Också ett nyårskort

Nej, något partajkort blir det nog inte. Nu på årets näst sista dag känner jag mig vemodig. Q är snorig och hostig och inne i värsta jag-har-en-egen-vilja-fast-jag-inte-kan-uttrycka-den-verbalt-åldern. I brist på ord blir det ibland skrik, sparkar och slag.

Värst av allt så avslutades dagen med en smärre katastrof. Jag vände ryggen till lite för länge, Q klättrade upp på matbordet och välte ut min tekopp. Gudskelov brände han sig inte, men han föll ner från bordet och på något sätt gjorde han illa sin fot. Den är blå och svullen nu. Doktor Q-mormor är konsulterad och tyckte att vi kunde vänta med vidare åtgärder till imorgon.

Nu sover han, och min lättnad över att han somnade snabbt är blandad med oro över foten, trötthet, irritation och dåligt samvete. Jag borde vara mildare, lugnare, tålmodigare, snällare. Fan, det återstår två veckor av min mammaledighet, två veckor som jag absolut inte vill slösa bort och förstöra genom att tjafsa, tjata och bli arg på honom.

2006 var ett dramatiskt och intensivt år, 2007 har varit mycket lugnare (ja vadå, en husförsäljning och ett sommarstugeköp är väl inte så mycket?). Det har varit fantastiskt, vårt första år som en familj, mitt år nära Q.

Under 2008 ska vi ut i den stora världen. Jag redan om två veckor, Q i augusti. Önska oss lycka till.

Nyårskortet föreställer en present som O och Q hade med sig hem från öppna förskolan några dagar före jul. Jag låg och sov, febrig och hostig, och väcktes av kärleksfulla klappar från Q. På ljusets bortvända sida står Q:s namn. Min älskade pojke.

Också ett nyårskort

Nej, något partajkort blir det nog inte. Nu på årets näst sista dag känner jag mig vemodig. Q är snorig och hostig och inne i värsta jag-har-en-egen-vilja-fast-jag-inte-kan-uttrycka-den-verbalt-åldern. I brist på ord blir det ibland skrik, sparkar och slag.

Värst av allt så avslutades dagen med en smärre katastrof. Jag vände ryggen till lite för länge, Q klättrade upp på matbordet och välte ut min tekopp. Gudskelov brände han sig inte, men han föll ner från bordet och på något sätt gjorde han illa sin fot. Den är blå och svullen nu. Doktor Q-mormor är konsulterad och tyckte att vi kunde vänta med vidare åtgärder till imorgon.

Nu sover han, och min lättnad över att han somnade snabbt är blandad med oro över foten, trötthet, irritation och dåligt samvete. Jag borde vara mildare, lugnare, tålmodigare, snällare. Fan, det återstår två veckor av min mammaledighet, två veckor som jag absolut inte vill slösa bort och förstöra genom att tjafsa, tjata och bli arg på honom.

2006 var ett dramatiskt och intensivt år, 2007 har varit mycket lugnare (ja vadå, en husförsäljning och ett sommarstugeköp är väl inte så mycket?). Det har varit fantastiskt, vårt första år som en familj, mitt år nära Q.

Under 2008 ska vi ut i den stora världen. Jag redan om två veckor, Q i augusti. Önska oss lycka till.

Nyårskortet föreställer en present som O och Q hade med sig hem från öppna förskolan några dagar före jul. Jag låg och sov, febrig och hostig, och väcktes av kärleksfulla klappar från Q. På ljusets bortvända sida står Q:s namn. Min älskade pojke.

God jul sötnosar!

(Nej jag har inte blivit galen, jag har bara druckit lite vin och känner mig sentimental. Sötnosar är ni allihopa, varenda en, som läser min blogg och följer mina äventyr. Det betyder mycket för mig att veta att ni finns.)

Jag har funderat på sistone över det här med julen. Varför den ska vara så krånglig, så laddad. Stockholms finansborgarråd talar ut om sina alkoholproblem och ekorrhjulet hon fastnat i och lovar sig själv att hon ska köpa färdig sill i år, eller kanske bara laga två sorter. WTF?

Jag har alltid gillat julen, kanske för att jag har haft ett någorlunda friktionsfritt förhållande till min familj och till O:s. Men under barnlöshetsåren hatade jag den. Julen var den yttersta symbolen för hur livet hade kunnat vara, men inte var.

Nu har livet lagt sig till rätta. Fast jag är förkyld och trött och tydligen kommer att vara sjuk på julafton (det har aldrig hänt mig förut) så vet jag att denna jul kommer att vara en av de bästa jag har upplevt. För att Q finns hos mig. För att jag är mamma.

Jag gläds åt det, samtidigt som jag tycker att det är sjukt. Varför denna fixering vid barn och familj? Varför finns det överhuvudtaget en massa måsten i samband med helger? För lika obligatoriskt som det är att fira jul med familjen, är det att partaja med vänner på nyår. Att sakna familj på jul är ungefär lika patetiskt som att sakna vänner på nyårsafton. I alla fall upplevde jag det så när jag var tonåring och satt hemma med föräldrarna på nyår, valborg, midsommar och lucia.

Jag skulle vilja ändra på det där men jag vet inte hur. Men ett vet jag. Jag kommer aldrig, aldrig att skicka ut julkort som föreställer mina barn i tomteluva.

Fast kanske, kanske skickar jag ett nyårskort någon gång, men i så fall med hela familjen på! Partajandes.

God jul sötnosar!

(Nej jag har inte blivit galen, jag har bara druckit lite vin och känner mig sentimental. Sötnosar är ni allihopa, varenda en, som läser min blogg och följer mina äventyr. Det betyder mycket för mig att veta att ni finns.)

Jag har funderat på sistone över det här med julen. Varför den ska vara så krånglig, så laddad. Stockholms finansborgarråd talar ut om sina alkoholproblem och ekorrhjulet hon fastnat i och lovar sig själv att hon ska köpa färdig sill i år, eller kanske bara laga två sorter. WTF?

Jag har alltid gillat julen, kanske för att jag har haft ett någorlunda friktionsfritt förhållande till min familj och till O:s. Men under barnlöshetsåren hatade jag den. Julen var den yttersta symbolen för hur livet hade kunnat vara, men inte var.

Nu har livet lagt sig till rätta. Fast jag är förkyld och trött och tydligen kommer att vara sjuk på julafton (det har aldrig hänt mig förut) så vet jag att denna jul kommer att vara en av de bästa jag har upplevt. För att Q finns hos mig. För att jag är mamma.

Jag gläds åt det, samtidigt som jag tycker att det är sjukt. Varför denna fixering vid barn och familj? Varför finns det överhuvudtaget en massa måsten i samband med helger? För lika obligatoriskt som det är att fira jul med familjen, är det att partaja med vänner på nyår. Att sakna familj på jul är ungefär lika patetiskt som att sakna vänner på nyårsafton. I alla fall upplevde jag det så när jag var tonåring och satt hemma med föräldrarna på nyår, valborg, midsommar och lucia.

Jag skulle vilja ändra på det där men jag vet inte hur. Men ett vet jag. Jag kommer aldrig, aldrig att skicka ut julkort som föreställer mina barn i tomteluva.

Fast kanske, kanske skickar jag ett nyårskort någon gång, men i så fall med hela familjen på! Partajandes.

Tjuvstart på julen

Vi fuskar hej vilt med julklapparna. Q fick mormors julklapp, en leksaksspis redan till andra advent. Idag fick han en tågbana från Överskottsbolaget som vi inte kunde motstå. Efter att ha brottats med våra samveten - så billigt, det kan inte vara annat än kinesiskt barnarbete, tröstade vi oss med att han faktiskt har en hel del miljöcertifierade och rättvisemärkta leksaker.

Idag fick också jag en julklapp, den bästa jag kunde få. För en vecka sedan gjorde jag en magnetröntgen av hjärnan för att följa upp förra årets sjukdom, som ju inte var MS men som kanske kan utvecklas till det. Idag ringde min neurolog, och resultatet var bra. Jag löper fortfarande större risk än folk i allmänhet att få MS, men detta var ett mycket gott tecken och risken minskar hela tiden.

När jag fått beskedet insåg jag att jag undermedvetet oroat mig en hel del.

Tack snälla tomten.

Tjuvstart på julen

Vi fuskar hej vilt med julklapparna. Q fick mormors julklapp, en leksaksspis redan till andra advent. Idag fick han en tågbana från Överskottsbolaget som vi inte kunde motstå. Efter att ha brottats med våra samveten - så billigt, det kan inte vara annat än kinesiskt barnarbete, tröstade vi oss med att han faktiskt har en hel del miljöcertifierade och rättvisemärkta leksaker.

Idag fick också jag en julklapp, den bästa jag kunde få. För en vecka sedan gjorde jag en magnetröntgen av hjärnan för att följa upp förra årets sjukdom, som ju inte var MS men som kanske kan utvecklas till det. Idag ringde min neurolog, och resultatet var bra. Jag löper fortfarande större risk än folk i allmänhet att få MS, men detta var ett mycket gott tecken och risken minskar hela tiden.

När jag fått beskedet insåg jag att jag undermedvetet oroat mig en hel del.

Tack snälla tomten.

Liket efter Max kaka

Detta är vad som återstår när man har kört Max kaka (med hårda pärmar!) i fyrtio graders tvätt. Imorgon får jag gå till biblioteket och bekänna familjens kollektiva synd.

Frågan är vem som bär den största skulden? O som noterade att Q hade boken i ena handen och fäpplade med tvättmaskinsluckan med den andra, men inte följde upp bokens vidare öden. Eller jag - inobservant intill idioti - som tjofsade in tvätt i maskinen utan att se att det redan låg en bok där.

Jag har ingen aning om hur jag ska få rent kläderna, de är täckta av ett fint ludd.

Säga vad man vill, men tråkigt har vi inte.

Liket efter Max kaka

Detta är vad som återstår när man har kört Max kaka (med hårda pärmar!) i fyrtio graders tvätt. Imorgon får jag gå till biblioteket och bekänna familjens kollektiva synd.

Frågan är vem som bär den största skulden? O som noterade att Q hade boken i ena handen och fäpplade med tvättmaskinsluckan med den andra, men inte följde upp bokens vidare öden. Eller jag - inobservant intill idioti - som tjofsade in tvätt i maskinen utan att se att det redan låg en bok där.

Jag har ingen aning om hur jag ska få rent kläderna, de är täckta av ett fint ludd.

Säga vad man vill, men tråkigt har vi inte.

Fina lilla krumelur

.. jag vill inte bliva stur. Pippi Långstrump och Peter Pan.

Salvias utmärkta inlägg om att vilja vara vuxen fick mig att leta på en gammal text som jag inte kommit mig för att publicera. Ämnet ligger mig varmt om hjärtat. Jag älskar att reta mig på människor som koketterar med att de inte vill eller kan bli vuxna. Vuxenpoäng, vilket oerhört fånigt begrepp.

För vad menas egentligen med att inte vilja bli vuxen? Vill man slippa försörja sig själv? Vill man att någon annan ska säga åt en när det är läggdags, matdags, baddags? Vill man att någon annan ska bestämma över ens liv och vardag ner i minsta detalj?

Naturligtvis inte, även om det kanske någon gång ibland kunde vara skönt att vältra över ansvaret för sitt liv på någon annan. Särskilt ansvaret för det som blev fel. Då är det skönt att ha någon att skylla på, det vet varje politiker.

Snarare är det nog en föreställning om att barns liv är mer lustbetonade än vuxnas. Men om man på fullt allvar anser det har man antingen dåligt minne eller så hade man en osedvanligt lycklig barndom. I båda fallen är man väl avundsvärd kan jag tänka, men jag tror att det förra är vanligare än det senare.

Jag tror att många vuxna har glömt att man som barn var ledsen, orolig och rädd minst lika ofta som man var glad. Barn har av förklarliga skäl svårt att sätta ord på sina känslor, och det man inte formulerar, det glömmer man.

Kanske är det också ett uttryck för hur man ser på sig själv som barn och barndomen i allmänhet. Barnet är någon annan, någon man en gång var, och barndomen är ett land dit man inte längre har tillträde, ett förlorat paradis om man så vill.

Själv känner jag inte riktigt så. Jag minns tydligt hur det var att vara barn, och jag har känslan av att jag inte har förändrats så värst mycket sedan jag var liten. Kanske är det ovanligt. Förutom att jag förstås har en massa erfarenheter och möjligen också ett annat temperament (som liten var jag väldigt lugn och snäll!) så känner jag mig i stort som samma människa nu som då. Jag är jag - fem, åtta, tolv eller trettiosju år gammal spelar ingen roll. Kanske är det därför jag älskar barnböcker?

En av många underbara aspekter med att ha barn är att få obegränsat tillträde till barndomslandet igen, men nu med den vuxnes alla fördelar.

Vuxenpoäng?

Fina lilla krumelur

.. jag vill inte bliva stur. Pippi Långstrump och Peter Pan.

Salvias utmärkta inlägg om att vilja vara vuxen fick mig att leta på en gammal text som jag inte kommit mig för att publicera. Ämnet ligger mig varmt om hjärtat. Jag älskar att reta mig på människor som koketterar med att de inte vill eller kan bli vuxna. Vuxenpoäng, vilket oerhört fånigt begrepp.

För vad menas egentligen med att inte vilja bli vuxen? Vill man slippa försörja sig själv? Vill man att någon annan ska säga åt en när det är läggdags, matdags, baddags? Vill man att någon annan ska bestämma över ens liv och vardag ner i minsta detalj?

Naturligtvis inte, även om det kanske någon gång ibland kunde vara skönt att vältra över ansvaret för sitt liv på någon annan. Särskilt ansvaret för det som blev fel. Då är det skönt att ha någon att skylla på, det vet varje politiker.

Snarare är det nog en föreställning om att barns liv är mer lustbetonade än vuxnas. Men om man på fullt allvar anser det har man antingen dåligt minne eller så hade man en osedvanligt lycklig barndom. I båda fallen är man väl avundsvärd kan jag tänka, men jag tror att det förra är vanligare än det senare.

Jag tror att många vuxna har glömt att man som barn var ledsen, orolig och rädd minst lika ofta som man var glad. Barn har av förklarliga skäl svårt att sätta ord på sina känslor, och det man inte formulerar, det glömmer man.

Kanske är det också ett uttryck för hur man ser på sig själv som barn och barndomen i allmänhet. Barnet är någon annan, någon man en gång var, och barndomen är ett land dit man inte längre har tillträde, ett förlorat paradis om man så vill.

Själv känner jag inte riktigt så. Jag minns tydligt hur det var att vara barn, och jag har känslan av att jag inte har förändrats så värst mycket sedan jag var liten. Kanske är det ovanligt. Förutom att jag förstås har en massa erfarenheter och möjligen också ett annat temperament (som liten var jag väldigt lugn och snäll!) så känner jag mig i stort som samma människa nu som då. Jag är jag - fem, åtta, tolv eller trettiosju år gammal spelar ingen roll. Kanske är det därför jag älskar barnböcker?

En av många underbara aspekter med att ha barn är att få obegränsat tillträde till barndomslandet igen, men nu med den vuxnes alla fördelar.

Vuxenpoäng?

I den bästa av världar

Jag är trött och därmed lite vemodig efter en lång och strapatsfylld dag (som bland annat innehöll en tretimmars tågresa med Q och ett fyra timmar långt körrep).

Jag tänker på farmors begravning. Den var vacker och stämningsfull, och hon hade nog tyckt mycket om den. En del av de högstämda orden klingade lite falskt men det må vara hänt. Farmor kunde själv vara förljugen ibland så det passade kanske rentav riktigt bra. Min kusin höll ett långt tal som var yvigt och sentimentalt men faktiskt också roligt och träffsäkert. Det är fem år sedan vi senast sågs.

Q satte guldkant på dagen. Hans kvitter i kyrkan från sista bänk där han satt i sin mormors knä. Jag satt längst fram med pappa. "Mamma!" utbrast han glatt när jag reste mig för att gå fram till kistan, och det var inte utan att man hörde spridda fniss i församlingen. Att se Q-morfar - min pappa som inte gillar småbarn - göra Imse vimse spindel-rörelser tvärs över rummet under begravningsmiddagen, för att roa Q.

Överhuvudtaget var det en glädje att vara där med honom, att visa upp honom för släkten. Jag är så stolt att jag kan spricka.

Vissa stunder är det fortfarande obegripligt hur mitt liv har förändrats.

Under dagens surfrunda hittade jag en länk till en debattartikel om synen på adoption i Korea. Den innehöll inga nyheter, jag vet sedan förut att ämnet är kontroversiellt, skamfyllt och tabubelagt. Ett av världens rikaste länder väljer att inte ta hand om sina barn utan skickar dem utomlands.

I den bästa av världar skulle det inte hända. I den bästa av världar skulle jag inte ha fått bli mamma till Q. Jag skulle inte ha fått något barn alls. Jag skulle inte ha fått uppleva den lycka jag känner idag.

Jag måste leva med den insikten, och det kan jag också. Men just ikväll gör det lite ont.

I den bästa av världar

Jag är trött och därmed lite vemodig efter en lång och strapatsfylld dag (som bland annat innehöll en tretimmars tågresa med Q och ett fyra timmar långt körrep).

Jag tänker på farmors begravning. Den var vacker och stämningsfull, och hon hade nog tyckt mycket om den. En del av de högstämda orden klingade lite falskt men det må vara hänt. Farmor kunde själv vara förljugen ibland så det passade kanske rentav riktigt bra. Min kusin höll ett långt tal som var yvigt och sentimentalt men faktiskt också roligt och träffsäkert. Det är fem år sedan vi senast sågs.

Q satte guldkant på dagen. Hans kvitter i kyrkan från sista bänk där han satt i sin mormors knä. Jag satt längst fram med pappa. "Mamma!" utbrast han glatt när jag reste mig för att gå fram till kistan, och det var inte utan att man hörde spridda fniss i församlingen. Att se Q-morfar - min pappa som inte gillar småbarn - göra Imse vimse spindel-rörelser tvärs över rummet under begravningsmiddagen, för att roa Q.

Överhuvudtaget var det en glädje att vara där med honom, att visa upp honom för släkten. Jag är så stolt att jag kan spricka.

Vissa stunder är det fortfarande obegripligt hur mitt liv har förändrats.

Under dagens surfrunda hittade jag en länk till en debattartikel om synen på adoption i Korea. Den innehöll inga nyheter, jag vet sedan förut att ämnet är kontroversiellt, skamfyllt och tabubelagt. Ett av världens rikaste länder väljer att inte ta hand om sina barn utan skickar dem utomlands.

I den bästa av världar skulle det inte hända. I den bästa av världar skulle jag inte ha fått bli mamma till Q. Jag skulle inte ha fått något barn alls. Jag skulle inte ha fått uppleva den lycka jag känner idag.

Jag måste leva med den insikten, och det kan jag också. Men just ikväll gör det lite ont.

Stor och liten på samma gång

Jag är trött.

Förra torsdagen kom vi hem från Marocko där vi varit en vecka på all-inclusive hotell. En annorlunda semester, helt strapatsfri och med minimal kulturell påverkan. Vi lämnade hotellområdet sammanlagt tre gånger. Däremellan åt vi, jagade Q och plaskade i poolerna och i havet.

Q blev nära nog ihjälgullad av hotellpersonal och övriga gäster. Oftast tog han det med ro, ibland initierade han själv kontakt, ibland vände han bort huvudet. Det kändes bra att se att han själv kunde sålla och bestämma, men kanske skulle vi ha skyddat honom bättre.

För veckan efter hemkomst har varit kämpig. Kanske är det en reaktion på semestern, eller så är det en fas i hans utveckling. Jag tror mest på det senare.

Q åker berg-och-dal-bana, och jag hänger med så gott det går, och försöker samtidigt frenetiskt analysera situationen och räkna ut vad som pågår.

Ibland är han sprängfylld av nyfunnen vilja och nyvunnen makt och allt ska vara PRECIS SÅ! Precis så som han vill. Problemet är bara att han inte kan kommunicera vad det är han vill. Han vill ha sina clementinklyftor hela och inte delade på mitten, hur talar man om det när alla citrusfrukter heter "miin"? Och ibland är det värre ändå: han vill ha mer, mycket mer, ännu mer clementin, fast han vill ju absolut inte ha mer äcklig clementin, sluta erbjuda! Båda känslorna, samtidigt.

Hur bringa reda i detta när man inte är två år ens en gång och inte kan prata?

Andra gånger är han så liten, så liten. Mindre än han någonsin varit, hjälplös och totalt beroende av en enda människa: MAMMA. Som går ifrån honom! Helt grymt går hon och ställer sig i duschen och drar för förhänget så att han inte kan se henne, fast han tydligt talar om att hon gör honom förtvivlad.

För mig blir de här ytterligheterna ibland obegripliga, jag måste fundera rejält innan jag fattar vad som händer. Känslostormarna är ibland provocerande och nästan lite otäcka, jag måste hålla hårt i mig själv för att inte dras med av min egen ilska och trötthet.

Hur obegripligt och skrämmande ska det då inte vara för Q?

Den omnipotenta Q har jag inte så svårt med. Jag klarar att sätta gränser, och ibland blir jag både full i skratt och full av beundran för min smarta, starka pojke som vrålar för full hals samtidigt som han inte släpper ögonkontakten med mig för en sekund. Han måste hålla koll på hur jag reagerar.

Det är värre med mammigheten och klängigheten. Under vår första tid hade jag inte alls svårt med bärandet, vaggandet, kramandet. Jag var en oändlig källa att ösa ur.

Men nu blir jag trött och irriterad, och jag begriper inte riktigt varför. Jag klarar inte riktigt att tillgodose Q. Det känns som att han aldrig blir nöjd, och kanske har vi hamnat i en ond cirkel. Ju klängigare han blir, desto avigare blir jag, och så klänger han ännu mer. Och då gör jag saker jag aldrig skulle ha gjort för ett halvår sedan, som att (dyblöt och droppande) fösa ut honom (gallskrikande) ur badrummet och stänga dörren om mig.

Å andra sidan: för ett halvår sedan fick jag faktiskt duscha.

Jag tvivlar inte på att Q är tämligen normal och att detta hör till åldern. Frågan är bara hur jag bäst ska bemöta honom.

Men nu sover han och nu ska jag lägga upp fötterna på soffbordet och njuta av tystnaden, och tänka på den vilsamma semester vi faktiskt haft.

Q undersöker rabatten.

Stranden nedanför hotellet. Nej, det är inte jag i den turkosa baddräkten, fast man hade lätt kunnat tro det.

Hemma igen. Souvenirer måste man köpa. Varför inte en matta?

Stor och liten på samma gång

Jag är trött.

Förra torsdagen kom vi hem från Marocko där vi varit en vecka på all-inclusive hotell. En annorlunda semester, helt strapatsfri och med minimal kulturell påverkan. Vi lämnade hotellområdet sammanlagt tre gånger. Däremellan åt vi, jagade Q och plaskade i poolerna och i havet.

Q blev nära nog ihjälgullad av hotellpersonal och övriga gäster. Oftast tog han det med ro, ibland initierade han själv kontakt, ibland vände han bort huvudet. Det kändes bra att se att han själv kunde sålla och bestämma, men kanske skulle vi ha skyddat honom bättre.

För veckan efter hemkomst har varit kämpig. Kanske är det en reaktion på semestern, eller så är det en fas i hans utveckling. Jag tror mest på det senare.

Q åker berg-och-dal-bana, och jag hänger med så gott det går, och försöker samtidigt frenetiskt analysera situationen och räkna ut vad som pågår.

Ibland är han sprängfylld av nyfunnen vilja och nyvunnen makt och allt ska vara PRECIS SÅ! Precis så som han vill. Problemet är bara att han inte kan kommunicera vad det är han vill. Han vill ha sina clementinklyftor hela och inte delade på mitten, hur talar man om det när alla citrusfrukter heter "miin"? Och ibland är det värre ändå: han vill ha mer, mycket mer, ännu mer clementin, fast han vill ju absolut inte ha mer äcklig clementin, sluta erbjuda! Båda känslorna, samtidigt.

Hur bringa reda i detta när man inte är två år ens en gång och inte kan prata?

Andra gånger är han så liten, så liten. Mindre än han någonsin varit, hjälplös och totalt beroende av en enda människa: MAMMA. Som går ifrån honom! Helt grymt går hon och ställer sig i duschen och drar för förhänget så att han inte kan se henne, fast han tydligt talar om att hon gör honom förtvivlad.

För mig blir de här ytterligheterna ibland obegripliga, jag måste fundera rejält innan jag fattar vad som händer. Känslostormarna är ibland provocerande och nästan lite otäcka, jag måste hålla hårt i mig själv för att inte dras med av min egen ilska och trötthet.

Hur obegripligt och skrämmande ska det då inte vara för Q?

Den omnipotenta Q har jag inte så svårt med. Jag klarar att sätta gränser, och ibland blir jag både full i skratt och full av beundran för min smarta, starka pojke som vrålar för full hals samtidigt som han inte släpper ögonkontakten med mig för en sekund. Han måste hålla koll på hur jag reagerar.

Det är värre med mammigheten och klängigheten. Under vår första tid hade jag inte alls svårt med bärandet, vaggandet, kramandet. Jag var en oändlig källa att ösa ur.

Men nu blir jag trött och irriterad, och jag begriper inte riktigt varför. Jag klarar inte riktigt att tillgodose Q. Det känns som att han aldrig blir nöjd, och kanske har vi hamnat i en ond cirkel. Ju klängigare han blir, desto avigare blir jag, och så klänger han ännu mer. Och då gör jag saker jag aldrig skulle ha gjort för ett halvår sedan, som att (dyblöt och droppande) fösa ut honom (gallskrikande) ur badrummet och stänga dörren om mig.

Å andra sidan: för ett halvår sedan fick jag faktiskt duscha.

Jag tvivlar inte på att Q är tämligen normal och att detta hör till åldern. Frågan är bara hur jag bäst ska bemöta honom.

Men nu sover han och nu ska jag lägga upp fötterna på soffbordet och njuta av tystnaden, och tänka på den vilsamma semester vi faktiskt haft.

Q undersöker rabatten.

Stranden nedanför hotellet. Nej, det är inte jag i den turkosa baddräkten, fast man hade lätt kunnat tro det.

Hemma igen. Souvenirer måste man köpa. Varför inte en matta?

Adjö farmor

I måndags dog min farmor lugnt och stilla i sin säng, nittiotvå år gammal, trött och mätt på livet.

Hon var femtiofem år gammal när jag föddes, och under mina första år hade hon hand om mig en hel del. Hon var kärleksfull och rolig, vi badade och cyklade, sjöng och lekte. Jag var nästan som hennes eget barn, sa hon själv.

När jag blev äldre, i skolåldern, ändrades vår relation. Jag började märka saker. Farmor visste alltid bäst, såg till att få sista ordet till nästan varje pris. Min älskade pappa förändrades i hennes närhet, blev grälsjuk och stingslig. Så småningom insåg jag att han det var hans försök att skydda sig mot hennes raffinerade angrepp. Jag upptäckte också, med oskyldig förvåning, att vuxna kunde ljuga, och slingra sig och manipulera.

Men så länge man var snäll och följsam - som jag - gick allt bra.

Åren gick. Farmor regerade tämligen oinskränkt på Sommarön, husen där var hennes dockskåp att möblera med levande dockor. Men det var en diskret och subtil regim. Pappa kände sig ofta utestängd och förfördelad gentemot sin syster. Hon å andra sidan var bitter över att pappa var den ständiga favoriten. Sådan var farmors ledarstil. Söndra och härska.

Nu är det några år sedan farmor abdikerade. Hon var fortsatt ganska besvärlig att ha att göra med. Jag kom lindrigt undan. När jag ringde henne lät jag henne styra samtalet fullständigt, det var enklast så. Följa med och vika undan.

Häromåret konstaterades begynnande demens och alla drog ett djupt andetag. Hur ska det nu bli, alla hade hört historier om elaka åldringar.

Exakt det motsatta inträffade. Farmor blev barnsligare och mer emotionell. Inre hinder måtte ha raserats och släppt fram de känslor som alltid funnits där. Till mig sa hon att hon önskade att jag skulle få det barn jag så gärna ville ha. Att hon älskat mig som om jag varit hennes eget barn. Att hon trodde att hon skulle dö av sorg när mamma och jag flyttade till USA.

Hon sa också att livet var tråkigt nu när alla vänner dött och att hon gärna ville dö. Men när hon hörde att vi skulle adoptera ville hon leva tills dess.

Det gjorde hon. Q kommer inte att minnas henne, men tre gånger fick hon se honom. Hon finns med på foto i hans akt i Korea, bilderna vi skickade med ansökan.

Nu kan jag konstatera att det är lättare när det är en gammal människa som dör, färdig med livet. Jag känner vemod men egentligen ingen sorg.

Dödsbudet fyllde mig snarare med en känsla av lättnad och tacksamhet. Alla ska vi dö, och att vid nittiotvå års ålder få en stroke på en fredag och dö på måndagen är inte ett grymt öde.

Och så min första tanke - att jag ringde henne på onsdagen, två dagar innan hon tystnade och gled bort. Jag ringde alldeles för sällan på sista tiden, men i onsdags gjorde jag det!

Idag tänker jag på farmor som den goda föräldern som inte når ända fram. Som slösar kärlek på sitt barn och går helt upp i det. Men som är oförmögen att släppa taget och låta barnet bli en egen individ, och älska den personen precis som den är. En sådan förälder orsakar en del skada.

Men farmor gav mig, min pappa och säkert också sina andra barn en trygg tidig barndom. Det är inte att förakta. Gott så.

Adjö farmor

I måndags dog min farmor lugnt och stilla i sin säng, nittiotvå år gammal, trött och mätt på livet.

Hon var femtiofem år gammal när jag föddes, och under mina första år hade hon hand om mig en hel del. Hon var kärleksfull och rolig, vi badade och cyklade, sjöng och lekte. Jag var nästan som hennes eget barn, sa hon själv.

När jag blev äldre, i skolåldern, ändrades vår relation. Jag började märka saker. Farmor visste alltid bäst, såg till att få sista ordet till nästan varje pris. Min älskade pappa förändrades i hennes närhet, blev grälsjuk och stingslig. Så småningom insåg jag att han det var hans försök att skydda sig mot hennes raffinerade angrepp. Jag upptäckte också, med oskyldig förvåning, att vuxna kunde ljuga, och slingra sig och manipulera.

Men så länge man var snäll och följsam - som jag - gick allt bra.

Åren gick. Farmor regerade tämligen oinskränkt på Sommarön, husen där var hennes dockskåp att möblera med levande dockor. Men det var en diskret och subtil regim. Pappa kände sig ofta utestängd och förfördelad gentemot sin syster. Hon å andra sidan var bitter över att pappa var den ständiga favoriten. Sådan var farmors ledarstil. Söndra och härska.

Nu är det några år sedan farmor abdikerade. Hon var fortsatt ganska besvärlig att ha att göra med. Jag kom lindrigt undan. När jag ringde henne lät jag henne styra samtalet fullständigt, det var enklast så. Följa med och vika undan.

Häromåret konstaterades begynnande demens och alla drog ett djupt andetag. Hur ska det nu bli, alla hade hört historier om elaka åldringar.

Exakt det motsatta inträffade. Farmor blev barnsligare och mer emotionell. Inre hinder måtte ha raserats och släppt fram de känslor som alltid funnits där. Till mig sa hon att hon önskade att jag skulle få det barn jag så gärna ville ha. Att hon älskat mig som om jag varit hennes eget barn. Att hon trodde att hon skulle dö av sorg när mamma och jag flyttade till USA.

Hon sa också att livet var tråkigt nu när alla vänner dött och att hon gärna ville dö. Men när hon hörde att vi skulle adoptera ville hon leva tills dess.

Det gjorde hon. Q kommer inte att minnas henne, men tre gånger fick hon se honom. Hon finns med på foto i hans akt i Korea, bilderna vi skickade med ansökan.

Nu kan jag konstatera att det är lättare när det är en gammal människa som dör, färdig med livet. Jag känner vemod men egentligen ingen sorg.

Dödsbudet fyllde mig snarare med en känsla av lättnad och tacksamhet. Alla ska vi dö, och att vid nittiotvå års ålder få en stroke på en fredag och dö på måndagen är inte ett grymt öde.

Och så min första tanke - att jag ringde henne på onsdagen, två dagar innan hon tystnade och gled bort. Jag ringde alldeles för sällan på sista tiden, men i onsdags gjorde jag det!

Idag tänker jag på farmor som den goda föräldern som inte når ända fram. Som slösar kärlek på sitt barn och går helt upp i det. Men som är oförmögen att släppa taget och låta barnet bli en egen individ, och älska den personen precis som den är. En sådan förälder orsakar en del skada.

Men farmor gav mig, min pappa och säkert också sina andra barn en trygg tidig barndom. Det är inte att förakta. Gott så.

Ny erfarenhet, ny idol samt TROTS!

Den senaste veckan har varit hektisk. I helgen var vi i Göteborg igen, denna gång för att fira en nittioårig nära släkting. Massor med folk var inbjudna och frågan är vem som var kalasets största attraktion, Q eller jubilaren själv.

Kvällen före hälsade vi på kompisar med barn i skolåldern. Q hade väldigt roligt, men var grinigare än vanligt. Vi noterade det, och undrade över det, men längre än så tänkte vi inte, fårskallar som vi är.

På natten bröt ett osammanhängande pladder genom min djupaste vargtimmessömn. Ögonblicket efteråt började något - någon - hamra på min rygg. Det var Q. Armar och ben ryckte som på en sprattelgubbe, han pladdrade inte längre utan var okontaktbar. Och brännhet. Sedan slutade han andas.

Vad gör man? Vi hann inte göra mycket, vi hann knappt ens bli rädda förrän allt var över. Q slutade krampa, började andas, vaknade och kräktes. Ungefär då fattade vi att vi just sett en feberkramp.

Jag satt uppe några timmar med Q som var betydligt svalare men olycklig och illamående. Frampå morgonen somnade vi allihop och nästa dag var Q feberfri. Så vi vågade oss faktiskt till kalaset, men på ett mycket kortare besök än vi först tänkt.

En ny erfarenhet att lägga i banken alltså. Hemma igen ringde vi BVC som lugnade oss med att feberkramp är vanligt och ofarligt när de är så korta som Q:s var. Sköterskan skrev in det i hans journal och kommer att visa det för läkaren för säkerhets skull. Min ågren över att jag kanske är en FÖR lugn och odaltig mamma försvann när hon berömde oss och sa att vi hade gjort allting rätt.

Förutom att vårda sjukt barn läste jag en bok i helgen, och skaffade mig en ny idol på kuppen: barnläkare Lars H Gustafsson. Boken heter Lotsa barn och är tyvärr återlämnad till biblioteket, annars hade jag bjudit på några citat. Hans sätt att resonera om barnuppfostran tilltalar mig mycket. Det är inte förbjudet att bli arg, tvärtom är det bättre än att kapsla in sina känslor. Man kan och bör resonera med barn, och man kan och bör ge dem ansvar, men naturligtvis inte hur stort som helst. Barn vill samarbeta. Föräldraskapet liknar ett lotsuppdrag: barnet är kapten, föräldern är lotsen som känner farvattnen och har varit med förut. Men när fartyget styr ut på öppet hav har lotsen klivit av. Gustafsson påminner mycket om gurun Jesper Juul men är lite mer lättillgänglig. Kort sagt, en inspirerande bok som jag rekommenderar!

Och så var det trotset då. Det är egentligen fel ord. Q trotsar inte. Han blir bara tvärilsk, rosenrasande, bottenlöst förtvivlad. Sisådär åtta-tio gånger idag. Över högst triviala saker. Han vill bestämma själv, och det är helt begripligt, för vem vill inte det? Snarare var det konstigt att han förr var en sådan solstråle som accepterade våra påhitt och idéer utan knot.

Konstigt är det inte, men jobbigt när han för åttonde gången slänger sig på golvet i hysteri. Eller när jag måste brotta ner honom i vagnen (han vill bli buren) och hans skrik ekar mellan husväggarna och vi passerar det dagis där jag hoppas få in honom.

Trött är jag, men nu sover han och imorgon är en ny dag. Nu ska Helga banne mig ha ett glas rosévin för det är hon värd.

Q på upptäcksfärd. Jag är mycket nöjd med mitt senaste stickalster, den turkosa mössan. Han är så söt i den. Äsch, säger O, det säger du om precis allt som Q har på sig.

Ny erfarenhet, ny idol samt TROTS!

Den senaste veckan har varit hektisk. I helgen var vi i Göteborg igen, denna gång för att fira en nittioårig nära släkting. Massor med folk var inbjudna och frågan är vem som var kalasets största attraktion, Q eller jubilaren själv.

Kvällen före hälsade vi på kompisar med barn i skolåldern. Q hade väldigt roligt, men var grinigare än vanligt. Vi noterade det, och undrade över det, men längre än så tänkte vi inte, fårskallar som vi är.

På natten bröt ett osammanhängande pladder genom min djupaste vargtimmessömn. Ögonblicket efteråt började något - någon - hamra på min rygg. Det var Q. Armar och ben ryckte som på en sprattelgubbe, han pladdrade inte längre utan var okontaktbar. Och brännhet. Sedan slutade han andas.

Vad gör man? Vi hann inte göra mycket, vi hann knappt ens bli rädda förrän allt var över. Q slutade krampa, började andas, vaknade och kräktes. Ungefär då fattade vi att vi just sett en feberkramp.

Jag satt uppe några timmar med Q som var betydligt svalare men olycklig och illamående. Frampå morgonen somnade vi allihop och nästa dag var Q feberfri. Så vi vågade oss faktiskt till kalaset, men på ett mycket kortare besök än vi först tänkt.

En ny erfarenhet att lägga i banken alltså. Hemma igen ringde vi BVC som lugnade oss med att feberkramp är vanligt och ofarligt när de är så korta som Q:s var. Sköterskan skrev in det i hans journal och kommer att visa det för läkaren för säkerhets skull. Min ågren över att jag kanske är en FÖR lugn och odaltig mamma försvann när hon berömde oss och sa att vi hade gjort allting rätt.

Förutom att vårda sjukt barn läste jag en bok i helgen, och skaffade mig en ny idol på kuppen: barnläkare Lars H Gustafsson. Boken heter Lotsa barn och är tyvärr återlämnad till biblioteket, annars hade jag bjudit på några citat. Hans sätt att resonera om barnuppfostran tilltalar mig mycket. Det är inte förbjudet att bli arg, tvärtom är det bättre än att kapsla in sina känslor. Man kan och bör resonera med barn, och man kan och bör ge dem ansvar, men naturligtvis inte hur stort som helst. Barn vill samarbeta. Föräldraskapet liknar ett lotsuppdrag: barnet är kapten, föräldern är lotsen som känner farvattnen och har varit med förut. Men när fartyget styr ut på öppet hav har lotsen klivit av. Gustafsson påminner mycket om gurun Jesper Juul men är lite mer lättillgänglig. Kort sagt, en inspirerande bok som jag rekommenderar!

Och så var det trotset då. Det är egentligen fel ord. Q trotsar inte. Han blir bara tvärilsk, rosenrasande, bottenlöst förtvivlad. Sisådär åtta-tio gånger idag. Över högst triviala saker. Han vill bestämma själv, och det är helt begripligt, för vem vill inte det? Snarare var det konstigt att han förr var en sådan solstråle som accepterade våra påhitt och idéer utan knot.

Konstigt är det inte, men jobbigt när han för åttonde gången slänger sig på golvet i hysteri. Eller när jag måste brotta ner honom i vagnen (han vill bli buren) och hans skrik ekar mellan husväggarna och vi passerar det dagis där jag hoppas få in honom.

Trött är jag, men nu sover han och imorgon är en ny dag. Nu ska Helga banne mig ha ett glas rosévin för det är hon värd.

Q på upptäcksfärd. Jag är mycket nöjd med mitt senaste stickalster, den turkosa mössan. Han är så söt i den. Äsch, säger O, det säger du om precis allt som Q har på sig.

Räknar dagar

Två månader i frihet återstår. Mina känslor är blandade.

Mitt lata, förändringsobenägna och frihetsälskande jag tycker att tillvaron är alldeles utmärkt som den är. Skogspromenader, sandlådesejourer, turer till biblioteket och öppna förskolan, vem behöver något annat när allt detta görs i Q:s sällskap och jag får förmånen att upptäcka världen genom hans ögon?

Fast det förstås, lite enformiga känns dagarna ibland. Särskilt de då vi av olika skäl inte kommer längre än den synnerligen lokala sandlådan.

Mitt rationella jag, hon som vill något med sitt liv, vill hemskt gärna tycka att det ska bli roligt att börja jobba igen. Roligt att få känna en fläkt av den stora världen, att få lösa problem, att se och bli sedd.

Framför allt tänker hon, den rationella, att hon måste gilla läget. Jobba ska man och bör man, något alternativ finns inte, därför är det bäst att tycka att det är kul.

Fast det gör jag inte. Tror jag. Eller jo kanske. Lite.

Lite kul ska det faktiskt bli. Jag var på jobbet för några veckor sedan och blev glad och förvånad över att de faktiskt verkade sakna mig, inte bara som resurs utan också som person. Det värmde. Förvånad blev jag, inte för att jag är extremt ödmjuk eller har dålig självkänsla, utan för att det inte var ömsesidigt, jag har inte saknat mina kollegor alls. Asociala Helga.

Jag är inte så orolig för att vara ifrån Q. Kanske är det för att jag inte vet vad jag pratar om ännu, men än så länge känns det enbart bra att han och O ska få våren och sommaren tillsammans.

Skon klämmer på ett helt annat ställe. Jag är rädd att jag inte ska orka. Jag vill inte fastna i ett ekorrhjul igen. Jag blir retlig och irriterad av bara tanken på att åka på tjänsteresa eller jobba övertid. Det gillade jag inte tidigare heller, hur ska det nu bli när det finaste och viktigaste i världen väntar på mig hemma?

Redan innan vi fick Q tyckte jag att företaget och cheferna hade en trist inställning till övertidsarbete, balans i livet och allt det där. Jag misstänker att vi inte kommer att komma närmare varandra nu.

Å andra sidan vet jag inte om den arbetsgivare som kan tillgodose mina krav på frihet och oberoende finns i sinnevärlden. Hade jag bara haft en affärsidé skulle jag starta eget.

Alltså. Kluvna och förmodligen tämligen normala känslor inför att börja jobba efter en efterlängtad mammaledighet.

Räknar dagar

Två månader i frihet återstår. Mina känslor är blandade.

Mitt lata, förändringsobenägna och frihetsälskande jag tycker att tillvaron är alldeles utmärkt som den är. Skogspromenader, sandlådesejourer, turer till biblioteket och öppna förskolan, vem behöver något annat när allt detta görs i Q:s sällskap och jag får förmånen att upptäcka världen genom hans ögon?

Fast det förstås, lite enformiga känns dagarna ibland. Särskilt de då vi av olika skäl inte kommer längre än den synnerligen lokala sandlådan.

Mitt rationella jag, hon som vill något med sitt liv, vill hemskt gärna tycka att det ska bli roligt att börja jobba igen. Roligt att få känna en fläkt av den stora världen, att få lösa problem, att se och bli sedd.

Framför allt tänker hon, den rationella, att hon måste gilla läget. Jobba ska man och bör man, något alternativ finns inte, därför är det bäst att tycka att det är kul.

Fast det gör jag inte. Tror jag. Eller jo kanske. Lite.

Lite kul ska det faktiskt bli. Jag var på jobbet för några veckor sedan och blev glad och förvånad över att de faktiskt verkade sakna mig, inte bara som resurs utan också som person. Det värmde. Förvånad blev jag, inte för att jag är extremt ödmjuk eller har dålig självkänsla, utan för att det inte var ömsesidigt, jag har inte saknat mina kollegor alls. Asociala Helga.

Jag är inte så orolig för att vara ifrån Q. Kanske är det för att jag inte vet vad jag pratar om ännu, men än så länge känns det enbart bra att han och O ska få våren och sommaren tillsammans.

Skon klämmer på ett helt annat ställe. Jag är rädd att jag inte ska orka. Jag vill inte fastna i ett ekorrhjul igen. Jag blir retlig och irriterad av bara tanken på att åka på tjänsteresa eller jobba övertid. Det gillade jag inte tidigare heller, hur ska det nu bli när det finaste och viktigaste i världen väntar på mig hemma?

Redan innan vi fick Q tyckte jag att företaget och cheferna hade en trist inställning till övertidsarbete, balans i livet och allt det där. Jag misstänker att vi inte kommer att komma närmare varandra nu.

Å andra sidan vet jag inte om den arbetsgivare som kan tillgodose mina krav på frihet och oberoende finns i sinnevärlden. Hade jag bara haft en affärsidé skulle jag starta eget.

Alltså. Kluvna och förmodligen tämligen normala känslor inför att börja jobba efter en efterlängtad mammaledighet.