Pärrfåmans rivjoo

Puh. Igår gick den av stapeln. Samtalet var bra men efterdyningarna gick inte av för hackor.

Min chef förvånade mig med att säga att han tyckt sig se en uppåtgående trend under hösten. Han säger också att jag alltid är glad och positivt inställd till förändringar. Jag blir förstås glad över berömmet men har lite svårt att hålla mig allvarlig, för själv känner jag mig som sagt som en idisslande kossa som helst vill stå och glo.

Sedan kom en del kritik som jag kanske inte precis tycker är befogad men jag förstår vad han menar. Styr mer, var tydligare, ryt till. Lägg dig i, gräv i detaljer. (Klarspråk: var mer som jag.) Han gjorde - helt korrekt - observationen att jag visar mer pondus och tuffhet i de fackliga sammanhangen, mer sånt i projekten.

Det där tycker jag är så svårt. Så jävla svårt. Att vara stenhård i en förhandling är mycket lättare. Hur ska man ge folk order, pressa ur dem resultat utan att vara en ragata? Hur styra och leda när det till och med är problem att få dem att sitta ner en jävla timme i veckan på projektmöte? När man väl vallat in alla fåren i mötesrummet, det brukar ta en kvart ungefär så är det alltid någon som har myror i brallorna och vill bli ivägsläppt för att han har något skitviktigt att göra.

(På mitt jobb är mötesdisciplinen under all kritik. Ingen kommer någonsin i tid, alla svarar i mobilen under mötet. Min chef medgav att alla konsulter klagar på samma sak.)

Styrkor och svagheter. Jag blir glad för berömmet, jag tycker kritiken är okej. Framför allt är den framförd på ett konstruktivt sätt. Trenden är positiv, jag har potential, det gläder mig förstås att höra.

Och så kommer betyget på en femgradig skala. Antagligen är jag trött, för det går inte in riktigt. Förrän efteråt. Betyget är två.

Med visst besvär letar jag på betygskriterierna. Betyg två betyder "below expectations, does not fulfill the requirements of the job".

Genom facket har jag tillgång till alla medlemmars betyg (eller okej då, performance rating. Föredrar ni den termen? Jaså inte?) från förra året. Kunskap jag inte kan hänvisa till men som förstås påverkar mig.

Förra året fick två personer betyg två. Den ene hade grava samarbetsproblem med sin chef och gjorde en deal med företaget, sa upp sig mot att han fick åtta månadslöner. Den andre köper prostituerade på tjänsteresor och kan inte placeras bredvid kvinnliga kollegor på personalfester eftersom han antingen förolämpar dem eller försöker kladda på dem. Hans beteende har varit ett ärende för HR mer än en gång.

What the fucking fuck. Och trenden är positiv? Hur jävla kass var jag då inte i somras? Eller i våras? Då min förre chef gav mig en trea? En trea som betyder att man utför jobbet väl utan att överprestera, vilket stämmer med min egen uppfattning.

Jag ber helt kort min chef om ett förtydligande. Han lovar att jag ska få en skriftlig sammanställning av vårt samtal och hans bedömning.

Jag gråter en stund på toaletten, storgråter i bilen hem. Jag gråter på kvällen när jag berättar för O, för mamma i telefon. Gråter och gråter och förstår att det inte är riktigt befogat. Varför reagerar jag så starkt? Är jag stressad och utarbetad, eller vad är det för fel?

Idag fick jag mejl av min chef. Han har tagit min förfrågan på allvar och skickat ordentliga underlag. När jag läser dem inser jag att jag måste ha missuppfattat honom under samtalet. Nog fan verkar han tycka att jag inte håller måttet, att jag inte uppfyller de krav som ställs på en projektledare. Kritiken ser mycket allvarligare ut i skrift.

Vad fan ska jag göra? Om x antal veckor går jag på föräldraledighet. I några veckor till har jag fullt upp med att städa undan mina nuvarande projekt. Resterande tid kommer jag att få rycka in och jobba med förbättringsåtgärder, offerter, allmänt (tråkigt) småpyssel. Hur ska jag stå ut nu när den sista gnistan av motivation stampats ut? Och hur ser min framtid ut? Ska jag om ett drygt år, ringrostig efter en lång ledighet, återgå till ett jobb jag inte anses klara av? Eller ska jag söka nytt? Man vet vad man har men inte vad man får.

Jag gråter ännu mer, i bilen på väg till dagmamman, i hemlighet i sovrummet medan Q ritar vid (och på) matbordet. Jag gråter som det värsta blötdjur.

Men så händer det något. Fråga mig inte vad. Men plötsligt är jag inte en blöt fläck längre. Ånä, jag är minsann tuffare än somliga tror. Den förlamande självömkan släpper och jag kan tänka konstruktivt igen.

Jag skriver ett långt mejl till min chef och anstränger mig för att vara saklig, lugn och konstruktiv. Jag förklarar att jag först vid läsningen av det skriftliga underlaget förstått att han inte tycker att jag lever upp till jobbets krav. Jag beskriver kort min arbetsbörda under hösten och hur jag valde att prioritera. Jag påpekar det orimliga i att olika chefer gör så olika bedömningar. Jag skriver att jag anser hans bedömning vara för hård och orättvis i vissa avseenden. Men jag vill inte fastna i tjafs och ältande, jag vill gå vidare och förändra den situation som är nu, innan min föräldraledighet börjar. Jag vet att jag fyller rollen som projektledare. Vad vill han konkret se för att övertygas om min kompetens?

Det där kan han få begrunda under helgen. Eller så gör han det inte. Förmodligen är detta en strid som inte kan vinnas men nu har jag åtminstone gjort ett försök.

Fortsättning följer. Hoppas jag.