I fredags morse mådde jag skit, grät nästan av trötthet när det var dags att gå upp. Q somnar i egen säng men kommer in till oss varje natt och de senaste veckorna har det börjat bli alltmer ohållbart. Vi har samsovit sedan han var bebis och det har funkat bra. Men nu är han stor och stark i kroppen men ett litet barn i själen. Han vill ha samma närhet som han fick när han var bebis (vem vill inte det?) men hans spjärnande, sparkande, fäktande och klängande gör ibland rent ont för att inte tala om vad det gör för nattsömnen. Timmen innan klockan ringer - då jag nära nog är beredd att döda för att få vara ostörd - ligger han halvvaken och pillar mig i håret, på armen. Eller så är han riktigt pigg och konversabel - positivhalare och sånt.
Så. Någon omedelbar lösning på detta ser jag inte. Jag vill verkligen erbjuda Q tryggheten att komma in till oss, jag tycker det är helt självklart. Mycket beror detta på att jag större delen av min barndom utkämpade en kamp med min mamma om var det skulle sovas, och jag fattar än idag inte att hon inte kapitulerade och gav mig den trygghet jag uppenbarligen behövde så väl. Var det värt priset?
Vi harvar alltså vidare, klättras det för mycket går jag in och lägger mig i Q:s säng som är bred och skön. Ansvaret för mitt sovande är mitt, jag måste helt enkelt se till att få den sömn jag behöver för att gå runt. Men efter en jobbvecka som denna kan det vara lättare sagt än gjort.
Nå, i fredags var jag alltså nära tårarna och inte blev det bättre av att min brutale make sa ett par sanningens ord. För honom är det enkelt. Man går och lägger sig på kvällen och somnar oftast som en stock inom två minuter, man ligger inte vaken och tänker på allt som jagar en. Känns nånting svårt så gnäller man absolut inte för det hjälper ju inte i alla fall, utan man biter ihop tänderna och sänker huvudet och fortsätter stångas mot tillvaron.
Vi vet båda att så funkar inte den andre, så att vi började gräla på fredag morgon visar bara hur korkade vi kan vara ibland. Q gav oss en överseende blick och gick upp till Bolibompa när han avslutat sin frukost.
En lätt dysterhet hängde över mig resten av dagen.
Men igår blåste allt bort. Jag fick sova ut, och när jag gjort det packade vi ryggsäcken med chokladtermos och hembakta frallor (resultatet av herrarnas vedermödor medan jag sov). Q bäddades ner i pulka, snowracern togs på släp bakom den och O drog hela ekipaget. Vi skidade halvannan kilometer från vårt hus till en pulkabacke. Där övade jag längdskidåkning i backe. Makens plan är nämligen att jag ska börja i slalomskola samtidigt med Q. Den som lever får se säger jag och skrattar sardoniskt (Birgit, ni vet) men roligt är det. Q for ner för backen som ett jehu på sin snowracer och övade stoppsladdar som han sett de stora pojkarna göra.
När vi satt ihopklämda på fårskinnet och åt vår matsäck konstaterade vi att vi har det rätt bra. Minst sagt.
Längdskidåkning i backe är det vingligaste vingliga man kan tänka sig.
SvaraRaderaTesta, ska du få se, med slalomskidor och pjäxor. En helt annan balans. Fråga min dotter som gjorde samma erfarenhet i helgen!
Kram och skönt att det känns bättre!
Jag funderar själv mycket på nattsovning för tillfället för vår 2-åring har sedan i julas stökat antingen vid nattningen eller på natten. En lyckad nattning verkar innebära skrik och elände på natten. Vad jag skulle komma till är att jag tycker mig se att det går rätt bra att förhandla med en 2-3-åring. Jag försöker betona jag-budskapet till honom. "Jag behöver sova. Du får ligga i min säng men då måste du ligga still och inte skrika." Han accepterar detta faktiskt. Då har det gått en rejäl stund med skrik och misslyckad tröstning iofs.
SvaraRaderaSkulle det funka med något liknande för er? Att prata med Q om nattsömn och vad konsekvensen blir för dig och sedan påminna honom på natten. På morgonen brukar jag föreslå att lillen går upp och leker med sina saker, funkar absolut inte alltid men ibland.
Det är alltid lätt att ge råd till andra, själv kämpar jag som sagt på här hemma med världens argaste 2-åring och det går så där...
God nattsömn önskar jag dig!
Och det man inte resonerar sig till kan man lära med hjälp av försök och misslyckande. Jag minns mycket tydligt att min mamma alltid gick och la sig i min säng om jag kom in till henne, medan hos pappa fick jag ligga kvar. Klart att jag gick till pappa i första hand. Och om O har en mindre lättstörd sömn så är det väl ingen som förlorar på det, egentligen.
SvaraRaderaHeja i backen!
Pappan i denna familj har samma plan ang utföråkningen. Jag lämnade barnbacken förra året, samma år jag stod på skidor som vuxen och tror att skidskola är helt rätt. Våra killar kommer att åka om oss så det visslar om det. De har inte lika långt till snön och tänker inte i termer ,f-n, jag kan inte bli sjukskriven nu, det passar inte...
SvaraRaderaJag bor i Gräddnosland och har börjat åka på längden igen, vilket är underbart. Men det är hur stor skillnad som helst mellan olika längdskidor och pjäxor, när det gäller stabiliteten, mina skidor lyder inte det minsta! Är nog den ende i vår ålder som använder stjärtbroms.
Vem i vår familj står då och kämpar, plogar på bambiben med en orädd ivrig 3-åring framför sig?
Jo, jag! (mången gympalärare skulle gapa ihäl sig om de såg detta, skolkfian på skidor!)
Hoppas O kan blogga med mobilen - bild önskas.../Stella
Vi har tagit bort benen på vår säng och har bäddmadrasserna direkt på golvet. Barnen sover på varsin madrass bredvid våra sängar. Samsovning utan att störa varandra och alla får maximallt med ro.
SvaraRaderaTack för uppmuntrande kommentarer angående skidåkning! Ja vem vet, kanske Helga åker slalom en dag. Undrens tid lär ju inte vara förbi.
SvaraRaderaSkönt också att höra att det finns andra som kämpar på med samsovning. I min omedelbara närhet tycker de flesta att man får skylla sig själv om man inte dresserar barnen att sova i egen säng.
Tipset om att ta bort sängbenen har jag hört förr men skulle inte funka för oss. Vår säng är gigantisk, det är inte platsen som saknas. Q ligger som ett frimärke på någon av oss och så är det en meter tom säng bredvid. Han vill sova NÄRA.