The dog ate my homework

Och nu över till något synnerligen världsligt och trivialt.

Jag roar mig med att köpa kläder till mig själv på Tradera. Billigt och kul. Hittills har det inte blivit några större felköp. Jag är ganska noga med att kolla måtten på plaggen innan jag slår till.

Igår kväll var jag lycklig, jag hade budat hem ett vackert plagg för ungefär tiondelen av nypriset. Imagine my dismay då säljaren mejlar idag och förklarar att det inte blir någon affär, för hennes hund har fått tag på plagget och använt det som "servett". Jag svarar och frågar om det går att rädda med kemtvätt eller så. Nej, oj, det var visst söndertuggat också.

Hmm. Är jag extremt misstänksam som tror att den inblandade hunden snarare är en som är begravd? Att säljaren fått för lite betalt för sitt fina plagg och nu vill dra sig ur? Jag håller i och för sig med, jag satte ett ganska högt maxbud men ingen annan ville matcha det, då blev det som det blev.

Fortsättning följer.

The dog ate my homework

Och nu över till något synnerligen världsligt och trivialt.

Jag roar mig med att köpa kläder till mig själv på Tradera. Billigt och kul. Hittills har det inte blivit några större felköp. Jag är ganska noga med att kolla måtten på plaggen innan jag slår till.

Igår kväll var jag lycklig, jag hade budat hem ett vackert plagg för ungefär tiondelen av nypriset. Imagine my dismay då säljaren mejlar idag och förklarar att det inte blir någon affär, för hennes hund har fått tag på plagget och använt det som "servett". Jag svarar och frågar om det går att rädda med kemtvätt eller så. Nej, oj, det var visst söndertuggat också.

Hmm. Är jag extremt misstänksam som tror att den inblandade hunden snarare är en som är begravd? Att säljaren fått för lite betalt för sitt fina plagg och nu vill dra sig ur? Jag håller i och för sig med, jag satte ett ganska högt maxbud men ingen annan ville matcha det, då blev det som det blev.

Fortsättning följer.

Det är bra nu

Söndag förmiddag, O har åkt för att träna, Q har just sprungit ut till kompisen för att leka. Jag tänker bara äta min gröt för att sedan klä på även Y och ansluta oss till barnen därute.

Medan jag gör gröt leker Y med storebrors cykelhjälm. Tar av och på. Av och på. Av och på. Så vill han något, kommandoton "Mamma!" och åtbörder. Men vad? Av? Nehej. På igen? Nehej.

Y blir rosenrasande förbannad och börjar gallskrika. Jag försöker lugna, trösta, prata, men inget hjälper. När jag lyfter upp honom kränger han och skallar mig nästan. Min irritation växer, har inte hunnit äta en tugga ännu, behöver mat, gröten kallnar och stelnar till en oaptitlig röra.

Till sist brister det även för mig, jag ryter åt Y vars skrik stiger ungefär en oktav och okänt antal decibel. Han ligger på golvet och skriker medan jag snabbt slevar i mig gröten. Teet får kallna, det går att värma på.

Jag blandar och värmer en flaska välling, och sätter den på bordet väl synlig för Y, söker hans blick och sträcker armarna mot honom. Vid det laget har skriken minskat till yl och snyftningar, han kryper mot mig och protesterar inte när jag tar honom i famnen och lägger oss båda i sängen.

Klunk, klunk, klunk. Sedan visar han mig hur han vill att jag ska stryka gosehundens öron över hans panna. Och så somnar han, snabbare och lättare än på länge. Inga snyftningar skakar honom längre.

Såja, såja. Det är bra nu. Viskar jag, lika mycket till mig själv. Skrik och panik och slitas sönder av otillräcklighet, slitas isär. Och så närmandet, bekräftelsen, ihopväxandet. Igen och igen.

Det är bra nu.

Det är bra nu

Söndag förmiddag, O har åkt för att träna, Q har just sprungit ut till kompisen för att leka. Jag tänker bara äta min gröt för att sedan klä på även Y och ansluta oss till barnen därute.

Medan jag gör gröt leker Y med storebrors cykelhjälm. Tar av och på. Av och på. Av och på. Så vill han något, kommandoton "Mamma!" och åtbörder. Men vad? Av? Nehej. På igen? Nehej.

Y blir rosenrasande förbannad och börjar gallskrika. Jag försöker lugna, trösta, prata, men inget hjälper. När jag lyfter upp honom kränger han och skallar mig nästan. Min irritation växer, har inte hunnit äta en tugga ännu, behöver mat, gröten kallnar och stelnar till en oaptitlig röra.

Till sist brister det även för mig, jag ryter åt Y vars skrik stiger ungefär en oktav och okänt antal decibel. Han ligger på golvet och skriker medan jag snabbt slevar i mig gröten. Teet får kallna, det går att värma på.

Jag blandar och värmer en flaska välling, och sätter den på bordet väl synlig för Y, söker hans blick och sträcker armarna mot honom. Vid det laget har skriken minskat till yl och snyftningar, han kryper mot mig och protesterar inte när jag tar honom i famnen och lägger oss båda i sängen.

Klunk, klunk, klunk. Sedan visar han mig hur han vill att jag ska stryka gosehundens öron över hans panna. Och så somnar han, snabbare och lättare än på länge. Inga snyftningar skakar honom längre.

Såja, såja. Det är bra nu. Viskar jag, lika mycket till mig själv. Skrik och panik och slitas sönder av otillräcklighet, slitas isär. Och så närmandet, bekräftelsen, ihopväxandet. Igen och igen.

Det är bra nu.

Hade jag ju aldrig trott

Smiter från man och barn medan de äter lunch för att göra några ärenden. Min utstyrsel är något märklig: överdragsbyxor och täckjacka. Jag har tillbringat förmiddagen i sandlådan.

Framme i gallerian kan jag inte motstå att prova en jeansklänning, en vacker sådan. Finare än min gamla, som förresten nu är alldeles för stor. Jag tar med mig en large och en medium till provrummet.

Står i hytten med täckbyxorna neddragna till knäna och provar klänningarna. Konstaterar att båda passar, men att medium kniper åt lite väl mycket om överarmarna. Large sitter ledigare.

Den vänliga expediten ropar utanför, hur går det? Bra, svarar jag, vid det här laget har jag krånglat mig i min polarfararutstyrsel igen. Min klädsel är lite märklig säger jag, jag har lekt utomhus med mina barn.

Det svindlar till. Mina! Barn! I plural dessutom.

Expediten märker förstås inget, jag räcker henne medium-klänningen och förklarar att den satt lite trångt. Det är faktiskt så att du har provat medium och small, säger hon.

Åter ett svirr av osannolikhet.

Storlek medium och två barn. Hade jag verkligen aldrig trott.

(Och så jobb också. Jösses. Snart får jag hybris. Memento mori.)

Hade jag ju aldrig trott

Smiter från man och barn medan de äter lunch för att göra några ärenden. Min utstyrsel är något märklig: överdragsbyxor och täckjacka. Jag har tillbringat förmiddagen i sandlådan.

Framme i gallerian kan jag inte motstå att prova en jeansklänning, en vacker sådan. Finare än min gamla, som förresten nu är alldeles för stor. Jag tar med mig en large och en medium till provrummet.

Står i hytten med täckbyxorna neddragna till knäna och provar klänningarna. Konstaterar att båda passar, men att medium kniper åt lite väl mycket om överarmarna. Large sitter ledigare.

Den vänliga expediten ropar utanför, hur går det? Bra, svarar jag, vid det här laget har jag krånglat mig i min polarfararutstyrsel igen. Min klädsel är lite märklig säger jag, jag har lekt utomhus med mina barn.

Det svindlar till. Mina! Barn! I plural dessutom.

Expediten märker förstås inget, jag räcker henne medium-klänningen och förklarar att den satt lite trångt. Det är faktiskt så att du har provat medium och small, säger hon.

Åter ett svirr av osannolikhet.

Storlek medium och två barn. Hade jag verkligen aldrig trott.

(Och så jobb också. Jösses. Snart får jag hybris. Memento mori.)

Världens bästa storebror

Det är ganska mycket bråk och skrik hemma hos oss nu. Y älskar sin storebror, och vill alltid vara precis där han är, och göra precis det han gör. Q har just så mycket tålamod som en femåring kan förväntas ha med en pestig liten bror. Förr eller senare tröttnar han, och föser undan Y, eller tar ifrån honom det han lagt rabarber på. Y kontrar med gallskrik och ibland också en rejäl råsop. Sedan är cirkusen igång.

Igår kväll klippte jag naglar. Först på Q. När Y såg vad som pågick ville han också få naglarna klippta. Q vägrade släppa sin rättmätiga plats i mitt knä. Så jag klippte naglar på Q:s ena hand under det att Y skrek och bankade på min rygg. Sedan tyckte jag att det kunde vara Y:s tur, varannan hand liksom. Q höll inte med, utan stod och surade. Tills hans hjärta plötsligt veknade. "Å, vilka pyttesmå naglar han har! Vad gullig han är!" Varpå stora kramkalaset utbröt bröderna emellan, i mitt knä.

Inte nog med det. Imorse förvånade Q mig med att förkunna att han vill ha en lillasyster.

- Nja, det går nog inte. Pappa och jag börjar bli för gamla, Korea vill inte att man ska vara för gammal när man hämtar en bebis. Och så kostar det ganska mycket pengar också.
- Ni kan få ta pengarna i min spargris!
- Älskling, vad du är snäll, men de räcker inte. Och de är dina. Förresten tycker pappa och jag att det räcker med två barn, tycker inte du det?
- Nej! Jag vill ha en lillasyster också!
- Men nu om Y sitter i pappas knä, och du sitter i mitt, så har vi varsitt barn, och ni har varsin förälder. Det är väl perfekt? Tänk om vi hade en bebis till som satt i mitt knä istället, vem skulle du sitta hos då?
- (tänker) Bebisen kan sitta på ditt ena knä, så sitter jag på det andra!

Tja. Problem är ju till för att lösas. Och visst hade det varit mysigt med en lillasyster. En liten Helga.

Drömma kan man ju.

Världens bästa storebror

Det är ganska mycket bråk och skrik hemma hos oss nu. Y älskar sin storebror, och vill alltid vara precis där han är, och göra precis det han gör. Q har just så mycket tålamod som en femåring kan förväntas ha med en pestig liten bror. Förr eller senare tröttnar han, och föser undan Y, eller tar ifrån honom det han lagt rabarber på. Y kontrar med gallskrik och ibland också en rejäl råsop. Sedan är cirkusen igång.

Igår kväll klippte jag naglar. Först på Q. När Y såg vad som pågick ville han också få naglarna klippta. Q vägrade släppa sin rättmätiga plats i mitt knä. Så jag klippte naglar på Q:s ena hand under det att Y skrek och bankade på min rygg. Sedan tyckte jag att det kunde vara Y:s tur, varannan hand liksom. Q höll inte med, utan stod och surade. Tills hans hjärta plötsligt veknade. "Å, vilka pyttesmå naglar han har! Vad gullig han är!" Varpå stora kramkalaset utbröt bröderna emellan, i mitt knä.

Inte nog med det. Imorse förvånade Q mig med att förkunna att han vill ha en lillasyster.

- Nja, det går nog inte. Pappa och jag börjar bli för gamla, Korea vill inte att man ska vara för gammal när man hämtar en bebis. Och så kostar det ganska mycket pengar också.
- Ni kan få ta pengarna i min spargris!
- Älskling, vad du är snäll, men de räcker inte. Och de är dina. Förresten tycker pappa och jag att det räcker med två barn, tycker inte du det?
- Nej! Jag vill ha en lillasyster också!
- Men nu om Y sitter i pappas knä, och du sitter i mitt, så har vi varsitt barn, och ni har varsin förälder. Det är väl perfekt? Tänk om vi hade en bebis till som satt i mitt knä istället, vem skulle du sitta hos då?
- (tänker) Bebisen kan sitta på ditt ena knä, så sitter jag på det andra!

Tja. Problem är ju till för att lösas. Och visst hade det varit mysigt med en lillasyster. En liten Helga.

Drömma kan man ju.

Rätta knycken äntligen?

Jag är så in i bänken trött att jag inte orkar formulera mig ordentligt. Men så här är det.

Idag skrev jag på anställningskontrakt.

Efter att ha förhandlat upp min lön med 3000 kr. Nu kommer jag att tjäna sextusen mer än på mitt förra jobb.

Min blivande närmaste chef och jag träffades i tisdags och drack kaffe och pratade en timme. Vad kan jag säga? Om hon är som hon verkar så blir hon den bästa chef jag har haft.

Hon inledde med att säga att det inte är viktigt var och när man jobbar, det viktiga är hur man jobbar. Och att jobbet ska gå att kombinera med småbarnsliv. Hon har tre barn själv.

Dessutom känner hon VD:n för företaget väl, och har valt att jobba för honom eftersom han är bra. Jag litar på hennes omdöme.

Mer då? Det är roliga grejer jag kommer att jobba med. Ett brett urval av produkter inom alla möjliga branscher.

Resa? Det kommer jag att bli tvungen att göra, men med måtta. Inga brandkårsutryckningar över halva världen. Men en resa till Asien lär det bli innan året är slut. Och kanske ett par neråt Europa.

När vi skrivit på ledsagade VD:n mig runt kontoret så att jag fick hälsa på alla. Alla önskade mig välkommen. Stämningen verkar trevlig. Jag kommer inte att vara yngst men defintivt inte äldst heller. Och jag var den tredje kvinnan att anställas den här veckan.

Just nu bäst av allt är att jag börjar i maj. Jag har en ljuvlig månad av ledighet framför mig. Utan jobbsök, utan oro.

Jag är glad.

Rätta knycken äntligen?

Jag är så in i bänken trött att jag inte orkar formulera mig ordentligt. Men så här är det.

Idag skrev jag på anställningskontrakt.

Efter att ha förhandlat upp min lön med 3000 kr. Nu kommer jag att tjäna sextusen mer än på mitt förra jobb.

Min blivande närmaste chef och jag träffades i tisdags och drack kaffe och pratade en timme. Vad kan jag säga? Om hon är som hon verkar så blir hon den bästa chef jag har haft.

Hon inledde med att säga att det inte är viktigt var och när man jobbar, det viktiga är hur man jobbar. Och att jobbet ska gå att kombinera med småbarnsliv. Hon har tre barn själv.

Dessutom känner hon VD:n för företaget väl, och har valt att jobba för honom eftersom han är bra. Jag litar på hennes omdöme.

Mer då? Det är roliga grejer jag kommer att jobba med. Ett brett urval av produkter inom alla möjliga branscher.

Resa? Det kommer jag att bli tvungen att göra, men med måtta. Inga brandkårsutryckningar över halva världen. Men en resa till Asien lär det bli innan året är slut. Och kanske ett par neråt Europa.

När vi skrivit på ledsagade VD:n mig runt kontoret så att jag fick hälsa på alla. Alla önskade mig välkommen. Stämningen verkar trevlig. Jag kommer inte att vara yngst men defintivt inte äldst heller. Och jag var den tredje kvinnan att anställas den här veckan.

Just nu bäst av allt är att jag börjar i maj. Jag har en ljuvlig månad av ledighet framför mig. Utan jobbsök, utan oro.

Jag är glad.

Hur det var

Mamma, berätta om när ni fick mig, säger Q sömnigt när han ligger på min arm och vi läst färdigt och lampan är släckt.

Jag berättar. Historien som många av mina läsare har följt hela vägen. Om hur vi längtade efter en bebis från Korea, men att det verkade vara svårt. Men hur telefonen ändå ringde (i verkligheten var det jag som ringde men allt för dramaturgin!) på Sommarön och damen på AC sa "Det finns en liten gosse, han är född i mars.". Hur vi väntade på fotona som skulle komma med posten. Att vi hade bestämt att vår pojke skulle heta Q efter farfar, och att vi när vi såg honom kände att jaa, där är Q. Att han var världens sötaste bebis med stora tjocka kinder. Att det syntes på bilderna hur mycket hans fostermamma tyckte om honom, och hur bra han hade det hos henne. Att hans koreanska namn betyder välsignad skatt, något mycket fint.

Så var det när vi fick dig, och såg dig för första gången. Sedan dess har jag varit din mamma. En annan gång berättar jag om när vi träffades för första gången.

Q sover.

Hur det var

Mamma, berätta om när ni fick mig, säger Q sömnigt när han ligger på min arm och vi läst färdigt och lampan är släckt.

Jag berättar. Historien som många av mina läsare har följt hela vägen. Om hur vi längtade efter en bebis från Korea, men att det verkade vara svårt. Men hur telefonen ändå ringde (i verkligheten var det jag som ringde men allt för dramaturgin!) på Sommarön och damen på AC sa "Det finns en liten gosse, han är född i mars.". Hur vi väntade på fotona som skulle komma med posten. Att vi hade bestämt att vår pojke skulle heta Q efter farfar, och att vi när vi såg honom kände att jaa, där är Q. Att han var världens sötaste bebis med stora tjocka kinder. Att det syntes på bilderna hur mycket hans fostermamma tyckte om honom, och hur bra han hade det hos henne. Att hans koreanska namn betyder välsignad skatt, något mycket fint.

Så var det när vi fick dig, och såg dig för första gången. Sedan dess har jag varit din mamma. En annan gång berättar jag om när vi träffades för första gången.

Q sover.

Många rätt

Intervjun i fredags var intressant. Förutom att jag hade sovit alldeles för lite på natten och kände av en begynnande förkylning och hade glömt att äta min måltidsbar innan.

Jag kan helt enkelt inte komma på några dåliga saker med det här jobbet. De finns säkert, alla jobb har nackdelar, men de hoppar inte fram och skriker åt mig just nu. Samtidigt är det alltid så, när jag vill ha ett jobb har jag en tendens att se allt i rosenrött.

"Är du skrivkunnig?" frågade VD:n barskt efter någon timmes intervju. "Jag får ju inte ur mina medarbetare några vettiga, kortfattade rapporter."

Med gott samvete svarade jag ett rungande ja på frågan. Bara en sån sak. De vill ha en allmänbildad projektledare som kan skriva!

Sedan sa jag en sak som jag aldrig sagt på en intervju förut. Att jobbet är viktigt och intressant, men att det finns två små personer som behöver mig väldigt mycket just nu, och att deras välbefinnande går före allt. Och att just det som jag brukar tycka vara roligt med att jobba, att vara behövd, att det händer saker, är också det som kan bli alldeles för krävande. Att det måste finnas en balans.

HR-chefen kontrade med att fråga vad jag förväntar mig av en arbetsgivare för att underlätta den här balansen, och förutom några floskler blev jag svarslös. Jag måste fundera. Tips mottages tacksamt!

Nästa sak som får mig att älska det här jobbet och den här VD:n är att jag ska få träffa min blivande chef (som är en hon! Lite äldre än jag, f.d. projektledare! Jag vädrar mentorsmaterial!) innan något är bestämt. Kolla att personkemin funkar.

Vi skildes åt i snöyran sent fredag eftermiddag, lovandes varandra att vi skulle tänka över helgen och höras av på måndag. Jag tänker för fullt.

Ja jag tror att jag tar'n, ja jag tror att jag tar'n, om han så hade aderton barn!

(Och nej, inte ett ljud om bristande IT-erfarenhet.)

Många rätt

Intervjun i fredags var intressant. Förutom att jag hade sovit alldeles för lite på natten och kände av en begynnande förkylning och hade glömt att äta min måltidsbar innan.

Jag kan helt enkelt inte komma på några dåliga saker med det här jobbet. De finns säkert, alla jobb har nackdelar, men de hoppar inte fram och skriker åt mig just nu. Samtidigt är det alltid så, när jag vill ha ett jobb har jag en tendens att se allt i rosenrött.

"Är du skrivkunnig?" frågade VD:n barskt efter någon timmes intervju. "Jag får ju inte ur mina medarbetare några vettiga, kortfattade rapporter."

Med gott samvete svarade jag ett rungande ja på frågan. Bara en sån sak. De vill ha en allmänbildad projektledare som kan skriva!

Sedan sa jag en sak som jag aldrig sagt på en intervju förut. Att jobbet är viktigt och intressant, men att det finns två små personer som behöver mig väldigt mycket just nu, och att deras välbefinnande går före allt. Och att just det som jag brukar tycka vara roligt med att jobba, att vara behövd, att det händer saker, är också det som kan bli alldeles för krävande. Att det måste finnas en balans.

HR-chefen kontrade med att fråga vad jag förväntar mig av en arbetsgivare för att underlätta den här balansen, och förutom några floskler blev jag svarslös. Jag måste fundera. Tips mottages tacksamt!

Nästa sak som får mig att älska det här jobbet och den här VD:n är att jag ska få träffa min blivande chef (som är en hon! Lite äldre än jag, f.d. projektledare! Jag vädrar mentorsmaterial!) innan något är bestämt. Kolla att personkemin funkar.

Vi skildes åt i snöyran sent fredag eftermiddag, lovandes varandra att vi skulle tänka över helgen och höras av på måndag. Jag tänker för fullt.

Ja jag tror att jag tar'n, ja jag tror att jag tar'n, om han så hade aderton barn!

(Och nej, inte ett ljud om bristande IT-erfarenhet.)

Nåja

Det var visst inte så farligt med den där bristande IT-erfarenheten. VD:n ringde idag och bad om min tillåtelse att skicka en presentation av mig till några kunder. De som intervjuade mig i måndags tyckte att jag skulle passa alldeles perfekt på företaget.

Nu är det två konsultfirmor som jagar kunduppdrag åt mig, först till kvarn vinner. Och på fredag ska jag på ny intervju på ett annat jobb. Och på tisdag. Och nästa torsdag.

Helga är på g. Snart har hon ett nytt jobb.

Tror jag, tralala.

Nåja

Det var visst inte så farligt med den där bristande IT-erfarenheten. VD:n ringde idag och bad om min tillåtelse att skicka en presentation av mig till några kunder. De som intervjuade mig i måndags tyckte att jag skulle passa alldeles perfekt på företaget.

Nu är det två konsultfirmor som jagar kunduppdrag åt mig, först till kvarn vinner. Och på fredag ska jag på ny intervju på ett annat jobb. Och på tisdag. Och nästa torsdag.

Helga är på g. Snart har hon ett nytt jobb.

Tror jag, tralala.

Citatquiz

Häromdagen var jag alldeles utschasad och lite olycklig efter att ha stångats och kämpat med båda mina söner. Ska det verkligen vara så här, frågade jag mig.

Som så ofta hittade jag tröst i litteraturen. Den här gissar ni lätt, eller hur?

Först i början satt vi stilla och tittade ut genom fönstret, men sedan blev vi trötta på det. Q och jag gick ut i korridoren och in i andra kupéer och pratade med folk som vi inte kände. Men ibland gick vi tillbaka till mamma, för att hon inte skulle bli orolig. Mamma satt och berättade sagor i ett kör för Y för att Y skulle sitta stilla. Hon ville inte att Y skulle gå ut i korridoren, för man vet aldrig vad Y tar sej till, sa mamma.

"Berätta om bockarna Bruse, annars går jag ut i korridoren", sa Y.

Vi åt smörgåsar och drack sockerdricka på tåget. Rätt som det var tog Y en skiva prickig korv från sin smörgås och satte fast på fönstret. Mamma blev så arg på henne för det och sa:

"Varför smetar du korven på fönstret?"

"Jo, för den klibbar fast mycket bättre än köttbullarna", sa Y.

Då blev mamma ännu argare på henne. Och mamma fick gnida fönstret med hushållspapper länge länge innan det blev rent efter Y:s korv.

En gång när tåget stannade vid en station hittade Q på att han och jag skulle gå av ett litet tag och få lite frisk luft. Vi kunde inte få opp dörren, men det var en tant som hjälpte oss.

"Ska ni verkligen av vid den här stationen", sa hon.

"Ja", sa vi.

För vi skulle ju av, men vi skulle på igen förstås.

När vi hade kommit av tåget gick vi ända bort till den sista vagnen, och just innan tåget skulle gå igen hoppade vi opp på den sista vagnen och gick genom hela tåget tills vi kom till vår egen kupé. När vi kom dit fick vi se mamma och den där damen, som hade hjälpt oss med dörren stå och prata med konduktören och mamma skrek:

"Ni måste stanna tåget, för mina barn har klivit av."

Men just då kom vi fram, och Q sa:

"Fast vi har klivit på igen."

Då grät mamma, och konduktören och den där tanten som hade hjälpt oss att öppna dörren grälade på oss. Fast varför skulle tanten gräla när det var hon som hade hjälpt oss?

"Nu går ni in och sätter er i kupé hos Y och rör er inte ur fläcken", sa mamma.

Men Y var inte i kupén. Hon var försvunnen. Då började mamma nästan gråta igen. Vi gick allihop och letade efter Y. Och till sist hittade vi henne i en kupé mycket längre bort........ Då tog mamma ett hårt tag i armen på Y och drog iväg med henne till vår egen kupé. Och där fick vi sitta alldeles, alldeles stilla, för mamma var arg på oss och sa att det skulle vara lättare att se efter en hel skock yra kalvar än att se efter oss.

Utgivningsåret är 1958. De flesta av bokens miljöer saknar helt koppling till Q:s vardag. Men beskrivningen av barn och föräldrar och deras beteenden är tidlös och ärlig, och fängslar oss båda. Och tröstar mig. Det ska nog vara precis ungefär så här.

Citatquiz

Häromdagen var jag alldeles utschasad och lite olycklig efter att ha stångats och kämpat med båda mina söner. Ska det verkligen vara så här, frågade jag mig.

Som så ofta hittade jag tröst i litteraturen. Den här gissar ni lätt, eller hur?

Först i början satt vi stilla och tittade ut genom fönstret, men sedan blev vi trötta på det. Q och jag gick ut i korridoren och in i andra kupéer och pratade med folk som vi inte kände. Men ibland gick vi tillbaka till mamma, för att hon inte skulle bli orolig. Mamma satt och berättade sagor i ett kör för Y för att Y skulle sitta stilla. Hon ville inte att Y skulle gå ut i korridoren, för man vet aldrig vad Y tar sej till, sa mamma.

"Berätta om bockarna Bruse, annars går jag ut i korridoren", sa Y.

Vi åt smörgåsar och drack sockerdricka på tåget. Rätt som det var tog Y en skiva prickig korv från sin smörgås och satte fast på fönstret. Mamma blev så arg på henne för det och sa:

"Varför smetar du korven på fönstret?"

"Jo, för den klibbar fast mycket bättre än köttbullarna", sa Y.

Då blev mamma ännu argare på henne. Och mamma fick gnida fönstret med hushållspapper länge länge innan det blev rent efter Y:s korv.

En gång när tåget stannade vid en station hittade Q på att han och jag skulle gå av ett litet tag och få lite frisk luft. Vi kunde inte få opp dörren, men det var en tant som hjälpte oss.

"Ska ni verkligen av vid den här stationen", sa hon.

"Ja", sa vi.

För vi skulle ju av, men vi skulle på igen förstås.

När vi hade kommit av tåget gick vi ända bort till den sista vagnen, och just innan tåget skulle gå igen hoppade vi opp på den sista vagnen och gick genom hela tåget tills vi kom till vår egen kupé. När vi kom dit fick vi se mamma och den där damen, som hade hjälpt oss med dörren stå och prata med konduktören och mamma skrek:

"Ni måste stanna tåget, för mina barn har klivit av."

Men just då kom vi fram, och Q sa:

"Fast vi har klivit på igen."

Då grät mamma, och konduktören och den där tanten som hade hjälpt oss att öppna dörren grälade på oss. Fast varför skulle tanten gräla när det var hon som hade hjälpt oss?

"Nu går ni in och sätter er i kupé hos Y och rör er inte ur fläcken", sa mamma.

Men Y var inte i kupén. Hon var försvunnen. Då började mamma nästan gråta igen. Vi gick allihop och letade efter Y. Och till sist hittade vi henne i en kupé mycket längre bort........ Då tog mamma ett hårt tag i armen på Y och drog iväg med henne till vår egen kupé. Och där fick vi sitta alldeles, alldeles stilla, för mamma var arg på oss och sa att det skulle vara lättare att se efter en hel skock yra kalvar än att se efter oss.

Utgivningsåret är 1958. De flesta av bokens miljöer saknar helt koppling till Q:s vardag. Men beskrivningen av barn och föräldrar och deras beteenden är tidlös och ärlig, och fängslar oss båda. Och tröstar mig. Det ska nog vara precis ungefär så här.

Det är skillnad faktiskt

Y, lilla myran, lilla bebisen, som faktiskt inte kryper längre utan går, snurrar, skuttar, springer och hoppar, och som blir alltmer en egen person och alltmer upptar en alldeles egen plats i vår familj - nästan dagligen säger vi till varann "vad han har blivit stor" - förutom allt annat han har lärt sig har han också gjort en mycket stor upptäckt.

Ilska.

Idag och igår låg Y och gallskrek och sparkade i ungefär femton minuter. Jag höll mig i närheten hela tiden, småpratade med honom, gjorde ansatser till att lyfta upp och trösta. De avvisades kraftfullt. Till sist lugnade han sig, och båda gångerna var det för att han distraherades av något.

Ja. Så nu har vi två stycken som slänger sig på golvet och sparkar och vrålar.

Vari ligger skillnaden? Jo, jag har inte den blekaste aning vad det var Y var så förbannad över.

Y, min lilla myra. Överst på din to-do-list: lära dig prata.

Det är skillnad faktiskt

Y, lilla myran, lilla bebisen, som faktiskt inte kryper längre utan går, snurrar, skuttar, springer och hoppar, och som blir alltmer en egen person och alltmer upptar en alldeles egen plats i vår familj - nästan dagligen säger vi till varann "vad han har blivit stor" - förutom allt annat han har lärt sig har han också gjort en mycket stor upptäckt.

Ilska.

Idag och igår låg Y och gallskrek och sparkade i ungefär femton minuter. Jag höll mig i närheten hela tiden, småpratade med honom, gjorde ansatser till att lyfta upp och trösta. De avvisades kraftfullt. Till sist lugnade han sig, och båda gångerna var det för att han distraherades av något.

Ja. Så nu har vi två stycken som slänger sig på golvet och sparkar och vrålar.

Vari ligger skillnaden? Jo, jag har inte den blekaste aning vad det var Y var så förbannad över.

Y, min lilla myra. Överst på din to-do-list: lära dig prata.