Kvinnlig kommunikation

Jag fnular på ett inlägg om att jobba i mansdominerad miljö. Det har sina sidor, både positiva och negativa.

Så händer en sak som får mig att tänka att jag inte är så haj på kvinnlig - eller något som jag uppfattar som kvinnlig - kommunikation heller.

Jag har undvikit vår personalchef sedan förhandlingarna i somras. Hon är kletig. En strategi hon körde - som retade mig oerhört - var att förvånat spärra upp ögonen och säga "men var vi inte ÖVERENS om detta? Jag som trodde vi var ÖVERENS?" När vi i själva verket inte var i närheten av en överenskommelse, när hon undanhållit information, myglat och krånglat men gjort det så skickligt och subtilt att det var svårt att sätta fingret på.

Jag undrar om det görs medvetet och förslaget eller på instinkt.

Burr.

I fredags ropade hon in mig när jag passerade hennes rum. Årets löneförhandling. Men eftersom de centrala förhandlingarna fortfarande pågår är det väl ingen idé att facken och ledningen träffas förrän efter första april när det centrala avtalet är klart?

Stopp nu lite här, svarar jag. När ska lönenivåerna vara låsta? En enkel fråga som det tog ungefär tjugo minuter att trassla fram ett svar på. På fredag. Bra, då ses vi på fredag, du och jag och VD:n. Tills dess ska jag analysera medlemmarnas nuvarande lönenivåer och så får ni veta vad jag tycker.

(Det har jag fan inte tid med egentligen. Jag är normalt sett inte ensam i detta, men mina kollegor råkar vara på semester denna vecka.)

Men vi är ju i stort sett överens, försöker hon. Ni vet ju att jag vet vad ni tycker, och att vi har samma åsikt om vilka som ligger snett.

Javisst, vid förra årets förhandling förvånade hon mig genom att gissa rätt på de personer vi tyckte låg snett. Men det var förra året det. Nu gör vi en ny analys.

Jag skruvar på mig, det är fredag eftermiddag, Q-hämtning närmar sig, jag har några måsten att klara av innan dess. Hon försöker igen, börjar öppna något dokument på datorn för att visa hur överens vi är och hur onödigt det är att vi träffas och förhandlar, hur överflödiga mina åsikter är.

Jag har inte tid, säger jag vänligt och med eftertryck och reser mig. Du får ursäkta, jag har verkligen inte mera tid nu. Nej, det har verkligen inte jag heller, fräser hon då. Det har jag inte haft alls, hela dagen!

När vi inte är ÖVERENS kan vi plötsligt inte ens vara neutralt vänliga mot varann.

- - - - - -

Ringer pappa på söndagen för att höra om han vill komma på middag. Som vanligt har han varit dålig på att höra av sig, och jag undrar om det beror på att han mår dåligt eller om han bara har mycket att göra.

Det förra, hör jag direkt på rösten. Han är ledsen och ur form. Varför? Tja, allt. Tillvaron är dyster. Jag får dra orden ur honom. Han försöker jobba, sitter hemma och ruvar och uvar. Tar sig ut på stan och halkar omkring i modden. Åker buss och råkar förmodligen knuffa till någon medpassagerare. Pappa är lomhörd och klumpig och ovig, jag har själv noterat att detta blir allt värre med åren.

När han kliver av bussen säger en tant till honom, inte direkt ovänligt: "Du är så trevlig att jag skulle ge dig en röd ros om jag bara hade någon."

Förmodligen ser han förbluffad och kanske möjligen lite glad ut, då vänder hon på klacken och marscherar iväg.

"Först då" säger pappa med ledsen liten röst, "begrep jag att hon var ironisk. Jag kanske hade råkat putta till henne, jag vet faktiskt inte. Jag hade inte märkt henne innan."

Jag tänker att det är då själva fan att inte kärringjäveln kunde bete sig som folk och skrika till när han knuffade henne eller trampade på henne eller vad fan det nu var. Explodera, skälla, få det ur sig. Istället denna försåtliga passiva aggressivitet.

Jag tänker också att nu får det väl vara nog med självömkandet i alla fall. Hur är det ställt egentligen när man deppar ihop över något en dårtant på stan häver ur sig? Men jag minns min egen depression. Det behövdes inte mer för att putta en över kanten. Så jag är snäll och uppmuntrande och inte alls ifrågasättande.

När vi lägger på är han gladare. Han kommer på söndagmiddag och vi har ganska trevligt.

Men på kvällen gråter jag en skvätt innan jag somnar och tänker att inte är det barn som är den stora bördan i livet. Inte för mig i varje fall. Det är gamla föräldrar, och oron för dem.

Fast det var ju inte alls det som inlägget skulle handla om egentligen.