Bittert och tröstlöst

Igår ringde min syster och grät. Nej, styvfar är inte död men han har ramlat. Sex timmar hann han vara hemma innan han ramlade igen. Blöder ymnigt från ett jack i örat, handleden är förmodligen bruten, hjärtat måste utredas för kanske hade han en rubbning som gjorde honom medvetslös och orsakade fallet. Mamma såg inte vad som hände och själv minns han inget.

Jag ringer mamma som också gråter men som inte hinner prata, ambulansen är där och de ska åka till akuten.

Jävla, jävla skit. Sex jävla timmar hann han vara tillbaka i sitt hem. Han som har längtat hem och tränat i månader för att komma ur rullstolen, och kunna använda rullatorn, för att kunna bo hemma igen.

Och mamma som var förtvivlad redan innan.

Någon timme senare ringer syster igen, lugnare nu. Oädla känslor uppfyller oss när vi enas om att det är so not worth it, MEN - en aning bitter triumf kan vi inte avvärja. Styvfars äldsta dotter anklagade mamma för att obstruera och fördröja hans hemkomst - "vill hon inte ha hem honom eller vad är det frågan om?". Biståndsbedömarna som ville skicka hem honom för flera veckor sedan och snipigt förkunnade att han minsann fått stanna längre på sjukhemmet än någon annan.

Se hur jävla bra det gick.

Men det är som sagt långt ifrån värt det. Syster gråter uppgivet och trött, hon skulle vilja resa till Göteborg till sin gamla pappa och gamla mamma, men hennes AT-tjänstgöring börjar den här veckan, och om tre veckor ska hon flytta. Jag försöker trösta. Vad säger man?

Jävla jävla skit. Det räcker fantamig nu.