För en dryg månad sedan var jag ganska modfälld över utsikterna på jobbfronten. Jag sökte och sökte, men inget hände. Första mars är det tänkt att O ska ta över här hemma, och det verkade allt mer osannolikt att jag skulle ha ett nytt jobb innan dess. Visst kan jag gå tillbaka till mitt gamla, men inte gärna.
Men så en vecka före jul damp ett mejl ner. Från den trevlige chefen, som meddelade att han skulle gå på julledighet, men ville hålla kontakten. Hör för all del av dig om du får nytt jobb före den 10 januari, skrev han.
Välsignade karl, tänkte jag. Så fort går det inte. Det är knappast huggsexa om det jag kan erbjuda.
På söndagkvällen satt jag uppe sent och surfade, och sökte två jobb. Jag funderade nästan på att strunta i dem, fast de var intressanta.
På måndag morgon ringer telefonen och på onsdagen fick jag komma på intervju på det ena. Dagen före julafton ringde de tillbaka och vill träffa mig på en andra intervju direkt efter nyår.
Och igår kom ett mejl från det andra jobbet jag sökt. Din profil är intressant, får vi träffa dig efter nyår för att diskutera eventuell anställning?
Nej, jag ska inte ropa hej ännu. Bara lite försiktigt så att ingen hör. Hej!
2010-12-30
It never rains, but it pours
För en dryg månad sedan var jag ganska modfälld över utsikterna på jobbfronten. Jag sökte och sökte, men inget hände. Första mars är det tänkt att O ska ta över här hemma, och det verkade allt mer osannolikt att jag skulle ha ett nytt jobb innan dess. Visst kan jag gå tillbaka till mitt gamla, men inte gärna.
Men så en vecka före jul damp ett mejl ner. Från den trevlige chefen, som meddelade att han skulle gå på julledighet, men ville hålla kontakten. Hör för all del av dig om du får nytt jobb före den 10 januari, skrev han.
Välsignade karl, tänkte jag. Så fort går det inte. Det är knappast huggsexa om det jag kan erbjuda.
På söndagkvällen satt jag uppe sent och surfade, och sökte två jobb. Jag funderade nästan på att strunta i dem, fast de var intressanta.
På måndag morgon ringer telefonen och på onsdagen fick jag komma på intervju på det ena. Dagen före julafton ringde de tillbaka och vill träffa mig på en andra intervju direkt efter nyår.
Och igår kom ett mejl från det andra jobbet jag sökt. Din profil är intressant, får vi träffa dig efter nyår för att diskutera eventuell anställning?
Nej, jag ska inte ropa hej ännu. Bara lite försiktigt så att ingen hör. Hej!
Men så en vecka före jul damp ett mejl ner. Från den trevlige chefen, som meddelade att han skulle gå på julledighet, men ville hålla kontakten. Hör för all del av dig om du får nytt jobb före den 10 januari, skrev han.
Välsignade karl, tänkte jag. Så fort går det inte. Det är knappast huggsexa om det jag kan erbjuda.
På söndagkvällen satt jag uppe sent och surfade, och sökte två jobb. Jag funderade nästan på att strunta i dem, fast de var intressanta.
På måndag morgon ringer telefonen och på onsdagen fick jag komma på intervju på det ena. Dagen före julafton ringde de tillbaka och vill träffa mig på en andra intervju direkt efter nyår.
Och igår kom ett mejl från det andra jobbet jag sökt. Din profil är intressant, får vi träffa dig efter nyår för att diskutera eventuell anställning?
Nej, jag ska inte ropa hej ännu. Bara lite försiktigt så att ingen hör. Hej!
2010-12-29
Mellandagsgnäll
Vi är bjudna på nyårsfest i Göteborg. Gamla goda vänner som vi inte sett på länge. Andra gamla goda vänner som bor i en annan stad kommer också. Det blir säkert jättetrevligt.
Men här sitter jag och surar. Känner efter och känner i hela kroppen hur jag inte vill. Inte vill packa barnkläder, gosedjur, välling, nappflaskor, festkläder, strumpbyxor (vafan ska jag ha på mig förresten, fet som jag är?), mediciner, nässpray och så vidare i all oändlighet. Hur jag inte vill sitta i bilen två gånger sex timmar. Inte vill sova på främmande madrasser på främmande golv.
Men O vill absolut åka. Ingen diskussion. Vi har tackat ja och lovat, vännerna blir så besvikna. (Det finns en särskild historia om dessa vänner, som jag inte drar nu. I korthet: de har inte haft det lätt.) Vi skulle ha tackat nej från början i så fall, menar han, och det har han förstås rätt i. Han tar barnen och åker själv om inte jag vill.
Nyårshelg på egen hand? Tre-fyra nätter ensam? Lockande på ett sätt. Men nej. Jag vill faktiskt inte. Jag skulle sakna dem för mycket.
Av två onda ting väljer man det minst onda. Jag ska strax börja packa.
Men här sitter jag och surar. Känner efter och känner i hela kroppen hur jag inte vill. Inte vill packa barnkläder, gosedjur, välling, nappflaskor, festkläder, strumpbyxor (vafan ska jag ha på mig förresten, fet som jag är?), mediciner, nässpray och så vidare i all oändlighet. Hur jag inte vill sitta i bilen två gånger sex timmar. Inte vill sova på främmande madrasser på främmande golv.
Men O vill absolut åka. Ingen diskussion. Vi har tackat ja och lovat, vännerna blir så besvikna. (Det finns en särskild historia om dessa vänner, som jag inte drar nu. I korthet: de har inte haft det lätt.) Vi skulle ha tackat nej från början i så fall, menar han, och det har han förstås rätt i. Han tar barnen och åker själv om inte jag vill.
Nyårshelg på egen hand? Tre-fyra nätter ensam? Lockande på ett sätt. Men nej. Jag vill faktiskt inte. Jag skulle sakna dem för mycket.
Av två onda ting väljer man det minst onda. Jag ska strax börja packa.
Mellandagsgnäll
Vi är bjudna på nyårsfest i Göteborg. Gamla goda vänner som vi inte sett på länge. Andra gamla goda vänner som bor i en annan stad kommer också. Det blir säkert jättetrevligt.
Men här sitter jag och surar. Känner efter och känner i hela kroppen hur jag inte vill. Inte vill packa barnkläder, gosedjur, välling, nappflaskor, festkläder, strumpbyxor (vafan ska jag ha på mig förresten, fet som jag är?), mediciner, nässpray och så vidare i all oändlighet. Hur jag inte vill sitta i bilen två gånger sex timmar. Inte vill sova på främmande madrasser på främmande golv.
Men O vill absolut åka. Ingen diskussion. Vi har tackat ja och lovat, vännerna blir så besvikna. (Det finns en särskild historia om dessa vänner, som jag inte drar nu. I korthet: de har inte haft det lätt.) Vi skulle ha tackat nej från början i så fall, menar han, och det har han förstås rätt i. Han tar barnen och åker själv om inte jag vill.
Nyårshelg på egen hand? Tre-fyra nätter ensam? Lockande på ett sätt. Men nej. Jag vill faktiskt inte. Jag skulle sakna dem för mycket.
Av två onda ting väljer man det minst onda. Jag ska strax börja packa.
Men här sitter jag och surar. Känner efter och känner i hela kroppen hur jag inte vill. Inte vill packa barnkläder, gosedjur, välling, nappflaskor, festkläder, strumpbyxor (vafan ska jag ha på mig förresten, fet som jag är?), mediciner, nässpray och så vidare i all oändlighet. Hur jag inte vill sitta i bilen två gånger sex timmar. Inte vill sova på främmande madrasser på främmande golv.
Men O vill absolut åka. Ingen diskussion. Vi har tackat ja och lovat, vännerna blir så besvikna. (Det finns en särskild historia om dessa vänner, som jag inte drar nu. I korthet: de har inte haft det lätt.) Vi skulle ha tackat nej från början i så fall, menar han, och det har han förstås rätt i. Han tar barnen och åker själv om inte jag vill.
Nyårshelg på egen hand? Tre-fyra nätter ensam? Lockande på ett sätt. Men nej. Jag vill faktiskt inte. Jag skulle sakna dem för mycket.
Av två onda ting väljer man det minst onda. Jag ska strax börja packa.
Kapten Nemo bor inte här
Jag läste den här krönikan imorse, medan jag matade Y med välling.
Alldeles nyss har jag sett filmen. Den var mycket välgjord och gripande, och mina tårar rann. Fast förmodligen inte över samma sak som alla andras.
Jag grät när den ene faderns bakgrund beskrevs, han som inte ville ha tillbaka det barn som visade sig vara hans biologiska. Man ska inte flytta barn i onödan, menade han, och det hade han goda skäl till. Barn till en ensamstående mor i Stockholm som inte klarade att ta hand om honom. Fosterbarn hos en familj i Västerbotten. Skickad fram och tillbaka några gånger.
Jag grät också när den gamla kvinnan, modern i den ena familjen, hon som trots misstro och motstånd stod på sig och hävdade att en förväxling skett, vände sig till sonen, den tillbakabytte, och frågade om han tyckte att hon gjort fel. Han som fått byta familj vid sju års ålder, som skrikande och sparkande hämtats av polis, som gått till sjöss som sjuttonåring. Han såg vänligt på henne och svarade nej. Vad annars hade han kunnat svara?
Tillbaka till Y och vällingen. Fått fel barn? Någon annans barn? Något som skaver?
Nej. Här skaver det inte. Jag ser in i Y:s svarta brunnar till ögon, ser mitt hår och taklampan speglas i dem, drunknar nästan. Faktiskt. Fast det varit och är kämpigt så skaver det inte.
Den dag du och din bror börjar intressera er för er härkomst, ska jag också vara intresserad och behjälplig. Om ni vill. Men jag vet. Ni är mina. Jag är er. Det finns andra mödrar på andra sidan jorden, jag utesluter inte dem. Jag hoppas att ni får träffa dem, om ni vill. Jag är gärna med då, om jag får.
Men ni är mina och jag är er. Alltid. Tänk så enkelt det kan vara ändå.
Alldeles nyss har jag sett filmen. Den var mycket välgjord och gripande, och mina tårar rann. Fast förmodligen inte över samma sak som alla andras.
Jag grät när den ene faderns bakgrund beskrevs, han som inte ville ha tillbaka det barn som visade sig vara hans biologiska. Man ska inte flytta barn i onödan, menade han, och det hade han goda skäl till. Barn till en ensamstående mor i Stockholm som inte klarade att ta hand om honom. Fosterbarn hos en familj i Västerbotten. Skickad fram och tillbaka några gånger.
Jag grät också när den gamla kvinnan, modern i den ena familjen, hon som trots misstro och motstånd stod på sig och hävdade att en förväxling skett, vände sig till sonen, den tillbakabytte, och frågade om han tyckte att hon gjort fel. Han som fått byta familj vid sju års ålder, som skrikande och sparkande hämtats av polis, som gått till sjöss som sjuttonåring. Han såg vänligt på henne och svarade nej. Vad annars hade han kunnat svara?
Tillbaka till Y och vällingen. Fått fel barn? Någon annans barn? Något som skaver?
Nej. Här skaver det inte. Jag ser in i Y:s svarta brunnar till ögon, ser mitt hår och taklampan speglas i dem, drunknar nästan. Faktiskt. Fast det varit och är kämpigt så skaver det inte.
Den dag du och din bror börjar intressera er för er härkomst, ska jag också vara intresserad och behjälplig. Om ni vill. Men jag vet. Ni är mina. Jag är er. Det finns andra mödrar på andra sidan jorden, jag utesluter inte dem. Jag hoppas att ni får träffa dem, om ni vill. Jag är gärna med då, om jag får.
Men ni är mina och jag är er. Alltid. Tänk så enkelt det kan vara ändå.
Kapten Nemo bor inte här
Jag läste den här krönikan imorse, medan jag matade Y med välling.
Alldeles nyss har jag sett filmen. Den var mycket välgjord och gripande, och mina tårar rann. Fast förmodligen inte över samma sak som alla andras.
Jag grät när den ene faderns bakgrund beskrevs, han som inte ville ha tillbaka det barn som visade sig vara hans biologiska. Man ska inte flytta barn i onödan, menade han, och det hade han goda skäl till. Barn till en ensamstående mor i Stockholm som inte klarade att ta hand om honom. Fosterbarn hos en familj i Västerbotten. Skickad fram och tillbaka några gånger.
Jag grät också när den gamla kvinnan, modern i den ena familjen, hon som trots misstro och motstånd stod på sig och hävdade att en förväxling skett, vände sig till sonen, den tillbakabytte, och frågade om han tyckte att hon gjort fel. Han som fått byta familj vid sju års ålder, som skrikande och sparkande hämtats av polis, som gått till sjöss som sjuttonåring. Han såg vänligt på henne och svarade nej. Vad annars hade han kunnat svara?
Tillbaka till Y och vällingen. Fått fel barn? Någon annans barn? Något som skaver?
Nej. Här skaver det inte. Jag ser in i Y:s svarta brunnar till ögon, ser mitt hår och taklampan speglas i dem, drunknar nästan. Faktiskt. Fast det varit och är kämpigt så skaver det inte.
Den dag du och din bror börjar intressera er för er härkomst, ska jag också vara intresserad och behjälplig. Om ni vill. Men jag vet. Ni är mina. Jag är er. Det finns andra mödrar på andra sidan jorden, jag utesluter inte dem. Jag hoppas att ni får träffa dem, om ni vill. Jag är gärna med då, om jag får.
Men ni är mina och jag är er. Alltid. Tänk så enkelt det kan vara ändå.
Alldeles nyss har jag sett filmen. Den var mycket välgjord och gripande, och mina tårar rann. Fast förmodligen inte över samma sak som alla andras.
Jag grät när den ene faderns bakgrund beskrevs, han som inte ville ha tillbaka det barn som visade sig vara hans biologiska. Man ska inte flytta barn i onödan, menade han, och det hade han goda skäl till. Barn till en ensamstående mor i Stockholm som inte klarade att ta hand om honom. Fosterbarn hos en familj i Västerbotten. Skickad fram och tillbaka några gånger.
Jag grät också när den gamla kvinnan, modern i den ena familjen, hon som trots misstro och motstånd stod på sig och hävdade att en förväxling skett, vände sig till sonen, den tillbakabytte, och frågade om han tyckte att hon gjort fel. Han som fått byta familj vid sju års ålder, som skrikande och sparkande hämtats av polis, som gått till sjöss som sjuttonåring. Han såg vänligt på henne och svarade nej. Vad annars hade han kunnat svara?
Tillbaka till Y och vällingen. Fått fel barn? Någon annans barn? Något som skaver?
Nej. Här skaver det inte. Jag ser in i Y:s svarta brunnar till ögon, ser mitt hår och taklampan speglas i dem, drunknar nästan. Faktiskt. Fast det varit och är kämpigt så skaver det inte.
Den dag du och din bror börjar intressera er för er härkomst, ska jag också vara intresserad och behjälplig. Om ni vill. Men jag vet. Ni är mina. Jag är er. Det finns andra mödrar på andra sidan jorden, jag utesluter inte dem. Jag hoppas att ni får träffa dem, om ni vill. Jag är gärna med då, om jag får.
Men ni är mina och jag är er. Alltid. Tänk så enkelt det kan vara ändå.
2010-12-28
Tillbud
Q lekte i sitt rum idag med dörren stängd, som han ofta gör för att slippa klåfingrig lillebror. Vi hörde ett rejält brak och sedan hjärtskärande skrik. Han hade trillat ner från sin våningssäng med ansiktet före.
Strömmande näsblod och ylande vrål. Det skrämde mig mest, att jag knappt fick kontakt med honom, min pojke som annars ruskar av sig det mesta. Så vi åkte faktiskt till akuten. Väl framme började den gamla vanliga Q komma tillbaka igen (Jag tappade fotfästet, förklarade han värdigt för doktorn), men doktorn undersökte noga och verkade inte tycka att vi kommit i onödan. Ett par rejäla skrubbsår och svullnad över tinningen blev det.
Doktorn: Vilken sorts golv föll han på?
Jag: Trägolv med matta.
Q: Hård matta!
Så passade jag på att visa upp hans brännsår också som han fick på armen för en vecka sedan när han hjälpte pappa grädda pannkakor. En blåsa av en femkronas storlek som nu blivit ett sår. Men det var torrt och fint och vi fick ett specialförband som ska sitta på i en vecka.
Efter dessa strapatser åkte vi till leksaksaffären och köpte några Bakugan. Vet ni inte vad det är? Var glada för det. Ett djävulens påfund, närmare bestämt små plastbollar som utvecklas till märkliga formationer när man kastar dem i golvet. Som gjorda för att tappa bort. Ohemult dyra. Finns i massor av varianter, och den man har köpt är förstås alltid fel.
Mitt erbjudande att istället köpa en kartong Duplo med bil och husvagn (tre gånger dyrare) förkastades direkt. Fast det förstås, jag var ju dum nog att dra århundradets sämsta argument, att då kan lillebror också vara med och leka.
Strömmande näsblod och ylande vrål. Det skrämde mig mest, att jag knappt fick kontakt med honom, min pojke som annars ruskar av sig det mesta. Så vi åkte faktiskt till akuten. Väl framme började den gamla vanliga Q komma tillbaka igen (Jag tappade fotfästet, förklarade han värdigt för doktorn), men doktorn undersökte noga och verkade inte tycka att vi kommit i onödan. Ett par rejäla skrubbsår och svullnad över tinningen blev det.
Doktorn: Vilken sorts golv föll han på?
Jag: Trägolv med matta.
Q: Hård matta!
Så passade jag på att visa upp hans brännsår också som han fick på armen för en vecka sedan när han hjälpte pappa grädda pannkakor. En blåsa av en femkronas storlek som nu blivit ett sår. Men det var torrt och fint och vi fick ett specialförband som ska sitta på i en vecka.
Efter dessa strapatser åkte vi till leksaksaffären och köpte några Bakugan. Vet ni inte vad det är? Var glada för det. Ett djävulens påfund, närmare bestämt små plastbollar som utvecklas till märkliga formationer när man kastar dem i golvet. Som gjorda för att tappa bort. Ohemult dyra. Finns i massor av varianter, och den man har köpt är förstås alltid fel.
Mitt erbjudande att istället köpa en kartong Duplo med bil och husvagn (tre gånger dyrare) förkastades direkt. Fast det förstås, jag var ju dum nog att dra århundradets sämsta argument, att då kan lillebror också vara med och leka.
Tillbud
Q lekte i sitt rum idag med dörren stängd, som han ofta gör för att slippa klåfingrig lillebror. Vi hörde ett rejält brak och sedan hjärtskärande skrik. Han hade trillat ner från sin våningssäng med ansiktet före.
Strömmande näsblod och ylande vrål. Det skrämde mig mest, att jag knappt fick kontakt med honom, min pojke som annars ruskar av sig det mesta. Så vi åkte faktiskt till akuten. Väl framme började den gamla vanliga Q komma tillbaka igen (Jag tappade fotfästet, förklarade han värdigt för doktorn), men doktorn undersökte noga och verkade inte tycka att vi kommit i onödan. Ett par rejäla skrubbsår och svullnad över tinningen blev det.
Doktorn: Vilken sorts golv föll han på?
Jag: Trägolv med matta.
Q: Hård matta!
Så passade jag på att visa upp hans brännsår också som han fick på armen för en vecka sedan när han hjälpte pappa grädda pannkakor. En blåsa av en femkronas storlek som nu blivit ett sår. Men det var torrt och fint och vi fick ett specialförband som ska sitta på i en vecka.
Efter dessa strapatser åkte vi till leksaksaffären och köpte några Bakugan. Vet ni inte vad det är? Var glada för det. Ett djävulens påfund, närmare bestämt små plastbollar som utvecklas till märkliga formationer när man kastar dem i golvet. Som gjorda för att tappa bort. Ohemult dyra. Finns i massor av varianter, och den man har köpt är förstås alltid fel.
Mitt erbjudande att istället köpa en kartong Duplo med bil och husvagn (tre gånger dyrare) förkastades direkt. Fast det förstås, jag var ju dum nog att dra århundradets sämsta argument, att då kan lillebror också vara med och leka.
Strömmande näsblod och ylande vrål. Det skrämde mig mest, att jag knappt fick kontakt med honom, min pojke som annars ruskar av sig det mesta. Så vi åkte faktiskt till akuten. Väl framme började den gamla vanliga Q komma tillbaka igen (Jag tappade fotfästet, förklarade han värdigt för doktorn), men doktorn undersökte noga och verkade inte tycka att vi kommit i onödan. Ett par rejäla skrubbsår och svullnad över tinningen blev det.
Doktorn: Vilken sorts golv föll han på?
Jag: Trägolv med matta.
Q: Hård matta!
Så passade jag på att visa upp hans brännsår också som han fick på armen för en vecka sedan när han hjälpte pappa grädda pannkakor. En blåsa av en femkronas storlek som nu blivit ett sår. Men det var torrt och fint och vi fick ett specialförband som ska sitta på i en vecka.
Efter dessa strapatser åkte vi till leksaksaffären och köpte några Bakugan. Vet ni inte vad det är? Var glada för det. Ett djävulens påfund, närmare bestämt små plastbollar som utvecklas till märkliga formationer när man kastar dem i golvet. Som gjorda för att tappa bort. Ohemult dyra. Finns i massor av varianter, och den man har köpt är förstås alltid fel.
Mitt erbjudande att istället köpa en kartong Duplo med bil och husvagn (tre gånger dyrare) förkastades direkt. Fast det förstås, jag var ju dum nog att dra århundradets sämsta argument, att då kan lillebror också vara med och leka.
2010-12-24
2010-12-22
Julens budskap
Morfar har varit här igen. Han och Q har utsmyckat pepparkakor med kristyr. Morfar spritsade texten och Q duttade färgerna. Resultatet talar för sig själv, inte sant?
(Ja, det är en grisbjörn uppe till höger.)
(Ja, det är en grisbjörn uppe till höger.)
Julens budskap
Morfar har varit här igen. Han och Q har utsmyckat pepparkakor med kristyr. Morfar spritsade texten och Q duttade färgerna. Resultatet talar för sig själv, inte sant?
(Ja, det är en grisbjörn uppe till höger.)
(Ja, det är en grisbjörn uppe till höger.)
2010-12-21
Sakletarrondo
När vi skulle åka till Gotland för att fira min 40-årsdag i september kunde jag inte hitta tygdelarna till vår ihopfällbara sulky. Jag hade tvättat dem och lagt dem i en papperspåse som jag ställt i källaren. Kvällen blev nästan förstörd, jag var så arg. Till slut sansade jag mig och lyssnade på O som försäkrade att vi skulle klara oss utan sulky. Och det gjorde vi förstås.
Någon månad senare åkte vi till Sommarön och direkt därifrån till Göteborg där jag stannade ett par dagar med barnen medan O åkte hem och jobbade. När vi kom hem insåg jag att jag saknade Y:s galonbyxor och ett par av hans mjukisbyxor. Som jag letade! Under detta letande snubblade jag plötsligt över en papperskasse. Som innehöll delarna till sulkyn. Jo, för O hade röjt lite i källaren under vår bortavaro. Flyttat på några lådor hit och dit, lyft på någon kasse, ställt den på ett annat ställe.
Men byxorna förblev borta.
Jaha, så blev det december och plötsligt funkade inte kameran längre. Batterierna behövde laddas. Jag tar alltid med mig batteriladdaren när vi reser, sa O. Den ligger säkert kvar i någon slarvigt urpackad väska sedan besöket på Sommarön. Förresten, är inte bebisvakten också försvunnen? Den hade vi säkert med oss dit.
Alla väskor letades fram och rotades igenom. Tji batteriladdare, dito bebisvakt. Däremot hittade vi de försvunna regnbyxorna. Och mjukisbyxorna, de låg längst ner i tvättkorgen under O:s tjocktröjor som han aldrig kommit sig för att tvätta.
Nu har vi köpt en ny batteriladdare, för vi ville förstås kunna använda kameran på Y:s ettårskalas.
Men bebisvakten är borta.
Hoppas det snart försvinner någon ny grej som vi kan leta efter istället. Då hittar vi den säkert.
Någon månad senare åkte vi till Sommarön och direkt därifrån till Göteborg där jag stannade ett par dagar med barnen medan O åkte hem och jobbade. När vi kom hem insåg jag att jag saknade Y:s galonbyxor och ett par av hans mjukisbyxor. Som jag letade! Under detta letande snubblade jag plötsligt över en papperskasse. Som innehöll delarna till sulkyn. Jo, för O hade röjt lite i källaren under vår bortavaro. Flyttat på några lådor hit och dit, lyft på någon kasse, ställt den på ett annat ställe.
Men byxorna förblev borta.
Jaha, så blev det december och plötsligt funkade inte kameran längre. Batterierna behövde laddas. Jag tar alltid med mig batteriladdaren när vi reser, sa O. Den ligger säkert kvar i någon slarvigt urpackad väska sedan besöket på Sommarön. Förresten, är inte bebisvakten också försvunnen? Den hade vi säkert med oss dit.
Alla väskor letades fram och rotades igenom. Tji batteriladdare, dito bebisvakt. Däremot hittade vi de försvunna regnbyxorna. Och mjukisbyxorna, de låg längst ner i tvättkorgen under O:s tjocktröjor som han aldrig kommit sig för att tvätta.
Nu har vi köpt en ny batteriladdare, för vi ville förstås kunna använda kameran på Y:s ettårskalas.
Men bebisvakten är borta.
Hoppas det snart försvinner någon ny grej som vi kan leta efter istället. Då hittar vi den säkert.
Sakletarrondo
När vi skulle åka till Gotland för att fira min 40-årsdag i september kunde jag inte hitta tygdelarna till vår ihopfällbara sulky. Jag hade tvättat dem och lagt dem i en papperspåse som jag ställt i källaren. Kvällen blev nästan förstörd, jag var så arg. Till slut sansade jag mig och lyssnade på O som försäkrade att vi skulle klara oss utan sulky. Och det gjorde vi förstås.
Någon månad senare åkte vi till Sommarön och direkt därifrån till Göteborg där jag stannade ett par dagar med barnen medan O åkte hem och jobbade. När vi kom hem insåg jag att jag saknade Y:s galonbyxor och ett par av hans mjukisbyxor. Som jag letade! Under detta letande snubblade jag plötsligt över en papperskasse. Som innehöll delarna till sulkyn. Jo, för O hade röjt lite i källaren under vår bortavaro. Flyttat på några lådor hit och dit, lyft på någon kasse, ställt den på ett annat ställe.
Men byxorna förblev borta.
Jaha, så blev det december och plötsligt funkade inte kameran längre. Batterierna behövde laddas. Jag tar alltid med mig batteriladdaren när vi reser, sa O. Den ligger säkert kvar i någon slarvigt urpackad väska sedan besöket på Sommarön. Förresten, är inte bebisvakten också försvunnen? Den hade vi säkert med oss dit.
Alla väskor letades fram och rotades igenom. Tji batteriladdare, dito bebisvakt. Däremot hittade vi de försvunna regnbyxorna. Och mjukisbyxorna, de låg längst ner i tvättkorgen under O:s tjocktröjor som han aldrig kommit sig för att tvätta.
Nu har vi köpt en ny batteriladdare, för vi ville förstås kunna använda kameran på Y:s ettårskalas.
Men bebisvakten är borta.
Hoppas det snart försvinner någon ny grej som vi kan leta efter istället. Då hittar vi den säkert.
Någon månad senare åkte vi till Sommarön och direkt därifrån till Göteborg där jag stannade ett par dagar med barnen medan O åkte hem och jobbade. När vi kom hem insåg jag att jag saknade Y:s galonbyxor och ett par av hans mjukisbyxor. Som jag letade! Under detta letande snubblade jag plötsligt över en papperskasse. Som innehöll delarna till sulkyn. Jo, för O hade röjt lite i källaren under vår bortavaro. Flyttat på några lådor hit och dit, lyft på någon kasse, ställt den på ett annat ställe.
Men byxorna förblev borta.
Jaha, så blev det december och plötsligt funkade inte kameran längre. Batterierna behövde laddas. Jag tar alltid med mig batteriladdaren när vi reser, sa O. Den ligger säkert kvar i någon slarvigt urpackad väska sedan besöket på Sommarön. Förresten, är inte bebisvakten också försvunnen? Den hade vi säkert med oss dit.
Alla väskor letades fram och rotades igenom. Tji batteriladdare, dito bebisvakt. Däremot hittade vi de försvunna regnbyxorna. Och mjukisbyxorna, de låg längst ner i tvättkorgen under O:s tjocktröjor som han aldrig kommit sig för att tvätta.
Nu har vi köpt en ny batteriladdare, för vi ville förstås kunna använda kameran på Y:s ettårskalas.
Men bebisvakten är borta.
Hoppas det snart försvinner någon ny grej som vi kan leta efter istället. Då hittar vi den säkert.
2010-12-20
Några Q-repliker
Förra veckan, i Göteborg:
-Q, när vi är på Liseberg kan vi leta efter en julklapp till din dagmamma. En fin julgranskula kanske.
-Jaa! Eller ett gott vin kanske!
Idag hämtade vi Q:s glasögon hos optikern. De satt på hela kvällen, han kommenterade dem inte ens. Jag håller andan och hoppas att det går lika bra framöver. På sängkanten tar han av sig dem och lägger dem nästan ömt i det nya fodralet med dinosaurier på.
Jag (berömmande): Vad duktig du är med dina glasögon.
Q (belåtet): Jag sköter dem så bra. Det är nästan som att ha ett husdjur faktiskt.
-Q, när vi är på Liseberg kan vi leta efter en julklapp till din dagmamma. En fin julgranskula kanske.
-Jaa! Eller ett gott vin kanske!
Idag hämtade vi Q:s glasögon hos optikern. De satt på hela kvällen, han kommenterade dem inte ens. Jag håller andan och hoppas att det går lika bra framöver. På sängkanten tar han av sig dem och lägger dem nästan ömt i det nya fodralet med dinosaurier på.
Jag (berömmande): Vad duktig du är med dina glasögon.
Q (belåtet): Jag sköter dem så bra. Det är nästan som att ha ett husdjur faktiskt.
Några Q-repliker
Förra veckan, i Göteborg:
-Q, när vi är på Liseberg kan vi leta efter en julklapp till din dagmamma. En fin julgranskula kanske.
-Jaa! Eller ett gott vin kanske!
Idag hämtade vi Q:s glasögon hos optikern. De satt på hela kvällen, han kommenterade dem inte ens. Jag håller andan och hoppas att det går lika bra framöver. På sängkanten tar han av sig dem och lägger dem nästan ömt i det nya fodralet med dinosaurier på.
Jag (berömmande): Vad duktig du är med dina glasögon.
Q (belåtet): Jag sköter dem så bra. Det är nästan som att ha ett husdjur faktiskt.
-Q, när vi är på Liseberg kan vi leta efter en julklapp till din dagmamma. En fin julgranskula kanske.
-Jaa! Eller ett gott vin kanske!
Idag hämtade vi Q:s glasögon hos optikern. De satt på hela kvällen, han kommenterade dem inte ens. Jag håller andan och hoppas att det går lika bra framöver. På sängkanten tar han av sig dem och lägger dem nästan ömt i det nya fodralet med dinosaurier på.
Jag (berömmande): Vad duktig du är med dina glasögon.
Q (belåtet): Jag sköter dem så bra. Det är nästan som att ha ett husdjur faktiskt.
Citatquiz - en gammal bekant
Jag gjorde en djupdykning i mammas källare och rotade igenom det som jag trodde var min systers kvarlämnade böcker. Och si, då träffade jag en gammal vän som jag trott gått förlorad. Nej, vad säger jag förresten, vän? Denne man har alltför stor integritet för att kallas min vän. Men en kär gammal bekant är han, många trivsamma timmar har jag tillbringat i hans sällskap. Så här introduceras han i världslitteraturen:
Snart hördes ljudet av reglar, som drogs ifrån, dörren gick upp, och två män steg in.
Den ene var undersätsig, bredaxlad och kraftigt byggd. Han hade tjockt svart hår och stora mustascher. Hela hans uppträdande karaktäriserades av sydländsk livlighet. Den andre var en av de ståtligaste karlar jag någonsin sett. Han var högrest, med blek hy och ett ansikte som tydde på själsstyrka och mod. Pannan var hög och bred, näsan rak, munnen fint formad. Blicken i hans mörka ögon var lugn och stolt. Åldern var svår att avgöra. Han kunde vara vad som helst mellan 35 och 50 år.
Båda männen hade stövlar av sälskinn och praktiska kläder, som gav dem stor rörelsefrihet.
Den längste av dem, som tydligen var befälhavaren ombord, granskade oss uppmärksamt utan att säga ett ord. Sedan vände han sig till sin följeslagare och sade några ord på ett välklingande språk, som jag inte kände till. Den andre skakade på huvudet och yttrade något obegripligt. Sedan riktade han en frågande blick på mig.
Nå, vem är han, den långe vackre mannen med själsstyrka och mod?
Snart hördes ljudet av reglar, som drogs ifrån, dörren gick upp, och två män steg in.
Den ene var undersätsig, bredaxlad och kraftigt byggd. Han hade tjockt svart hår och stora mustascher. Hela hans uppträdande karaktäriserades av sydländsk livlighet. Den andre var en av de ståtligaste karlar jag någonsin sett. Han var högrest, med blek hy och ett ansikte som tydde på själsstyrka och mod. Pannan var hög och bred, näsan rak, munnen fint formad. Blicken i hans mörka ögon var lugn och stolt. Åldern var svår att avgöra. Han kunde vara vad som helst mellan 35 och 50 år.
Båda männen hade stövlar av sälskinn och praktiska kläder, som gav dem stor rörelsefrihet.
Den längste av dem, som tydligen var befälhavaren ombord, granskade oss uppmärksamt utan att säga ett ord. Sedan vände han sig till sin följeslagare och sade några ord på ett välklingande språk, som jag inte kände till. Den andre skakade på huvudet och yttrade något obegripligt. Sedan riktade han en frågande blick på mig.
Nå, vem är han, den långe vackre mannen med själsstyrka och mod?
Citatquiz - en gammal bekant
Jag gjorde en djupdykning i mammas källare och rotade igenom det som jag trodde var min systers kvarlämnade böcker. Och si, då träffade jag en gammal vän som jag trott gått förlorad. Nej, vad säger jag förresten, vän? Denne man har alltför stor integritet för att kallas min vän. Men en kär gammal bekant är han, många trivsamma timmar har jag tillbringat i hans sällskap. Så här introduceras han i världslitteraturen:
Snart hördes ljudet av reglar, som drogs ifrån, dörren gick upp, och två män steg in.
Den ene var undersätsig, bredaxlad och kraftigt byggd. Han hade tjockt svart hår och stora mustascher. Hela hans uppträdande karaktäriserades av sydländsk livlighet. Den andre var en av de ståtligaste karlar jag någonsin sett. Han var högrest, med blek hy och ett ansikte som tydde på själsstyrka och mod. Pannan var hög och bred, näsan rak, munnen fint formad. Blicken i hans mörka ögon var lugn och stolt. Åldern var svår att avgöra. Han kunde vara vad som helst mellan 35 och 50 år.
Båda männen hade stövlar av sälskinn och praktiska kläder, som gav dem stor rörelsefrihet.
Den längste av dem, som tydligen var befälhavaren ombord, granskade oss uppmärksamt utan att säga ett ord. Sedan vände han sig till sin följeslagare och sade några ord på ett välklingande språk, som jag inte kände till. Den andre skakade på huvudet och yttrade något obegripligt. Sedan riktade han en frågande blick på mig.
Nå, vem är han, den långe vackre mannen med själsstyrka och mod?
Snart hördes ljudet av reglar, som drogs ifrån, dörren gick upp, och två män steg in.
Den ene var undersätsig, bredaxlad och kraftigt byggd. Han hade tjockt svart hår och stora mustascher. Hela hans uppträdande karaktäriserades av sydländsk livlighet. Den andre var en av de ståtligaste karlar jag någonsin sett. Han var högrest, med blek hy och ett ansikte som tydde på själsstyrka och mod. Pannan var hög och bred, näsan rak, munnen fint formad. Blicken i hans mörka ögon var lugn och stolt. Åldern var svår att avgöra. Han kunde vara vad som helst mellan 35 och 50 år.
Båda männen hade stövlar av sälskinn och praktiska kläder, som gav dem stor rörelsefrihet.
Den längste av dem, som tydligen var befälhavaren ombord, granskade oss uppmärksamt utan att säga ett ord. Sedan vände han sig till sin följeslagare och sade några ord på ett välklingande språk, som jag inte kände till. Den andre skakade på huvudet och yttrade något obegripligt. Sedan riktade han en frågande blick på mig.
Nå, vem är han, den långe vackre mannen med själsstyrka och mod?
2010-12-19
Hemma igen
Å så skönt det är.
Två tågresor tvärs över Sverige, i bägge fallen utan förseningar. Q var himmelskt snäll och pysslade och lyssnade på musik, Y något mindre gudalik men inte värre än vilken normal ettåring som helst.
Timmarna sedan vi kom hem: barnkalas, middag med syster och blivande svåger. Många skratt.
Nu sover hela huset. Ute lyser snön. Snart sover även jag. I min alldeles egna säng.
Två tågresor tvärs över Sverige, i bägge fallen utan förseningar. Q var himmelskt snäll och pysslade och lyssnade på musik, Y något mindre gudalik men inte värre än vilken normal ettåring som helst.
Timmarna sedan vi kom hem: barnkalas, middag med syster och blivande svåger. Många skratt.
Nu sover hela huset. Ute lyser snön. Snart sover även jag. I min alldeles egna säng.
Hemma igen
Å så skönt det är.
Två tågresor tvärs över Sverige, i bägge fallen utan förseningar. Q var himmelskt snäll och pysslade och lyssnade på musik, Y något mindre gudalik men inte värre än vilken normal ettåring som helst.
Timmarna sedan vi kom hem: barnkalas, middag med syster och blivande svåger. Många skratt.
Nu sover hela huset. Ute lyser snön. Snart sover även jag. I min alldeles egna säng.
Två tågresor tvärs över Sverige, i bägge fallen utan förseningar. Q var himmelskt snäll och pysslade och lyssnade på musik, Y något mindre gudalik men inte värre än vilken normal ettåring som helst.
Timmarna sedan vi kom hem: barnkalas, middag med syster och blivande svåger. Många skratt.
Nu sover hela huset. Ute lyser snön. Snart sover även jag. I min alldeles egna säng.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)