Jag gillar inte Maria Sveland något vidare, fast jag inte riktigt fattar varför. Men hennes artikel i DN idag var riktigt bra, det erkännes. Visst ställs det helt andra krav på mödrar än fäder, visst är modersrollen långt mer komplex och skuldtyngd än fadersditon.
Blir än mer nyfiken på boken, men det är många före mig i bibliotekets reservationskö, och många böcker ligger på nattduksbordet också.
2011-09-28
Bra replik
Jag gillar inte Maria Sveland något vidare, fast jag inte riktigt fattar varför. Men hennes artikel i DN idag var riktigt bra, det erkännes. Visst ställs det helt andra krav på mödrar än fäder, visst är modersrollen långt mer komplex och skuldtyngd än fadersditon.
Blir än mer nyfiken på boken, men det är många före mig i bibliotekets reservationskö, och många böcker ligger på nattduksbordet också.
Blir än mer nyfiken på boken, men det är många före mig i bibliotekets reservationskö, och många böcker ligger på nattduksbordet också.
2011-09-24
En fredag
Klockan ringer kvart i sju, jag dödar den med ett bestämt slag och lika bestämt mumlar jag till O: jag skiter i jobbfrukosten idag. Jo, för på jobbet serveras det frukost varje fredag halv nio. Trevligt, men inte anpassat till småbarnsföräldrar som kan lämna tidigast åtta på dagis och som har mer än en halvtimmes restid till jobbet.
Fast egentligen var det ju O som skulle lämna idag, så att jag skulle hinna till frukosten. Men eftersom jag ju ändå inte gör det, och han har ett möte tio i nio, byter vi. Det gäller att vara flexibel. O gör frukost, smoothie och mackor medan jag duschar. Jag går sedan upp till TV:n och lyckas med milt våld slita Q därifrån. Efter frukosten hjälper O Q med kläderna, sedan går han. Jag klär på Y. Q leker med sina beyblades och svarar "bara en match till!" när jag förvarnar att det snart är dags att gå. Men när jag slängt på mig kläder, mascara och dragit en borste genom håret, släpper han leksakerna snällt. Lillebror Y följer förstås med dit storebror går. Han ska också ha skor, jacka och mössa, precis som storebror. Så är vi klara, och går hand i hand alla tre till dagmamman.
Lämningen går smidigt. Q störtar iväg och vinkar förstrött bakom ryggen när jag ropar hejdå. Y vill kramas några gånger men gör sedan likadant. Jösses vad bra inskolningen har gått. Jösses vad bra vi har det.
Jag promenerar till bussen och fryser om händerna. Vid busshållplatsen kommer jag på att jag glömt min lunchlåda. Dividerar med mig själv. Om jag går hem och hämtar den hinner jag inte till det dagliga projektmötet. Men jag kan ta mötet hemifrån (det är per telefon) och sedan åka till jobbet i lugn och ro. Jobba hemifrån hela dagen? Frestande, men nej. Det gjorde jag igår.
Eftersom det bara tar tio minuter att gå hem (jämfört med nästan femtio till jobbet) har jag god tid att läsa dagens mejl före mötet. Så börjar vi. Vi sitter i fyra olika städer. Det är en dryg vecka kvar till leverans av första prototypen. Läget är kritiskt, det är långt ifrån säkert att vi blir klara i tid. Och det är jag som ska sy ihop det hela. Idag är det fredag, idag vill kunden ha en rapport. Vi går igenom delsystemen ett efter ett. För ett av dem är jag allvarligt oroad. Vi vet inte alls hur mycket arbete det är kvar att göra.
Men vi skrattar också, en hel del. Häromdagen när jag fyllde år sjöng de andra för mig. Igår kallade de mig för slavdrivare, och idag skojar en av killarna om att han inte kunnat sova av oro för att jag ska gräla på honom. Men de gör alltid som jag säger. Bara en sådan sak.
Mötet drar några minuter över tiden. Sånt brukar jag alltid notera, jag försöker vara noga med att hålla mötestider. Själv avskyr jag långa ineffektiva möten. Jag packar ihop dator - och matlåda! - och går till bussen. Pratar med en leverantör på vägen. De har gjort fel i en leverans men ställer annars upp på ett fantastiskt sätt. Tänker att när det här är över vill jag skicka en tårta till dem, undrar hur jag skulle ordna det rent praktiskt. Dyka upp på fredagsfikat med en tårtkartong?
Bussen dröjer, och jag fryser. När jag är nästan framme ringer biträdande projektledaren, en kunnig man i femtioårsåldern. Jag gillar och respekterar honom högt och rent, och det verkar ömsesidigt. Strul med en annan leverantör. De har orderbekräftat 25 enheter till den 16 september, sedan backat och sagt att vi ska få 5 enheter denna vecka (när?) och resten vecka 42 vilket är två veckor för sent.
Här blir det nog ingen tårta. Jag ringer leverantörens säljchef, en bullrig skåning som jag pratat med ett par gånger tidigare. (Han vill bjuda mig på middag, vilket gjorde mig misstänksam, men O påstår att det är så det går till. Nåja, karln har ju inte ens sett mig så skamliga avsikter kan han väl inte ha.) Nu försäkrar han bullrande att detta ska ordnas. Nå, låt se.
Jag jobbar lite, äter lunch, tar en promenad till biblioteket för att hämta reserverad bok, jobbar mera. Pratar flera gånger med min biträdande. Pratar också med en annan medarbetare, och tar upp en sak jag funderat på sedan igår. Han ska på kurs utomlands i två dagar nästa vecka, vilket kom som en total överraskning för mig. Fast jag i förra veckan frågade alla om de hade andra åtaganden än detta projekt under de närmaste veckorna. Han erkänner att han glömt nämna kursen för mig. Jag säger att vi båda behöver vara tydligare. Innerst inne tycker jag att han gjort fel och inte jag, men i någon mening är det sant det jag säger. Jag behöver lära mig att bli (ännu) tydligare. Att förklara för medarbetarna att nu förväntar jag mig att ni jobbar med detta och inget annat och får ni andra uppgifter av någon annan vill jag veta om det.
Lägligt nog kommer VD:n förbi mitt i dessa tankegångar, och vill veta hur det går. Jovars, bra. Vi kommer inte att leverera alla prototyper till utsatt datum, men några. Kunden är införstådd med detta. Jamen vi kan ju inte fakturera förrän vi levererat allt, säger VD:n, jag vill helst att vi levererar allt samtidigt. Då får du ge mig en dubbelt så stor projektgrupp, säger jag sturskt. Och förresten kan du hjälpa mig. Se till att andra inte kommer och rycker i mina medarbetare den närmaste tiden. Rätt vad det är vill någon säljare ha med en av konstruktörerna på ett möte, sånt dyker inte upp på min radar förrän det är för sent. Ditt projekt går först, svarar VD:n, det kan du hälsa alla.
O och jag växlar många mejl under eftermiddagen, om diverse spörsmål, främst var vi ska äta på lördag kväll. Mamma kommer på besök några dagar och ska passa barnen så att vi kan gå ut och äta. Det var säkert ett år sedan sist, jag gläder mig.
Ringer återigen den bullrige säljchefen och frågar hur det går för de 5 enheter som skulle komma denna vecka, nu är veckan snart slut. Och när kommer resten? Någon timme senare ringer hans inte alls bullrige utan synnerligen timide underhuggare som har pratat med moderbolaget i Tyskland, och usch, det var inte roligt, de kan inte skicka någonting förrän på måndag.
På måndag! Då kommer det fram först på onsdag. Ånej, det duger inte. Den timide blir nu dessutom olycklig och förklarar att hade han kunnat sätta sig i bilen och åka till Tyskland och hämta grejerna hade han gjort det, men.. Det är just det du borde göra, säger jag obarmhärtigt. Jag är inte otrevlig utan bibehåller en silkeslent vänlig ton, med vilken jag förklarar att detta måste lösas och det är inte mitt problem att lösa. Nu är jag t-y-d-l-i-g, det hör jag själv.
Ringer även den bullrige som bullrar mindre, han suckar istället och ojar sig över vilken hemsk dag han har haft. Jag är fortsatt vänlig men skoningslös. Efteråt klappar hjärtat av ilska och jag vankar av och an i korridoren. Handfallenheten hos både bullrig och timid gör mig vansinnig. Jag behöver prata med någon, så jag ringer min biträdande. Tillsammans tar vi fram namn och telefonnummer till leverantörens VD. Ska jag ringa också honom? Dumt kanske, överreaktion kanske? Fast vad har vi att förlora?
Jag ringer, och hamnar hos en telefonsvarare där jag kort förklarar mitt ärende. Går sedan in till min egen VD, det är bara han och jag kvar på kontoret, klockan närmar sig fem. Jag har aldrig varit med om något liknande, säger jag upprört. Han suckar. Vi är för små, säger han. Det är likadant jämt.
Efteråt tänker jag att detta är nytt för mig. Jag har bara jobbat på stora företag. Men så banne mig om jag tänker bli undfallen för det. Visserligen är vi små, men vi är kunder. Och vår kund, som vi levererar till, är inte liten!
Jag tänker vara som Carl Bildt, a medium-sized dog with a big dog attitude. Låtsas som att jag inte förstår att jag är liten och obetydlig.
Pratar med biträdande en sista gång, önskar honom trevlig helg. Vi är båda molokna. Nu blir vi försenade. Men vi har gjort det vi har kunnat. Nu tar vi helg, och nya tag på måndag.
Jag byter om i jobbets omklädningsrum, och cyklar hemåt. Har inte kommit långt då telefonen ringer, och det bullrar glatt och inte alls handfallet i andra änden. Nu skickas en bil till Tyskland för att hämta godset, avfärd därifrån lördag eftermiddag, ankomst Skåne söndag, ankomst Örebro måndag morgon. Jag tackar honom varmt.
Biträdande måste informeras, och vi skrattar i telefonen. Hur många gånger har vi pratat idag, tolv? Jag cyklar hemåt och tänker att jag nu är strålande nöjd med dagens arbete, men för tio minuter sedan var jag missnöjd. Fast min insats inte förändrats alls, det är ju leverantören som ändrat sig. Det är skönt att cykla, fast det blåser. Tänk att man varje år hinner glömma hur vackert det är med röda och gula löv.
Hem kommer jag sent, närmare sex, och bubblar entusiastiskt om dagens händelser för O som lyssnar intresserat, och som berättar om en stöddig typ på sitt jobb. Y äter banan framför Bolibompa på köksdatorn och Q är hos en kompis.
Plötsligt ringer telefonen, det är leverantörens VD som vill försäkra sig om att jag fått de besked jag vill ha. Jaha då tack så mycket. Det var värst vad jag lyckades sätta fart på dem, säger jag belåtet efteråt.
Hämtar Q hos kompisen, inget bråk eller tjafs. Han är trött och kelen, jag bär honom hela vägen hem. Titta hur vackert rött vildvinet har blivit, säger jag.
Till middag äter vi grönkålssoppa och fiskgryta med matvete. Den ene äter bara fisk, den andre bara matvete, ingen äter soppa. Pojkarna leker i bästa samförstånd med Duplo en stund, sedan är det läggdags för den lille, jag hör genom sovrumsdörren hur O läser för honom. Q får byta till pyjamas och äta lite ostbågar framför TV:n. Jag sitter hos honom i soffan och spelar Wordfeud. Sedan läser vi i hans säng och han somnar snabbt.
O bastar och duschar och lägger sig tidigt. Jag surfar och bloggar.
En intensiv dag avslutad med en fin kväll. Imorgon är det lördag. Septemberlördag. Det låter fint.
Fast egentligen var det ju O som skulle lämna idag, så att jag skulle hinna till frukosten. Men eftersom jag ju ändå inte gör det, och han har ett möte tio i nio, byter vi. Det gäller att vara flexibel. O gör frukost, smoothie och mackor medan jag duschar. Jag går sedan upp till TV:n och lyckas med milt våld slita Q därifrån. Efter frukosten hjälper O Q med kläderna, sedan går han. Jag klär på Y. Q leker med sina beyblades och svarar "bara en match till!" när jag förvarnar att det snart är dags att gå. Men när jag slängt på mig kläder, mascara och dragit en borste genom håret, släpper han leksakerna snällt. Lillebror Y följer förstås med dit storebror går. Han ska också ha skor, jacka och mössa, precis som storebror. Så är vi klara, och går hand i hand alla tre till dagmamman.
Lämningen går smidigt. Q störtar iväg och vinkar förstrött bakom ryggen när jag ropar hejdå. Y vill kramas några gånger men gör sedan likadant. Jösses vad bra inskolningen har gått. Jösses vad bra vi har det.
Jag promenerar till bussen och fryser om händerna. Vid busshållplatsen kommer jag på att jag glömt min lunchlåda. Dividerar med mig själv. Om jag går hem och hämtar den hinner jag inte till det dagliga projektmötet. Men jag kan ta mötet hemifrån (det är per telefon) och sedan åka till jobbet i lugn och ro. Jobba hemifrån hela dagen? Frestande, men nej. Det gjorde jag igår.
Eftersom det bara tar tio minuter att gå hem (jämfört med nästan femtio till jobbet) har jag god tid att läsa dagens mejl före mötet. Så börjar vi. Vi sitter i fyra olika städer. Det är en dryg vecka kvar till leverans av första prototypen. Läget är kritiskt, det är långt ifrån säkert att vi blir klara i tid. Och det är jag som ska sy ihop det hela. Idag är det fredag, idag vill kunden ha en rapport. Vi går igenom delsystemen ett efter ett. För ett av dem är jag allvarligt oroad. Vi vet inte alls hur mycket arbete det är kvar att göra.
Men vi skrattar också, en hel del. Häromdagen när jag fyllde år sjöng de andra för mig. Igår kallade de mig för slavdrivare, och idag skojar en av killarna om att han inte kunnat sova av oro för att jag ska gräla på honom. Men de gör alltid som jag säger. Bara en sådan sak.
Mötet drar några minuter över tiden. Sånt brukar jag alltid notera, jag försöker vara noga med att hålla mötestider. Själv avskyr jag långa ineffektiva möten. Jag packar ihop dator - och matlåda! - och går till bussen. Pratar med en leverantör på vägen. De har gjort fel i en leverans men ställer annars upp på ett fantastiskt sätt. Tänker att när det här är över vill jag skicka en tårta till dem, undrar hur jag skulle ordna det rent praktiskt. Dyka upp på fredagsfikat med en tårtkartong?
Bussen dröjer, och jag fryser. När jag är nästan framme ringer biträdande projektledaren, en kunnig man i femtioårsåldern. Jag gillar och respekterar honom högt och rent, och det verkar ömsesidigt. Strul med en annan leverantör. De har orderbekräftat 25 enheter till den 16 september, sedan backat och sagt att vi ska få 5 enheter denna vecka (när?) och resten vecka 42 vilket är två veckor för sent.
Här blir det nog ingen tårta. Jag ringer leverantörens säljchef, en bullrig skåning som jag pratat med ett par gånger tidigare. (Han vill bjuda mig på middag, vilket gjorde mig misstänksam, men O påstår att det är så det går till. Nåja, karln har ju inte ens sett mig så skamliga avsikter kan han väl inte ha.) Nu försäkrar han bullrande att detta ska ordnas. Nå, låt se.
Jag jobbar lite, äter lunch, tar en promenad till biblioteket för att hämta reserverad bok, jobbar mera. Pratar flera gånger med min biträdande. Pratar också med en annan medarbetare, och tar upp en sak jag funderat på sedan igår. Han ska på kurs utomlands i två dagar nästa vecka, vilket kom som en total överraskning för mig. Fast jag i förra veckan frågade alla om de hade andra åtaganden än detta projekt under de närmaste veckorna. Han erkänner att han glömt nämna kursen för mig. Jag säger att vi båda behöver vara tydligare. Innerst inne tycker jag att han gjort fel och inte jag, men i någon mening är det sant det jag säger. Jag behöver lära mig att bli (ännu) tydligare. Att förklara för medarbetarna att nu förväntar jag mig att ni jobbar med detta och inget annat och får ni andra uppgifter av någon annan vill jag veta om det.
Lägligt nog kommer VD:n förbi mitt i dessa tankegångar, och vill veta hur det går. Jovars, bra. Vi kommer inte att leverera alla prototyper till utsatt datum, men några. Kunden är införstådd med detta. Jamen vi kan ju inte fakturera förrän vi levererat allt, säger VD:n, jag vill helst att vi levererar allt samtidigt. Då får du ge mig en dubbelt så stor projektgrupp, säger jag sturskt. Och förresten kan du hjälpa mig. Se till att andra inte kommer och rycker i mina medarbetare den närmaste tiden. Rätt vad det är vill någon säljare ha med en av konstruktörerna på ett möte, sånt dyker inte upp på min radar förrän det är för sent. Ditt projekt går först, svarar VD:n, det kan du hälsa alla.
O och jag växlar många mejl under eftermiddagen, om diverse spörsmål, främst var vi ska äta på lördag kväll. Mamma kommer på besök några dagar och ska passa barnen så att vi kan gå ut och äta. Det var säkert ett år sedan sist, jag gläder mig.
Ringer återigen den bullrige säljchefen och frågar hur det går för de 5 enheter som skulle komma denna vecka, nu är veckan snart slut. Och när kommer resten? Någon timme senare ringer hans inte alls bullrige utan synnerligen timide underhuggare som har pratat med moderbolaget i Tyskland, och usch, det var inte roligt, de kan inte skicka någonting förrän på måndag.
På måndag! Då kommer det fram först på onsdag. Ånej, det duger inte. Den timide blir nu dessutom olycklig och förklarar att hade han kunnat sätta sig i bilen och åka till Tyskland och hämta grejerna hade han gjort det, men.. Det är just det du borde göra, säger jag obarmhärtigt. Jag är inte otrevlig utan bibehåller en silkeslent vänlig ton, med vilken jag förklarar att detta måste lösas och det är inte mitt problem att lösa. Nu är jag t-y-d-l-i-g, det hör jag själv.
Ringer även den bullrige som bullrar mindre, han suckar istället och ojar sig över vilken hemsk dag han har haft. Jag är fortsatt vänlig men skoningslös. Efteråt klappar hjärtat av ilska och jag vankar av och an i korridoren. Handfallenheten hos både bullrig och timid gör mig vansinnig. Jag behöver prata med någon, så jag ringer min biträdande. Tillsammans tar vi fram namn och telefonnummer till leverantörens VD. Ska jag ringa också honom? Dumt kanske, överreaktion kanske? Fast vad har vi att förlora?
Jag ringer, och hamnar hos en telefonsvarare där jag kort förklarar mitt ärende. Går sedan in till min egen VD, det är bara han och jag kvar på kontoret, klockan närmar sig fem. Jag har aldrig varit med om något liknande, säger jag upprört. Han suckar. Vi är för små, säger han. Det är likadant jämt.
Efteråt tänker jag att detta är nytt för mig. Jag har bara jobbat på stora företag. Men så banne mig om jag tänker bli undfallen för det. Visserligen är vi små, men vi är kunder. Och vår kund, som vi levererar till, är inte liten!
Jag tänker vara som Carl Bildt, a medium-sized dog with a big dog attitude. Låtsas som att jag inte förstår att jag är liten och obetydlig.
Pratar med biträdande en sista gång, önskar honom trevlig helg. Vi är båda molokna. Nu blir vi försenade. Men vi har gjort det vi har kunnat. Nu tar vi helg, och nya tag på måndag.
Jag byter om i jobbets omklädningsrum, och cyklar hemåt. Har inte kommit långt då telefonen ringer, och det bullrar glatt och inte alls handfallet i andra änden. Nu skickas en bil till Tyskland för att hämta godset, avfärd därifrån lördag eftermiddag, ankomst Skåne söndag, ankomst Örebro måndag morgon. Jag tackar honom varmt.
Biträdande måste informeras, och vi skrattar i telefonen. Hur många gånger har vi pratat idag, tolv? Jag cyklar hemåt och tänker att jag nu är strålande nöjd med dagens arbete, men för tio minuter sedan var jag missnöjd. Fast min insats inte förändrats alls, det är ju leverantören som ändrat sig. Det är skönt att cykla, fast det blåser. Tänk att man varje år hinner glömma hur vackert det är med röda och gula löv.
Hem kommer jag sent, närmare sex, och bubblar entusiastiskt om dagens händelser för O som lyssnar intresserat, och som berättar om en stöddig typ på sitt jobb. Y äter banan framför Bolibompa på köksdatorn och Q är hos en kompis.
Plötsligt ringer telefonen, det är leverantörens VD som vill försäkra sig om att jag fått de besked jag vill ha. Jaha då tack så mycket. Det var värst vad jag lyckades sätta fart på dem, säger jag belåtet efteråt.
Hämtar Q hos kompisen, inget bråk eller tjafs. Han är trött och kelen, jag bär honom hela vägen hem. Titta hur vackert rött vildvinet har blivit, säger jag.
Till middag äter vi grönkålssoppa och fiskgryta med matvete. Den ene äter bara fisk, den andre bara matvete, ingen äter soppa. Pojkarna leker i bästa samförstånd med Duplo en stund, sedan är det läggdags för den lille, jag hör genom sovrumsdörren hur O läser för honom. Q får byta till pyjamas och äta lite ostbågar framför TV:n. Jag sitter hos honom i soffan och spelar Wordfeud. Sedan läser vi i hans säng och han somnar snabbt.
O bastar och duschar och lägger sig tidigt. Jag surfar och bloggar.
En intensiv dag avslutad med en fin kväll. Imorgon är det lördag. Septemberlördag. Det låter fint.
En fredag
Klockan ringer kvart i sju, jag dödar den med ett bestämt slag och lika bestämt mumlar jag till O: jag skiter i jobbfrukosten idag. Jo, för på jobbet serveras det frukost varje fredag halv nio. Trevligt, men inte anpassat till småbarnsföräldrar som kan lämna tidigast åtta på dagis och som har mer än en halvtimmes restid till jobbet.
Fast egentligen var det ju O som skulle lämna idag, så att jag skulle hinna till frukosten. Men eftersom jag ju ändå inte gör det, och han har ett möte tio i nio, byter vi. Det gäller att vara flexibel. O gör frukost, smoothie och mackor medan jag duschar. Jag går sedan upp till TV:n och lyckas med milt våld slita Q därifrån. Efter frukosten hjälper O Q med kläderna, sedan går han. Jag klär på Y. Q leker med sina beyblades och svarar "bara en match till!" när jag förvarnar att det snart är dags att gå. Men när jag slängt på mig kläder, mascara och dragit en borste genom håret, släpper han leksakerna snällt. Lillebror Y följer förstås med dit storebror går. Han ska också ha skor, jacka och mössa, precis som storebror. Så är vi klara, och går hand i hand alla tre till dagmamman.
Lämningen går smidigt. Q störtar iväg och vinkar förstrött bakom ryggen när jag ropar hejdå. Y vill kramas några gånger men gör sedan likadant. Jösses vad bra inskolningen har gått. Jösses vad bra vi har det.
Jag promenerar till bussen och fryser om händerna. Vid busshållplatsen kommer jag på att jag glömt min lunchlåda. Dividerar med mig själv. Om jag går hem och hämtar den hinner jag inte till det dagliga projektmötet. Men jag kan ta mötet hemifrån (det är per telefon) och sedan åka till jobbet i lugn och ro. Jobba hemifrån hela dagen? Frestande, men nej. Det gjorde jag igår.
Eftersom det bara tar tio minuter att gå hem (jämfört med nästan femtio till jobbet) har jag god tid att läsa dagens mejl före mötet. Så börjar vi. Vi sitter i fyra olika städer. Det är en dryg vecka kvar till leverans av första prototypen. Läget är kritiskt, det är långt ifrån säkert att vi blir klara i tid. Och det är jag som ska sy ihop det hela. Idag är det fredag, idag vill kunden ha en rapport. Vi går igenom delsystemen ett efter ett. För ett av dem är jag allvarligt oroad. Vi vet inte alls hur mycket arbete det är kvar att göra.
Men vi skrattar också, en hel del. Häromdagen när jag fyllde år sjöng de andra för mig. Igår kallade de mig för slavdrivare, och idag skojar en av killarna om att han inte kunnat sova av oro för att jag ska gräla på honom. Men de gör alltid som jag säger. Bara en sådan sak.
Mötet drar några minuter över tiden. Sånt brukar jag alltid notera, jag försöker vara noga med att hålla mötestider. Själv avskyr jag långa ineffektiva möten. Jag packar ihop dator - och matlåda! - och går till bussen. Pratar med en leverantör på vägen. De har gjort fel i en leverans men ställer annars upp på ett fantastiskt sätt. Tänker att när det här är över vill jag skicka en tårta till dem, undrar hur jag skulle ordna det rent praktiskt. Dyka upp på fredagsfikat med en tårtkartong?
Bussen dröjer, och jag fryser. När jag är nästan framme ringer biträdande projektledaren, en kunnig man i femtioårsåldern. Jag gillar och respekterar honom högt och rent, och det verkar ömsesidigt. Strul med en annan leverantör. De har orderbekräftat 25 enheter till den 16 september, sedan backat och sagt att vi ska få 5 enheter denna vecka (när?) och resten vecka 42 vilket är två veckor för sent.
Här blir det nog ingen tårta. Jag ringer leverantörens säljchef, en bullrig skåning som jag pratat med ett par gånger tidigare. (Han vill bjuda mig på middag, vilket gjorde mig misstänksam, men O påstår att det är så det går till. Nåja, karln har ju inte ens sett mig så skamliga avsikter kan han väl inte ha.) Nu försäkrar han bullrande att detta ska ordnas. Nå, låt se.
Jag jobbar lite, äter lunch, tar en promenad till biblioteket för att hämta reserverad bok, jobbar mera. Pratar flera gånger med min biträdande. Pratar också med en annan medarbetare, och tar upp en sak jag funderat på sedan igår. Han ska på kurs utomlands i två dagar nästa vecka, vilket kom som en total överraskning för mig. Fast jag i förra veckan frågade alla om de hade andra åtaganden än detta projekt under de närmaste veckorna. Han erkänner att han glömt nämna kursen för mig. Jag säger att vi båda behöver vara tydligare. Innerst inne tycker jag att han gjort fel och inte jag, men i någon mening är det sant det jag säger. Jag behöver lära mig att bli (ännu) tydligare. Att förklara för medarbetarna att nu förväntar jag mig att ni jobbar med detta och inget annat och får ni andra uppgifter av någon annan vill jag veta om det.
Lägligt nog kommer VD:n förbi mitt i dessa tankegångar, och vill veta hur det går. Jovars, bra. Vi kommer inte att leverera alla prototyper till utsatt datum, men några. Kunden är införstådd med detta. Jamen vi kan ju inte fakturera förrän vi levererat allt, säger VD:n, jag vill helst att vi levererar allt samtidigt. Då får du ge mig en dubbelt så stor projektgrupp, säger jag sturskt. Och förresten kan du hjälpa mig. Se till att andra inte kommer och rycker i mina medarbetare den närmaste tiden. Rätt vad det är vill någon säljare ha med en av konstruktörerna på ett möte, sånt dyker inte upp på min radar förrän det är för sent. Ditt projekt går först, svarar VD:n, det kan du hälsa alla.
O och jag växlar många mejl under eftermiddagen, om diverse spörsmål, främst var vi ska äta på lördag kväll. Mamma kommer på besök några dagar och ska passa barnen så att vi kan gå ut och äta. Det var säkert ett år sedan sist, jag gläder mig.
Ringer återigen den bullrige säljchefen och frågar hur det går för de 5 enheter som skulle komma denna vecka, nu är veckan snart slut. Och när kommer resten? Någon timme senare ringer hans inte alls bullrige utan synnerligen timide underhuggare som har pratat med moderbolaget i Tyskland, och usch, det var inte roligt, de kan inte skicka någonting förrän på måndag.
På måndag! Då kommer det fram först på onsdag. Ånej, det duger inte. Den timide blir nu dessutom olycklig och förklarar att hade han kunnat sätta sig i bilen och åka till Tyskland och hämta grejerna hade han gjort det, men.. Det är just det du borde göra, säger jag obarmhärtigt. Jag är inte otrevlig utan bibehåller en silkeslent vänlig ton, med vilken jag förklarar att detta måste lösas och det är inte mitt problem att lösa. Nu är jag t-y-d-l-i-g, det hör jag själv.
Ringer även den bullrige som bullrar mindre, han suckar istället och ojar sig över vilken hemsk dag han har haft. Jag är fortsatt vänlig men skoningslös. Efteråt klappar hjärtat av ilska och jag vankar av och an i korridoren. Handfallenheten hos både bullrig och timid gör mig vansinnig. Jag behöver prata med någon, så jag ringer min biträdande. Tillsammans tar vi fram namn och telefonnummer till leverantörens VD. Ska jag ringa också honom? Dumt kanske, överreaktion kanske? Fast vad har vi att förlora?
Jag ringer, och hamnar hos en telefonsvarare där jag kort förklarar mitt ärende. Går sedan in till min egen VD, det är bara han och jag kvar på kontoret, klockan närmar sig fem. Jag har aldrig varit med om något liknande, säger jag upprört. Han suckar. Vi är för små, säger han. Det är likadant jämt.
Efteråt tänker jag att detta är nytt för mig. Jag har bara jobbat på stora företag. Men så banne mig om jag tänker bli undfallen för det. Visserligen är vi små, men vi är kunder. Och vår kund, som vi levererar till, är inte liten!
Jag tänker vara som Carl Bildt, a medium-sized dog with a big dog attitude. Låtsas som att jag inte förstår att jag är liten och obetydlig.
Pratar med biträdande en sista gång, önskar honom trevlig helg. Vi är båda molokna. Nu blir vi försenade. Men vi har gjort det vi har kunnat. Nu tar vi helg, och nya tag på måndag.
Jag byter om i jobbets omklädningsrum, och cyklar hemåt. Har inte kommit långt då telefonen ringer, och det bullrar glatt och inte alls handfallet i andra änden. Nu skickas en bil till Tyskland för att hämta godset, avfärd därifrån lördag eftermiddag, ankomst Skåne söndag, ankomst Örebro måndag morgon. Jag tackar honom varmt.
Biträdande måste informeras, och vi skrattar i telefonen. Hur många gånger har vi pratat idag, tolv? Jag cyklar hemåt och tänker att jag nu är strålande nöjd med dagens arbete, men för tio minuter sedan var jag missnöjd. Fast min insats inte förändrats alls, det är ju leverantören som ändrat sig. Det är skönt att cykla, fast det blåser. Tänk att man varje år hinner glömma hur vackert det är med röda och gula löv.
Hem kommer jag sent, närmare sex, och bubblar entusiastiskt om dagens händelser för O som lyssnar intresserat, och som berättar om en stöddig typ på sitt jobb. Y äter banan framför Bolibompa på köksdatorn och Q är hos en kompis.
Plötsligt ringer telefonen, det är leverantörens VD som vill försäkra sig om att jag fått de besked jag vill ha. Jaha då tack så mycket. Det var värst vad jag lyckades sätta fart på dem, säger jag belåtet efteråt.
Hämtar Q hos kompisen, inget bråk eller tjafs. Han är trött och kelen, jag bär honom hela vägen hem. Titta hur vackert rött vildvinet har blivit, säger jag.
Till middag äter vi grönkålssoppa och fiskgryta med matvete. Den ene äter bara fisk, den andre bara matvete, ingen äter soppa. Pojkarna leker i bästa samförstånd med Duplo en stund, sedan är det läggdags för den lille, jag hör genom sovrumsdörren hur O läser för honom. Q får byta till pyjamas och äta lite ostbågar framför TV:n. Jag sitter hos honom i soffan och spelar Wordfeud. Sedan läser vi i hans säng och han somnar snabbt.
O bastar och duschar och lägger sig tidigt. Jag surfar och bloggar.
En intensiv dag avslutad med en fin kväll. Imorgon är det lördag. Septemberlördag. Det låter fint.
Fast egentligen var det ju O som skulle lämna idag, så att jag skulle hinna till frukosten. Men eftersom jag ju ändå inte gör det, och han har ett möte tio i nio, byter vi. Det gäller att vara flexibel. O gör frukost, smoothie och mackor medan jag duschar. Jag går sedan upp till TV:n och lyckas med milt våld slita Q därifrån. Efter frukosten hjälper O Q med kläderna, sedan går han. Jag klär på Y. Q leker med sina beyblades och svarar "bara en match till!" när jag förvarnar att det snart är dags att gå. Men när jag slängt på mig kläder, mascara och dragit en borste genom håret, släpper han leksakerna snällt. Lillebror Y följer förstås med dit storebror går. Han ska också ha skor, jacka och mössa, precis som storebror. Så är vi klara, och går hand i hand alla tre till dagmamman.
Lämningen går smidigt. Q störtar iväg och vinkar förstrött bakom ryggen när jag ropar hejdå. Y vill kramas några gånger men gör sedan likadant. Jösses vad bra inskolningen har gått. Jösses vad bra vi har det.
Jag promenerar till bussen och fryser om händerna. Vid busshållplatsen kommer jag på att jag glömt min lunchlåda. Dividerar med mig själv. Om jag går hem och hämtar den hinner jag inte till det dagliga projektmötet. Men jag kan ta mötet hemifrån (det är per telefon) och sedan åka till jobbet i lugn och ro. Jobba hemifrån hela dagen? Frestande, men nej. Det gjorde jag igår.
Eftersom det bara tar tio minuter att gå hem (jämfört med nästan femtio till jobbet) har jag god tid att läsa dagens mejl före mötet. Så börjar vi. Vi sitter i fyra olika städer. Det är en dryg vecka kvar till leverans av första prototypen. Läget är kritiskt, det är långt ifrån säkert att vi blir klara i tid. Och det är jag som ska sy ihop det hela. Idag är det fredag, idag vill kunden ha en rapport. Vi går igenom delsystemen ett efter ett. För ett av dem är jag allvarligt oroad. Vi vet inte alls hur mycket arbete det är kvar att göra.
Men vi skrattar också, en hel del. Häromdagen när jag fyllde år sjöng de andra för mig. Igår kallade de mig för slavdrivare, och idag skojar en av killarna om att han inte kunnat sova av oro för att jag ska gräla på honom. Men de gör alltid som jag säger. Bara en sådan sak.
Mötet drar några minuter över tiden. Sånt brukar jag alltid notera, jag försöker vara noga med att hålla mötestider. Själv avskyr jag långa ineffektiva möten. Jag packar ihop dator - och matlåda! - och går till bussen. Pratar med en leverantör på vägen. De har gjort fel i en leverans men ställer annars upp på ett fantastiskt sätt. Tänker att när det här är över vill jag skicka en tårta till dem, undrar hur jag skulle ordna det rent praktiskt. Dyka upp på fredagsfikat med en tårtkartong?
Bussen dröjer, och jag fryser. När jag är nästan framme ringer biträdande projektledaren, en kunnig man i femtioårsåldern. Jag gillar och respekterar honom högt och rent, och det verkar ömsesidigt. Strul med en annan leverantör. De har orderbekräftat 25 enheter till den 16 september, sedan backat och sagt att vi ska få 5 enheter denna vecka (när?) och resten vecka 42 vilket är två veckor för sent.
Här blir det nog ingen tårta. Jag ringer leverantörens säljchef, en bullrig skåning som jag pratat med ett par gånger tidigare. (Han vill bjuda mig på middag, vilket gjorde mig misstänksam, men O påstår att det är så det går till. Nåja, karln har ju inte ens sett mig så skamliga avsikter kan han väl inte ha.) Nu försäkrar han bullrande att detta ska ordnas. Nå, låt se.
Jag jobbar lite, äter lunch, tar en promenad till biblioteket för att hämta reserverad bok, jobbar mera. Pratar flera gånger med min biträdande. Pratar också med en annan medarbetare, och tar upp en sak jag funderat på sedan igår. Han ska på kurs utomlands i två dagar nästa vecka, vilket kom som en total överraskning för mig. Fast jag i förra veckan frågade alla om de hade andra åtaganden än detta projekt under de närmaste veckorna. Han erkänner att han glömt nämna kursen för mig. Jag säger att vi båda behöver vara tydligare. Innerst inne tycker jag att han gjort fel och inte jag, men i någon mening är det sant det jag säger. Jag behöver lära mig att bli (ännu) tydligare. Att förklara för medarbetarna att nu förväntar jag mig att ni jobbar med detta och inget annat och får ni andra uppgifter av någon annan vill jag veta om det.
Lägligt nog kommer VD:n förbi mitt i dessa tankegångar, och vill veta hur det går. Jovars, bra. Vi kommer inte att leverera alla prototyper till utsatt datum, men några. Kunden är införstådd med detta. Jamen vi kan ju inte fakturera förrän vi levererat allt, säger VD:n, jag vill helst att vi levererar allt samtidigt. Då får du ge mig en dubbelt så stor projektgrupp, säger jag sturskt. Och förresten kan du hjälpa mig. Se till att andra inte kommer och rycker i mina medarbetare den närmaste tiden. Rätt vad det är vill någon säljare ha med en av konstruktörerna på ett möte, sånt dyker inte upp på min radar förrän det är för sent. Ditt projekt går först, svarar VD:n, det kan du hälsa alla.
O och jag växlar många mejl under eftermiddagen, om diverse spörsmål, främst var vi ska äta på lördag kväll. Mamma kommer på besök några dagar och ska passa barnen så att vi kan gå ut och äta. Det var säkert ett år sedan sist, jag gläder mig.
Ringer återigen den bullrige säljchefen och frågar hur det går för de 5 enheter som skulle komma denna vecka, nu är veckan snart slut. Och när kommer resten? Någon timme senare ringer hans inte alls bullrige utan synnerligen timide underhuggare som har pratat med moderbolaget i Tyskland, och usch, det var inte roligt, de kan inte skicka någonting förrän på måndag.
På måndag! Då kommer det fram först på onsdag. Ånej, det duger inte. Den timide blir nu dessutom olycklig och förklarar att hade han kunnat sätta sig i bilen och åka till Tyskland och hämta grejerna hade han gjort det, men.. Det är just det du borde göra, säger jag obarmhärtigt. Jag är inte otrevlig utan bibehåller en silkeslent vänlig ton, med vilken jag förklarar att detta måste lösas och det är inte mitt problem att lösa. Nu är jag t-y-d-l-i-g, det hör jag själv.
Ringer även den bullrige som bullrar mindre, han suckar istället och ojar sig över vilken hemsk dag han har haft. Jag är fortsatt vänlig men skoningslös. Efteråt klappar hjärtat av ilska och jag vankar av och an i korridoren. Handfallenheten hos både bullrig och timid gör mig vansinnig. Jag behöver prata med någon, så jag ringer min biträdande. Tillsammans tar vi fram namn och telefonnummer till leverantörens VD. Ska jag ringa också honom? Dumt kanske, överreaktion kanske? Fast vad har vi att förlora?
Jag ringer, och hamnar hos en telefonsvarare där jag kort förklarar mitt ärende. Går sedan in till min egen VD, det är bara han och jag kvar på kontoret, klockan närmar sig fem. Jag har aldrig varit med om något liknande, säger jag upprört. Han suckar. Vi är för små, säger han. Det är likadant jämt.
Efteråt tänker jag att detta är nytt för mig. Jag har bara jobbat på stora företag. Men så banne mig om jag tänker bli undfallen för det. Visserligen är vi små, men vi är kunder. Och vår kund, som vi levererar till, är inte liten!
Jag tänker vara som Carl Bildt, a medium-sized dog with a big dog attitude. Låtsas som att jag inte förstår att jag är liten och obetydlig.
Pratar med biträdande en sista gång, önskar honom trevlig helg. Vi är båda molokna. Nu blir vi försenade. Men vi har gjort det vi har kunnat. Nu tar vi helg, och nya tag på måndag.
Jag byter om i jobbets omklädningsrum, och cyklar hemåt. Har inte kommit långt då telefonen ringer, och det bullrar glatt och inte alls handfallet i andra änden. Nu skickas en bil till Tyskland för att hämta godset, avfärd därifrån lördag eftermiddag, ankomst Skåne söndag, ankomst Örebro måndag morgon. Jag tackar honom varmt.
Biträdande måste informeras, och vi skrattar i telefonen. Hur många gånger har vi pratat idag, tolv? Jag cyklar hemåt och tänker att jag nu är strålande nöjd med dagens arbete, men för tio minuter sedan var jag missnöjd. Fast min insats inte förändrats alls, det är ju leverantören som ändrat sig. Det är skönt att cykla, fast det blåser. Tänk att man varje år hinner glömma hur vackert det är med röda och gula löv.
Hem kommer jag sent, närmare sex, och bubblar entusiastiskt om dagens händelser för O som lyssnar intresserat, och som berättar om en stöddig typ på sitt jobb. Y äter banan framför Bolibompa på köksdatorn och Q är hos en kompis.
Plötsligt ringer telefonen, det är leverantörens VD som vill försäkra sig om att jag fått de besked jag vill ha. Jaha då tack så mycket. Det var värst vad jag lyckades sätta fart på dem, säger jag belåtet efteråt.
Hämtar Q hos kompisen, inget bråk eller tjafs. Han är trött och kelen, jag bär honom hela vägen hem. Titta hur vackert rött vildvinet har blivit, säger jag.
Till middag äter vi grönkålssoppa och fiskgryta med matvete. Den ene äter bara fisk, den andre bara matvete, ingen äter soppa. Pojkarna leker i bästa samförstånd med Duplo en stund, sedan är det läggdags för den lille, jag hör genom sovrumsdörren hur O läser för honom. Q får byta till pyjamas och äta lite ostbågar framför TV:n. Jag sitter hos honom i soffan och spelar Wordfeud. Sedan läser vi i hans säng och han somnar snabbt.
O bastar och duschar och lägger sig tidigt. Jag surfar och bloggar.
En intensiv dag avslutad med en fin kväll. Imorgon är det lördag. Septemberlördag. Det låter fint.
2011-09-20
Skryt
Småpratade med en kollega igår och blev fundersam. Vad är det som driver vissa människor att slänga in lite småskryt i varannan mening? Vi småpratade som sagt, och han informerade mig i förbigående att han haft femmor i alla ämnen på högskolan samt haft en så utomordentligt effektiv studieteknik att han knappt behövt plugga.
Jaha.
Själv skulle jag inte komma på tanken att kläcka ur mig något liknande. Frågorna hopar sig. Är det något i min attityd som provocerar honom att tuppa sig? Eller går det bara på rutin? Skulle min karriär ta fart om jag började göra likadant? Tala om hur duktig jag är lite förstrött sådär, överdriva lite?
Nä. Det är nog ett ålderstecken, för jag blir bara trött. Mitt i en mening reser jag mig, ler vänligt och förklarar att jag måste hämta kaffe. Just precis nu.
Jaha.
Själv skulle jag inte komma på tanken att kläcka ur mig något liknande. Frågorna hopar sig. Är det något i min attityd som provocerar honom att tuppa sig? Eller går det bara på rutin? Skulle min karriär ta fart om jag började göra likadant? Tala om hur duktig jag är lite förstrött sådär, överdriva lite?
Nä. Det är nog ett ålderstecken, för jag blir bara trött. Mitt i en mening reser jag mig, ler vänligt och förklarar att jag måste hämta kaffe. Just precis nu.
posted from Bloggeroid
Skryt
Småpratade med en kollega igår och blev fundersam. Vad är det som driver vissa människor att slänga in lite småskryt i varannan mening? Vi småpratade som sagt, och han informerade mig i förbigående att han haft femmor i alla ämnen på högskolan samt haft en så utomordentligt effektiv studieteknik att han knappt behövt plugga.
Jaha.
Själv skulle jag inte komma på tanken att kläcka ur mig något liknande. Frågorna hopar sig. Är det något i min attityd som provocerar honom att tuppa sig? Eller går det bara på rutin? Skulle min karriär ta fart om jag började göra likadant? Tala om hur duktig jag är lite förstrött sådär, överdriva lite?
Nä. Det är nog ett ålderstecken, för jag blir bara trött. Mitt i en mening reser jag mig, ler vänligt och förklarar att jag måste hämta kaffe. Just precis nu.
Jaha.
Själv skulle jag inte komma på tanken att kläcka ur mig något liknande. Frågorna hopar sig. Är det något i min attityd som provocerar honom att tuppa sig? Eller går det bara på rutin? Skulle min karriär ta fart om jag började göra likadant? Tala om hur duktig jag är lite förstrött sådär, överdriva lite?
Nä. Det är nog ett ålderstecken, för jag blir bara trött. Mitt i en mening reser jag mig, ler vänligt och förklarar att jag måste hämta kaffe. Just precis nu.
posted from Bloggeroid
2011-09-19
Första stenen
På lördagkvällen blir jag sittande när de andra har lagt sig och tittar på Boy A på tv. Jag har sett den förut, så jag stänger av för att slippa se slutet. Det är en mycket bra film, bra och plågsam.
Filmen är löst baserat på fallet med James Bulger, som bortfördes och dödades 1993. Uppståndelsen var stor när det visade sig att de skyldiga var två tioåriga pojkar. Jag minns händelsen väl, jag minns min avsky inför rättegången och det uppskruvade tonläget. Vad är det som gör att ett helt samhälle så fullständigt tappar sans och vett? Vad är det för en inbyggd paradox som gör att reaktionerna blir än mer hatiska när det upptäcks att förövarna själva är barn? Vilken rationellt tänkande vuxen tror på allvar att barn är godare än vuxna, att de har spärrar som vuxna saknar?
Jag förmanar min äldste son. Ger honom mycket beröm. För de senaste dagarna tycks han ha hittat något. Behärskning och impulskontroll. Det har hänt flera gånger att lillebror klippt till utan att storebror genast slagit tillbaka.
Behärskning och impulskontroll. När man är fem år. När man är tio år. När man är fyrtio år. Själv måste jag fortfarande sätta mig på händerna ibland.
Det är inte lätt att vara människa. Jag kastar då inte första stenen.
Filmen är löst baserat på fallet med James Bulger, som bortfördes och dödades 1993. Uppståndelsen var stor när det visade sig att de skyldiga var två tioåriga pojkar. Jag minns händelsen väl, jag minns min avsky inför rättegången och det uppskruvade tonläget. Vad är det som gör att ett helt samhälle så fullständigt tappar sans och vett? Vad är det för en inbyggd paradox som gör att reaktionerna blir än mer hatiska när det upptäcks att förövarna själva är barn? Vilken rationellt tänkande vuxen tror på allvar att barn är godare än vuxna, att de har spärrar som vuxna saknar?
Jag förmanar min äldste son. Ger honom mycket beröm. För de senaste dagarna tycks han ha hittat något. Behärskning och impulskontroll. Det har hänt flera gånger att lillebror klippt till utan att storebror genast slagit tillbaka.
Behärskning och impulskontroll. När man är fem år. När man är tio år. När man är fyrtio år. Själv måste jag fortfarande sätta mig på händerna ibland.
Det är inte lätt att vara människa. Jag kastar då inte första stenen.
Första stenen
På lördagkvällen blir jag sittande när de andra har lagt sig och tittar på Boy A på tv. Jag har sett den förut, så jag stänger av för att slippa se slutet. Det är en mycket bra film, bra och plågsam.
Filmen är löst baserat på fallet med James Bulger, som bortfördes och dödades 1993. Uppståndelsen var stor när det visade sig att de skyldiga var två tioåriga pojkar. Jag minns händelsen väl, jag minns min avsky inför rättegången och det uppskruvade tonläget. Vad är det som gör att ett helt samhälle så fullständigt tappar sans och vett? Vad är det för en inbyggd paradox som gör att reaktionerna blir än mer hatiska när det upptäcks att förövarna själva är barn? Vilken rationellt tänkande vuxen tror på allvar att barn är godare än vuxna, att de har spärrar som vuxna saknar?
Jag förmanar min äldste son. Ger honom mycket beröm. För de senaste dagarna tycks han ha hittat något. Behärskning och impulskontroll. Det har hänt flera gånger att lillebror klippt till utan att storebror genast slagit tillbaka.
Behärskning och impulskontroll. När man är fem år. När man är tio år. När man är fyrtio år. Själv måste jag fortfarande sätta mig på händerna ibland.
Det är inte lätt att vara människa. Jag kastar då inte första stenen.
Filmen är löst baserat på fallet med James Bulger, som bortfördes och dödades 1993. Uppståndelsen var stor när det visade sig att de skyldiga var två tioåriga pojkar. Jag minns händelsen väl, jag minns min avsky inför rättegången och det uppskruvade tonläget. Vad är det som gör att ett helt samhälle så fullständigt tappar sans och vett? Vad är det för en inbyggd paradox som gör att reaktionerna blir än mer hatiska när det upptäcks att förövarna själva är barn? Vilken rationellt tänkande vuxen tror på allvar att barn är godare än vuxna, att de har spärrar som vuxna saknar?
Jag förmanar min äldste son. Ger honom mycket beröm. För de senaste dagarna tycks han ha hittat något. Behärskning och impulskontroll. Det har hänt flera gånger att lillebror klippt till utan att storebror genast slagit tillbaka.
Behärskning och impulskontroll. När man är fem år. När man är tio år. När man är fyrtio år. Själv måste jag fortfarande sätta mig på händerna ibland.
Det är inte lätt att vara människa. Jag kastar då inte första stenen.
2011-09-18
Något rätt i alla fall
Lördag kväll ute i stugan, "moshoo" alias morfar* är på besök. Som vanligt har kvällen varit intensiv med klättrande, klängande, skrattande gossar överallt. Toppat med lördagsgodis.
Y, säger jag i det att jag tar honom i knät och ger honom en kram, nu är det läggdags. Dags att välja bok och dricka välling ("nejji") och borsta tänderna.
Jaa! Säger Y och sätter kurs på bokhyllan. Pyjamas på i flygande fläng, nejji och tandborste och så läser vi två böcker och så släcker vi lampan. Y försöker konversera mig en stund på sitt obegripliga Y-språk, snor runt och skuffas men när jag stryker honom över huvudet slappnar han av och på mindre än fem minuter sover han.
Han sover inte hela natten igenom. Han sparkas och kränger och vill ha välling och ibland vaknar han och gallskriker skräckslaget. Men han gillar att gå och lägga sig numera. Han somnar tryggt och lugnt.
När han kom med oss hem från Korea för lite mer än ett år sedan var det inte så. Då var han rädd att släppa taget, rädd att sänka garden, rädd att somna, orolig att vi skulle försvinna. Dagtid sov han aldrig mer än tjugo minuter, ibland längre om han fick sova på min mage.
Så jag tror att vår strategi har varit rätt. För oss. För Q. För Y.
(Återkom om ett decennium när jag ligger hos mina tonåringar om kvällen för att de ska somna, då kanske jag har ändrat åsikt.)
* Morfar/moshoo och Y gjorde en upptäckt för några veckor sedan. Varandra. Nu har de väldigt roligt ihop.
Y, säger jag i det att jag tar honom i knät och ger honom en kram, nu är det läggdags. Dags att välja bok och dricka välling ("nejji") och borsta tänderna.
Jaa! Säger Y och sätter kurs på bokhyllan. Pyjamas på i flygande fläng, nejji och tandborste och så läser vi två böcker och så släcker vi lampan. Y försöker konversera mig en stund på sitt obegripliga Y-språk, snor runt och skuffas men när jag stryker honom över huvudet slappnar han av och på mindre än fem minuter sover han.
Han sover inte hela natten igenom. Han sparkas och kränger och vill ha välling och ibland vaknar han och gallskriker skräckslaget. Men han gillar att gå och lägga sig numera. Han somnar tryggt och lugnt.
När han kom med oss hem från Korea för lite mer än ett år sedan var det inte så. Då var han rädd att släppa taget, rädd att sänka garden, rädd att somna, orolig att vi skulle försvinna. Dagtid sov han aldrig mer än tjugo minuter, ibland längre om han fick sova på min mage.
Så jag tror att vår strategi har varit rätt. För oss. För Q. För Y.
(Återkom om ett decennium när jag ligger hos mina tonåringar om kvällen för att de ska somna, då kanske jag har ändrat åsikt.)
* Morfar/moshoo och Y gjorde en upptäckt för några veckor sedan. Varandra. Nu har de väldigt roligt ihop.
Något rätt i alla fall
Lördag kväll ute i stugan, "moshoo" alias morfar* är på besök. Som vanligt har kvällen varit intensiv med klättrande, klängande, skrattande gossar överallt. Toppat med lördagsgodis.
Y, säger jag i det att jag tar honom i knät och ger honom en kram, nu är det läggdags. Dags att välja bok och dricka välling ("nejji") och borsta tänderna.
Jaa! Säger Y och sätter kurs på bokhyllan. Pyjamas på i flygande fläng, nejji och tandborste och så läser vi två böcker och så släcker vi lampan. Y försöker konversera mig en stund på sitt obegripliga Y-språk, snor runt och skuffas men när jag stryker honom över huvudet slappnar han av och på mindre än fem minuter sover han.
Han sover inte hela natten igenom. Han sparkas och kränger och vill ha välling och ibland vaknar han och gallskriker skräckslaget. Men han gillar att gå och lägga sig numera. Han somnar tryggt och lugnt.
När han kom med oss hem från Korea för lite mer än ett år sedan var det inte så. Då var han rädd att släppa taget, rädd att sänka garden, rädd att somna, orolig att vi skulle försvinna. Dagtid sov han aldrig mer än tjugo minuter, ibland längre om han fick sova på min mage.
Så jag tror att vår strategi har varit rätt. För oss. För Q. För Y.
(Återkom om ett decennium när jag ligger hos mina tonåringar om kvällen för att de ska somna, då kanske jag har ändrat åsikt.)
* Morfar/moshoo och Y gjorde en upptäckt för några veckor sedan. Varandra. Nu har de väldigt roligt ihop.
Y, säger jag i det att jag tar honom i knät och ger honom en kram, nu är det läggdags. Dags att välja bok och dricka välling ("nejji") och borsta tänderna.
Jaa! Säger Y och sätter kurs på bokhyllan. Pyjamas på i flygande fläng, nejji och tandborste och så läser vi två böcker och så släcker vi lampan. Y försöker konversera mig en stund på sitt obegripliga Y-språk, snor runt och skuffas men när jag stryker honom över huvudet slappnar han av och på mindre än fem minuter sover han.
Han sover inte hela natten igenom. Han sparkas och kränger och vill ha välling och ibland vaknar han och gallskriker skräckslaget. Men han gillar att gå och lägga sig numera. Han somnar tryggt och lugnt.
När han kom med oss hem från Korea för lite mer än ett år sedan var det inte så. Då var han rädd att släppa taget, rädd att sänka garden, rädd att somna, orolig att vi skulle försvinna. Dagtid sov han aldrig mer än tjugo minuter, ibland längre om han fick sova på min mage.
Så jag tror att vår strategi har varit rätt. För oss. För Q. För Y.
(Återkom om ett decennium när jag ligger hos mina tonåringar om kvällen för att de ska somna, då kanske jag har ändrat åsikt.)
* Morfar/moshoo och Y gjorde en upptäckt för några veckor sedan. Varandra. Nu har de väldigt roligt ihop.
2011-09-12
Lämna hämta hetsa
Nu har det börjat igen. Ge mig en hemmafru, någon. Eller ännu hellre en hemmaman.
Suck.
Suck.
posted from Bloggeroid
Lämna hämta hetsa
Nu har det börjat igen. Ge mig en hemmafru, någon. Eller ännu hellre en hemmaman.
Suck.
Suck.
posted from Bloggeroid
2011-09-10
Marriage of true minds
För några år sedan skrev jag ett inlägg med den titeln, men citat går ju att återanvända. Ännu ett citat - av Gun-Britt Sundström - faller mig i minnet, att lycklig tvåsamhet förmodligen är lika avundsvärd som den är ovanlig.
Debatten om skilsmässoboken Happy, happy är jätteintressant. Jag måste läsa den.
Nä, det är fan inte lätt att vara gift alla gånger. Men i likhet med Ann Heberlein vill inte jag heller sluta tro på tvåsamheten. Och ja, det behövs skildringar av mogna äktenskap som överlevt både det ena och det andra. En sådan ska jag skriva någon gång.
I väntan på detta tröstar jag mig med Margareta Strömstedts underbara kommentar om sitt äktenskap: "De första tjugofem åren var värst. Sedan blev det lättare."
Debatten om skilsmässoboken Happy, happy är jätteintressant. Jag måste läsa den.
Nä, det är fan inte lätt att vara gift alla gånger. Men i likhet med Ann Heberlein vill inte jag heller sluta tro på tvåsamheten. Och ja, det behövs skildringar av mogna äktenskap som överlevt både det ena och det andra. En sådan ska jag skriva någon gång.
I väntan på detta tröstar jag mig med Margareta Strömstedts underbara kommentar om sitt äktenskap: "De första tjugofem åren var värst. Sedan blev det lättare."
Marriage of true minds
För några år sedan skrev jag ett inlägg med den titeln, men citat går ju att återanvända. Ännu ett citat - av Gun-Britt Sundström - faller mig i minnet, att lycklig tvåsamhet förmodligen är lika avundsvärd som den är ovanlig.
Debatten om skilsmässoboken Happy, happy är jätteintressant. Jag måste läsa den.
Nä, det är fan inte lätt att vara gift alla gånger. Men i likhet med Ann Heberlein vill inte jag heller sluta tro på tvåsamheten. Och ja, det behövs skildringar av mogna äktenskap som överlevt både det ena och det andra. En sådan ska jag skriva någon gång.
I väntan på detta tröstar jag mig med Margareta Strömstedts underbara kommentar om sitt äktenskap: "De första tjugofem åren var värst. Sedan blev det lättare."
Debatten om skilsmässoboken Happy, happy är jätteintressant. Jag måste läsa den.
Nä, det är fan inte lätt att vara gift alla gånger. Men i likhet med Ann Heberlein vill inte jag heller sluta tro på tvåsamheten. Och ja, det behövs skildringar av mogna äktenskap som överlevt både det ena och det andra. En sådan ska jag skriva någon gång.
I väntan på detta tröstar jag mig med Margareta Strömstedts underbara kommentar om sitt äktenskap: "De första tjugofem åren var värst. Sedan blev det lättare."
2011-09-09
En humanistisk ingenjör är en bättre ingenjör
Detta är en text jag började skriva i somras (när debatten var aktuell i media) utan att orka slutföra den. Men händelser i mitt eget liv (se nedan om kompetens vs attityd) har aktualiserat resonemanget igen. So, here goes, ett litet hopkok. Håll till godo!
Jag har lite slött följt debatten som blossade upp efter Svenskt Näringslivs famösa förslag att.. ja, vad föreslog de egentligen? Är det någon som vet? Exakt? Det uppfattades som ett enormt angrepp på humaniora i största allmänhet, och det kanske det också var. Men när jag googlar halvhjärtat hittar jag bara uppskruvade debattinlägg, inte förslaget som sådant.
Jag minns att jag grälade en gång för länge sen med en bekant om vilka bevekelsegrunder man ska ha för sitt yrkesval. Jag menade att man inte kan flumma runt i några år, välja kurser efter hjärtat, plugga bara det man tycker är kul, och sedan komma ut i arbetslivet och bli besviken för att ingen vill anställa en. Med pappa och mamma som förebilder (båda gillar sina yrken, båda har gjort aktiva val, den ena tjänar mycket och tycker att det är viktigt, den andre tjänar lite och bryr sig mindre om pengar) konstaterade jag tidigt att ekonomin skulle vara en tung faktor i mitt utbildningsval.
Vännen tyckte att min inställning var upprörande, och att världen vore hemsk om alla resonerade så krasst som jag. Ja, jo, det hade hon ju rätt i. Fast hur skulle den se ut om alla resonerade som hon?
Själv tycker jag nog ungefär som skribenterna i denna artikel. Jag har tryckt i mig en förskräcklig massa hållfasthetslära, laserteknik och elektromagnetisk fältteori som jag aldrig någonsin har haft den minsta nytta av i yrkeslivet. Vad utbildningen på Chalmers emellertid lärde mig var tekniken att tillgodogöra mig stora mängder teori på ganska kort tid. Den stärkte mitt självförtroende och vässade mitt kritiska och analytiska tänkande.
Utöver hållfasthetsläran och andra obligatoriska kurser så pluggade jag franska och teknikhistoria i fyran när man äntligen fick välja. Till skillnad från mina kursare läste jag inga kurser i ekonomi eller organisation, vilket jag ångrar mycket. Det hade varit intressant, lärorikt och troligen mycket enklare för mig än rymdteknik och audioteknik som jag istället valde, av någon sorts prestige. Jag ville visa att jag kunde, att jag inte duckade för svåra tekniska ämnen.
Utanför Chalmers har jag studerat spanska i både USA och Spanien, och de kunskaperna var den direkta orsaken till att jag fick jobb som säljare några år efter examen. I USA läste jag också en fantastisk kurs som hette Western Civilization som är det roligaste och mest spännande jag studerat någon gång. Vår lärare var ingen lärare utan en estradör och presentatör. Varje vecka fick vi skriva en uppsats på en sida. Vi drillades stenhårt i tekniken inledning, tes, bärande argument, avslutning. Pang, färdigt! Det är en kurs jag har haft nytta av!
Nu är väl jag inte någon typisk ingenjör, det medges. Den del av mitt arbetsliv som ägnats åt renodlat tekniska uppgifter är bara några år (tråkiga sådana). Så kanske är jag inte representativ. Men jag vill ändå hävda att de flesta i min omgivning, i likhet med mig, inte alls arbetar med samma saker som de en gång studerade. Utbildningen gav dem en bas att stå på, verktyg att använda, lärde dem ett vetenskapligt förhållningssätt. Men sedan måste man ändå vara beredd på att lära om och lära nytt på varje nytt jobb man har.
Med den här inställningen fostras ingenjörer som min krånglige konsult. Som briljerar med det tekniska men visar sig ha svårigheter att relatera till något utanför den egna naveln. Som stöder sig tungt på sin egenupplevda kompetens men som har en hårresande attityd och rejäla samarbetsproblem.
Jag har lite slött följt debatten som blossade upp efter Svenskt Näringslivs famösa förslag att.. ja, vad föreslog de egentligen? Är det någon som vet? Exakt? Det uppfattades som ett enormt angrepp på humaniora i största allmänhet, och det kanske det också var. Men när jag googlar halvhjärtat hittar jag bara uppskruvade debattinlägg, inte förslaget som sådant.
Jag minns att jag grälade en gång för länge sen med en bekant om vilka bevekelsegrunder man ska ha för sitt yrkesval. Jag menade att man inte kan flumma runt i några år, välja kurser efter hjärtat, plugga bara det man tycker är kul, och sedan komma ut i arbetslivet och bli besviken för att ingen vill anställa en. Med pappa och mamma som förebilder (båda gillar sina yrken, båda har gjort aktiva val, den ena tjänar mycket och tycker att det är viktigt, den andre tjänar lite och bryr sig mindre om pengar) konstaterade jag tidigt att ekonomin skulle vara en tung faktor i mitt utbildningsval.
Vännen tyckte att min inställning var upprörande, och att världen vore hemsk om alla resonerade så krasst som jag. Ja, jo, det hade hon ju rätt i. Fast hur skulle den se ut om alla resonerade som hon?
Själv tycker jag nog ungefär som skribenterna i denna artikel. Jag har tryckt i mig en förskräcklig massa hållfasthetslära, laserteknik och elektromagnetisk fältteori som jag aldrig någonsin har haft den minsta nytta av i yrkeslivet. Vad utbildningen på Chalmers emellertid lärde mig var tekniken att tillgodogöra mig stora mängder teori på ganska kort tid. Den stärkte mitt självförtroende och vässade mitt kritiska och analytiska tänkande.
Utöver hållfasthetsläran och andra obligatoriska kurser så pluggade jag franska och teknikhistoria i fyran när man äntligen fick välja. Till skillnad från mina kursare läste jag inga kurser i ekonomi eller organisation, vilket jag ångrar mycket. Det hade varit intressant, lärorikt och troligen mycket enklare för mig än rymdteknik och audioteknik som jag istället valde, av någon sorts prestige. Jag ville visa att jag kunde, att jag inte duckade för svåra tekniska ämnen.
Utanför Chalmers har jag studerat spanska i både USA och Spanien, och de kunskaperna var den direkta orsaken till att jag fick jobb som säljare några år efter examen. I USA läste jag också en fantastisk kurs som hette Western Civilization som är det roligaste och mest spännande jag studerat någon gång. Vår lärare var ingen lärare utan en estradör och presentatör. Varje vecka fick vi skriva en uppsats på en sida. Vi drillades stenhårt i tekniken inledning, tes, bärande argument, avslutning. Pang, färdigt! Det är en kurs jag har haft nytta av!
Nu är väl jag inte någon typisk ingenjör, det medges. Den del av mitt arbetsliv som ägnats åt renodlat tekniska uppgifter är bara några år (tråkiga sådana). Så kanske är jag inte representativ. Men jag vill ändå hävda att de flesta i min omgivning, i likhet med mig, inte alls arbetar med samma saker som de en gång studerade. Utbildningen gav dem en bas att stå på, verktyg att använda, lärde dem ett vetenskapligt förhållningssätt. Men sedan måste man ändå vara beredd på att lära om och lära nytt på varje nytt jobb man har.
Med den här inställningen fostras ingenjörer som min krånglige konsult. Som briljerar med det tekniska men visar sig ha svårigheter att relatera till något utanför den egna naveln. Som stöder sig tungt på sin egenupplevda kompetens men som har en hårresande attityd och rejäla samarbetsproblem.
En humanistisk ingenjör är en bättre ingenjör
Detta är en text jag började skriva i somras (när debatten var aktuell i media) utan att orka slutföra den. Men händelser i mitt eget liv (se nedan om kompetens vs attityd) har aktualiserat resonemanget igen. So, here goes, ett litet hopkok. Håll till godo!
Jag har lite slött följt debatten som blossade upp efter Svenskt Näringslivs famösa förslag att.. ja, vad föreslog de egentligen? Är det någon som vet? Exakt? Det uppfattades som ett enormt angrepp på humaniora i största allmänhet, och det kanske det också var. Men när jag googlar halvhjärtat hittar jag bara uppskruvade debattinlägg, inte förslaget som sådant.
Jag minns att jag grälade en gång för länge sen med en bekant om vilka bevekelsegrunder man ska ha för sitt yrkesval. Jag menade att man inte kan flumma runt i några år, välja kurser efter hjärtat, plugga bara det man tycker är kul, och sedan komma ut i arbetslivet och bli besviken för att ingen vill anställa en. Med pappa och mamma som förebilder (båda gillar sina yrken, båda har gjort aktiva val, den ena tjänar mycket och tycker att det är viktigt, den andre tjänar lite och bryr sig mindre om pengar) konstaterade jag tidigt att ekonomin skulle vara en tung faktor i mitt utbildningsval.
Vännen tyckte att min inställning var upprörande, och att världen vore hemsk om alla resonerade så krasst som jag. Ja, jo, det hade hon ju rätt i. Fast hur skulle den se ut om alla resonerade som hon?
Själv tycker jag nog ungefär som skribenterna i denna artikel. Jag har tryckt i mig en förskräcklig massa hållfasthetslära, laserteknik och elektromagnetisk fältteori som jag aldrig någonsin har haft den minsta nytta av i yrkeslivet. Vad utbildningen på Chalmers emellertid lärde mig var tekniken att tillgodogöra mig stora mängder teori på ganska kort tid. Den stärkte mitt självförtroende och vässade mitt kritiska och analytiska tänkande.
Utöver hållfasthetsläran och andra obligatoriska kurser så pluggade jag franska och teknikhistoria i fyran när man äntligen fick välja. Till skillnad från mina kursare läste jag inga kurser i ekonomi eller organisation, vilket jag ångrar mycket. Det hade varit intressant, lärorikt och troligen mycket enklare för mig än rymdteknik och audioteknik som jag istället valde, av någon sorts prestige. Jag ville visa att jag kunde, att jag inte duckade för svåra tekniska ämnen.
Utanför Chalmers har jag studerat spanska i både USA och Spanien, och de kunskaperna var den direkta orsaken till att jag fick jobb som säljare några år efter examen. I USA läste jag också en fantastisk kurs som hette Western Civilization som är det roligaste och mest spännande jag studerat någon gång. Vår lärare var ingen lärare utan en estradör och presentatör. Varje vecka fick vi skriva en uppsats på en sida. Vi drillades stenhårt i tekniken inledning, tes, bärande argument, avslutning. Pang, färdigt! Det är en kurs jag har haft nytta av!
Nu är väl jag inte någon typisk ingenjör, det medges. Den del av mitt arbetsliv som ägnats åt renodlat tekniska uppgifter är bara några år (tråkiga sådana). Så kanske är jag inte representativ. Men jag vill ändå hävda att de flesta i min omgivning, i likhet med mig, inte alls arbetar med samma saker som de en gång studerade. Utbildningen gav dem en bas att stå på, verktyg att använda, lärde dem ett vetenskapligt förhållningssätt. Men sedan måste man ändå vara beredd på att lära om och lära nytt på varje nytt jobb man har.
Med den här inställningen fostras ingenjörer som min krånglige konsult. Som briljerar med det tekniska men visar sig ha svårigheter att relatera till något utanför den egna naveln. Som stöder sig tungt på sin egenupplevda kompetens men som har en hårresande attityd och rejäla samarbetsproblem.
Jag har lite slött följt debatten som blossade upp efter Svenskt Näringslivs famösa förslag att.. ja, vad föreslog de egentligen? Är det någon som vet? Exakt? Det uppfattades som ett enormt angrepp på humaniora i största allmänhet, och det kanske det också var. Men när jag googlar halvhjärtat hittar jag bara uppskruvade debattinlägg, inte förslaget som sådant.
Jag minns att jag grälade en gång för länge sen med en bekant om vilka bevekelsegrunder man ska ha för sitt yrkesval. Jag menade att man inte kan flumma runt i några år, välja kurser efter hjärtat, plugga bara det man tycker är kul, och sedan komma ut i arbetslivet och bli besviken för att ingen vill anställa en. Med pappa och mamma som förebilder (båda gillar sina yrken, båda har gjort aktiva val, den ena tjänar mycket och tycker att det är viktigt, den andre tjänar lite och bryr sig mindre om pengar) konstaterade jag tidigt att ekonomin skulle vara en tung faktor i mitt utbildningsval.
Vännen tyckte att min inställning var upprörande, och att världen vore hemsk om alla resonerade så krasst som jag. Ja, jo, det hade hon ju rätt i. Fast hur skulle den se ut om alla resonerade som hon?
Själv tycker jag nog ungefär som skribenterna i denna artikel. Jag har tryckt i mig en förskräcklig massa hållfasthetslära, laserteknik och elektromagnetisk fältteori som jag aldrig någonsin har haft den minsta nytta av i yrkeslivet. Vad utbildningen på Chalmers emellertid lärde mig var tekniken att tillgodogöra mig stora mängder teori på ganska kort tid. Den stärkte mitt självförtroende och vässade mitt kritiska och analytiska tänkande.
Utöver hållfasthetsläran och andra obligatoriska kurser så pluggade jag franska och teknikhistoria i fyran när man äntligen fick välja. Till skillnad från mina kursare läste jag inga kurser i ekonomi eller organisation, vilket jag ångrar mycket. Det hade varit intressant, lärorikt och troligen mycket enklare för mig än rymdteknik och audioteknik som jag istället valde, av någon sorts prestige. Jag ville visa att jag kunde, att jag inte duckade för svåra tekniska ämnen.
Utanför Chalmers har jag studerat spanska i både USA och Spanien, och de kunskaperna var den direkta orsaken till att jag fick jobb som säljare några år efter examen. I USA läste jag också en fantastisk kurs som hette Western Civilization som är det roligaste och mest spännande jag studerat någon gång. Vår lärare var ingen lärare utan en estradör och presentatör. Varje vecka fick vi skriva en uppsats på en sida. Vi drillades stenhårt i tekniken inledning, tes, bärande argument, avslutning. Pang, färdigt! Det är en kurs jag har haft nytta av!
Nu är väl jag inte någon typisk ingenjör, det medges. Den del av mitt arbetsliv som ägnats åt renodlat tekniska uppgifter är bara några år (tråkiga sådana). Så kanske är jag inte representativ. Men jag vill ändå hävda att de flesta i min omgivning, i likhet med mig, inte alls arbetar med samma saker som de en gång studerade. Utbildningen gav dem en bas att stå på, verktyg att använda, lärde dem ett vetenskapligt förhållningssätt. Men sedan måste man ändå vara beredd på att lära om och lära nytt på varje nytt jobb man har.
Med den här inställningen fostras ingenjörer som min krånglige konsult. Som briljerar med det tekniska men visar sig ha svårigheter att relatera till något utanför den egna naveln. Som stöder sig tungt på sin egenupplevda kompetens men som har en hårresande attityd och rejäla samarbetsproblem.
Inspirationsläsning
Eller varför inte inspiration till läsning? Så här ser min reservationslista på biblioteket ut just nu:
(Tyvärr är sökmotorn ungefär lika kass som tidigare! Lär av Adlibris!)
Beata Arnborg: Krig, kvinnor och Gud: en biografi om Barbro Alving
Carina Burman: Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärsskap
Maria Sveland m fl: Happy, happy: en bok om skilsmässa
(Vad är förresten prylen med att en titel inte kan stå för sig själv utan måste kompletteras med ett kolon och en förklarande bisats?)
Johan Theorin: Sankta Psyko
Helena von Zweigbergk: Anna och Mats bor inte här längre
Och så försökte jag hitta Karriärhandbok för kvinnor av Hanna Lumikero och Solveig Norberg, men den har inte biblioteket. Bu!
Det lär ta ett tag innan alla reserverade böcker dimper in, under tiden har jag en försvarlig hög böcker som jag hittade vid städningen av bokhyllan i januari, då jag var hög av svält. Där finns bl a Middlesex och Vi, de drunknade. Och så ska jag läsa ut The Women's Room förstås.
Apropå det - någon mer än Rwandamamman och annannan som vill diskutera den senare? Diskussionen kommer att föras per mejl!
(Tyvärr är sökmotorn ungefär lika kass som tidigare! Lär av Adlibris!)
Beata Arnborg: Krig, kvinnor och Gud: en biografi om Barbro Alving
Carina Burman: Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärsskap
Maria Sveland m fl: Happy, happy: en bok om skilsmässa
(Vad är förresten prylen med att en titel inte kan stå för sig själv utan måste kompletteras med ett kolon och en förklarande bisats?)
Johan Theorin: Sankta Psyko
Helena von Zweigbergk: Anna och Mats bor inte här längre
Och så försökte jag hitta Karriärhandbok för kvinnor av Hanna Lumikero och Solveig Norberg, men den har inte biblioteket. Bu!
Det lär ta ett tag innan alla reserverade böcker dimper in, under tiden har jag en försvarlig hög böcker som jag hittade vid städningen av bokhyllan i januari, då jag var hög av svält. Där finns bl a Middlesex och Vi, de drunknade. Och så ska jag läsa ut The Women's Room förstås.
Apropå det - någon mer än Rwandamamman och annannan som vill diskutera den senare? Diskussionen kommer att föras per mejl!
Inspirationsläsning
Eller varför inte inspiration till läsning? Så här ser min reservationslista på biblioteket ut just nu:
(Tyvärr är sökmotorn ungefär lika kass som tidigare! Lär av Adlibris!)
Beata Arnborg: Krig, kvinnor och Gud: en biografi om Barbro Alving
Carina Burman: Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärsskap
Maria Sveland m fl: Happy, happy: en bok om skilsmässa
(Vad är förresten prylen med att en titel inte kan stå för sig själv utan måste kompletteras med ett kolon och en förklarande bisats?)
Johan Theorin: Sankta Psyko
Helena von Zweigbergk: Anna och Mats bor inte här längre
Och så försökte jag hitta Karriärhandbok för kvinnor av Hanna Lumikero och Solveig Norberg, men den har inte biblioteket. Bu!
Det lär ta ett tag innan alla reserverade böcker dimper in, under tiden har jag en försvarlig hög böcker som jag hittade vid städningen av bokhyllan i januari, då jag var hög av svält. Där finns bl a Middlesex och Vi, de drunknade. Och så ska jag läsa ut The Women's Room förstås.
Apropå det - någon mer än Rwandamamman och annannan som vill diskutera den senare? Diskussionen kommer att föras per mejl!
(Tyvärr är sökmotorn ungefär lika kass som tidigare! Lär av Adlibris!)
Beata Arnborg: Krig, kvinnor och Gud: en biografi om Barbro Alving
Carina Burman: Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärsskap
Maria Sveland m fl: Happy, happy: en bok om skilsmässa
(Vad är förresten prylen med att en titel inte kan stå för sig själv utan måste kompletteras med ett kolon och en förklarande bisats?)
Johan Theorin: Sankta Psyko
Helena von Zweigbergk: Anna och Mats bor inte här längre
Och så försökte jag hitta Karriärhandbok för kvinnor av Hanna Lumikero och Solveig Norberg, men den har inte biblioteket. Bu!
Det lär ta ett tag innan alla reserverade böcker dimper in, under tiden har jag en försvarlig hög böcker som jag hittade vid städningen av bokhyllan i januari, då jag var hög av svält. Där finns bl a Middlesex och Vi, de drunknade. Och så ska jag läsa ut The Women's Room förstås.
Apropå det - någon mer än Rwandamamman och annannan som vill diskutera den senare? Diskussionen kommer att föras per mejl!
2011-09-08
Kompetens vs attityd. Samt härskartekniker.
Sedan jag kom tillbaka från semestern för några veckor sedan har jag lyckats formulera en sanning som har spökat för mig länge, i flera år. Det är först nu jag kan sätta fingret på den.
Kompetens är nog så bra och nödvändig, men minst lika viktig är attityden. Det ska jag aldrig glömma när det gäller att värdera och utvärdera medarbetare.
Under semestern och fram till igår hade jag stora problem med en inhyrd konsult. Inhyrd för att jobba åt oss medan ordinarie projektmedlemmar - även jag - åtnjöt välförtjänt semester.
Jag såg till att vara tillgänglig under hela min semester. Läste mejl varje dag, svarade i mobilen. Den här killen ringde inte mig en enda gång. Däremot ringde jag honom en gång i veckan för att höra hur arbetet fortskred.
Detta var inga samtal jag såg fram emot, för karln pratade omkull mig varenda gång. Med långa tekniska utläggningar där han berättade om alla motgångar han stött på (normalt i konstruktionsarbete), hur lämnad åt sitt öde han var när ingen annan svarade i telefon (?? - han ringde ju aldrig mig, och dessutom: att folk var på semester var uppdragets förutsättning. Annars hade vi gjort jobbet själva.), hur många fester med polarna han tvingats tacka nej till, att han hade sin dotter denna vecka och därmed inte hann jobba så mycket (och HUR kan de senare vara mitt problem?).
Arg och omkullpratad var jag varje gång vi lade på, med det jag borde ha sagt snurrande i huvudet.
Han hittade mina akilleshälar och gick rakt på dem. Tekniken. Viljan att tillmötesgå, att vara trevlig, att inte ställa jobbiga krav.
När jag beskrev det hela för min chef, sa hon direkt: Det där är härskartekniker. Han försöker spela på ditt dåliga samvete. Medvetet eller omedvetet. Hans privata åtaganden har faktiskt inte med uppdraget att göra.
Nu är jag kvitt honom, gudskelov. Förutom allt stök och bök så blev han två veckor försenad och debiterade mer än dubbelt så många timmar som det ursprungliga estimatet var. Jag gick förstås i taket och vägrade betala. Förhandling vidtog, som avslutades igår. Mycket lärorikt, men resultatmässigt inte en av mina bästa förhandlingar. Fakturan justerades ner med en veckas arbete.
Men jag är lättad, och många erfarenheter rikare.
Kompetens är nog så bra och nödvändig, men minst lika viktig är attityden. Det ska jag aldrig glömma när det gäller att värdera och utvärdera medarbetare.
Under semestern och fram till igår hade jag stora problem med en inhyrd konsult. Inhyrd för att jobba åt oss medan ordinarie projektmedlemmar - även jag - åtnjöt välförtjänt semester.
Jag såg till att vara tillgänglig under hela min semester. Läste mejl varje dag, svarade i mobilen. Den här killen ringde inte mig en enda gång. Däremot ringde jag honom en gång i veckan för att höra hur arbetet fortskred.
Detta var inga samtal jag såg fram emot, för karln pratade omkull mig varenda gång. Med långa tekniska utläggningar där han berättade om alla motgångar han stött på (normalt i konstruktionsarbete), hur lämnad åt sitt öde han var när ingen annan svarade i telefon (?? - han ringde ju aldrig mig, och dessutom: att folk var på semester var uppdragets förutsättning. Annars hade vi gjort jobbet själva.), hur många fester med polarna han tvingats tacka nej till, att han hade sin dotter denna vecka och därmed inte hann jobba så mycket (och HUR kan de senare vara mitt problem?).
Arg och omkullpratad var jag varje gång vi lade på, med det jag borde ha sagt snurrande i huvudet.
Han hittade mina akilleshälar och gick rakt på dem. Tekniken. Viljan att tillmötesgå, att vara trevlig, att inte ställa jobbiga krav.
När jag beskrev det hela för min chef, sa hon direkt: Det där är härskartekniker. Han försöker spela på ditt dåliga samvete. Medvetet eller omedvetet. Hans privata åtaganden har faktiskt inte med uppdraget att göra.
Nu är jag kvitt honom, gudskelov. Förutom allt stök och bök så blev han två veckor försenad och debiterade mer än dubbelt så många timmar som det ursprungliga estimatet var. Jag gick förstås i taket och vägrade betala. Förhandling vidtog, som avslutades igår. Mycket lärorikt, men resultatmässigt inte en av mina bästa förhandlingar. Fakturan justerades ner med en veckas arbete.
Men jag är lättad, och många erfarenheter rikare.
Kompetens vs attityd. Samt härskartekniker.
Sedan jag kom tillbaka från semestern för några veckor sedan har jag lyckats formulera en sanning som har spökat för mig länge, i flera år. Det är först nu jag kan sätta fingret på den.
Kompetens är nog så bra och nödvändig, men minst lika viktig är attityden. Det ska jag aldrig glömma när det gäller att värdera och utvärdera medarbetare.
Under semestern och fram till igår hade jag stora problem med en inhyrd konsult. Inhyrd för att jobba åt oss medan ordinarie projektmedlemmar - även jag - åtnjöt välförtjänt semester.
Jag såg till att vara tillgänglig under hela min semester. Läste mejl varje dag, svarade i mobilen. Den här killen ringde inte mig en enda gång. Däremot ringde jag honom en gång i veckan för att höra hur arbetet fortskred.
Detta var inga samtal jag såg fram emot, för karln pratade omkull mig varenda gång. Med långa tekniska utläggningar där han berättade om alla motgångar han stött på (normalt i konstruktionsarbete), hur lämnad åt sitt öde han var när ingen annan svarade i telefon (?? - han ringde ju aldrig mig, och dessutom: att folk var på semester var uppdragets förutsättning. Annars hade vi gjort jobbet själva.), hur många fester med polarna han tvingats tacka nej till, att han hade sin dotter denna vecka och därmed inte hann jobba så mycket (och HUR kan de senare vara mitt problem?).
Arg och omkullpratad var jag varje gång vi lade på, med det jag borde ha sagt snurrande i huvudet.
Han hittade mina akilleshälar och gick rakt på dem. Tekniken. Viljan att tillmötesgå, att vara trevlig, att inte ställa jobbiga krav.
När jag beskrev det hela för min chef, sa hon direkt: Det där är härskartekniker. Han försöker spela på ditt dåliga samvete. Medvetet eller omedvetet. Hans privata åtaganden har faktiskt inte med uppdraget att göra.
Nu är jag kvitt honom, gudskelov. Förutom allt stök och bök så blev han två veckor försenad och debiterade mer än dubbelt så många timmar som det ursprungliga estimatet var. Jag gick förstås i taket och vägrade betala. Förhandling vidtog, som avslutades igår. Mycket lärorikt, men resultatmässigt inte en av mina bästa förhandlingar. Fakturan justerades ner med en veckas arbete.
Men jag är lättad, och många erfarenheter rikare.
Kompetens är nog så bra och nödvändig, men minst lika viktig är attityden. Det ska jag aldrig glömma när det gäller att värdera och utvärdera medarbetare.
Under semestern och fram till igår hade jag stora problem med en inhyrd konsult. Inhyrd för att jobba åt oss medan ordinarie projektmedlemmar - även jag - åtnjöt välförtjänt semester.
Jag såg till att vara tillgänglig under hela min semester. Läste mejl varje dag, svarade i mobilen. Den här killen ringde inte mig en enda gång. Däremot ringde jag honom en gång i veckan för att höra hur arbetet fortskred.
Detta var inga samtal jag såg fram emot, för karln pratade omkull mig varenda gång. Med långa tekniska utläggningar där han berättade om alla motgångar han stött på (normalt i konstruktionsarbete), hur lämnad åt sitt öde han var när ingen annan svarade i telefon (?? - han ringde ju aldrig mig, och dessutom: att folk var på semester var uppdragets förutsättning. Annars hade vi gjort jobbet själva.), hur många fester med polarna han tvingats tacka nej till, att han hade sin dotter denna vecka och därmed inte hann jobba så mycket (och HUR kan de senare vara mitt problem?).
Arg och omkullpratad var jag varje gång vi lade på, med det jag borde ha sagt snurrande i huvudet.
Han hittade mina akilleshälar och gick rakt på dem. Tekniken. Viljan att tillmötesgå, att vara trevlig, att inte ställa jobbiga krav.
När jag beskrev det hela för min chef, sa hon direkt: Det där är härskartekniker. Han försöker spela på ditt dåliga samvete. Medvetet eller omedvetet. Hans privata åtaganden har faktiskt inte med uppdraget att göra.
Nu är jag kvitt honom, gudskelov. Förutom allt stök och bök så blev han två veckor försenad och debiterade mer än dubbelt så många timmar som det ursprungliga estimatet var. Jag gick förstås i taket och vägrade betala. Förhandling vidtog, som avslutades igår. Mycket lärorikt, men resultatmässigt inte en av mina bästa förhandlingar. Fakturan justerades ner med en veckas arbete.
Men jag är lättad, och många erfarenheter rikare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)