Trött och sur, men...!

Idag vid hemkomst sparkade jag av mig kängorna och undrade uppgivet varför jag var så förbannad. Det var en lättnad att komma på att jag sovit alldeles för lite den här veckan.

Jobbet har snurrat igång igen. Förra veckan tog min chef mig avsides. Kunden från mitt stora projekt, vilket har strulat från början till slut och utan undantag följt Murphys lag, hade uttryckligen bett att få mig i sitt nästa projekt. För att jag kommunicerar så bra. Oj vad glad jag blev, och nästan lika glad för att min chef blivit nästan lika glad.

Men jag ska ju snart vara mammaledig, så tji fick kunden. Istället fick jag uppgiften att leda arbetet med den största offert vi har fått förfrågan om på år och dag. Det här projektet ska vi bara ha. Om vi får det kan vi återanställa, om vi får det kommer vi att få många liknande.

Idag presenterades offertförslaget för ledningen, folk i Stockholm, USA och Kina. Allt krånglade. Telefoner, koder, mejlförbindelser. Jag insåg rodnande att jag var illa förberedd på de mötestekniska praktikaliteterna. Sånt som jag brukar vara bra på. Storchefen fick mer än ett utbrott. Stämningen var nervös och uppskruvad.

Mitt i alltihop ringde mamma på mobilen. Det gör hon aldrig. Nu är styvfar död, tänkte jag och tryckte bort samtalet.

Till sist var mötet över, offerten genomtröskad och alla höjdare nöjda. I andrummet före nästa möte (med en annan, mycket irriterad kund) passade jag på att ringa mamma. "Hej gullet, jag ville bara gratulera dig på Frida-dagen!" (Jo, jag heter så, i andranamn. Mamma med.) Lättnad.

Det blev ingen lunch idag, bara macka framför datorn. Normalt sett tillåter jag mig inte detta om jag inte lunchtränat. Lunchpaus är viktig.

Först på tunnelbanan hann jag tänka. Nej, jag var inte så förberedd som jag borde ha varit. Men det var förbanne mig inte lätt heller. Eftersom offerten är så viktig hade ungefär halva företaget varit inne och petat och ändrat i den, och antalet revisioner och sparade versioner var stort. Jag borde ha hittat på ett bättre och mer överskådligt sätt att presentera den och jämföra med tidigare projekt. Trots många förberedelser nådde jag inte ända fram.

Å andra sidan. Mina chefer har suttit med på alla förmöten jag har kallat till den här veckan. De har varit helt insatta och sett förslaget växa fram. De kom inte med några synpunkter eller förslag. Lite skugga faller allt på dem också.

Jobbet är roligt, faktiskt. Men jag orkar inte med det. Det enda som håller mig uppe nu är vetskapen om att en lång ledighet ligger framför mig.

Men det mesta smälter bort när man kommer hem till en liten artist som sitter vid köksbordet och lägger pärlplattor och sjunger:

Tingelingelinge tåget går ut i vida världen
Dom som älskar varandra får följa med på färden
Jag älskar dig, och dig, och dig, och dig,
Mänskor tycker om varann
dajdi dajdi dajdi da
Bjällerklang, bjällerklang,
hör dess dingelidång,
fina flingor virvlar om,
i en liten sång!