Årets sista solnedgång var strålande vacker, jag hann se den medan O och Q sov eftermiddag. Nu sitter de i badet och gör sig vackra inför nyårskvällens begivenheter.
Jag gör ofta tillbakablickar och summeringar, så jag tänker inte lägga ut texten alltför mycket om 2006. Det var ett händelserikt och dramatiskt år, som började med trött men försiktigt ökande optimism. Under våren och försommaren var jag lyckligare än på länge. Vi hade en ny bostad och förberedde adoptionen. Så dubbel kraschlandning under sommaren, först min sjukdom och sedan stopp i Korea. Vem hade trott att detta skulle kunna vända? Men det gjorde det. Så ett par månaders väntan för att få åka och hämta Q, inte alls så jobbigt som jag hade trott att det skulle vara. Årets två sista månader har inte liknat någon annan tid i mitt liv.
Men hur dramatiskt året än har varit för oss så måste det ha varit mer omvälvande för Q. Att födas, att skiljas från sin mamma, att ligga på sjukhus, att få en ny mamma, att skiljas från henne också, att få ännu en ny mamma och en pappa, att hamna i en helt ny miljö och tillvaro. Men han kommer inte att minnas eller kunna berätta den historien för någon. Jag undrar hur den har präglat honom?
Gott nytt år alla kända och okända läsare och vänner!
2006-12-31
Snabb summering
Årets sista solnedgång var strålande vacker, jag hann se den medan O och Q sov eftermiddag. Nu sitter de i badet och gör sig vackra inför nyårskvällens begivenheter.
Jag gör ofta tillbakablickar och summeringar, så jag tänker inte lägga ut texten alltför mycket om 2006. Det var ett händelserikt och dramatiskt år, som började med trött men försiktigt ökande optimism. Under våren och försommaren var jag lyckligare än på länge. Vi hade en ny bostad och förberedde adoptionen. Så dubbel kraschlandning under sommaren, först min sjukdom och sedan stopp i Korea. Vem hade trott att detta skulle kunna vända? Men det gjorde det. Så ett par månaders väntan för att få åka och hämta Q, inte alls så jobbigt som jag hade trott att det skulle vara. Årets två sista månader har inte liknat någon annan tid i mitt liv.
Men hur dramatiskt året än har varit för oss så måste det ha varit mer omvälvande för Q. Att födas, att skiljas från sin mamma, att ligga på sjukhus, att få en ny mamma, att skiljas från henne också, att få ännu en ny mamma och en pappa, att hamna i en helt ny miljö och tillvaro. Men han kommer inte att minnas eller kunna berätta den historien för någon. Jag undrar hur den har präglat honom?
Gott nytt år alla kända och okända läsare och vänner!
Jag gör ofta tillbakablickar och summeringar, så jag tänker inte lägga ut texten alltför mycket om 2006. Det var ett händelserikt och dramatiskt år, som började med trött men försiktigt ökande optimism. Under våren och försommaren var jag lyckligare än på länge. Vi hade en ny bostad och förberedde adoptionen. Så dubbel kraschlandning under sommaren, först min sjukdom och sedan stopp i Korea. Vem hade trott att detta skulle kunna vända? Men det gjorde det. Så ett par månaders väntan för att få åka och hämta Q, inte alls så jobbigt som jag hade trott att det skulle vara. Årets två sista månader har inte liknat någon annan tid i mitt liv.
Men hur dramatiskt året än har varit för oss så måste det ha varit mer omvälvande för Q. Att födas, att skiljas från sin mamma, att ligga på sjukhus, att få en ny mamma, att skiljas från henne också, att få ännu en ny mamma och en pappa, att hamna i en helt ny miljö och tillvaro. Men han kommer inte att minnas eller kunna berätta den historien för någon. Jag undrar hur den har präglat honom?
Gott nytt år alla kända och okända läsare och vänner!
2006-12-26
En alldeles vanlig jul
Så är då julhelgen över. Julafton var lugn och stillsam, inget märkvärdigt alls. Vi gick ut en promenad i det vackra vädret. Min pappa kom lagom till Kalle Anka. O hade lagat mycket mindre julmat än vanligt, men det som fanns var gott. Vi hade verkligen ansträngt oss för att inte köpa så förbaskat många julklappar, men ändå blev det ett försvarligt berg, och de flesta var förstås till Q. Själva köpte vi inga till honom, men mormor och farmor hade förstås laddat upp. (Var ska detta sluta? Jag inser att vi lever i ett konsumtionssamhälle men jag vill ändå inte att Q ska bli alltför prylfixerad. Hur undviker man det?). Roligaste klappen stod Q:s morfar för, en batteridriven hundvalp som bjäbbade och slog volter. Vi har aldrig hört honom skratta högt åt en leksak som han gjorde då.
När vi hade lagt vår trötte lille pojke satt vi och tittade på Sällskapsresan 2 och åt marsipan. Högst oglamoröst med andra ord.
Ändå var det den bästa julaftonen på många år. Fast jag har längtat så hett efter barn så är det också för mig lätt obegripligt att ett litet barns närvaro så kan förändra och förgylla tillvaron. Att äta julmat och glo på Kalle Anka var på sin höjd lite småtrevligt förr, fast de senaste åren var varje julafton förstås ångestladdad, liksom födelsedagarna. En obarmhärtigt tydlig markör: ett år till har gått. Hur många olyckliga år är det kvar?
Men nu! Allt fick ett helt nytt skimmer eftersom jag delvis såg det genom Q:s ögon. Det var roligt att klä gran och titta på Kalle, fast Q i sanningens namn ägnade båda företeelserna ett förstrött intresse. Mat är desto mer spännande, från julbordet fick han provsmaka kalvsylta och leverpastej. Hans min när han fick en gnutta marsipan! Hans skratt åt leksakshunden! Hans dreglande koncentration över julpapper och snören!
Nå ja, vad är en bal på slottet? Efter många långa år av längtan kanske bilden av den är uppblåst och överdriven. Tänk om man blir besviken när man äntligen får komma dit.
Men nej. Den var faktiskt alldeles, alldeles underbar.
När vi hade lagt vår trötte lille pojke satt vi och tittade på Sällskapsresan 2 och åt marsipan. Högst oglamoröst med andra ord.
Ändå var det den bästa julaftonen på många år. Fast jag har längtat så hett efter barn så är det också för mig lätt obegripligt att ett litet barns närvaro så kan förändra och förgylla tillvaron. Att äta julmat och glo på Kalle Anka var på sin höjd lite småtrevligt förr, fast de senaste åren var varje julafton förstås ångestladdad, liksom födelsedagarna. En obarmhärtigt tydlig markör: ett år till har gått. Hur många olyckliga år är det kvar?
Men nu! Allt fick ett helt nytt skimmer eftersom jag delvis såg det genom Q:s ögon. Det var roligt att klä gran och titta på Kalle, fast Q i sanningens namn ägnade båda företeelserna ett förstrött intresse. Mat är desto mer spännande, från julbordet fick han provsmaka kalvsylta och leverpastej. Hans min när han fick en gnutta marsipan! Hans skratt åt leksakshunden! Hans dreglande koncentration över julpapper och snören!
Nå ja, vad är en bal på slottet? Efter många långa år av längtan kanske bilden av den är uppblåst och överdriven. Tänk om man blir besviken när man äntligen får komma dit.
Men nej. Den var faktiskt alldeles, alldeles underbar.
En alldeles vanlig jul
Så är då julhelgen över. Julafton var lugn och stillsam, inget märkvärdigt alls. Vi gick ut en promenad i det vackra vädret. Min pappa kom lagom till Kalle Anka. O hade lagat mycket mindre julmat än vanligt, men det som fanns var gott. Vi hade verkligen ansträngt oss för att inte köpa så förbaskat många julklappar, men ändå blev det ett försvarligt berg, och de flesta var förstås till Q. Själva köpte vi inga till honom, men mormor och farmor hade förstås laddat upp. (Var ska detta sluta? Jag inser att vi lever i ett konsumtionssamhälle men jag vill ändå inte att Q ska bli alltför prylfixerad. Hur undviker man det?). Roligaste klappen stod Q:s morfar för, en batteridriven hundvalp som bjäbbade och slog volter. Vi har aldrig hört honom skratta högt åt en leksak som han gjorde då.
När vi hade lagt vår trötte lille pojke satt vi och tittade på Sällskapsresan 2 och åt marsipan. Högst oglamoröst med andra ord.
Ändå var det den bästa julaftonen på många år. Fast jag har längtat så hett efter barn så är det också för mig lätt obegripligt att ett litet barns närvaro så kan förändra och förgylla tillvaron. Att äta julmat och glo på Kalle Anka var på sin höjd lite småtrevligt förr, fast de senaste åren var varje julafton förstås ångestladdad, liksom födelsedagarna. En obarmhärtigt tydlig markör: ett år till har gått. Hur många olyckliga år är det kvar?
Men nu! Allt fick ett helt nytt skimmer eftersom jag delvis såg det genom Q:s ögon. Det var roligt att klä gran och titta på Kalle, fast Q i sanningens namn ägnade båda företeelserna ett förstrött intresse. Mat är desto mer spännande, från julbordet fick han provsmaka kalvsylta och leverpastej. Hans min när han fick en gnutta marsipan! Hans skratt åt leksakshunden! Hans dreglande koncentration över julpapper och snören!
Nå ja, vad är en bal på slottet? Efter många långa år av längtan kanske bilden av den är uppblåst och överdriven. Tänk om man blir besviken när man äntligen får komma dit.
Men nej. Den var faktiskt alldeles, alldeles underbar.
När vi hade lagt vår trötte lille pojke satt vi och tittade på Sällskapsresan 2 och åt marsipan. Högst oglamoröst med andra ord.
Ändå var det den bästa julaftonen på många år. Fast jag har längtat så hett efter barn så är det också för mig lätt obegripligt att ett litet barns närvaro så kan förändra och förgylla tillvaron. Att äta julmat och glo på Kalle Anka var på sin höjd lite småtrevligt förr, fast de senaste åren var varje julafton förstås ångestladdad, liksom födelsedagarna. En obarmhärtigt tydlig markör: ett år till har gått. Hur många olyckliga år är det kvar?
Men nu! Allt fick ett helt nytt skimmer eftersom jag delvis såg det genom Q:s ögon. Det var roligt att klä gran och titta på Kalle, fast Q i sanningens namn ägnade båda företeelserna ett förstrött intresse. Mat är desto mer spännande, från julbordet fick han provsmaka kalvsylta och leverpastej. Hans min när han fick en gnutta marsipan! Hans skratt åt leksakshunden! Hans dreglande koncentration över julpapper och snören!
Nå ja, vad är en bal på slottet? Efter många långa år av längtan kanske bilden av den är uppblåst och överdriven. Tänk om man blir besviken när man äntligen får komma dit.
Men nej. Den var faktiskt alldeles, alldeles underbar.
2006-12-23
God jul!
Egentligen hade jag tänkt skriva ett filosofiskt och lagom sentimentalt inlägg inför julen, vår första jul med Q, vår första glada jul på länge. Julen har, som trogna läsare vet, varit en ganska svår tid för mig så länge jag sörjde vår barnlöshet. Men nu är det över, och det känns fantastiskt och overkligt ibland. Men så tittar jag på Q och landar i nuet. Han är i högsta grad verklig och närvarande och ibland krävande, och det är alldeles underbart.Tillvaron blir inte alltid som vi har planerat utan som Q vill. Inatt bestämde han sig för att inte alls somna om efter nattvällingen, utan att stöka runt och vara i högsta grad vaken. Resultat: två trötta och lite griniga föräldrar. När det var lunchdags tänkte vi att han skulle äta ishavsgryta men se det ville inte Q (den luktar kattmat, så jag förstår honom). Endast välling gick ner. Sedan gick jag och Q på långpromenad för att låta den stackars fadern sova en stund. Mot slutet av promenaden bestämde sig Q för att det inte var roligt att sitta i vagnen längre, det enda som dög var min famn. Han väger nära tio kilo nu, så jag orkade ingen längre stund (sele och sjal låg hemma, glömda). Nere i vagnen igen grät han hjärtskärande och tittade förebrående på mig mellan tårarna. Men så fort jag lyfte upp honom rynkade han på näsan och fnysfnissade på ett sätt han lagt sig till med på sistone. Jag kanske skämmer bort honom men det må vara hänt.
Nu alla kända och okända läsare: en riktigt god jul önskar jag er! Måtte ni snart få uppleva samma glädje som jag. Lidandet och väntan förbleknar snabbare än man tror.
(Vad bilden föreställer? Vår patetiskt sneda men barnsäkra lilla bordsgran, klädd endast med okrossbara och tuggvänliga prydnader.)
God jul!
Egentligen hade jag tänkt skriva ett filosofiskt och lagom sentimentalt inlägg inför julen, vår första jul med Q, vår första glada jul på länge. Julen har, som trogna läsare vet, varit en ganska svår tid för mig så länge jag sörjde vår barnlöshet. Men nu är det över, och det känns fantastiskt och overkligt ibland. Men så tittar jag på Q och landar i nuet. Han är i högsta grad verklig och närvarande och ibland krävande, och det är alldeles underbart.Tillvaron blir inte alltid som vi har planerat utan som Q vill. Inatt bestämde han sig för att inte alls somna om efter nattvällingen, utan att stöka runt och vara i högsta grad vaken. Resultat: två trötta och lite griniga föräldrar. När det var lunchdags tänkte vi att han skulle äta ishavsgryta men se det ville inte Q (den luktar kattmat, så jag förstår honom). Endast välling gick ner. Sedan gick jag och Q på långpromenad för att låta den stackars fadern sova en stund. Mot slutet av promenaden bestämde sig Q för att det inte var roligt att sitta i vagnen längre, det enda som dög var min famn. Han väger nära tio kilo nu, så jag orkade ingen längre stund (sele och sjal låg hemma, glömda). Nere i vagnen igen grät han hjärtskärande och tittade förebrående på mig mellan tårarna. Men så fort jag lyfte upp honom rynkade han på näsan och fnysfnissade på ett sätt han lagt sig till med på sistone. Jag kanske skämmer bort honom men det må vara hänt.
Nu alla kända och okända läsare: en riktigt god jul önskar jag er! Måtte ni snart få uppleva samma glädje som jag. Lidandet och väntan förbleknar snabbare än man tror.
(Vad bilden föreställer? Vår patetiskt sneda men barnsäkra lilla bordsgran, klädd endast med okrossbara och tuggvänliga prydnader.)
2006-12-18
Egen och riktig
Filosofiska Helga som försöker tänka mellanstora tankar ibland:
Bruket av orden egen (som i egna barn) och riktig (som i riktig mamma eller pappa) är mycket vanligare än vad jag har noterat tidigare. Q är tydligen inte mitt eget barn, och jag är inte hans riktiga mamma. Förvånansvärt ofta hör jag folk tala om bekanta som har ett eget och ett adopterat barn, eller någon som reste till sitt födelseland för att leta efter sin riktiga mamma.
Undrar varför jag inte tänkt på detta innan. Kanske får jag höra grodorna nu för att folk vågar prata med mig på ett annat sätt? Jag är antagligen snällare och mer lättillgänglig än förr, soligt leende med en dito dreglande bebis i famnen istället för sammanbiten och svart i ögonen.
Jag borde säga ifrån antar jag, och lära dem något. Uppfostra dem. Men oftast struntar jag i det. Det är kanske fel? För Q:s skull och andra adopterades? Eller? Hur gör ni andra föräldrar till adopterade barn?
Vardagshelga med gröt i huvudet:
Bubb-bubb! Det är O:s och min nya hälsningsfras. Q tittar överseende på oss, det var i förrgår bubb-bubb var ordet för dagen. Nu är det öfffff eller möjligen mmmuah.
På bara några dagar (eller är det en vecka?) har det hänt otroligt mycket. Q pladdrar hela tiden, och verkar förstå flera ord. Han känner igen sitt namn, och tittar på O när jag frågar var pappa är. Vingligheten är ett minne blott, nu står han stadigt med stöd och tar gärna några små danssteg. Kryper gör han i racerfart, och det finns inte många outforskade hörn av lägenheten kvar. Trots barnsäkringar här och var har han ändå lyckats klämma sina små fingrar i lådor och luckor, inte en utan flera gånger.
Välling serveras numera bara på natten och kvällen, däremellan äter Q riktig mat. För ett par dagar sedan började vi ge honom av vår middagsmat, utan salt och mosad med stavmixer. Det var ett lyckokast, han åt som aldrig tidigare. Det är härligt att ha en matglad unge!
Snart är det dags att skriva första rapporten till Korea, på en sida. Hur ska vi kunna klämma in allt vi vill berätta? Hur ska vi kunna formulera så att de förstår hur lyckliga vi är över honom? Det är obegripligt att det bara är sju veckor sedan vi kom hem, att vi inte kände varann alls för två månader sedan.
Bubb-bubb!
Bruket av orden egen (som i egna barn) och riktig (som i riktig mamma eller pappa) är mycket vanligare än vad jag har noterat tidigare. Q är tydligen inte mitt eget barn, och jag är inte hans riktiga mamma. Förvånansvärt ofta hör jag folk tala om bekanta som har ett eget och ett adopterat barn, eller någon som reste till sitt födelseland för att leta efter sin riktiga mamma.
Undrar varför jag inte tänkt på detta innan. Kanske får jag höra grodorna nu för att folk vågar prata med mig på ett annat sätt? Jag är antagligen snällare och mer lättillgänglig än förr, soligt leende med en dito dreglande bebis i famnen istället för sammanbiten och svart i ögonen.
Jag borde säga ifrån antar jag, och lära dem något. Uppfostra dem. Men oftast struntar jag i det. Det är kanske fel? För Q:s skull och andra adopterades? Eller? Hur gör ni andra föräldrar till adopterade barn?
Vardagshelga med gröt i huvudet:
Bubb-bubb! Det är O:s och min nya hälsningsfras. Q tittar överseende på oss, det var i förrgår bubb-bubb var ordet för dagen. Nu är det öfffff eller möjligen mmmuah.
På bara några dagar (eller är det en vecka?) har det hänt otroligt mycket. Q pladdrar hela tiden, och verkar förstå flera ord. Han känner igen sitt namn, och tittar på O när jag frågar var pappa är. Vingligheten är ett minne blott, nu står han stadigt med stöd och tar gärna några små danssteg. Kryper gör han i racerfart, och det finns inte många outforskade hörn av lägenheten kvar. Trots barnsäkringar här och var har han ändå lyckats klämma sina små fingrar i lådor och luckor, inte en utan flera gånger.
Välling serveras numera bara på natten och kvällen, däremellan äter Q riktig mat. För ett par dagar sedan började vi ge honom av vår middagsmat, utan salt och mosad med stavmixer. Det var ett lyckokast, han åt som aldrig tidigare. Det är härligt att ha en matglad unge!
Snart är det dags att skriva första rapporten till Korea, på en sida. Hur ska vi kunna klämma in allt vi vill berätta? Hur ska vi kunna formulera så att de förstår hur lyckliga vi är över honom? Det är obegripligt att det bara är sju veckor sedan vi kom hem, att vi inte kände varann alls för två månader sedan.
Bubb-bubb!
Egen och riktig
Filosofiska Helga som försöker tänka mellanstora tankar ibland:
Bruket av orden egen (som i egna barn) och riktig (som i riktig mamma eller pappa) är mycket vanligare än vad jag har noterat tidigare. Q är tydligen inte mitt eget barn, och jag är inte hans riktiga mamma. Förvånansvärt ofta hör jag folk tala om bekanta som har ett eget och ett adopterat barn, eller någon som reste till sitt födelseland för att leta efter sin riktiga mamma.
Undrar varför jag inte tänkt på detta innan. Kanske får jag höra grodorna nu för att folk vågar prata med mig på ett annat sätt? Jag är antagligen snällare och mer lättillgänglig än förr, soligt leende med en dito dreglande bebis i famnen istället för sammanbiten och svart i ögonen.
Jag borde säga ifrån antar jag, och lära dem något. Uppfostra dem. Men oftast struntar jag i det. Det är kanske fel? För Q:s skull och andra adopterades? Eller? Hur gör ni andra föräldrar till adopterade barn?
Vardagshelga med gröt i huvudet:
Bubb-bubb! Det är O:s och min nya hälsningsfras. Q tittar överseende på oss, det var i förrgår bubb-bubb var ordet för dagen. Nu är det öfffff eller möjligen mmmuah.
På bara några dagar (eller är det en vecka?) har det hänt otroligt mycket. Q pladdrar hela tiden, och verkar förstå flera ord. Han känner igen sitt namn, och tittar på O när jag frågar var pappa är. Vingligheten är ett minne blott, nu står han stadigt med stöd och tar gärna några små danssteg. Kryper gör han i racerfart, och det finns inte många outforskade hörn av lägenheten kvar. Trots barnsäkringar här och var har han ändå lyckats klämma sina små fingrar i lådor och luckor, inte en utan flera gånger.
Välling serveras numera bara på natten och kvällen, däremellan äter Q riktig mat. För ett par dagar sedan började vi ge honom av vår middagsmat, utan salt och mosad med stavmixer. Det var ett lyckokast, han åt som aldrig tidigare. Det är härligt att ha en matglad unge!
Snart är det dags att skriva första rapporten till Korea, på en sida. Hur ska vi kunna klämma in allt vi vill berätta? Hur ska vi kunna formulera så att de förstår hur lyckliga vi är över honom? Det är obegripligt att det bara är sju veckor sedan vi kom hem, att vi inte kände varann alls för två månader sedan.
Bubb-bubb!
Bruket av orden egen (som i egna barn) och riktig (som i riktig mamma eller pappa) är mycket vanligare än vad jag har noterat tidigare. Q är tydligen inte mitt eget barn, och jag är inte hans riktiga mamma. Förvånansvärt ofta hör jag folk tala om bekanta som har ett eget och ett adopterat barn, eller någon som reste till sitt födelseland för att leta efter sin riktiga mamma.
Undrar varför jag inte tänkt på detta innan. Kanske får jag höra grodorna nu för att folk vågar prata med mig på ett annat sätt? Jag är antagligen snällare och mer lättillgänglig än förr, soligt leende med en dito dreglande bebis i famnen istället för sammanbiten och svart i ögonen.
Jag borde säga ifrån antar jag, och lära dem något. Uppfostra dem. Men oftast struntar jag i det. Det är kanske fel? För Q:s skull och andra adopterades? Eller? Hur gör ni andra föräldrar till adopterade barn?
Vardagshelga med gröt i huvudet:
Bubb-bubb! Det är O:s och min nya hälsningsfras. Q tittar överseende på oss, det var i förrgår bubb-bubb var ordet för dagen. Nu är det öfffff eller möjligen mmmuah.
På bara några dagar (eller är det en vecka?) har det hänt otroligt mycket. Q pladdrar hela tiden, och verkar förstå flera ord. Han känner igen sitt namn, och tittar på O när jag frågar var pappa är. Vingligheten är ett minne blott, nu står han stadigt med stöd och tar gärna några små danssteg. Kryper gör han i racerfart, och det finns inte många outforskade hörn av lägenheten kvar. Trots barnsäkringar här och var har han ändå lyckats klämma sina små fingrar i lådor och luckor, inte en utan flera gånger.
Välling serveras numera bara på natten och kvällen, däremellan äter Q riktig mat. För ett par dagar sedan började vi ge honom av vår middagsmat, utan salt och mosad med stavmixer. Det var ett lyckokast, han åt som aldrig tidigare. Det är härligt att ha en matglad unge!
Snart är det dags att skriva första rapporten till Korea, på en sida. Hur ska vi kunna klämma in allt vi vill berätta? Hur ska vi kunna formulera så att de förstår hur lyckliga vi är över honom? Det är obegripligt att det bara är sju veckor sedan vi kom hem, att vi inte kände varann alls för två månader sedan.
Bubb-bubb!
2006-12-14
Gäsp!
Vårt sovande funkar bättre, fast inte riktigt bra. Om jag bara kunde lära mig att komma i säng på kvällarna. Om mina dumma fötter kunde sluta bränna och hålla mig vaken när jag äntligen ligger för att sova. Om Q kunde tänka sig att sova liiiite längre på morgnarna. Om jag medelst en total personlighetsförändring kunde bli något mindre morgontrött (vadå morgontrött förresten, snarare medvetslös!). Om alla om vore uppfyllda skulle sovandet funka riktigt bra.
De senaste två nätterna har Q dessutom fått för sig att vakna till vid tre-fyratiden och sedan halvsovande stöka runt i sängen och sparka oss i revbenen tills klockan är sju. Aktiebolaget Stök, Bök & Mög kallar vi honom.
Igår och idag var han ganska gnällig. Det kanske berodde på den dåliga sömnen, jag vet inte. Ofta blev han lugn av att sitta i knät eller i sjalen men inte alltid. Just nu ligger han och sover tillsammans med sin far och den planerade julklappsrundan på stan är uppskjuten på obestämd framtid.
Imorgon kommer vår socialsekreterare på besök. Jag är inte särskilt orolig för denna granskning, men jag ska i alla fall inte berätta för henne vad jag gjorde idag, något jag verkligen skäms över. Q gallskrek, och skrek och skrek. Inget jag gjorde tycktes hjälpa. Till slut tappade jag koncepterna fullständigt. Jag blev rädd för min egen ilska. Jag satte honom i spjälsängen, gick ut ur sovrummet och stängde dörren, och andades djupt i någon minut. Q vrålade. Men när jag kom tillbaka tystnade han och sträckte sig efter mig. Behöver jag säga att jag fick dåligt samvete? Vet inte vad som var värst, att jag lämnade honom eller den häftiga ilskan jag kände. Usch. Dessvärre misstänker jag att detta inte var den sista av våra kontroverser. Det verkar som att vi har fått en envis unge med stark vilja. Det kan han nog behöva som barn till oss.
Senare: Nu känns allt så väldigt mycket bättre! Vi kom iväg och köpte julklappar, så jag har fixat alla klappar till O, det känns bra. Handlade också en mössa till Q, i vit fleece med öron på som fick honom att se fullkomligt bedårande ut. Samt en tröja till mig. Sedan mitt mammaliv började har min klädstil ändrats radikalt. Till exempel bär jag numera endast rundhalsade sedesamma tröjor. Jag måste ha gått omkring och visat brösten för hela världen förr? Eller vänta, det kanske var på den tiden jag inte hade en aktiv bebispojke som klättrade över hela mig och slet i mina kläder?
Imorgon får jag dessutom mitt sociala behov tillfredsställt: Q och jag ska gå på "babymys" på vårt lokala bibliotek. Vågar man hoppas på att där finns en annan trevlig lagom intellektuell och smått cynisk småbarnsmamma som suktar efter en ny kompis att lösa världsgåtor med?
Och nu... ska Helga gå och lägga sig! Klockan är inte ens elva! Stående ovationer!
De senaste två nätterna har Q dessutom fått för sig att vakna till vid tre-fyratiden och sedan halvsovande stöka runt i sängen och sparka oss i revbenen tills klockan är sju. Aktiebolaget Stök, Bök & Mög kallar vi honom.
Igår och idag var han ganska gnällig. Det kanske berodde på den dåliga sömnen, jag vet inte. Ofta blev han lugn av att sitta i knät eller i sjalen men inte alltid. Just nu ligger han och sover tillsammans med sin far och den planerade julklappsrundan på stan är uppskjuten på obestämd framtid.
Imorgon kommer vår socialsekreterare på besök. Jag är inte särskilt orolig för denna granskning, men jag ska i alla fall inte berätta för henne vad jag gjorde idag, något jag verkligen skäms över. Q gallskrek, och skrek och skrek. Inget jag gjorde tycktes hjälpa. Till slut tappade jag koncepterna fullständigt. Jag blev rädd för min egen ilska. Jag satte honom i spjälsängen, gick ut ur sovrummet och stängde dörren, och andades djupt i någon minut. Q vrålade. Men när jag kom tillbaka tystnade han och sträckte sig efter mig. Behöver jag säga att jag fick dåligt samvete? Vet inte vad som var värst, att jag lämnade honom eller den häftiga ilskan jag kände. Usch. Dessvärre misstänker jag att detta inte var den sista av våra kontroverser. Det verkar som att vi har fått en envis unge med stark vilja. Det kan han nog behöva som barn till oss.
Senare: Nu känns allt så väldigt mycket bättre! Vi kom iväg och köpte julklappar, så jag har fixat alla klappar till O, det känns bra. Handlade också en mössa till Q, i vit fleece med öron på som fick honom att se fullkomligt bedårande ut. Samt en tröja till mig. Sedan mitt mammaliv började har min klädstil ändrats radikalt. Till exempel bär jag numera endast rundhalsade sedesamma tröjor. Jag måste ha gått omkring och visat brösten för hela världen förr? Eller vänta, det kanske var på den tiden jag inte hade en aktiv bebispojke som klättrade över hela mig och slet i mina kläder?
Imorgon får jag dessutom mitt sociala behov tillfredsställt: Q och jag ska gå på "babymys" på vårt lokala bibliotek. Vågar man hoppas på att där finns en annan trevlig lagom intellektuell och smått cynisk småbarnsmamma som suktar efter en ny kompis att lösa världsgåtor med?
Och nu... ska Helga gå och lägga sig! Klockan är inte ens elva! Stående ovationer!
Gäsp!
Vårt sovande funkar bättre, fast inte riktigt bra. Om jag bara kunde lära mig att komma i säng på kvällarna. Om mina dumma fötter kunde sluta bränna och hålla mig vaken när jag äntligen ligger för att sova. Om Q kunde tänka sig att sova liiiite längre på morgnarna. Om jag medelst en total personlighetsförändring kunde bli något mindre morgontrött (vadå morgontrött förresten, snarare medvetslös!). Om alla om vore uppfyllda skulle sovandet funka riktigt bra.
De senaste två nätterna har Q dessutom fått för sig att vakna till vid tre-fyratiden och sedan halvsovande stöka runt i sängen och sparka oss i revbenen tills klockan är sju. Aktiebolaget Stök, Bök & Mög kallar vi honom.
Igår och idag var han ganska gnällig. Det kanske berodde på den dåliga sömnen, jag vet inte. Ofta blev han lugn av att sitta i knät eller i sjalen men inte alltid. Just nu ligger han och sover tillsammans med sin far och den planerade julklappsrundan på stan är uppskjuten på obestämd framtid.
Imorgon kommer vår socialsekreterare på besök. Jag är inte särskilt orolig för denna granskning, men jag ska i alla fall inte berätta för henne vad jag gjorde idag, något jag verkligen skäms över. Q gallskrek, och skrek och skrek. Inget jag gjorde tycktes hjälpa. Till slut tappade jag koncepterna fullständigt. Jag blev rädd för min egen ilska. Jag satte honom i spjälsängen, gick ut ur sovrummet och stängde dörren, och andades djupt i någon minut. Q vrålade. Men när jag kom tillbaka tystnade han och sträckte sig efter mig. Behöver jag säga att jag fick dåligt samvete? Vet inte vad som var värst, att jag lämnade honom eller den häftiga ilskan jag kände. Usch. Dessvärre misstänker jag att detta inte var den sista av våra kontroverser. Det verkar som att vi har fått en envis unge med stark vilja. Det kan han nog behöva som barn till oss.
Senare: Nu känns allt så väldigt mycket bättre! Vi kom iväg och köpte julklappar, så jag har fixat alla klappar till O, det känns bra. Handlade också en mössa till Q, i vit fleece med öron på som fick honom att se fullkomligt bedårande ut. Samt en tröja till mig. Sedan mitt mammaliv började har min klädstil ändrats radikalt. Till exempel bär jag numera endast rundhalsade sedesamma tröjor. Jag måste ha gått omkring och visat brösten för hela världen förr? Eller vänta, det kanske var på den tiden jag inte hade en aktiv bebispojke som klättrade över hela mig och slet i mina kläder?
Imorgon får jag dessutom mitt sociala behov tillfredsställt: Q och jag ska gå på "babymys" på vårt lokala bibliotek. Vågar man hoppas på att där finns en annan trevlig lagom intellektuell och smått cynisk småbarnsmamma som suktar efter en ny kompis att lösa världsgåtor med?
Och nu... ska Helga gå och lägga sig! Klockan är inte ens elva! Stående ovationer!
De senaste två nätterna har Q dessutom fått för sig att vakna till vid tre-fyratiden och sedan halvsovande stöka runt i sängen och sparka oss i revbenen tills klockan är sju. Aktiebolaget Stök, Bök & Mög kallar vi honom.
Igår och idag var han ganska gnällig. Det kanske berodde på den dåliga sömnen, jag vet inte. Ofta blev han lugn av att sitta i knät eller i sjalen men inte alltid. Just nu ligger han och sover tillsammans med sin far och den planerade julklappsrundan på stan är uppskjuten på obestämd framtid.
Imorgon kommer vår socialsekreterare på besök. Jag är inte särskilt orolig för denna granskning, men jag ska i alla fall inte berätta för henne vad jag gjorde idag, något jag verkligen skäms över. Q gallskrek, och skrek och skrek. Inget jag gjorde tycktes hjälpa. Till slut tappade jag koncepterna fullständigt. Jag blev rädd för min egen ilska. Jag satte honom i spjälsängen, gick ut ur sovrummet och stängde dörren, och andades djupt i någon minut. Q vrålade. Men när jag kom tillbaka tystnade han och sträckte sig efter mig. Behöver jag säga att jag fick dåligt samvete? Vet inte vad som var värst, att jag lämnade honom eller den häftiga ilskan jag kände. Usch. Dessvärre misstänker jag att detta inte var den sista av våra kontroverser. Det verkar som att vi har fått en envis unge med stark vilja. Det kan han nog behöva som barn till oss.
Senare: Nu känns allt så väldigt mycket bättre! Vi kom iväg och köpte julklappar, så jag har fixat alla klappar till O, det känns bra. Handlade också en mössa till Q, i vit fleece med öron på som fick honom att se fullkomligt bedårande ut. Samt en tröja till mig. Sedan mitt mammaliv började har min klädstil ändrats radikalt. Till exempel bär jag numera endast rundhalsade sedesamma tröjor. Jag måste ha gått omkring och visat brösten för hela världen förr? Eller vänta, det kanske var på den tiden jag inte hade en aktiv bebispojke som klättrade över hela mig och slet i mina kläder?
Imorgon får jag dessutom mitt sociala behov tillfredsställt: Q och jag ska gå på "babymys" på vårt lokala bibliotek. Vågar man hoppas på att där finns en annan trevlig lagom intellektuell och smått cynisk småbarnsmamma som suktar efter en ny kompis att lösa världsgåtor med?
Och nu... ska Helga gå och lägga sig! Klockan är inte ens elva! Stående ovationer!
2006-12-10
Hur man får Helga att lacka ur
(Förresten, säger man så i Göteborg, eller har jag blivit mer stockholmare än jag själv begriper?)
Jag gav mig ut på cybershopping igår. Q visar allt större intresse för att äta själv, ju kladdigare dess roligare. För några dagar sedan var han krasslig med lite feber, och vägrade då att äta något annat än smörgåsrån med leverpastej eller aprikosmarmelad. Välling eller vatten eller något annat ur nappflaska var det inte tal om, han skrek argt så fort han fick syn på flaskan. Vi har spekulerat mycket i vad detta kom sig, möjligen hade det att göra med att vi tryckte i honom flytande Alvedon med doseringsspruta. Enligt uppgift skulle medicinen smaka skogsbär men att döma av lukten så förstår jag att Q grinade illa och sedan var misstänksam mot allt vi ville stoppa i munnen på honom.
Nu är allt frid och fröjd igen, nappflaskan accepteras. Vi känner igen vår gode glade pojke igen. Idag har han ägnat timmar åt att öppna och stänga grinden till lekhagen, och att botanisera i leksakslådan. Pelle Gnäll har flyttat, Pelle-Snäll-Leka-Själv är tillbaka.
Hur som helst, kladdandet lär fortsätta, så jag surfade bland barnbutikerna på jakt efter vad som tydligen kallas för en förklapp, en haklapp med ärmar i avtorkningsbart material. Hittade några snygga och billiga på en sajt som jag inte besökt förut. Bra. Välj antal, välj färg. Pojk- eller flickfärg?
Då blev jag sur. Det blev inget köp.
Jag gav mig ut på cybershopping igår. Q visar allt större intresse för att äta själv, ju kladdigare dess roligare. För några dagar sedan var han krasslig med lite feber, och vägrade då att äta något annat än smörgåsrån med leverpastej eller aprikosmarmelad. Välling eller vatten eller något annat ur nappflaska var det inte tal om, han skrek argt så fort han fick syn på flaskan. Vi har spekulerat mycket i vad detta kom sig, möjligen hade det att göra med att vi tryckte i honom flytande Alvedon med doseringsspruta. Enligt uppgift skulle medicinen smaka skogsbär men att döma av lukten så förstår jag att Q grinade illa och sedan var misstänksam mot allt vi ville stoppa i munnen på honom.
Nu är allt frid och fröjd igen, nappflaskan accepteras. Vi känner igen vår gode glade pojke igen. Idag har han ägnat timmar åt att öppna och stänga grinden till lekhagen, och att botanisera i leksakslådan. Pelle Gnäll har flyttat, Pelle-Snäll-Leka-Själv är tillbaka.
Hur som helst, kladdandet lär fortsätta, så jag surfade bland barnbutikerna på jakt efter vad som tydligen kallas för en förklapp, en haklapp med ärmar i avtorkningsbart material. Hittade några snygga och billiga på en sajt som jag inte besökt förut. Bra. Välj antal, välj färg. Pojk- eller flickfärg?
Då blev jag sur. Det blev inget köp.
Hur man får Helga att lacka ur
(Förresten, säger man så i Göteborg, eller har jag blivit mer stockholmare än jag själv begriper?)
Jag gav mig ut på cybershopping igår. Q visar allt större intresse för att äta själv, ju kladdigare dess roligare. För några dagar sedan var han krasslig med lite feber, och vägrade då att äta något annat än smörgåsrån med leverpastej eller aprikosmarmelad. Välling eller vatten eller något annat ur nappflaska var det inte tal om, han skrek argt så fort han fick syn på flaskan. Vi har spekulerat mycket i vad detta kom sig, möjligen hade det att göra med att vi tryckte i honom flytande Alvedon med doseringsspruta. Enligt uppgift skulle medicinen smaka skogsbär men att döma av lukten så förstår jag att Q grinade illa och sedan var misstänksam mot allt vi ville stoppa i munnen på honom.
Nu är allt frid och fröjd igen, nappflaskan accepteras. Vi känner igen vår gode glade pojke igen. Idag har han ägnat timmar åt att öppna och stänga grinden till lekhagen, och att botanisera i leksakslådan. Pelle Gnäll har flyttat, Pelle-Snäll-Leka-Själv är tillbaka.
Hur som helst, kladdandet lär fortsätta, så jag surfade bland barnbutikerna på jakt efter vad som tydligen kallas för en förklapp, en haklapp med ärmar i avtorkningsbart material. Hittade några snygga och billiga på en sajt som jag inte besökt förut. Bra. Välj antal, välj färg. Pojk- eller flickfärg?
Då blev jag sur. Det blev inget köp.
Jag gav mig ut på cybershopping igår. Q visar allt större intresse för att äta själv, ju kladdigare dess roligare. För några dagar sedan var han krasslig med lite feber, och vägrade då att äta något annat än smörgåsrån med leverpastej eller aprikosmarmelad. Välling eller vatten eller något annat ur nappflaska var det inte tal om, han skrek argt så fort han fick syn på flaskan. Vi har spekulerat mycket i vad detta kom sig, möjligen hade det att göra med att vi tryckte i honom flytande Alvedon med doseringsspruta. Enligt uppgift skulle medicinen smaka skogsbär men att döma av lukten så förstår jag att Q grinade illa och sedan var misstänksam mot allt vi ville stoppa i munnen på honom.
Nu är allt frid och fröjd igen, nappflaskan accepteras. Vi känner igen vår gode glade pojke igen. Idag har han ägnat timmar åt att öppna och stänga grinden till lekhagen, och att botanisera i leksakslådan. Pelle Gnäll har flyttat, Pelle-Snäll-Leka-Själv är tillbaka.
Hur som helst, kladdandet lär fortsätta, så jag surfade bland barnbutikerna på jakt efter vad som tydligen kallas för en förklapp, en haklapp med ärmar i avtorkningsbart material. Hittade några snygga och billiga på en sajt som jag inte besökt förut. Bra. Välj antal, välj färg. Pojk- eller flickfärg?
Då blev jag sur. Det blev inget köp.
2006-12-07
Q tour to Gothenburg
I helgen var vi i hemstaden som inte längre är vår hemstad. Nä, för nu ska vi klippa banden på riktigt och sälja lilla gula huset. Sorgligt, ja. Fast mindre än jag trodde. Jag konstaterar nöjt att min plan (mer om den här!) har funkat. Efter en dryg månad tillsammans med Q uppskattar jag att bo i en ny välplanerad lägenhet. Allt finns på ett plan, inga trappor för honom eller mig att trilla och slå ihjäl oss i, ingen trädgård med murar som hotar att rasa eller livsfarliga höjdskillnader. Ingen damm att drunkna i. Man slipper skotta uppfarten och tidningen levereras till dörren.
Vi har hunnit bli bortskämda med att bo i ny och fräsch miljö. Huset är i okej skick men inte mer. Hade vi flyttat tillbaka hade vi velat fixa till det ganska ordentligt. O och jag har många strängar på vår gemensamma lyra men några renoveringsmänniskor är vi inte.
Detta var alltså orsaken till att vi åkte till Göteborg, stick i stäv med alla rekommendationer om att man ska stänga in sig den första tiden. Men det gick bra. Visserligen var Q ibland så trött att ögonen gick i kors, men han hade roligt. Ivriga far- och mormödrar kunde inte lägga band på sig utan fick faktiskt hålla och bära honom ibland. Vi bestämde oss för att inte ha ångest över att detta kunde sabotera anknytningen. Vi tänkte att eftersom vi sover tillsammans med honom och bär honom mycket så kanske det kompenserar åtminstone något lite.
Dessutom passade vi på att klara av ett viktigt och symboliskt möte: vi träffade O:s bror och svägerska och deras dotter som nu har hunnit bli hela fyra år. Jag har skrivit mycket om den svåra relationen till dem (exempelvis här), så jag ska inte gagga mer om det. Det räcker att säga att jag blev både nervös och irriterad när jag hörde att de ville besöka svärmor samma helg som vi. Det kändes forcerat och lite onödigt. Det finns många människor som jag vill att Q ska lära känna i sinom tid, men de här första månaderna är det O och jag som är viktigast, och därutöver är kretsen ganska trång. Dessutom retade jag mig som alltid på tendensen att familjer ska tussas ihop till varje pris, vare sig man trivs ihop eller inte, bara för att man är släkt.
Nå. Efter lite morrande om detta så insåg jag att varken jag eller Q skulle må så värst dåligt av att träffa hela gänget, och att det skulle bereda svärmor en mycket stor glädje. Så jag bet ihop om nervositeten och åkte dit och såg snäll och glad ut. Och det gick faktiskt mycket bättre än jag trodde.
Q och kusinen fann varann från första början, han drog i hennes blonda lockar vilket hon uthärdade med tålamod. Hon visade sig vara en söt och rar unge, vilket jag i och för sig aldrig har betvivlat. Svägerskan var den verkligt positiva överraskningen. Vi har bara träffats ett par gånger tidigare, detta var första gången vi pratade på riktigt. Hon är en resolut och smart tjej som det var roligt att lära känna.
Alltså är isen bruten och allt är frid och fröjd? Tja, typ. Vi lär väl inte springa ner varann men nu kan vi i alla fall umgås när det så krävs, och det är skönt.
Mitt i glädjen över Q måste jag ändå konstatera att det är lite sjukt vilket otroligt fokus det alltid är på barn i sådana här sammanhang. Det var inte många vettiga vuxenrepliker som växlades under kvällen. Under årens lopp har jag ibland undrat om jag har varit överdrivet känslig som konsekvent hållit mig undan, men jag tror inte det. En kväll som denna hade varit mycket jobbig för mig på den tiden jag inte hade barn.
Vi har hunnit bli bortskämda med att bo i ny och fräsch miljö. Huset är i okej skick men inte mer. Hade vi flyttat tillbaka hade vi velat fixa till det ganska ordentligt. O och jag har många strängar på vår gemensamma lyra men några renoveringsmänniskor är vi inte.
Detta var alltså orsaken till att vi åkte till Göteborg, stick i stäv med alla rekommendationer om att man ska stänga in sig den första tiden. Men det gick bra. Visserligen var Q ibland så trött att ögonen gick i kors, men han hade roligt. Ivriga far- och mormödrar kunde inte lägga band på sig utan fick faktiskt hålla och bära honom ibland. Vi bestämde oss för att inte ha ångest över att detta kunde sabotera anknytningen. Vi tänkte att eftersom vi sover tillsammans med honom och bär honom mycket så kanske det kompenserar åtminstone något lite.
Dessutom passade vi på att klara av ett viktigt och symboliskt möte: vi träffade O:s bror och svägerska och deras dotter som nu har hunnit bli hela fyra år. Jag har skrivit mycket om den svåra relationen till dem (exempelvis här), så jag ska inte gagga mer om det. Det räcker att säga att jag blev både nervös och irriterad när jag hörde att de ville besöka svärmor samma helg som vi. Det kändes forcerat och lite onödigt. Det finns många människor som jag vill att Q ska lära känna i sinom tid, men de här första månaderna är det O och jag som är viktigast, och därutöver är kretsen ganska trång. Dessutom retade jag mig som alltid på tendensen att familjer ska tussas ihop till varje pris, vare sig man trivs ihop eller inte, bara för att man är släkt.
Nå. Efter lite morrande om detta så insåg jag att varken jag eller Q skulle må så värst dåligt av att träffa hela gänget, och att det skulle bereda svärmor en mycket stor glädje. Så jag bet ihop om nervositeten och åkte dit och såg snäll och glad ut. Och det gick faktiskt mycket bättre än jag trodde.
Q och kusinen fann varann från första början, han drog i hennes blonda lockar vilket hon uthärdade med tålamod. Hon visade sig vara en söt och rar unge, vilket jag i och för sig aldrig har betvivlat. Svägerskan var den verkligt positiva överraskningen. Vi har bara träffats ett par gånger tidigare, detta var första gången vi pratade på riktigt. Hon är en resolut och smart tjej som det var roligt att lära känna.
Alltså är isen bruten och allt är frid och fröjd? Tja, typ. Vi lär väl inte springa ner varann men nu kan vi i alla fall umgås när det så krävs, och det är skönt.
Mitt i glädjen över Q måste jag ändå konstatera att det är lite sjukt vilket otroligt fokus det alltid är på barn i sådana här sammanhang. Det var inte många vettiga vuxenrepliker som växlades under kvällen. Under årens lopp har jag ibland undrat om jag har varit överdrivet känslig som konsekvent hållit mig undan, men jag tror inte det. En kväll som denna hade varit mycket jobbig för mig på den tiden jag inte hade barn.
Q tour to Gothenburg
I helgen var vi i hemstaden som inte längre är vår hemstad. Nä, för nu ska vi klippa banden på riktigt och sälja lilla gula huset. Sorgligt, ja. Fast mindre än jag trodde. Jag konstaterar nöjt att min plan (mer om den här!) har funkat. Efter en dryg månad tillsammans med Q uppskattar jag att bo i en ny välplanerad lägenhet. Allt finns på ett plan, inga trappor för honom eller mig att trilla och slå ihjäl oss i, ingen trädgård med murar som hotar att rasa eller livsfarliga höjdskillnader. Ingen damm att drunkna i. Man slipper skotta uppfarten och tidningen levereras till dörren.
Vi har hunnit bli bortskämda med att bo i ny och fräsch miljö. Huset är i okej skick men inte mer. Hade vi flyttat tillbaka hade vi velat fixa till det ganska ordentligt. O och jag har många strängar på vår gemensamma lyra men några renoveringsmänniskor är vi inte.
Detta var alltså orsaken till att vi åkte till Göteborg, stick i stäv med alla rekommendationer om att man ska stänga in sig den första tiden. Men det gick bra. Visserligen var Q ibland så trött att ögonen gick i kors, men han hade roligt. Ivriga far- och mormödrar kunde inte lägga band på sig utan fick faktiskt hålla och bära honom ibland. Vi bestämde oss för att inte ha ångest över att detta kunde sabotera anknytningen. Vi tänkte att eftersom vi sover tillsammans med honom och bär honom mycket så kanske det kompenserar åtminstone något lite.
Dessutom passade vi på att klara av ett viktigt och symboliskt möte: vi träffade O:s bror och svägerska och deras dotter som nu har hunnit bli hela fyra år. Jag har skrivit mycket om den svåra relationen till dem (exempelvis här), så jag ska inte gagga mer om det. Det räcker att säga att jag blev både nervös och irriterad när jag hörde att de ville besöka svärmor samma helg som vi. Det kändes forcerat och lite onödigt. Det finns många människor som jag vill att Q ska lära känna i sinom tid, men de här första månaderna är det O och jag som är viktigast, och därutöver är kretsen ganska trång. Dessutom retade jag mig som alltid på tendensen att familjer ska tussas ihop till varje pris, vare sig man trivs ihop eller inte, bara för att man är släkt.
Nå. Efter lite morrande om detta så insåg jag att varken jag eller Q skulle må så värst dåligt av att träffa hela gänget, och att det skulle bereda svärmor en mycket stor glädje. Så jag bet ihop om nervositeten och åkte dit och såg snäll och glad ut. Och det gick faktiskt mycket bättre än jag trodde.
Q och kusinen fann varann från första början, han drog i hennes blonda lockar vilket hon uthärdade med tålamod. Hon visade sig vara en söt och rar unge, vilket jag i och för sig aldrig har betvivlat. Svägerskan var den verkligt positiva överraskningen. Vi har bara träffats ett par gånger tidigare, detta var första gången vi pratade på riktigt. Hon är en resolut och smart tjej som det var roligt att lära känna.
Alltså är isen bruten och allt är frid och fröjd? Tja, typ. Vi lär väl inte springa ner varann men nu kan vi i alla fall umgås när det så krävs, och det är skönt.
Mitt i glädjen över Q måste jag ändå konstatera att det är lite sjukt vilket otroligt fokus det alltid är på barn i sådana här sammanhang. Det var inte många vettiga vuxenrepliker som växlades under kvällen. Under årens lopp har jag ibland undrat om jag har varit överdrivet känslig som konsekvent hållit mig undan, men jag tror inte det. En kväll som denna hade varit mycket jobbig för mig på den tiden jag inte hade barn.
Vi har hunnit bli bortskämda med att bo i ny och fräsch miljö. Huset är i okej skick men inte mer. Hade vi flyttat tillbaka hade vi velat fixa till det ganska ordentligt. O och jag har många strängar på vår gemensamma lyra men några renoveringsmänniskor är vi inte.
Detta var alltså orsaken till att vi åkte till Göteborg, stick i stäv med alla rekommendationer om att man ska stänga in sig den första tiden. Men det gick bra. Visserligen var Q ibland så trött att ögonen gick i kors, men han hade roligt. Ivriga far- och mormödrar kunde inte lägga band på sig utan fick faktiskt hålla och bära honom ibland. Vi bestämde oss för att inte ha ångest över att detta kunde sabotera anknytningen. Vi tänkte att eftersom vi sover tillsammans med honom och bär honom mycket så kanske det kompenserar åtminstone något lite.
Dessutom passade vi på att klara av ett viktigt och symboliskt möte: vi träffade O:s bror och svägerska och deras dotter som nu har hunnit bli hela fyra år. Jag har skrivit mycket om den svåra relationen till dem (exempelvis här), så jag ska inte gagga mer om det. Det räcker att säga att jag blev både nervös och irriterad när jag hörde att de ville besöka svärmor samma helg som vi. Det kändes forcerat och lite onödigt. Det finns många människor som jag vill att Q ska lära känna i sinom tid, men de här första månaderna är det O och jag som är viktigast, och därutöver är kretsen ganska trång. Dessutom retade jag mig som alltid på tendensen att familjer ska tussas ihop till varje pris, vare sig man trivs ihop eller inte, bara för att man är släkt.
Nå. Efter lite morrande om detta så insåg jag att varken jag eller Q skulle må så värst dåligt av att träffa hela gänget, och att det skulle bereda svärmor en mycket stor glädje. Så jag bet ihop om nervositeten och åkte dit och såg snäll och glad ut. Och det gick faktiskt mycket bättre än jag trodde.
Q och kusinen fann varann från första början, han drog i hennes blonda lockar vilket hon uthärdade med tålamod. Hon visade sig vara en söt och rar unge, vilket jag i och för sig aldrig har betvivlat. Svägerskan var den verkligt positiva överraskningen. Vi har bara träffats ett par gånger tidigare, detta var första gången vi pratade på riktigt. Hon är en resolut och smart tjej som det var roligt att lära känna.
Alltså är isen bruten och allt är frid och fröjd? Tja, typ. Vi lär väl inte springa ner varann men nu kan vi i alla fall umgås när det så krävs, och det är skönt.
Mitt i glädjen över Q måste jag ändå konstatera att det är lite sjukt vilket otroligt fokus det alltid är på barn i sådana här sammanhang. Det var inte många vettiga vuxenrepliker som växlades under kvällen. Under årens lopp har jag ibland undrat om jag har varit överdrivet känslig som konsekvent hållit mig undan, men jag tror inte det. En kväll som denna hade varit mycket jobbig för mig på den tiden jag inte hade barn.
2006-11-28
Anknytning och utveckling
Q sover förmiddag, och egentligen hade jag tänkt softa på soffan en stund med min läskiga bok (Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist, om någon undrar) men datorn äger en förunderlig dragningskraft.
Vi har börjat bryta isoleringen, Q och jag. Alla prover från tropikundersökningen var bra så vi var på öppna förskolan i förra veckan. Träffade några andra mammor (jo, bara mammor) och småpratade lite. Hittade ingen bästis direkt men det kan väl få ta sin tid.
Jag är lite förvånad över min sällskapssjuka. Jag trodde att jag var rätt enstörig av mig, för det har jag varit de senaste åren. Hela sommaren tillbringade jag ju sjukskriven med böcker och Cityakuten som enda sällskap. Men det kanske har haft mer att göra med depression, ledsnad och sjukdom än vad jag själv har fattat.
Det är som att jag behöver hitta någon att identifiera mig med i min nya roll. Antingen i verkligheten eller på nätet. Jag har suttit en lång stund och surfat på olika diskussionsforum för föräldrar. Det känns konstigt att äntligen tillhöra den där världen, samtidigt som jag inte riktigt tycker att jag gör det. Att gå in på någon av de "vanliga" sidorna känns totalt fel. Adoptionssidorna kan jag redan hyfsat väl, men inte heller där finns det jag söker. Läser om nära föräldrar och attachment parenting och känner igen mig i mycket. Är jag kanske en sådan? Fast de har ett otroligt fokus på amning vilket jag av naturliga skäl inte riktigt kan relatera till.
Och i vissa diskussioner känner jag mig plötsligt väldigt gammal. Fan vad 25-åringar kan vara omogna, fast de är mammor!
Det är väl helt enkelt så att inget föräldraskap är det andra likt, och kanske hänger jag ibland upp mig för mycket på att vi fått barn genom adoption och inte den gamla vanliga vägen. I vardagen tänker jag inte på att Q är adopterad. Jag är hans mamma helt enkelt, sedan fyra veckor tillbaka. Fast han är ju snart nio månader och har en ganska utvecklad personlighet som jag ännu inte känner helt och fullt. Men jag känner mig verkligen som hans mamma, med en självklarhet som förvånar mig själv. Fast å andra sidan inte. När han vänder sig till mig, till oss med tillit och förväntan, hur kan man göra annat än känna sig som förälder?
Q utvecklas hela tiden, och jag tror att vi är på rätt väg med anknytningen. Han kan i alla fall uttrycka det han vill. Förra veckan när min pappa var på besök tänkte jag lämna honom och Q för att gå på toaletten men se det gick inte. Gråt så snart jag gjorde min av att gå ut ur rummet. Det känns som ett framsteg. Tidigare har han accepterat oss, men nu visar han att han föredrar oss framför andra.
Igår tog vi en lång promenad till ett lite större köpcentrum. Q sov en stund i vagnen, och satt sedan fridsamt och tittade sig omkring medan jag provade tröjor. I kassakön tittade en dam beundrande på honom. Men det skulle hon inte ha gjort, Q skrynklade ihop ansiktet och började gråta. Det har han aldrig gjort förut, han har tidigare alltid varit nyfiken på främlingar. Sedan tog vi fikapaus med fruktgröt och då lekte livet igen. Alla kvinnovarelser inom trettio meters radie bedårades av hans sextandsleende.
Halvvägs hem blev det emellertid gnöl, högre och högre. Det var ren tur och inte skicklighet att jag hade bärselen med mig. När han fick komma upp i den blev det tyst och efter några hundra meter sov han. Intressant. Samma sak hände nu på förmiddagen. Välling, ögongnuggningar, han sover snart tänkte jag förhoppningsfullt. Ånä. Efter en stunds härjande i spjälsängen gav jag upp och knöt fast honom i bärsjalen. Fem minuter senare sov han. Det är tydligt att han blir lugnare av kroppskontakt, och det är skönt att veta.
Ibland överfalls jag av konstiga reflexer (mot min vilja influerad av Anna Wahlgren och Nannyjouren och andra hemskheter) om att han borde lära sig att sova ensam och somna själv, och att vi borde bryta kopplingen mellan mat och sömn (han somnar nästan alltid efter välling). Det finns så otroligt mycket åsikter, och jag bävar lite för att gå till BVC imorgon. Hoppas att vi får en vettig sköterska som går att prata med.
Men andra gånger känner jag mig ganska trygg i att vi gör rätt. Det är inte klokt vad mycket metoder och åsikter och allmänt tyckande det finns när det gäller handhavande av barn. Ibland är det svårt att värja sig och hitta fram till de egna instinkterna.
När jag skriver detta sista är det inte förmiddag längre, och Pappersväggar ligger fortfarande oläst. Men Q sover nu också. Vi har haft två fina dagar. Vissa bilder av honom vill jag minnas hela livet, som när han satt igår i en halvtimme och dreglade och nynnade för sig själv och lekte med kläppen till en dragkedja. Eller leendet idag bakom nappen när jag ryckte lekfullt i den. Eller, lite grymmare, hans ilskna vrål när han fastnade hängande i krokig arm i en av kökslådorna. Jag sprang till undsättning förstås, men kunde inte låta bli att skratta. Imorgon efter BVC ska vi åka till Ikea och köpa barnsäkringar.
Vi har börjat bryta isoleringen, Q och jag. Alla prover från tropikundersökningen var bra så vi var på öppna förskolan i förra veckan. Träffade några andra mammor (jo, bara mammor) och småpratade lite. Hittade ingen bästis direkt men det kan väl få ta sin tid.
Jag är lite förvånad över min sällskapssjuka. Jag trodde att jag var rätt enstörig av mig, för det har jag varit de senaste åren. Hela sommaren tillbringade jag ju sjukskriven med böcker och Cityakuten som enda sällskap. Men det kanske har haft mer att göra med depression, ledsnad och sjukdom än vad jag själv har fattat.
Det är som att jag behöver hitta någon att identifiera mig med i min nya roll. Antingen i verkligheten eller på nätet. Jag har suttit en lång stund och surfat på olika diskussionsforum för föräldrar. Det känns konstigt att äntligen tillhöra den där världen, samtidigt som jag inte riktigt tycker att jag gör det. Att gå in på någon av de "vanliga" sidorna känns totalt fel. Adoptionssidorna kan jag redan hyfsat väl, men inte heller där finns det jag söker. Läser om nära föräldrar och attachment parenting och känner igen mig i mycket. Är jag kanske en sådan? Fast de har ett otroligt fokus på amning vilket jag av naturliga skäl inte riktigt kan relatera till.
Och i vissa diskussioner känner jag mig plötsligt väldigt gammal. Fan vad 25-åringar kan vara omogna, fast de är mammor!
Det är väl helt enkelt så att inget föräldraskap är det andra likt, och kanske hänger jag ibland upp mig för mycket på att vi fått barn genom adoption och inte den gamla vanliga vägen. I vardagen tänker jag inte på att Q är adopterad. Jag är hans mamma helt enkelt, sedan fyra veckor tillbaka. Fast han är ju snart nio månader och har en ganska utvecklad personlighet som jag ännu inte känner helt och fullt. Men jag känner mig verkligen som hans mamma, med en självklarhet som förvånar mig själv. Fast å andra sidan inte. När han vänder sig till mig, till oss med tillit och förväntan, hur kan man göra annat än känna sig som förälder?
Q utvecklas hela tiden, och jag tror att vi är på rätt väg med anknytningen. Han kan i alla fall uttrycka det han vill. Förra veckan när min pappa var på besök tänkte jag lämna honom och Q för att gå på toaletten men se det gick inte. Gråt så snart jag gjorde min av att gå ut ur rummet. Det känns som ett framsteg. Tidigare har han accepterat oss, men nu visar han att han föredrar oss framför andra.
Igår tog vi en lång promenad till ett lite större köpcentrum. Q sov en stund i vagnen, och satt sedan fridsamt och tittade sig omkring medan jag provade tröjor. I kassakön tittade en dam beundrande på honom. Men det skulle hon inte ha gjort, Q skrynklade ihop ansiktet och började gråta. Det har han aldrig gjort förut, han har tidigare alltid varit nyfiken på främlingar. Sedan tog vi fikapaus med fruktgröt och då lekte livet igen. Alla kvinnovarelser inom trettio meters radie bedårades av hans sextandsleende.
Halvvägs hem blev det emellertid gnöl, högre och högre. Det var ren tur och inte skicklighet att jag hade bärselen med mig. När han fick komma upp i den blev det tyst och efter några hundra meter sov han. Intressant. Samma sak hände nu på förmiddagen. Välling, ögongnuggningar, han sover snart tänkte jag förhoppningsfullt. Ånä. Efter en stunds härjande i spjälsängen gav jag upp och knöt fast honom i bärsjalen. Fem minuter senare sov han. Det är tydligt att han blir lugnare av kroppskontakt, och det är skönt att veta.
Ibland överfalls jag av konstiga reflexer (mot min vilja influerad av Anna Wahlgren och Nannyjouren och andra hemskheter) om att han borde lära sig att sova ensam och somna själv, och att vi borde bryta kopplingen mellan mat och sömn (han somnar nästan alltid efter välling). Det finns så otroligt mycket åsikter, och jag bävar lite för att gå till BVC imorgon. Hoppas att vi får en vettig sköterska som går att prata med.
Men andra gånger känner jag mig ganska trygg i att vi gör rätt. Det är inte klokt vad mycket metoder och åsikter och allmänt tyckande det finns när det gäller handhavande av barn. Ibland är det svårt att värja sig och hitta fram till de egna instinkterna.
När jag skriver detta sista är det inte förmiddag längre, och Pappersväggar ligger fortfarande oläst. Men Q sover nu också. Vi har haft två fina dagar. Vissa bilder av honom vill jag minnas hela livet, som när han satt igår i en halvtimme och dreglade och nynnade för sig själv och lekte med kläppen till en dragkedja. Eller leendet idag bakom nappen när jag ryckte lekfullt i den. Eller, lite grymmare, hans ilskna vrål när han fastnade hängande i krokig arm i en av kökslådorna. Jag sprang till undsättning förstås, men kunde inte låta bli att skratta. Imorgon efter BVC ska vi åka till Ikea och köpa barnsäkringar.
Anknytning och utveckling
Q sover förmiddag, och egentligen hade jag tänkt softa på soffan en stund med min läskiga bok (Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist, om någon undrar) men datorn äger en förunderlig dragningskraft.
Vi har börjat bryta isoleringen, Q och jag. Alla prover från tropikundersökningen var bra så vi var på öppna förskolan i förra veckan. Träffade några andra mammor (jo, bara mammor) och småpratade lite. Hittade ingen bästis direkt men det kan väl få ta sin tid.
Jag är lite förvånad över min sällskapssjuka. Jag trodde att jag var rätt enstörig av mig, för det har jag varit de senaste åren. Hela sommaren tillbringade jag ju sjukskriven med böcker och Cityakuten som enda sällskap. Men det kanske har haft mer att göra med depression, ledsnad och sjukdom än vad jag själv har fattat.
Det är som att jag behöver hitta någon att identifiera mig med i min nya roll. Antingen i verkligheten eller på nätet. Jag har suttit en lång stund och surfat på olika diskussionsforum för föräldrar. Det känns konstigt att äntligen tillhöra den där världen, samtidigt som jag inte riktigt tycker att jag gör det. Att gå in på någon av de "vanliga" sidorna känns totalt fel. Adoptionssidorna kan jag redan hyfsat väl, men inte heller där finns det jag söker. Läser om nära föräldrar och attachment parenting och känner igen mig i mycket. Är jag kanske en sådan? Fast de har ett otroligt fokus på amning vilket jag av naturliga skäl inte riktigt kan relatera till.
Och i vissa diskussioner känner jag mig plötsligt väldigt gammal. Fan vad 25-åringar kan vara omogna, fast de är mammor!
Det är väl helt enkelt så att inget föräldraskap är det andra likt, och kanske hänger jag ibland upp mig för mycket på att vi fått barn genom adoption och inte den gamla vanliga vägen. I vardagen tänker jag inte på att Q är adopterad. Jag är hans mamma helt enkelt, sedan fyra veckor tillbaka. Fast han är ju snart nio månader och har en ganska utvecklad personlighet som jag ännu inte känner helt och fullt. Men jag känner mig verkligen som hans mamma, med en självklarhet som förvånar mig själv. Fast å andra sidan inte. När han vänder sig till mig, till oss med tillit och förväntan, hur kan man göra annat än känna sig som förälder?
Q utvecklas hela tiden, och jag tror att vi är på rätt väg med anknytningen. Han kan i alla fall uttrycka det han vill. Förra veckan när min pappa var på besök tänkte jag lämna honom och Q för att gå på toaletten men se det gick inte. Gråt så snart jag gjorde min av att gå ut ur rummet. Det känns som ett framsteg. Tidigare har han accepterat oss, men nu visar han att han föredrar oss framför andra.
Igår tog vi en lång promenad till ett lite större köpcentrum. Q sov en stund i vagnen, och satt sedan fridsamt och tittade sig omkring medan jag provade tröjor. I kassakön tittade en dam beundrande på honom. Men det skulle hon inte ha gjort, Q skrynklade ihop ansiktet och började gråta. Det har han aldrig gjort förut, han har tidigare alltid varit nyfiken på främlingar. Sedan tog vi fikapaus med fruktgröt och då lekte livet igen. Alla kvinnovarelser inom trettio meters radie bedårades av hans sextandsleende.
Halvvägs hem blev det emellertid gnöl, högre och högre. Det var ren tur och inte skicklighet att jag hade bärselen med mig. När han fick komma upp i den blev det tyst och efter några hundra meter sov han. Intressant. Samma sak hände nu på förmiddagen. Välling, ögongnuggningar, han sover snart tänkte jag förhoppningsfullt. Ånä. Efter en stunds härjande i spjälsängen gav jag upp och knöt fast honom i bärsjalen. Fem minuter senare sov han. Det är tydligt att han blir lugnare av kroppskontakt, och det är skönt att veta.
Ibland överfalls jag av konstiga reflexer (mot min vilja influerad av Anna Wahlgren och Nannyjouren och andra hemskheter) om att han borde lära sig att sova ensam och somna själv, och att vi borde bryta kopplingen mellan mat och sömn (han somnar nästan alltid efter välling). Det finns så otroligt mycket åsikter, och jag bävar lite för att gå till BVC imorgon. Hoppas att vi får en vettig sköterska som går att prata med.
Men andra gånger känner jag mig ganska trygg i att vi gör rätt. Det är inte klokt vad mycket metoder och åsikter och allmänt tyckande det finns när det gäller handhavande av barn. Ibland är det svårt att värja sig och hitta fram till de egna instinkterna.
När jag skriver detta sista är det inte förmiddag längre, och Pappersväggar ligger fortfarande oläst. Men Q sover nu också. Vi har haft två fina dagar. Vissa bilder av honom vill jag minnas hela livet, som när han satt igår i en halvtimme och dreglade och nynnade för sig själv och lekte med kläppen till en dragkedja. Eller leendet idag bakom nappen när jag ryckte lekfullt i den. Eller, lite grymmare, hans ilskna vrål när han fastnade hängande i krokig arm i en av kökslådorna. Jag sprang till undsättning förstås, men kunde inte låta bli att skratta. Imorgon efter BVC ska vi åka till Ikea och köpa barnsäkringar.
Vi har börjat bryta isoleringen, Q och jag. Alla prover från tropikundersökningen var bra så vi var på öppna förskolan i förra veckan. Träffade några andra mammor (jo, bara mammor) och småpratade lite. Hittade ingen bästis direkt men det kan väl få ta sin tid.
Jag är lite förvånad över min sällskapssjuka. Jag trodde att jag var rätt enstörig av mig, för det har jag varit de senaste åren. Hela sommaren tillbringade jag ju sjukskriven med böcker och Cityakuten som enda sällskap. Men det kanske har haft mer att göra med depression, ledsnad och sjukdom än vad jag själv har fattat.
Det är som att jag behöver hitta någon att identifiera mig med i min nya roll. Antingen i verkligheten eller på nätet. Jag har suttit en lång stund och surfat på olika diskussionsforum för föräldrar. Det känns konstigt att äntligen tillhöra den där världen, samtidigt som jag inte riktigt tycker att jag gör det. Att gå in på någon av de "vanliga" sidorna känns totalt fel. Adoptionssidorna kan jag redan hyfsat väl, men inte heller där finns det jag söker. Läser om nära föräldrar och attachment parenting och känner igen mig i mycket. Är jag kanske en sådan? Fast de har ett otroligt fokus på amning vilket jag av naturliga skäl inte riktigt kan relatera till.
Och i vissa diskussioner känner jag mig plötsligt väldigt gammal. Fan vad 25-åringar kan vara omogna, fast de är mammor!
Det är väl helt enkelt så att inget föräldraskap är det andra likt, och kanske hänger jag ibland upp mig för mycket på att vi fått barn genom adoption och inte den gamla vanliga vägen. I vardagen tänker jag inte på att Q är adopterad. Jag är hans mamma helt enkelt, sedan fyra veckor tillbaka. Fast han är ju snart nio månader och har en ganska utvecklad personlighet som jag ännu inte känner helt och fullt. Men jag känner mig verkligen som hans mamma, med en självklarhet som förvånar mig själv. Fast å andra sidan inte. När han vänder sig till mig, till oss med tillit och förväntan, hur kan man göra annat än känna sig som förälder?
Q utvecklas hela tiden, och jag tror att vi är på rätt väg med anknytningen. Han kan i alla fall uttrycka det han vill. Förra veckan när min pappa var på besök tänkte jag lämna honom och Q för att gå på toaletten men se det gick inte. Gråt så snart jag gjorde min av att gå ut ur rummet. Det känns som ett framsteg. Tidigare har han accepterat oss, men nu visar han att han föredrar oss framför andra.
Igår tog vi en lång promenad till ett lite större köpcentrum. Q sov en stund i vagnen, och satt sedan fridsamt och tittade sig omkring medan jag provade tröjor. I kassakön tittade en dam beundrande på honom. Men det skulle hon inte ha gjort, Q skrynklade ihop ansiktet och började gråta. Det har han aldrig gjort förut, han har tidigare alltid varit nyfiken på främlingar. Sedan tog vi fikapaus med fruktgröt och då lekte livet igen. Alla kvinnovarelser inom trettio meters radie bedårades av hans sextandsleende.
Halvvägs hem blev det emellertid gnöl, högre och högre. Det var ren tur och inte skicklighet att jag hade bärselen med mig. När han fick komma upp i den blev det tyst och efter några hundra meter sov han. Intressant. Samma sak hände nu på förmiddagen. Välling, ögongnuggningar, han sover snart tänkte jag förhoppningsfullt. Ånä. Efter en stunds härjande i spjälsängen gav jag upp och knöt fast honom i bärsjalen. Fem minuter senare sov han. Det är tydligt att han blir lugnare av kroppskontakt, och det är skönt att veta.
Ibland överfalls jag av konstiga reflexer (mot min vilja influerad av Anna Wahlgren och Nannyjouren och andra hemskheter) om att han borde lära sig att sova ensam och somna själv, och att vi borde bryta kopplingen mellan mat och sömn (han somnar nästan alltid efter välling). Det finns så otroligt mycket åsikter, och jag bävar lite för att gå till BVC imorgon. Hoppas att vi får en vettig sköterska som går att prata med.
Men andra gånger känner jag mig ganska trygg i att vi gör rätt. Det är inte klokt vad mycket metoder och åsikter och allmänt tyckande det finns när det gäller handhavande av barn. Ibland är det svårt att värja sig och hitta fram till de egna instinkterna.
När jag skriver detta sista är det inte förmiddag längre, och Pappersväggar ligger fortfarande oläst. Men Q sover nu också. Vi har haft två fina dagar. Vissa bilder av honom vill jag minnas hela livet, som när han satt igår i en halvtimme och dreglade och nynnade för sig själv och lekte med kläppen till en dragkedja. Eller leendet idag bakom nappen när jag ryckte lekfullt i den. Eller, lite grymmare, hans ilskna vrål när han fastnade hängande i krokig arm i en av kökslådorna. Jag sprang till undsättning förstås, men kunde inte låta bli att skratta. Imorgon efter BVC ska vi åka till Ikea och köpa barnsäkringar.
2006-11-26
Je ne regrette rien
Jag har alltså tänkt på om det finns något jag ångrar eller skulle vilja göra annorlunda under åren vi ville ha barn. Och det gör det ju förstås. Om jag hade vetat att min livmoder var kass hade jag inte gjort några IVF:er. Hade jag vetat hur snabbt och lätt det skulle gå att adoptera (jämförelsevis i alla fall!) och vilket underbart barn som väntade, hade jag velat adoptera mycket tidigare. Och så vidare.
Men sådana utläggningar blir ingen mycket klokare av. För man vet ju inte i förväg hur det kommer att gå, det är det som är det jävliga. Hade någon sagt till mig för fem år sedan att det skulle ta ytterligare fem år innan jag blev mamma, hade jag blivit fullkomligt förtvivlad. Å andra sidan var jag redan förtvivlad, eftersom mina mörkaste rädslor var än värre.
Så vad jag istället kom att tänka på var att skriva om vad jag faktiskt är glad att jag gjorde under de här åren. Det blev mer än jag trodde:
Att vi hostade upp pengar till privatförsök istället för att mögla i kön till landstings-IVF. Synd bara att vi inte gjorde det tidigare! Väntan på att få göra IVF hörde till det mest destruktiva och förlamande jag har varit med om.
Att jag tidigt började tänka på och läsa om adoption, och prata om det med O. Ibland var det plågsamt att tänka på adoption, när besattheten av att bli gravid var som störst, men ofta var det en tröst. När vi sedan satte igång adoptionsprocessen var allt så lätt, och det berodde nog mycket på att vi redan tänkt och pratat så mycket.
Att jag sökte hjälp när allt var övermäktigt, hos psykolog och familjerådgivning. Det gav inga omedelbara svar, och det var ibland hårt arbete, men jag tror inte att vi hade kommit igenom detta utan den hjälpen.
Att jag insåg att det fanns en gräns för min förmåga, kapacitet och ork. Infertilitet och ett dåligt jobb var mer än jag klarade av i längden. Först gick jag ner i arbetstid under ett år, och när chansen kom, bad jag om att bli uppsagd.
Att jag vågade sätta gränser gentemot familjen. Ganska tidigt blev jag på det klara med att jag inte stod ut med att träffa gravida och bebisar. Det handlade inte om allt-ljus-på-mig-drama-queen-jag-står-inte-uuut, utan om att det var en ansträngning och anspänning som kostade mig orimligt mycket tid och kraft att återhämta mig från. Så jag tillät mig att avstå, till mångas stora fasa. Exempelvis var jag inte med på min morfars begravning, min mammas sextioårskalas, svärmors dito. Länge försökte jag förklara att detta inte skulle tas som personliga förolämpningar, men efter ett tag gav jag upp. Reaktionerna varierade. En del förstod mig helt, andra förstod inte men accepterade, ytterligare några gjorde varken eller och har än i dag inte förlåtit mig.
Att jag skrev dagbok. För stunden mådde jag oftast bättre av att formulera mina känslor, och många gånger under årens lopp har jag gått tillbaka och läst vad jag har skrivit. Nu när allt är över är jag glad att historien finns dokumenterad. Den är en del av mig.
Att jag tog mod till mig att göra en hemsida och lägga ut en del av mina tankar till allmänt beskådande. Dels har jag fått och får fantastiskt gensvar, dels är det tillfredsställande att skapa något. Skriva på nätet känns något mer kreativt än att skriva för byrålådan.
Att jag surfade på diskussionsforum om IVF (Föräldrakanalen och Netdoktor). Jag lärde mig massor, och fick många vänner. Det är något visst med att prata med någon som delar ens erfarenheter.
Att jag slutade delta i diskussionerna när det bara gjorde ont att läsa om andra som lyckades.
Att vi nästan från början valde att berätta öppet om infertiliteten. På så sätt slapp vi de värsta grodorna och aningslösa kommentarerna, och omgivningen förstod varför vi ibland (eller typ jämt) var ledsna.
Att vi slutade berätta när vi inte orkade längre. Det sista IVF-försöket var hemligt för nästan alla. Vi var helt utslitna och ville tänka på det så lite som möjligt, än mindre tala om det med någon. All välmening, tröst, omsorg som tidigare visats oss var nu fullkomligt verkningslös. Bättre att slippa höra.
Att O och jag tillsammans prioriterade vår relation. Många gånger kändes det som att vi höll på att tappa bort varann helt men vi gjorde inte det. Detta kom inte av sig själv utan genom hårt arbete. Vi arbetade på helt olika sätt vilket ofta var frustrerande. Men innerst inne visste vi nog båda att ingen av oss tänkte ge upp.
Och nu är vi här! Det blåser ute, vinden viner i fönsterspringorna. Strax ska jag lägga mig i dubbelsängen med en läskig bok och lyssna till Q:s andetag, och lukta lite på hans huvud. Det är ett mirakel att vi kom fram till slut.
Men sådana utläggningar blir ingen mycket klokare av. För man vet ju inte i förväg hur det kommer att gå, det är det som är det jävliga. Hade någon sagt till mig för fem år sedan att det skulle ta ytterligare fem år innan jag blev mamma, hade jag blivit fullkomligt förtvivlad. Å andra sidan var jag redan förtvivlad, eftersom mina mörkaste rädslor var än värre.
Så vad jag istället kom att tänka på var att skriva om vad jag faktiskt är glad att jag gjorde under de här åren. Det blev mer än jag trodde:
Att vi hostade upp pengar till privatförsök istället för att mögla i kön till landstings-IVF. Synd bara att vi inte gjorde det tidigare! Väntan på att få göra IVF hörde till det mest destruktiva och förlamande jag har varit med om.
Att jag tidigt började tänka på och läsa om adoption, och prata om det med O. Ibland var det plågsamt att tänka på adoption, när besattheten av att bli gravid var som störst, men ofta var det en tröst. När vi sedan satte igång adoptionsprocessen var allt så lätt, och det berodde nog mycket på att vi redan tänkt och pratat så mycket.
Att jag sökte hjälp när allt var övermäktigt, hos psykolog och familjerådgivning. Det gav inga omedelbara svar, och det var ibland hårt arbete, men jag tror inte att vi hade kommit igenom detta utan den hjälpen.
Att jag insåg att det fanns en gräns för min förmåga, kapacitet och ork. Infertilitet och ett dåligt jobb var mer än jag klarade av i längden. Först gick jag ner i arbetstid under ett år, och när chansen kom, bad jag om att bli uppsagd.
Att jag vågade sätta gränser gentemot familjen. Ganska tidigt blev jag på det klara med att jag inte stod ut med att träffa gravida och bebisar. Det handlade inte om allt-ljus-på-mig-drama-queen-jag-står-inte-uuut, utan om att det var en ansträngning och anspänning som kostade mig orimligt mycket tid och kraft att återhämta mig från. Så jag tillät mig att avstå, till mångas stora fasa. Exempelvis var jag inte med på min morfars begravning, min mammas sextioårskalas, svärmors dito. Länge försökte jag förklara att detta inte skulle tas som personliga förolämpningar, men efter ett tag gav jag upp. Reaktionerna varierade. En del förstod mig helt, andra förstod inte men accepterade, ytterligare några gjorde varken eller och har än i dag inte förlåtit mig.
Att jag skrev dagbok. För stunden mådde jag oftast bättre av att formulera mina känslor, och många gånger under årens lopp har jag gått tillbaka och läst vad jag har skrivit. Nu när allt är över är jag glad att historien finns dokumenterad. Den är en del av mig.
Att jag tog mod till mig att göra en hemsida och lägga ut en del av mina tankar till allmänt beskådande. Dels har jag fått och får fantastiskt gensvar, dels är det tillfredsställande att skapa något. Skriva på nätet känns något mer kreativt än att skriva för byrålådan.
Att jag surfade på diskussionsforum om IVF (Föräldrakanalen och Netdoktor). Jag lärde mig massor, och fick många vänner. Det är något visst med att prata med någon som delar ens erfarenheter.
Att jag slutade delta i diskussionerna när det bara gjorde ont att läsa om andra som lyckades.
Att vi nästan från början valde att berätta öppet om infertiliteten. På så sätt slapp vi de värsta grodorna och aningslösa kommentarerna, och omgivningen förstod varför vi ibland (eller typ jämt) var ledsna.
Att vi slutade berätta när vi inte orkade längre. Det sista IVF-försöket var hemligt för nästan alla. Vi var helt utslitna och ville tänka på det så lite som möjligt, än mindre tala om det med någon. All välmening, tröst, omsorg som tidigare visats oss var nu fullkomligt verkningslös. Bättre att slippa höra.
Att O och jag tillsammans prioriterade vår relation. Många gånger kändes det som att vi höll på att tappa bort varann helt men vi gjorde inte det. Detta kom inte av sig själv utan genom hårt arbete. Vi arbetade på helt olika sätt vilket ofta var frustrerande. Men innerst inne visste vi nog båda att ingen av oss tänkte ge upp.
Och nu är vi här! Det blåser ute, vinden viner i fönsterspringorna. Strax ska jag lägga mig i dubbelsängen med en läskig bok och lyssna till Q:s andetag, och lukta lite på hans huvud. Det är ett mirakel att vi kom fram till slut.
Je ne regrette rien
Jag har alltså tänkt på om det finns något jag ångrar eller skulle vilja göra annorlunda under åren vi ville ha barn. Och det gör det ju förstås. Om jag hade vetat att min livmoder var kass hade jag inte gjort några IVF:er. Hade jag vetat hur snabbt och lätt det skulle gå att adoptera (jämförelsevis i alla fall!) och vilket underbart barn som väntade, hade jag velat adoptera mycket tidigare. Och så vidare.
Men sådana utläggningar blir ingen mycket klokare av. För man vet ju inte i förväg hur det kommer att gå, det är det som är det jävliga. Hade någon sagt till mig för fem år sedan att det skulle ta ytterligare fem år innan jag blev mamma, hade jag blivit fullkomligt förtvivlad. Å andra sidan var jag redan förtvivlad, eftersom mina mörkaste rädslor var än värre.
Så vad jag istället kom att tänka på var att skriva om vad jag faktiskt är glad att jag gjorde under de här åren. Det blev mer än jag trodde:
Att vi hostade upp pengar till privatförsök istället för att mögla i kön till landstings-IVF. Synd bara att vi inte gjorde det tidigare! Väntan på att få göra IVF hörde till det mest destruktiva och förlamande jag har varit med om.
Att jag tidigt började tänka på och läsa om adoption, och prata om det med O. Ibland var det plågsamt att tänka på adoption, när besattheten av att bli gravid var som störst, men ofta var det en tröst. När vi sedan satte igång adoptionsprocessen var allt så lätt, och det berodde nog mycket på att vi redan tänkt och pratat så mycket.
Att jag sökte hjälp när allt var övermäktigt, hos psykolog och familjerådgivning. Det gav inga omedelbara svar, och det var ibland hårt arbete, men jag tror inte att vi hade kommit igenom detta utan den hjälpen.
Att jag insåg att det fanns en gräns för min förmåga, kapacitet och ork. Infertilitet och ett dåligt jobb var mer än jag klarade av i längden. Först gick jag ner i arbetstid under ett år, och när chansen kom, bad jag om att bli uppsagd.
Att jag vågade sätta gränser gentemot familjen. Ganska tidigt blev jag på det klara med att jag inte stod ut med att träffa gravida och bebisar. Det handlade inte om allt-ljus-på-mig-drama-queen-jag-står-inte-uuut, utan om att det var en ansträngning och anspänning som kostade mig orimligt mycket tid och kraft att återhämta mig från. Så jag tillät mig att avstå, till mångas stora fasa. Exempelvis var jag inte med på min morfars begravning, min mammas sextioårskalas, svärmors dito. Länge försökte jag förklara att detta inte skulle tas som personliga förolämpningar, men efter ett tag gav jag upp. Reaktionerna varierade. En del förstod mig helt, andra förstod inte men accepterade, ytterligare några gjorde varken eller och har än i dag inte förlåtit mig.
Att jag skrev dagbok. För stunden mådde jag oftast bättre av att formulera mina känslor, och många gånger under årens lopp har jag gått tillbaka och läst vad jag har skrivit. Nu när allt är över är jag glad att historien finns dokumenterad. Den är en del av mig.
Att jag tog mod till mig att göra en hemsida och lägga ut en del av mina tankar till allmänt beskådande. Dels har jag fått och får fantastiskt gensvar, dels är det tillfredsställande att skapa något. Skriva på nätet känns något mer kreativt än att skriva för byrålådan.
Att jag surfade på diskussionsforum om IVF (Föräldrakanalen och Netdoktor). Jag lärde mig massor, och fick många vänner. Det är något visst med att prata med någon som delar ens erfarenheter.
Att jag slutade delta i diskussionerna när det bara gjorde ont att läsa om andra som lyckades.
Att vi nästan från början valde att berätta öppet om infertiliteten. På så sätt slapp vi de värsta grodorna och aningslösa kommentarerna, och omgivningen förstod varför vi ibland (eller typ jämt) var ledsna.
Att vi slutade berätta när vi inte orkade längre. Det sista IVF-försöket var hemligt för nästan alla. Vi var helt utslitna och ville tänka på det så lite som möjligt, än mindre tala om det med någon. All välmening, tröst, omsorg som tidigare visats oss var nu fullkomligt verkningslös. Bättre att slippa höra.
Att O och jag tillsammans prioriterade vår relation. Många gånger kändes det som att vi höll på att tappa bort varann helt men vi gjorde inte det. Detta kom inte av sig själv utan genom hårt arbete. Vi arbetade på helt olika sätt vilket ofta var frustrerande. Men innerst inne visste vi nog båda att ingen av oss tänkte ge upp.
Och nu är vi här! Det blåser ute, vinden viner i fönsterspringorna. Strax ska jag lägga mig i dubbelsängen med en läskig bok och lyssna till Q:s andetag, och lukta lite på hans huvud. Det är ett mirakel att vi kom fram till slut.
Men sådana utläggningar blir ingen mycket klokare av. För man vet ju inte i förväg hur det kommer att gå, det är det som är det jävliga. Hade någon sagt till mig för fem år sedan att det skulle ta ytterligare fem år innan jag blev mamma, hade jag blivit fullkomligt förtvivlad. Å andra sidan var jag redan förtvivlad, eftersom mina mörkaste rädslor var än värre.
Så vad jag istället kom att tänka på var att skriva om vad jag faktiskt är glad att jag gjorde under de här åren. Det blev mer än jag trodde:
Att vi hostade upp pengar till privatförsök istället för att mögla i kön till landstings-IVF. Synd bara att vi inte gjorde det tidigare! Väntan på att få göra IVF hörde till det mest destruktiva och förlamande jag har varit med om.
Att jag tidigt började tänka på och läsa om adoption, och prata om det med O. Ibland var det plågsamt att tänka på adoption, när besattheten av att bli gravid var som störst, men ofta var det en tröst. När vi sedan satte igång adoptionsprocessen var allt så lätt, och det berodde nog mycket på att vi redan tänkt och pratat så mycket.
Att jag sökte hjälp när allt var övermäktigt, hos psykolog och familjerådgivning. Det gav inga omedelbara svar, och det var ibland hårt arbete, men jag tror inte att vi hade kommit igenom detta utan den hjälpen.
Att jag insåg att det fanns en gräns för min förmåga, kapacitet och ork. Infertilitet och ett dåligt jobb var mer än jag klarade av i längden. Först gick jag ner i arbetstid under ett år, och när chansen kom, bad jag om att bli uppsagd.
Att jag vågade sätta gränser gentemot familjen. Ganska tidigt blev jag på det klara med att jag inte stod ut med att träffa gravida och bebisar. Det handlade inte om allt-ljus-på-mig-drama-queen-jag-står-inte-uuut, utan om att det var en ansträngning och anspänning som kostade mig orimligt mycket tid och kraft att återhämta mig från. Så jag tillät mig att avstå, till mångas stora fasa. Exempelvis var jag inte med på min morfars begravning, min mammas sextioårskalas, svärmors dito. Länge försökte jag förklara att detta inte skulle tas som personliga förolämpningar, men efter ett tag gav jag upp. Reaktionerna varierade. En del förstod mig helt, andra förstod inte men accepterade, ytterligare några gjorde varken eller och har än i dag inte förlåtit mig.
Att jag skrev dagbok. För stunden mådde jag oftast bättre av att formulera mina känslor, och många gånger under årens lopp har jag gått tillbaka och läst vad jag har skrivit. Nu när allt är över är jag glad att historien finns dokumenterad. Den är en del av mig.
Att jag tog mod till mig att göra en hemsida och lägga ut en del av mina tankar till allmänt beskådande. Dels har jag fått och får fantastiskt gensvar, dels är det tillfredsställande att skapa något. Skriva på nätet känns något mer kreativt än att skriva för byrålådan.
Att jag surfade på diskussionsforum om IVF (Föräldrakanalen och Netdoktor). Jag lärde mig massor, och fick många vänner. Det är något visst med att prata med någon som delar ens erfarenheter.
Att jag slutade delta i diskussionerna när det bara gjorde ont att läsa om andra som lyckades.
Att vi nästan från början valde att berätta öppet om infertiliteten. På så sätt slapp vi de värsta grodorna och aningslösa kommentarerna, och omgivningen förstod varför vi ibland (eller typ jämt) var ledsna.
Att vi slutade berätta när vi inte orkade längre. Det sista IVF-försöket var hemligt för nästan alla. Vi var helt utslitna och ville tänka på det så lite som möjligt, än mindre tala om det med någon. All välmening, tröst, omsorg som tidigare visats oss var nu fullkomligt verkningslös. Bättre att slippa höra.
Att O och jag tillsammans prioriterade vår relation. Många gånger kändes det som att vi höll på att tappa bort varann helt men vi gjorde inte det. Detta kom inte av sig själv utan genom hårt arbete. Vi arbetade på helt olika sätt vilket ofta var frustrerande. Men innerst inne visste vi nog båda att ingen av oss tänkte ge upp.
Och nu är vi här! Det blåser ute, vinden viner i fönsterspringorna. Strax ska jag lägga mig i dubbelsängen med en läskig bok och lyssna till Q:s andetag, och lukta lite på hans huvud. Det är ett mirakel att vi kom fram till slut.
2006-11-21
Växlande molnighet
Jag fick en intressant fråga som kommentar på förra inlägget, om jag önskar att vi hade gjort något annorlunda under de svåra åren. Jag ska fundera lite och återkomma.
Igår hade vi en ganska jobbig dag. Jag var förstås trött efter uppesittarkvällen, dessutom sov Q oroligt på natten. Han ligger inte längre rak och fin mellan oss. Istället kan man ibland vakna med hans fötter i ansiktet och hans huvud på magen. Han sover oftast på mage, och drar upp benen under sig. Så kan han ligga halvvaken med rumpan i vädret och småprata, knorra och ibland yla för sig själv. Gulligt, men lite jobbigt när man vill sova.
Resten av dagen var det inte mycket som var bra. Korta stunder var han nöjd och glad, men mestadels skrek han. Ville inte ha mat, skrek när jag bytte på honom. Hungrig, kissig, bajsig, trött? Vilka fler alternativ finns? Jag knölade ner honom i bärsjalen trots ilskna protester och då somnade han faktiskt till bådas vår förvåning. Så fick jag ett par timmars ro, tills han vaknade med ett argt vrål.
Det var ganska skönt att lämna över honom till pappan på kvällen och åka på körrepetition. Fast jag vet att man har sådana dagar ibland, kände jag mig ändå lite nere.
Men idag var det en helt annan unge som vaknade. Gårdagens skrik är utbytt mot kvitter. Vad det än var som inte var bra igår (tänder? Han har tre i överkäken och två i underkäken, kanske fler på gång?) så var det borta idag.
I vilket fall som helst så känner jag att jag behöver aktivera mig lite mer. Det är en avvägning, svårt att veta hur mycket aktiviteter Q klarar av. Han är sällan gnällig när vi är ute på någonting, de riktiga grindagarna har varit hemma när vi tar det lugnt. Men för att jag ska bli på lite bättre humör måste vi hitta på lite roligheter.
Så ni mamma- (pappa?) människor som läser detta, har ni några tips? Vad kan man göra med en åttamånaders bebis när vädret är novemberdassigt? Hur fyller ni era barnlediga dagar?
Igår hade vi en ganska jobbig dag. Jag var förstås trött efter uppesittarkvällen, dessutom sov Q oroligt på natten. Han ligger inte längre rak och fin mellan oss. Istället kan man ibland vakna med hans fötter i ansiktet och hans huvud på magen. Han sover oftast på mage, och drar upp benen under sig. Så kan han ligga halvvaken med rumpan i vädret och småprata, knorra och ibland yla för sig själv. Gulligt, men lite jobbigt när man vill sova.
Resten av dagen var det inte mycket som var bra. Korta stunder var han nöjd och glad, men mestadels skrek han. Ville inte ha mat, skrek när jag bytte på honom. Hungrig, kissig, bajsig, trött? Vilka fler alternativ finns? Jag knölade ner honom i bärsjalen trots ilskna protester och då somnade han faktiskt till bådas vår förvåning. Så fick jag ett par timmars ro, tills han vaknade med ett argt vrål.
Det var ganska skönt att lämna över honom till pappan på kvällen och åka på körrepetition. Fast jag vet att man har sådana dagar ibland, kände jag mig ändå lite nere.
Men idag var det en helt annan unge som vaknade. Gårdagens skrik är utbytt mot kvitter. Vad det än var som inte var bra igår (tänder? Han har tre i överkäken och två i underkäken, kanske fler på gång?) så var det borta idag.
I vilket fall som helst så känner jag att jag behöver aktivera mig lite mer. Det är en avvägning, svårt att veta hur mycket aktiviteter Q klarar av. Han är sällan gnällig när vi är ute på någonting, de riktiga grindagarna har varit hemma när vi tar det lugnt. Men för att jag ska bli på lite bättre humör måste vi hitta på lite roligheter.
Så ni mamma- (pappa?) människor som läser detta, har ni några tips? Vad kan man göra med en åttamånaders bebis när vädret är novemberdassigt? Hur fyller ni era barnlediga dagar?
Växlande molnighet
Jag fick en intressant fråga som kommentar på förra inlägget, om jag önskar att vi hade gjort något annorlunda under de svåra åren. Jag ska fundera lite och återkomma.
Igår hade vi en ganska jobbig dag. Jag var förstås trött efter uppesittarkvällen, dessutom sov Q oroligt på natten. Han ligger inte längre rak och fin mellan oss. Istället kan man ibland vakna med hans fötter i ansiktet och hans huvud på magen. Han sover oftast på mage, och drar upp benen under sig. Så kan han ligga halvvaken med rumpan i vädret och småprata, knorra och ibland yla för sig själv. Gulligt, men lite jobbigt när man vill sova.
Resten av dagen var det inte mycket som var bra. Korta stunder var han nöjd och glad, men mestadels skrek han. Ville inte ha mat, skrek när jag bytte på honom. Hungrig, kissig, bajsig, trött? Vilka fler alternativ finns? Jag knölade ner honom i bärsjalen trots ilskna protester och då somnade han faktiskt till bådas vår förvåning. Så fick jag ett par timmars ro, tills han vaknade med ett argt vrål.
Det var ganska skönt att lämna över honom till pappan på kvällen och åka på körrepetition. Fast jag vet att man har sådana dagar ibland, kände jag mig ändå lite nere.
Men idag var det en helt annan unge som vaknade. Gårdagens skrik är utbytt mot kvitter. Vad det än var som inte var bra igår (tänder? Han har tre i överkäken och två i underkäken, kanske fler på gång?) så var det borta idag.
I vilket fall som helst så känner jag att jag behöver aktivera mig lite mer. Det är en avvägning, svårt att veta hur mycket aktiviteter Q klarar av. Han är sällan gnällig när vi är ute på någonting, de riktiga grindagarna har varit hemma när vi tar det lugnt. Men för att jag ska bli på lite bättre humör måste vi hitta på lite roligheter.
Så ni mamma- (pappa?) människor som läser detta, har ni några tips? Vad kan man göra med en åttamånaders bebis när vädret är novemberdassigt? Hur fyller ni era barnlediga dagar?
Igår hade vi en ganska jobbig dag. Jag var förstås trött efter uppesittarkvällen, dessutom sov Q oroligt på natten. Han ligger inte längre rak och fin mellan oss. Istället kan man ibland vakna med hans fötter i ansiktet och hans huvud på magen. Han sover oftast på mage, och drar upp benen under sig. Så kan han ligga halvvaken med rumpan i vädret och småprata, knorra och ibland yla för sig själv. Gulligt, men lite jobbigt när man vill sova.
Resten av dagen var det inte mycket som var bra. Korta stunder var han nöjd och glad, men mestadels skrek han. Ville inte ha mat, skrek när jag bytte på honom. Hungrig, kissig, bajsig, trött? Vilka fler alternativ finns? Jag knölade ner honom i bärsjalen trots ilskna protester och då somnade han faktiskt till bådas vår förvåning. Så fick jag ett par timmars ro, tills han vaknade med ett argt vrål.
Det var ganska skönt att lämna över honom till pappan på kvällen och åka på körrepetition. Fast jag vet att man har sådana dagar ibland, kände jag mig ändå lite nere.
Men idag var det en helt annan unge som vaknade. Gårdagens skrik är utbytt mot kvitter. Vad det än var som inte var bra igår (tänder? Han har tre i överkäken och två i underkäken, kanske fler på gång?) så var det borta idag.
I vilket fall som helst så känner jag att jag behöver aktivera mig lite mer. Det är en avvägning, svårt att veta hur mycket aktiviteter Q klarar av. Han är sällan gnällig när vi är ute på någonting, de riktiga grindagarna har varit hemma när vi tar det lugnt. Men för att jag ska bli på lite bättre humör måste vi hitta på lite roligheter.
Så ni mamma- (pappa?) människor som läser detta, har ni några tips? Vad kan man göra med en åttamånaders bebis när vädret är novemberdassigt? Hur fyller ni era barnlediga dagar?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)