Hello Dr Freud?

Q och jag tittar på Bolibompa, nyfödda lamm slickas rena av sin mamma.

-Vad gör fåret, mamma?
-Hon slickar sin unge, så gör alla djurmammor när ungarna precis har fötts och kommit ut ur magen på dem.
-Gjorde Mrs Kim* så med mig?

Som godnattsaga väljer Q ett inplastat häfte med bebisbilder på honom själv, från hans första tid i Korea till några månader efter hemkomst till Stockholm.

Efteråt funderar jag. Q är ganska arg på mig just nu, testar och provocerar för glatta livet. O kommer betydligt lindrigare undan. Är han arg och ledsen över att inte ha legat i min mage, att det inte är jag som har fött honom, att jag inte är hans "riktiga" mamma? Han skulle aldrig formulera det så, men känslan kanske finns där?

Jag skakar på huvudet åt mitt eget analyserade och psykologiserande. Helga Freud. Men nämner ändå saken för O, och kommer knappt halvvägs innan han avbryter. Jo, han har tänkt detsamma.

Älskade unge, om jag kunde läsa dina tankar. Fast vilken tur att jag inte kan det. Jag borde försöka fånga upp dina undringar bättre. Eller så borde jag inte alls tassa och rota utan bara flyta med och lita på din förmåga att uttrycka dina behov.

Detta är ett sådant äventyr.

*Mrs Kim är Q:s fostermamma, och en mer levande person för honom än hans biologiska mamma, men vid närmare eftertanke mindes han hur det hängde ihop, det där med vems mage och vem det var som gav välling.

Hello Dr Freud?

Q och jag tittar på Bolibompa, nyfödda lamm slickas rena av sin mamma.

-Vad gör fåret, mamma?
-Hon slickar sin unge, så gör alla djurmammor när ungarna precis har fötts och kommit ut ur magen på dem.
-Gjorde Mrs Kim* så med mig?

Som godnattsaga väljer Q ett inplastat häfte med bebisbilder på honom själv, från hans första tid i Korea till några månader efter hemkomst till Stockholm.

Efteråt funderar jag. Q är ganska arg på mig just nu, testar och provocerar för glatta livet. O kommer betydligt lindrigare undan. Är han arg och ledsen över att inte ha legat i min mage, att det inte är jag som har fött honom, att jag inte är hans "riktiga" mamma? Han skulle aldrig formulera det så, men känslan kanske finns där?

Jag skakar på huvudet åt mitt eget analyserade och psykologiserande. Helga Freud. Men nämner ändå saken för O, och kommer knappt halvvägs innan han avbryter. Jo, han har tänkt detsamma.

Älskade unge, om jag kunde läsa dina tankar. Fast vilken tur att jag inte kan det. Jag borde försöka fånga upp dina undringar bättre. Eller så borde jag inte alls tassa och rota utan bara flyta med och lita på din förmåga att uttrycka dina behov.

Detta är ett sådant äventyr.

*Mrs Kim är Q:s fostermamma, och en mer levande person för honom än hans biologiska mamma, men vid närmare eftertanke mindes han hur det hängde ihop, det där med vems mage och vem det var som gav välling.

Bryta mönster

Jag har just sett första avsnittet av Ett fall för Louise, det med pojken som var olycklig för att pappa blev så arg.

Det finns mycket att säga om både Louise Hallin och SVT:s programidé. Andra har sagt det bättre, så jag ska inte utbreda mig i ämnet. Istället ska jag prata om mig själv.

Jag kände igen mig. Både som barn och som förälder.

Jag tror att jag är en kärleksfull och tydlig mamma. Jag älskar min son och jag är bra på att tala om det, ofta och vältaligt. Jag tror också att jag är bra på att se honom som den han är och älska just det.

Men jag är också en mamma med en gräns. När den nås reagerar jag blixtsnabbt, oplanerat, instinktivt och blir skitarg med en kraft som ibland förvånar mig själv.

Jag har ett barn som är intelligent, verbalt och emotionellt välbegåvat. Han blir allt skickligare på att utforska och utmana mig. Han vet ganska väl var mina gränser finns, bättre än jag själv tror jag nästan.

Jag har en man också. Precis som Louise Hallin påpekar är dynamiken mer komplicerad än att omfatta bara relationen mellan de två parter som är i konflikt. Min man kan inte hjälpa mig i detta, för han känner inte alls igen sig. Vilket förstås påverkar samspelet i familjen.

När jag var barn var jag verbal och brådmogen och snäll. Just det sista ordet återkommer i alla beskrivningar. Jag var ett påfallande snällt och stillsamt barn.

Min mamma var mycket kärleksfull och vältalig. Är det något jag vet så är det att min mamma älskar mig. Hon var också en mamma som kunde bli blixtrande arg, så det gällde att passa sig. Men ilskan gick fort över, precis som min nu.

När jag var tre år var mamma förmodligen hårt pressad. Hon och jag bodde i en stad, pappa veckopendlade till en annan. Mamma var ganska nybakad läkare. Hon var djupt olycklig i sitt äktenskap vilket resulterade i skilsmässa ett par år senare.

Vilka scener utspelades vid morgonbestyr och dagishämtningar? Jag minns inget, inte medvetet i varje fall.

Skilsmässan ledde till att mamma blev ensam om min uppfostran. Pappa och jag höll kontakten, och han är en mycket viktig person i mitt liv, men någon vardagsförälder har han aldrig varit. Styvfar var det ännu mindre.

Med den kunskap jag har idag och enligt den föräldraideologi jag vill tro på (Juul, Gustafsson, Forster) så tror jag att jag som barn mycket väl förstod att mamma var ensam ansvarig och pressad. Alltså samarbetade jag och ställde inte till med något. Var snäll.

När jag kom i tonåren hade det varit naturligt att revoltera, kanske lite extra mycket för att kompensera min tidigare foglighet. Men då fanns ju ett litet barn till i familjen, min syster. Och mamma var deprimerad ett tag för att hon hatade sitt jobb och ville börja på ett nytt i Skellefteå dit hon ville att vi skulle flytta. Och styvfar började dricka alltmer och gömma flaskor i bokhyllan och knapra sömntabletter och virra runt på nätterna och braka nerför trappan. Så det vart inte mycket med den där revolten, mer än lite godissnattande som mamma aldrig fick reda på.

Nej, revolten kom sent, först i samband med barnlösheten. Då blev jag också arg. Det har jag skrivit om förut, många gånger. Jag gick i terapi och lärde mig att se mönster. Jag pratade av mig ordentligt om mina föräldrars skilsmässa, saker som plågat mig i flera år, och jag lyckades äntligen bli färdig med det. Jag distanserade mig från dem båda, reducerade dem till personer och inte de gigantiska bilderna Mamma och Pappa. Jag blev vuxen.

Och min hetaste längtan, den intensivaste önskan jag någonsin haft, uppfylldes i och med att jag blev mamma till Q. Nu är allting bra. Nu är det rätt. Hur vardagsstressigt, novemberruskigt, magkatarrigt, småtjafsigt livet än blir så är det alltid rätt på djupet. (Den känslan tror jag aldrig mamma hade.)

Naturligtvis är det inte en slump att jag nu som mamma blir lika arg på Q ibland som min mamma förmodligen blev på mig. Louise Hallin uttryckte det väl: den arga pappan agerar på ett sätt som inte är planerat, som kommer ur djupa bottnar i honom själv och som grundar sig i hur han själv blev bemött.

Hur ska jag bryta mönstret? Jag hoppas att jag redan är på väg att göra det. Om det inte räcker med att göra som nu, läsa, skriva och fundera, så ska jag söka hjälp.

Bryta mönster

Jag har just sett första avsnittet av Ett fall för Louise, det med pojken som var olycklig för att pappa blev så arg.

Det finns mycket att säga om både Louise Hallin och SVT:s programidé. Andra har sagt det bättre, så jag ska inte utbreda mig i ämnet. Istället ska jag prata om mig själv.

Jag kände igen mig. Både som barn och som förälder.

Jag tror att jag är en kärleksfull och tydlig mamma. Jag älskar min son och jag är bra på att tala om det, ofta och vältaligt. Jag tror också att jag är bra på att se honom som den han är och älska just det.

Men jag är också en mamma med en gräns. När den nås reagerar jag blixtsnabbt, oplanerat, instinktivt och blir skitarg med en kraft som ibland förvånar mig själv.

Jag har ett barn som är intelligent, verbalt och emotionellt välbegåvat. Han blir allt skickligare på att utforska och utmana mig. Han vet ganska väl var mina gränser finns, bättre än jag själv tror jag nästan.

Jag har en man också. Precis som Louise Hallin påpekar är dynamiken mer komplicerad än att omfatta bara relationen mellan de två parter som är i konflikt. Min man kan inte hjälpa mig i detta, för han känner inte alls igen sig. Vilket förstås påverkar samspelet i familjen.

När jag var barn var jag verbal och brådmogen och snäll. Just det sista ordet återkommer i alla beskrivningar. Jag var ett påfallande snällt och stillsamt barn.

Min mamma var mycket kärleksfull och vältalig. Är det något jag vet så är det att min mamma älskar mig. Hon var också en mamma som kunde bli blixtrande arg, så det gällde att passa sig. Men ilskan gick fort över, precis som min nu.

När jag var tre år var mamma förmodligen hårt pressad. Hon och jag bodde i en stad, pappa veckopendlade till en annan. Mamma var ganska nybakad läkare. Hon var djupt olycklig i sitt äktenskap vilket resulterade i skilsmässa ett par år senare.

Vilka scener utspelades vid morgonbestyr och dagishämtningar? Jag minns inget, inte medvetet i varje fall.

Skilsmässan ledde till att mamma blev ensam om min uppfostran. Pappa och jag höll kontakten, och han är en mycket viktig person i mitt liv, men någon vardagsförälder har han aldrig varit. Styvfar var det ännu mindre.

Med den kunskap jag har idag och enligt den föräldraideologi jag vill tro på (Juul, Gustafsson, Forster) så tror jag att jag som barn mycket väl förstod att mamma var ensam ansvarig och pressad. Alltså samarbetade jag och ställde inte till med något. Var snäll.

När jag kom i tonåren hade det varit naturligt att revoltera, kanske lite extra mycket för att kompensera min tidigare foglighet. Men då fanns ju ett litet barn till i familjen, min syster. Och mamma var deprimerad ett tag för att hon hatade sitt jobb och ville börja på ett nytt i Skellefteå dit hon ville att vi skulle flytta. Och styvfar började dricka alltmer och gömma flaskor i bokhyllan och knapra sömntabletter och virra runt på nätterna och braka nerför trappan. Så det vart inte mycket med den där revolten, mer än lite godissnattande som mamma aldrig fick reda på.

Nej, revolten kom sent, först i samband med barnlösheten. Då blev jag också arg. Det har jag skrivit om förut, många gånger. Jag gick i terapi och lärde mig att se mönster. Jag pratade av mig ordentligt om mina föräldrars skilsmässa, saker som plågat mig i flera år, och jag lyckades äntligen bli färdig med det. Jag distanserade mig från dem båda, reducerade dem till personer och inte de gigantiska bilderna Mamma och Pappa. Jag blev vuxen.

Och min hetaste längtan, den intensivaste önskan jag någonsin haft, uppfylldes i och med att jag blev mamma till Q. Nu är allting bra. Nu är det rätt. Hur vardagsstressigt, novemberruskigt, magkatarrigt, småtjafsigt livet än blir så är det alltid rätt på djupet. (Den känslan tror jag aldrig mamma hade.)

Naturligtvis är det inte en slump att jag nu som mamma blir lika arg på Q ibland som min mamma förmodligen blev på mig. Louise Hallin uttryckte det väl: den arga pappan agerar på ett sätt som inte är planerat, som kommer ur djupa bottnar i honom själv och som grundar sig i hur han själv blev bemött.

Hur ska jag bryta mönstret? Jag hoppas att jag redan är på väg att göra det. Om det inte räcker med att göra som nu, läsa, skriva och fundera, så ska jag söka hjälp.

Inga minnen, inga ord

Jag hade föresatt mig att prioritera sömn den här veckan. Inga sena kvällar vid datorn, sängläge klockan tio, läsa goda böcker.

Och här sitter jag. Efter att ha lagt mig halv elva, släckt lampan strax efter elva, kommit på att jag glömt boka möteslokal till morgondagens möte klockan nio, glömt fråga O om jag kan ta bilen. Det räcker för att stressen ska börja surra i kroppen. Och så kommer de, tankarna. Lika bra att stiga upp och skriva ner dem.

Min syster har förlovat sig. Min syster som jag älskar så och som jag unnar allt gott i världen. Visst kan jag känna svag avundsjuka ibland. Det ser så mysigt ut att vara nykär. Ännu hellre hade jag velat ha hennes brinnande intresse för sitt yrke och varför inte hennes figur också när vi nu ändå håller på.

Men det är inte detta som håller mig vaken. Mamma ringde igår och var lycklig, och det kan hon sannerligen behöva just nu. Hon berättade hur glad styvfar blivit över nyheten, och att han föresatt sig att gå - bokstavligt talat - på sin yngsta dotters bröllop. Så nu tränar han.

Där någonstans tar det stopp för mig. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte med skenheligheten, förljugenheten. Jävla skitgubbe.

Varför jag reagerar så starkt fattar jag inte riktigt själv. Men det är typiskt för vår relation. Han minns idag inget annat än att vi har haft det bra. Jag minns fan ta mig inte själv vad det var som var så jävligt, bara ATT det var jävligt.

Jo, jag minns de dubbla budskapen, tystnaden och omöjligheten att kommunicera, konfrontera. Jag minns att han gick runt i huset och släckte alla lampor, utan att säga något, när han tyckte att det var dags för mig och mamma att gå och lägga oss.

Jag minns hans barska ton när han räckte över telefonluren: "Helga, det är din far."

Jag minns känslan av att inte betyda något alls. Först långt senare begrep jag att han var svartsjuk, på mig och mamma, på pappa. Betydelselös var jag inte.

Det är inte ofta det dyker upp numera, men när min syster för några månader sedan frågade om min och styvfars relation, började jag gråta. Då som nu kunde jag inte beskriva vad det var som inte fungerade. Är det därför det inte lämnar mig?

Jag klarar inte att bemöta mammas glädje över styvfars nyvunna gnista. En del av hyckleriet står också hon för. Hon försummar inte ett tillfälle att framhålla att styvfar aldrig sagt ett ont ord om mig, att han ofta frågar om mig, hans stora intresse för Q. Hon försäkrar att hon inte är bitter över sitt livsval, att hon känner sig uppskattad.

Jag tror henne, och jag är glad för hennes skull. Men för mig får det vara. Jag kan inte närma mig honom nu. Jag kan inte.

En tanke slår mig - undrar om jag på något sätt plockar upp och härbärgerar hennes undanträngda men rättmätiga känslor? Hur sjukt är inte det i så fall.

Nej. Just i detta nu, snorande framför datorn, är jag återigen fem år.

Inga minnen, inga ord

Jag hade föresatt mig att prioritera sömn den här veckan. Inga sena kvällar vid datorn, sängläge klockan tio, läsa goda böcker.

Och här sitter jag. Efter att ha lagt mig halv elva, släckt lampan strax efter elva, kommit på att jag glömt boka möteslokal till morgondagens möte klockan nio, glömt fråga O om jag kan ta bilen. Det räcker för att stressen ska börja surra i kroppen. Och så kommer de, tankarna. Lika bra att stiga upp och skriva ner dem.

Min syster har förlovat sig. Min syster som jag älskar så och som jag unnar allt gott i världen. Visst kan jag känna svag avundsjuka ibland. Det ser så mysigt ut att vara nykär. Ännu hellre hade jag velat ha hennes brinnande intresse för sitt yrke och varför inte hennes figur också när vi nu ändå håller på.

Men det är inte detta som håller mig vaken. Mamma ringde igår och var lycklig, och det kan hon sannerligen behöva just nu. Hon berättade hur glad styvfar blivit över nyheten, och att han föresatt sig att gå - bokstavligt talat - på sin yngsta dotters bröllop. Så nu tränar han.

Där någonstans tar det stopp för mig. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte med skenheligheten, förljugenheten. Jävla skitgubbe.

Varför jag reagerar så starkt fattar jag inte riktigt själv. Men det är typiskt för vår relation. Han minns idag inget annat än att vi har haft det bra. Jag minns fan ta mig inte själv vad det var som var så jävligt, bara ATT det var jävligt.

Jo, jag minns de dubbla budskapen, tystnaden och omöjligheten att kommunicera, konfrontera. Jag minns att han gick runt i huset och släckte alla lampor, utan att säga något, när han tyckte att det var dags för mig och mamma att gå och lägga oss.

Jag minns hans barska ton när han räckte över telefonluren: "Helga, det är din far."

Jag minns känslan av att inte betyda något alls. Först långt senare begrep jag att han var svartsjuk, på mig och mamma, på pappa. Betydelselös var jag inte.

Det är inte ofta det dyker upp numera, men när min syster för några månader sedan frågade om min och styvfars relation, började jag gråta. Då som nu kunde jag inte beskriva vad det var som inte fungerade. Är det därför det inte lämnar mig?

Jag klarar inte att bemöta mammas glädje över styvfars nyvunna gnista. En del av hyckleriet står också hon för. Hon försummar inte ett tillfälle att framhålla att styvfar aldrig sagt ett ont ord om mig, att han ofta frågar om mig, hans stora intresse för Q. Hon försäkrar att hon inte är bitter över sitt livsval, att hon känner sig uppskattad.

Jag tror henne, och jag är glad för hennes skull. Men för mig får det vara. Jag kan inte närma mig honom nu. Jag kan inte.

En tanke slår mig - undrar om jag på något sätt plockar upp och härbärgerar hennes undanträngda men rättmätiga känslor? Hur sjukt är inte det i så fall.

Nej. Just i detta nu, snorande framför datorn, är jag återigen fem år.

Kulturell kompetens

Vi har haft en riktigt bra söndag med skogspromenad, fika vid sjön, bastubad och god middag.

Innan vi kom till skogen korsade vi begravningsplatsen och beundrade alla gravljus. Q var i sitt esse, vaken och observant, och kommenterade allt han såg med klar stämma.

-Ligger det döda folk under alla stenarna?

O och jag förklarade pedagogiskt att nej, det gör det inte, och levererade sedan en definition på kremering. Efter en stund kom vi till den muslimska delen av kyrkogården. Form och storlek på ett par nya gravar skvallrade om jordbegravning.

Q funderade. Varför har de inte bränt sina döda folk?

-Det beror på var man kommer ifrån, om man bränner de döda eller begraver dem i jorden.
-Åhå. Hur gör man i Göteborg?

Kulturell kompetens

Vi har haft en riktigt bra söndag med skogspromenad, fika vid sjön, bastubad och god middag.

Innan vi kom till skogen korsade vi begravningsplatsen och beundrade alla gravljus. Q var i sitt esse, vaken och observant, och kommenterade allt han såg med klar stämma.

-Ligger det döda folk under alla stenarna?

O och jag förklarade pedagogiskt att nej, det gör det inte, och levererade sedan en definition på kremering. Efter en stund kom vi till den muslimska delen av kyrkogården. Form och storlek på ett par nya gravar skvallrade om jordbegravning.

Q funderade. Varför har de inte bränt sina döda folk?

-Det beror på var man kommer ifrån, om man bränner de döda eller begraver dem i jorden.
-Åhå. Hur gör man i Göteborg?

Förutsägbarhet

Jag läste ut en bok igår, den heter Fem gånger mer kärlek och var mycket intressant. Titeln syftar på att ett barn behöver fem gånger mer beröm och positiv feedback än kritik. För att bygga en fungerande relation med barnet och för att få en trevligare vardag uppmanas föräldrar att släppa fyra av fem konflikter. Positivt beteende ska resultera i uppmärksamhet, negativt beteende ska helst inte göra det.

Fylld av goda föresatser bestämde jag mig för följande:

Tjata mindre
Välja mina strider
Kontrollera mitt temperament

För det har blivit mycket tjat och tjafs på sistone. Till exempel så berömde jag mig förr av att vara en cool mamma som inte la mig i hur mycket Q åt utan litade på att han klarade den bedömningen själv. Mitt (och O:s förstås) ansvar är att tillhandahålla mat på regelbundna tider, Q:s ansvar är att få i sig det han behöver.

Förändringen har kommit smygande, utan att jag märkt den själv. Men plötsligt insåg jag att jag numera mattjatar, särskilt om frukost. Alltså - no more!

Humöret är ju ett kapitel för sig. Egentligen borde jag gräva djupare i mitt inre och analysera varför jag blir så rasande på Q ibland, eller ännu bättre, hitta en strategi för att hantera mina känslor. För som boken så klokt påpekar vill jag vara en annan förebild för Q än den som vid press tappar humöret och skriker.

Imorse skred jag till verket. Till en början gick det riktigt bra. Vi kom förbi frukost och avstängning av TV:n (Q tittar på barn-TV en stund varje morgon medan jag dricker te och läser tidning). Men vid påklädningen brakade allt och sammanfattningsvis var detta en av de värsta morgnar vi någonsin haft. Q var rasande arg och ledsen och så småningom blev jag det också. När han råkade skalla mig på munnen kunde jag faktiskt inte hålla tårarna tillbaka, av smärta, trötthet och besvikelse.

Men iväg till dagmamman kom vi och skildes med en puss. Och jag tog mig en rejäl funderare i bilen.

Kanske är det inte en slump att Q varit helt rysk just idag, den dag då jag bestämt mig för att inte tjata och inte få något utbrott. Plötsligt betedde jag mig oförutsägbart. Han vet att utdraget tjafs och bråk för eller senare resulterar i arg mamma. Vad gav jag honom för alternativ idag annat än att fortsätta tänja på gränserna?

Trots - eller kanske på grund av denna inledning tror jag på strategin och ska fortsätta med den.

Och så har vi en annan - delikat - fråga. Igår fick Q löfte om att gå på kondis i eftermiddag, förutsatt att han inte bråkade på morgonen eller vid hämtningen. Först efter katastrofmorgonen kom jag ihåg det löftet. Jag vet inte om Q mindes det, kanske gav det upphov till extra förtvivlan?

Hur hämtningen blir står ännu skrivet i stjärnorna. Och ska man egentligen muta barn på detta flagranta sätt? Å andra sidan är jag själv rätt sugen på bakelse, banne mig.

Uppdatering: en ängel i Q-hamn upphämtades, en ängel som hade "bara vilat" (sovit som en stock, enligt dagmamman). Vi sammanstrålade med änglapappan och gick på kondis och smorde kråset. Nu sover - snart - alla änglar i detta hushåll.

Förutsägbarhet

Jag läste ut en bok igår, den heter Fem gånger mer kärlek och var mycket intressant. Titeln syftar på att ett barn behöver fem gånger mer beröm och positiv feedback än kritik. För att bygga en fungerande relation med barnet och för att få en trevligare vardag uppmanas föräldrar att släppa fyra av fem konflikter. Positivt beteende ska resultera i uppmärksamhet, negativt beteende ska helst inte göra det.

Fylld av goda föresatser bestämde jag mig för följande:

Tjata mindre
Välja mina strider
Kontrollera mitt temperament

För det har blivit mycket tjat och tjafs på sistone. Till exempel så berömde jag mig förr av att vara en cool mamma som inte la mig i hur mycket Q åt utan litade på att han klarade den bedömningen själv. Mitt (och O:s förstås) ansvar är att tillhandahålla mat på regelbundna tider, Q:s ansvar är att få i sig det han behöver.

Förändringen har kommit smygande, utan att jag märkt den själv. Men plötsligt insåg jag att jag numera mattjatar, särskilt om frukost. Alltså - no more!

Humöret är ju ett kapitel för sig. Egentligen borde jag gräva djupare i mitt inre och analysera varför jag blir så rasande på Q ibland, eller ännu bättre, hitta en strategi för att hantera mina känslor. För som boken så klokt påpekar vill jag vara en annan förebild för Q än den som vid press tappar humöret och skriker.

Imorse skred jag till verket. Till en början gick det riktigt bra. Vi kom förbi frukost och avstängning av TV:n (Q tittar på barn-TV en stund varje morgon medan jag dricker te och läser tidning). Men vid påklädningen brakade allt och sammanfattningsvis var detta en av de värsta morgnar vi någonsin haft. Q var rasande arg och ledsen och så småningom blev jag det också. När han råkade skalla mig på munnen kunde jag faktiskt inte hålla tårarna tillbaka, av smärta, trötthet och besvikelse.

Men iväg till dagmamman kom vi och skildes med en puss. Och jag tog mig en rejäl funderare i bilen.

Kanske är det inte en slump att Q varit helt rysk just idag, den dag då jag bestämt mig för att inte tjata och inte få något utbrott. Plötsligt betedde jag mig oförutsägbart. Han vet att utdraget tjafs och bråk för eller senare resulterar i arg mamma. Vad gav jag honom för alternativ idag annat än att fortsätta tänja på gränserna?

Trots - eller kanske på grund av denna inledning tror jag på strategin och ska fortsätta med den.

Och så har vi en annan - delikat - fråga. Igår fick Q löfte om att gå på kondis i eftermiddag, förutsatt att han inte bråkade på morgonen eller vid hämtningen. Först efter katastrofmorgonen kom jag ihåg det löftet. Jag vet inte om Q mindes det, kanske gav det upphov till extra förtvivlan?

Hur hämtningen blir står ännu skrivet i stjärnorna. Och ska man egentligen muta barn på detta flagranta sätt? Å andra sidan är jag själv rätt sugen på bakelse, banne mig.

Uppdatering: en ängel i Q-hamn upphämtades, en ängel som hade "bara vilat" (sovit som en stock, enligt dagmamman). Vi sammanstrålade med änglapappan och gick på kondis och smorde kråset. Nu sover - snart - alla änglar i detta hushåll.

Det är som det är

Fyra dagar hos mamma. En trött, ledsen och modfälld gammal mamma.

Jag vill trösta och hjälpa men kan inte riktigt. Vår relation lägger sig i vägen.

Förvånas av att jag finner henne onåbar och självtillräcklig i sitt svåra. Kanske är det jag som är för lösningsorienterad. Kanske gör jag samma kardinalfel som hon gjorde när rollerna var ombytta. Att inte lyssna, att föreslå lösningar och ta illa upp när lösningarna förkastas. Jag kan inte riktigt glömma att hon sa mig att jag vältrade mig i sorgen över att inte få barn. Men själv har hon glömt det för länge sen.

Gammalt groll, vad svårt det är att bortse från. Vad svårt det är att bara vara, vara nära och finnas och i stort sett inte göra någonting. Fast jag försökte.

Men en gång klarade jag det inte. På fredagkvällen frågade hon som hon gör ungefär varannan gång vi pratas vid, om vi skickat ansökan till Korea ännu. Jag svalde irritationen (varför kommer hon aldrig ihåg vad jag säger?) och förklarade ganska ingående hur det ligger till. Att vi "snart" får börja samla papper. Att det är stopp för resbesked från Korea för resten av året. Att adoptionen troligen försenas någon månad, kanske två, men att det inte känns särskilt jobbigt. Det blir när det blir.

På söndagen slötittade vi på Poirot och småpratade under tiden, och då vände hon sig till mig och frågade "Och nu har ni väl skickat ansökan?".

Det brast för mig. Vad är det för fel? Är du sjuk, är du senil? Minns du inte att vi pratade om detta i en timme i förrgår? Just det. Varför lyssnar du aldrig på mig? Varför hör du inte på? Jag är din dotter, du behöver inte upprätthålla en jämn ström av småprat som går in genom ena örat och ut genom det andra. Varför känns allt så falskt och tillgjort? Kom nu för helvete ihåg detta: vi har inte skickat några papper till Korea. Jag blir tokig om du ställer samma fråga igen.

Efteråt kändes det som alltid lite skönt att ha blivit arg på henne, att ha rensat luften. Det är alldeles för många år som jag aldrig blev arg på mamma, aldrig markerade min vilja och mitt utrymme.

(Men dåligt samvete fick jag förstås också, tro inget annat. Men mamma tog utbrottet med knusende ro, min ilska gick snabbt över och då var allt som förut.)

Det är som det är. Vi har det som vi har det. Ganska bra egentligen. Kanske borde jag analysera mindre och försöka glömma det som har varit och inte tillåta mig att bli så förbannad över en oskyldig fråga som påminner mig om hur det ofta har varit i vår relation.

Eller så måste jag bara få bli arg ett par gånger till först. För att kunna lägga det bakom mig.

Styvfar då? Förtvivlat långsamt blir han bättre men aldrig som han var för fem veckor sedan. Han kommer aldrig mer att kunna gå själv. Ett svagt sluttande plan nedåt.

Mamma är livrädd för att han ska skickas hem för tidigt, så som han för tidigt skickades från sjukhuset till vårdhemmet. Hon är ständigt på helspänn, åker en extra vända sent på kvällen för att lämna stödstrumpor till hans svullna ben, bara för att nästa förmiddag upptäcka att strumporna inte satts på och utflykten sålunda var förgäves. Vänligt säger hon till personalen - för, som hon sedan suckar - det gagnar inte styvfar att hon skäller. Dessutom är de underbara, hängivna och överbelastade och förtjänar mer beröm än skäll.

Det är som det är.

Det är som det är

Fyra dagar hos mamma. En trött, ledsen och modfälld gammal mamma.

Jag vill trösta och hjälpa men kan inte riktigt. Vår relation lägger sig i vägen.

Förvånas av att jag finner henne onåbar och självtillräcklig i sitt svåra. Kanske är det jag som är för lösningsorienterad. Kanske gör jag samma kardinalfel som hon gjorde när rollerna var ombytta. Att inte lyssna, att föreslå lösningar och ta illa upp när lösningarna förkastas. Jag kan inte riktigt glömma att hon sa mig att jag vältrade mig i sorgen över att inte få barn. Men själv har hon glömt det för länge sen.

Gammalt groll, vad svårt det är att bortse från. Vad svårt det är att bara vara, vara nära och finnas och i stort sett inte göra någonting. Fast jag försökte.

Men en gång klarade jag det inte. På fredagkvällen frågade hon som hon gör ungefär varannan gång vi pratas vid, om vi skickat ansökan till Korea ännu. Jag svalde irritationen (varför kommer hon aldrig ihåg vad jag säger?) och förklarade ganska ingående hur det ligger till. Att vi "snart" får börja samla papper. Att det är stopp för resbesked från Korea för resten av året. Att adoptionen troligen försenas någon månad, kanske två, men att det inte känns särskilt jobbigt. Det blir när det blir.

På söndagen slötittade vi på Poirot och småpratade under tiden, och då vände hon sig till mig och frågade "Och nu har ni väl skickat ansökan?".

Det brast för mig. Vad är det för fel? Är du sjuk, är du senil? Minns du inte att vi pratade om detta i en timme i förrgår? Just det. Varför lyssnar du aldrig på mig? Varför hör du inte på? Jag är din dotter, du behöver inte upprätthålla en jämn ström av småprat som går in genom ena örat och ut genom det andra. Varför känns allt så falskt och tillgjort? Kom nu för helvete ihåg detta: vi har inte skickat några papper till Korea. Jag blir tokig om du ställer samma fråga igen.

Efteråt kändes det som alltid lite skönt att ha blivit arg på henne, att ha rensat luften. Det är alldeles för många år som jag aldrig blev arg på mamma, aldrig markerade min vilja och mitt utrymme.

(Men dåligt samvete fick jag förstås också, tro inget annat. Men mamma tog utbrottet med knusende ro, min ilska gick snabbt över och då var allt som förut.)

Det är som det är. Vi har det som vi har det. Ganska bra egentligen. Kanske borde jag analysera mindre och försöka glömma det som har varit och inte tillåta mig att bli så förbannad över en oskyldig fråga som påminner mig om hur det ofta har varit i vår relation.

Eller så måste jag bara få bli arg ett par gånger till först. För att kunna lägga det bakom mig.

Styvfar då? Förtvivlat långsamt blir han bättre men aldrig som han var för fem veckor sedan. Han kommer aldrig mer att kunna gå själv. Ett svagt sluttande plan nedåt.

Mamma är livrädd för att han ska skickas hem för tidigt, så som han för tidigt skickades från sjukhuset till vårdhemmet. Hon är ständigt på helspänn, åker en extra vända sent på kvällen för att lämna stödstrumpor till hans svullna ben, bara för att nästa förmiddag upptäcka att strumporna inte satts på och utflykten sålunda var förgäves. Vänligt säger hon till personalen - för, som hon sedan suckar - det gagnar inte styvfar att hon skäller. Dessutom är de underbara, hängivna och överbelastade och förtjänar mer beröm än skäll.

Det är som det är.

Mr Någon-annans-fel

En kollega till mig (nej, inte Tuffe Viktor) har fått en varning. Samarbetssvårigheter, allvarliga klagomål har framförts. Han är skakad, säger sig inte ha haft en aning. Blixt från klar himmel. När han efterfrågade konkreta exempel fick han inga svar.

Jag vet med absolut säkerhet att ledningen har emottagit klagomål på hans arbetssätt, och att detta skedde redan i våras. Hur jag kan vara så säker? Tja, det kan ni ju fundera på.

Men budskapet har uppenbarligen inte nått sin rätta mottagare. Då finns det två alternativ att välja på.

Att vår ledning är så flat och feg att de valt att inte säga någonting förrän nu då situationen är ohållbar och de tvingas ta till hårdhandskarna.

Eller att kritiken visst har framförts. Men att min kollega inte har uppfattat den.

Sändare och mottagare. Hos vem ligger ansvaret för att meddelandet når fram och uppfattas korrekt? Var går gränsen?

För det är också så att min kollega är tämligen självtillräcklig och styv i korken och har svar och förklaringar på det mesta. De kan sammanfattas som att allt alltid är någon annans fel eller ansvar. Jag kan livligt föreställa mig ett samtal mellan honom och hans närmaste chef. Kritiska synpunkter framförs, emottas och behandlas och bortförklaras. Därmed finns de inte längre. Klagomål? Har jag inte hört några.

Jag är kluven. Mitt dagliga arbete skulle underlättas betydligt om han försvann. Men jag har en annan roll också, och i den är mitt ansvar glasklart: att ta hans parti gentemot arbetsgivaren.

Intressant, ja. Lärorikt, ja. Betungande, o ja. Också.

Mr Någon-annans-fel

En kollega till mig (nej, inte Tuffe Viktor) har fått en varning. Samarbetssvårigheter, allvarliga klagomål har framförts. Han är skakad, säger sig inte ha haft en aning. Blixt från klar himmel. När han efterfrågade konkreta exempel fick han inga svar.

Jag vet med absolut säkerhet att ledningen har emottagit klagomål på hans arbetssätt, och att detta skedde redan i våras. Hur jag kan vara så säker? Tja, det kan ni ju fundera på.

Men budskapet har uppenbarligen inte nått sin rätta mottagare. Då finns det två alternativ att välja på.

Att vår ledning är så flat och feg att de valt att inte säga någonting förrän nu då situationen är ohållbar och de tvingas ta till hårdhandskarna.

Eller att kritiken visst har framförts. Men att min kollega inte har uppfattat den.

Sändare och mottagare. Hos vem ligger ansvaret för att meddelandet når fram och uppfattas korrekt? Var går gränsen?

För det är också så att min kollega är tämligen självtillräcklig och styv i korken och har svar och förklaringar på det mesta. De kan sammanfattas som att allt alltid är någon annans fel eller ansvar. Jag kan livligt föreställa mig ett samtal mellan honom och hans närmaste chef. Kritiska synpunkter framförs, emottas och behandlas och bortförklaras. Därmed finns de inte längre. Klagomål? Har jag inte hört några.

Jag är kluven. Mitt dagliga arbete skulle underlättas betydligt om han försvann. Men jag har en annan roll också, och i den är mitt ansvar glasklart: att ta hans parti gentemot arbetsgivaren.

Intressant, ja. Lärorikt, ja. Betungande, o ja. Också.

Anne om avundsjuka

Häromkvällen när dagens bestyr var undanstökade och Q sov sött var jag för trött för att läsa den bok jag hade på gång. Som så ofta förut, men mer sällan på sistone, valde jag att vila och trösta mig med Anne, hon från Grönkulla.

Det påminde mig om ett halvskrivet inlägg jag haft liggande i över ett år. Likt många andra flickor har jag läst och älskat böckerna om Anne. Hon känns faktiskt som en gammal vän.

Objektivt konstaterar jag att böckerna är fulla av imponerande om än yviga miljöskildringar, att historierna går alltmer på tomgång mot slutet av serien. När Anne inte längre spelar huvudrollen förgår en hel del av tjuskraften. Många av personporträtten är storartade, författaren har god blick för den mänskliga naturen i dess storhet och småsinthet.

Som till exempel i boken Drömslottet, då Anne rustar för bröllop.

Och själv var Anne så lycklig att hon stundom betogs av en känsla av skräck. Det heter ju att gudarna ej gärna ser alltför lyckliga dödliga. Visst är åtminstone att somliga mänskliga varelser också ser dem med oblida ögon.

Två av den sorten kom ned på besök till Anne en skymningsstund i avsikt att göra vad de förmådde för att dämpa hennes alltför högtsvävande förhoppningar. Och ändå var dessa båda hedervärda och på det hela välmenande damer inga fiender till Anne - tvärtom, de höll uppriktigt av henne och skulle på det ivrigaste ha försvarat henne, om någon annan angripit henne. Men konsekvens är en egenskap som är fullkomligt främmande för vissa slags naturer.

..."Ja tänk, att Gilbert höll fast vid dig i alla fall", sade fru Harmon Andrews och fick in ett uttryck av överraskning i sitt tonfall. "Men Blytharna plägar vara ordhålliga, när de en gång gett ett löfte. Låt mig se - du är tjugofem år nu, Anne. När jag var flicka, ansågs det att tjugofem var den första avsatsen upp till glasberget. Men du ser ju riktigt ung ut. Det är ändå en fördel som de rödhåriga har framför oss andra. Och dina fräknar gör inte så mycket väsen av sig som förr."

I min släkt finns ett antal kvinnor med andligt frändskap till fru Harmon Andrews. Platta till den som är yngre och lyckligare än du, så att hon vet sin plats. Men erkänn aldrig att du gör det, allra minst för dig själv!

När Anne gift sig och flyttat till sin drömstuga blir hon god vän med grannen, den vackra Leslie vars liv kantats av sorger. Far och bror dog en våldsam död, hon gifte sig med en slarver för att rädda fädernegården, denne slarver är nu hjärnskadad efter ett fylleslagsmål och Leslie är för evigt fjättrad som hans sköterska utan hopp om ett lyckligt liv.

Annes äktenskap är ointressant lyckligt, hon blir prompt med barn och föder en dotter som lever endast en dag. Skildringen av hennes sorg är inkännande och realistisk. Hon såras av välmenta klumpigheter, trots att hon känner sig omgiven av kärlek finner hon det svårt att orka leva.

Efter barnets död fördjupas kvinnornas vänskap. I kapitlet Muren faller skildras Leslies känslor på ett förvånansvärt öppet sätt:

"Och nu måste jag avlägga en bekännelse för dig - jag vet att du kommer att förakta mig, Anne, men det kan inte hjälpas. Kan du tänka dig att det funnits stunder i vintras och nu på våren, då jag hatat dig?... Jag hatade dig för att jag avundades dig - o, jag var bokstavligen sjuk av avund ibland. Du hade ett rart litet hem - och kärlek - och lycka - och glada drömmar - allting som jag längtade efter - och aldrig fått - och aldrig kommer att få. O, aldrig kommer att få... Det var där taggen satt. Jag skulle inte ha avundats dig, om jag vågat hoppas att livet någonsin kunnat förändras till det bättre för mig. Men något sådant hopp hade jag inte - och det var det, som tycktes mig så upprörande orättvist. ....tänk att hata en annan kvinna, bara därför att hon är lycklig - och fastän hennes lycka alls inte rövat någonting från mig!

... Jag hoppas du inte ska missförstå mig, om jag säger ytterligare något. Anne, det sved ända in i mina hjärterötter när du miste din lilla flicka och hade jag kunnat rädda henne genom att hugga av den ena av mina händer, så hade jag gjort det. Men din sorg har närmat oss intill varandra. ...Ack, missförstå mig nu inte, käraste du, inte är jag glad över att din lycka inte längre är fullkomlig - det kan jag uppriktigt säga - men det är ändå så att sedan den förändringen inträdde, ligger det inte längre något svalg emellan oss. ... Nu känner du mig, Anne, mina allra sämsta sidor - förlåten har fallit... Och du vill fortfarande vara min vän?"

När jag var barnlös och bitter var jag också avundsjuk, själva känslan plågade mig, men ännu mer den oförståelse jag mötte från de flesta. Avundsjuka är belagd med starkt tabu, vill jag påstå. Man får vara ledsen för sin egen skull, men man får inte missunna någon annan.

Drömslottet kom ut 1917 och innehåller förstås inga sexuella skildringar. Bokens två centrala kärlekshistorier är krystat beskrivna, den ena är puttinuttrigt platt, den andra överspänt romantiserad. Men avundsjukan och vänskapen som överlever den, är beskrivna på pricken och talar till mig ännu efter nittio år.

Anne om avundsjuka

Häromkvällen när dagens bestyr var undanstökade och Q sov sött var jag för trött för att läsa den bok jag hade på gång. Som så ofta förut, men mer sällan på sistone, valde jag att vila och trösta mig med Anne, hon från Grönkulla.

Det påminde mig om ett halvskrivet inlägg jag haft liggande i över ett år. Likt många andra flickor har jag läst och älskat böckerna om Anne. Hon känns faktiskt som en gammal vän.

Objektivt konstaterar jag att böckerna är fulla av imponerande om än yviga miljöskildringar, att historierna går alltmer på tomgång mot slutet av serien. När Anne inte längre spelar huvudrollen förgår en hel del av tjuskraften. Många av personporträtten är storartade, författaren har god blick för den mänskliga naturen i dess storhet och småsinthet.

Som till exempel i boken Drömslottet, då Anne rustar för bröllop.

Och själv var Anne så lycklig att hon stundom betogs av en känsla av skräck. Det heter ju att gudarna ej gärna ser alltför lyckliga dödliga. Visst är åtminstone att somliga mänskliga varelser också ser dem med oblida ögon.

Två av den sorten kom ned på besök till Anne en skymningsstund i avsikt att göra vad de förmådde för att dämpa hennes alltför högtsvävande förhoppningar. Och ändå var dessa båda hedervärda och på det hela välmenande damer inga fiender till Anne - tvärtom, de höll uppriktigt av henne och skulle på det ivrigaste ha försvarat henne, om någon annan angripit henne. Men konsekvens är en egenskap som är fullkomligt främmande för vissa slags naturer.

..."Ja tänk, att Gilbert höll fast vid dig i alla fall", sade fru Harmon Andrews och fick in ett uttryck av överraskning i sitt tonfall. "Men Blytharna plägar vara ordhålliga, när de en gång gett ett löfte. Låt mig se - du är tjugofem år nu, Anne. När jag var flicka, ansågs det att tjugofem var den första avsatsen upp till glasberget. Men du ser ju riktigt ung ut. Det är ändå en fördel som de rödhåriga har framför oss andra. Och dina fräknar gör inte så mycket väsen av sig som förr."

I min släkt finns ett antal kvinnor med andligt frändskap till fru Harmon Andrews. Platta till den som är yngre och lyckligare än du, så att hon vet sin plats. Men erkänn aldrig att du gör det, allra minst för dig själv!

När Anne gift sig och flyttat till sin drömstuga blir hon god vän med grannen, den vackra Leslie vars liv kantats av sorger. Far och bror dog en våldsam död, hon gifte sig med en slarver för att rädda fädernegården, denne slarver är nu hjärnskadad efter ett fylleslagsmål och Leslie är för evigt fjättrad som hans sköterska utan hopp om ett lyckligt liv.

Annes äktenskap är ointressant lyckligt, hon blir prompt med barn och föder en dotter som lever endast en dag. Skildringen av hennes sorg är inkännande och realistisk. Hon såras av välmenta klumpigheter, trots att hon känner sig omgiven av kärlek finner hon det svårt att orka leva.

Efter barnets död fördjupas kvinnornas vänskap. I kapitlet Muren faller skildras Leslies känslor på ett förvånansvärt öppet sätt:

"Och nu måste jag avlägga en bekännelse för dig - jag vet att du kommer att förakta mig, Anne, men det kan inte hjälpas. Kan du tänka dig att det funnits stunder i vintras och nu på våren, då jag hatat dig?... Jag hatade dig för att jag avundades dig - o, jag var bokstavligen sjuk av avund ibland. Du hade ett rart litet hem - och kärlek - och lycka - och glada drömmar - allting som jag längtade efter - och aldrig fått - och aldrig kommer att få. O, aldrig kommer att få... Det var där taggen satt. Jag skulle inte ha avundats dig, om jag vågat hoppas att livet någonsin kunnat förändras till det bättre för mig. Men något sådant hopp hade jag inte - och det var det, som tycktes mig så upprörande orättvist. ....tänk att hata en annan kvinna, bara därför att hon är lycklig - och fastän hennes lycka alls inte rövat någonting från mig!

... Jag hoppas du inte ska missförstå mig, om jag säger ytterligare något. Anne, det sved ända in i mina hjärterötter när du miste din lilla flicka och hade jag kunnat rädda henne genom att hugga av den ena av mina händer, så hade jag gjort det. Men din sorg har närmat oss intill varandra. ...Ack, missförstå mig nu inte, käraste du, inte är jag glad över att din lycka inte längre är fullkomlig - det kan jag uppriktigt säga - men det är ändå så att sedan den förändringen inträdde, ligger det inte längre något svalg emellan oss. ... Nu känner du mig, Anne, mina allra sämsta sidor - förlåten har fallit... Och du vill fortfarande vara min vän?"

När jag var barnlös och bitter var jag också avundsjuk, själva känslan plågade mig, men ännu mer den oförståelse jag mötte från de flesta. Avundsjuka är belagd med starkt tabu, vill jag påstå. Man får vara ledsen för sin egen skull, men man får inte missunna någon annan.

Drömslottet kom ut 1917 och innehåller förstås inga sexuella skildringar. Bokens två centrala kärlekshistorier är krystat beskrivna, den ena är puttinuttrigt platt, den andra överspänt romantiserad. Men avundsjukan och vänskapen som överlever den, är beskrivna på pricken och talar till mig ännu efter nittio år.

Helgas blandatband

En av de finaste kärleksgåvor jag fått är ett blandatband, som O spelade in åt mig när jag läste spanska i Salamanca under ett halvår. Att jag inte längtade ihjäl mig.

Tack vare Spotify och Youtube är det nu hur enkelt som helst att sätta ihop det ultimata blandatbandet. Detta är kanske bara intressant för mig själv, men vafan. Det är ju min blogg. Here goes, mitt liv i 28 Spotifylåtar och/eller 14 Youtubeklipp:

Nationalteatern får av uppenbara skäl representera den del av min barndom som tillbringades i 70-talets Göteborg. Yllesången från Kåldolmar & kalsipper, om flickan Ylle och gubben i korgen (Bäääääär mej!) som kämpar mot de elaka kungarna från Västerlandet. Ylle på er yllihop! Jag längtar tills Q är så stor att vi kan spela denna tillsammans.

Hasse och Tage tillhör förstås också min barndom. Ett glas öl beskriver ett vemod som jag tycker är rätt typiskt för svenskt sexti- och sjuttiotal. Fast det på många sätt var obefogat jämfört med hur världen ser ut idag. Eller? På Youtube får man dessutom se Hasse dricka sin (sitt?) öl.



När jag var sju år flyttade vi till USA. På annat ställe har jag berättat om min initierade kompis som guidade mig i musikdjungeln. Jag minns så väl hur hon berättade den historia som texten till On the Radio utgör. Dessutom är melodin i versen rätt vacker.



I samma inlägg skrev jag om If It Wasn't for the Nights. Så här låter den, om någon undrar. Som den riktiga Abbanörd jag är tycker jag att den aldrig släppta Just Like That är en av deras bästa låtar. Den finns i lite olika versioner, den här i långsamt tempo och inte bara refräng tycker jag är finast. Någon annan nörd har totat ihop den med videon till en helt annan låt. Men Agnetha är ju alltid söt att titta på.



Så återvände vi till Sverige och jag började på mellanstadiet och fortsatte att lyssna på Abba. Jag tror faktiskt det dröjde några år innan jag upptäckte annan musik. Min kusin var (på flera områden) mer avancerad än jag, hon gillade både Gyllene Tider och Noice. Ganska nyligen har jag lyssnat igenom gamla Noicelåtar och förvånats över hur pass bra de är. Rosa ljus är en rätt kul och originell låt, faktiskt.

Så, någon gång sisådär på våren 1985 läste jag en artikel om Billie Holiday i Vecko-Revyn. Så som hennes röst beskrevs kunde man inte bli annat än nyfiken. Jag lyssnade, och blev gruvligt besviken. Än idag håller jag inte med om det jag läste. Men fantastisk är hon, om ganska svårtillgänglig. Jag har aldrig gillat hennes senare inspelningar där tempot saktats ner och rösten är hes, jag föredrar de skruttiga och stompiga låtar från 30- och 40-tal där hon är en av flera solister. Helst ska Lester Young vara med på tenorsax, vilket han är i de här inspelningarna. Lyssna på hur han tröstar henne med sin milda varma ton i I'll Never Be the Same, eller hur han först spelar melodin i Mean to Me. Det är så den går, när hon kommer in improviserar hon den nästan till oigenkännlighet.

Den berömda filmen med Fine and Mellow är gjord endast två år före Billies död. Detta är långt ifrån min favorit, men att se Billies ansikte när hon lyssnar på sina medspelare uppväger mycket. (Lester Youngs solo börjar vid 2:00)



Nästan samtidigt med Billie kom Ella in i mitt liv. Underbara, ljuvliga Ella. Helst ska hon avnjutas i hörlurar så man hör hur perfekt varje ton, varje fras är. Som i Solitude till exempel. Ingen scat singing, inget härmande av Louis Armstrong eller Marilyn Monroe (vilket hon gjorde väldigt bra). Bara ren naken Ella.

Sedan My Melancholy Baby. Här hör vi en ung Ella, inte tjugo år fyllda, fräsch och charmfull. Så hoppar vi dryga tjugo år och hamnar i mitten av femtitalet, Ella står på höjden av sin karriär. Stardust är en svår och vacker melodi, och som hon sjunger den! Något annat ideal behöver man egentligen inte ha.

Klippet från Youtube, där hon sjunger Mack the Knife, represententerar egentligen inte den sida jag gillar bäst hos Ella. Men det visar henne i hennes krafts (oh yes) dagar och det visar två saker med all önskvärd tydlighet: hur roligt hon tycktes ha, alltid, och hur lätt hon får det att låta, det som egentligen är rätt svårt.



Det var ganska många år som jag var helt begravd i forntida musik. Jag minns att jag rev ner skrattsalvor i klassen då jag råkade säga att jag inte visste hur Snabbköpskassörskan lät. Jag levde i det förgångna, i sällskap med jazzens och operans storheter.

Opera, ja. Det höll jag ju nästan på att glömma. Musikundervisningen på min skola var erbarmligt dålig, men en sak åstadkom den, den väckte mitt intresse för klassisk musik. Via Mozarts 21 pianokonsert (Elvira Madigan, har ni glömt hur den låter är det bara att slå på TV2 någon gång mitt på dagen, den spelas alltid till testbilden) kom jag in på opera.

Vilken är min älsklingsopera? Det finns ju så många. Mozart är alltid underbar, så också hans operor. Och Bizet, Carmen står i en klass för sig. Vilken musik, vilken story med många bottnar! När jag i tonåren hörde Plácido Domingo sjunga Blomsterarian hörde jag en ledsen man sjunga om olycklig kärlek. Kvinnan har makten, mannen är offret. När jag i vuxen ålder såg en föreställning av Carmen drabbade insikten mig: det handlar ju för fan om kvinnovåld. Han kan inte dominera och styra och behålla sin kvinna, så han dödar henne. Men nog är han också ett offer. Idag när jag lyssnar på Blomsterarian hör jag ödestemat som förebådar det som ska ske. En dödsdömd relation, en relation på helt olika villkor.

Detta klipp kommer från den tidigare omtalade filmen Carmen från Khayelitsha och visar slutscenen. Carmen hotas av sin förre man men vägrar underkasta sig, och det blir hennes död.



Min favoritkompositör är ändå Verdi. Hans operor är roliga att lyssna på rakt igenom, det händer alltid något intressant i musiken. Framför allt är han mästare på att beskriva känslor i musik.

Kvartetten i Rigoletto - Bella figlia dell'amore - är med rätta berömd. Fyra stämmor, fyra känslolägen. Tenoren är full och kåt, alten skälmsk och kanske också lite kåt men försöker besinna sig. Sopranen är öppet förtvivlad över tenorens skändliga svek, hennes far basen är sorgsen över dotterns desperation men kan inte låta bli att mästra: vad var det jag sa. Allt sammanflätas i perfekt symmetri.

Detta klipp balanserar på komikens rand. Stäng ögonen och konstatera att just såhär ska det låta. Kisa med ena ögat och acceptera kanske Pavarotti som vivör, men Gruberova som övergödd oskuld är svårare att smälta. Vår egen Ingvar Wixell är väl inte helt visuellt lyckad han heller. När kvartetten är över efter drygt fyra minuter kan man gott stänga av. Operafilm är svårt!



Nej, min älsklingsopera är nog ändå La Traviata. Kärlek som kan göra så ont. Violetta fattar det heroiska beslutet att lämna sin älskade Alfredo (ja, riktiga operanamn!) för hans eget bästa. Hon är prostituerad, äldre än han och dessutom dödssjuk. Han är värd något bättre. Hon har gråtande skrivit ett avskedsbrev, och överraskats av den intet ont anande Alfredo. Spänningen stiger - vilket hörs i orkestern - tills Violetta tappar koncepterna. Alfredo tror att det är ett farväl för stunden, men vi i publiken vet och hör, hennes förtvivlade utbrott sveper upp till ljuvliga höjder: Älska mig alltid, älska mig så som jag älskar dig.

Klippet kommer från Zefirellis fantastiska film med Teresa Stratas och Plácido Domingo i rollerna. Det går att göra riktigt bra operafilm!



Aldrig kommer jag att beröras och gripas av musik som jag gjorde då, åren mellan femton och tjugo. Eller har jag kvar förmågan någonstans, kanske är det tiden som saknas? Tid för koncentration och kontemplation.

I gymnasiet började jag kliva ut ur min egen värld. Jag fick vänner, riktiga sådana. Sista terminen minns jag som en virvel av fester. Ska vi gå hem till dig gör mig fortfarande lätt knäsvag. Inte för någon persons skull, de minnena är sedan länge borta. Nej, jag minns en gata i Majorna i vårnattsljus och doften av regnvåta syrener.

Sedan hamnade jag mitt på prärien i mellanvästern. En märklig miljö. Blott tusen studenter, ändå fanns det en radiostation, en tidning, två körer, klubbar för varje upptänkligt intresse, möjlighet att utöva vilken sport man ville. Akademiskt var detta det mest utvecklande i mitt liv. Jag läste en fantastisk helårskurs som hette Western Civilization och som omfattade historia, litteraturhistoria och filosofi. Någon kursbok fanns inte. Vi började med Thukydides och avslutade med Marx och Hitler. De egna verken, alltså.

Lika gränsöverskridande och stimulerande för intellektet, lika kvävande var det socialt. Tillsammans med två svenska väninnor försmäktade jag utan snus, dock med vodka. Våra hårdsminkade suite-mates (F:s rumskompis tog en timme varje morgon på sig att lägga mejken. I kid you not.) förfasade sig över att vi drack ren sprit. Men själva puffade de ganska mycket gräs, vilket vi aldrig vågade oss på.

På den sunkiga heltäckningsmattan i F:s rum diggade vi Holly Johnson och delade hans förakt för ytliga amerikaner. När vodkan börjat verka övergick vi till Ratata. F längtade efter pojkvännen hemma i Sverige, A och jag drömde om den stora kärleken som vi ännu inte känt. Fanns det månne någon för oss att höra ihop med?

I efterhand har jag funderat en del över den märkliga kulturkrocken. Svenskar och amerikaner är inte så lika som vi tror. Särskilt inte i nittonårsåldern. Jag kom betydligt bättre överens med utbytesstudenterna från Pakistan respektive Jamaica. Hemlängtan förenade oss, förstås. Och jag tror att hade jag stannat längre än ett år (och tillbringat mindre tid med att tråna till Mauro Scocco) hade jag hittat själsfränder också bland amrisarna.

Hem kom jag till slut, och började på Chalmers. En långt mindre kreativ och stimulerande miljö. Men karlar och fester fanns det gott om. Första året vill jag minnas att jag tog 30 poäng, andra året blev det bara 15. Livet var en fest. För första gången någonsin var jag inte duktig, utan släppte taget ganska rejält. Faith var min förfestmusik.

Roligt hade jag, men ångest och dysterhet låg alltid på lur, särskilt på grå tisdagseftermiddagar.

Så träffade jag O i dimmorna. Han pluggade om möjligt ännu mindre än jag, så kanske var det inte konstigt att vi träffade på varann. Jag minns faktiskt första gången jag såg honom. Det berättar jag om någon annan gång. Vår låt är Smells Like Teen Spirit. Det är sant. Båda gillar vi den, och den spelades konstant under den vår vi blev ihop.

Sedan skärpte jag till mig och började plugga, begravde mig i matte och teknik. En del musikaliska upptäckter gjorde jag väl ändå. Men jag minns ingen särskild musik från den här tiden.

Till min egen förvåning blev jag ingenjör och fick jobb som konstruktör på ett stort svenskt företag. Ett och ett halvt år härdade jag ut. Sedan tog jag tjänstledigt i två månader och reste till Berlin för att läsa tyska. Berlin var en omedelbar förälskelse. Mitt intresse för historia och kultur fick fritt utlopp. Om Marlene och tiden i Berlin har jag skrivit här.



När jag kom hem från Berlin var det till ett nytt och mycket roligare jobb. Tyskan fick jag ingen användning för, däremot för min avsomnade spanska. Under några år reste jag ofta till Latinamerika och Spanien. Los Panchos hade jag upptäckt flera år tidigare, redan i Salamanca, men de får ändå symbolisera den här tiden i mitt liv. Min favorit, Sabor a mí, finns inte på Spotify, bara på Youtube, å andra sidan upptäcker jag en ny favorit, Di que no es verdad. Först nu lär jag mig att sångerskan heter Eydie Gorme. Jag älskar hennes röst.



Några år efter millennieskiftet, då jag var dryga trettio, var jag nyfiken på vad min syster lyssnade på och önskade mig en Kentskiva av henne (en vana jag har fortsatt med, att be henne köpa något åt mig som hon själv tycker är bra). Det är konstigt vad en del musik kan göra med en. När Kräm kom var jag väl sisådär 25, och när jag hörde den för första gången kände jag mig som 25 igen, fast jag inte var det. Det gör jag fortfarande. Fråga mig inte vad jag menar med detta för det vet jag knappt själv. För övrigt är det helt typiskt mig att totalt missa en grupp eller artist när vederbörande slår igenom, för att några år senare bli helt fixerad. Idag har jag allt Kent har gjort, men jag hörde dem första gången 2001. Kevlarsjäl är en annan favorit.



Till exempel så var det långt efter alla andra som jag upptäckte Morrissey. Hur kunde jag missa The Smiths under åttiotalet? Tja, Billie och Violetta var ivägen kanske. Men under den mörka vår då vi flyttat till Stockholm och jag satt i vår trånga tvåa och sökte jobb, då tröstade han mig. Senare på hösten samma år när jag fått jobbet åtta mil hemifrån och susade hem längs regnvåta motorvägar, arg över min dåvarande dumme chef, då sjöng jag tillsammans med Steven Patrick det högsta jag kunde: The World Is Full of Crashing Bores.



Som jag tidigare har skrivit om, många gånger, innebar vår flytt till Stockholm ett livslyft. En starkt bidragande orsak till detta var att jag nästan genast hittade min kära kör. Jag hade sjungit i kör tidigare men inte så intensivt och länge som jag gör nu. Det är snart fem år sedan. Jag hinner inte lyssna så mycket på musik längre men jag lever med den ändå, tack vare kören.

Ett stående inslag i vår julrepertoar är den ack så söndertjatade men vackra Lacrimosasatsen ur Mozarts requiem. Vi har gjort den på olika sätt, dels på det klassiska men också lite mer udda, till kletzmeraktigt dragspelsackompanjemang med en kontraalt som försångerska. Lyssna på det här klippet så fattar ni ungefär.



I våras gjorde kören Kung Liljekonvalje av dungen. Nationalromantik i sin prydno. Liksom Lacrimosa är detta möjligen ett stycke som är roligare att sjunga än att höra. Jag levde med detta under några månader, drömde om det, nynnade konstant på det. Och så texten! Fröding var ett geni.

Vilken musik kommer jag att förknippa med hösten 2009? Det vet man inte förrän efteråt, men förmodligen denna oväntade kombination. Jag har börjat köra bil till jobbet igen vilket gör att jag lyssnar mer på musik, och Glasvegas är en favorit. Detta är inledningsspåret. Men Helen Sjöholm och BAO? Aningens otippat. Kören ska göra en alldeles egen version av Vår sista dans, med dragspel och doa-kör, och jag sjunger solot. Jag är inte oreserverat förtjust i Helen Sjöholm som sångerska, hon har lite för mycket manér för min smak. Fast törs man säga det när man inte själv kommer att låta hälften så bra? Men melodin är härligt sentimental, och börjar på min älsklingston, B och så får jag gå ner i de lägre registren och morra lite. Om jag inte svimmar av rampfeber eller trasslar in mig i mikrofonsladden, förstås.

Helgas blandatband

En av de finaste kärleksgåvor jag fått är ett blandatband, som O spelade in åt mig när jag läste spanska i Salamanca under ett halvår. Att jag inte längtade ihjäl mig.

Tack vare Spotify och Youtube är det nu hur enkelt som helst att sätta ihop det ultimata blandatbandet. Detta är kanske bara intressant för mig själv, men vafan. Det är ju min blogg. Here goes, mitt liv i 28 Spotifylåtar och/eller 14 Youtubeklipp:

Nationalteatern får av uppenbara skäl representera den del av min barndom som tillbringades i 70-talets Göteborg. Yllesången från Kåldolmar & kalsipper, om flickan Ylle och gubben i korgen (Bäääääär mej!) som kämpar mot de elaka kungarna från Västerlandet. Ylle på er yllihop! Jag längtar tills Q är så stor att vi kan spela denna tillsammans.

Hasse och Tage tillhör förstås också min barndom. Ett glas öl beskriver ett vemod som jag tycker är rätt typiskt för svenskt sexti- och sjuttiotal. Fast det på många sätt var obefogat jämfört med hur världen ser ut idag. Eller? På Youtube får man dessutom se Hasse dricka sin (sitt?) öl.



När jag var sju år flyttade vi till USA. På annat ställe har jag berättat om min initierade kompis som guidade mig i musikdjungeln. Jag minns så väl hur hon berättade den historia som texten till On the Radio utgör. Dessutom är melodin i versen rätt vacker.



I samma inlägg skrev jag om If It Wasn't for the Nights. Så här låter den, om någon undrar. Som den riktiga Abbanörd jag är tycker jag att den aldrig släppta Just Like That är en av deras bästa låtar. Den finns i lite olika versioner, den här i långsamt tempo och inte bara refräng tycker jag är finast. Någon annan nörd har totat ihop den med videon till en helt annan låt. Men Agnetha är ju alltid söt att titta på.



Så återvände vi till Sverige och jag började på mellanstadiet och fortsatte att lyssna på Abba. Jag tror faktiskt det dröjde några år innan jag upptäckte annan musik. Min kusin var (på flera områden) mer avancerad än jag, hon gillade både Gyllene Tider och Noice. Ganska nyligen har jag lyssnat igenom gamla Noicelåtar och förvånats över hur pass bra de är. Rosa ljus är en rätt kul och originell låt, faktiskt.

Så, någon gång sisådär på våren 1985 läste jag en artikel om Billie Holiday i Vecko-Revyn. Så som hennes röst beskrevs kunde man inte bli annat än nyfiken. Jag lyssnade, och blev gruvligt besviken. Än idag håller jag inte med om det jag läste. Men fantastisk är hon, om ganska svårtillgänglig. Jag har aldrig gillat hennes senare inspelningar där tempot saktats ner och rösten är hes, jag föredrar de skruttiga och stompiga låtar från 30- och 40-tal där hon är en av flera solister. Helst ska Lester Young vara med på tenorsax, vilket han är i de här inspelningarna. Lyssna på hur han tröstar henne med sin milda varma ton i I'll Never Be the Same, eller hur han först spelar melodin i Mean to Me. Det är så den går, när hon kommer in improviserar hon den nästan till oigenkännlighet.

Den berömda filmen med Fine and Mellow är gjord endast två år före Billies död. Detta är långt ifrån min favorit, men att se Billies ansikte när hon lyssnar på sina medspelare uppväger mycket. (Lester Youngs solo börjar vid 2:00)



Nästan samtidigt med Billie kom Ella in i mitt liv. Underbara, ljuvliga Ella. Helst ska hon avnjutas i hörlurar så man hör hur perfekt varje ton, varje fras är. Som i Solitude till exempel. Ingen scat singing, inget härmande av Louis Armstrong eller Marilyn Monroe (vilket hon gjorde väldigt bra). Bara ren naken Ella.

Sedan My Melancholy Baby. Här hör vi en ung Ella, inte tjugo år fyllda, fräsch och charmfull. Så hoppar vi dryga tjugo år och hamnar i mitten av femtitalet, Ella står på höjden av sin karriär. Stardust är en svår och vacker melodi, och som hon sjunger den! Något annat ideal behöver man egentligen inte ha.

Klippet från Youtube, där hon sjunger Mack the Knife, represententerar egentligen inte den sida jag gillar bäst hos Ella. Men det visar henne i hennes krafts (oh yes) dagar och det visar två saker med all önskvärd tydlighet: hur roligt hon tycktes ha, alltid, och hur lätt hon får det att låta, det som egentligen är rätt svårt.



Det var ganska många år som jag var helt begravd i forntida musik. Jag minns att jag rev ner skrattsalvor i klassen då jag råkade säga att jag inte visste hur Snabbköpskassörskan lät. Jag levde i det förgångna, i sällskap med jazzens och operans storheter.

Opera, ja. Det höll jag ju nästan på att glömma. Musikundervisningen på min skola var erbarmligt dålig, men en sak åstadkom den, den väckte mitt intresse för klassisk musik. Via Mozarts 21 pianokonsert (Elvira Madigan, har ni glömt hur den låter är det bara att slå på TV2 någon gång mitt på dagen, den spelas alltid till testbilden) kom jag in på opera.

Vilken är min älsklingsopera? Det finns ju så många. Mozart är alltid underbar, så också hans operor. Och Bizet, Carmen står i en klass för sig. Vilken musik, vilken story med många bottnar! När jag i tonåren hörde Plácido Domingo sjunga Blomsterarian hörde jag en ledsen man sjunga om olycklig kärlek. Kvinnan har makten, mannen är offret. När jag i vuxen ålder såg en föreställning av Carmen drabbade insikten mig: det handlar ju för fan om kvinnovåld. Han kan inte dominera och styra och behålla sin kvinna, så han dödar henne. Men nog är han också ett offer. Idag när jag lyssnar på Blomsterarian hör jag ödestemat som förebådar det som ska ske. En dödsdömd relation, en relation på helt olika villkor.

Detta klipp kommer från den tidigare omtalade filmen Carmen från Khayelitsha och visar slutscenen. Carmen hotas av sin förre man men vägrar underkasta sig, och det blir hennes död.



Min favoritkompositör är ändå Verdi. Hans operor är roliga att lyssna på rakt igenom, det händer alltid något intressant i musiken. Framför allt är han mästare på att beskriva känslor i musik.

Kvartetten i Rigoletto - Bella figlia dell'amore - är med rätta berömd. Fyra stämmor, fyra känslolägen. Tenoren är full och kåt, alten skälmsk och kanske också lite kåt men försöker besinna sig. Sopranen är öppet förtvivlad över tenorens skändliga svek, hennes far basen är sorgsen över dotterns desperation men kan inte låta bli att mästra: vad var det jag sa. Allt sammanflätas i perfekt symmetri.

Detta klipp balanserar på komikens rand. Stäng ögonen och konstatera att just såhär ska det låta. Kisa med ena ögat och acceptera kanske Pavarotti som vivör, men Gruberova som övergödd oskuld är svårare att smälta. Vår egen Ingvar Wixell är väl inte helt visuellt lyckad han heller. När kvartetten är över efter drygt fyra minuter kan man gott stänga av. Operafilm är svårt!



Nej, min älsklingsopera är nog ändå La Traviata. Kärlek som kan göra så ont. Violetta fattar det heroiska beslutet att lämna sin älskade Alfredo (ja, riktiga operanamn!) för hans eget bästa. Hon är prostituerad, äldre än han och dessutom dödssjuk. Han är värd något bättre. Hon har gråtande skrivit ett avskedsbrev, och överraskats av den intet ont anande Alfredo. Spänningen stiger - vilket hörs i orkestern - tills Violetta tappar koncepterna. Alfredo tror att det är ett farväl för stunden, men vi i publiken vet och hör, hennes förtvivlade utbrott sveper upp till ljuvliga höjder: Älska mig alltid, älska mig så som jag älskar dig.

Klippet kommer från Zefirellis fantastiska film med Teresa Stratas och Plácido Domingo i rollerna. Det går att göra riktigt bra operafilm!



Aldrig kommer jag att beröras och gripas av musik som jag gjorde då, åren mellan femton och tjugo. Eller har jag kvar förmågan någonstans, kanske är det tiden som saknas? Tid för koncentration och kontemplation.

I gymnasiet började jag kliva ut ur min egen värld. Jag fick vänner, riktiga sådana. Sista terminen minns jag som en virvel av fester. Ska vi gå hem till dig gör mig fortfarande lätt knäsvag. Inte för någon persons skull, de minnena är sedan länge borta. Nej, jag minns en gata i Majorna i vårnattsljus och doften av regnvåta syrener.

Sedan hamnade jag mitt på prärien i mellanvästern. En märklig miljö. Blott tusen studenter, ändå fanns det en radiostation, en tidning, två körer, klubbar för varje upptänkligt intresse, möjlighet att utöva vilken sport man ville. Akademiskt var detta det mest utvecklande i mitt liv. Jag läste en fantastisk helårskurs som hette Western Civilization och som omfattade historia, litteraturhistoria och filosofi. Någon kursbok fanns inte. Vi började med Thukydides och avslutade med Marx och Hitler. De egna verken, alltså.

Lika gränsöverskridande och stimulerande för intellektet, lika kvävande var det socialt. Tillsammans med två svenska väninnor försmäktade jag utan snus, dock med vodka. Våra hårdsminkade suite-mates (F:s rumskompis tog en timme varje morgon på sig att lägga mejken. I kid you not.) förfasade sig över att vi drack ren sprit. Men själva puffade de ganska mycket gräs, vilket vi aldrig vågade oss på.

På den sunkiga heltäckningsmattan i F:s rum diggade vi Holly Johnson och delade hans förakt för ytliga amerikaner. När vodkan börjat verka övergick vi till Ratata. F längtade efter pojkvännen hemma i Sverige, A och jag drömde om den stora kärleken som vi ännu inte känt. Fanns det månne någon för oss att höra ihop med?

I efterhand har jag funderat en del över den märkliga kulturkrocken. Svenskar och amerikaner är inte så lika som vi tror. Särskilt inte i nittonårsåldern. Jag kom betydligt bättre överens med utbytesstudenterna från Pakistan respektive Jamaica. Hemlängtan förenade oss, förstås. Och jag tror att hade jag stannat längre än ett år (och tillbringat mindre tid med att tråna till Mauro Scocco) hade jag hittat själsfränder också bland amrisarna.

Hem kom jag till slut, och började på Chalmers. En långt mindre kreativ och stimulerande miljö. Men karlar och fester fanns det gott om. Första året vill jag minnas att jag tog 30 poäng, andra året blev det bara 15. Livet var en fest. För första gången någonsin var jag inte duktig, utan släppte taget ganska rejält. Faith var min förfestmusik.

Roligt hade jag, men ångest och dysterhet låg alltid på lur, särskilt på grå tisdagseftermiddagar.

Så träffade jag O i dimmorna. Han pluggade om möjligt ännu mindre än jag, så kanske var det inte konstigt att vi träffade på varann. Jag minns faktiskt första gången jag såg honom. Det berättar jag om någon annan gång. Vår låt är Smells Like Teen Spirit. Det är sant. Båda gillar vi den, och den spelades konstant under den vår vi blev ihop.

Sedan skärpte jag till mig och började plugga, begravde mig i matte och teknik. En del musikaliska upptäckter gjorde jag väl ändå. Men jag minns ingen särskild musik från den här tiden.

Till min egen förvåning blev jag ingenjör och fick jobb som konstruktör på ett stort svenskt företag. Ett och ett halvt år härdade jag ut. Sedan tog jag tjänstledigt i två månader och reste till Berlin för att läsa tyska. Berlin var en omedelbar förälskelse. Mitt intresse för historia och kultur fick fritt utlopp. Om Marlene och tiden i Berlin har jag skrivit här.



När jag kom hem från Berlin var det till ett nytt och mycket roligare jobb. Tyskan fick jag ingen användning för, däremot för min avsomnade spanska. Under några år reste jag ofta till Latinamerika och Spanien. Los Panchos hade jag upptäckt flera år tidigare, redan i Salamanca, men de får ändå symbolisera den här tiden i mitt liv. Min favorit, Sabor a mí, finns inte på Spotify, bara på Youtube, å andra sidan upptäcker jag en ny favorit, Di que no es verdad. Först nu lär jag mig att sångerskan heter Eydie Gorme. Jag älskar hennes röst.



Några år efter millennieskiftet, då jag var dryga trettio, var jag nyfiken på vad min syster lyssnade på och önskade mig en Kentskiva av henne (en vana jag har fortsatt med, att be henne köpa något åt mig som hon själv tycker är bra). Det är konstigt vad en del musik kan göra med en. När Kräm kom var jag väl sisådär 25, och när jag hörde den för första gången kände jag mig som 25 igen, fast jag inte var det. Det gör jag fortfarande. Fråga mig inte vad jag menar med detta för det vet jag knappt själv. För övrigt är det helt typiskt mig att totalt missa en grupp eller artist när vederbörande slår igenom, för att några år senare bli helt fixerad. Idag har jag allt Kent har gjort, men jag hörde dem första gången 2001. Kevlarsjäl är en annan favorit.



Till exempel så var det långt efter alla andra som jag upptäckte Morrissey. Hur kunde jag missa The Smiths under åttiotalet? Tja, Billie och Violetta var ivägen kanske. Men under den mörka vår då vi flyttat till Stockholm och jag satt i vår trånga tvåa och sökte jobb, då tröstade han mig. Senare på hösten samma år när jag fått jobbet åtta mil hemifrån och susade hem längs regnvåta motorvägar, arg över min dåvarande dumme chef, då sjöng jag tillsammans med Steven Patrick det högsta jag kunde: The World Is Full of Crashing Bores.



Som jag tidigare har skrivit om, många gånger, innebar vår flytt till Stockholm ett livslyft. En starkt bidragande orsak till detta var att jag nästan genast hittade min kära kör. Jag hade sjungit i kör tidigare men inte så intensivt och länge som jag gör nu. Det är snart fem år sedan. Jag hinner inte lyssna så mycket på musik längre men jag lever med den ändå, tack vare kören.

Ett stående inslag i vår julrepertoar är den ack så söndertjatade men vackra Lacrimosasatsen ur Mozarts requiem. Vi har gjort den på olika sätt, dels på det klassiska men också lite mer udda, till kletzmeraktigt dragspelsackompanjemang med en kontraalt som försångerska. Lyssna på det här klippet så fattar ni ungefär.



I våras gjorde kören Kung Liljekonvalje av dungen. Nationalromantik i sin prydno. Liksom Lacrimosa är detta möjligen ett stycke som är roligare att sjunga än att höra. Jag levde med detta under några månader, drömde om det, nynnade konstant på det. Och så texten! Fröding var ett geni.

Vilken musik kommer jag att förknippa med hösten 2009? Det vet man inte förrän efteråt, men förmodligen denna oväntade kombination. Jag har börjat köra bil till jobbet igen vilket gör att jag lyssnar mer på musik, och Glasvegas är en favorit. Detta är inledningsspåret. Men Helen Sjöholm och BAO? Aningens otippat. Kören ska göra en alldeles egen version av Vår sista dans, med dragspel och doa-kör, och jag sjunger solot. Jag är inte oreserverat förtjust i Helen Sjöholm som sångerska, hon har lite för mycket manér för min smak. Fast törs man säga det när man inte själv kommer att låta hälften så bra? Men melodin är härligt sentimental, och börjar på min älsklingston, B och så får jag gå ner i de lägre registren och morra lite. Om jag inte svimmar av rampfeber eller trasslar in mig i mikrofonsladden, förstås.

Finkultursuck

Jag läser Roslund-Hellströms senaste bok. Med pauser, för den är så erbarmligt dålig att jag inte står ut.

Jo, den är spännande. Ganska så. Men mindre spännande än deras andra böcker, och inte tillräckligt fängslande för att motivera - håll i er - 587 sidor. Har förlagsredaktörer alldeles slutat skära nu för tiden? Får författare betalt per ord?

Men framför allt så skriker jag om jag tvingas läsa ytterligare en tungfotad och ödesmättad formulering i stil med de här:

Han vände boken upp och ner, lirkade ut metall som om ett par minuter skulle bli en fem centimeter lång miniatyrrevolver.

Hon såg på honom och han nickade försiktigt och slog samtidigt ut med armarna i luften, hon var på väg någonstans och han begrep inte vart.

Han var inte säker på om hon hade lyssnat, hennes ögon var frånvarande, och han flydde till två små huvuden som sov på två små kuddar och han luktade på dem och smekte deras kinder och lämnade sedan huset i villaområdet som sov.

Är det verkligen bara jag som tycker att detta är dåligt? Grabbar, ni tror att ni skriver hårdkokt och pregnant som Hemingway eller Sjöwall-Wahlöö eller för den delen Ed McBain. Men det gör ni inte! Det blir bara fånigt.

För att inte tala om den bisarre polisen Ewert Grens som lever ut sitt livs tragedi genom att solodansa i tjänsterummet till Siw Malmkvist.

Kurt Wallander, kom tillbaka, allt är förlåtet!

Finkultursuck

Jag läser Roslund-Hellströms senaste bok. Med pauser, för den är så erbarmligt dålig att jag inte står ut.

Jo, den är spännande. Ganska så. Men mindre spännande än deras andra böcker, och inte tillräckligt fängslande för att motivera - håll i er - 587 sidor. Har förlagsredaktörer alldeles slutat skära nu för tiden? Får författare betalt per ord?

Men framför allt så skriker jag om jag tvingas läsa ytterligare en tungfotad och ödesmättad formulering i stil med de här:

Han vände boken upp och ner, lirkade ut metall som om ett par minuter skulle bli en fem centimeter lång miniatyrrevolver.

Hon såg på honom och han nickade försiktigt och slog samtidigt ut med armarna i luften, hon var på väg någonstans och han begrep inte vart.

Han var inte säker på om hon hade lyssnat, hennes ögon var frånvarande, och han flydde till två små huvuden som sov på två små kuddar och han luktade på dem och smekte deras kinder och lämnade sedan huset i villaområdet som sov.

Är det verkligen bara jag som tycker att detta är dåligt? Grabbar, ni tror att ni skriver hårdkokt och pregnant som Hemingway eller Sjöwall-Wahlöö eller för den delen Ed McBain. Men det gör ni inte! Det blir bara fånigt.

För att inte tala om den bisarre polisen Ewert Grens som lever ut sitt livs tragedi genom att solodansa i tjänsterummet till Siw Malmkvist.

Kurt Wallander, kom tillbaka, allt är förlåtet!