Jag mår bättre nu än förra veckan, men jag är förlamande trött och ganska lynnig och det mesta av det lynnet går förstås ut över min stackars man. Just nu vilar vi oss från varann, han är på tjänsteresa ett par nätter. På onsdag kommer jag att börja längta efter honom igen men nu är det lite skönt att kunna vara grinig ifred.
Orsaker till tröttheten är inte svåra att hitta. Bilkörningen, oron över Underlivets sabotage (japp, som fortfarande pågår), att jag sällan får ihop till sju timmars sömn per natt. I helgen upptäckte jag dessutom ännu en faktor som kan bidra till min trötthet. Min närsynthet som jag haft sedan jag var åtta år håller på att försvinna. Det är förstås bra, men det gör också att jag går omkring med alldeles för starka glasögon på näsan. Inte bra, så nu ska jag ha nya, men det tar förstås ett par veckor.
Ikväll kunde jag dessutom vemodigt konstatera att min graviditetsallergi på intet sätt är botad. En av veckans höjdpunkter, körrepetitionen gjorde mig idag nästan lika ledsen som glad eftersom det stoltserades med inte mindre än två magar när de tjocka vintertröjorna åkte av.
Jag hoppas att Ollibolli från Korea kan bota den värsta ledsnaden, samtidigt som det känns orimligt att lägga den bördan på ett litet barn. Hon eller han känns oändligt långt borta just nu, som vilken som helst av alla andra dagdrömmar jag har haft.
Kanske är det dags att handla lite bebisgrejer igen.
P.S. Jag behöver lite inspiration. Vad ska jag skriva om? Vad vill ni läsa? Fråga något vettja, jag svarar på vad som helst.
2006-03-27
Trött
Jag mår bättre nu än förra veckan, men jag är förlamande trött och ganska lynnig och det mesta av det lynnet går förstås ut över min stackars man. Just nu vilar vi oss från varann, han är på tjänsteresa ett par nätter. På onsdag kommer jag att börja längta efter honom igen men nu är det lite skönt att kunna vara grinig ifred.
Orsaker till tröttheten är inte svåra att hitta. Bilkörningen, oron över Underlivets sabotage (japp, som fortfarande pågår), att jag sällan får ihop till sju timmars sömn per natt. I helgen upptäckte jag dessutom ännu en faktor som kan bidra till min trötthet. Min närsynthet som jag haft sedan jag var åtta år håller på att försvinna. Det är förstås bra, men det gör också att jag går omkring med alldeles för starka glasögon på näsan. Inte bra, så nu ska jag ha nya, men det tar förstås ett par veckor.
Ikväll kunde jag dessutom vemodigt konstatera att min graviditetsallergi på intet sätt är botad. En av veckans höjdpunkter, körrepetitionen gjorde mig idag nästan lika ledsen som glad eftersom det stoltserades med inte mindre än två magar när de tjocka vintertröjorna åkte av.
Jag hoppas att Ollibolli från Korea kan bota den värsta ledsnaden, samtidigt som det känns orimligt att lägga den bördan på ett litet barn. Hon eller han känns oändligt långt borta just nu, som vilken som helst av alla andra dagdrömmar jag har haft.
Kanske är det dags att handla lite bebisgrejer igen.
P.S. Jag behöver lite inspiration. Vad ska jag skriva om? Vad vill ni läsa? Fråga något vettja, jag svarar på vad som helst.
Orsaker till tröttheten är inte svåra att hitta. Bilkörningen, oron över Underlivets sabotage (japp, som fortfarande pågår), att jag sällan får ihop till sju timmars sömn per natt. I helgen upptäckte jag dessutom ännu en faktor som kan bidra till min trötthet. Min närsynthet som jag haft sedan jag var åtta år håller på att försvinna. Det är förstås bra, men det gör också att jag går omkring med alldeles för starka glasögon på näsan. Inte bra, så nu ska jag ha nya, men det tar förstås ett par veckor.
Ikväll kunde jag dessutom vemodigt konstatera att min graviditetsallergi på intet sätt är botad. En av veckans höjdpunkter, körrepetitionen gjorde mig idag nästan lika ledsen som glad eftersom det stoltserades med inte mindre än två magar när de tjocka vintertröjorna åkte av.
Jag hoppas att Ollibolli från Korea kan bota den värsta ledsnaden, samtidigt som det känns orimligt att lägga den bördan på ett litet barn. Hon eller han känns oändligt långt borta just nu, som vilken som helst av alla andra dagdrömmar jag har haft.
Kanske är det dags att handla lite bebisgrejer igen.
P.S. Jag behöver lite inspiration. Vad ska jag skriva om? Vad vill ni läsa? Fråga något vettja, jag svarar på vad som helst.
2006-03-21
Repris
Det blev en gråtstund på bänken utanför kliniken idag igen. Det var inte samma läkare jag träffade, men bemötandet var detsamma. Nä förresten, ännu sämre faktiskt eftersom hon inte riktigt hade koll på vad dr Lugn hade tänkt sig och vad som borde göras.
Min reaktion skrämmer mig. När jag reste mig från bänken funderade på vad jag skulle göra. Allt från att gå tillbaks in på kliniken och skrika och skälla, till att gå rakt ut i gatan framför den framrusande trafiken, till att gå hem och lägga mig och inte stiga upp på en vecka, föresvävade mig. Jag kände det som att hela världen var emot mig. Inte bara de klantiga och obetänksamma läkarna, utan alla. Ingen bryr sig om mig på riktigt, om de gjorde det skulle jag inte må så här. Varför ska jag fortsätta kämpa och sträva framåt när det är så tungt att leva? Allt går åt helvete i alla fall. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer, hör ni det, alla ni som vill att jag ska fortsätta orka men som inte kan eller vill avlasta mig.
Vad gjorde jag? Jag gick snabbt längs Odengatan och blängde svart på alla jag mötte och önskade dem all världens olycka. En liten dam stoppade mig och började fråga om vägen, jag snäste till svar att jag hade bråttom. Det kändes skönt just då men efteråt fick jag lite dåligt samvete. Hoppas att hon hittade en annan vägvisare och förstod att det var mig det var fel på just då, inte henne.
Det som återställde mig till någorlunda normal funktion igen var det i förväg inbokade besöket hos frissan. En timmes kravlöst småprat med någon jag inte känner, samt mitt livs första toning, var precis vad jag behövde.
Nu sitter jag här i mitt intensivt kaffefärgade hår och vet återigen att jag inte är ensam i världen, att varken livet eller jag är värdelösa och att det nog ska ordna sig på något jävla sätt.
Min reaktion skrämmer mig. När jag reste mig från bänken funderade på vad jag skulle göra. Allt från att gå tillbaks in på kliniken och skrika och skälla, till att gå rakt ut i gatan framför den framrusande trafiken, till att gå hem och lägga mig och inte stiga upp på en vecka, föresvävade mig. Jag kände det som att hela världen var emot mig. Inte bara de klantiga och obetänksamma läkarna, utan alla. Ingen bryr sig om mig på riktigt, om de gjorde det skulle jag inte må så här. Varför ska jag fortsätta kämpa och sträva framåt när det är så tungt att leva? Allt går åt helvete i alla fall. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer, hör ni det, alla ni som vill att jag ska fortsätta orka men som inte kan eller vill avlasta mig.
Vad gjorde jag? Jag gick snabbt längs Odengatan och blängde svart på alla jag mötte och önskade dem all världens olycka. En liten dam stoppade mig och började fråga om vägen, jag snäste till svar att jag hade bråttom. Det kändes skönt just då men efteråt fick jag lite dåligt samvete. Hoppas att hon hittade en annan vägvisare och förstod att det var mig det var fel på just då, inte henne.
Det som återställde mig till någorlunda normal funktion igen var det i förväg inbokade besöket hos frissan. En timmes kravlöst småprat med någon jag inte känner, samt mitt livs första toning, var precis vad jag behövde.
Nu sitter jag här i mitt intensivt kaffefärgade hår och vet återigen att jag inte är ensam i världen, att varken livet eller jag är värdelösa och att det nog ska ordna sig på något jävla sätt.
Repris
Det blev en gråtstund på bänken utanför kliniken idag igen. Det var inte samma läkare jag träffade, men bemötandet var detsamma. Nä förresten, ännu sämre faktiskt eftersom hon inte riktigt hade koll på vad dr Lugn hade tänkt sig och vad som borde göras.
Min reaktion skrämmer mig. När jag reste mig från bänken funderade på vad jag skulle göra. Allt från att gå tillbaks in på kliniken och skrika och skälla, till att gå rakt ut i gatan framför den framrusande trafiken, till att gå hem och lägga mig och inte stiga upp på en vecka, föresvävade mig. Jag kände det som att hela världen var emot mig. Inte bara de klantiga och obetänksamma läkarna, utan alla. Ingen bryr sig om mig på riktigt, om de gjorde det skulle jag inte må så här. Varför ska jag fortsätta kämpa och sträva framåt när det är så tungt att leva? Allt går åt helvete i alla fall. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer, hör ni det, alla ni som vill att jag ska fortsätta orka men som inte kan eller vill avlasta mig.
Vad gjorde jag? Jag gick snabbt längs Odengatan och blängde svart på alla jag mötte och önskade dem all världens olycka. En liten dam stoppade mig och började fråga om vägen, jag snäste till svar att jag hade bråttom. Det kändes skönt just då men efteråt fick jag lite dåligt samvete. Hoppas att hon hittade en annan vägvisare och förstod att det var mig det var fel på just då, inte henne.
Det som återställde mig till någorlunda normal funktion igen var det i förväg inbokade besöket hos frissan. En timmes kravlöst småprat med någon jag inte känner, samt mitt livs första toning, var precis vad jag behövde.
Nu sitter jag här i mitt intensivt kaffefärgade hår och vet återigen att jag inte är ensam i världen, att varken livet eller jag är värdelösa och att det nog ska ordna sig på något jävla sätt.
Min reaktion skrämmer mig. När jag reste mig från bänken funderade på vad jag skulle göra. Allt från att gå tillbaks in på kliniken och skrika och skälla, till att gå rakt ut i gatan framför den framrusande trafiken, till att gå hem och lägga mig och inte stiga upp på en vecka, föresvävade mig. Jag kände det som att hela världen var emot mig. Inte bara de klantiga och obetänksamma läkarna, utan alla. Ingen bryr sig om mig på riktigt, om de gjorde det skulle jag inte må så här. Varför ska jag fortsätta kämpa och sträva framåt när det är så tungt att leva? Allt går åt helvete i alla fall. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer, hör ni det, alla ni som vill att jag ska fortsätta orka men som inte kan eller vill avlasta mig.
Vad gjorde jag? Jag gick snabbt längs Odengatan och blängde svart på alla jag mötte och önskade dem all världens olycka. En liten dam stoppade mig och började fråga om vägen, jag snäste till svar att jag hade bråttom. Det kändes skönt just då men efteråt fick jag lite dåligt samvete. Hoppas att hon hittade en annan vägvisare och förstod att det var mig det var fel på just då, inte henne.
Det som återställde mig till någorlunda normal funktion igen var det i förväg inbokade besöket hos frissan. En timmes kravlöst småprat med någon jag inte känner, samt mitt livs första toning, var precis vad jag behövde.
Nu sitter jag här i mitt intensivt kaffefärgade hår och vet återigen att jag inte är ensam i världen, att varken livet eller jag är värdelösa och att det nog ska ordna sig på något jävla sätt.
2006-03-18
Ny dödsfiende: Underlivet
Bebisguden och Livet har fått förstärkning på sistone, av min nya antagonist Underlivet.
I förrgår var jag på Dyra IVF-kliniken. Inte för att göra något IVF-relaterat, ånej. Vårt sista embryo får snällt ligga kvar i klinikens frys tills det förstörs om fem år. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att gräva ner det i skogen någonstans och dansa en aggressiv, renande och rituell dans på gravplatsen.
Nej, jag åkte dit eftersom jag inte längre kunde ignorera Underlivets provokationer. Under minst tre menscykler har jag blött till och från under veckorna mellan ägglossning och mens. Nästan alltid i samband med motion. Dessutom har själva menstruationerna varit som sända från helvetet. Långa, blodiga smärtfyllda. Jag ska bespara er utförligare beskrivningar.
Så jag fick träffa doktor Lugn igen och klättra upp i stolen igen. Han tog cellprov och fyllde mig med vatten och gjorde ultraljud. På tisdag ska jag tillbaka för blodprov och mer ultraljud. På direkt fråga svarade doktor Lugn att detta nog inte är något farligt.
När jag kommit ut från kliniken gick jag fem steg till närmaste bänk där jag satte mig ner och grät. För att gynekologiska undersökningar uppenbarligen river upp något i mitt allra innersta. För att doktor Lugn inte var det minsta personlig, inte ställde en enda fråga om hur jag mår eller vad vi tänker göra nu. Han vet mycket väl att vi har bestämt oss för att sluta försöka uppnå en graviditet och han vet också hur dåligt jag har mått. Uppenbarligen är det så att man som patient bara är en i raden, ytterligare en siffra i statistiken. Om man dessutom hamnar i spalten för misslyckanden är man antagligen ännu mer ointressant. Det är fan så bittert.
Naturligtvis funderar jag också på vad felet kan vara. Förhoppningvis har doktor Lugn rätt i det han säger, att det inte är något farligt. Har jag tur är det en smärre hormonstörning som regleras med en karta p-piller eller ändrad dos Levaxin. Har jag lite mindre tur är det en polyp eller liknande i livmodern som kräver ett mindre ingrepp. Har jag riktig jävla otur är det galopperande cancer som gör slut på mig inom några månader, just när mitt liv verkar ordna upp sig. Vore mitt liv en film skulle den sluta så.
Egentligen är jag inte särskilt orolig eller rädd. Jag känner mig mest avtrubbad, och utöver det trött, ledsen och lite arg. Om det nu ska vara något fel på mig kan det felet inte sitta på något annat jävla ställe? Kan jag inte bara få bryta benet istället.
Det räcker nu. Min underlivskvot är fylld.
I förrgår var jag på Dyra IVF-kliniken. Inte för att göra något IVF-relaterat, ånej. Vårt sista embryo får snällt ligga kvar i klinikens frys tills det förstörs om fem år. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att gräva ner det i skogen någonstans och dansa en aggressiv, renande och rituell dans på gravplatsen.
Nej, jag åkte dit eftersom jag inte längre kunde ignorera Underlivets provokationer. Under minst tre menscykler har jag blött till och från under veckorna mellan ägglossning och mens. Nästan alltid i samband med motion. Dessutom har själva menstruationerna varit som sända från helvetet. Långa, blodiga smärtfyllda. Jag ska bespara er utförligare beskrivningar.
Så jag fick träffa doktor Lugn igen och klättra upp i stolen igen. Han tog cellprov och fyllde mig med vatten och gjorde ultraljud. På tisdag ska jag tillbaka för blodprov och mer ultraljud. På direkt fråga svarade doktor Lugn att detta nog inte är något farligt.
När jag kommit ut från kliniken gick jag fem steg till närmaste bänk där jag satte mig ner och grät. För att gynekologiska undersökningar uppenbarligen river upp något i mitt allra innersta. För att doktor Lugn inte var det minsta personlig, inte ställde en enda fråga om hur jag mår eller vad vi tänker göra nu. Han vet mycket väl att vi har bestämt oss för att sluta försöka uppnå en graviditet och han vet också hur dåligt jag har mått. Uppenbarligen är det så att man som patient bara är en i raden, ytterligare en siffra i statistiken. Om man dessutom hamnar i spalten för misslyckanden är man antagligen ännu mer ointressant. Det är fan så bittert.
Naturligtvis funderar jag också på vad felet kan vara. Förhoppningvis har doktor Lugn rätt i det han säger, att det inte är något farligt. Har jag tur är det en smärre hormonstörning som regleras med en karta p-piller eller ändrad dos Levaxin. Har jag lite mindre tur är det en polyp eller liknande i livmodern som kräver ett mindre ingrepp. Har jag riktig jävla otur är det galopperande cancer som gör slut på mig inom några månader, just när mitt liv verkar ordna upp sig. Vore mitt liv en film skulle den sluta så.
Egentligen är jag inte särskilt orolig eller rädd. Jag känner mig mest avtrubbad, och utöver det trött, ledsen och lite arg. Om det nu ska vara något fel på mig kan det felet inte sitta på något annat jävla ställe? Kan jag inte bara få bryta benet istället.
Det räcker nu. Min underlivskvot är fylld.
Ny dödsfiende: Underlivet
Bebisguden och Livet har fått förstärkning på sistone, av min nya antagonist Underlivet.
I förrgår var jag på Dyra IVF-kliniken. Inte för att göra något IVF-relaterat, ånej. Vårt sista embryo får snällt ligga kvar i klinikens frys tills det förstörs om fem år. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att gräva ner det i skogen någonstans och dansa en aggressiv, renande och rituell dans på gravplatsen.
Nej, jag åkte dit eftersom jag inte längre kunde ignorera Underlivets provokationer. Under minst tre menscykler har jag blött till och från under veckorna mellan ägglossning och mens. Nästan alltid i samband med motion. Dessutom har själva menstruationerna varit som sända från helvetet. Långa, blodiga smärtfyllda. Jag ska bespara er utförligare beskrivningar.
Så jag fick träffa doktor Lugn igen och klättra upp i stolen igen. Han tog cellprov och fyllde mig med vatten och gjorde ultraljud. På tisdag ska jag tillbaka för blodprov och mer ultraljud. På direkt fråga svarade doktor Lugn att detta nog inte är något farligt.
När jag kommit ut från kliniken gick jag fem steg till närmaste bänk där jag satte mig ner och grät. För att gynekologiska undersökningar uppenbarligen river upp något i mitt allra innersta. För att doktor Lugn inte var det minsta personlig, inte ställde en enda fråga om hur jag mår eller vad vi tänker göra nu. Han vet mycket väl att vi har bestämt oss för att sluta försöka uppnå en graviditet och han vet också hur dåligt jag har mått. Uppenbarligen är det så att man som patient bara är en i raden, ytterligare en siffra i statistiken. Om man dessutom hamnar i spalten för misslyckanden är man antagligen ännu mer ointressant. Det är fan så bittert.
Naturligtvis funderar jag också på vad felet kan vara. Förhoppningvis har doktor Lugn rätt i det han säger, att det inte är något farligt. Har jag tur är det en smärre hormonstörning som regleras med en karta p-piller eller ändrad dos Levaxin. Har jag lite mindre tur är det en polyp eller liknande i livmodern som kräver ett mindre ingrepp. Har jag riktig jävla otur är det galopperande cancer som gör slut på mig inom några månader, just när mitt liv verkar ordna upp sig. Vore mitt liv en film skulle den sluta så.
Egentligen är jag inte särskilt orolig eller rädd. Jag känner mig mest avtrubbad, och utöver det trött, ledsen och lite arg. Om det nu ska vara något fel på mig kan det felet inte sitta på något annat jävla ställe? Kan jag inte bara få bryta benet istället.
Det räcker nu. Min underlivskvot är fylld.
I förrgår var jag på Dyra IVF-kliniken. Inte för att göra något IVF-relaterat, ånej. Vårt sista embryo får snällt ligga kvar i klinikens frys tills det förstörs om fem år. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att gräva ner det i skogen någonstans och dansa en aggressiv, renande och rituell dans på gravplatsen.
Nej, jag åkte dit eftersom jag inte längre kunde ignorera Underlivets provokationer. Under minst tre menscykler har jag blött till och från under veckorna mellan ägglossning och mens. Nästan alltid i samband med motion. Dessutom har själva menstruationerna varit som sända från helvetet. Långa, blodiga smärtfyllda. Jag ska bespara er utförligare beskrivningar.
Så jag fick träffa doktor Lugn igen och klättra upp i stolen igen. Han tog cellprov och fyllde mig med vatten och gjorde ultraljud. På tisdag ska jag tillbaka för blodprov och mer ultraljud. På direkt fråga svarade doktor Lugn att detta nog inte är något farligt.
När jag kommit ut från kliniken gick jag fem steg till närmaste bänk där jag satte mig ner och grät. För att gynekologiska undersökningar uppenbarligen river upp något i mitt allra innersta. För att doktor Lugn inte var det minsta personlig, inte ställde en enda fråga om hur jag mår eller vad vi tänker göra nu. Han vet mycket väl att vi har bestämt oss för att sluta försöka uppnå en graviditet och han vet också hur dåligt jag har mått. Uppenbarligen är det så att man som patient bara är en i raden, ytterligare en siffra i statistiken. Om man dessutom hamnar i spalten för misslyckanden är man antagligen ännu mer ointressant. Det är fan så bittert.
Naturligtvis funderar jag också på vad felet kan vara. Förhoppningvis har doktor Lugn rätt i det han säger, att det inte är något farligt. Har jag tur är det en smärre hormonstörning som regleras med en karta p-piller eller ändrad dos Levaxin. Har jag lite mindre tur är det en polyp eller liknande i livmodern som kräver ett mindre ingrepp. Har jag riktig jävla otur är det galopperande cancer som gör slut på mig inom några månader, just när mitt liv verkar ordna upp sig. Vore mitt liv en film skulle den sluta så.
Egentligen är jag inte särskilt orolig eller rädd. Jag känner mig mest avtrubbad, och utöver det trött, ledsen och lite arg. Om det nu ska vara något fel på mig kan det felet inte sitta på något annat jävla ställe? Kan jag inte bara få bryta benet istället.
Det räcker nu. Min underlivskvot är fylld.
2006-03-15
Glädjeämnen
Tillvaron är lite grådassig just nu. Inte nattsvart, utan just grå. Vet inte riktigt vad det beror på. Jobbet känns tungt, adoptionen avlägsen, i tidningarna skrivs det mycket om pojken från Tjeckien, på adoptera.nu härjar trollen. Tja, det kanske räcker så. Närmare analys behövs inte.
Därför tänker jag nu, tvärtemot min vana, inte fundera på vad som är eländigt och varför det är eländigt, utan göra det motsatta. Varsågoda: saker jag blir glad av.
Att jag numera vågar påstå att jag kan åka skidor. Jag tror inte ens min hängivne skidlärare O inser vilket jättesprång det är för mig. För några år sedan trodde jag att det hade varit enklare för mig att lära mig tala kinesiska. (Vem vet, det kanske det hade varit, jag har ju faktiskt inte provat! Haha, inget fel på självförtroendet här inte.)
Att två timmars skidåkning bränner 1500 kalorier. Det betyder att jag just den dagen kan äta och dricka precis vad jag vill och ändå gå ner i vikt.
Att det bara är fyra veckor kvar till påsk då vi ska åka till Bilbao.
Att det därefter är mindre än en månad till vi ska flytta. Bort från den lyhörda sunklägenheten till vårt nya hem, vårt nya liv där vi ska bo med vårt barn.
Att vår flytt inte kommer att försena adoptionen. Eftersom vi bara byter stadsdelsnämnd men inte lämnar Stockholms stad, ligger vårt ärende kvar hos vår kära felstavande socialsekreterare. Det känns bra.
Att maj och juni inte är så långt borta. Vädret har varit underbart den här vintern, men jag längtar efter gröna björkar och koltrastar.
Att maj och juni är månader fyllda av helgdagar.
Att Korea känns rätt som adoptionsland.
Att kören blir roligare och roligare. Vår dirigent är så bra! Hon visar med hela kroppen hur vi ska låta, och får oss att sjunga så vackert att vi själva häpnar. Jag visste inte att jag var så duktig, att jag kunde läsa noter så bra, att jag har så bra gehör, att min röst kan låta så fyllig och varm. Allt är hennes förtjänst.
Att finns åtminstone en fördel med att köra åtta mil varje dag: jag hinner lyssna mycket på radio och på musik. Nyhetstimmen i P1 på morgonen, jag lär mig något nytt varje dag. CD-skivor på hemvägen, jag har upptäckt en massa ny musik som jag inte kände till tidigare.
Att jag under veckan som gick läste en riktigt bra bok och såg en riktigt bra film. Vilka? In Cold Blood av Truman Capote och Crash.
Att även om jobbet är lite småtrist ibland så känner jag hela tiden att jag klarar av det. Jag blir ytterst sällan stressad, och blir jag det så rinner stressen av mig i bilen på väg hem. Det är en fördel med att ha en så livsomvälvande upplevelse som infertilitet i bagaget: känslan av att allt annat är bagateller. Ingen och inget på jobbet kan någonsin skada mig så som infertiliteten gjorde. Värsta tänkbara katastrof på jobbet är en skitsak jämfört med det som redan hänt. Detta inger mig ett lugn som inte grumlas i första taget. Det är skönt.
Därför tänker jag nu, tvärtemot min vana, inte fundera på vad som är eländigt och varför det är eländigt, utan göra det motsatta. Varsågoda: saker jag blir glad av.
Att jag numera vågar påstå att jag kan åka skidor. Jag tror inte ens min hängivne skidlärare O inser vilket jättesprång det är för mig. För några år sedan trodde jag att det hade varit enklare för mig att lära mig tala kinesiska. (Vem vet, det kanske det hade varit, jag har ju faktiskt inte provat! Haha, inget fel på självförtroendet här inte.)
Att två timmars skidåkning bränner 1500 kalorier. Det betyder att jag just den dagen kan äta och dricka precis vad jag vill och ändå gå ner i vikt.
Att det bara är fyra veckor kvar till påsk då vi ska åka till Bilbao.
Att det därefter är mindre än en månad till vi ska flytta. Bort från den lyhörda sunklägenheten till vårt nya hem, vårt nya liv där vi ska bo med vårt barn.
Att vår flytt inte kommer att försena adoptionen. Eftersom vi bara byter stadsdelsnämnd men inte lämnar Stockholms stad, ligger vårt ärende kvar hos vår kära felstavande socialsekreterare. Det känns bra.
Att maj och juni inte är så långt borta. Vädret har varit underbart den här vintern, men jag längtar efter gröna björkar och koltrastar.
Att maj och juni är månader fyllda av helgdagar.
Att Korea känns rätt som adoptionsland.
Att kören blir roligare och roligare. Vår dirigent är så bra! Hon visar med hela kroppen hur vi ska låta, och får oss att sjunga så vackert att vi själva häpnar. Jag visste inte att jag var så duktig, att jag kunde läsa noter så bra, att jag har så bra gehör, att min röst kan låta så fyllig och varm. Allt är hennes förtjänst.
Att finns åtminstone en fördel med att köra åtta mil varje dag: jag hinner lyssna mycket på radio och på musik. Nyhetstimmen i P1 på morgonen, jag lär mig något nytt varje dag. CD-skivor på hemvägen, jag har upptäckt en massa ny musik som jag inte kände till tidigare.
Att jag under veckan som gick läste en riktigt bra bok och såg en riktigt bra film. Vilka? In Cold Blood av Truman Capote och Crash.
Att även om jobbet är lite småtrist ibland så känner jag hela tiden att jag klarar av det. Jag blir ytterst sällan stressad, och blir jag det så rinner stressen av mig i bilen på väg hem. Det är en fördel med att ha en så livsomvälvande upplevelse som infertilitet i bagaget: känslan av att allt annat är bagateller. Ingen och inget på jobbet kan någonsin skada mig så som infertiliteten gjorde. Värsta tänkbara katastrof på jobbet är en skitsak jämfört med det som redan hänt. Detta inger mig ett lugn som inte grumlas i första taget. Det är skönt.
Glädjeämnen
Tillvaron är lite grådassig just nu. Inte nattsvart, utan just grå. Vet inte riktigt vad det beror på. Jobbet känns tungt, adoptionen avlägsen, i tidningarna skrivs det mycket om pojken från Tjeckien, på adoptera.nu härjar trollen. Tja, det kanske räcker så. Närmare analys behövs inte.
Därför tänker jag nu, tvärtemot min vana, inte fundera på vad som är eländigt och varför det är eländigt, utan göra det motsatta. Varsågoda: saker jag blir glad av.
Att jag numera vågar påstå att jag kan åka skidor. Jag tror inte ens min hängivne skidlärare O inser vilket jättesprång det är för mig. För några år sedan trodde jag att det hade varit enklare för mig att lära mig tala kinesiska. (Vem vet, det kanske det hade varit, jag har ju faktiskt inte provat! Haha, inget fel på självförtroendet här inte.)
Att två timmars skidåkning bränner 1500 kalorier. Det betyder att jag just den dagen kan äta och dricka precis vad jag vill och ändå gå ner i vikt.
Att det bara är fyra veckor kvar till påsk då vi ska åka till Bilbao.
Att det därefter är mindre än en månad till vi ska flytta. Bort från den lyhörda sunklägenheten till vårt nya hem, vårt nya liv där vi ska bo med vårt barn.
Att vår flytt inte kommer att försena adoptionen. Eftersom vi bara byter stadsdelsnämnd men inte lämnar Stockholms stad, ligger vårt ärende kvar hos vår kära felstavande socialsekreterare. Det känns bra.
Att maj och juni inte är så långt borta. Vädret har varit underbart den här vintern, men jag längtar efter gröna björkar och koltrastar.
Att maj och juni är månader fyllda av helgdagar.
Att Korea känns rätt som adoptionsland.
Att kören blir roligare och roligare. Vår dirigent är så bra! Hon visar med hela kroppen hur vi ska låta, och får oss att sjunga så vackert att vi själva häpnar. Jag visste inte att jag var så duktig, att jag kunde läsa noter så bra, att jag har så bra gehör, att min röst kan låta så fyllig och varm. Allt är hennes förtjänst.
Att finns åtminstone en fördel med att köra åtta mil varje dag: jag hinner lyssna mycket på radio och på musik. Nyhetstimmen i P1 på morgonen, jag lär mig något nytt varje dag. CD-skivor på hemvägen, jag har upptäckt en massa ny musik som jag inte kände till tidigare.
Att jag under veckan som gick läste en riktigt bra bok och såg en riktigt bra film. Vilka? In Cold Blood av Truman Capote och Crash.
Att även om jobbet är lite småtrist ibland så känner jag hela tiden att jag klarar av det. Jag blir ytterst sällan stressad, och blir jag det så rinner stressen av mig i bilen på väg hem. Det är en fördel med att ha en så livsomvälvande upplevelse som infertilitet i bagaget: känslan av att allt annat är bagateller. Ingen och inget på jobbet kan någonsin skada mig så som infertiliteten gjorde. Värsta tänkbara katastrof på jobbet är en skitsak jämfört med det som redan hänt. Detta inger mig ett lugn som inte grumlas i första taget. Det är skönt.
Därför tänker jag nu, tvärtemot min vana, inte fundera på vad som är eländigt och varför det är eländigt, utan göra det motsatta. Varsågoda: saker jag blir glad av.
Att jag numera vågar påstå att jag kan åka skidor. Jag tror inte ens min hängivne skidlärare O inser vilket jättesprång det är för mig. För några år sedan trodde jag att det hade varit enklare för mig att lära mig tala kinesiska. (Vem vet, det kanske det hade varit, jag har ju faktiskt inte provat! Haha, inget fel på självförtroendet här inte.)
Att två timmars skidåkning bränner 1500 kalorier. Det betyder att jag just den dagen kan äta och dricka precis vad jag vill och ändå gå ner i vikt.
Att det bara är fyra veckor kvar till påsk då vi ska åka till Bilbao.
Att det därefter är mindre än en månad till vi ska flytta. Bort från den lyhörda sunklägenheten till vårt nya hem, vårt nya liv där vi ska bo med vårt barn.
Att vår flytt inte kommer att försena adoptionen. Eftersom vi bara byter stadsdelsnämnd men inte lämnar Stockholms stad, ligger vårt ärende kvar hos vår kära felstavande socialsekreterare. Det känns bra.
Att maj och juni inte är så långt borta. Vädret har varit underbart den här vintern, men jag längtar efter gröna björkar och koltrastar.
Att maj och juni är månader fyllda av helgdagar.
Att Korea känns rätt som adoptionsland.
Att kören blir roligare och roligare. Vår dirigent är så bra! Hon visar med hela kroppen hur vi ska låta, och får oss att sjunga så vackert att vi själva häpnar. Jag visste inte att jag var så duktig, att jag kunde läsa noter så bra, att jag har så bra gehör, att min röst kan låta så fyllig och varm. Allt är hennes förtjänst.
Att finns åtminstone en fördel med att köra åtta mil varje dag: jag hinner lyssna mycket på radio och på musik. Nyhetstimmen i P1 på morgonen, jag lär mig något nytt varje dag. CD-skivor på hemvägen, jag har upptäckt en massa ny musik som jag inte kände till tidigare.
Att jag under veckan som gick läste en riktigt bra bok och såg en riktigt bra film. Vilka? In Cold Blood av Truman Capote och Crash.
Att även om jobbet är lite småtrist ibland så känner jag hela tiden att jag klarar av det. Jag blir ytterst sällan stressad, och blir jag det så rinner stressen av mig i bilen på väg hem. Det är en fördel med att ha en så livsomvälvande upplevelse som infertilitet i bagaget: känslan av att allt annat är bagateller. Ingen och inget på jobbet kan någonsin skada mig så som infertiliteten gjorde. Värsta tänkbara katastrof på jobbet är en skitsak jämfört med det som redan hänt. Detta inger mig ett lugn som inte grumlas i första taget. Det är skönt.
2006-03-12
Dipp i humörkurvan
Efter ganska många soliga veckor till största delen fyllda av bebisgrejpyssel hade O och jag ett rejält bakslag för ett par veckor sedan. Trist nog firade vi vår fjortonårsdag med att gräla riktigt ordentligt. Men nu är det över, och med några veckors perspektiv ser jag ganska tydligt att vi var trötta och stressade och hade alldeles för mycket omkring oss just då. Nu också, för den delen. Veckorna försvinner i en virvel av tjänsteresor, körrepetitioner, båtåtaganden, hämta-barn-kurs (ja, vi går en sådan, skriver kanske mer om den en annan gång). Det mesta är roligt men likaväl tröttande. Om vi dessutom bokar upp helgerna blir det inte mycket andrum kvar. Men nu har vi grälat klart och lugnat oss för den här gången.
Det grönögda monstret
Vad gäller mig själv så kan jag konstatera att jag inte är helt immun mot de välkända svarta känslorna ännu. Avundsjukan blossar alltför lätt upp igen. Det är okej, jag vet att jag får känna så, och att det går över, men det är jobbigt. Lika tröttsamt varje gång. Och det ställer mig i besvärliga situationer.
Vad ska jag säga till min snälla svärmor? Hon har i flera år nu kunnat se hur vi kämpar. Hon har försökt men inte kunnat förstå eller hjälpa. Hon har gjort så gott hon har kunnat, till exempel genom att tala så lite som möjligt om sitt barnbarn, O:s brorsdotter. För henne har det varit svårt att inte kunna dela glädjen över henne med oss, och hon har inte kunnat förstå min svartsjuka. Att hennes andre son har ett barn minskar ju inte våra chanser. Nu när ett barn äntligen är i sikte även för oss, tror och hoppas hon förstås att tillvaron ska börja normaliseras. Alldeles särskilt som vi ibland pratar om barnvagnar och bebiskoftor istället för att tiga och blinka bort tårar. Vad är naturligare än att hon då pratar om det barn som finns i hennes liv? Och hur skulle jag ens kunna andas om de känslor som då väcks hos mig?
För det är tyvärr så att jag kan rutscha ner i det där svarta hålet igen, när sorgen och orättvisan övermannar mig. Då är det lika färskt och blödande som någonsin, då är det som att vakna och inse att den värsta mardrömmen är sann: jag får aldrig föda mina barn. I detta enda jordeliv som är mig förunnat går jag miste om den upplevelse som lär vara den största, den som sätter oss i kontakt med urkrafterna, den som gör en mest levande. Jag har gjort allt för att få göra detta. Allt jag har kunnat har jag gjort, och jag har offrat mycket. Men jag får inte.
Lyckligtvis kan jag numera ganska snabbt besinna mig och inse att jag inte behöver tro på det där jordemorstramset. Livet blir inte riktigt som man har tänkt och planerat men det kan bli bra i alla fall. Jag kan (gudskelov!) själv välja hur mitt liv ska vara och hur jag vill definiera bilden av mig själv. Nä, jag vet inte hur det är att vara gravid och att föda. Än sen då. Det vet inga män heller. Det gör dem inte till sämre människor eller föräldrar. Jag är i första hand en människa, en tänkande och kännande sådan. I andra hand är jag kvinna. I de banorna har jag alltid tänkt, ända sedan jag var liten. Så fan heller att den uteblivna graviditeten förminskar mig, gör mig mindre mänsklig eller kvinnlig. Så fan heller att den ska förhindra mig från att bli mamma.
Än en gång hittar jag fotfäste i sörjan av svartsjuka, avundsjuka, sorg och ilska, och kavar mig upp ur hålet. Förhoppningsvis har svärmor (eller vem det nu är jag pratar med) under tiden inte märkt någonting.
Milstolpe: första plagget klart!
Och nu över till något helt annat och mycket trevligare: igår blev pastellkoftan klar, det första plagg jag har stickat till mitt (vårt) barn. Ålandsnalle får sitta modell (under protest, han tycker att han ser ut som ett missfoster ur Star Wars, och så insisterade han på att öronen skulle sticka ut ur huvan) tills Ollibollikoreaskrutt* själv kan posera. Nu pausar jag lite innan jag ger mig i kast med nästa kofta, eller kanske ännu hellre presenten till vårt barns fostermamma i Korea. Hon ska få en glest stickad sjal i rött, rosa och svart. Jag vet inget om denna kvinna, om hennes smak och intressen kan jag bara gissa. Hur väljer man då present? Jag vill ge henne något personligt. Så jag valde helt enkelt något jag själv skulle bli glad över att få. Köpte till och med extra garn för att sticka en likadan sjal till mig själv.
*O och jag har sedan ganska länge ett eget smeknamn på vårt barn. Det känns lite för privat för att skriva på hemsidan. Och någon Ollibolli från Bolivia blir det ju inte. OBK-skrutt är ett lite otympligt smeknamn, vi får se om jag hittar på något annat. Ni lär veta vem jag pratar om ändå.
Det grönögda monstret
Vad gäller mig själv så kan jag konstatera att jag inte är helt immun mot de välkända svarta känslorna ännu. Avundsjukan blossar alltför lätt upp igen. Det är okej, jag vet att jag får känna så, och att det går över, men det är jobbigt. Lika tröttsamt varje gång. Och det ställer mig i besvärliga situationer.
Vad ska jag säga till min snälla svärmor? Hon har i flera år nu kunnat se hur vi kämpar. Hon har försökt men inte kunnat förstå eller hjälpa. Hon har gjort så gott hon har kunnat, till exempel genom att tala så lite som möjligt om sitt barnbarn, O:s brorsdotter. För henne har det varit svårt att inte kunna dela glädjen över henne med oss, och hon har inte kunnat förstå min svartsjuka. Att hennes andre son har ett barn minskar ju inte våra chanser. Nu när ett barn äntligen är i sikte även för oss, tror och hoppas hon förstås att tillvaron ska börja normaliseras. Alldeles särskilt som vi ibland pratar om barnvagnar och bebiskoftor istället för att tiga och blinka bort tårar. Vad är naturligare än att hon då pratar om det barn som finns i hennes liv? Och hur skulle jag ens kunna andas om de känslor som då väcks hos mig?
För det är tyvärr så att jag kan rutscha ner i det där svarta hålet igen, när sorgen och orättvisan övermannar mig. Då är det lika färskt och blödande som någonsin, då är det som att vakna och inse att den värsta mardrömmen är sann: jag får aldrig föda mina barn. I detta enda jordeliv som är mig förunnat går jag miste om den upplevelse som lär vara den största, den som sätter oss i kontakt med urkrafterna, den som gör en mest levande. Jag har gjort allt för att få göra detta. Allt jag har kunnat har jag gjort, och jag har offrat mycket. Men jag får inte.
Lyckligtvis kan jag numera ganska snabbt besinna mig och inse att jag inte behöver tro på det där jordemorstramset. Livet blir inte riktigt som man har tänkt och planerat men det kan bli bra i alla fall. Jag kan (gudskelov!) själv välja hur mitt liv ska vara och hur jag vill definiera bilden av mig själv. Nä, jag vet inte hur det är att vara gravid och att föda. Än sen då. Det vet inga män heller. Det gör dem inte till sämre människor eller föräldrar. Jag är i första hand en människa, en tänkande och kännande sådan. I andra hand är jag kvinna. I de banorna har jag alltid tänkt, ända sedan jag var liten. Så fan heller att den uteblivna graviditeten förminskar mig, gör mig mindre mänsklig eller kvinnlig. Så fan heller att den ska förhindra mig från att bli mamma.
Än en gång hittar jag fotfäste i sörjan av svartsjuka, avundsjuka, sorg och ilska, och kavar mig upp ur hålet. Förhoppningsvis har svärmor (eller vem det nu är jag pratar med) under tiden inte märkt någonting.
Milstolpe: första plagget klart! 
Och nu över till något helt annat och mycket trevligare: igår blev pastellkoftan klar, det första plagg jag har stickat till mitt (vårt) barn. Ålandsnalle får sitta modell (under protest, han tycker att han ser ut som ett missfoster ur Star Wars, och så insisterade han på att öronen skulle sticka ut ur huvan) tills Ollibollikoreaskrutt* själv kan posera. Nu pausar jag lite innan jag ger mig i kast med nästa kofta, eller kanske ännu hellre presenten till vårt barns fostermamma i Korea. Hon ska få en glest stickad sjal i rött, rosa och svart. Jag vet inget om denna kvinna, om hennes smak och intressen kan jag bara gissa. Hur väljer man då present? Jag vill ge henne något personligt. Så jag valde helt enkelt något jag själv skulle bli glad över att få. Köpte till och med extra garn för att sticka en likadan sjal till mig själv.
*O och jag har sedan ganska länge ett eget smeknamn på vårt barn. Det känns lite för privat för att skriva på hemsidan. Och någon Ollibolli från Bolivia blir det ju inte. OBK-skrutt är ett lite otympligt smeknamn, vi får se om jag hittar på något annat. Ni lär veta vem jag pratar om ändå.
Dipp i humörkurvan
Efter ganska många soliga veckor till största delen fyllda av bebisgrejpyssel hade O och jag ett rejält bakslag för ett par veckor sedan. Trist nog firade vi vår fjortonårsdag med att gräla riktigt ordentligt. Men nu är det över, och med några veckors perspektiv ser jag ganska tydligt att vi var trötta och stressade och hade alldeles för mycket omkring oss just då. Nu också, för den delen. Veckorna försvinner i en virvel av tjänsteresor, körrepetitioner, båtåtaganden, hämta-barn-kurs (ja, vi går en sådan, skriver kanske mer om den en annan gång). Det mesta är roligt men likaväl tröttande. Om vi dessutom bokar upp helgerna blir det inte mycket andrum kvar. Men nu har vi grälat klart och lugnat oss för den här gången.
Det grönögda monstret
Vad gäller mig själv så kan jag konstatera att jag inte är helt immun mot de välkända svarta känslorna ännu. Avundsjukan blossar alltför lätt upp igen. Det är okej, jag vet att jag får känna så, och att det går över, men det är jobbigt. Lika tröttsamt varje gång. Och det ställer mig i besvärliga situationer.
Vad ska jag säga till min snälla svärmor? Hon har i flera år nu kunnat se hur vi kämpar. Hon har försökt men inte kunnat förstå eller hjälpa. Hon har gjort så gott hon har kunnat, till exempel genom att tala så lite som möjligt om sitt barnbarn, O:s brorsdotter. För henne har det varit svårt att inte kunna dela glädjen över henne med oss, och hon har inte kunnat förstå min svartsjuka. Att hennes andre son har ett barn minskar ju inte våra chanser. Nu när ett barn äntligen är i sikte även för oss, tror och hoppas hon förstås att tillvaron ska börja normaliseras. Alldeles särskilt som vi ibland pratar om barnvagnar och bebiskoftor istället för att tiga och blinka bort tårar. Vad är naturligare än att hon då pratar om det barn som finns i hennes liv? Och hur skulle jag ens kunna andas om de känslor som då väcks hos mig?
För det är tyvärr så att jag kan rutscha ner i det där svarta hålet igen, när sorgen och orättvisan övermannar mig. Då är det lika färskt och blödande som någonsin, då är det som att vakna och inse att den värsta mardrömmen är sann: jag får aldrig föda mina barn. I detta enda jordeliv som är mig förunnat går jag miste om den upplevelse som lär vara den största, den som sätter oss i kontakt med urkrafterna, den som gör en mest levande. Jag har gjort allt för att få göra detta. Allt jag har kunnat har jag gjort, och jag har offrat mycket. Men jag får inte.
Lyckligtvis kan jag numera ganska snabbt besinna mig och inse att jag inte behöver tro på det där jordemorstramset. Livet blir inte riktigt som man har tänkt och planerat men det kan bli bra i alla fall. Jag kan (gudskelov!) själv välja hur mitt liv ska vara och hur jag vill definiera bilden av mig själv. Nä, jag vet inte hur det är att vara gravid och att föda. Än sen då. Det vet inga män heller. Det gör dem inte till sämre människor eller föräldrar. Jag är i första hand en människa, en tänkande och kännande sådan. I andra hand är jag kvinna. I de banorna har jag alltid tänkt, ända sedan jag var liten. Så fan heller att den uteblivna graviditeten förminskar mig, gör mig mindre mänsklig eller kvinnlig. Så fan heller att den ska förhindra mig från att bli mamma.
Än en gång hittar jag fotfäste i sörjan av svartsjuka, avundsjuka, sorg och ilska, och kavar mig upp ur hålet. Förhoppningsvis har svärmor (eller vem det nu är jag pratar med) under tiden inte märkt någonting.
Milstolpe: första plagget klart!
Och nu över till något helt annat och mycket trevligare: igår blev pastellkoftan klar, det första plagg jag har stickat till mitt (vårt) barn. Ålandsnalle får sitta modell (under protest, han tycker att han ser ut som ett missfoster ur Star Wars, och så insisterade han på att öronen skulle sticka ut ur huvan) tills Ollibollikoreaskrutt* själv kan posera. Nu pausar jag lite innan jag ger mig i kast med nästa kofta, eller kanske ännu hellre presenten till vårt barns fostermamma i Korea. Hon ska få en glest stickad sjal i rött, rosa och svart. Jag vet inget om denna kvinna, om hennes smak och intressen kan jag bara gissa. Hur väljer man då present? Jag vill ge henne något personligt. Så jag valde helt enkelt något jag själv skulle bli glad över att få. Köpte till och med extra garn för att sticka en likadan sjal till mig själv.
*O och jag har sedan ganska länge ett eget smeknamn på vårt barn. Det känns lite för privat för att skriva på hemsidan. Och någon Ollibolli från Bolivia blir det ju inte. OBK-skrutt är ett lite otympligt smeknamn, vi får se om jag hittar på något annat. Ni lär veta vem jag pratar om ändå.
Det grönögda monstret
Vad gäller mig själv så kan jag konstatera att jag inte är helt immun mot de välkända svarta känslorna ännu. Avundsjukan blossar alltför lätt upp igen. Det är okej, jag vet att jag får känna så, och att det går över, men det är jobbigt. Lika tröttsamt varje gång. Och det ställer mig i besvärliga situationer.
Vad ska jag säga till min snälla svärmor? Hon har i flera år nu kunnat se hur vi kämpar. Hon har försökt men inte kunnat förstå eller hjälpa. Hon har gjort så gott hon har kunnat, till exempel genom att tala så lite som möjligt om sitt barnbarn, O:s brorsdotter. För henne har det varit svårt att inte kunna dela glädjen över henne med oss, och hon har inte kunnat förstå min svartsjuka. Att hennes andre son har ett barn minskar ju inte våra chanser. Nu när ett barn äntligen är i sikte även för oss, tror och hoppas hon förstås att tillvaron ska börja normaliseras. Alldeles särskilt som vi ibland pratar om barnvagnar och bebiskoftor istället för att tiga och blinka bort tårar. Vad är naturligare än att hon då pratar om det barn som finns i hennes liv? Och hur skulle jag ens kunna andas om de känslor som då väcks hos mig?
För det är tyvärr så att jag kan rutscha ner i det där svarta hålet igen, när sorgen och orättvisan övermannar mig. Då är det lika färskt och blödande som någonsin, då är det som att vakna och inse att den värsta mardrömmen är sann: jag får aldrig föda mina barn. I detta enda jordeliv som är mig förunnat går jag miste om den upplevelse som lär vara den största, den som sätter oss i kontakt med urkrafterna, den som gör en mest levande. Jag har gjort allt för att få göra detta. Allt jag har kunnat har jag gjort, och jag har offrat mycket. Men jag får inte.
Lyckligtvis kan jag numera ganska snabbt besinna mig och inse att jag inte behöver tro på det där jordemorstramset. Livet blir inte riktigt som man har tänkt och planerat men det kan bli bra i alla fall. Jag kan (gudskelov!) själv välja hur mitt liv ska vara och hur jag vill definiera bilden av mig själv. Nä, jag vet inte hur det är att vara gravid och att föda. Än sen då. Det vet inga män heller. Det gör dem inte till sämre människor eller föräldrar. Jag är i första hand en människa, en tänkande och kännande sådan. I andra hand är jag kvinna. I de banorna har jag alltid tänkt, ända sedan jag var liten. Så fan heller att den uteblivna graviditeten förminskar mig, gör mig mindre mänsklig eller kvinnlig. Så fan heller att den ska förhindra mig från att bli mamma.
Än en gång hittar jag fotfäste i sörjan av svartsjuka, avundsjuka, sorg och ilska, och kavar mig upp ur hålet. Förhoppningsvis har svärmor (eller vem det nu är jag pratar med) under tiden inte märkt någonting.
Milstolpe: första plagget klart! Och nu över till något helt annat och mycket trevligare: igår blev pastellkoftan klar, det första plagg jag har stickat till mitt (vårt) barn. Ålandsnalle får sitta modell (under protest, han tycker att han ser ut som ett missfoster ur Star Wars, och så insisterade han på att öronen skulle sticka ut ur huvan) tills Ollibollikoreaskrutt* själv kan posera. Nu pausar jag lite innan jag ger mig i kast med nästa kofta, eller kanske ännu hellre presenten till vårt barns fostermamma i Korea. Hon ska få en glest stickad sjal i rött, rosa och svart. Jag vet inget om denna kvinna, om hennes smak och intressen kan jag bara gissa. Hur väljer man då present? Jag vill ge henne något personligt. Så jag valde helt enkelt något jag själv skulle bli glad över att få. Köpte till och med extra garn för att sticka en likadan sjal till mig själv.
*O och jag har sedan ganska länge ett eget smeknamn på vårt barn. Det känns lite för privat för att skriva på hemsidan. Och någon Ollibolli från Bolivia blir det ju inte. OBK-skrutt är ett lite otympligt smeknamn, vi får se om jag hittar på något annat. Ni lär veta vem jag pratar om ändå.
2006-02-26
Husångest
I förra veckan sas det på A-ekonomi att Finansinspektionen varnade för prisras på hus under de närmaste åren. Genast flammade min husångest upp igen.
Det är nu drygt ett år sedan O och jag lämnade Lilla gula huset (med den älskade trädgården, inte att förglömma) till brasilianska hyresgäster för att söka vår lycka i Stockholm. Lyckan vet jag inte precis om vi har hittat, men vi har i alla fall skapat oss ett bra liv här. Två fasta jobb gör att vi ekonomiskt aldrig har haft det bättre än nu. Vi trivs inte mer än sisådär i vår nuvarande bostad. Den är lite för sliten, lite för lyhörd. Men i maj (inte april som vi tidigare trodde) ska vi alltså flytta till ett nybygge lite närmare stan. Jag räknar veckorna dit.
Jag är förvånad över hur lätt det var att flytta från staden där jag växte upp, och från huset som vi valt med omsorg. Säkert underlättades detta av att de senaste åren varit så tunga. Stockholm har verkligen blivit en nystart för oss. Vi har nya jobb, nya kompisar, nya intressen. Jag har kören och O är engagerad i båtklubben. Fortare än vi kunnat ana har vi börjat rota oss i vårt lilla hörn av storstaden.
Redan i somras, när svärfar gick bort, sa O att han ville sälja huset. Jag ville inte då, tyckte att det var för mycket som hände på en gång. Vi har ju hela tiden sagt att vi ska flytta tillbaka någon gång, även om vi innerst inne har förstått att det förmodligen blir svårt.
I januari hälsade vi på våra mammor i Göteborg, och jag förvånades över att det inte längre kändes som hemma. Välbekant ja, men inte hemma.
Jag längtar allt mer efter att ha en trädgård igen. Det som var mitt största intresse under några år, det som gav mig glädje och avkoppling när nästan allt annat var svårt och sorgligt, är nu helt borta ur mitt liv. Jag blir vemodig när jag ser trädgårdsreportage eller åker förbi plantskolor. Och nej, det är inte aktuellt med ett substitut i form av en odlingslott eller liknande. En stor poäng med en trädgård är att den ligger hemma. Man kan vara ute i den hela dagen och få massor med motion och frisk luft, men man är hela tiden hemma och kan springa in och svara i telefon eller kissa eller göra en kopp kaffe. Man kan gå ut i trädgården i tjugo minuter och fixa med något innan Aktuellt börjar (fast oftast brukade det jag gjorde vara så roligt att jag struntade i Aktuellt). Varje dag kan man gå en liten runda och glädja sig åt det som växer och ändras.
Det vore också skönt att bo i hus igen, med alla de fördelar man har då. Större förvaringsutrymmen framför allt. Vårt vindsförråd och alla garderober är knökade till bristningsgränsen.
Men vi kan inte köpa hus här förrän vi har sålt det vi har i Göteborg. Det skulle passa bra att sälja nu, medan priserna är höga, och köpa om några år när de hutlösa priserna här kanske har sjunkit lite.
Så beslutet borde vara lätt, men det är det inte.
Jag saknar sällan Göteborg som stad. Inget större fel på den, men Stockholm har allt Göteborg har och lite till. Jag kan egentligen bara komma på två nackdelar med Stockholm: huspriserna och avstånden. Stockholm är stort, och jag har lite svårt att vänja mig vid att det tar en dryg timme (minst) att korsa stan. Men allt annat är fantastiskt. Stockholmarnas beryktade mallighet verkar vara en myt. Tvärtom har det varit lätt att få kontakt med folk. De flesta är inflyttade och kommer ihåg hur det var att vara ny i stan. Överhuvudtaget görs det liten skillnad på inflyttade och infödda här.
Jag saknar heller inte vårt närområde, har alltid tyckt att det var lite småtrist med hyreshus och stormarknader. Visst var själva villaområdet trevligt, med slingrande backiga gator och hus i alla storlekar, men det är huset och trädgården som är speciella.
Längtan sitter i kroppen efter vårt lilla hus, som jag älskat så. Alla drömmar jag har drömt. Rummet på övervåningen som skulle bli barnrum. Badrummet som dumt nog var rummet med husets vackraste utsikt, varför vi tänkte riva ut det och göra matsal där. Alla växter jag har planterat i trädgården. Julros, vintergäck, kungsänglilja, pion, klematis, tidlösa, listan kan göras lång.
Samtidigt är det kanske så att jag ännu lever i lycklig ovisshet om hur jobbigt det kan vara att bo i ett opraktiskt gammalt hus med trappor, en trädgård med stora nivåskillnader och en damm. En modern lägenhet med petskydd i vägguttagen gör vardagen med barn så mycket lättare. Jag sätter mitt hopp till att jag efter några månader med Ollibolli ska kunna klippa banden med huset, kunna begrava mina drömmar och se fram emot ett nytt husliv i en ny och spännande framtid.
Men ändå. Jag undrar om julrosorna har kommit upp ännu? Kommer den röda som jag planterade för tre år sedan att blomma i år, äntligen? Kanske kommer jag aldrig att få veta, kanske kommer jag aldrig mer att sitta i lusthuset och se solkatterna från dammen spela i taket, eller gå till soptunnan och passa på att snusa ordentligt på syrenerna. Den vita doftar mest, och blommorna lyser så vackert i skymningen.
Tankarna gör mig både glad och vemodig. Det är en rikedom att ha haft detta i nära fem år, och att ha minnena av det. Men längtan efter att ha det igen kan vara överväldigande. Längst inne finns en visshet om att det inte behöver bli exakt likadant för att bli bra, det får gärna vara lite annorlunda. Livet är skönast när det förändrar sig i lagom takt.
Det är nu drygt ett år sedan O och jag lämnade Lilla gula huset (med den älskade trädgården, inte att förglömma) till brasilianska hyresgäster för att söka vår lycka i Stockholm. Lyckan vet jag inte precis om vi har hittat, men vi har i alla fall skapat oss ett bra liv här. Två fasta jobb gör att vi ekonomiskt aldrig har haft det bättre än nu. Vi trivs inte mer än sisådär i vår nuvarande bostad. Den är lite för sliten, lite för lyhörd. Men i maj (inte april som vi tidigare trodde) ska vi alltså flytta till ett nybygge lite närmare stan. Jag räknar veckorna dit.
Jag är förvånad över hur lätt det var att flytta från staden där jag växte upp, och från huset som vi valt med omsorg. Säkert underlättades detta av att de senaste åren varit så tunga. Stockholm har verkligen blivit en nystart för oss. Vi har nya jobb, nya kompisar, nya intressen. Jag har kören och O är engagerad i båtklubben. Fortare än vi kunnat ana har vi börjat rota oss i vårt lilla hörn av storstaden.
Redan i somras, när svärfar gick bort, sa O att han ville sälja huset. Jag ville inte då, tyckte att det var för mycket som hände på en gång. Vi har ju hela tiden sagt att vi ska flytta tillbaka någon gång, även om vi innerst inne har förstått att det förmodligen blir svårt.
I januari hälsade vi på våra mammor i Göteborg, och jag förvånades över att det inte längre kändes som hemma. Välbekant ja, men inte hemma.
Jag längtar allt mer efter att ha en trädgård igen. Det som var mitt största intresse under några år, det som gav mig glädje och avkoppling när nästan allt annat var svårt och sorgligt, är nu helt borta ur mitt liv. Jag blir vemodig när jag ser trädgårdsreportage eller åker förbi plantskolor. Och nej, det är inte aktuellt med ett substitut i form av en odlingslott eller liknande. En stor poäng med en trädgård är att den ligger hemma. Man kan vara ute i den hela dagen och få massor med motion och frisk luft, men man är hela tiden hemma och kan springa in och svara i telefon eller kissa eller göra en kopp kaffe. Man kan gå ut i trädgården i tjugo minuter och fixa med något innan Aktuellt börjar (fast oftast brukade det jag gjorde vara så roligt att jag struntade i Aktuellt). Varje dag kan man gå en liten runda och glädja sig åt det som växer och ändras.
Det vore också skönt att bo i hus igen, med alla de fördelar man har då. Större förvaringsutrymmen framför allt. Vårt vindsförråd och alla garderober är knökade till bristningsgränsen.
Men vi kan inte köpa hus här förrän vi har sålt det vi har i Göteborg. Det skulle passa bra att sälja nu, medan priserna är höga, och köpa om några år när de hutlösa priserna här kanske har sjunkit lite.
Så beslutet borde vara lätt, men det är det inte.
Jag saknar sällan Göteborg som stad. Inget större fel på den, men Stockholm har allt Göteborg har och lite till. Jag kan egentligen bara komma på två nackdelar med Stockholm: huspriserna och avstånden. Stockholm är stort, och jag har lite svårt att vänja mig vid att det tar en dryg timme (minst) att korsa stan. Men allt annat är fantastiskt. Stockholmarnas beryktade mallighet verkar vara en myt. Tvärtom har det varit lätt att få kontakt med folk. De flesta är inflyttade och kommer ihåg hur det var att vara ny i stan. Överhuvudtaget görs det liten skillnad på inflyttade och infödda här.
Jag saknar heller inte vårt närområde, har alltid tyckt att det var lite småtrist med hyreshus och stormarknader. Visst var själva villaområdet trevligt, med slingrande backiga gator och hus i alla storlekar, men det är huset och trädgården som är speciella.
Längtan sitter i kroppen efter vårt lilla hus, som jag älskat så. Alla drömmar jag har drömt. Rummet på övervåningen som skulle bli barnrum. Badrummet som dumt nog var rummet med husets vackraste utsikt, varför vi tänkte riva ut det och göra matsal där. Alla växter jag har planterat i trädgården. Julros, vintergäck, kungsänglilja, pion, klematis, tidlösa, listan kan göras lång.
Samtidigt är det kanske så att jag ännu lever i lycklig ovisshet om hur jobbigt det kan vara att bo i ett opraktiskt gammalt hus med trappor, en trädgård med stora nivåskillnader och en damm. En modern lägenhet med petskydd i vägguttagen gör vardagen med barn så mycket lättare. Jag sätter mitt hopp till att jag efter några månader med Ollibolli ska kunna klippa banden med huset, kunna begrava mina drömmar och se fram emot ett nytt husliv i en ny och spännande framtid.
Men ändå. Jag undrar om julrosorna har kommit upp ännu? Kommer den röda som jag planterade för tre år sedan att blomma i år, äntligen? Kanske kommer jag aldrig att få veta, kanske kommer jag aldrig mer att sitta i lusthuset och se solkatterna från dammen spela i taket, eller gå till soptunnan och passa på att snusa ordentligt på syrenerna. Den vita doftar mest, och blommorna lyser så vackert i skymningen.
Tankarna gör mig både glad och vemodig. Det är en rikedom att ha haft detta i nära fem år, och att ha minnena av det. Men längtan efter att ha det igen kan vara överväldigande. Längst inne finns en visshet om att det inte behöver bli exakt likadant för att bli bra, det får gärna vara lite annorlunda. Livet är skönast när det förändrar sig i lagom takt.
Husångest
I förra veckan sas det på A-ekonomi att Finansinspektionen varnade för prisras på hus under de närmaste åren. Genast flammade min husångest upp igen.
Det är nu drygt ett år sedan O och jag lämnade Lilla gula huset (med den älskade trädgården, inte att förglömma) till brasilianska hyresgäster för att söka vår lycka i Stockholm. Lyckan vet jag inte precis om vi har hittat, men vi har i alla fall skapat oss ett bra liv här. Två fasta jobb gör att vi ekonomiskt aldrig har haft det bättre än nu. Vi trivs inte mer än sisådär i vår nuvarande bostad. Den är lite för sliten, lite för lyhörd. Men i maj (inte april som vi tidigare trodde) ska vi alltså flytta till ett nybygge lite närmare stan. Jag räknar veckorna dit.
Jag är förvånad över hur lätt det var att flytta från staden där jag växte upp, och från huset som vi valt med omsorg. Säkert underlättades detta av att de senaste åren varit så tunga. Stockholm har verkligen blivit en nystart för oss. Vi har nya jobb, nya kompisar, nya intressen. Jag har kören och O är engagerad i båtklubben. Fortare än vi kunnat ana har vi börjat rota oss i vårt lilla hörn av storstaden.
Redan i somras, när svärfar gick bort, sa O att han ville sälja huset. Jag ville inte då, tyckte att det var för mycket som hände på en gång. Vi har ju hela tiden sagt att vi ska flytta tillbaka någon gång, även om vi innerst inne har förstått att det förmodligen blir svårt.
I januari hälsade vi på våra mammor i Göteborg, och jag förvånades över att det inte längre kändes som hemma. Välbekant ja, men inte hemma.
Jag längtar allt mer efter att ha en trädgård igen. Det som var mitt största intresse under några år, det som gav mig glädje och avkoppling när nästan allt annat var svårt och sorgligt, är nu helt borta ur mitt liv. Jag blir vemodig när jag ser trädgårdsreportage eller åker förbi plantskolor. Och nej, det är inte aktuellt med ett substitut i form av en odlingslott eller liknande. En stor poäng med en trädgård är att den ligger hemma. Man kan vara ute i den hela dagen och få massor med motion och frisk luft, men man är hela tiden hemma och kan springa in och svara i telefon eller kissa eller göra en kopp kaffe. Man kan gå ut i trädgården i tjugo minuter och fixa med något innan Aktuellt börjar (fast oftast brukade det jag gjorde vara så roligt att jag struntade i Aktuellt). Varje dag kan man gå en liten runda och glädja sig åt det som växer och ändras.
Det vore också skönt att bo i hus igen, med alla de fördelar man har då. Större förvaringsutrymmen framför allt. Vårt vindsförråd och alla garderober är knökade till bristningsgränsen.
Men vi kan inte köpa hus här förrän vi har sålt det vi har i Göteborg. Det skulle passa bra att sälja nu, medan priserna är höga, och köpa om några år när de hutlösa priserna här kanske har sjunkit lite.
Så beslutet borde vara lätt, men det är det inte.
Jag saknar sällan Göteborg som stad. Inget större fel på den, men Stockholm har allt Göteborg har och lite till. Jag kan egentligen bara komma på två nackdelar med Stockholm: huspriserna och avstånden. Stockholm är stort, och jag har lite svårt att vänja mig vid att det tar en dryg timme (minst) att korsa stan. Men allt annat är fantastiskt. Stockholmarnas beryktade mallighet verkar vara en myt. Tvärtom har det varit lätt att få kontakt med folk. De flesta är inflyttade och kommer ihåg hur det var att vara ny i stan. Överhuvudtaget görs det liten skillnad på inflyttade och infödda här.
Jag saknar heller inte vårt närområde, har alltid tyckt att det var lite småtrist med hyreshus och stormarknader. Visst var själva villaområdet trevligt, med slingrande backiga gator och hus i alla storlekar, men det är huset och trädgården som är speciella.
Längtan sitter i kroppen efter vårt lilla hus, som jag älskat så. Alla drömmar jag har drömt. Rummet på övervåningen som skulle bli barnrum. Badrummet som dumt nog var rummet med husets vackraste utsikt, varför vi tänkte riva ut det och göra matsal där. Alla växter jag har planterat i trädgården. Julros, vintergäck, kungsänglilja, pion, klematis, tidlösa, listan kan göras lång.
Samtidigt är det kanske så att jag ännu lever i lycklig ovisshet om hur jobbigt det kan vara att bo i ett opraktiskt gammalt hus med trappor, en trädgård med stora nivåskillnader och en damm. En modern lägenhet med petskydd i vägguttagen gör vardagen med barn så mycket lättare. Jag sätter mitt hopp till att jag efter några månader med Ollibolli ska kunna klippa banden med huset, kunna begrava mina drömmar och se fram emot ett nytt husliv i en ny och spännande framtid.
Men ändå. Jag undrar om julrosorna har kommit upp ännu? Kommer den röda som jag planterade för tre år sedan att blomma i år, äntligen? Kanske kommer jag aldrig att få veta, kanske kommer jag aldrig mer att sitta i lusthuset och se solkatterna från dammen spela i taket, eller gå till soptunnan och passa på att snusa ordentligt på syrenerna. Den vita doftar mest, och blommorna lyser så vackert i skymningen.
Tankarna gör mig både glad och vemodig. Det är en rikedom att ha haft detta i nära fem år, och att ha minnena av det. Men längtan efter att ha det igen kan vara överväldigande. Längst inne finns en visshet om att det inte behöver bli exakt likadant för att bli bra, det får gärna vara lite annorlunda. Livet är skönast när det förändrar sig i lagom takt.
Det är nu drygt ett år sedan O och jag lämnade Lilla gula huset (med den älskade trädgården, inte att förglömma) till brasilianska hyresgäster för att söka vår lycka i Stockholm. Lyckan vet jag inte precis om vi har hittat, men vi har i alla fall skapat oss ett bra liv här. Två fasta jobb gör att vi ekonomiskt aldrig har haft det bättre än nu. Vi trivs inte mer än sisådär i vår nuvarande bostad. Den är lite för sliten, lite för lyhörd. Men i maj (inte april som vi tidigare trodde) ska vi alltså flytta till ett nybygge lite närmare stan. Jag räknar veckorna dit.
Jag är förvånad över hur lätt det var att flytta från staden där jag växte upp, och från huset som vi valt med omsorg. Säkert underlättades detta av att de senaste åren varit så tunga. Stockholm har verkligen blivit en nystart för oss. Vi har nya jobb, nya kompisar, nya intressen. Jag har kören och O är engagerad i båtklubben. Fortare än vi kunnat ana har vi börjat rota oss i vårt lilla hörn av storstaden.
Redan i somras, när svärfar gick bort, sa O att han ville sälja huset. Jag ville inte då, tyckte att det var för mycket som hände på en gång. Vi har ju hela tiden sagt att vi ska flytta tillbaka någon gång, även om vi innerst inne har förstått att det förmodligen blir svårt.
I januari hälsade vi på våra mammor i Göteborg, och jag förvånades över att det inte längre kändes som hemma. Välbekant ja, men inte hemma.
Jag längtar allt mer efter att ha en trädgård igen. Det som var mitt största intresse under några år, det som gav mig glädje och avkoppling när nästan allt annat var svårt och sorgligt, är nu helt borta ur mitt liv. Jag blir vemodig när jag ser trädgårdsreportage eller åker förbi plantskolor. Och nej, det är inte aktuellt med ett substitut i form av en odlingslott eller liknande. En stor poäng med en trädgård är att den ligger hemma. Man kan vara ute i den hela dagen och få massor med motion och frisk luft, men man är hela tiden hemma och kan springa in och svara i telefon eller kissa eller göra en kopp kaffe. Man kan gå ut i trädgården i tjugo minuter och fixa med något innan Aktuellt börjar (fast oftast brukade det jag gjorde vara så roligt att jag struntade i Aktuellt). Varje dag kan man gå en liten runda och glädja sig åt det som växer och ändras.
Det vore också skönt att bo i hus igen, med alla de fördelar man har då. Större förvaringsutrymmen framför allt. Vårt vindsförråd och alla garderober är knökade till bristningsgränsen.
Men vi kan inte köpa hus här förrän vi har sålt det vi har i Göteborg. Det skulle passa bra att sälja nu, medan priserna är höga, och köpa om några år när de hutlösa priserna här kanske har sjunkit lite.
Så beslutet borde vara lätt, men det är det inte.
Jag saknar sällan Göteborg som stad. Inget större fel på den, men Stockholm har allt Göteborg har och lite till. Jag kan egentligen bara komma på två nackdelar med Stockholm: huspriserna och avstånden. Stockholm är stort, och jag har lite svårt att vänja mig vid att det tar en dryg timme (minst) att korsa stan. Men allt annat är fantastiskt. Stockholmarnas beryktade mallighet verkar vara en myt. Tvärtom har det varit lätt att få kontakt med folk. De flesta är inflyttade och kommer ihåg hur det var att vara ny i stan. Överhuvudtaget görs det liten skillnad på inflyttade och infödda här.
Jag saknar heller inte vårt närområde, har alltid tyckt att det var lite småtrist med hyreshus och stormarknader. Visst var själva villaområdet trevligt, med slingrande backiga gator och hus i alla storlekar, men det är huset och trädgården som är speciella.
Längtan sitter i kroppen efter vårt lilla hus, som jag älskat så. Alla drömmar jag har drömt. Rummet på övervåningen som skulle bli barnrum. Badrummet som dumt nog var rummet med husets vackraste utsikt, varför vi tänkte riva ut det och göra matsal där. Alla växter jag har planterat i trädgården. Julros, vintergäck, kungsänglilja, pion, klematis, tidlösa, listan kan göras lång.
Samtidigt är det kanske så att jag ännu lever i lycklig ovisshet om hur jobbigt det kan vara att bo i ett opraktiskt gammalt hus med trappor, en trädgård med stora nivåskillnader och en damm. En modern lägenhet med petskydd i vägguttagen gör vardagen med barn så mycket lättare. Jag sätter mitt hopp till att jag efter några månader med Ollibolli ska kunna klippa banden med huset, kunna begrava mina drömmar och se fram emot ett nytt husliv i en ny och spännande framtid.
Men ändå. Jag undrar om julrosorna har kommit upp ännu? Kommer den röda som jag planterade för tre år sedan att blomma i år, äntligen? Kanske kommer jag aldrig att få veta, kanske kommer jag aldrig mer att sitta i lusthuset och se solkatterna från dammen spela i taket, eller gå till soptunnan och passa på att snusa ordentligt på syrenerna. Den vita doftar mest, och blommorna lyser så vackert i skymningen.
Tankarna gör mig både glad och vemodig. Det är en rikedom att ha haft detta i nära fem år, och att ha minnena av det. Men längtan efter att ha det igen kan vara överväldigande. Längst inne finns en visshet om att det inte behöver bli exakt likadant för att bli bra, det får gärna vara lite annorlunda. Livet är skönast när det förändrar sig i lagom takt.
2006-02-15
Konsumtion är vägen till den sanna lyckan
Eller i alla fall så är det så att man efter nära sju års ofrivillig barnlöshet kan finna en förvånansvärt stark glädje i att handla bebisgrejer.Till Ollibollikoreaskrutt finns nu följande:
- En bärsele av märket Sutemi. Färg: beige. Står bra emot kräk- och vällingfläckar tror vi. Otroligt att såna som vi ens reflekterar över kräk och välling!
- En bärsjal, randig i två röda nyanser. Röd för att blivande mamma (!! moi - en mamma!?!) Helga gillar rött. När jag provade den i affären och såg mig i spegeln kände jag mig konstig. Generad och lycklig och fånig på samma gång. En bärsjal ser lite ut som ett plagg, en sorts skum knytblus. När jag såg min egen välbekanta nuna och figur i spegeln - jaja, där är jag, det är ju så jag ser ut, ögonbrynen och håret är just så mörka och blicken just så skarp, rumpan är otrevligt nog så bred, och så är jag alldeles rödflammig på halsen som vanligt. Men - vad är det jag har på mig? Jag ser ju ut som en mamma, kan det vara möjligt?
- En tyghistoria som om man spänner fast den på en vanlig trästol utgör en sorts säkerhetssele eller provisorisk barnstol. Verkar mycket praktisk. Å andra sidan hade vi nog tänkt stanna hemma med Ollibolli första tiden och inte åka på en massa besök. Hm. Nåja. Den kommer säkert till användning.
- En docka som faktiskt heter Olli. Gissa varför jag blev förälskad i den? Men inte bara för namnet som tycktes tala direkt till mig, utan för att den är rättvisemärkt och ekologisk och allt möjligt fint, och att den är en snuttefilt och docka i ett. Den fanns i den trevliga affären där vi köpte bärsele och bärsjal. Den mycket rara innehavaren frågade vänligt och intresserat om vår adoption, och vi snattrade på, lyckliga. Lyckan svämmade nära nog över när hon inte tog betalt för dockan - "den är min present till er". Så snällt och omtänksamt!
- En badcape (=badlakan med huva) med lilla spöket Laban på. Röd.
- Garn till två koftor, en randig i (vad annars) röda nyanser och en ullig gullig superpastellig kreation. Jag tvekade länge innan jag släppte loss och frossade i pastell, kunde inte avgöra om färgerna var bedårande eller kväljande. Men så tänkte jag att är det någon gång i livet man kan vältra sig i pastell så är det när man ska sticka bebiskläder. För övrigt: tänk att jag - JAG - stickar en bebiskofta. Otroligt.
- Två par spjälsängslakan inköpta på Ikea. Kaniner och trollsländor är motiven. Mycket söta. O ska snart börja renovera sin egen gamla spjälsäng och stol, de som han hade när han var liten.
- En plyschgiraff inköpt i Kapstaden. O är mästare på knasiga smeknamn och har döpt den till Schirrisen (det uttalas i alla fall så) och den sover i vår säng så att den ska lukta som vi.
- En nallebjörn som O har köpt på Ålandsbåten av alla ställen. Nu är det nog stopp på gosedjur för ett tag, hur många sådana kan en liten bebis ha behov av?
Och barnvagn och skötväska är beställda. Nu finns det inte så värst mycket mer att handla innan vi flyttar, det är dumt att köpa på sig för mycket innan dess. Kläder ska jag försöka vänta med till efter barnbesked, då vi får veta ungefärlig storlek. Kön spelar ingen roll, jag ska göra mitt bästa för att undvika den rosablå uppdelningen i bebisvärlden i alla fall.
Men det är ändå roligt att titta och drömma. Jag gillar att ha projekt på gång, att planera och fundera (tur att jag jobbar som projektledare då). Nu när det tyngsta och mest misslyckade projektet i mitt liv är avslutat, är det jäkligt skönt att ägna sig åt något trevligare.
Dessutom tror jag att det är nyttigt. Livet lunkar på som vanligt, på jobbet har jag till exempel inte andats om adoptionen ännu. Inga graviditetssymptom har jag heller som kan påminna mig om vad det är som håller på att ske. Inte konstigt att jag behöver lite shopping för att komma in i mammaläge.
Så jag surfar och drömmer vidare. Just nu dreglar jag över fina trämobiler på Minimundus webshop. Fler tips på webbutiker mottages gärna, gärna med miljövänligt och könsneutralt sortiment!
Konsumtion är vägen till den sanna lyckan
Eller i alla fall så är det så att man efter nära sju års ofrivillig barnlöshet kan finna en förvånansvärt stark glädje i att handla bebisgrejer.Till Ollibollikoreaskrutt finns nu följande:
- En bärsele av märket Sutemi. Färg: beige. Står bra emot kräk- och vällingfläckar tror vi. Otroligt att såna som vi ens reflekterar över kräk och välling!
- En bärsjal, randig i två röda nyanser. Röd för att blivande mamma (!! moi - en mamma!?!) Helga gillar rött. När jag provade den i affären och såg mig i spegeln kände jag mig konstig. Generad och lycklig och fånig på samma gång. En bärsjal ser lite ut som ett plagg, en sorts skum knytblus. När jag såg min egen välbekanta nuna och figur i spegeln - jaja, där är jag, det är ju så jag ser ut, ögonbrynen och håret är just så mörka och blicken just så skarp, rumpan är otrevligt nog så bred, och så är jag alldeles rödflammig på halsen som vanligt. Men - vad är det jag har på mig? Jag ser ju ut som en mamma, kan det vara möjligt?
- En tyghistoria som om man spänner fast den på en vanlig trästol utgör en sorts säkerhetssele eller provisorisk barnstol. Verkar mycket praktisk. Å andra sidan hade vi nog tänkt stanna hemma med Ollibolli första tiden och inte åka på en massa besök. Hm. Nåja. Den kommer säkert till användning.
- En docka som faktiskt heter Olli. Gissa varför jag blev förälskad i den? Men inte bara för namnet som tycktes tala direkt till mig, utan för att den är rättvisemärkt och ekologisk och allt möjligt fint, och att den är en snuttefilt och docka i ett. Den fanns i den trevliga affären där vi köpte bärsele och bärsjal. Den mycket rara innehavaren frågade vänligt och intresserat om vår adoption, och vi snattrade på, lyckliga. Lyckan svämmade nära nog över när hon inte tog betalt för dockan - "den är min present till er". Så snällt och omtänksamt!
- En badcape (=badlakan med huva) med lilla spöket Laban på. Röd.
- Garn till två koftor, en randig i (vad annars) röda nyanser och en ullig gullig superpastellig kreation. Jag tvekade länge innan jag släppte loss och frossade i pastell, kunde inte avgöra om färgerna var bedårande eller kväljande. Men så tänkte jag att är det någon gång i livet man kan vältra sig i pastell så är det när man ska sticka bebiskläder. För övrigt: tänk att jag - JAG - stickar en bebiskofta. Otroligt.
- Två par spjälsängslakan inköpta på Ikea. Kaniner och trollsländor är motiven. Mycket söta. O ska snart börja renovera sin egen gamla spjälsäng och stol, de som han hade när han var liten.
- En plyschgiraff inköpt i Kapstaden. O är mästare på knasiga smeknamn och har döpt den till Schirrisen (det uttalas i alla fall så) och den sover i vår säng så att den ska lukta som vi.
- En nallebjörn som O har köpt på Ålandsbåten av alla ställen. Nu är det nog stopp på gosedjur för ett tag, hur många sådana kan en liten bebis ha behov av?
Och barnvagn och skötväska är beställda. Nu finns det inte så värst mycket mer att handla innan vi flyttar, det är dumt att köpa på sig för mycket innan dess. Kläder ska jag försöka vänta med till efter barnbesked, då vi får veta ungefärlig storlek. Kön spelar ingen roll, jag ska göra mitt bästa för att undvika den rosablå uppdelningen i bebisvärlden i alla fall.
Men det är ändå roligt att titta och drömma. Jag gillar att ha projekt på gång, att planera och fundera (tur att jag jobbar som projektledare då). Nu när det tyngsta och mest misslyckade projektet i mitt liv är avslutat, är det jäkligt skönt att ägna sig åt något trevligare.
Dessutom tror jag att det är nyttigt. Livet lunkar på som vanligt, på jobbet har jag till exempel inte andats om adoptionen ännu. Inga graviditetssymptom har jag heller som kan påminna mig om vad det är som håller på att ske. Inte konstigt att jag behöver lite shopping för att komma in i mammaläge.
Så jag surfar och drömmer vidare. Just nu dreglar jag över fina trämobiler på Minimundus webshop. Fler tips på webbutiker mottages gärna, gärna med miljövänligt och könsneutralt sortiment!
2006-02-11
Påsk i Bilbao
Ikväll har O och jag bokat en resa till Bilbao över påsk. Jag är så glad! Vi älskar båda att resa, och jag har i flera veckor tjatat på O att vi ska planera en liten semester till våren, men han har inte varit så entusiastisk. Men ikväll fick vi till det, och det roliga är att O är lika taggad som jag. När jag har tjatat har jag försökt locka med resmål som St Petersburg, Prag och Aten, men det var först när jag drog till med Bilbao som O:s uppsyn ljusnade.
Varför Bilbao? Ingen aning, mer än att det verkar häftigt. Jag får prata lite spanska, O får röka cigarrer och dricka sin ungdoms mystiska elixir Ixarra (baskisk likör som han stolt visade upp när vi var nyträffade, jag var 21 och oskuldsfull och han var 24 och något mer erfaren). Vi tycker båda att Bilbao verkar udda och lockande. Det räckte för oss.
Nu ska jag äta 75 gram ostbågar. Exaktheten kommer sig av att jag gått med i viktklubben precis som O. Han är så duktig och det funkar så bra att jag har blivit inspirerad. Åtta kilo ska jag försöka bli av med.
Varför Bilbao? Ingen aning, mer än att det verkar häftigt. Jag får prata lite spanska, O får röka cigarrer och dricka sin ungdoms mystiska elixir Ixarra (baskisk likör som han stolt visade upp när vi var nyträffade, jag var 21 och oskuldsfull och han var 24 och något mer erfaren). Vi tycker båda att Bilbao verkar udda och lockande. Det räckte för oss.
Nu ska jag äta 75 gram ostbågar. Exaktheten kommer sig av att jag gått med i viktklubben precis som O. Han är så duktig och det funkar så bra att jag har blivit inspirerad. Åtta kilo ska jag försöka bli av med.
Påsk i Bilbao
Ikväll har O och jag bokat en resa till Bilbao över påsk. Jag är så glad! Vi älskar båda att resa, och jag har i flera veckor tjatat på O att vi ska planera en liten semester till våren, men han har inte varit så entusiastisk. Men ikväll fick vi till det, och det roliga är att O är lika taggad som jag. När jag har tjatat har jag försökt locka med resmål som St Petersburg, Prag och Aten, men det var först när jag drog till med Bilbao som O:s uppsyn ljusnade.
Varför Bilbao? Ingen aning, mer än att det verkar häftigt. Jag får prata lite spanska, O får röka cigarrer och dricka sin ungdoms mystiska elixir Ixarra (baskisk likör som han stolt visade upp när vi var nyträffade, jag var 21 och oskuldsfull och han var 24 och något mer erfaren). Vi tycker båda att Bilbao verkar udda och lockande. Det räckte för oss.
Nu ska jag äta 75 gram ostbågar. Exaktheten kommer sig av att jag gått med i viktklubben precis som O. Han är så duktig och det funkar så bra att jag har blivit inspirerad. Åtta kilo ska jag försöka bli av med.
Varför Bilbao? Ingen aning, mer än att det verkar häftigt. Jag får prata lite spanska, O får röka cigarrer och dricka sin ungdoms mystiska elixir Ixarra (baskisk likör som han stolt visade upp när vi var nyträffade, jag var 21 och oskuldsfull och han var 24 och något mer erfaren). Vi tycker båda att Bilbao verkar udda och lockande. Det räckte för oss.
Nu ska jag äta 75 gram ostbågar. Exaktheten kommer sig av att jag gått med i viktklubben precis som O. Han är så duktig och det funkar så bra att jag har blivit inspirerad. Åtta kilo ska jag försöka bli av med.
2006-02-10
Tribute to Morrissey
Det är mycket jobb just nu. Jag har ganska mycket att göra, vilket är skönt eftersom jag inte fungerar bra när jag är understimulerad och uttråkad. Då tittar jag i taket, surfar, skriver mejl, flyttar på ett kommatecken här eller där i någon tråkig rapport, ignorerar surdegarna som bara växer och som varje vettig människa borde se till att röja undan nu när det är så lite att göra. Men när tempot skruvas upp, lever också jag upp, och förvånar mig själv med min effektivitet. Då skriver jag listor och betar av punkterna en efter en, och klarar alla deadlines. När jag har för lite att göra blir jag inåtvänd och grubblande och kommer mig inte ens för att gå tvärs över kontorslandskapet för att ställa en fråga. Har jag mycket att göra tar jag inte ett steg utan att bära med mig ett papper eller ärende. Ju mer jag pratar och frågar, desto mer kommer jag att tänka på, idéerna flödar.
Samtidigt vet jag precis var mina gränser går, hur mycket jobbet får kräva av mig. Ännu är vi inte där, långt ifrån, men jag vet exakt när det är dags att slå till bromsarna. Jag har haft jobb som har dränerat mig, och jag tänker inte låta det hända igen.
Allt är inte heller frid och fröjd. Smekmånaden är över, kan man säga. Det är ett bra företag jag jobbar på, inte tu tal om det. Jag gillar (nästan) alla mina kollegor och jag trivs med det jag gör dagligen. Ändå reflekterar jag mycket över arbetsklimatet. Det är så mycket som är motsägelsefullt. Inom projekten (där jag verkar) är det gudskelov högt i tak. Vi har mycket goda relationer med våra kunder. Vi är riktigt bra på det vi gör. De allra flesta medarbetarna är oerhört kompetenta och självgående.
Men det finns annat som är mindre bra, som till och med är häpnadsväckande dåligt. Ledarskapet. Därför är jag glad att jag vet var jag ska dra min gräns. Jag har inga problem att lämna jobbet bakom mig när jag sätter mig bakom ratten och drar upp volymen högt, högt och sjunger för full hals.
This world is full of crashing bores.
Samtidigt vet jag precis var mina gränser går, hur mycket jobbet får kräva av mig. Ännu är vi inte där, långt ifrån, men jag vet exakt när det är dags att slå till bromsarna. Jag har haft jobb som har dränerat mig, och jag tänker inte låta det hända igen.
Allt är inte heller frid och fröjd. Smekmånaden är över, kan man säga. Det är ett bra företag jag jobbar på, inte tu tal om det. Jag gillar (nästan) alla mina kollegor och jag trivs med det jag gör dagligen. Ändå reflekterar jag mycket över arbetsklimatet. Det är så mycket som är motsägelsefullt. Inom projekten (där jag verkar) är det gudskelov högt i tak. Vi har mycket goda relationer med våra kunder. Vi är riktigt bra på det vi gör. De allra flesta medarbetarna är oerhört kompetenta och självgående.
Men det finns annat som är mindre bra, som till och med är häpnadsväckande dåligt. Ledarskapet. Därför är jag glad att jag vet var jag ska dra min gräns. Jag har inga problem att lämna jobbet bakom mig när jag sätter mig bakom ratten och drar upp volymen högt, högt och sjunger för full hals.
This world is full of crashing bores.
Tribute to Morrissey
Det är mycket jobb just nu. Jag har ganska mycket att göra, vilket är skönt eftersom jag inte fungerar bra när jag är understimulerad och uttråkad. Då tittar jag i taket, surfar, skriver mejl, flyttar på ett kommatecken här eller där i någon tråkig rapport, ignorerar surdegarna som bara växer och som varje vettig människa borde se till att röja undan nu när det är så lite att göra. Men när tempot skruvas upp, lever också jag upp, och förvånar mig själv med min effektivitet. Då skriver jag listor och betar av punkterna en efter en, och klarar alla deadlines. När jag har för lite att göra blir jag inåtvänd och grubblande och kommer mig inte ens för att gå tvärs över kontorslandskapet för att ställa en fråga. Har jag mycket att göra tar jag inte ett steg utan att bära med mig ett papper eller ärende. Ju mer jag pratar och frågar, desto mer kommer jag att tänka på, idéerna flödar.
Samtidigt vet jag precis var mina gränser går, hur mycket jobbet får kräva av mig. Ännu är vi inte där, långt ifrån, men jag vet exakt när det är dags att slå till bromsarna. Jag har haft jobb som har dränerat mig, och jag tänker inte låta det hända igen.
Allt är inte heller frid och fröjd. Smekmånaden är över, kan man säga. Det är ett bra företag jag jobbar på, inte tu tal om det. Jag gillar (nästan) alla mina kollegor och jag trivs med det jag gör dagligen. Ändå reflekterar jag mycket över arbetsklimatet. Det är så mycket som är motsägelsefullt. Inom projekten (där jag verkar) är det gudskelov högt i tak. Vi har mycket goda relationer med våra kunder. Vi är riktigt bra på det vi gör. De allra flesta medarbetarna är oerhört kompetenta och självgående.
Men det finns annat som är mindre bra, som till och med är häpnadsväckande dåligt. Ledarskapet. Därför är jag glad att jag vet var jag ska dra min gräns. Jag har inga problem att lämna jobbet bakom mig när jag sätter mig bakom ratten och drar upp volymen högt, högt och sjunger för full hals.
This world is full of crashing bores.
Samtidigt vet jag precis var mina gränser går, hur mycket jobbet får kräva av mig. Ännu är vi inte där, långt ifrån, men jag vet exakt när det är dags att slå till bromsarna. Jag har haft jobb som har dränerat mig, och jag tänker inte låta det hända igen.
Allt är inte heller frid och fröjd. Smekmånaden är över, kan man säga. Det är ett bra företag jag jobbar på, inte tu tal om det. Jag gillar (nästan) alla mina kollegor och jag trivs med det jag gör dagligen. Ändå reflekterar jag mycket över arbetsklimatet. Det är så mycket som är motsägelsefullt. Inom projekten (där jag verkar) är det gudskelov högt i tak. Vi har mycket goda relationer med våra kunder. Vi är riktigt bra på det vi gör. De allra flesta medarbetarna är oerhört kompetenta och självgående.
Men det finns annat som är mindre bra, som till och med är häpnadsväckande dåligt. Ledarskapet. Därför är jag glad att jag vet var jag ska dra min gräns. Jag har inga problem att lämna jobbet bakom mig när jag sätter mig bakom ratten och drar upp volymen högt, högt och sjunger för full hals.
This world is full of crashing bores.
2006-02-03
Tillägg: Korea pro och con
Jag kom på ett par saker som jag glömde säga i mitt förra inlägg.
En viktig faktor för oss i valet av land var att det också innebar ett val av organisation. I vårt fall handlade det om att välja mellan Adoptionscentrum (AC) och Barnen framför allt (BFA). Detta var inte det allra viktigaste, men vägde ändå tungt. AC känns mycket mer professionella och kompetenta än BFA. Detta är en subjektiv känsla, och kanske är vi orättvisa i vår bedömning. Den kritik som framförs mot AC brukar bestå i att de är för stora och opersonliga och känns för "myndighetsaktiga". Vi håller inte med. Vi vill vara säkra på att vår adoption går rätt till. Vi har inget större behov av att organisationen känns mysig och personlig. De damer vi har pratat med har varit vänliga, kunniga och korrekta. Det räcker utmärkt bra för oss.
AC känns också som ett långsiktigt alternativ. De har funnits länge och besitter en oerhörd kompetens. De avsätter resurser för adopterade att söka rötter och göra återresor. Adoption är ju så mycket mer än det som vi är mitt uppe i just nu. Resten av våra liv, och hela vårt barns liv kommer att präglas av adoption. AC är en bra partner på den vägen.
En nackdel med Korea är att det är ganska lång väntetid mellan barnbesked och resebesked, i vissa fall flera månader. Det kommer inte att bli en rolig tid för oss eller för vår omgivning.
Den korta väntetiden på barnbesked är förstås en fördel, och var ett tungt skäl för oss att välja Korea. Men paradoxalt nog för den med sig en nackdel. Eftersom vi inte har skickat våra papper ännu känns adoptionen fortfarande osäker och icke-definitiv. När ska vi berätta på jobbet? När kan vi börja tänka och säga att vi väntar barn? Vi tror och hoppas att vi har en bebis i sommar, men vi vet inte. Tänk om något händer? Allt känns fortfarande så osäkert.
Å andra sidan hade vi knappast känt oss tryggare av att skicka papper till Bolivia eller Kina och sedan få vänta ett ospecificerat antal månader. Nä, den sista nackdelen är nog ett lyxproblem.
En viktig faktor för oss i valet av land var att det också innebar ett val av organisation. I vårt fall handlade det om att välja mellan Adoptionscentrum (AC) och Barnen framför allt (BFA). Detta var inte det allra viktigaste, men vägde ändå tungt. AC känns mycket mer professionella och kompetenta än BFA. Detta är en subjektiv känsla, och kanske är vi orättvisa i vår bedömning. Den kritik som framförs mot AC brukar bestå i att de är för stora och opersonliga och känns för "myndighetsaktiga". Vi håller inte med. Vi vill vara säkra på att vår adoption går rätt till. Vi har inget större behov av att organisationen känns mysig och personlig. De damer vi har pratat med har varit vänliga, kunniga och korrekta. Det räcker utmärkt bra för oss.
AC känns också som ett långsiktigt alternativ. De har funnits länge och besitter en oerhörd kompetens. De avsätter resurser för adopterade att söka rötter och göra återresor. Adoption är ju så mycket mer än det som vi är mitt uppe i just nu. Resten av våra liv, och hela vårt barns liv kommer att präglas av adoption. AC är en bra partner på den vägen.
En nackdel med Korea är att det är ganska lång väntetid mellan barnbesked och resebesked, i vissa fall flera månader. Det kommer inte att bli en rolig tid för oss eller för vår omgivning.
Den korta väntetiden på barnbesked är förstås en fördel, och var ett tungt skäl för oss att välja Korea. Men paradoxalt nog för den med sig en nackdel. Eftersom vi inte har skickat våra papper ännu känns adoptionen fortfarande osäker och icke-definitiv. När ska vi berätta på jobbet? När kan vi börja tänka och säga att vi väntar barn? Vi tror och hoppas att vi har en bebis i sommar, men vi vet inte. Tänk om något händer? Allt känns fortfarande så osäkert.
Å andra sidan hade vi knappast känt oss tryggare av att skicka papper till Bolivia eller Kina och sedan få vänta ett ospecificerat antal månader. Nä, den sista nackdelen är nog ett lyxproblem.
Tillägg: Korea pro och con
Jag kom på ett par saker som jag glömde säga i mitt förra inlägg.
En viktig faktor för oss i valet av land var att det också innebar ett val av organisation. I vårt fall handlade det om att välja mellan Adoptionscentrum (AC) och Barnen framför allt (BFA). Detta var inte det allra viktigaste, men vägde ändå tungt. AC känns mycket mer professionella och kompetenta än BFA. Detta är en subjektiv känsla, och kanske är vi orättvisa i vår bedömning. Den kritik som framförs mot AC brukar bestå i att de är för stora och opersonliga och känns för "myndighetsaktiga". Vi håller inte med. Vi vill vara säkra på att vår adoption går rätt till. Vi har inget större behov av att organisationen känns mysig och personlig. De damer vi har pratat med har varit vänliga, kunniga och korrekta. Det räcker utmärkt bra för oss.
AC känns också som ett långsiktigt alternativ. De har funnits länge och besitter en oerhörd kompetens. De avsätter resurser för adopterade att söka rötter och göra återresor. Adoption är ju så mycket mer än det som vi är mitt uppe i just nu. Resten av våra liv, och hela vårt barns liv kommer att präglas av adoption. AC är en bra partner på den vägen.
En nackdel med Korea är att det är ganska lång väntetid mellan barnbesked och resebesked, i vissa fall flera månader. Det kommer inte att bli en rolig tid för oss eller för vår omgivning.
Den korta väntetiden på barnbesked är förstås en fördel, och var ett tungt skäl för oss att välja Korea. Men paradoxalt nog för den med sig en nackdel. Eftersom vi inte har skickat våra papper ännu känns adoptionen fortfarande osäker och icke-definitiv. När ska vi berätta på jobbet? När kan vi börja tänka och säga att vi väntar barn? Vi tror och hoppas att vi har en bebis i sommar, men vi vet inte. Tänk om något händer? Allt känns fortfarande så osäkert.
Å andra sidan hade vi knappast känt oss tryggare av att skicka papper till Bolivia eller Kina och sedan få vänta ett ospecificerat antal månader. Nä, den sista nackdelen är nog ett lyxproblem.
En viktig faktor för oss i valet av land var att det också innebar ett val av organisation. I vårt fall handlade det om att välja mellan Adoptionscentrum (AC) och Barnen framför allt (BFA). Detta var inte det allra viktigaste, men vägde ändå tungt. AC känns mycket mer professionella och kompetenta än BFA. Detta är en subjektiv känsla, och kanske är vi orättvisa i vår bedömning. Den kritik som framförs mot AC brukar bestå i att de är för stora och opersonliga och känns för "myndighetsaktiga". Vi håller inte med. Vi vill vara säkra på att vår adoption går rätt till. Vi har inget större behov av att organisationen känns mysig och personlig. De damer vi har pratat med har varit vänliga, kunniga och korrekta. Det räcker utmärkt bra för oss.
AC känns också som ett långsiktigt alternativ. De har funnits länge och besitter en oerhörd kompetens. De avsätter resurser för adopterade att söka rötter och göra återresor. Adoption är ju så mycket mer än det som vi är mitt uppe i just nu. Resten av våra liv, och hela vårt barns liv kommer att präglas av adoption. AC är en bra partner på den vägen.
En nackdel med Korea är att det är ganska lång väntetid mellan barnbesked och resebesked, i vissa fall flera månader. Det kommer inte att bli en rolig tid för oss eller för vår omgivning.
Den korta väntetiden på barnbesked är förstås en fördel, och var ett tungt skäl för oss att välja Korea. Men paradoxalt nog för den med sig en nackdel. Eftersom vi inte har skickat våra papper ännu känns adoptionen fortfarande osäker och icke-definitiv. När ska vi berätta på jobbet? När kan vi börja tänka och säga att vi väntar barn? Vi tror och hoppas att vi har en bebis i sommar, men vi vet inte. Tänk om något händer? Allt känns fortfarande så osäkert.
Å andra sidan hade vi knappast känt oss tryggare av att skicka papper till Bolivia eller Kina och sedan få vänta ett ospecificerat antal månader. Nä, den sista nackdelen är nog ett lyxproblem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)