Referatet, det utlovade

Min chef inledde med att säga att han blev glad för mitt mejl, att han gillade mitt jävlaranamma. Jag tänkte nöjt att han reagerade precis som jag förutsett, men svarade diplomatiskt att jag i min tur var glad över hans reaktion.

Efter dessa ömsesidiga artigheter övergick vi till att gå igenom det jag skrivit punkt för punkt.

Chefen tog själv upp att han borde ha pratat med mig tidigare under hösten. Där var vi rörande överens. Han lyssnade på min beskrivning av året. Min förra chef och jag hade en avstämning så sent som i juni, då fick jag inga signaler om att inte fungera, snarare motsatsen. Så kom neddragningarna och chefsbyte i september. Under hösten märkte jag av min chefs irritation, till exempel vid samtalet om Trulpelle, men trodde inte att det var så illa som det visat sig nu. Han lyssnade, och han protesterade inte, och han verkade lite förvånad över att jag sa mig ha märkt hans attityd under hösten (hallå, jag är väl inte dum heller?) men han höll fast vid sin bedömning och att han inte tar ansvar för andra chefers dylika.

Vad gällde min arbetsbörda var han rejält förvånad. Jag har inte verkat överbelastad, uppenbarligen, utan glad och positiv. Varför har du inte sagt något, undrade han, och jag blev faktiskt svarslös. Jävligt bra fråga. Jag funderade en stund och svarade att det dels berodde på duktighet och ambition, men också att jag tolkat vissa tecken som att det inte fanns utrymme för att avsäga sig jobb. Ett sådant var att vår VD i mitten av hösten ville tilldela mig ytterligare ett stort projekt. Det hade skett under min närmaste chefs semester, så det visste han inte om. Vi försäkrade varann att vi båda måste bli bättre på att prata om arbetsbelastningen.

Vidare menade han att han nu fått en förklaring - dock inte ursäkt - på det som han uppfattat som en svaghet under hösten. Det är inte lätt att leda och motivera folk när man kämpar med sin egen motivation. Jag fyllde på med att säga att hans andra klagomål på mig, för lite grävande i detaljer, är typiskt symptom på stress och tunnelseende, och han sa inte emot.

Han verkade också hålla med när jag kritiserade betygssystemet, att det är för stort gap mellan tvåa och trea. För när jag läser kriteriet för en trea kan jag förstå att han med de invändningar han har inte ville sätta det betyget på mig. En fyra överträffar förväntningarna, en femma skiter i princip guldklimpar. Han fnissade lite när jag påpekade att betygssystemet är skapat av amerikaner och att de ibland, eh.. formulerar sin feedback på ett annat sätt än vi svenskar.

Jag avhöll mig från alla jämförelser med tafsande snuskpellar. Det kändes mest professionellt att inte hänvisa till kunskap jag har via facket. (För övrigt är jag övertygad om att Snuskpelle är ett gigantiskt problem för sin chef, som är alldeles för feg för att agera gentemot honom.)

Och så slutklämmen, vad vill han se för att ändra sin bedömning. Som väntat gillade han den mest av allt jag skrivit (hehe). Jag förklarade min farhåga, att jag inte kommer att få någon chans att visa vad jag duger till under den relativt korta tid som är kvar. Han såg outgrundlig ut och ville boka ett nytt möte om två månader.

Ungefär här konsulterade jag min fusklapp, och det var tur. Min chef har nämligen helt missat att jag är en stjärna på ekonomisk uppföljning i mina projekt. Som den duktiga flicka jag är har jag nämligen koll på exakt hur mycket pengar jag har att röra mig med, och jag hade två konkreta exempel på beröm, från en av säljarna och från finanschefen. Vad bra att du nämnde detta, sa chefen, och såg uppriktigt glad ut.

Så var vi färdiga och skulle bryta upp, men då såg han allvarligt på mig och frågade hur det kändes nu. Du förstår väl att jag vill väl, att detta är vårt gemensamma ansvar, att om du misslyckas, är misslyckandet också mitt, att jag absolut inte menade att knäcka ditt självförtroende.

Ja, svarade jag. Jag förstår allt det där. Men allra först gjorde jag inte det. Men nu.

Ett bra samtal på det hela taget. Jag är nöjd med både honom och mig. Jag tror inte en sekund på att han ändrar något betyg, och någon vettig löneökning kan jag nog glömma. Jag kommer att halka efter mina kollegor ännu mer. Men det skiter jag i just nu. Jag är ganska säker på att jag har ändrat hans grundinställning till mig, och det är gott så.