2006-06-20
Förklaringen, sju år för sent
Min livmoder är missbildad, ungefär hälften så stor som den borde vara. Troligen är jag född sådan, och det går inte att åtgärda. Den är långsmal och trång vilket förklarar varför det gör så ont när den drar ihop sig i kramp för att få ut mensblodet, och varför perfekta små embryon inte kan fastna. Det finns inte plats för dem.
Märkligt nog är jag inte ledsen. Min största känsla är lättnad. Nu vet vi, äntligen. Nu kan vi lägga den här jävla dumma drömmen om graviditet på hyllan.
Naturligtvis hade det varit trevligt att få veta detta för sju eller fem eller åtminstone tre år sedan, innan vi investerade sjuttiotusen kronor och minst lika många tårar i fåfänga fruktlösa försök. Man kan fråga sig varför inte detta gått att se på de talrika undersökningar som jag utsatts för. Men inte ens det grämer mig särskilt. Jag orkar inte bry mig.
Det enda som gör mig lite ledsen är att jag just nu inte ser någon ljusning ifråga om menseländet. Men den nye doktorn lovade mig att om jag kommer tillbaka efter semestrarna så ska han försöka hjälpa mig.
Det har varit en jobbig dag, jag hade mycket ont efter operationen och fick ganska mycket smärtstillande, var trött och yr hela kvällen. Ska nog stanna hemma från jobbet imorgon, fast jag har flera viktiga möten inbokade. Men mitt förtroende för läkarskrået är någorlunda återupprättat, alla jag träffade idag har varit förtjusande snälla. Kanske tyckte de synd om mig. Både narkosläkare och narkossköterska smickrade mig genom att vägra tro på den vikt jag uppgav, de tyckte jag såg "slank" ut. Ja kära nån, mycket ska man höra. De visste allt vägen till en kvinnas hjärta.
Men det som är viktigast, och det som håller mig uppe är vetskapen om att nu är vägen inte särskilt lång till Ollibollikoreaskrutt med sneda bruna ögon och blankt svart hår, han eller hon som ska bli mitt barn, just den ungen och ingen annan. För det behöver jag inte någon jävla livmoder.
Förklaringen, sju år för sent
Min livmoder är missbildad, ungefär hälften så stor som den borde vara. Troligen är jag född sådan, och det går inte att åtgärda. Den är långsmal och trång vilket förklarar varför det gör så ont när den drar ihop sig i kramp för att få ut mensblodet, och varför perfekta små embryon inte kan fastna. Det finns inte plats för dem.
Märkligt nog är jag inte ledsen. Min största känsla är lättnad. Nu vet vi, äntligen. Nu kan vi lägga den här jävla dumma drömmen om graviditet på hyllan.
Naturligtvis hade det varit trevligt att få veta detta för sju eller fem eller åtminstone tre år sedan, innan vi investerade sjuttiotusen kronor och minst lika många tårar i fåfänga fruktlösa försök. Man kan fråga sig varför inte detta gått att se på de talrika undersökningar som jag utsatts för. Men inte ens det grämer mig särskilt. Jag orkar inte bry mig.
Det enda som gör mig lite ledsen är att jag just nu inte ser någon ljusning ifråga om menseländet. Men den nye doktorn lovade mig att om jag kommer tillbaka efter semestrarna så ska han försöka hjälpa mig.
Det har varit en jobbig dag, jag hade mycket ont efter operationen och fick ganska mycket smärtstillande, var trött och yr hela kvällen. Ska nog stanna hemma från jobbet imorgon, fast jag har flera viktiga möten inbokade. Men mitt förtroende för läkarskrået är någorlunda återupprättat, alla jag träffade idag har varit förtjusande snälla. Kanske tyckte de synd om mig. Både narkosläkare och narkossköterska smickrade mig genom att vägra tro på den vikt jag uppgav, de tyckte jag såg "slank" ut. Ja kära nån, mycket ska man höra. De visste allt vägen till en kvinnas hjärta.
Men det som är viktigast, och det som håller mig uppe är vetskapen om att nu är vägen inte särskilt lång till Ollibollikoreaskrutt med sneda bruna ögon och blankt svart hår, han eller hon som ska bli mitt barn, just den ungen och ingen annan. För det behöver jag inte någon jävla livmoder.
2006-06-12
Inte immun än
Det var många både härskna och unkna känslor som steg till ytan. Jag reagerade som vanligt: törs vi verkligen skaffa barn tillsammans?
Jo, det törs vi nog. Mitt i storgrälet tror jag att vi båda mycket väl visste vad allt bottnade i: att vi har haft för stor belastning på sistone, både på jobbet och privat. Knappt har vi hunnit hämta andan efter flytten så drar vi igång adoptionsansökan. Till råga på allt har våra jobb inte förstånd att hålla sig på mattan. Förra lördagen väcktes vi av O:s mobil, han blev inkallad till jobbet. Jag skrotade runt i nattlinne någon timme innan min mobil ringde. Sedan fick jag jobba en liten stund varje dag hela nationaldagshelgen, då jag egentligen tänkt vara ledig. Skandal. (Fast det är första gången det händer, så jag ska inte klaga alltför mycket) Efteråt fnissade vi åt hur viktiga och oumbärliga vi blivit, jag tror att vi båda har en hälsosam distans till våra jobb.
Det är sorgligt men kanske ofrånkomligt att man tar ut vardagens förtretligheter på den man älskar mest. Men kanske finns det en liten fördel i att vi varit ungefär lika jävliga båda två. Det hade varit värre om den ene varit en rytande knöl och den andre en på på ytan mild och vän martyr som i hemlighet lagrar oförrätterna på hög för att dra fram dem när det minst anas.
Till råga på allt fick jag mens igår, vilket numera betyder nära nog outhärdliga smärtor som inga Ipren biter på. Säkert finns det en psykosomatisk effekt också. När jag inte kan somna för värken, eller när den väcker mig på småtimmarna och jag inte kan somna om (vilket jag annars är världsmästare på), då är jag ett lätt offer. All motståndskraft jag har lyckats bygga upp under det senaste året, alla glada planer fyllda av barnvagnar och keramikdjur är bortsopade. Insikten om att jag är värdelös för att jag inte kan bli gravid och föda barn drar över mig som en bulldozer. När den meningslösa krampen sliter i mig är svartsjukan, sorgen, avundsjukan och bitterheten lika stark som någonsin förr. Och värst av allt är hjälplösheten. Så här ont kommer jag att ha varje månad resten av mitt liv. Till ingen mening alls. Jag trodde att jag var fri från min kropp, att jag kunde besegra och behärska den men varje månad krossar den mig.
Men i dagsljus är smärta lättare att uthärda, och plötsligt kan jag tänka klart igen. Nu är det cykeldag två vilket betyder att det värsta snart är över. Nästa vecka ska jag skrapas, kanske hittar man då någon polyp eller ojämnhet som förklarar smärtorna. Kanske blir det bättre sedan. Kanske blir jag immun snart.
Inte immun än
Det var många både härskna och unkna känslor som steg till ytan. Jag reagerade som vanligt: törs vi verkligen skaffa barn tillsammans?
Jo, det törs vi nog. Mitt i storgrälet tror jag att vi båda mycket väl visste vad allt bottnade i: att vi har haft för stor belastning på sistone, både på jobbet och privat. Knappt har vi hunnit hämta andan efter flytten så drar vi igång adoptionsansökan. Till råga på allt har våra jobb inte förstånd att hålla sig på mattan. Förra lördagen väcktes vi av O:s mobil, han blev inkallad till jobbet. Jag skrotade runt i nattlinne någon timme innan min mobil ringde. Sedan fick jag jobba en liten stund varje dag hela nationaldagshelgen, då jag egentligen tänkt vara ledig. Skandal. (Fast det är första gången det händer, så jag ska inte klaga alltför mycket) Efteråt fnissade vi åt hur viktiga och oumbärliga vi blivit, jag tror att vi båda har en hälsosam distans till våra jobb.
Det är sorgligt men kanske ofrånkomligt att man tar ut vardagens förtretligheter på den man älskar mest. Men kanske finns det en liten fördel i att vi varit ungefär lika jävliga båda två. Det hade varit värre om den ene varit en rytande knöl och den andre en på på ytan mild och vän martyr som i hemlighet lagrar oförrätterna på hög för att dra fram dem när det minst anas.
Till råga på allt fick jag mens igår, vilket numera betyder nära nog outhärdliga smärtor som inga Ipren biter på. Säkert finns det en psykosomatisk effekt också. När jag inte kan somna för värken, eller när den väcker mig på småtimmarna och jag inte kan somna om (vilket jag annars är världsmästare på), då är jag ett lätt offer. All motståndskraft jag har lyckats bygga upp under det senaste året, alla glada planer fyllda av barnvagnar och keramikdjur är bortsopade. Insikten om att jag är värdelös för att jag inte kan bli gravid och föda barn drar över mig som en bulldozer. När den meningslösa krampen sliter i mig är svartsjukan, sorgen, avundsjukan och bitterheten lika stark som någonsin förr. Och värst av allt är hjälplösheten. Så här ont kommer jag att ha varje månad resten av mitt liv. Till ingen mening alls. Jag trodde att jag var fri från min kropp, att jag kunde besegra och behärska den men varje månad krossar den mig.
Men i dagsljus är smärta lättare att uthärda, och plötsligt kan jag tänka klart igen. Nu är det cykeldag två vilket betyder att det värsta snart är över. Nästa vecka ska jag skrapas, kanske hittar man då någon polyp eller ojämnhet som förklarar smärtorna. Kanske blir det bättre sedan. Kanske blir jag immun snart.
2006-06-09
Bantningsbabbel som övergår i något mycket allvarligt
Men nu är jag tillbaka.
För tre veckor sedan ansåg vi alltså att vi hade nått våra målvikter och mejlade till AC. O har gått ner femton kilo och jag fem. På mig syns knappt något alls, och ingen har kommenterat det heller. Men jag märker själv att kläderna passar bättre. Vad gäller O - tja, tydligen ska jag inte bara få en unge utan det blev visst en ny man på köpet också. Magen och snarkningarna är borta, och han både äter frukost och motionerar! Själv erkänner han motvilligt att han mår mycket bättre nu.
Det har faktiskt inte varit särskilt svårt. Den största förändringen för mig är att jag har slutat äta smågodis och chips, tror att det var några månader sedan sist. Jag saknar det mycket mindre än jag hade trott. Salta pinnar är nästan lika gott som chips och knastrar minst lika trevligt, och istället för gelégodis äter jag mörk choklad. Det är svårt att föräta sig på, efter ett par bitar är jag nöjd. O har slutat äta ost och som sagt, för första gången sedan jag lärde känna honom äter han frukost. Han har svårt att få i sig något på morgnarna, men räddningen visade sig heta Proviva, en fruktdryck med nyttiga bakterier som även jag gillar numera.
Nog med präktigheter - över till adoptionen! För två veckor sedan fick vi PM1 av AC som inte var märkvärdigare än ett par papper att skriva under, där vi försäkrade att vi inte avsåg att adoptera via någon annan organisation samtidigt. Nu i onsdags kom nästa sändning, PM2 som innehöll ytterligare information samt en räkning.
Jag var ensam hemma på kvällen och öppnade kuvertet. Först tänkte jag strunta i att läsa bibban och ägna mig åt min bok istället. Var kommer denna plötsliga likgiltighet ifrån, jag som i åratal slukat all information jag kunnat uppbringa? Men jag började i alla fall läsa.
Hummelihum, det mesta verkade välkänt och fångade inte mitt intresse. Men så kom jag till en sak som grep mig så att jag rentav började gråta.
Blivande adoptivföräldrar från Korea ombeds skriva ett personligt brev riktat till den biologiska mamman där man presenterar sig, förklarar varför man valt att adoptera och beskriver hur man avser att uppfostra sitt barn. Helst ska man också uttrycka förståelse för det svåra beslutet att lämna bort ett barn.
Det är när jag tänker på vad jag skulle vilja skriva som jag gråter. Orden räcker inte till, för känslorna är så stora och motsägelsefulla. Hon, kvinnan eller flickan på andra sidan jorden, har det enda jag saknar: förmågan att bli gravid och föda ett barn. Men inte kan jag avundas henne det, jag som annars avundas hela världen. Ja, hon har det jag saknar, men i gengäld har jag förmodligen allt det hon saknar, och mer ändå. Hon är säkert ensam, ledsen och rädd, precis som jag har varit. Jag önskar att jag kunde trösta henne, och kanske trösta mig själv samtidigt.
Hon kommer att finnas i mina tankar resten av mitt liv.
Bantningsbabbel som övergår i något mycket allvarligt
Men nu är jag tillbaka.
För tre veckor sedan ansåg vi alltså att vi hade nått våra målvikter och mejlade till AC. O har gått ner femton kilo och jag fem. På mig syns knappt något alls, och ingen har kommenterat det heller. Men jag märker själv att kläderna passar bättre. Vad gäller O - tja, tydligen ska jag inte bara få en unge utan det blev visst en ny man på köpet också. Magen och snarkningarna är borta, och han både äter frukost och motionerar! Själv erkänner han motvilligt att han mår mycket bättre nu.
Det har faktiskt inte varit särskilt svårt. Den största förändringen för mig är att jag har slutat äta smågodis och chips, tror att det var några månader sedan sist. Jag saknar det mycket mindre än jag hade trott. Salta pinnar är nästan lika gott som chips och knastrar minst lika trevligt, och istället för gelégodis äter jag mörk choklad. Det är svårt att föräta sig på, efter ett par bitar är jag nöjd. O har slutat äta ost och som sagt, för första gången sedan jag lärde känna honom äter han frukost. Han har svårt att få i sig något på morgnarna, men räddningen visade sig heta Proviva, en fruktdryck med nyttiga bakterier som även jag gillar numera.
Nog med präktigheter - över till adoptionen! För två veckor sedan fick vi PM1 av AC som inte var märkvärdigare än ett par papper att skriva under, där vi försäkrade att vi inte avsåg att adoptera via någon annan organisation samtidigt. Nu i onsdags kom nästa sändning, PM2 som innehöll ytterligare information samt en räkning.
Jag var ensam hemma på kvällen och öppnade kuvertet. Först tänkte jag strunta i att läsa bibban och ägna mig åt min bok istället. Var kommer denna plötsliga likgiltighet ifrån, jag som i åratal slukat all information jag kunnat uppbringa? Men jag började i alla fall läsa.
Hummelihum, det mesta verkade välkänt och fångade inte mitt intresse. Men så kom jag till en sak som grep mig så att jag rentav började gråta.
Blivande adoptivföräldrar från Korea ombeds skriva ett personligt brev riktat till den biologiska mamman där man presenterar sig, förklarar varför man valt att adoptera och beskriver hur man avser att uppfostra sitt barn. Helst ska man också uttrycka förståelse för det svåra beslutet att lämna bort ett barn.
Det är när jag tänker på vad jag skulle vilja skriva som jag gråter. Orden räcker inte till, för känslorna är så stora och motsägelsefulla. Hon, kvinnan eller flickan på andra sidan jorden, har det enda jag saknar: förmågan att bli gravid och föda ett barn. Men inte kan jag avundas henne det, jag som annars avundas hela världen. Ja, hon har det jag saknar, men i gengäld har jag förmodligen allt det hon saknar, och mer ändå. Hon är säkert ensam, ledsen och rädd, precis som jag har varit. Jag önskar att jag kunde trösta henne, och kanske trösta mig själv samtidigt.
Hon kommer att finnas i mina tankar resten av mitt liv.
2006-05-26
Frid och fred
Jag är tillfreds och vilar i en känsla av att livet har lagt sig till rätta igen. Allt är inte perfekt och nysopad curlingbana, men allt är heller inte åt fanders fel. Det är det viktiga.
Jag tror att jag nu är på väg mot ett fredsslut med infertiliteten. Det betyder inte att jag aldrig mer kommer att vara arg och ledsen, för det kommer jag säkert att bli igen, men allt mer sällan, och lite mindre för varje gång. Kanske har jag äntligen sluppit ur ekorrhjulet av upprepningar, infertilitet är ju en cyklisk sorg, och kunnat påbörja en linjär resa, mot acceptans och försoning.
Detta har förändrat mig i grunden, och ändå inte. Min värld har skakats i sina grundvalar, men ändå: det som är jag, själva essensen av mitt jag, finns kvar. Jag känner igen mig själv, jag är densamma som jag alltid har varit, ända tillbaka till mina tidigaste minnen. Jag tänker på den jag har varit, det lilla barnet, tonåringen, den unga nyvuxna kvinnan, och jag känner en stark ömhet för henne, hon som är jag.
Nu kan jag äntligen ta till mig det som många har sagt: livet går vidare. Att det hade kunnat vara mycket värre. Att man inte kan få "egna" barn gör inte att livet tar slut. Det bara känns så, men känslan går över. Men det tar tid.
Jag kan rentav börja skönja fördelar med att ha klarat av krisen. Jag tycker att jag upplever tillvaron mer intensivt. Jag är mer känslostyrd, på gott och ont. Det är bedrövligt jobbigt att bli förtvivlad varje gång jag är ledsen, men å andra sidan är känslorna av glädje och lycka starkare nu än förr. Jag njuter mer av sinnesupplevelser, ett gott vin, en god middag (ikväll blir det röding med färskpotatis!), doften av hägg, synen av blommande slånbuskar. Bland annat därför är jag så lycklig över vårt nya hem, där utsikten är storslagen och allt, tapeter och ekgolv och kakel och köksluckor är så fint.
I vissa sammanhang känner jag mig numera nära nog osårbar . Mest märker jag detta på jobbet. Naturligtvis blir jag stressad ibland, men inte ofta och betydligt mer sällan än mina kollegor. Inom mig vet jag att jobbet aldrig kan komma åt mig på riktigt. Vad är det värsta som kan hända? Att jag får sparken. Det har hänt förr, och redan då var det en skitsak. Det mesta blir skitsaker när man efter åratal av ovisshet konfronteras med det som skrämmer en allra mest, och märker att man inte bara överlever utan rentav kan leva ett bra liv.
Nu har det slutat regna, och nu flyger svalorna, och om en timme kommer O hem.
Frid och fred
Jag är tillfreds och vilar i en känsla av att livet har lagt sig till rätta igen. Allt är inte perfekt och nysopad curlingbana, men allt är heller inte åt fanders fel. Det är det viktiga.
Jag tror att jag nu är på väg mot ett fredsslut med infertiliteten. Det betyder inte att jag aldrig mer kommer att vara arg och ledsen, för det kommer jag säkert att bli igen, men allt mer sällan, och lite mindre för varje gång. Kanske har jag äntligen sluppit ur ekorrhjulet av upprepningar, infertilitet är ju en cyklisk sorg, och kunnat påbörja en linjär resa, mot acceptans och försoning.
Detta har förändrat mig i grunden, och ändå inte. Min värld har skakats i sina grundvalar, men ändå: det som är jag, själva essensen av mitt jag, finns kvar. Jag känner igen mig själv, jag är densamma som jag alltid har varit, ända tillbaka till mina tidigaste minnen. Jag tänker på den jag har varit, det lilla barnet, tonåringen, den unga nyvuxna kvinnan, och jag känner en stark ömhet för henne, hon som är jag.
Nu kan jag äntligen ta till mig det som många har sagt: livet går vidare. Att det hade kunnat vara mycket värre. Att man inte kan få "egna" barn gör inte att livet tar slut. Det bara känns så, men känslan går över. Men det tar tid.
Jag kan rentav börja skönja fördelar med att ha klarat av krisen. Jag tycker att jag upplever tillvaron mer intensivt. Jag är mer känslostyrd, på gott och ont. Det är bedrövligt jobbigt att bli förtvivlad varje gång jag är ledsen, men å andra sidan är känslorna av glädje och lycka starkare nu än förr. Jag njuter mer av sinnesupplevelser, ett gott vin, en god middag (ikväll blir det röding med färskpotatis!), doften av hägg, synen av blommande slånbuskar. Bland annat därför är jag så lycklig över vårt nya hem, där utsikten är storslagen och allt, tapeter och ekgolv och kakel och köksluckor är så fint.
I vissa sammanhang känner jag mig numera nära nog osårbar . Mest märker jag detta på jobbet. Naturligtvis blir jag stressad ibland, men inte ofta och betydligt mer sällan än mina kollegor. Inom mig vet jag att jobbet aldrig kan komma åt mig på riktigt. Vad är det värsta som kan hända? Att jag får sparken. Det har hänt förr, och redan då var det en skitsak. Det mesta blir skitsaker när man efter åratal av ovisshet konfronteras med det som skrämmer en allra mest, och märker att man inte bara överlever utan rentav kan leva ett bra liv.
Nu har det slutat regna, och nu flyger svalorna, och om en timme kommer O hem.
2006-05-21
Snart hemma
I fredags mejlade O till AC. Nu har vi nått våra målvikter och flyttar till vår nya lägenhet, nu vill vi sätta igång. Vi hann inte få något svar från dem, men kanske kommer det imorgon. För en gångs skull känner jag mig inte så stressad. Det vore skönt att få iväg ansökan till Korea innan den stora semesterstiltjen lägger sig, annars kan ett par veckor hit eller dit kvitta. Det var länge sedan jag hade en så rofylld inställning till projektet barn.
Å andra sidan är lugnet bedrägligt, det vet jag. Jag fick skrämselhicka när jag läste att Korea smugit in ett nytt krav: det får inte vara mer än sju års åldersskillnad mellan makarna. Hoppsan. Lyckligtvis är det bara tre år mellan O och mig, så vi klarar oss. Men det visar hur bräckligt detta äventyr är. Rätt vad det är kan något hända som stjälper hela planen och krossar våra drömmar, åtminstone tillfälligt.
Just detta talas det inte så mycket om i adoptionsvärlden, tycker jag. Gnäller man över ändrade krav eller långa köer eller vaga besked får man till svar att det är så det går till att adoptera, det är bara att gilla läget. Jovisst, man har ju inget val. Och det är nu ganska många år sedan jag - dock under kraftig protest! - accepterade att det inte är O och jag som fattar det kanske viktigaste beslutet i vårt liv, när och hur vi ska bilda familj. Men man kan väl få lite sympati på vägen, särskilt från de som är eller har varit i samma situation?
Väntetiden i Kina har sedan i höstas mer än dubblerats. Min resekamrat Linda, vi har följt varann nästan från början av vår barnaväntan, väntar i denna tröstlösa kö. När de skickade sina papper kunde de hoppas på att få resa till sommaren, nu återstår en lika lång väntan till. Om inte det är en sorg och en besvikelse, då vet inte jag. Det är svårt att hålla modet uppe när man inte vet om varje dag är ett steg framåt eller bakåt.
Ingen vet när vår resa slutar. Men jag vet i alla fall två saker. Vi är närmare slutet än början, och när den slutar kommer vi att bli världens bästa föräldrar till världens bästa och mest efterlängtade barn.
Snart hemma
I fredags mejlade O till AC. Nu har vi nått våra målvikter och flyttar till vår nya lägenhet, nu vill vi sätta igång. Vi hann inte få något svar från dem, men kanske kommer det imorgon. För en gångs skull känner jag mig inte så stressad. Det vore skönt att få iväg ansökan till Korea innan den stora semesterstiltjen lägger sig, annars kan ett par veckor hit eller dit kvitta. Det var länge sedan jag hade en så rofylld inställning till projektet barn.
Å andra sidan är lugnet bedrägligt, det vet jag. Jag fick skrämselhicka när jag läste att Korea smugit in ett nytt krav: det får inte vara mer än sju års åldersskillnad mellan makarna. Hoppsan. Lyckligtvis är det bara tre år mellan O och mig, så vi klarar oss. Men det visar hur bräckligt detta äventyr är. Rätt vad det är kan något hända som stjälper hela planen och krossar våra drömmar, åtminstone tillfälligt.
Just detta talas det inte så mycket om i adoptionsvärlden, tycker jag. Gnäller man över ändrade krav eller långa köer eller vaga besked får man till svar att det är så det går till att adoptera, det är bara att gilla läget. Jovisst, man har ju inget val. Och det är nu ganska många år sedan jag - dock under kraftig protest! - accepterade att det inte är O och jag som fattar det kanske viktigaste beslutet i vårt liv, när och hur vi ska bilda familj. Men man kan väl få lite sympati på vägen, särskilt från de som är eller har varit i samma situation?
Väntetiden i Kina har sedan i höstas mer än dubblerats. Min resekamrat Linda, vi har följt varann nästan från början av vår barnaväntan, väntar i denna tröstlösa kö. När de skickade sina papper kunde de hoppas på att få resa till sommaren, nu återstår en lika lång väntan till. Om inte det är en sorg och en besvikelse, då vet inte jag. Det är svårt att hålla modet uppe när man inte vet om varje dag är ett steg framåt eller bakåt.
Ingen vet när vår resa slutar. Men jag vet i alla fall två saker. Vi är närmare slutet än början, och när den slutar kommer vi att bli världens bästa föräldrar till världens bästa och mest efterlängtade barn.
2006-05-13
En ljuv grön kväll i maj
Gott omen
Men igår var det i alla fall fredag, och jag stämplade ut tidigt från jobbet och körde till det nybyggda hus där vi ska bo. O åkte tunnelbana från sitt jobb, och jag kom fram före honom. Medan jag kvitterade ut nycklarna frågade hyresvärdsdamen om vi behövde tillgång till barnvagnsrummet. Jo, faktiskt. En sekund tyckte jag att hon tittade frågande på mig - undrade hon var gravidmagen var? - så jag tillade snabbt: Vi ska adoptera. O så roligt, svarade hon, det har jag också gjort! Mina medsystrar finns visst överallt. Hon hade till och med barn från Korea. Vi småpratade en stund, och när O sedan kom såg jag hur hon sträckte på halsen för att se hur han såg ut. Tänk att man så snabbt kan känna samhörighet med någon man egentligen inte känner.
Så tog vi hissen upp till åttonde våningen, och pussades och sa välkommen hem till varann innan vi satte nyckeln i låset. Det kändes högtidligt och lite nervöst, tänk om vi skulle bli besvikna?
Men det blev vi inte. Lägenheten är så fin, så ljus, så ny och fräsch och ren. Det första man ser är utsikten, horisonten. Träd nästan så långt ögat når, vatten blänker fram på två ställen. Från sovrummen ser man Stockholms siluett i fjärran. Bara det hade räckt långt, men dessutom är hela lägenheten blänkande ny. Färgerna på tapeterna är perfekta (såklart, det är vi som har valt dem), kylskåp och spis är splitter nya. Det rentav luktar nytt!
Vi gick omkring där en stund och fantiserade och planerade vårt nya liv, och en stark känsla av lycka spred sig i mig. Äntligen börjar livet arta sig. Nu känner jag igen det igen. Det är så här det ska vara.
Olli, snart kommer vi och hämtar dig till ditt beiga rum med blåa kor och gröna katter i keramik på väggarna, där du kan vinka till Stadshuset och höra koltrastarna sjunga. Då ska du bli mitt barn och jag ska bli din mamma, och jag ska lära dig allt jag kan och ta hand om dig och skydda dig mot allt ont. Framför allt ska jag lära dig och visa dig hur skönt och vackert livet kan vara. Det kan vara jävligt ibland, det går inte att blunda för, men det ordnar sig till slut. Det gör faktiskt det.
En ljuv grön kväll i maj
Gott omen
Men igår var det i alla fall fredag, och jag stämplade ut tidigt från jobbet och körde till det nybyggda hus där vi ska bo. O åkte tunnelbana från sitt jobb, och jag kom fram före honom. Medan jag kvitterade ut nycklarna frågade hyresvärdsdamen om vi behövde tillgång till barnvagnsrummet. Jo, faktiskt. En sekund tyckte jag att hon tittade frågande på mig - undrade hon var gravidmagen var? - så jag tillade snabbt: Vi ska adoptera. O så roligt, svarade hon, det har jag också gjort! Mina medsystrar finns visst överallt. Hon hade till och med barn från Korea. Vi småpratade en stund, och när O sedan kom såg jag hur hon sträckte på halsen för att se hur han såg ut. Tänk att man så snabbt kan känna samhörighet med någon man egentligen inte känner.
Så tog vi hissen upp till åttonde våningen, och pussades och sa välkommen hem till varann innan vi satte nyckeln i låset. Det kändes högtidligt och lite nervöst, tänk om vi skulle bli besvikna?
Men det blev vi inte. Lägenheten är så fin, så ljus, så ny och fräsch och ren. Det första man ser är utsikten, horisonten. Träd nästan så långt ögat når, vatten blänker fram på två ställen. Från sovrummen ser man Stockholms siluett i fjärran. Bara det hade räckt långt, men dessutom är hela lägenheten blänkande ny. Färgerna på tapeterna är perfekta (såklart, det är vi som har valt dem), kylskåp och spis är splitter nya. Det rentav luktar nytt!
Vi gick omkring där en stund och fantiserade och planerade vårt nya liv, och en stark känsla av lycka spred sig i mig. Äntligen börjar livet arta sig. Nu känner jag igen det igen. Det är så här det ska vara.
Olli, snart kommer vi och hämtar dig till ditt beiga rum med blåa kor och gröna katter i keramik på väggarna, där du kan vinka till Stadshuset och höra koltrastarna sjunga. Då ska du bli mitt barn och jag ska bli din mamma, och jag ska lära dig allt jag kan och ta hand om dig och skydda dig mot allt ont. Framför allt ska jag lära dig och visa dig hur skönt och vackert livet kan vara. Det kan vara jävligt ibland, det går inte att blunda för, men det ordnar sig till slut. Det gör faktiskt det.
2006-05-09
Hemma igen, och det är sommar!
Bland mina snälla körkompisar tog jag mod till mig och berättade att vi ska adoptera. Det börjar alltså bli officiellt! Dirigenten lyste upp och gratulerade och sa att jag är den fjärde blivande mamman i kören. Jodå, jag har allt noterat de putande magarna och lite ont har det gjort. När det snackas om ultraljud loggar jag av mentalt och tänker på annat. Någon samhörighet med dem är svår att känna just nu. Men det kändes väldigt bra att tituleras blivande mamma.
Jag gjorde än en gång reflektionen att det sannerligen inte är något självklart att sätta barn till världen. Jag blir den tredje adoptivföräldern i kören, och en av de äldre medlemmarna berättade om sin dotter som kämpar med IVF. Jag önskar att öppenheten och medvetenheten kring detta kunde vara lite större. Nu när det inte gör så förtvivlat ont längre är det lättare för mig att prata om det, och det ska jag fortsätta göra. Kanske hjälper det någon.
I Tallinn var det ljuvligt vårväder, och i Stockholm är det ännu varmare. På några korta dagar har våren exploderat till sommar, det är nästan lite ledsamt att inte hinna med. Helst hade jag velat ha en trädgård att arbeta i och kunna meditera över, men så är det inte. Imorgon ska jag tillbaka till jobbet och verkligheten, och på fredag får vi nycklarna till nya lägenheten. Tiotusenkronorsfrågan är om vi har sjöutsikt eller inte, och i så fall hur mycket. I helgen ska vi, förutom att packa flyttlådor, också fixa till båten inför sjösättning. Om två veckor går flyttlasset.
Tihi, snart är det dags att inreda barnrum. Trogna läsare minns kanske att O och jag köpte två keramikdjur (att hänga på väggen, inte att leka med) till Olliskrutt när vi var i Tallinn förra året. En grön katt och en röd hund. O har kompletterat med en liten råtta när han var i Tallinn med sitt jobb. Igår gick jag tillbaka till samma affär och utökade samlingen med en blå ko och ett vitt får. Mjau, voff, pip, mu, bä!
Och inte har jag vågat kliva upp på vågen ännu. Det gör jag imorgon. Jag säger som Scarlett O'Hara: I'll think of that tomorrow.
Hemma igen, och det är sommar!
Bland mina snälla körkompisar tog jag mod till mig och berättade att vi ska adoptera. Det börjar alltså bli officiellt! Dirigenten lyste upp och gratulerade och sa att jag är den fjärde blivande mamman i kören. Jodå, jag har allt noterat de putande magarna och lite ont har det gjort. När det snackas om ultraljud loggar jag av mentalt och tänker på annat. Någon samhörighet med dem är svår att känna just nu. Men det kändes väldigt bra att tituleras blivande mamma.
Jag gjorde än en gång reflektionen att det sannerligen inte är något självklart att sätta barn till världen. Jag blir den tredje adoptivföräldern i kören, och en av de äldre medlemmarna berättade om sin dotter som kämpar med IVF. Jag önskar att öppenheten och medvetenheten kring detta kunde vara lite större. Nu när det inte gör så förtvivlat ont längre är det lättare för mig att prata om det, och det ska jag fortsätta göra. Kanske hjälper det någon.
I Tallinn var det ljuvligt vårväder, och i Stockholm är det ännu varmare. På några korta dagar har våren exploderat till sommar, det är nästan lite ledsamt att inte hinna med. Helst hade jag velat ha en trädgård att arbeta i och kunna meditera över, men så är det inte. Imorgon ska jag tillbaka till jobbet och verkligheten, och på fredag får vi nycklarna till nya lägenheten. Tiotusenkronorsfrågan är om vi har sjöutsikt eller inte, och i så fall hur mycket. I helgen ska vi, förutom att packa flyttlådor, också fixa till båten inför sjösättning. Om två veckor går flyttlasset.
Tihi, snart är det dags att inreda barnrum. Trogna läsare minns kanske att O och jag köpte två keramikdjur (att hänga på väggen, inte att leka med) till Olliskrutt när vi var i Tallinn förra året. En grön katt och en röd hund. O har kompletterat med en liten råtta när han var i Tallinn med sitt jobb. Igår gick jag tillbaka till samma affär och utökade samlingen med en blå ko och ett vitt får. Mjau, voff, pip, mu, bä!
Och inte har jag vågat kliva upp på vågen ännu. Det gör jag imorgon. Jag säger som Scarlett O'Hara: I'll think of that tomorrow.
2006-04-27
Barnet som ska komma, mamman som ska bli
Bantningen förstås, en lite udda aktivitet för blivande föräldrar. Det är inte så många kilon kvar nu. O hade en svacka ett tag men är nu tillbaka på banan igen, och är jätteduktig. Det syns verkligen att han har gått ner. För mig är det lite värre, semestern i Bilbao var förödande och nu har jag en rad tjänsteresor framför mig som ytterligare saboterar mina goda föresatser. Ingen bra ursäkt, men det är lite svårare att välja bra mat när man är ute och reser.
På jobbet har jag inte kommit ut med min adoptionsgraviditet. Jag tänkte vänta med att berätta tills vi har skickat våra papper till Korea. Då är det mera verkligt, då kan vi (nästan) vara säkra på att det kommer att ske, att vi kommer att bli föräldrar. Då kanske det inte längre kommer att kännas som att detta är något jag bara har hittat på, att detta är ännu en bräcklig dröm, lika ömtålig som de embryon som dukat under i min livmoder. Jag orkar inte ens räkna efter hur många de var.
Det är skönt men också kluvet att hålla det hemligt. Skönt att slippa frågor, skönt att slippa hålla masken och vara glad förväntansfull blivande mamma när jag i själva verket fortfarande är orolig och ledsen ibland. Skönt att slippa eventuella korkade och fördomsfulla kommentarer. Skönt att kunna fortsätta vara lite bitter på inskränkta småbarnsföräldrar som beter sig som om världen roterade kring dem. Jag kan eller vill inte riktigt ta till mig att jag själv snart ska ta klivet över till deras pladdriga skara.
Men det är också konstigt att det som uppfyller mig inte syns utanpå. Det finns ingen plats för min virtuella adoptionsmage att växa. Ingen bebiströja, inga klappar på magen, inga frågor. Precis som jag vill ha det, men ändå inte.
Hemma är det en annan sak, där pratar vi förstås om Korea och Olliskrutt. Numera säger vi nästan alltid ”han” och använder namnet som vi har bestämt. Det kommer fler pojkar från Korea, så vi tror att vi får en pojke. Om det blir en flicka får vi tänka om, men det blir lika roligt det. ”När vi hämtar X”, säger vi. Eller ”när X kommer hem”, ”när vi har X”, ”vad tror du X kommer att tycka om det eller det”.
Hämta X, det låter platt och sterilt och förmedlar inte alls den ömhet och förväntan vi känner. Bakom X finns ett namn vi har valt med omsorg, med kopplingar bakåt i släkten och som låter bra tillsammans med efternamnet. O och jag har inte samma efternamn, men våra barn ska ha hans.
På kvällarna spelar vi upp små pantomimer mellan nallen och giraffen, och så skrattar vi så vi nästan trillar ur sängen. Så barnsliga är vi. Det är lufthål av oförställd glädje i en annars ganska slitig vardag.
Om två veckor får vi nycklarna till vår nya lägenhet. När flytten är undanstökad, när kilona är bortbantade, när tjänsteresor, sjösättningar, Göteborgsbesök - samt en hel massa annat som jag inte ens orkar tänka på – är avklarade, kan vi börja inreda Olliskrutts rum. Köpa spjälsäng, välja gardiner.
Och sedan? Landa. Börja leva i nuet istället för i framtiden. Det blir nog den största omställningen för mig när jag blir mamma.
Barnet som ska komma, mamman som ska bli
Bantningen förstås, en lite udda aktivitet för blivande föräldrar. Det är inte så många kilon kvar nu. O hade en svacka ett tag men är nu tillbaka på banan igen, och är jätteduktig. Det syns verkligen att han har gått ner. För mig är det lite värre, semestern i Bilbao var förödande och nu har jag en rad tjänsteresor framför mig som ytterligare saboterar mina goda föresatser. Ingen bra ursäkt, men det är lite svårare att välja bra mat när man är ute och reser.
På jobbet har jag inte kommit ut med min adoptionsgraviditet. Jag tänkte vänta med att berätta tills vi har skickat våra papper till Korea. Då är det mera verkligt, då kan vi (nästan) vara säkra på att det kommer att ske, att vi kommer att bli föräldrar. Då kanske det inte längre kommer att kännas som att detta är något jag bara har hittat på, att detta är ännu en bräcklig dröm, lika ömtålig som de embryon som dukat under i min livmoder. Jag orkar inte ens räkna efter hur många de var.
Det är skönt men också kluvet att hålla det hemligt. Skönt att slippa frågor, skönt att slippa hålla masken och vara glad förväntansfull blivande mamma när jag i själva verket fortfarande är orolig och ledsen ibland. Skönt att slippa eventuella korkade och fördomsfulla kommentarer. Skönt att kunna fortsätta vara lite bitter på inskränkta småbarnsföräldrar som beter sig som om världen roterade kring dem. Jag kan eller vill inte riktigt ta till mig att jag själv snart ska ta klivet över till deras pladdriga skara.
Men det är också konstigt att det som uppfyller mig inte syns utanpå. Det finns ingen plats för min virtuella adoptionsmage att växa. Ingen bebiströja, inga klappar på magen, inga frågor. Precis som jag vill ha det, men ändå inte.
Hemma är det en annan sak, där pratar vi förstås om Korea och Olliskrutt. Numera säger vi nästan alltid ”han” och använder namnet som vi har bestämt. Det kommer fler pojkar från Korea, så vi tror att vi får en pojke. Om det blir en flicka får vi tänka om, men det blir lika roligt det. ”När vi hämtar X”, säger vi. Eller ”när X kommer hem”, ”när vi har X”, ”vad tror du X kommer att tycka om det eller det”.
Hämta X, det låter platt och sterilt och förmedlar inte alls den ömhet och förväntan vi känner. Bakom X finns ett namn vi har valt med omsorg, med kopplingar bakåt i släkten och som låter bra tillsammans med efternamnet. O och jag har inte samma efternamn, men våra barn ska ha hans.
På kvällarna spelar vi upp små pantomimer mellan nallen och giraffen, och så skrattar vi så vi nästan trillar ur sängen. Så barnsliga är vi. Det är lufthål av oförställd glädje i en annars ganska slitig vardag.
Om två veckor får vi nycklarna till vår nya lägenhet. När flytten är undanstökad, när kilona är bortbantade, när tjänsteresor, sjösättningar, Göteborgsbesök - samt en hel massa annat som jag inte ens orkar tänka på – är avklarade, kan vi börja inreda Olliskrutts rum. Köpa spjälsäng, välja gardiner.
Och sedan? Landa. Börja leva i nuet istället för i framtiden. Det blir nog den största omställningen för mig när jag blir mamma.
2006-04-26
Skugge får mig att spy
Men hennes totalt omotiverade gnällighet är inte nog, nu har hon dessutom startat en betalblogg där man kan följa "saker som växer", både i hennes trädgård och i hennes mage.
Kräk, kräk. Trädgård har hon också. Subba.
Skugge får mig att spy
Men hennes totalt omotiverade gnällighet är inte nog, nu har hon dessutom startat en betalblogg där man kan följa "saker som växer", både i hennes trädgård och i hennes mage.
Kräk, kräk. Trädgård har hon också. Subba.
2006-04-20
Stockholmstips
En av frågorna var vad en göteborgare bör göra under ett helgbesök i Stockholm. Svaret är förstås: det beror på vad man är intresserad av. Fast det är fegt att svara så. Jag älskar att tala om för folk vad de ska göra, så håll till godo, detta ska ni göra om ni kommer hit.
Debenham's finns inte i Göteborg, varför man absolut bör besöka det när man är i Stockholm. Det är numera mitt favoritvaruhus och min hovleverantör av jobbkläder. De har storlekar för fullvuxna kvinnor, samt rejäla provrum och trevliga expediter. Jag kan inte gå dit utan att köpa på mig åtminstone en tröja. Men när man har shoppat färdigt ska man snabbt avlägsna sig från denna ganska trista del av Drottninggatan, förslagsvis norrut, ju längre man går åt det hållet desto trevligare blir gatan. Så småningom når man Stadsbiblioteket (berömt för sin arkitektur) och Odengatan, som nog är min favoritgata. Varför? Ingen särskild anledning, den är bara så trevligt och vardagligt livlig.
På Odengatan finns det gott om kaféer, och då kan man ta den första av många fikastunder och ägna sig åt nöjet att glo på folk. Stockholm är verkligen en storstad till skillnad från lillsyrran på västkusten. Förslagsvis bör man fika och bedriva etnografiska studier i Vasastan, på Östermalm och på Söder, och häpna över att alla fördomar om stadsdelarna faktiskt stämmer. Jag trodde att det var en myt att Östermalm är fullt av överklasskärringar och Ebba-wannabes, men det är sant. Söder är lika förutsägbart på sitt sätt, hippt och konstnärligt. Är det verkligen så stor skillnad på stadsdelarna i Göteborg? O påstår att jag är hemmablind som inte ser det, men jag tror honom inte riktigt. Hur som helst, fika och glo är ett stort nöje.
Gamla stan är inte den turistfälla man kunde befara, bara man undviker Västerlånggatan som är infesterad av gatumusikanter och affärer som skyltar med älgar och vikingahjälmar. Att strosa runt på övriga gator och titta i små konstiga affärer är inte dumt alls. Dessutom finns det en kanonbra kinesisk restaurang som heter Aroydee på Stora Nygatan. Vi har lyckats knö oss in två gånger och äta dim sum där. DN hade en stor artikel om dem för några veckor sedan, gratisreklam som de förtjänar!
Stockholms berömda skönhet beundras med fördel från Montelius väg, en gångväg tvärs över Mariaberget på Söder med svindlande utsikt över Riddarfjärden. Detta är kanske Stockholms vackraste promenad, men långt ifrån den enda, denna stad är full av mer eller mindre hemliga gångstråk längs vattnet. När vi ändå är inne på promenader: att gå över Västerbron, att gå runt Skeppsholmen eller Långholmen är också trevligt. Över broar och runt öar är säkra kort.
Museum måste man gå på, inpräntade pappa i mig när jag var liten. Numera finns det många med gratis entré, där man kan pipa in i en halvtimme och utan alltför dåligt samvete tänka att jag går därifrån om det är alltför tråkigt, fast oftast visar det sig vara intressant ändå. Själv är jag nyfiken på Armémuseums utställning om spioner samt det nyöppnade Medelhavsmuséet. Hallwylska palatset är en höjdare, helt klart ett av de mer originella muséerna.
Åka båt, på något sätt, helst med en karta i nypan. Stockholm måste ses från vattnet också. Är man inte lycklig båtägare som vi finns det alternativ. Förra sommaren åkte vi turistbåt på Brunnsviken, väldigt fint. Man kan också åka båt från Stadshuset ut till Drottningholm och titta på slottsteatern eller bara leta blåsippor vid Kina slott, och sedan ta bussen och tunnelbanan in till stan igen.
Avslutningsvis kan jag tipsa om en bisarr men rätt kul guidad tur som O och jag följde med på första sommaren vi bodde här: Skogskyrkogården. Möjligen var guiden något överentusiastisk, fyra timmar senare gick vi utmattade och fotömma därifrån och visste allt vi ville veta om Gunnar Asplunds arkitektur, Greta Garbos urnsättning och Unescos övriga världskulturarv. Men det var kul att ha gjort, och att kunna berätta om.
Stockholmstips
En av frågorna var vad en göteborgare bör göra under ett helgbesök i Stockholm. Svaret är förstås: det beror på vad man är intresserad av. Fast det är fegt att svara så. Jag älskar att tala om för folk vad de ska göra, så håll till godo, detta ska ni göra om ni kommer hit.
Debenham's finns inte i Göteborg, varför man absolut bör besöka det när man är i Stockholm. Det är numera mitt favoritvaruhus och min hovleverantör av jobbkläder. De har storlekar för fullvuxna kvinnor, samt rejäla provrum och trevliga expediter. Jag kan inte gå dit utan att köpa på mig åtminstone en tröja. Men när man har shoppat färdigt ska man snabbt avlägsna sig från denna ganska trista del av Drottninggatan, förslagsvis norrut, ju längre man går åt det hållet desto trevligare blir gatan. Så småningom når man Stadsbiblioteket (berömt för sin arkitektur) och Odengatan, som nog är min favoritgata. Varför? Ingen särskild anledning, den är bara så trevligt och vardagligt livlig.
På Odengatan finns det gott om kaféer, och då kan man ta den första av många fikastunder och ägna sig åt nöjet att glo på folk. Stockholm är verkligen en storstad till skillnad från lillsyrran på västkusten. Förslagsvis bör man fika och bedriva etnografiska studier i Vasastan, på Östermalm och på Söder, och häpna över att alla fördomar om stadsdelarna faktiskt stämmer. Jag trodde att det var en myt att Östermalm är fullt av överklasskärringar och Ebba-wannabes, men det är sant. Söder är lika förutsägbart på sitt sätt, hippt och konstnärligt. Är det verkligen så stor skillnad på stadsdelarna i Göteborg? O påstår att jag är hemmablind som inte ser det, men jag tror honom inte riktigt. Hur som helst, fika och glo är ett stort nöje.
Gamla stan är inte den turistfälla man kunde befara, bara man undviker Västerlånggatan som är infesterad av gatumusikanter och affärer som skyltar med älgar och vikingahjälmar. Att strosa runt på övriga gator och titta i små konstiga affärer är inte dumt alls. Dessutom finns det en kanonbra kinesisk restaurang som heter Aroydee på Stora Nygatan. Vi har lyckats knö oss in två gånger och äta dim sum där. DN hade en stor artikel om dem för några veckor sedan, gratisreklam som de förtjänar!
Stockholms berömda skönhet beundras med fördel från Montelius väg, en gångväg tvärs över Mariaberget på Söder med svindlande utsikt över Riddarfjärden. Detta är kanske Stockholms vackraste promenad, men långt ifrån den enda, denna stad är full av mer eller mindre hemliga gångstråk längs vattnet. När vi ändå är inne på promenader: att gå över Västerbron, att gå runt Skeppsholmen eller Långholmen är också trevligt. Över broar och runt öar är säkra kort.
Museum måste man gå på, inpräntade pappa i mig när jag var liten. Numera finns det många med gratis entré, där man kan pipa in i en halvtimme och utan alltför dåligt samvete tänka att jag går därifrån om det är alltför tråkigt, fast oftast visar det sig vara intressant ändå. Själv är jag nyfiken på Armémuseums utställning om spioner samt det nyöppnade Medelhavsmuséet. Hallwylska palatset är en höjdare, helt klart ett av de mer originella muséerna.
Åka båt, på något sätt, helst med en karta i nypan. Stockholm måste ses från vattnet också. Är man inte lycklig båtägare som vi finns det alternativ. Förra sommaren åkte vi turistbåt på Brunnsviken, väldigt fint. Man kan också åka båt från Stadshuset ut till Drottningholm och titta på slottsteatern eller bara leta blåsippor vid Kina slott, och sedan ta bussen och tunnelbanan in till stan igen.
Avslutningsvis kan jag tipsa om en bisarr men rätt kul guidad tur som O och jag följde med på första sommaren vi bodde här: Skogskyrkogården. Möjligen var guiden något överentusiastisk, fyra timmar senare gick vi utmattade och fotömma därifrån och visste allt vi ville veta om Gunnar Asplunds arkitektur, Greta Garbos urnsättning och Unescos övriga världskulturarv. Men det var kul att ha gjort, och att kunna berätta om.