Nattningsinteriör. Q ligger mitt i dubbelsängen, jag bredvid. I händerna har han Ollidockan (omtalad på annat ställe) och det som seglat upp som gosfavorit på sistone: mitt nattlinne. Som just idag råkar vara svart. Q gör som han brukar, knådar det med fingrarna och draperar det över sitt ansikte. Och somnar. Han ser ut som en afghansk kvinna med burkha. Om man nu kan tänka sig en sådan med en tydlig nappkontur och distinkta smackanden under tyget.
Nu ska jag kolla på K Special och för sista gången försöka fatta varför Morden i Midsomer förtrollat en hel värld.
2007-08-31
Burkha med snaskljud
Nattningsinteriör. Q ligger mitt i dubbelsängen, jag bredvid. I händerna har han Ollidockan (omtalad på annat ställe) och det som seglat upp som gosfavorit på sistone: mitt nattlinne. Som just idag råkar vara svart. Q gör som han brukar, knådar det med fingrarna och draperar det över sitt ansikte. Och somnar. Han ser ut som en afghansk kvinna med burkha. Om man nu kan tänka sig en sådan med en tydlig nappkontur och distinkta smackanden under tyget.
Nu ska jag kolla på K Special och för sista gången försöka fatta varför Morden i Midsomer förtrollat en hel värld.
Nu ska jag kolla på K Special och för sista gången försöka fatta varför Morden i Midsomer förtrollat en hel värld.
2007-08-26
Hälsningar från västkusten
Den vita valen och den lilla smörkolan.
Ni tror det kanske inte, men den röda hinken innehåller..
..två egenhändigt fiskade krabbor som smakade mycket gott! Nu far vi norrut, hej så länge!Hälsningar från västkusten
Den vita valen och den lilla smörkolan. Ni tror det kanske inte, men den röda hinken innehåller.. ..två egenhändigt fiskade krabbor som smakade mycket gott! Nu far vi norrut, hej så länge!2007-08-18
Input > output
Så ser sommarstugelivet ut för mig just nu. Att vistas i vår sommarstuga kräver lite mer av mig än vad jag får ut av att vara där.
Det beror på en massa saker. Att O förutom att ha renoverat nästan alla fönster också har rivit ett förråd och snart byggt upp detsamma. Att jag under tiden han jobbar måste passa Q nästan precis hela tiden. Q är på inget sätt en unge som kräver konstant underhållning, tvärtom. Han älskar att ge sig ut på egna upptäcksfärder på den bergiga tomten, eller att öva sig på att gå i cementtrappan. Att han häromdagen störtade nerför den och skrapade upp halva ansiktet har inte dämpat hans iver.
Vi tar en cykeltur eller en promenad varje dag, och leker inomhus och i sandlådan och i plaskpoolen. Ändå är vardagslivet här lite krångligare än hemma i stan. Därav min ekvation ovan.
Jag försöker tänka på framtiden och se på besvärligheterna nu som en investering. Just i år hade jag önskat att vår tomt bestod av en plan gräsmatta med staket runt. Men snart, fortare än vi anar, kommer Q att kunna klättra i berg och trappor och vilja bygga kojor och då kommer detta att vara ett paradis.
På samma sätt tänker jag med renoveringen. Jag har tidigare skrivit att O och jag inte är några renoveringsmänniskor, och det står jag fast vid. O tycker visserligen att det är kul att snickra, men i huvudsak är vi överens om att vägen är ingenting, målet är allt när det gäller renovering. Det finns mycket att göra, men det går att se slutet på det.
Och då, om något år eller två, när jag sitter i hammocken på trädäcket framför vår nymålade stuga och blickar ut över de prunkande rabatterna (inget av detta existerar i sinnevärlden idag), då blir output större än input, då får jag avkastningen på min investering.
Drömma måste man ju få göra.
Det beror på en massa saker. Att O förutom att ha renoverat nästan alla fönster också har rivit ett förråd och snart byggt upp detsamma. Att jag under tiden han jobbar måste passa Q nästan precis hela tiden. Q är på inget sätt en unge som kräver konstant underhållning, tvärtom. Han älskar att ge sig ut på egna upptäcksfärder på den bergiga tomten, eller att öva sig på att gå i cementtrappan. Att han häromdagen störtade nerför den och skrapade upp halva ansiktet har inte dämpat hans iver.
Vi tar en cykeltur eller en promenad varje dag, och leker inomhus och i sandlådan och i plaskpoolen. Ändå är vardagslivet här lite krångligare än hemma i stan. Därav min ekvation ovan.
Jag försöker tänka på framtiden och se på besvärligheterna nu som en investering. Just i år hade jag önskat att vår tomt bestod av en plan gräsmatta med staket runt. Men snart, fortare än vi anar, kommer Q att kunna klättra i berg och trappor och vilja bygga kojor och då kommer detta att vara ett paradis.
På samma sätt tänker jag med renoveringen. Jag har tidigare skrivit att O och jag inte är några renoveringsmänniskor, och det står jag fast vid. O tycker visserligen att det är kul att snickra, men i huvudsak är vi överens om att vägen är ingenting, målet är allt när det gäller renovering. Det finns mycket att göra, men det går att se slutet på det.
Och då, om något år eller två, när jag sitter i hammocken på trädäcket framför vår nymålade stuga och blickar ut över de prunkande rabatterna (inget av detta existerar i sinnevärlden idag), då blir output större än input, då får jag avkastningen på min investering.
Drömma måste man ju få göra.
Input > output
Så ser sommarstugelivet ut för mig just nu. Att vistas i vår sommarstuga kräver lite mer av mig än vad jag får ut av att vara där.
Det beror på en massa saker. Att O förutom att ha renoverat nästan alla fönster också har rivit ett förråd och snart byggt upp detsamma. Att jag under tiden han jobbar måste passa Q nästan precis hela tiden. Q är på inget sätt en unge som kräver konstant underhållning, tvärtom. Han älskar att ge sig ut på egna upptäcksfärder på den bergiga tomten, eller att öva sig på att gå i cementtrappan. Att han häromdagen störtade nerför den och skrapade upp halva ansiktet har inte dämpat hans iver.
Vi tar en cykeltur eller en promenad varje dag, och leker inomhus och i sandlådan och i plaskpoolen. Ändå är vardagslivet här lite krångligare än hemma i stan. Därav min ekvation ovan.
Jag försöker tänka på framtiden och se på besvärligheterna nu som en investering. Just i år hade jag önskat att vår tomt bestod av en plan gräsmatta med staket runt. Men snart, fortare än vi anar, kommer Q att kunna klättra i berg och trappor och vilja bygga kojor och då kommer detta att vara ett paradis.
På samma sätt tänker jag med renoveringen. Jag har tidigare skrivit att O och jag inte är några renoveringsmänniskor, och det står jag fast vid. O tycker visserligen att det är kul att snickra, men i huvudsak är vi överens om att vägen är ingenting, målet är allt när det gäller renovering. Det finns mycket att göra, men det går att se slutet på det.
Och då, om något år eller två, när jag sitter i hammocken på trädäcket framför vår nymålade stuga och blickar ut över de prunkande rabatterna (inget av detta existerar i sinnevärlden idag), då blir output större än input, då får jag avkastningen på min investering.
Drömma måste man ju få göra.
Det beror på en massa saker. Att O förutom att ha renoverat nästan alla fönster också har rivit ett förråd och snart byggt upp detsamma. Att jag under tiden han jobbar måste passa Q nästan precis hela tiden. Q är på inget sätt en unge som kräver konstant underhållning, tvärtom. Han älskar att ge sig ut på egna upptäcksfärder på den bergiga tomten, eller att öva sig på att gå i cementtrappan. Att han häromdagen störtade nerför den och skrapade upp halva ansiktet har inte dämpat hans iver.
Vi tar en cykeltur eller en promenad varje dag, och leker inomhus och i sandlådan och i plaskpoolen. Ändå är vardagslivet här lite krångligare än hemma i stan. Därav min ekvation ovan.
Jag försöker tänka på framtiden och se på besvärligheterna nu som en investering. Just i år hade jag önskat att vår tomt bestod av en plan gräsmatta med staket runt. Men snart, fortare än vi anar, kommer Q att kunna klättra i berg och trappor och vilja bygga kojor och då kommer detta att vara ett paradis.
På samma sätt tänker jag med renoveringen. Jag har tidigare skrivit att O och jag inte är några renoveringsmänniskor, och det står jag fast vid. O tycker visserligen att det är kul att snickra, men i huvudsak är vi överens om att vägen är ingenting, målet är allt när det gäller renovering. Det finns mycket att göra, men det går att se slutet på det.
Och då, om något år eller två, när jag sitter i hammocken på trädäcket framför vår nymålade stuga och blickar ut över de prunkande rabatterna (inget av detta existerar i sinnevärlden idag), då blir output större än input, då får jag avkastningen på min investering.
Drömma måste man ju få göra.
2007-08-16
På begäran - min livmoder
Efter sju års oskyddade samlag, fem fulla IVF och fyra frysförsök fick vi ju äntligen förklaringen till vår barnlöshet i juni förra året. Min livmoder är boven i dramat, den är missbildad och för liten för att några aldrig så perfekta embryon ska fastna där.
Många har frågat mig hur läkarna kunde missa detta under alla år. Frågan är relevant, och jag förstår om de som harvar i barnlöshetsträsket blir oroliga. Men såvitt jag förstår så är det synnerligen ovanligt att det är livmodern som är orsaken när man inte blir med barn. Sahlgrenskas hövding sa en gång till mig att man kan sätta in fina embryon i livmödrar som ser ut nästan precis hur som helst och ändå uppnå graviditet. Carlanderskas ohemult optimistiske läkare menade att det är äggkvalitén som är avgörande, och har man så fina ägg som jag så är det bara en tidsfråga innan en IVF lyckas. Och på Sophemmet ansåg man att jag hade magnifika äggstockar. Ja, ja.
Men det var alltså livmodern som var kass, och detta syntes inte på vanligt vaginalt ultraljud eller på sådant där man fyller livmodern med saltlösning för att spärra ut den och undersöka formen. Jag antar att det beror på att ultraljudsundersökningen ger en ganska diffus bild som är svår att bedöma.
Det var först när vår IVF-resa var avslutad som det hela uppdagades. Jag hade smärtsamma och rikliga menstruationer som oroade mig, och när jag kontaktade Sophiahemmet fick jag en remiss till en läkare på Sabbatsberg som är specialist på livmödrar. Han gjorde en hysteroskopi under narkos och voilà.
Faktum är att jag inte träffat denne sympatiske doktor sedan jag låg på uppvaket omtöcknad av smärta. Men jag minns att han förklarade att detta är mycket ovanligt, en vanlig gynekolog träffar sannolikt aldrig på en så konstig livmoder som min. Men eftersom han är expert så ser han de ovanliga fallen, sisådär tre gånger per år.
Egentligen har jag tänkt ringa honom för att prata igenom diagnosen en gång till när jag är vid mina sinnens fulla bruk. Men två veckor efter operationen fick jag ryggmärgsinflammation och sedan kom Q, så jag har varit upptagen. Förresten är jag trött på gynekologer, hur trevliga de än är.
Många har frågat mig om jag inte är bitter och arg, men jag är faktiskt inte det. Jag vet inte riktigt varför. Jag antar att jag är lättad över att äntligen ha fått en förklaring. Jag är trött på hela ämnet och orkar inte älta eller sörja det mera. Jag är tillräckligt vetenskapligt lagd för att kunna ta till mig förklaringen att man omöjligt kan få fram undersökningsmetoder som fångar upp de mest ovanliga fallen. Jag råkade vara ett sådant. Det hade kunnat vara värre, det är ingen dödlig sjukdom läkarna har missat även om det stundtals kändes så. Men det är över nu, jag är botad.
Däremot ska jag efter mammas enträgna övertalning söka skadestånd från något som heter Patientskadenämnden. Vårt lidande kan knappast värderas, men lite pengar sitter aldrig fel.
Många har frågat mig hur läkarna kunde missa detta under alla år. Frågan är relevant, och jag förstår om de som harvar i barnlöshetsträsket blir oroliga. Men såvitt jag förstår så är det synnerligen ovanligt att det är livmodern som är orsaken när man inte blir med barn. Sahlgrenskas hövding sa en gång till mig att man kan sätta in fina embryon i livmödrar som ser ut nästan precis hur som helst och ändå uppnå graviditet. Carlanderskas ohemult optimistiske läkare menade att det är äggkvalitén som är avgörande, och har man så fina ägg som jag så är det bara en tidsfråga innan en IVF lyckas. Och på Sophemmet ansåg man att jag hade magnifika äggstockar. Ja, ja.
Men det var alltså livmodern som var kass, och detta syntes inte på vanligt vaginalt ultraljud eller på sådant där man fyller livmodern med saltlösning för att spärra ut den och undersöka formen. Jag antar att det beror på att ultraljudsundersökningen ger en ganska diffus bild som är svår att bedöma.
Det var först när vår IVF-resa var avslutad som det hela uppdagades. Jag hade smärtsamma och rikliga menstruationer som oroade mig, och när jag kontaktade Sophiahemmet fick jag en remiss till en läkare på Sabbatsberg som är specialist på livmödrar. Han gjorde en hysteroskopi under narkos och voilà.
Faktum är att jag inte träffat denne sympatiske doktor sedan jag låg på uppvaket omtöcknad av smärta. Men jag minns att han förklarade att detta är mycket ovanligt, en vanlig gynekolog träffar sannolikt aldrig på en så konstig livmoder som min. Men eftersom han är expert så ser han de ovanliga fallen, sisådär tre gånger per år.
Egentligen har jag tänkt ringa honom för att prata igenom diagnosen en gång till när jag är vid mina sinnens fulla bruk. Men två veckor efter operationen fick jag ryggmärgsinflammation och sedan kom Q, så jag har varit upptagen. Förresten är jag trött på gynekologer, hur trevliga de än är.
Många har frågat mig om jag inte är bitter och arg, men jag är faktiskt inte det. Jag vet inte riktigt varför. Jag antar att jag är lättad över att äntligen ha fått en förklaring. Jag är trött på hela ämnet och orkar inte älta eller sörja det mera. Jag är tillräckligt vetenskapligt lagd för att kunna ta till mig förklaringen att man omöjligt kan få fram undersökningsmetoder som fångar upp de mest ovanliga fallen. Jag råkade vara ett sådant. Det hade kunnat vara värre, det är ingen dödlig sjukdom läkarna har missat även om det stundtals kändes så. Men det är över nu, jag är botad.
Däremot ska jag efter mammas enträgna övertalning söka skadestånd från något som heter Patientskadenämnden. Vårt lidande kan knappast värderas, men lite pengar sitter aldrig fel.
På begäran - min livmoder
Efter sju års oskyddade samlag, fem fulla IVF och fyra frysförsök fick vi ju äntligen förklaringen till vår barnlöshet i juni förra året. Min livmoder är boven i dramat, den är missbildad och för liten för att några aldrig så perfekta embryon ska fastna där.
Många har frågat mig hur läkarna kunde missa detta under alla år. Frågan är relevant, och jag förstår om de som harvar i barnlöshetsträsket blir oroliga. Men såvitt jag förstår så är det synnerligen ovanligt att det är livmodern som är orsaken när man inte blir med barn. Sahlgrenskas hövding sa en gång till mig att man kan sätta in fina embryon i livmödrar som ser ut nästan precis hur som helst och ändå uppnå graviditet. Carlanderskas ohemult optimistiske läkare menade att det är äggkvalitén som är avgörande, och har man så fina ägg som jag så är det bara en tidsfråga innan en IVF lyckas. Och på Sophemmet ansåg man att jag hade magnifika äggstockar. Ja, ja.
Men det var alltså livmodern som var kass, och detta syntes inte på vanligt vaginalt ultraljud eller på sådant där man fyller livmodern med saltlösning för att spärra ut den och undersöka formen. Jag antar att det beror på att ultraljudsundersökningen ger en ganska diffus bild som är svår att bedöma.
Det var först när vår IVF-resa var avslutad som det hela uppdagades. Jag hade smärtsamma och rikliga menstruationer som oroade mig, och när jag kontaktade Sophiahemmet fick jag en remiss till en läkare på Sabbatsberg som är specialist på livmödrar. Han gjorde en hysteroskopi under narkos och voilà.
Faktum är att jag inte träffat denne sympatiske doktor sedan jag låg på uppvaket omtöcknad av smärta. Men jag minns att han förklarade att detta är mycket ovanligt, en vanlig gynekolog träffar sannolikt aldrig på en så konstig livmoder som min. Men eftersom han är expert så ser han de ovanliga fallen, sisådär tre gånger per år.
Egentligen har jag tänkt ringa honom för att prata igenom diagnosen en gång till när jag är vid mina sinnens fulla bruk. Men två veckor efter operationen fick jag ryggmärgsinflammation och sedan kom Q, så jag har varit upptagen. Förresten är jag trött på gynekologer, hur trevliga de än är.
Många har frågat mig om jag inte är bitter och arg, men jag är faktiskt inte det. Jag vet inte riktigt varför. Jag antar att jag är lättad över att äntligen ha fått en förklaring. Jag är trött på hela ämnet och orkar inte älta eller sörja det mera. Jag är tillräckligt vetenskapligt lagd för att kunna ta till mig förklaringen att man omöjligt kan få fram undersökningsmetoder som fångar upp de mest ovanliga fallen. Jag råkade vara ett sådant. Det hade kunnat vara värre, det är ingen dödlig sjukdom läkarna har missat även om det stundtals kändes så. Men det är över nu, jag är botad.
Däremot ska jag efter mammas enträgna övertalning söka skadestånd från något som heter Patientskadenämnden. Vårt lidande kan knappast värderas, men lite pengar sitter aldrig fel.
Många har frågat mig hur läkarna kunde missa detta under alla år. Frågan är relevant, och jag förstår om de som harvar i barnlöshetsträsket blir oroliga. Men såvitt jag förstår så är det synnerligen ovanligt att det är livmodern som är orsaken när man inte blir med barn. Sahlgrenskas hövding sa en gång till mig att man kan sätta in fina embryon i livmödrar som ser ut nästan precis hur som helst och ändå uppnå graviditet. Carlanderskas ohemult optimistiske läkare menade att det är äggkvalitén som är avgörande, och har man så fina ägg som jag så är det bara en tidsfråga innan en IVF lyckas. Och på Sophemmet ansåg man att jag hade magnifika äggstockar. Ja, ja.
Men det var alltså livmodern som var kass, och detta syntes inte på vanligt vaginalt ultraljud eller på sådant där man fyller livmodern med saltlösning för att spärra ut den och undersöka formen. Jag antar att det beror på att ultraljudsundersökningen ger en ganska diffus bild som är svår att bedöma.
Det var först när vår IVF-resa var avslutad som det hela uppdagades. Jag hade smärtsamma och rikliga menstruationer som oroade mig, och när jag kontaktade Sophiahemmet fick jag en remiss till en läkare på Sabbatsberg som är specialist på livmödrar. Han gjorde en hysteroskopi under narkos och voilà.
Faktum är att jag inte träffat denne sympatiske doktor sedan jag låg på uppvaket omtöcknad av smärta. Men jag minns att han förklarade att detta är mycket ovanligt, en vanlig gynekolog träffar sannolikt aldrig på en så konstig livmoder som min. Men eftersom han är expert så ser han de ovanliga fallen, sisådär tre gånger per år.
Egentligen har jag tänkt ringa honom för att prata igenom diagnosen en gång till när jag är vid mina sinnens fulla bruk. Men två veckor efter operationen fick jag ryggmärgsinflammation och sedan kom Q, så jag har varit upptagen. Förresten är jag trött på gynekologer, hur trevliga de än är.
Många har frågat mig om jag inte är bitter och arg, men jag är faktiskt inte det. Jag vet inte riktigt varför. Jag antar att jag är lättad över att äntligen ha fått en förklaring. Jag är trött på hela ämnet och orkar inte älta eller sörja det mera. Jag är tillräckligt vetenskapligt lagd för att kunna ta till mig förklaringen att man omöjligt kan få fram undersökningsmetoder som fångar upp de mest ovanliga fallen. Jag råkade vara ett sådant. Det hade kunnat vara värre, det är ingen dödlig sjukdom läkarna har missat även om det stundtals kändes så. Men det är över nu, jag är botad.
Däremot ska jag efter mammas enträgna övertalning söka skadestånd från något som heter Patientskadenämnden. Vårt lidande kan knappast värderas, men lite pengar sitter aldrig fel.
2007-08-14
Aj, aj!*
Jag har ont i huvudet och har haft det i en vecka. Molande värk på ena sidan av huvudet som hela tiden ligger på lur för att plötsligt börja pulsera och stråla ner i nacke, käke och öga.
Idag ringde jag min neurolog. Vi har fortfarande sporadisk kontakt eftersom jag inte är helt symptomfri ännu. Känseln är helt tillbaka sedan länge men jag har fortfarande konstiga värmekänslor i fötterna ibland. Efter semestern skulle jag ha fått en kallelse för magnetröntgen av hjärnan. Det är för att än en gång kolla att ryggmärgsinflammationen var en isolerad företeelse och inte ett första symptom på MS.
Men någon kallelse har inte kommit, och huvudvärken oroade mig. Så jag ringde.
Han lyckades med konststycket att lugna mig och avliva alla mina nojor utan att få mig att känna mig avfärdad. Han frågade var värken sitter och bad mig beskriva den. Det är med största sannolikhet spänningshuvudvärk som börjar i nacken på ena sidan. Han lovade att skicka ett träningsprogram, är jag inte bättre om några dagar ska jag ringa igen. Och han skickar en ny remiss till röntgen.
Jag sa ursäktande att jag inte brukar vara så här hypokondrisk, men den här sjukdomen har liksom fått mig att tappa tron på min egen kropp och inse att jag är långt ifrån odödlig.
"Ja, och så har du ju blivit mamma också", sa han glatt.
Precis. Då blir man lite nojig. Härligt med läkare som förstår.
* Säger man så till Q för att han har råkat trampa en på tårna eller sparka en i magen eller nypa en i bröstvårtan (allt ovanstående händer lite då och då) blåser han på sin egen hand och tittar pillemariskt på en. Jag ger mig sjutton på att han har begripit hur han egentligen borde göra och bara skojar med mig. Ettochetthalvtårshumor.
Idag ringde jag min neurolog. Vi har fortfarande sporadisk kontakt eftersom jag inte är helt symptomfri ännu. Känseln är helt tillbaka sedan länge men jag har fortfarande konstiga värmekänslor i fötterna ibland. Efter semestern skulle jag ha fått en kallelse för magnetröntgen av hjärnan. Det är för att än en gång kolla att ryggmärgsinflammationen var en isolerad företeelse och inte ett första symptom på MS.
Men någon kallelse har inte kommit, och huvudvärken oroade mig. Så jag ringde.
Han lyckades med konststycket att lugna mig och avliva alla mina nojor utan att få mig att känna mig avfärdad. Han frågade var värken sitter och bad mig beskriva den. Det är med största sannolikhet spänningshuvudvärk som börjar i nacken på ena sidan. Han lovade att skicka ett träningsprogram, är jag inte bättre om några dagar ska jag ringa igen. Och han skickar en ny remiss till röntgen.
Jag sa ursäktande att jag inte brukar vara så här hypokondrisk, men den här sjukdomen har liksom fått mig att tappa tron på min egen kropp och inse att jag är långt ifrån odödlig.
"Ja, och så har du ju blivit mamma också", sa han glatt.
Precis. Då blir man lite nojig. Härligt med läkare som förstår.
* Säger man så till Q för att han har råkat trampa en på tårna eller sparka en i magen eller nypa en i bröstvårtan (allt ovanstående händer lite då och då) blåser han på sin egen hand och tittar pillemariskt på en. Jag ger mig sjutton på att han har begripit hur han egentligen borde göra och bara skojar med mig. Ettochetthalvtårshumor.
Aj, aj!*
Jag har ont i huvudet och har haft det i en vecka. Molande värk på ena sidan av huvudet som hela tiden ligger på lur för att plötsligt börja pulsera och stråla ner i nacke, käke och öga.
Idag ringde jag min neurolog. Vi har fortfarande sporadisk kontakt eftersom jag inte är helt symptomfri ännu. Känseln är helt tillbaka sedan länge men jag har fortfarande konstiga värmekänslor i fötterna ibland. Efter semestern skulle jag ha fått en kallelse för magnetröntgen av hjärnan. Det är för att än en gång kolla att ryggmärgsinflammationen var en isolerad företeelse och inte ett första symptom på MS.
Men någon kallelse har inte kommit, och huvudvärken oroade mig. Så jag ringde.
Han lyckades med konststycket att lugna mig och avliva alla mina nojor utan att få mig att känna mig avfärdad. Han frågade var värken sitter och bad mig beskriva den. Det är med största sannolikhet spänningshuvudvärk som börjar i nacken på ena sidan. Han lovade att skicka ett träningsprogram, är jag inte bättre om några dagar ska jag ringa igen. Och han skickar en ny remiss till röntgen.
Jag sa ursäktande att jag inte brukar vara så här hypokondrisk, men den här sjukdomen har liksom fått mig att tappa tron på min egen kropp och inse att jag är långt ifrån odödlig.
"Ja, och så har du ju blivit mamma också", sa han glatt.
Precis. Då blir man lite nojig. Härligt med läkare som förstår.
* Säger man så till Q för att han har råkat trampa en på tårna eller sparka en i magen eller nypa en i bröstvårtan (allt ovanstående händer lite då och då) blåser han på sin egen hand och tittar pillemariskt på en. Jag ger mig sjutton på att han har begripit hur han egentligen borde göra och bara skojar med mig. Ettochetthalvtårshumor.
Idag ringde jag min neurolog. Vi har fortfarande sporadisk kontakt eftersom jag inte är helt symptomfri ännu. Känseln är helt tillbaka sedan länge men jag har fortfarande konstiga värmekänslor i fötterna ibland. Efter semestern skulle jag ha fått en kallelse för magnetröntgen av hjärnan. Det är för att än en gång kolla att ryggmärgsinflammationen var en isolerad företeelse och inte ett första symptom på MS.
Men någon kallelse har inte kommit, och huvudvärken oroade mig. Så jag ringde.
Han lyckades med konststycket att lugna mig och avliva alla mina nojor utan att få mig att känna mig avfärdad. Han frågade var värken sitter och bad mig beskriva den. Det är med största sannolikhet spänningshuvudvärk som börjar i nacken på ena sidan. Han lovade att skicka ett träningsprogram, är jag inte bättre om några dagar ska jag ringa igen. Och han skickar en ny remiss till röntgen.
Jag sa ursäktande att jag inte brukar vara så här hypokondrisk, men den här sjukdomen har liksom fått mig att tappa tron på min egen kropp och inse att jag är långt ifrån odödlig.
"Ja, och så har du ju blivit mamma också", sa han glatt.
Precis. Då blir man lite nojig. Härligt med läkare som förstår.
* Säger man så till Q för att han har råkat trampa en på tårna eller sparka en i magen eller nypa en i bröstvårtan (allt ovanstående händer lite då och då) blåser han på sin egen hand och tittar pillemariskt på en. Jag ger mig sjutton på att han har begripit hur han egentligen borde göra och bara skojar med mig. Ettochetthalvtårshumor.
2007-08-09
Mörkögda augustinatt
Tänkte bara äckla mina läsare med att berätta att denna vecka, då värmeböljan slagit till och den stora majoriteten återvänt till jobbet, är första veckan på vår augustisemester. Eller snarare O:s. Jag är ju ledig jämt.
Vi brukar nästan alltid ha semester i augusti, ibland i juni, men nästan aldrig i juli. Juli är överskattad. Årets regnigaste månad. Badplatser och parkeringsplatser är överfulla. Bohuskusten är vedervärdigt fullknökad i juli och välsignat folktom i augusti, i synnerhet när skolorna börjat.
Augusti. Sammetsmörka kvällar då syrsorna knirkar. Morgonluften har ett särskilt bett i sig, hösten är på väg men den är inte här ännu. Hela trädgården doftar av äpplen. Lejongap och svartöga blommar i sin fullaste prakt.
Så har vi det just nu. Om två veckor åker vi till Sommarön och då kanske vi får se mareld också.
Annars laddar vi för två jubiléer. Imorgon fyller O jämnt, och i övermorgon är det precis ett år sedan jag satt på Sommarön och talade i telefon med AC, och hörde orden: "det är en liten gosse, och han är född i mars".
Vi brukar nästan alltid ha semester i augusti, ibland i juni, men nästan aldrig i juli. Juli är överskattad. Årets regnigaste månad. Badplatser och parkeringsplatser är överfulla. Bohuskusten är vedervärdigt fullknökad i juli och välsignat folktom i augusti, i synnerhet när skolorna börjat.
Augusti. Sammetsmörka kvällar då syrsorna knirkar. Morgonluften har ett särskilt bett i sig, hösten är på väg men den är inte här ännu. Hela trädgården doftar av äpplen. Lejongap och svartöga blommar i sin fullaste prakt.
Så har vi det just nu. Om två veckor åker vi till Sommarön och då kanske vi får se mareld också.
Annars laddar vi för två jubiléer. Imorgon fyller O jämnt, och i övermorgon är det precis ett år sedan jag satt på Sommarön och talade i telefon med AC, och hörde orden: "det är en liten gosse, och han är född i mars".
Mörkögda augustinatt
Tänkte bara äckla mina läsare med att berätta att denna vecka, då värmeböljan slagit till och den stora majoriteten återvänt till jobbet, är första veckan på vår augustisemester. Eller snarare O:s. Jag är ju ledig jämt.
Vi brukar nästan alltid ha semester i augusti, ibland i juni, men nästan aldrig i juli. Juli är överskattad. Årets regnigaste månad. Badplatser och parkeringsplatser är överfulla. Bohuskusten är vedervärdigt fullknökad i juli och välsignat folktom i augusti, i synnerhet när skolorna börjat.
Augusti. Sammetsmörka kvällar då syrsorna knirkar. Morgonluften har ett särskilt bett i sig, hösten är på väg men den är inte här ännu. Hela trädgården doftar av äpplen. Lejongap och svartöga blommar i sin fullaste prakt.
Så har vi det just nu. Om två veckor åker vi till Sommarön och då kanske vi får se mareld också.
Annars laddar vi för två jubiléer. Imorgon fyller O jämnt, och i övermorgon är det precis ett år sedan jag satt på Sommarön och talade i telefon med AC, och hörde orden: "det är en liten gosse, och han är född i mars".
Vi brukar nästan alltid ha semester i augusti, ibland i juni, men nästan aldrig i juli. Juli är överskattad. Årets regnigaste månad. Badplatser och parkeringsplatser är överfulla. Bohuskusten är vedervärdigt fullknökad i juli och välsignat folktom i augusti, i synnerhet när skolorna börjat.
Augusti. Sammetsmörka kvällar då syrsorna knirkar. Morgonluften har ett särskilt bett i sig, hösten är på väg men den är inte här ännu. Hela trädgården doftar av äpplen. Lejongap och svartöga blommar i sin fullaste prakt.
Så har vi det just nu. Om två veckor åker vi till Sommarön och då kanske vi får se mareld också.
Annars laddar vi för två jubiléer. Imorgon fyller O jämnt, och i övermorgon är det precis ett år sedan jag satt på Sommarön och talade i telefon med AC, och hörde orden: "det är en liten gosse, och han är född i mars".
2007-08-03
Lite mammaskryt
Det har sina fördelar att vara så ovan vid barn som jag är. Jag har ganska dålig koll på vad barn ska kunna vid olika åldrar mer än att de går vid ett år och pratar vid två sisådär ungefär.
Alltså blir jag häpen, imponerad, lycklig och stolt över allt som Q kan vid snart sjutton månaders ålder:
Han kan sedan någon vecka tillbaka passa in alla klossar i rätt hål i Mickilådan. De runda är lättast, de trekantiga svårast.
Han kan blåsa i blockflöjt och på munspel. Han vet var strömbrytaren till elpianot sitter och han vet vilken knapp man trycker på för att det ska låta som en orgel. Det är det roligaste ljudet tycker Q.
Han kan rörelserna till Imse vimse spindel, han gör dem gärna för snabbt så att han ligger en strof före. Sånger avslutas med en applåd. Så snart han hör eller ser någon annan klappa i händerna gör han likadant. (Lite hjärtskärande var det för några månader sedan när vi tittade på Sverigedemokraternas riksmöte - vi vill ha koll på vad otäckingarna kokar ihop för något. Q instämde i alla applåder, skönt att han inte har en aning om vad han klappade åt.)
Han kan gå och springa och klättra uppför trappan till låga rutschkanan och åka själv. Nere på marken applåderar han och ler stort.
Han är fenomenal på att härma djur, det är vår favoritlek. Roligast är tiger (morr med fingrarna böjda som klor), fisk (öppnar och stänger munnen) och orm (sss). Sjöhästar och flodhästar? De gnäggar, så klart. Får och getter säger förstås bä (vilket vi utforskade empiriskt på Barnens zoo i Slottsskogen). Kor säger mmmh! Hundar säger uff-uff, men mjau är för svårt, det ersätter Q med ett pussläte.
Utöver detta säger Q en handfull knappt begripliga ord, men långa haranger på sitt eget språk. Putti-putti-putti-putt! Toppi-toppi, dobbi-dobbi, BABBA-AH! Men vi förstår varann rätt bra ändå. Jag pratar och frågar och han pekar, nickar eller skakar på huvudet.
Q älskar böcker, och det är jag så glad över. Han har ett helt litet bibliotek på TV-bänken. Böckerna om Molly Mus med flikar att öppna var de första favoriterna, men det finns annat där också. Han väljer en bok och går fram till någon av oss och sträcker uppfordrande händerna i vädret. Ibland går han till bokhyllan i det som ska bli hans rum och hämtar något där. Länge envisades han med häftet "Om ditt barn blir sjukt eller skadar sig" som vi fått på BVC. Stor besvikelse när det visade sig vara en tråkig bok. Vi har faktiskt läst Elsa Beskow och Vem ska trösta knyttet, fast Q tröttnade någonstans mitt i den senare. Och han vet numera att man inte river sönder böcker, fast ibland händer det ändå, nästan av sig själv.
Mat älskar Q också, tack och lov för det. Kladdproblemet är nästan helt ur världen, och det hade en enkel lösning: jag tittar inte på när han äter. Jag äter själv, och läser ofta tidningen eller en bok, för det är svårt att inte ingripa när han kladdar som värst. Om jag ser honom slänga något på golvet säger jag till, annars får han hålla på som han vill. Märkligt nog brukar det vid måltidens slut inte vara särskilt mycket mat kvar varken på golvet, bordet eller tallriken, utan det mesta har hamnat i Q:s mage.
För övrigt är jag imponerad av hur bra han äter, och hur nyfiken han är på all möjlig konstig mat. Räkor spottar han ut, men annars äter han nästan precis samma saker som vi. Roligt! Hoppas det fortsätter så.
Alltså blir jag häpen, imponerad, lycklig och stolt över allt som Q kan vid snart sjutton månaders ålder:
Han kan sedan någon vecka tillbaka passa in alla klossar i rätt hål i Mickilådan. De runda är lättast, de trekantiga svårast.
Han kan blåsa i blockflöjt och på munspel. Han vet var strömbrytaren till elpianot sitter och han vet vilken knapp man trycker på för att det ska låta som en orgel. Det är det roligaste ljudet tycker Q.
Han kan rörelserna till Imse vimse spindel, han gör dem gärna för snabbt så att han ligger en strof före. Sånger avslutas med en applåd. Så snart han hör eller ser någon annan klappa i händerna gör han likadant. (Lite hjärtskärande var det för några månader sedan när vi tittade på Sverigedemokraternas riksmöte - vi vill ha koll på vad otäckingarna kokar ihop för något. Q instämde i alla applåder, skönt att han inte har en aning om vad han klappade åt.)
Han kan gå och springa och klättra uppför trappan till låga rutschkanan och åka själv. Nere på marken applåderar han och ler stort.
Han är fenomenal på att härma djur, det är vår favoritlek. Roligast är tiger (morr med fingrarna böjda som klor), fisk (öppnar och stänger munnen) och orm (sss). Sjöhästar och flodhästar? De gnäggar, så klart. Får och getter säger förstås bä (vilket vi utforskade empiriskt på Barnens zoo i Slottsskogen). Kor säger mmmh! Hundar säger uff-uff, men mjau är för svårt, det ersätter Q med ett pussläte.
Utöver detta säger Q en handfull knappt begripliga ord, men långa haranger på sitt eget språk. Putti-putti-putti-putt! Toppi-toppi, dobbi-dobbi, BABBA-AH! Men vi förstår varann rätt bra ändå. Jag pratar och frågar och han pekar, nickar eller skakar på huvudet.
Q älskar böcker, och det är jag så glad över. Han har ett helt litet bibliotek på TV-bänken. Böckerna om Molly Mus med flikar att öppna var de första favoriterna, men det finns annat där också. Han väljer en bok och går fram till någon av oss och sträcker uppfordrande händerna i vädret. Ibland går han till bokhyllan i det som ska bli hans rum och hämtar något där. Länge envisades han med häftet "Om ditt barn blir sjukt eller skadar sig" som vi fått på BVC. Stor besvikelse när det visade sig vara en tråkig bok. Vi har faktiskt läst Elsa Beskow och Vem ska trösta knyttet, fast Q tröttnade någonstans mitt i den senare. Och han vet numera att man inte river sönder böcker, fast ibland händer det ändå, nästan av sig själv.
Mat älskar Q också, tack och lov för det. Kladdproblemet är nästan helt ur världen, och det hade en enkel lösning: jag tittar inte på när han äter. Jag äter själv, och läser ofta tidningen eller en bok, för det är svårt att inte ingripa när han kladdar som värst. Om jag ser honom slänga något på golvet säger jag till, annars får han hålla på som han vill. Märkligt nog brukar det vid måltidens slut inte vara särskilt mycket mat kvar varken på golvet, bordet eller tallriken, utan det mesta har hamnat i Q:s mage.
För övrigt är jag imponerad av hur bra han äter, och hur nyfiken han är på all möjlig konstig mat. Räkor spottar han ut, men annars äter han nästan precis samma saker som vi. Roligt! Hoppas det fortsätter så.
Lite mammaskryt
Det har sina fördelar att vara så ovan vid barn som jag är. Jag har ganska dålig koll på vad barn ska kunna vid olika åldrar mer än att de går vid ett år och pratar vid två sisådär ungefär.
Alltså blir jag häpen, imponerad, lycklig och stolt över allt som Q kan vid snart sjutton månaders ålder:
Han kan sedan någon vecka tillbaka passa in alla klossar i rätt hål i Mickilådan. De runda är lättast, de trekantiga svårast.
Han kan blåsa i blockflöjt och på munspel. Han vet var strömbrytaren till elpianot sitter och han vet vilken knapp man trycker på för att det ska låta som en orgel. Det är det roligaste ljudet tycker Q.
Han kan rörelserna till Imse vimse spindel, han gör dem gärna för snabbt så att han ligger en strof före. Sånger avslutas med en applåd. Så snart han hör eller ser någon annan klappa i händerna gör han likadant. (Lite hjärtskärande var det för några månader sedan när vi tittade på Sverigedemokraternas riksmöte - vi vill ha koll på vad otäckingarna kokar ihop för något. Q instämde i alla applåder, skönt att han inte har en aning om vad han klappade åt.)
Han kan gå och springa och klättra uppför trappan till låga rutschkanan och åka själv. Nere på marken applåderar han och ler stort.
Han är fenomenal på att härma djur, det är vår favoritlek. Roligast är tiger (morr med fingrarna böjda som klor), fisk (öppnar och stänger munnen) och orm (sss). Sjöhästar och flodhästar? De gnäggar, så klart. Får och getter säger förstås bä (vilket vi utforskade empiriskt på Barnens zoo i Slottsskogen). Kor säger mmmh! Hundar säger uff-uff, men mjau är för svårt, det ersätter Q med ett pussläte.
Utöver detta säger Q en handfull knappt begripliga ord, men långa haranger på sitt eget språk. Putti-putti-putti-putt! Toppi-toppi, dobbi-dobbi, BABBA-AH! Men vi förstår varann rätt bra ändå. Jag pratar och frågar och han pekar, nickar eller skakar på huvudet.
Q älskar böcker, och det är jag så glad över. Han har ett helt litet bibliotek på TV-bänken. Böckerna om Molly Mus med flikar att öppna var de första favoriterna, men det finns annat där också. Han väljer en bok och går fram till någon av oss och sträcker uppfordrande händerna i vädret. Ibland går han till bokhyllan i det som ska bli hans rum och hämtar något där. Länge envisades han med häftet "Om ditt barn blir sjukt eller skadar sig" som vi fått på BVC. Stor besvikelse när det visade sig vara en tråkig bok. Vi har faktiskt läst Elsa Beskow och Vem ska trösta knyttet, fast Q tröttnade någonstans mitt i den senare. Och han vet numera att man inte river sönder böcker, fast ibland händer det ändå, nästan av sig själv.
Mat älskar Q också, tack och lov för det. Kladdproblemet är nästan helt ur världen, och det hade en enkel lösning: jag tittar inte på när han äter. Jag äter själv, och läser ofta tidningen eller en bok, för det är svårt att inte ingripa när han kladdar som värst. Om jag ser honom slänga något på golvet säger jag till, annars får han hålla på som han vill. Märkligt nog brukar det vid måltidens slut inte vara särskilt mycket mat kvar varken på golvet, bordet eller tallriken, utan det mesta har hamnat i Q:s mage.
För övrigt är jag imponerad av hur bra han äter, och hur nyfiken han är på all möjlig konstig mat. Räkor spottar han ut, men annars äter han nästan precis samma saker som vi. Roligt! Hoppas det fortsätter så.
Alltså blir jag häpen, imponerad, lycklig och stolt över allt som Q kan vid snart sjutton månaders ålder:
Han kan sedan någon vecka tillbaka passa in alla klossar i rätt hål i Mickilådan. De runda är lättast, de trekantiga svårast.
Han kan blåsa i blockflöjt och på munspel. Han vet var strömbrytaren till elpianot sitter och han vet vilken knapp man trycker på för att det ska låta som en orgel. Det är det roligaste ljudet tycker Q.
Han kan rörelserna till Imse vimse spindel, han gör dem gärna för snabbt så att han ligger en strof före. Sånger avslutas med en applåd. Så snart han hör eller ser någon annan klappa i händerna gör han likadant. (Lite hjärtskärande var det för några månader sedan när vi tittade på Sverigedemokraternas riksmöte - vi vill ha koll på vad otäckingarna kokar ihop för något. Q instämde i alla applåder, skönt att han inte har en aning om vad han klappade åt.)
Han kan gå och springa och klättra uppför trappan till låga rutschkanan och åka själv. Nere på marken applåderar han och ler stort.
Han är fenomenal på att härma djur, det är vår favoritlek. Roligast är tiger (morr med fingrarna böjda som klor), fisk (öppnar och stänger munnen) och orm (sss). Sjöhästar och flodhästar? De gnäggar, så klart. Får och getter säger förstås bä (vilket vi utforskade empiriskt på Barnens zoo i Slottsskogen). Kor säger mmmh! Hundar säger uff-uff, men mjau är för svårt, det ersätter Q med ett pussläte.
Utöver detta säger Q en handfull knappt begripliga ord, men långa haranger på sitt eget språk. Putti-putti-putti-putt! Toppi-toppi, dobbi-dobbi, BABBA-AH! Men vi förstår varann rätt bra ändå. Jag pratar och frågar och han pekar, nickar eller skakar på huvudet.
Q älskar böcker, och det är jag så glad över. Han har ett helt litet bibliotek på TV-bänken. Böckerna om Molly Mus med flikar att öppna var de första favoriterna, men det finns annat där också. Han väljer en bok och går fram till någon av oss och sträcker uppfordrande händerna i vädret. Ibland går han till bokhyllan i det som ska bli hans rum och hämtar något där. Länge envisades han med häftet "Om ditt barn blir sjukt eller skadar sig" som vi fått på BVC. Stor besvikelse när det visade sig vara en tråkig bok. Vi har faktiskt läst Elsa Beskow och Vem ska trösta knyttet, fast Q tröttnade någonstans mitt i den senare. Och han vet numera att man inte river sönder böcker, fast ibland händer det ändå, nästan av sig själv.
Mat älskar Q också, tack och lov för det. Kladdproblemet är nästan helt ur världen, och det hade en enkel lösning: jag tittar inte på när han äter. Jag äter själv, och läser ofta tidningen eller en bok, för det är svårt att inte ingripa när han kladdar som värst. Om jag ser honom slänga något på golvet säger jag till, annars får han hålla på som han vill. Märkligt nog brukar det vid måltidens slut inte vara särskilt mycket mat kvar varken på golvet, bordet eller tallriken, utan det mesta har hamnat i Q:s mage.
För övrigt är jag imponerad av hur bra han äter, och hur nyfiken han är på all möjlig konstig mat. Räkor spottar han ut, men annars äter han nästan precis samma saker som vi. Roligt! Hoppas det fortsätter så.
2007-07-31
Mammagrisen Q i Lönneberga
Idag när jag stod och diskade kom jag att tänka på en sak.
Jag har i åratal grubblat över varför det var livsviktigt för mig att få barn. En familjerådgivare vi träffade ett tag såg allvarligt på mig och sa: Antagligen har du goda skäl för din barnlängtan.
Inte för att man ska behöva motivera sin längtan, men styrkan i den förvånade mig själv, och jag tycker att det är intressant att fundera över orsakerna.
Ganska tidigt var jag klar över en sak: jag tror att jag på något vis längtade efter att återuppleva min barndom genom att få vara nära mitt barn, och att också försöka passa på att skapa en bättre barndom än min egen. Som det i och för sig inte var något fantastiskt stort fel på.
Bullerbyn var min älsklingsbok när jag var liten, och jag identifierade mig självklart med Lisa. Min barndom skulle vara som hennes, och jag var lite som hon: duktig och lillgammal.
Nu när jag har Q slår det mig att det inte alls är i Bullerbyn vi bor, snarare i Lönneberga. Huvudpersonen är en klurig, klyftig och kärleksfull liten pojke i full färd att upptäcka världen.
Jag älskar Lönneberga, och jag älskar honom!
Varför mammagris? Jo, efter en vecka borta från sin pappa så är Q lite mammigare än vanligt. Jag njuter av det samtidigt som det ger mig lite dåligt samvete gentemot O. Hoppas balansen återställs snart.
Jag har i åratal grubblat över varför det var livsviktigt för mig att få barn. En familjerådgivare vi träffade ett tag såg allvarligt på mig och sa: Antagligen har du goda skäl för din barnlängtan.
Inte för att man ska behöva motivera sin längtan, men styrkan i den förvånade mig själv, och jag tycker att det är intressant att fundera över orsakerna.
Ganska tidigt var jag klar över en sak: jag tror att jag på något vis längtade efter att återuppleva min barndom genom att få vara nära mitt barn, och att också försöka passa på att skapa en bättre barndom än min egen. Som det i och för sig inte var något fantastiskt stort fel på.
Bullerbyn var min älsklingsbok när jag var liten, och jag identifierade mig självklart med Lisa. Min barndom skulle vara som hennes, och jag var lite som hon: duktig och lillgammal.
Nu när jag har Q slår det mig att det inte alls är i Bullerbyn vi bor, snarare i Lönneberga. Huvudpersonen är en klurig, klyftig och kärleksfull liten pojke i full färd att upptäcka världen.
Jag älskar Lönneberga, och jag älskar honom!
Varför mammagris? Jo, efter en vecka borta från sin pappa så är Q lite mammigare än vanligt. Jag njuter av det samtidigt som det ger mig lite dåligt samvete gentemot O. Hoppas balansen återställs snart.
Mammagrisen Q i Lönneberga
Idag när jag stod och diskade kom jag att tänka på en sak.
Jag har i åratal grubblat över varför det var livsviktigt för mig att få barn. En familjerådgivare vi träffade ett tag såg allvarligt på mig och sa: Antagligen har du goda skäl för din barnlängtan.
Inte för att man ska behöva motivera sin längtan, men styrkan i den förvånade mig själv, och jag tycker att det är intressant att fundera över orsakerna.
Ganska tidigt var jag klar över en sak: jag tror att jag på något vis längtade efter att återuppleva min barndom genom att få vara nära mitt barn, och att också försöka passa på att skapa en bättre barndom än min egen. Som det i och för sig inte var något fantastiskt stort fel på.
Bullerbyn var min älsklingsbok när jag var liten, och jag identifierade mig självklart med Lisa. Min barndom skulle vara som hennes, och jag var lite som hon: duktig och lillgammal.
Nu när jag har Q slår det mig att det inte alls är i Bullerbyn vi bor, snarare i Lönneberga. Huvudpersonen är en klurig, klyftig och kärleksfull liten pojke i full färd att upptäcka världen.
Jag älskar Lönneberga, och jag älskar honom!
Varför mammagris? Jo, efter en vecka borta från sin pappa så är Q lite mammigare än vanligt. Jag njuter av det samtidigt som det ger mig lite dåligt samvete gentemot O. Hoppas balansen återställs snart.
Jag har i åratal grubblat över varför det var livsviktigt för mig att få barn. En familjerådgivare vi träffade ett tag såg allvarligt på mig och sa: Antagligen har du goda skäl för din barnlängtan.
Inte för att man ska behöva motivera sin längtan, men styrkan i den förvånade mig själv, och jag tycker att det är intressant att fundera över orsakerna.
Ganska tidigt var jag klar över en sak: jag tror att jag på något vis längtade efter att återuppleva min barndom genom att få vara nära mitt barn, och att också försöka passa på att skapa en bättre barndom än min egen. Som det i och för sig inte var något fantastiskt stort fel på.
Bullerbyn var min älsklingsbok när jag var liten, och jag identifierade mig självklart med Lisa. Min barndom skulle vara som hennes, och jag var lite som hon: duktig och lillgammal.
Nu när jag har Q slår det mig att det inte alls är i Bullerbyn vi bor, snarare i Lönneberga. Huvudpersonen är en klurig, klyftig och kärleksfull liten pojke i full färd att upptäcka världen.
Jag älskar Lönneberga, och jag älskar honom!
Varför mammagris? Jo, efter en vecka borta från sin pappa så är Q lite mammigare än vanligt. Jag njuter av det samtidigt som det ger mig lite dåligt samvete gentemot O. Hoppas balansen återställs snart.
2007-07-30
Storebror vs lillebror
Jag bodde i Göteborg i nästan trettio år, det låter helt osannolikt men så måste det bli när jag räknar efter. Jag var fyra när vi flyttade dit, och med undantag av några år i USA som barn och tonåring så bodde jag kvar tills O och jag drog upp bopålarna och flyttade till Stockholm för tre år sedan.
Har jag någon hemstad så är det ju Göteborg, det kan inte gärna vara någon annan. Ändå har jag under långa tider inte alls känt mig hemma där. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det för att min familj inte kommer därifrån, både mamma och pappa har sina rötter (i den mån de alls har några, de flyttade båda runt mycket) på andra håll i landet.
Länge längtade jag därifrån. Jag pluggade i USA, Spanien, Frankrike och Tyskland under längre och kortare perioder. Vid minst två tillfällen övervägde jag allvarligt att flytta, men blev kvar. Min syster var liten och hade det jobbigt och jag ville bo nära henne. När O kom in i mitt liv blev jag ännu mer knuten till Göteborg, han ville inte alls flytta. Märkligt nog är O mer göteborgare än jag, fast han var tjugo år när han kom dit. Det måste ha skett en mutation i honom då som gjorde honom till urgöteborgare, till och med dialekten är autentisk.
Det var först när vi köpte huset som jag riktigt landade i Göteborg och blev tillfreds med tanken att bo där alltid. Ironiskt nog var det O som fick jobb i Stockholm, och det bara fyra år efter att vi köpt huset. Hade det inte varit för den tunga tiden av sorg och elände hade vi nog inte tyckt det var lika lätt att flytta.
För det var ju ett helt nytt liv som väntade oss i Stockholm, ett liv som är annorlunda och underbart, sämre på några få sätt, bättre på många andra.
Saker jag gillar med Stockholm och som jag skulle sakna:
Vädret, vädret, vädret. Upprepa! Jag trodde det var en myt att det regnade mindre på östkusten men det är ju sant! Och så får man snö på vintern också.
Att majoriteten av stockholmare själva är inflyttade. Det är inte särskilt svårt att bli bekant med folk. Jag tycker faktiskt att göteborgare är lite fjärare, trots sitt rykte som goa gubbar.
Att det är så vackert.
Att det är en storstad.
Att det fortfarande känns exotiskt och spännande. Jag har mycket kvar att upptäcka.
Att det är så lätt att ta sig ut i naturen, att man har nära till vattnet var man än är.
Att pappa bor här.
Min kör som jag hittade bara månader efter att ha flyttat hit och har gett mig och ger mig så mycket glädje. Musik har en plats i mitt liv igen, hurra!
Men det finns också saker jag saknar med Göteborg:
Måsskrik och havslukt.
Närheten till Sommarön.
Färsk fisk.
Att det mesta är billigare, särskilt mat.
Att man anses bo lite utanför stan om det tar tjugo minuter med buss till Brunnsparken.
Att trafikkaoset inte är fullt lika utvecklat som i Stockholm.
Att mamma, syrran och en hel del gamla vänner bor där.
Att jag har så många minnen förknippade med olika platser, både sorgliga och glada. Det kommer att dröja länge innan jag känner så för Stockholm, om det någonsin händer. Det är något visst med barn- och ungdomsminnen.
Min frissa, min optiker, min gamla skola. Q skulle gå i samma skola som jag om vi bodde kvar. (Som det nu är kommer han ju prata stockholmska det lilla livet, vilken konstig tanke!)
Vad jag däremot inte alls saknar och hade hoppats slippa när vi flyttade hit, är det evinnerliga käbblet och jämförandet städerna emellan. Jag trodde att göteborgarna hade mindervärdeskomplex och att Stockholm högdraget struntade i kaxiga lillbrorsan. Men så är det ju inte, antipatin är ömsesidig. Varför ber gratistidningen City sina läsare att säga något dumt om Göteborg?
Konstigt att inte Göteborg kan acceptera att Stockholm är huvudstad och som sådan berättigad till en massa förstaplatser, eller att Stockholm kan glädjas åt att landets andra stad inte är en byhåla i bakvattnet utan faktiskt lyckas kapa åt sig ett och annat stort evenemang och arrangera dem med den äran.
Storebror vs lillebror
Jag bodde i Göteborg i nästan trettio år, det låter helt osannolikt men så måste det bli när jag räknar efter. Jag var fyra när vi flyttade dit, och med undantag av några år i USA som barn och tonåring så bodde jag kvar tills O och jag drog upp bopålarna och flyttade till Stockholm för tre år sedan.
Har jag någon hemstad så är det ju Göteborg, det kan inte gärna vara någon annan. Ändå har jag under långa tider inte alls känt mig hemma där. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det för att min familj inte kommer därifrån, både mamma och pappa har sina rötter (i den mån de alls har några, de flyttade båda runt mycket) på andra håll i landet.
Länge längtade jag därifrån. Jag pluggade i USA, Spanien, Frankrike och Tyskland under längre och kortare perioder. Vid minst två tillfällen övervägde jag allvarligt att flytta, men blev kvar. Min syster var liten och hade det jobbigt och jag ville bo nära henne. När O kom in i mitt liv blev jag ännu mer knuten till Göteborg, han ville inte alls flytta. Märkligt nog är O mer göteborgare än jag, fast han var tjugo år när han kom dit. Det måste ha skett en mutation i honom då som gjorde honom till urgöteborgare, till och med dialekten är autentisk.
Det var först när vi köpte huset som jag riktigt landade i Göteborg och blev tillfreds med tanken att bo där alltid. Ironiskt nog var det O som fick jobb i Stockholm, och det bara fyra år efter att vi köpt huset. Hade det inte varit för den tunga tiden av sorg och elände hade vi nog inte tyckt det var lika lätt att flytta.
För det var ju ett helt nytt liv som väntade oss i Stockholm, ett liv som är annorlunda och underbart, sämre på några få sätt, bättre på många andra.
Saker jag gillar med Stockholm och som jag skulle sakna:
Vädret, vädret, vädret. Upprepa! Jag trodde det var en myt att det regnade mindre på östkusten men det är ju sant! Och så får man snö på vintern också.
Att majoriteten av stockholmare själva är inflyttade. Det är inte särskilt svårt att bli bekant med folk. Jag tycker faktiskt att göteborgare är lite fjärare, trots sitt rykte som goa gubbar.
Att det är så vackert.
Att det är en storstad.
Att det fortfarande känns exotiskt och spännande. Jag har mycket kvar att upptäcka.
Att det är så lätt att ta sig ut i naturen, att man har nära till vattnet var man än är.
Att pappa bor här.
Min kör som jag hittade bara månader efter att ha flyttat hit och har gett mig och ger mig så mycket glädje. Musik har en plats i mitt liv igen, hurra!
Men det finns också saker jag saknar med Göteborg:
Måsskrik och havslukt.
Närheten till Sommarön.
Färsk fisk.
Att det mesta är billigare, särskilt mat.
Att man anses bo lite utanför stan om det tar tjugo minuter med buss till Brunnsparken.
Att trafikkaoset inte är fullt lika utvecklat som i Stockholm.
Att mamma, syrran och en hel del gamla vänner bor där.
Att jag har så många minnen förknippade med olika platser, både sorgliga och glada. Det kommer att dröja länge innan jag känner så för Stockholm, om det någonsin händer. Det är något visst med barn- och ungdomsminnen.
Min frissa, min optiker, min gamla skola. Q skulle gå i samma skola som jag om vi bodde kvar. (Som det nu är kommer han ju prata stockholmska det lilla livet, vilken konstig tanke!)
Vad jag däremot inte alls saknar och hade hoppats slippa när vi flyttade hit, är det evinnerliga käbblet och jämförandet städerna emellan. Jag trodde att göteborgarna hade mindervärdeskomplex och att Stockholm högdraget struntade i kaxiga lillbrorsan. Men så är det ju inte, antipatin är ömsesidig. Varför ber gratistidningen City sina läsare att säga något dumt om Göteborg?
Konstigt att inte Göteborg kan acceptera att Stockholm är huvudstad och som sådan berättigad till en massa förstaplatser, eller att Stockholm kan glädjas åt att landets andra stad inte är en byhåla i bakvattnet utan faktiskt lyckas kapa åt sig ett och annat stort evenemang och arrangera dem med den äran.
2007-07-28
Upplagt för antiklimax
Q och jag har varit en vecka i det regniga Göteborg. Blev både glad och ledsen över att jag inte bor där längre. Ska kanske samla ihop mina känslor i en för- och-emotlista gällande rikets två främsta städer. Näst närhet till familj och vänner står vädret högst upp på listan. När vi åkte från Stockholm sken solen, när vi landade i Göteborg regnade det. Vice versa idag.
Vi flög, förresten. Det kostade lika mycket som att ta X2000 men gick fortare och framför allt krävdes ett minimum av stillasittande. Q skötte sig galant. På ditresan sov han hela vägen, på hemresan skrek han visserligen lite men ägnade resten av tiden att äta macka och titta på folk.
Medan vi var borta har Adlibris levererat ett bokpaket med uppföljare till gamla favoriter: Hannibal Rising och sista Harry Potter. Törs knappt börja läsa dem. Jag är övertygad om att jag blir besviken på Hannibal, och är rädd att bli det på HP. Jag tror att Snape i själva verket står på det godas sida och att han dör men inte Harry.
Men först lite stavgång medan man och son eftermiddagsslumrar.
Vi flög, förresten. Det kostade lika mycket som att ta X2000 men gick fortare och framför allt krävdes ett minimum av stillasittande. Q skötte sig galant. På ditresan sov han hela vägen, på hemresan skrek han visserligen lite men ägnade resten av tiden att äta macka och titta på folk.
Medan vi var borta har Adlibris levererat ett bokpaket med uppföljare till gamla favoriter: Hannibal Rising och sista Harry Potter. Törs knappt börja läsa dem. Jag är övertygad om att jag blir besviken på Hannibal, och är rädd att bli det på HP. Jag tror att Snape i själva verket står på det godas sida och att han dör men inte Harry.
Men först lite stavgång medan man och son eftermiddagsslumrar.
Upplagt för antiklimax
Q och jag har varit en vecka i det regniga Göteborg. Blev både glad och ledsen över att jag inte bor där längre. Ska kanske samla ihop mina känslor i en för- och-emotlista gällande rikets två främsta städer. Näst närhet till familj och vänner står vädret högst upp på listan. När vi åkte från Stockholm sken solen, när vi landade i Göteborg regnade det. Vice versa idag.
Vi flög, förresten. Det kostade lika mycket som att ta X2000 men gick fortare och framför allt krävdes ett minimum av stillasittande. Q skötte sig galant. På ditresan sov han hela vägen, på hemresan skrek han visserligen lite men ägnade resten av tiden att äta macka och titta på folk.
Medan vi var borta har Adlibris levererat ett bokpaket med uppföljare till gamla favoriter: Hannibal Rising och sista Harry Potter. Törs knappt börja läsa dem. Jag är övertygad om att jag blir besviken på Hannibal, och är rädd att bli det på HP. Jag tror att Snape i själva verket står på det godas sida och att han dör men inte Harry.
Men först lite stavgång medan man och son eftermiddagsslumrar.
Vi flög, förresten. Det kostade lika mycket som att ta X2000 men gick fortare och framför allt krävdes ett minimum av stillasittande. Q skötte sig galant. På ditresan sov han hela vägen, på hemresan skrek han visserligen lite men ägnade resten av tiden att äta macka och titta på folk.
Medan vi var borta har Adlibris levererat ett bokpaket med uppföljare till gamla favoriter: Hannibal Rising och sista Harry Potter. Törs knappt börja läsa dem. Jag är övertygad om att jag blir besviken på Hannibal, och är rädd att bli det på HP. Jag tror att Snape i själva verket står på det godas sida och att han dör men inte Harry.
Men först lite stavgång medan man och son eftermiddagsslumrar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)