigerklo fram.) Ett adopterat barn finns redan. Dess tillblivande har inget med de adopterande föräldrarnas barnlängtan att göra. Jag ser det inte som moraliskt oproblematiskt vare sig med ägg- spermie- eller embryodonation. Man skapar en ny individ med berått mod, som kommer att få finna sig i att växa upp under omständigheter som det inte själv har valt eller kan styra över. Ett beslut som tas av en barnlängtare och en villig donator får enorma konsekvenser som är svåra att överblicka.
Visst, inga barn kan välja sina föräldrar. Men om man lägger så mycket kraft på att skapa en ny individ tar man också på sig ett stort ansvar.
Sedan finns ju åldersgränser av en anledning. En kvinna som är för gammal för att använda sina egna ägg, för gammal för adoption och dessutom ensamstående, ska hon verkligen skaffa barn? Jag vet att det är hårt att döma någon till ett liv utan barn, jag vet! Men ska individen ha obegränsad frihet att utnyttja det vetenskapen kan erbjuda? Vem ska bevaka det eventuella barnets intresse?
Det kan verka konstigt att jag som har adopterat argumenterar emot donation. Gener spelar ju ingen roll, eller hur?
Fast det gör de ju. Man behöver inte dela gener för att älska ett barn, det kan jag garantera! Men att Q inte känner sitt genetiska ursprung är i viss mån en sorg för mig. Jag hade gjort mycket för att han skulle känna till det! Allt jag kan göra för att underlätta kommer jag att göra, men att vara lyhörd för vad han själv vill förstås. Till exempel tycker jag att det är mer eller mindre oförlåtligt att använda sig av anonym donator vid spermiedonation. Hur kan man med flit välja bort sitt barns enda chans att få reda på hälften av sitt ursprung?
Jag förstår att detta kan vara provocerande tankar för många, särskilt som jag själv sitter i en så lycklig sits. Det är så väldigt känslig att döma eller moralisera över andras val i de här existentiella frågorna. Just därför behövs en lagstiftning.
Puh. Snårigt och kanske dumt att avhandla i en kommentar, egentligen hade ett eget inlägg behövts.
Jag har ett embryo i frysen, vi kommer aldrig att sätta tillbaka det trots att jag ofta tänker på att det var ren slump att det var Lillkatten som sattes tillbaka och embryot som frös in.
SvaraRaderaDet jag mest av allt skulle vilja är att det befruktade embryot kunde gå till ett par som inte har egna fungerande ägg eller spermier. Det skulle kännas otroligt bra för mig. Särskilt om barnet sedan kunde få reda på min identitet och sina gener, precis som det ges möjlighet vid ägg/spermiedonation.
Jag håller med dig om att den som är för gammal för att ha egna ägg inte ska ha någon annans, men det finns många andra skäl till att det inte blir barn än ålder, och de flesta av dem skälen gör en inte till sämre föräldrar.
Den som inte vill donera ska så klart slippa det, och inga pengar borde vara inblandade. Men vi som vill, varför kan vi inte få göra det?
Kul med lite "filosofisk debatt". för det är just filosofiskt som jag ser dessa frågor. Jag håller med om att det inte går att jämföra adoption och donation rakt av men jag håller inte med din argumentation. Du skriver " Ett adopterat barn finns redan. Dess tillblivande har inget med de adopterande föräldrarnas barnlängtan att göra."
SvaraRaderaMen det gör ju katttmammans och mina embryon också, Finns alltså oavsett andras barnlängtan. De har inte tillverkats för att andra barnlösa par ska få möjligheten att adoptera dem.
Sedan är jag så radikal i detta (möjligen är jag perspektivlös efter mina barnlösa år) att jag tycker att en 50 årig kvinna absolut kan bli mamma. Kina adopterade ju tidigare till 50 åriga pappor och jag ser inte heller problem i detta. Någon form av åldersgräns kanske måste finnas men inte vid 50. Jag tänker som Torbjörn Tennsjö i dessa frågor och kortfattat menar han, och jag, att barn som kommer till på dessa "konstiga" sätt hade ju inte funnits utan surrugatmamman, donatorn eller vad det nu kan vara. Så vad är värre: att inte känna till sitt genetiska ursprung eller att inte födas alls?
Nu tycket ju jag att en lagstiftning skulle föreskriva att man SKA känna till sina bioföräldrar vid donation av könsceller, oavsett om det "bara" är spermier och ägg eller båda och.
Visst måste detta stötas och blötas och barnets perspektiv måste stå i centrum. men det borde inte vara allt för knepigt att börja med att lagstifta att det ska vara möjligt att donera embryon som blivit över från IVF:er till barnlösa par under 40 år. Lagen skulle även föreskriva att barnet får ta kontakt med bioföräldrarna, om barnet vill, när det är 18 år. Precis som vid ägg- och spermiedonation.
Jag kan inte se alls att detta skulle få oöverskådliga konsekvenser för barnet i framtiden. Åter igen, alternativet är ju att embryot kasseras.... embrot FINNS ju redan.
Oj vad jag orerar men detta är så intressant :)
Puffade inne hos mig för detta inlägg. Hoppas ok.
SvaraRaderaOj ser att jag dubblerade ovan. Du kan väl städa bort det ena :)
Lite trött såhär på fredagen, men en sak vill jag bemöta direkt: nej,jämförelsen med adoption håller inte. Ett barn som är aktuellt för adoption kan inte jämföras med ett embryo i en frys. Ett embryo är ett synnerligen potentiellt barn, inte jämförbart med ett existerande barn som har rättigheter.
SvaraRaderaJa visst är det intressanta frågor! och jag har inte så förskräckligt mycket emot det Storken föreslår ifråga om donation av könsceller och embryon. Viktigt att säkra rätten att ta reda på ursprunget.
Fast, nä, 50 är för gammalt för att få ett litet barn tycker jag. Alldeles särskilt om man är ensamstående. Barn behöver sina föräldrar länge, och över 50 ökar den statistiska dödligheten kraftigt.
"Vad är värre: att inte känna till sitt genetiska ursprung eller att inte födas alls?"
Svar: vet inte. Vet någon det? Hur kan man ens ställa frågan? Det är två ojämförbara enheter tycker jag.
Oj, blev inte så kort svar som jag trott.
Kul med diskussion!
Jag tycker att man kan ställa frågan vilket som är värst: att inte födas alls eller födas och inte växa upp med sin biologiska föräldrar eftersom detta tycks vara motståndarnas huvudargument. Om man nu är motståndare för att ”skydda barnen från detta trauma” och talar om barnens rätt och att det kan få OÖVERSKÅLIGA konsekvenser för barnet etc. Men vad är då alternativet för dessa embryon/potentiella liv? Det är en relevant fråga, om inte ur ett etiskt så ett filosofiskt perspektiv. Men sedan är frågan hur intressant/relevant man tycker filosofi är
SvaraRaderaJag känner att du ”snöat in” lite på jämförelsen med adoptivbarn och jag vill förtydliga: Det enda jag skrivit om detta är ”Visst finns det problem av etiskt/moraliskt slag som kan uppstå, men det gör det ju även vid adoption. ” Jag borde lagt till ” inga jämförelser i övrigt mellan adoption av barn och adoption av embryon.
För självklart finns det stora skillnader och frågan är om det ger något att jämföra dessa två saker. Men när vi ändå är inne på det spåret kan man konstatera att det också finns likheter.
1. Båda barnen växer upp med föräldrar som det inte har någon genetisk koppling till.
2. I bästa fall känner både det adopterade barnet och det barn som tillkommit via embryodonation till sin genetiska historia. (Via en lagstiftning i Sverige skulle man dessutom kunna SÄKERSTÄLLA att det adopterade embryot vet vilka dess bioförälrar är vilket man inte kan vi internationell adoption.)
En väsentlig skillnad är att dock givetvis ett embryo bara är ett potentiellt människoliv. (men det är ett biologiskt liv då det är levande celler som jag ser det men låt oss inte grotta i det) Ett barn som står till förfogande för adoption är redan ett liv.
Jag vände mig bara mot att du skrev att skillnaden mellan att adoptera ett barn och att adoptera ett embryo är att barnet redan finns. Ingen tillverkar ett barn för att stilla ett okänt barnlöst par barnlängtan. Men jag menar att ÖVERBLIVNA embryon vid IVF inte heller skapats för att stilla ett okänt barnlöst pars längtan.
OT. Till sist : Det är för lite diskussion och för mycket ryggdunk alternativt personangrepp, på bloggar och communitys och du ska veta Helga att jag uppskattar att du kan skilja på åsikt och person. Önskar fler kunde det.
Tack tack Storken, jag gillar också ditt sätt att diskutera! Bloggvärlden är för polariserad, antingen är det sockersött medjamande eller rena avrättningar, håller helt med i detta.
SvaraRaderaVisst har jag snöat in på jämförelsen med adoption. Det beror på att det inte var så mycket det du skrev jag reagerade på, utan för att jag har funderat över de här frågorna ganska länge. Ska försöka förklara.
Egentligen tror jag att vi pratar förbi varann. Jag kan inte påstå att just embryoadoption är en fråga som engagerar mig särskilt starkt. Som jag skrev förut så hittar jag inga bra argument däremot förutsatt att det blivande barnet garanteras rätten att få reda på vilka de genetiska föräldrarna är. Å andra sidan undrar jag hur många infertila par som skulle bli hjälpta av embryoadoption? Det kan ju inte vara någon majoritet i alla fall.
Det som engagerar mig är andra saker. Ibland skälls Sveriges lagstiftning för att vara förlegad och bakom. Det håller jag inte med om.
När jag längtade efter barn var jag desperat och tappade perspektivet. Det ser jag väldigt tydligt nu. I efterhand är jag som sagt tacksam över att vi har en restriktiv lagstiftning i Sverige. Låt mig ta ett exempel.
I USA hade vi kunnat finansiera våra IVF:er genom att donera hälften av våra embryon. Vi var storproducenter av fina embryon, som aldrig fastnade i min skruttiga livmoder – men det visste vi inte då. Det hade varit oerhört svårt att stå emot frestelsen att kunna göra fler IVF:er på detta sätt. Sannolikheten för att de andra paren skulle lyckas bättre med våra embryon än vi är stor. Det hade varit svårt att leva med.
Jag tror att det kan finnas en hel del liknande situationer där den kortsiktiga desperationen kan få en att fatta beslut vars konsekvenser – för en själv och andra – är svåra eller omöjliga att överblicka. Då är det bra med lagar som reglerar.
Sedan blir jag alltid förbannad när människor (återigen så är det inte du som står i skottgluggen här, detta är en gammal ilska som jag blir påmind om nu) uttrycker åsikter om att det är okej att försätta barn i olika familjekonstellationer utan att ha en jävla aning om vad de pratar om. Ja, det berömda barnperspektivet alltså. Men när man argumenterar för att legalisera surrogatmammor, embryoadoption, etc så är det knappast barnets bästa som driver en.
Otroligt - jag tycks ha hittat maxgränsen för hur långt en kommentar får vara. Här kommer fortsättningen:
SvaraRaderaTill sist, varför jag ständigt återkommer till adoption. Det är för att det är en familjebildning utanför normen och starkt ifrågasatt i vissa kretsar. Med viss rätt också. Jag är inte alldeles övertygad om att det är en oreserverat bra idé att barn adopteras internationellt från t ex Korea till Sverige. Min son kommer att känna sig svensk men se koreansk ut. Hans blotta utseende får folk att dra slutsatser om honom. Man skulle kunna argumentera att han utsatts för ett övergrepp när man tog honom från Korea, berövade honom hans kulturella identitet, osv.
Nej, jag håller inte med om allt detta, förstås inte. Då hade jag inte adopterat. Men jag tycker att invändningarna är rimliga och jag är beredd att ta diskussionen med min son när den dagen kommer. Vi har försatt honom i en situation som han inte bett om. Vi tar på oss det fulla ansvaret för det.
Det finns en del moraliska tvivelaktigheter kring internationell adoption. De svenska förmedlingarnas kontakter är ganska genomlysta, så där tror jag att riskerna för korruption och barnhandel är minimala.
Men som t ex Tobias Hübinette argumenterar – att ensamstående kvinnor i Korea utsätts för press att adoptera bort sina barn istället för att behålla dem, eftersom det finns ett tryck från västvärldens infertila par. Det där är svårt att bemöta tycker jag. Gjorde vi rätt som adopterade från Korea? Vi stöder ju indirekt det sjuka system som råder där. Fast vad hade det gagnat Q att vi demonstrativt hade avstått?
Ett moraliskt problem som jag måste kunna förhålla mig till. Jag är skyldig mina barn att inte sticka huvudet i sanden, jag måste våga ta den diskussionen.
Ja. Som sagt. Var jag än börjar så landar jag till sist i ett resonemang om adoption. Varav hjärtat är fullt talar munnen. Men vafan, det är ju min blogg.