Jag fick en fråga om hur vi tänkte när vi valde Korea som adoptionsland. Det är så oerhört smickrande att få kommentarer och frågor, och jag är i vanliga fall alldeles för dålig på att svara, så nu ska jag verkligen bättra mig. Kanske. I alla fall:
För länge sedan, medan vi fortfarande krälade i IVF-träsket, pratade vi då och då om adoption. Vissa perioder ganska mycket. Jag läste Längtansbarnen och andra böcker om adoption, och tvingade O att göra detsamma. Vi visste båda att vi ville adoptera om IVF-erna skulle misslyckas. Det är lätt att vara efterklok, men vi hade definitivt slutat med IVF tidigare om det inte hade varit för läkarnas entusiasm. Dr Optimist sade vid vår första IVF att han närapå kunde lova att jag skulle bli gravid förr eller senare. Dr XX varnade vid vår fjärde IVF för att det nu skulle bli tvillingar, och att han hur som helst med tanke på våra elva embryon i frysen inte trodde att vi skulle behöva göra någon mer stimulerad IVF. Så där höll det på. Det var först när vi kom hit till Stockholm som det blev annat ljud i skällan och läkarna började avråda från fortsatta IVF-försök. Nio återföringar av förstklassiga embryon, ingen graviditet. Det är ovanligt men inte unikt. Nu kommer vi aldrig att få reda på om det var slumpen som spelade oss ett elakt spratt eller om det finns en underliggande oupptäckt orsak som hela tiden gjort det omöjligt för oss att bli med barn tillsammans.
Men tillbaka till ämnet (tanken på vår IVF-historia gör mig till en eldsprutande drake, märks det?). Under denna tid, när vi talade om adoption, var det om Colombia. Jag har varit i Bogotá ett par gånger, och pratar hyfsad spanska. O förstår spanska. Vi kände att vi gärna ville adoptera från ett land i Latinamerika, och eftersom Colombia är ett stort adoptionsland, började vi fantisera om ett Colombiabarn. Hösten 2004, samtidigt som vi flyttade till Stockholm, fick vi reda på att Bolivia fanns som alternativ, ett land vi tidigare inte tänkt på. Där talar de också spanska, och väntetiderna var just då mycket korta, till skillnad från i Colombia. Alltså började vi drömma om en Olivia från Bolivia. Det gjorde vi ända tills i november 2005, när det visade sig att väntetiderna ökat, både här i Sverige (innan man får skicka sina papper) och i Bolivia (tiden mellan det att man skickat ansökan tills man får barnbesked).
Vånda och beslutsångest följde, vilket jag har skrivit om i tidigare inlägg. Men till sist stod Korea fram som det bästa adoptionslandet för oss.
Vad är det då vi tycker är bra med Korea? Jag ska försöka förklara. Det blir oundvikligen så att det då går att göra en jämförelse med andra länder som vi hade kunnat välja. Jag hoppas att ni som läser har överseende med detta, och att ni som gjort andra val inte blir ledsna eller känner er ifrågasatta. Korea är vårt land och är rätt för oss, men behöver inte vara det för någon annan.
Det går fort. Viktigt! I juli blir det sju år sedan jag slutade med p-piller. Jag har väntat. På att mensen inte ska komma. På provsvar. På att komma fram i landstingets kö till IVF. På mens för att få börja spraya (fem gånger!). På att få göra frysförsök (fyra gånger!). På ännu fler provsvar. På att få börja hemutredning. På att hemutredningen ska bli klar. På att gynekologen-fertilitetskliniken-hemutredaren-adoptionsorganisationen-Gud Fader själv ska ringa tillbaka. Jag är så inihelvete jävla trött på att vänta så det går inte att beskriva. Koreas väntetid på barnbesked är några veckor. Bra, där satt den. Saken är klar, vi har ett adoptionsland.
Barnen är små, runt halvåret. Det borde inte vara viktigt, som adoptant bör man vara beredd att med öppna armar ta emot det barn som föräras en. Det är barnets behov som ska styra, inte föräldrarnas. Det handlar om barn som finns och behöver föräldrar, och de är inga beställningsvaror. Innan ett barn adopteras bort måste man vara fullständigt säker på att det verkligen är övergivet. Något annat vore förfärligt. Denna procedur tar minst några månader, ofta mer, och det är bland annat därför som nyfödda barn knappt förekommer.
Detta är jag helt införstådd med, och jag håller med. Jag tycker att det är förfärligt att västvärldens aptit på friska, vita bebisar är oändlig, medan lite äldre barn ratas och blir kvar på barnhem.
Vi är i den lyckliga situationen att vi kan välja, och vi utnyttjar denna möjlighet till att välja ett så litet barn som möjligt. Jag har tänkt noga på detta, och står för mitt val. Jag vill vara med om så mycket som möjligt av mitt barns liv, jag vill missa så lite som möjligt. Jag inbillar mig att ett litet barn har varit med om färre separationer eller andra traumatiska händelser än ett äldre barn. Jag inbillar mig att oerfarna föräldrar som vi lättare klarar av en sexmånaders bebis än en treåring. Kanske har jag fel. Kanske är jag tillräckligt duktig och modig att adoptera ett äldre barn när det blir dags för syskon.
Barnen bor i fosterfamilj och inte på barnhem. Jag vet inte mycket om detta, men jag har läst att ett barn som en gång har skapat en anknytning till en unik person (läs fostermamma) har, om detta band bryts, lättare att knyta an till nya personer (läs mamma eller pappa) än ett barn som har vårdats av flera olika personer. Förnuft och känsla hos mig håller med.
Korea har förstklassig läkarvård, jämförbar med Sveriges. Det innebär att mamman blivit väl omhändertagen under graviditet och förlossning, och att barnet fått bra vård. Risken för förlossningsskador är mindre, risken för undernäring minimal. Barnen är ordentligt läkarundersökta, kanske lite för väl undersökta. Enligt AC är man i Korea oerhört noggrann och lägger in barnen på sjukhus för minsta förkylning, gör magnetröntgen av hjärnan eller ordinerar antibiotika i fall där man inte ens hade övervägt liknande åtgärder i Sverige. Man får också veta mycket om graviditeten, och ofta får man exakta uppgifter om hur mycket alkohol mamman druckit och i vilken vecka. Alla vill kanske inte ha den här informationen, de föredrar att inte veta för att slippa oroa sig. Jag hör inte till dem. Oro kommer jag att leva med ändå, och min erfarenhet är att kunskap minskar oron.
Man får veta mycket om barnets bakgrund och de biologiska föräldrarna. Barn från Korea är sällan hittebarn, och orsaken till adoptionen är sällan fattigdom. Det vanligaste scenariot är unga föräldrar, ofta i tonåren, som råkat i olycka, som man sa i Sverige förr. Trots att Korea är ett minst lika utvecklat land som Sverige, finns där stor okunskap om preventivmedel och hur barn blir till. Det är mycket svårt att vara ensamstående mamma i Korea, både barnet och mamman stöts ut ur familjegemenskapen. Korea är ett patriarkaliskt, hierarkiskt och mycket traditionellt samhälle. Detta gör att unga flickor som blir med barn, ofta väljer adoption. Det finns ett helt system för detta. Under graviditeten bor flickorna på särskilda mödrahem där de läkarundersöks och intervjuas. Efter förlossningen återvänder de till sin vardag, och barnen bor som sagt i fosterhem tills de adopteras. Ett omänskligt system eller ett pragmatiskt?
Precis som med den medicinska informationen så föredrar jag kunskap framför okunskap, för mitt barns skull. Hade jag själv varit adopterad tror jag att jag hade velat veta så mycket som möjligt om min biologiska bakgrund. Det är inte säkert att mitt barn kommer att resonera som jag, och det kommer jag naturligtvis att respektera. Men just nu är det detta som finns att hålla sig till: att välja så som jag själv hade velat ha det om jag vore adopterad.
Det finns många Koreaadopterade i Sverige, i alla åldrar upp till femtioårsåldern, att identifiera sig med. Detta tycker jag är bra. Jag läste med stort intresse antologin Hitta hem (se boksidan!) som skrivits av vuxna koreaadopterade, och jag fascinerades och imponerades av den rikedom och variation de medverkande stod för. Förstås! Hur kan man tro att alla är stöpta i samma form bara för att de råkar vara födda i Korea och adopterade till Sverige?
Vi kommer förstås att sträva efter att vara goda förebilder för vårt barn, på alla sätt. Men vi kommer förmodligen inte att räcka till hela vägen, det gör inga föräldrar. Alla barn behöver förebilder utanför familjen, och det känns skönt att veta att det finns många begåvade, framgångsrika, lyckliga, välfungerande koreaadopterade att identifiera sig med.
Nackdelar då? Det som talade emot Korea som adoptionsland, när O och jag resonerade, var det som jag nämnt ovan: att Korea är ett i-land som adopterar bort sina barn av sociala och kulturella skäl, inte ekonomiska. Ska man medverka till fortlevnaden av ett sådant system? Särskilt O var till att börja med mycket tveksam. Det som fick honom att ändra sig var det faktum att ungefär en tredjedel av adoptionerna i Korea sker inom landet. För bara några år sedan adopterades alla barn till utlandet. En förändring håller alltså på att ske.
Samtidigt är det lika omoraliskt att någon enda förälder tvingas lämna ifrån sig sitt barn på grund av fattigdom. Eller på grund av att myndigheter bestämt att man bara får ha ett barn. Eller på grund av att samhället värderar pojkar högre än flickor. Ändå är det just så det ser ut runt om i världen.
Alla adoptioner börjar med en tragedi, vare sig de sker på grund av fattigdom, ettbarnspolitik eller sociala strukturer. Att ett barn skiljs från sina biologiska föräldrar, att föräldrar inte har möjlighet att ta hand om sina barn kan aldrig vara annat än sorgligt. I den bästa av världar hade adoption inte funnits.
Det svåra är att det som börjar som en tragedi förhoppningsvis ska bli min och min mans stora lycka. I den bästa av världar hade vårt barn inte kommit till oss. Det är svårt att tänka på och svårt att acceptera. Men vi försöker att inte skygga för tanken utan lära oss att umgås med den tills den blir välbekant. Samtidigt som vi arbetar för att det som började så fel både för oss och för vårt barn ska bli riktigt bra till slut.
2006-01-27
Varför Korea?
Jag fick en fråga om hur vi tänkte när vi valde Korea som adoptionsland. Det är så oerhört smickrande att få kommentarer och frågor, och jag är i vanliga fall alldeles för dålig på att svara, så nu ska jag verkligen bättra mig. Kanske. I alla fall:
För länge sedan, medan vi fortfarande krälade i IVF-träsket, pratade vi då och då om adoption. Vissa perioder ganska mycket. Jag läste Längtansbarnen och andra böcker om adoption, och tvingade O att göra detsamma. Vi visste båda att vi ville adoptera om IVF-erna skulle misslyckas. Det är lätt att vara efterklok, men vi hade definitivt slutat med IVF tidigare om det inte hade varit för läkarnas entusiasm. Dr Optimist sade vid vår första IVF att han närapå kunde lova att jag skulle bli gravid förr eller senare. Dr XX varnade vid vår fjärde IVF för att det nu skulle bli tvillingar, och att han hur som helst med tanke på våra elva embryon i frysen inte trodde att vi skulle behöva göra någon mer stimulerad IVF. Så där höll det på. Det var först när vi kom hit till Stockholm som det blev annat ljud i skällan och läkarna började avråda från fortsatta IVF-försök. Nio återföringar av förstklassiga embryon, ingen graviditet. Det är ovanligt men inte unikt. Nu kommer vi aldrig att få reda på om det var slumpen som spelade oss ett elakt spratt eller om det finns en underliggande oupptäckt orsak som hela tiden gjort det omöjligt för oss att bli med barn tillsammans.
Men tillbaka till ämnet (tanken på vår IVF-historia gör mig till en eldsprutande drake, märks det?). Under denna tid, när vi talade om adoption, var det om Colombia. Jag har varit i Bogotá ett par gånger, och pratar hyfsad spanska. O förstår spanska. Vi kände att vi gärna ville adoptera från ett land i Latinamerika, och eftersom Colombia är ett stort adoptionsland, började vi fantisera om ett Colombiabarn. Hösten 2004, samtidigt som vi flyttade till Stockholm, fick vi reda på att Bolivia fanns som alternativ, ett land vi tidigare inte tänkt på. Där talar de också spanska, och väntetiderna var just då mycket korta, till skillnad från i Colombia. Alltså började vi drömma om en Olivia från Bolivia. Det gjorde vi ända tills i november 2005, när det visade sig att väntetiderna ökat, både här i Sverige (innan man får skicka sina papper) och i Bolivia (tiden mellan det att man skickat ansökan tills man får barnbesked).
Vånda och beslutsångest följde, vilket jag har skrivit om i tidigare inlägg. Men till sist stod Korea fram som det bästa adoptionslandet för oss.
Vad är det då vi tycker är bra med Korea? Jag ska försöka förklara. Det blir oundvikligen så att det då går att göra en jämförelse med andra länder som vi hade kunnat välja. Jag hoppas att ni som läser har överseende med detta, och att ni som gjort andra val inte blir ledsna eller känner er ifrågasatta. Korea är vårt land och är rätt för oss, men behöver inte vara det för någon annan.
Det går fort. Viktigt! I juli blir det sju år sedan jag slutade med p-piller. Jag har väntat. På att mensen inte ska komma. På provsvar. På att komma fram i landstingets kö till IVF. På mens för att få börja spraya (fem gånger!). På att få göra frysförsök (fyra gånger!). På ännu fler provsvar. På att få börja hemutredning. På att hemutredningen ska bli klar. På att gynekologen-fertilitetskliniken-hemutredaren-adoptionsorganisationen-Gud Fader själv ska ringa tillbaka. Jag är så inihelvete jävla trött på att vänta så det går inte att beskriva. Koreas väntetid på barnbesked är några veckor. Bra, där satt den. Saken är klar, vi har ett adoptionsland.
Barnen är små, runt halvåret. Det borde inte vara viktigt, som adoptant bör man vara beredd att med öppna armar ta emot det barn som föräras en. Det är barnets behov som ska styra, inte föräldrarnas. Det handlar om barn som finns och behöver föräldrar, och de är inga beställningsvaror. Innan ett barn adopteras bort måste man vara fullständigt säker på att det verkligen är övergivet. Något annat vore förfärligt. Denna procedur tar minst några månader, ofta mer, och det är bland annat därför som nyfödda barn knappt förekommer.
Detta är jag helt införstådd med, och jag håller med. Jag tycker att det är förfärligt att västvärldens aptit på friska, vita bebisar är oändlig, medan lite äldre barn ratas och blir kvar på barnhem.
Vi är i den lyckliga situationen att vi kan välja, och vi utnyttjar denna möjlighet till att välja ett så litet barn som möjligt. Jag har tänkt noga på detta, och står för mitt val. Jag vill vara med om så mycket som möjligt av mitt barns liv, jag vill missa så lite som möjligt. Jag inbillar mig att ett litet barn har varit med om färre separationer eller andra traumatiska händelser än ett äldre barn. Jag inbillar mig att oerfarna föräldrar som vi lättare klarar av en sexmånaders bebis än en treåring. Kanske har jag fel. Kanske är jag tillräckligt duktig och modig att adoptera ett äldre barn när det blir dags för syskon.
Barnen bor i fosterfamilj och inte på barnhem. Jag vet inte mycket om detta, men jag har läst att ett barn som en gång har skapat en anknytning till en unik person (läs fostermamma) har, om detta band bryts, lättare att knyta an till nya personer (läs mamma eller pappa) än ett barn som har vårdats av flera olika personer. Förnuft och känsla hos mig håller med.
Korea har förstklassig läkarvård, jämförbar med Sveriges. Det innebär att mamman blivit väl omhändertagen under graviditet och förlossning, och att barnet fått bra vård. Risken för förlossningsskador är mindre, risken för undernäring minimal. Barnen är ordentligt läkarundersökta, kanske lite för väl undersökta. Enligt AC är man i Korea oerhört noggrann och lägger in barnen på sjukhus för minsta förkylning, gör magnetröntgen av hjärnan eller ordinerar antibiotika i fall där man inte ens hade övervägt liknande åtgärder i Sverige. Man får också veta mycket om graviditeten, och ofta får man exakta uppgifter om hur mycket alkohol mamman druckit och i vilken vecka. Alla vill kanske inte ha den här informationen, de föredrar att inte veta för att slippa oroa sig. Jag hör inte till dem. Oro kommer jag att leva med ändå, och min erfarenhet är att kunskap minskar oron.
Man får veta mycket om barnets bakgrund och de biologiska föräldrarna. Barn från Korea är sällan hittebarn, och orsaken till adoptionen är sällan fattigdom. Det vanligaste scenariot är unga föräldrar, ofta i tonåren, som råkat i olycka, som man sa i Sverige förr. Trots att Korea är ett minst lika utvecklat land som Sverige, finns där stor okunskap om preventivmedel och hur barn blir till. Det är mycket svårt att vara ensamstående mamma i Korea, både barnet och mamman stöts ut ur familjegemenskapen. Korea är ett patriarkaliskt, hierarkiskt och mycket traditionellt samhälle. Detta gör att unga flickor som blir med barn, ofta väljer adoption. Det finns ett helt system för detta. Under graviditeten bor flickorna på särskilda mödrahem där de läkarundersöks och intervjuas. Efter förlossningen återvänder de till sin vardag, och barnen bor som sagt i fosterhem tills de adopteras. Ett omänskligt system eller ett pragmatiskt?
Precis som med den medicinska informationen så föredrar jag kunskap framför okunskap, för mitt barns skull. Hade jag själv varit adopterad tror jag att jag hade velat veta så mycket som möjligt om min biologiska bakgrund. Det är inte säkert att mitt barn kommer att resonera som jag, och det kommer jag naturligtvis att respektera. Men just nu är det detta som finns att hålla sig till: att välja så som jag själv hade velat ha det om jag vore adopterad.
Det finns många Koreaadopterade i Sverige, i alla åldrar upp till femtioårsåldern, att identifiera sig med. Detta tycker jag är bra. Jag läste med stort intresse antologin Hitta hem (se boksidan!) som skrivits av vuxna koreaadopterade, och jag fascinerades och imponerades av den rikedom och variation de medverkande stod för. Förstås! Hur kan man tro att alla är stöpta i samma form bara för att de råkar vara födda i Korea och adopterade till Sverige?
Vi kommer förstås att sträva efter att vara goda förebilder för vårt barn, på alla sätt. Men vi kommer förmodligen inte att räcka till hela vägen, det gör inga föräldrar. Alla barn behöver förebilder utanför familjen, och det känns skönt att veta att det finns många begåvade, framgångsrika, lyckliga, välfungerande koreaadopterade att identifiera sig med.
Nackdelar då? Det som talade emot Korea som adoptionsland, när O och jag resonerade, var det som jag nämnt ovan: att Korea är ett i-land som adopterar bort sina barn av sociala och kulturella skäl, inte ekonomiska. Ska man medverka till fortlevnaden av ett sådant system? Särskilt O var till att börja med mycket tveksam. Det som fick honom att ändra sig var det faktum att ungefär en tredjedel av adoptionerna i Korea sker inom landet. För bara några år sedan adopterades alla barn till utlandet. En förändring håller alltså på att ske.
Samtidigt är det lika omoraliskt att någon enda förälder tvingas lämna ifrån sig sitt barn på grund av fattigdom. Eller på grund av att myndigheter bestämt att man bara får ha ett barn. Eller på grund av att samhället värderar pojkar högre än flickor. Ändå är det just så det ser ut runt om i världen.
Alla adoptioner börjar med en tragedi, vare sig de sker på grund av fattigdom, ettbarnspolitik eller sociala strukturer. Att ett barn skiljs från sina biologiska föräldrar, att föräldrar inte har möjlighet att ta hand om sina barn kan aldrig vara annat än sorgligt. I den bästa av världar hade adoption inte funnits.
Det svåra är att det som börjar som en tragedi förhoppningsvis ska bli min och min mans stora lycka. I den bästa av världar hade vårt barn inte kommit till oss. Det är svårt att tänka på och svårt att acceptera. Men vi försöker att inte skygga för tanken utan lära oss att umgås med den tills den blir välbekant. Samtidigt som vi arbetar för att det som började så fel både för oss och för vårt barn ska bli riktigt bra till slut.
För länge sedan, medan vi fortfarande krälade i IVF-träsket, pratade vi då och då om adoption. Vissa perioder ganska mycket. Jag läste Längtansbarnen och andra böcker om adoption, och tvingade O att göra detsamma. Vi visste båda att vi ville adoptera om IVF-erna skulle misslyckas. Det är lätt att vara efterklok, men vi hade definitivt slutat med IVF tidigare om det inte hade varit för läkarnas entusiasm. Dr Optimist sade vid vår första IVF att han närapå kunde lova att jag skulle bli gravid förr eller senare. Dr XX varnade vid vår fjärde IVF för att det nu skulle bli tvillingar, och att han hur som helst med tanke på våra elva embryon i frysen inte trodde att vi skulle behöva göra någon mer stimulerad IVF. Så där höll det på. Det var först när vi kom hit till Stockholm som det blev annat ljud i skällan och läkarna började avråda från fortsatta IVF-försök. Nio återföringar av förstklassiga embryon, ingen graviditet. Det är ovanligt men inte unikt. Nu kommer vi aldrig att få reda på om det var slumpen som spelade oss ett elakt spratt eller om det finns en underliggande oupptäckt orsak som hela tiden gjort det omöjligt för oss att bli med barn tillsammans.
Men tillbaka till ämnet (tanken på vår IVF-historia gör mig till en eldsprutande drake, märks det?). Under denna tid, när vi talade om adoption, var det om Colombia. Jag har varit i Bogotá ett par gånger, och pratar hyfsad spanska. O förstår spanska. Vi kände att vi gärna ville adoptera från ett land i Latinamerika, och eftersom Colombia är ett stort adoptionsland, började vi fantisera om ett Colombiabarn. Hösten 2004, samtidigt som vi flyttade till Stockholm, fick vi reda på att Bolivia fanns som alternativ, ett land vi tidigare inte tänkt på. Där talar de också spanska, och väntetiderna var just då mycket korta, till skillnad från i Colombia. Alltså började vi drömma om en Olivia från Bolivia. Det gjorde vi ända tills i november 2005, när det visade sig att väntetiderna ökat, både här i Sverige (innan man får skicka sina papper) och i Bolivia (tiden mellan det att man skickat ansökan tills man får barnbesked).
Vånda och beslutsångest följde, vilket jag har skrivit om i tidigare inlägg. Men till sist stod Korea fram som det bästa adoptionslandet för oss.
Vad är det då vi tycker är bra med Korea? Jag ska försöka förklara. Det blir oundvikligen så att det då går att göra en jämförelse med andra länder som vi hade kunnat välja. Jag hoppas att ni som läser har överseende med detta, och att ni som gjort andra val inte blir ledsna eller känner er ifrågasatta. Korea är vårt land och är rätt för oss, men behöver inte vara det för någon annan.
Det går fort. Viktigt! I juli blir det sju år sedan jag slutade med p-piller. Jag har väntat. På att mensen inte ska komma. På provsvar. På att komma fram i landstingets kö till IVF. På mens för att få börja spraya (fem gånger!). På att få göra frysförsök (fyra gånger!). På ännu fler provsvar. På att få börja hemutredning. På att hemutredningen ska bli klar. På att gynekologen-fertilitetskliniken-hemutredaren-adoptionsorganisationen-Gud Fader själv ska ringa tillbaka. Jag är så inihelvete jävla trött på att vänta så det går inte att beskriva. Koreas väntetid på barnbesked är några veckor. Bra, där satt den. Saken är klar, vi har ett adoptionsland.
Barnen är små, runt halvåret. Det borde inte vara viktigt, som adoptant bör man vara beredd att med öppna armar ta emot det barn som föräras en. Det är barnets behov som ska styra, inte föräldrarnas. Det handlar om barn som finns och behöver föräldrar, och de är inga beställningsvaror. Innan ett barn adopteras bort måste man vara fullständigt säker på att det verkligen är övergivet. Något annat vore förfärligt. Denna procedur tar minst några månader, ofta mer, och det är bland annat därför som nyfödda barn knappt förekommer.
Detta är jag helt införstådd med, och jag håller med. Jag tycker att det är förfärligt att västvärldens aptit på friska, vita bebisar är oändlig, medan lite äldre barn ratas och blir kvar på barnhem.
Vi är i den lyckliga situationen att vi kan välja, och vi utnyttjar denna möjlighet till att välja ett så litet barn som möjligt. Jag har tänkt noga på detta, och står för mitt val. Jag vill vara med om så mycket som möjligt av mitt barns liv, jag vill missa så lite som möjligt. Jag inbillar mig att ett litet barn har varit med om färre separationer eller andra traumatiska händelser än ett äldre barn. Jag inbillar mig att oerfarna föräldrar som vi lättare klarar av en sexmånaders bebis än en treåring. Kanske har jag fel. Kanske är jag tillräckligt duktig och modig att adoptera ett äldre barn när det blir dags för syskon.
Barnen bor i fosterfamilj och inte på barnhem. Jag vet inte mycket om detta, men jag har läst att ett barn som en gång har skapat en anknytning till en unik person (läs fostermamma) har, om detta band bryts, lättare att knyta an till nya personer (läs mamma eller pappa) än ett barn som har vårdats av flera olika personer. Förnuft och känsla hos mig håller med.
Korea har förstklassig läkarvård, jämförbar med Sveriges. Det innebär att mamman blivit väl omhändertagen under graviditet och förlossning, och att barnet fått bra vård. Risken för förlossningsskador är mindre, risken för undernäring minimal. Barnen är ordentligt läkarundersökta, kanske lite för väl undersökta. Enligt AC är man i Korea oerhört noggrann och lägger in barnen på sjukhus för minsta förkylning, gör magnetröntgen av hjärnan eller ordinerar antibiotika i fall där man inte ens hade övervägt liknande åtgärder i Sverige. Man får också veta mycket om graviditeten, och ofta får man exakta uppgifter om hur mycket alkohol mamman druckit och i vilken vecka. Alla vill kanske inte ha den här informationen, de föredrar att inte veta för att slippa oroa sig. Jag hör inte till dem. Oro kommer jag att leva med ändå, och min erfarenhet är att kunskap minskar oron.
Man får veta mycket om barnets bakgrund och de biologiska föräldrarna. Barn från Korea är sällan hittebarn, och orsaken till adoptionen är sällan fattigdom. Det vanligaste scenariot är unga föräldrar, ofta i tonåren, som råkat i olycka, som man sa i Sverige förr. Trots att Korea är ett minst lika utvecklat land som Sverige, finns där stor okunskap om preventivmedel och hur barn blir till. Det är mycket svårt att vara ensamstående mamma i Korea, både barnet och mamman stöts ut ur familjegemenskapen. Korea är ett patriarkaliskt, hierarkiskt och mycket traditionellt samhälle. Detta gör att unga flickor som blir med barn, ofta väljer adoption. Det finns ett helt system för detta. Under graviditeten bor flickorna på särskilda mödrahem där de läkarundersöks och intervjuas. Efter förlossningen återvänder de till sin vardag, och barnen bor som sagt i fosterhem tills de adopteras. Ett omänskligt system eller ett pragmatiskt?
Precis som med den medicinska informationen så föredrar jag kunskap framför okunskap, för mitt barns skull. Hade jag själv varit adopterad tror jag att jag hade velat veta så mycket som möjligt om min biologiska bakgrund. Det är inte säkert att mitt barn kommer att resonera som jag, och det kommer jag naturligtvis att respektera. Men just nu är det detta som finns att hålla sig till: att välja så som jag själv hade velat ha det om jag vore adopterad.
Det finns många Koreaadopterade i Sverige, i alla åldrar upp till femtioårsåldern, att identifiera sig med. Detta tycker jag är bra. Jag läste med stort intresse antologin Hitta hem (se boksidan!) som skrivits av vuxna koreaadopterade, och jag fascinerades och imponerades av den rikedom och variation de medverkande stod för. Förstås! Hur kan man tro att alla är stöpta i samma form bara för att de råkar vara födda i Korea och adopterade till Sverige?
Vi kommer förstås att sträva efter att vara goda förebilder för vårt barn, på alla sätt. Men vi kommer förmodligen inte att räcka till hela vägen, det gör inga föräldrar. Alla barn behöver förebilder utanför familjen, och det känns skönt att veta att det finns många begåvade, framgångsrika, lyckliga, välfungerande koreaadopterade att identifiera sig med.
Nackdelar då? Det som talade emot Korea som adoptionsland, när O och jag resonerade, var det som jag nämnt ovan: att Korea är ett i-land som adopterar bort sina barn av sociala och kulturella skäl, inte ekonomiska. Ska man medverka till fortlevnaden av ett sådant system? Särskilt O var till att börja med mycket tveksam. Det som fick honom att ändra sig var det faktum att ungefär en tredjedel av adoptionerna i Korea sker inom landet. För bara några år sedan adopterades alla barn till utlandet. En förändring håller alltså på att ske.
Samtidigt är det lika omoraliskt att någon enda förälder tvingas lämna ifrån sig sitt barn på grund av fattigdom. Eller på grund av att myndigheter bestämt att man bara får ha ett barn. Eller på grund av att samhället värderar pojkar högre än flickor. Ändå är det just så det ser ut runt om i världen.
Alla adoptioner börjar med en tragedi, vare sig de sker på grund av fattigdom, ettbarnspolitik eller sociala strukturer. Att ett barn skiljs från sina biologiska föräldrar, att föräldrar inte har möjlighet att ta hand om sina barn kan aldrig vara annat än sorgligt. I den bästa av världar hade adoption inte funnits.
Det svåra är att det som börjar som en tragedi förhoppningsvis ska bli min och min mans stora lycka. I den bästa av världar hade vårt barn inte kommit till oss. Det är svårt att tänka på och svårt att acceptera. Men vi försöker att inte skygga för tanken utan lära oss att umgås med den tills den blir välbekant. Samtidigt som vi arbetar för att det som började så fel både för oss och för vårt barn ska bli riktigt bra till slut.
2006-01-24
Barnvagnsbeslut
Fanfar! Här är den, barnvagnen som Ollibollikoreaskrutt ska åka i. (Man får säkert inte göra så här - copyright å sånt - men det ger jag fan i). Cerox Sportvagn heter underverket och färgen är Sport Ruby. Under min karriär i bilbranschen flinade jag åt att marknadsförarna envisades med att peta in ordet sport här och var för att attrahera feta medelålders penningstinna köpare. Men nu har alltså även vi fallit för detta trick. Nä förresten. Det vi föll för var (förutom färgen då, den är rödmetallic liksom, vet inte om det syns på fotot) att handtaget är vändbart och att vi kan köpa till en mjuklift som det går att ligga i tills man är tillräckligt stor för att sitta upp.Det är bara sex till åtta veckors leveranstid på vrålåket, så vi väntar lite med att beställa den.
Nu när barnvagnen är avklarad tar vi oss raskt an nästa punkt på listan. Imorgon ska vi åka till en specialaffär för att titta på och prova bärselar och bärsjalar. Här ska nämligen bäras barn!
Nu är det bara roligt att titta på saker. Det är som en låtsaslek, som att köpa dockvagn ungefär. När vi är i affärerna undviker jag expediternas blickar, samtidigt som jag utmanar dem i tankarna: kom igen då, kom hit du, fråga på bara om du törs! Frågar du ska jag svara stolt: i juli, och när du ser häpen ut ska jag sträcka på mig och säga: ja, jag har fått behålla min figur.
Fast hittills har ingen frågat, och lika bra är väl det. Numera pratar jag sällan om adoptionen, och när jag gör det blir det aldrig stora ord eller starka känslor. Jag skojar hellre, är ironisk, eller så är jag väldigt saklig. Jag vet inte varför, jag kanske inte orkar något annat. Eller så vill jag behålla eventuella känslor för mig själv, tills jag har fått lite ordning på dem.
Men varje kväll innan jag somnar tänker jag på Någon där borta i Korea.
Ett inlägg om hur vi tänkte när vi valde Korea är under bearbetning och kommer snart!
Barnvagnsbeslut
Fanfar! Här är den, barnvagnen som Ollibollikoreaskrutt ska åka i. (Man får säkert inte göra så här - copyright å sånt - men det ger jag fan i). Cerox Sportvagn heter underverket och färgen är Sport Ruby. Under min karriär i bilbranschen flinade jag åt att marknadsförarna envisades med att peta in ordet sport här och var för att attrahera feta medelålders penningstinna köpare. Men nu har alltså även vi fallit för detta trick. Nä förresten. Det vi föll för var (förutom färgen då, den är rödmetallic liksom, vet inte om det syns på fotot) att handtaget är vändbart och att vi kan köpa till en mjuklift som det går att ligga i tills man är tillräckligt stor för att sitta upp.Det är bara sex till åtta veckors leveranstid på vrålåket, så vi väntar lite med att beställa den.
Nu när barnvagnen är avklarad tar vi oss raskt an nästa punkt på listan. Imorgon ska vi åka till en specialaffär för att titta på och prova bärselar och bärsjalar. Här ska nämligen bäras barn!
Nu är det bara roligt att titta på saker. Det är som en låtsaslek, som att köpa dockvagn ungefär. När vi är i affärerna undviker jag expediternas blickar, samtidigt som jag utmanar dem i tankarna: kom igen då, kom hit du, fråga på bara om du törs! Frågar du ska jag svara stolt: i juli, och när du ser häpen ut ska jag sträcka på mig och säga: ja, jag har fått behålla min figur.
Fast hittills har ingen frågat, och lika bra är väl det. Numera pratar jag sällan om adoptionen, och när jag gör det blir det aldrig stora ord eller starka känslor. Jag skojar hellre, är ironisk, eller så är jag väldigt saklig. Jag vet inte varför, jag kanske inte orkar något annat. Eller så vill jag behålla eventuella känslor för mig själv, tills jag har fått lite ordning på dem.
Men varje kväll innan jag somnar tänker jag på Någon där borta i Korea.
Ett inlägg om hur vi tänkte när vi valde Korea är under bearbetning och kommer snart!
2006-01-16
Materialsport och bebisemballage
Vi var på Babyland igår, O och jag. (Uttalas hos oss på ren svenska: BA-BY-land. No Swenglish here, please!) Det var omtumlande, förvirrande och roligt.
För det första: vilken materialsport det är att skaffa barn! Jag har väl levt i en jordkula under marknivå men jag hade ingen aning om att det fanns så mycket prylar. Behöver man verkligen alla? Jag gick runt och fingrade på barnvagnar och skötbord och blev allt nervösare. Hur vet man vad man behöver? Och när man vet att man behöver en viss grej, hur välja rätt i djungeln av märken och modeller?
Vi inriktade oss mest på barnvagnar, och lika stirrig som jag blev, lika cool var O. Jag ska överlämna valet av vagn till honom. Han gick runt och ryckte sakkunnigt i handtag (för det heter väl inte styre på barnvagn?) och provade bromsar. Han orienterade sig snabbt i djungeln och konstaterade att en renodlad liggvagn inte var aktuell, eftersom vi inte får ett nyfött barn, bättre då med sittvagn med någon sorts insats. Ja, fråga inte mig. När det gäller barnvagnar är jag som med bilar mest intresserad av färgen. Sport Ruby var snygg, den vill jag ha.
En sak som stod väldigt tydlig för mig är att mycket i barnshoppingväg handlar om olika typer av förvaring. Bebisemballage om man så vill. Liggvagn, sittvagn, bilstol, bärsele, babylift, bärsjal, babysitter, tripptrappstol, spjälsäng, skötbord. Multiplicera med tio och upphöj med tolv för att få med alla märken och modeller. Hjälp! Jag som trodde att bebisar var små varelser som inte behöver en massa tillbehör.
Fast lite kul är det, det erkänner jag.
För det första: vilken materialsport det är att skaffa barn! Jag har väl levt i en jordkula under marknivå men jag hade ingen aning om att det fanns så mycket prylar. Behöver man verkligen alla? Jag gick runt och fingrade på barnvagnar och skötbord och blev allt nervösare. Hur vet man vad man behöver? Och när man vet att man behöver en viss grej, hur välja rätt i djungeln av märken och modeller?
Vi inriktade oss mest på barnvagnar, och lika stirrig som jag blev, lika cool var O. Jag ska överlämna valet av vagn till honom. Han gick runt och ryckte sakkunnigt i handtag (för det heter väl inte styre på barnvagn?) och provade bromsar. Han orienterade sig snabbt i djungeln och konstaterade att en renodlad liggvagn inte var aktuell, eftersom vi inte får ett nyfött barn, bättre då med sittvagn med någon sorts insats. Ja, fråga inte mig. När det gäller barnvagnar är jag som med bilar mest intresserad av färgen. Sport Ruby var snygg, den vill jag ha.
En sak som stod väldigt tydlig för mig är att mycket i barnshoppingväg handlar om olika typer av förvaring. Bebisemballage om man så vill. Liggvagn, sittvagn, bilstol, bärsele, babylift, bärsjal, babysitter, tripptrappstol, spjälsäng, skötbord. Multiplicera med tio och upphöj med tolv för att få med alla märken och modeller. Hjälp! Jag som trodde att bebisar var små varelser som inte behöver en massa tillbehör.
Fast lite kul är det, det erkänner jag.
Materialsport och bebisemballage
Vi var på Babyland igår, O och jag. (Uttalas hos oss på ren svenska: BA-BY-land. No Swenglish here, please!) Det var omtumlande, förvirrande och roligt.
För det första: vilken materialsport det är att skaffa barn! Jag har väl levt i en jordkula under marknivå men jag hade ingen aning om att det fanns så mycket prylar. Behöver man verkligen alla? Jag gick runt och fingrade på barnvagnar och skötbord och blev allt nervösare. Hur vet man vad man behöver? Och när man vet att man behöver en viss grej, hur välja rätt i djungeln av märken och modeller?
Vi inriktade oss mest på barnvagnar, och lika stirrig som jag blev, lika cool var O. Jag ska överlämna valet av vagn till honom. Han gick runt och ryckte sakkunnigt i handtag (för det heter väl inte styre på barnvagn?) och provade bromsar. Han orienterade sig snabbt i djungeln och konstaterade att en renodlad liggvagn inte var aktuell, eftersom vi inte får ett nyfött barn, bättre då med sittvagn med någon sorts insats. Ja, fråga inte mig. När det gäller barnvagnar är jag som med bilar mest intresserad av färgen. Sport Ruby var snygg, den vill jag ha.
En sak som stod väldigt tydlig för mig är att mycket i barnshoppingväg handlar om olika typer av förvaring. Bebisemballage om man så vill. Liggvagn, sittvagn, bilstol, bärsele, babylift, bärsjal, babysitter, tripptrappstol, spjälsäng, skötbord. Multiplicera med tio och upphöj med tolv för att få med alla märken och modeller. Hjälp! Jag som trodde att bebisar var små varelser som inte behöver en massa tillbehör.
Fast lite kul är det, det erkänner jag.
För det första: vilken materialsport det är att skaffa barn! Jag har väl levt i en jordkula under marknivå men jag hade ingen aning om att det fanns så mycket prylar. Behöver man verkligen alla? Jag gick runt och fingrade på barnvagnar och skötbord och blev allt nervösare. Hur vet man vad man behöver? Och när man vet att man behöver en viss grej, hur välja rätt i djungeln av märken och modeller?
Vi inriktade oss mest på barnvagnar, och lika stirrig som jag blev, lika cool var O. Jag ska överlämna valet av vagn till honom. Han gick runt och ryckte sakkunnigt i handtag (för det heter väl inte styre på barnvagn?) och provade bromsar. Han orienterade sig snabbt i djungeln och konstaterade att en renodlad liggvagn inte var aktuell, eftersom vi inte får ett nyfött barn, bättre då med sittvagn med någon sorts insats. Ja, fråga inte mig. När det gäller barnvagnar är jag som med bilar mest intresserad av färgen. Sport Ruby var snygg, den vill jag ha.
En sak som stod väldigt tydlig för mig är att mycket i barnshoppingväg handlar om olika typer av förvaring. Bebisemballage om man så vill. Liggvagn, sittvagn, bilstol, bärsele, babylift, bärsjal, babysitter, tripptrappstol, spjälsäng, skötbord. Multiplicera med tio och upphöj med tolv för att få med alla märken och modeller. Hjälp! Jag som trodde att bebisar var små varelser som inte behöver en massa tillbehör.
Fast lite kul är det, det erkänner jag.
2006-01-12
Nästa station Korea
Vi förbereder oss nu för Korea. O har gått med i Aftonbladets viktklubb och letar recept och loggar sitt matintag med stor entusiasm. Han är verkligen duktig och jag är glatt överraskad av hans energiska attityd till viktminskningen. Själv borde jag hänga på, för även om jag formellt sett klarar Koreas viktkrav så skulle jag bara må bra av att lätta några kilo. Träningen är just nu ganska försummad, nästa vecka ska jag börja ett nytt liv. Det är motigt att åka och träna efter en lång dag på jobbet, men av erfarenhet vet jag att träningen får mitt humör att ljusna, och det kan behövas.
Vidare har vi gått med i Korealistan, en mejllista för blivande och varande föräldrar med barn från Korea. Jösses, kan vi räknas in där?! Jag har tillbringat en kväll med att scrolla upp och ner bland mejlen och har lärt mig en massa. Att man får vänta cirka fyra veckor på barnbesked, men att resebeskedet dröjer desto längre, uppemot två månader. Att man reser på egen hand men att det är troligt att man träffar på andra svenska adoptivföräldrar på resan. Att det finns flera olika boenden att välja på, och många åsikter om vilket som är bäst. Att man får träffa sitt barn redan första arbetsdagen man är i Seoul, men att överlämnandet sker först ett par dagar före hemresan.
Tankarna snurrar, det känns verkligt och overkligt på samma gång. Jag ser en liten pojke framför mig, med mörkt blankt hår. Vi tror båda att det blir en pojke, och vi vet vad han ska heta.
O pratar om att åka till Babyland och titta på barnvagnar och jag antar att vi borde börja tänka på sånt, fast samtidigt blir jag full i skratt och ruskar tvivlande på huvudet. Jag måste nog tänka mer på den där lilla pojken innan jag fattar att han kommer att komma hit, till oss.
Vardagscirkel
Veckan som snart har gått har varit jobbig. Inte på grund av något särskilt, utan på grund av allt. Alla skärvor och bitar som tillsammans utgör mitt liv och som just nu har lyckats placera sig så att hela konstruktionen vippar över. Hm, märklig liknelse. Nej, jag är inte maskiningenjör, tur är väl det.
Vardagens lunk är lite för tung för mig just nu. Jag hamnar alltför lätt i en ond cirkel:
Morgon, gräsligt trött. När jag är trött blir jag ledsen och livet känns jävligt. För att det ska kännas något mindre jävligt tar jag god tid på mig och äter ordentlig frukost och läser tidningen, detta också för att hinna vakna ordentligt innan jag ska fräsa ut på motorvägen. Kommer alltså sent till jobbet, får dåligt samvete när jag stämplar in och ser saldot på flexkontot. Jobbar tämligen effektivt hela dagen, sitter kvar på sena eftermiddagen för att snygga till flexen. Tröttnar och ger upp. Kör bil igen, åtta månvarv och tjugo dagsmarscher innan mina trötta mockasiner når hemmets härd. När middagsdisk och tvätt är undanstökad finns det ett par fattiga timmar av frihet kvar, som jag oftast är för trött för att göra något bra av. Men min frihetslängtan resulterar ändå i att jag sitter uppe alldeles för sent. Något roligt ska man väl ha i sitt usla liv! Ända sedan jag var liten har jag avskytt att gå och lägga mig, mot bättre vetande. Och så blir det morgon igen, och jag är gräsligt trött.
Snälla, påpeka nu inte att allt detta blir mycket värre när man har fått barn, eller fråga hur jag tror att jag ska klara av att ha barn som vaknar tidigt, jag som är så morgontrött. Jag hört det förut, och jag vet inte riktigt hur jag ska klara det. Precis som alla andra gör, antar jag.
Medan jag vadar i det gråa vardagsslasket tänker jag mycket på hur jag skulle vilja ordna mitt liv. Barn förstås - näh?! - men förutom det. Jag skulle vilja ha kortare arbetsdagar, och kortare restid. Jag gillar att jobba, jag mår bra av bekräftelsen jag får på jobbet. Men den berömda balansen är viktig. I framtiden tror jag att jag skulle vilja jobba deltid. O och jag kommer att dela på föräldraledigheten så mycket som möjligt. Efter det får vi se.
Det jag ser fram emot nu är månaden april. Då ska vi flytta till vår nya lägenhet, där det finns ett barnrum med beige tapeter. Då är det dags att på allvar börja möblera om i vårt liv. Då har O förhoppningsvis en ny vikt och ett nytt BMI, så att vi kan börja sammanställa ansökan till Korea. Då får jag nya semesterdagar att ta ut.
Tills dess biter jag ihop tänderna och försöker skapa små öar som jag kan klättra upp på för att komma undan slasket en stund. Smita från jobbet och äta sushilunch på stan. Köpa en tröja på rea. Repetition med kören. Danska tv-serien Matador på dvd. En bra och lagom lättläst bok att förlora sig i.
Allt för att stå ut en dag till, en dag närmare ett nytt och annorlunda liv.
Vidare har vi gått med i Korealistan, en mejllista för blivande och varande föräldrar med barn från Korea. Jösses, kan vi räknas in där?! Jag har tillbringat en kväll med att scrolla upp och ner bland mejlen och har lärt mig en massa. Att man får vänta cirka fyra veckor på barnbesked, men att resebeskedet dröjer desto längre, uppemot två månader. Att man reser på egen hand men att det är troligt att man träffar på andra svenska adoptivföräldrar på resan. Att det finns flera olika boenden att välja på, och många åsikter om vilket som är bäst. Att man får träffa sitt barn redan första arbetsdagen man är i Seoul, men att överlämnandet sker först ett par dagar före hemresan.
Tankarna snurrar, det känns verkligt och overkligt på samma gång. Jag ser en liten pojke framför mig, med mörkt blankt hår. Vi tror båda att det blir en pojke, och vi vet vad han ska heta.
O pratar om att åka till Babyland och titta på barnvagnar och jag antar att vi borde börja tänka på sånt, fast samtidigt blir jag full i skratt och ruskar tvivlande på huvudet. Jag måste nog tänka mer på den där lilla pojken innan jag fattar att han kommer att komma hit, till oss.
Vardagscirkel
Veckan som snart har gått har varit jobbig. Inte på grund av något särskilt, utan på grund av allt. Alla skärvor och bitar som tillsammans utgör mitt liv och som just nu har lyckats placera sig så att hela konstruktionen vippar över. Hm, märklig liknelse. Nej, jag är inte maskiningenjör, tur är väl det.
Vardagens lunk är lite för tung för mig just nu. Jag hamnar alltför lätt i en ond cirkel:
Morgon, gräsligt trött. När jag är trött blir jag ledsen och livet känns jävligt. För att det ska kännas något mindre jävligt tar jag god tid på mig och äter ordentlig frukost och läser tidningen, detta också för att hinna vakna ordentligt innan jag ska fräsa ut på motorvägen. Kommer alltså sent till jobbet, får dåligt samvete när jag stämplar in och ser saldot på flexkontot. Jobbar tämligen effektivt hela dagen, sitter kvar på sena eftermiddagen för att snygga till flexen. Tröttnar och ger upp. Kör bil igen, åtta månvarv och tjugo dagsmarscher innan mina trötta mockasiner når hemmets härd. När middagsdisk och tvätt är undanstökad finns det ett par fattiga timmar av frihet kvar, som jag oftast är för trött för att göra något bra av. Men min frihetslängtan resulterar ändå i att jag sitter uppe alldeles för sent. Något roligt ska man väl ha i sitt usla liv! Ända sedan jag var liten har jag avskytt att gå och lägga mig, mot bättre vetande. Och så blir det morgon igen, och jag är gräsligt trött.
Snälla, påpeka nu inte att allt detta blir mycket värre när man har fått barn, eller fråga hur jag tror att jag ska klara av att ha barn som vaknar tidigt, jag som är så morgontrött. Jag hört det förut, och jag vet inte riktigt hur jag ska klara det. Precis som alla andra gör, antar jag.
Medan jag vadar i det gråa vardagsslasket tänker jag mycket på hur jag skulle vilja ordna mitt liv. Barn förstås - näh?! - men förutom det. Jag skulle vilja ha kortare arbetsdagar, och kortare restid. Jag gillar att jobba, jag mår bra av bekräftelsen jag får på jobbet. Men den berömda balansen är viktig. I framtiden tror jag att jag skulle vilja jobba deltid. O och jag kommer att dela på föräldraledigheten så mycket som möjligt. Efter det får vi se.
Det jag ser fram emot nu är månaden april. Då ska vi flytta till vår nya lägenhet, där det finns ett barnrum med beige tapeter. Då är det dags att på allvar börja möblera om i vårt liv. Då har O förhoppningsvis en ny vikt och ett nytt BMI, så att vi kan börja sammanställa ansökan till Korea. Då får jag nya semesterdagar att ta ut.
Tills dess biter jag ihop tänderna och försöker skapa små öar som jag kan klättra upp på för att komma undan slasket en stund. Smita från jobbet och äta sushilunch på stan. Köpa en tröja på rea. Repetition med kören. Danska tv-serien Matador på dvd. En bra och lagom lättläst bok att förlora sig i.
Allt för att stå ut en dag till, en dag närmare ett nytt och annorlunda liv.
Nästa station Korea
Vi förbereder oss nu för Korea. O har gått med i Aftonbladets viktklubb och letar recept och loggar sitt matintag med stor entusiasm. Han är verkligen duktig och jag är glatt överraskad av hans energiska attityd till viktminskningen. Själv borde jag hänga på, för även om jag formellt sett klarar Koreas viktkrav så skulle jag bara må bra av att lätta några kilo. Träningen är just nu ganska försummad, nästa vecka ska jag börja ett nytt liv. Det är motigt att åka och träna efter en lång dag på jobbet, men av erfarenhet vet jag att träningen får mitt humör att ljusna, och det kan behövas.
Vidare har vi gått med i Korealistan, en mejllista för blivande och varande föräldrar med barn från Korea. Jösses, kan vi räknas in där?! Jag har tillbringat en kväll med att scrolla upp och ner bland mejlen och har lärt mig en massa. Att man får vänta cirka fyra veckor på barnbesked, men att resebeskedet dröjer desto längre, uppemot två månader. Att man reser på egen hand men att det är troligt att man träffar på andra svenska adoptivföräldrar på resan. Att det finns flera olika boenden att välja på, och många åsikter om vilket som är bäst. Att man får träffa sitt barn redan första arbetsdagen man är i Seoul, men att överlämnandet sker först ett par dagar före hemresan.
Tankarna snurrar, det känns verkligt och overkligt på samma gång. Jag ser en liten pojke framför mig, med mörkt blankt hår. Vi tror båda att det blir en pojke, och vi vet vad han ska heta.
O pratar om att åka till Babyland och titta på barnvagnar och jag antar att vi borde börja tänka på sånt, fast samtidigt blir jag full i skratt och ruskar tvivlande på huvudet. Jag måste nog tänka mer på den där lilla pojken innan jag fattar att han kommer att komma hit, till oss.
Vardagscirkel
Veckan som snart har gått har varit jobbig. Inte på grund av något särskilt, utan på grund av allt. Alla skärvor och bitar som tillsammans utgör mitt liv och som just nu har lyckats placera sig så att hela konstruktionen vippar över. Hm, märklig liknelse. Nej, jag är inte maskiningenjör, tur är väl det.
Vardagens lunk är lite för tung för mig just nu. Jag hamnar alltför lätt i en ond cirkel:
Morgon, gräsligt trött. När jag är trött blir jag ledsen och livet känns jävligt. För att det ska kännas något mindre jävligt tar jag god tid på mig och äter ordentlig frukost och läser tidningen, detta också för att hinna vakna ordentligt innan jag ska fräsa ut på motorvägen. Kommer alltså sent till jobbet, får dåligt samvete när jag stämplar in och ser saldot på flexkontot. Jobbar tämligen effektivt hela dagen, sitter kvar på sena eftermiddagen för att snygga till flexen. Tröttnar och ger upp. Kör bil igen, åtta månvarv och tjugo dagsmarscher innan mina trötta mockasiner når hemmets härd. När middagsdisk och tvätt är undanstökad finns det ett par fattiga timmar av frihet kvar, som jag oftast är för trött för att göra något bra av. Men min frihetslängtan resulterar ändå i att jag sitter uppe alldeles för sent. Något roligt ska man väl ha i sitt usla liv! Ända sedan jag var liten har jag avskytt att gå och lägga mig, mot bättre vetande. Och så blir det morgon igen, och jag är gräsligt trött.
Snälla, påpeka nu inte att allt detta blir mycket värre när man har fått barn, eller fråga hur jag tror att jag ska klara av att ha barn som vaknar tidigt, jag som är så morgontrött. Jag hört det förut, och jag vet inte riktigt hur jag ska klara det. Precis som alla andra gör, antar jag.
Medan jag vadar i det gråa vardagsslasket tänker jag mycket på hur jag skulle vilja ordna mitt liv. Barn förstås - näh?! - men förutom det. Jag skulle vilja ha kortare arbetsdagar, och kortare restid. Jag gillar att jobba, jag mår bra av bekräftelsen jag får på jobbet. Men den berömda balansen är viktig. I framtiden tror jag att jag skulle vilja jobba deltid. O och jag kommer att dela på föräldraledigheten så mycket som möjligt. Efter det får vi se.
Det jag ser fram emot nu är månaden april. Då ska vi flytta till vår nya lägenhet, där det finns ett barnrum med beige tapeter. Då är det dags att på allvar börja möblera om i vårt liv. Då har O förhoppningsvis en ny vikt och ett nytt BMI, så att vi kan börja sammanställa ansökan till Korea. Då får jag nya semesterdagar att ta ut.
Tills dess biter jag ihop tänderna och försöker skapa små öar som jag kan klättra upp på för att komma undan slasket en stund. Smita från jobbet och äta sushilunch på stan. Köpa en tröja på rea. Repetition med kören. Danska tv-serien Matador på dvd. En bra och lagom lättläst bok att förlora sig i.
Allt för att stå ut en dag till, en dag närmare ett nytt och annorlunda liv.
Vidare har vi gått med i Korealistan, en mejllista för blivande och varande föräldrar med barn från Korea. Jösses, kan vi räknas in där?! Jag har tillbringat en kväll med att scrolla upp och ner bland mejlen och har lärt mig en massa. Att man får vänta cirka fyra veckor på barnbesked, men att resebeskedet dröjer desto längre, uppemot två månader. Att man reser på egen hand men att det är troligt att man träffar på andra svenska adoptivföräldrar på resan. Att det finns flera olika boenden att välja på, och många åsikter om vilket som är bäst. Att man får träffa sitt barn redan första arbetsdagen man är i Seoul, men att överlämnandet sker först ett par dagar före hemresan.
Tankarna snurrar, det känns verkligt och overkligt på samma gång. Jag ser en liten pojke framför mig, med mörkt blankt hår. Vi tror båda att det blir en pojke, och vi vet vad han ska heta.
O pratar om att åka till Babyland och titta på barnvagnar och jag antar att vi borde börja tänka på sånt, fast samtidigt blir jag full i skratt och ruskar tvivlande på huvudet. Jag måste nog tänka mer på den där lilla pojken innan jag fattar att han kommer att komma hit, till oss.
Vardagscirkel
Veckan som snart har gått har varit jobbig. Inte på grund av något särskilt, utan på grund av allt. Alla skärvor och bitar som tillsammans utgör mitt liv och som just nu har lyckats placera sig så att hela konstruktionen vippar över. Hm, märklig liknelse. Nej, jag är inte maskiningenjör, tur är väl det.
Vardagens lunk är lite för tung för mig just nu. Jag hamnar alltför lätt i en ond cirkel:
Morgon, gräsligt trött. När jag är trött blir jag ledsen och livet känns jävligt. För att det ska kännas något mindre jävligt tar jag god tid på mig och äter ordentlig frukost och läser tidningen, detta också för att hinna vakna ordentligt innan jag ska fräsa ut på motorvägen. Kommer alltså sent till jobbet, får dåligt samvete när jag stämplar in och ser saldot på flexkontot. Jobbar tämligen effektivt hela dagen, sitter kvar på sena eftermiddagen för att snygga till flexen. Tröttnar och ger upp. Kör bil igen, åtta månvarv och tjugo dagsmarscher innan mina trötta mockasiner når hemmets härd. När middagsdisk och tvätt är undanstökad finns det ett par fattiga timmar av frihet kvar, som jag oftast är för trött för att göra något bra av. Men min frihetslängtan resulterar ändå i att jag sitter uppe alldeles för sent. Något roligt ska man väl ha i sitt usla liv! Ända sedan jag var liten har jag avskytt att gå och lägga mig, mot bättre vetande. Och så blir det morgon igen, och jag är gräsligt trött.
Snälla, påpeka nu inte att allt detta blir mycket värre när man har fått barn, eller fråga hur jag tror att jag ska klara av att ha barn som vaknar tidigt, jag som är så morgontrött. Jag hört det förut, och jag vet inte riktigt hur jag ska klara det. Precis som alla andra gör, antar jag.
Medan jag vadar i det gråa vardagsslasket tänker jag mycket på hur jag skulle vilja ordna mitt liv. Barn förstås - näh?! - men förutom det. Jag skulle vilja ha kortare arbetsdagar, och kortare restid. Jag gillar att jobba, jag mår bra av bekräftelsen jag får på jobbet. Men den berömda balansen är viktig. I framtiden tror jag att jag skulle vilja jobba deltid. O och jag kommer att dela på föräldraledigheten så mycket som möjligt. Efter det får vi se.
Det jag ser fram emot nu är månaden april. Då ska vi flytta till vår nya lägenhet, där det finns ett barnrum med beige tapeter. Då är det dags att på allvar börja möblera om i vårt liv. Då har O förhoppningsvis en ny vikt och ett nytt BMI, så att vi kan börja sammanställa ansökan till Korea. Då får jag nya semesterdagar att ta ut.
Tills dess biter jag ihop tänderna och försöker skapa små öar som jag kan klättra upp på för att komma undan slasket en stund. Smita från jobbet och äta sushilunch på stan. Köpa en tröja på rea. Repetition med kören. Danska tv-serien Matador på dvd. En bra och lagom lättläst bok att förlora sig i.
Allt för att stå ut en dag till, en dag närmare ett nytt och annorlunda liv.
2006-01-03
Normalkalla fötter
Ni har övertygat mig om att jag inte är tokig eller onormal. Tack för det! I teorin tycker jag också att tvivel snarast är en hälsosam reaktion som visar att man bearbetar det som händer och har hänt en, vilket förhoppningsvis utvecklar en. I praktiken är det dock lite svårare.
Jag har alltid känt mig ifrågasatt av uttalanden som att man måste ha kommit över sin sorg innan man är mogen att adoptera. Måste? Kommit över? Vem bestämmer, definierar och avgör det? Någonstans i Längtansbarnen står det att den som fortfarande sörjer och gråter över sin barnlöshet kanske inte är redo. På diskussionsforumet adoptera.nu kan man ofta läsa mer eller mindre tvärsäkra uttalanden om att man inte är mogen för adoption om man fortfarande blir avundsjuk på gravida, eller att man som adoptivförälder kan få problem om man inte bearbetat sorgen tillräckligt. På den mer extrema sidan av skalan finns de debattörer som slänger sig med termen ”infertilitetssyndromet”. Exakt hur detta syndrom definieras har jag inte begripit, men jag tror att det handlar om infertila kvinnor som för att kompensera sin egen oförmåga och otillräcklighet köper sig värnlösa barn från ekonomiskt förtryckta länder i tredje världen. Typ.
Tidigare tog jag illa vid mig av att läsa allt detta och kände mig sårad och rädd och absolut och totalt adoptionsomogen. Hur kunde jag ens tänka tanken, jag som stormat och gråtit och nästan låtit sorgen över min barnlöshet förgöra mig?
Men nu har jag landat och lugnat mig. Alla har olika sätt att förhålla sig till livet och att klara av det som händer en. Vem har rätt att säga att just mitt sätt är fel? Kanske är det just genom att sörja och gråta som jag bearbetar och når den eftersträvade mognaden? Kanske är det till och med så att detta kan göra mig till en bättre adoptivmamma? Jag är inte rädd för starka känslor, jag har dem själv. Jag vet hur det känns att vara förtvivlad, arg, bitter och maktlös och förbanna sitt öde. Jag vet att det lättar att gråta och skrika och sätta ord på det onda. Jag vet att det går över.
Ironiskt nog så har jag fast jag skriver dessa insiktsfulla och pretentiösa rader, nyss genomlevt några dagar med stora känslostormar när jag varit allt annat än lugn och mogen. O och jag grälar fortfarande en hel del, och grälen triggas nästan alltid av mig. Det är inte så att jag medvetet söker konflikt eller är grälsjuk, men när frustrationen över livets allmänna jävlighet övermannar mig så är jag inte lätt att leva med. O är heller inget helgon, även han är rättmätigt trött på vår situation, även om den har förbättrats betydligt under det sista året.
Grälen utmynnar nästan alltid i att jag ifrågasätter vårt äktenskap. Borde vi inte ge upp? Är vi rent korkade som envisas med att hålla ihop? Har alla motgångar deformerat oss och gjort oss oförmögna att bli föräldrar, allraminst adoptivföräldrar? O vägrar lyssna, han är övertygad om att vi hör ihop, och han blir arg och ledsen på mig när jag ifrågasätter.
Jag förstår honom. Samtidigt så känns det som om det är mitt ansvar att ifrågasätta. Nu innan det är för sent. För när vi har barn tillsammans så kan vi aldrig, aldrig skiljas. Det vore oförlåtligt att utsätta vårt adopterade barn för det. Jag skulle i alla fall inte kunna förlåta mig själv.
Jag har en kategorisk och nästintill oförsonlig inställning till skilsmässor innan barnen är vuxna. Visst förstår jag att man kan hamna i ett förtvivlat läge där skilsmässa är den enda utvägen, och där det är den lösning som alla parter, inklusive barnen, mår bäst av. Men det är ett svek och ett misslyckande, det kommer jag inte ifrån. I föräldraansvaret ingår att vårda relationen mellan föräldrarna. För har man barn tillsammans sitter man ihop för resten av livet, ohjälpligt. Skilsmässa eller inte.
Naturligtvis är detta oerhört provocerande, att jag som ännu inte ens har barn, uttalar mig lika tvärsäkert som den allra präktigaste debattör på adoptera.nu. Jag må vara barnlös, men jag minns mycket väl hur det var att vara barn, och känna sig utlämnad åt de vuxnas påhitt. Jag var fem när mina föräldrar skildes, och min pappa flyttade ut. Länge var jag arg på mamma, det var enkelt att vara, eftersom skilsmässan var på hennes initiativ. Senare insåg jag att livet är mer komplicerat än så. I vilket fall som helst har saknaden efter pappa gått som ett stråk genom mitt liv sedan dess.
Den saknaden ska inte mina barn behöva känna. Därför har jag nu så svårt att slappna av och våga språnget att adoptera tillsammans med O.
Jag har alltid känt mig ifrågasatt av uttalanden som att man måste ha kommit över sin sorg innan man är mogen att adoptera. Måste? Kommit över? Vem bestämmer, definierar och avgör det? Någonstans i Längtansbarnen står det att den som fortfarande sörjer och gråter över sin barnlöshet kanske inte är redo. På diskussionsforumet adoptera.nu kan man ofta läsa mer eller mindre tvärsäkra uttalanden om att man inte är mogen för adoption om man fortfarande blir avundsjuk på gravida, eller att man som adoptivförälder kan få problem om man inte bearbetat sorgen tillräckligt. På den mer extrema sidan av skalan finns de debattörer som slänger sig med termen ”infertilitetssyndromet”. Exakt hur detta syndrom definieras har jag inte begripit, men jag tror att det handlar om infertila kvinnor som för att kompensera sin egen oförmåga och otillräcklighet köper sig värnlösa barn från ekonomiskt förtryckta länder i tredje världen. Typ.
Tidigare tog jag illa vid mig av att läsa allt detta och kände mig sårad och rädd och absolut och totalt adoptionsomogen. Hur kunde jag ens tänka tanken, jag som stormat och gråtit och nästan låtit sorgen över min barnlöshet förgöra mig?
Men nu har jag landat och lugnat mig. Alla har olika sätt att förhålla sig till livet och att klara av det som händer en. Vem har rätt att säga att just mitt sätt är fel? Kanske är det just genom att sörja och gråta som jag bearbetar och når den eftersträvade mognaden? Kanske är det till och med så att detta kan göra mig till en bättre adoptivmamma? Jag är inte rädd för starka känslor, jag har dem själv. Jag vet hur det känns att vara förtvivlad, arg, bitter och maktlös och förbanna sitt öde. Jag vet att det lättar att gråta och skrika och sätta ord på det onda. Jag vet att det går över.
Ironiskt nog så har jag fast jag skriver dessa insiktsfulla och pretentiösa rader, nyss genomlevt några dagar med stora känslostormar när jag varit allt annat än lugn och mogen. O och jag grälar fortfarande en hel del, och grälen triggas nästan alltid av mig. Det är inte så att jag medvetet söker konflikt eller är grälsjuk, men när frustrationen över livets allmänna jävlighet övermannar mig så är jag inte lätt att leva med. O är heller inget helgon, även han är rättmätigt trött på vår situation, även om den har förbättrats betydligt under det sista året.
Grälen utmynnar nästan alltid i att jag ifrågasätter vårt äktenskap. Borde vi inte ge upp? Är vi rent korkade som envisas med att hålla ihop? Har alla motgångar deformerat oss och gjort oss oförmögna att bli föräldrar, allraminst adoptivföräldrar? O vägrar lyssna, han är övertygad om att vi hör ihop, och han blir arg och ledsen på mig när jag ifrågasätter.
Jag förstår honom. Samtidigt så känns det som om det är mitt ansvar att ifrågasätta. Nu innan det är för sent. För när vi har barn tillsammans så kan vi aldrig, aldrig skiljas. Det vore oförlåtligt att utsätta vårt adopterade barn för det. Jag skulle i alla fall inte kunna förlåta mig själv.
Jag har en kategorisk och nästintill oförsonlig inställning till skilsmässor innan barnen är vuxna. Visst förstår jag att man kan hamna i ett förtvivlat läge där skilsmässa är den enda utvägen, och där det är den lösning som alla parter, inklusive barnen, mår bäst av. Men det är ett svek och ett misslyckande, det kommer jag inte ifrån. I föräldraansvaret ingår att vårda relationen mellan föräldrarna. För har man barn tillsammans sitter man ihop för resten av livet, ohjälpligt. Skilsmässa eller inte.
Naturligtvis är detta oerhört provocerande, att jag som ännu inte ens har barn, uttalar mig lika tvärsäkert som den allra präktigaste debattör på adoptera.nu. Jag må vara barnlös, men jag minns mycket väl hur det var att vara barn, och känna sig utlämnad åt de vuxnas påhitt. Jag var fem när mina föräldrar skildes, och min pappa flyttade ut. Länge var jag arg på mamma, det var enkelt att vara, eftersom skilsmässan var på hennes initiativ. Senare insåg jag att livet är mer komplicerat än så. I vilket fall som helst har saknaden efter pappa gått som ett stråk genom mitt liv sedan dess.
Den saknaden ska inte mina barn behöva känna. Därför har jag nu så svårt att slappna av och våga språnget att adoptera tillsammans med O.
Normalkalla fötter
Ni har övertygat mig om att jag inte är tokig eller onormal. Tack för det! I teorin tycker jag också att tvivel snarast är en hälsosam reaktion som visar att man bearbetar det som händer och har hänt en, vilket förhoppningsvis utvecklar en. I praktiken är det dock lite svårare.
Jag har alltid känt mig ifrågasatt av uttalanden som att man måste ha kommit över sin sorg innan man är mogen att adoptera. Måste? Kommit över? Vem bestämmer, definierar och avgör det? Någonstans i Längtansbarnen står det att den som fortfarande sörjer och gråter över sin barnlöshet kanske inte är redo. På diskussionsforumet adoptera.nu kan man ofta läsa mer eller mindre tvärsäkra uttalanden om att man inte är mogen för adoption om man fortfarande blir avundsjuk på gravida, eller att man som adoptivförälder kan få problem om man inte bearbetat sorgen tillräckligt. På den mer extrema sidan av skalan finns de debattörer som slänger sig med termen ”infertilitetssyndromet”. Exakt hur detta syndrom definieras har jag inte begripit, men jag tror att det handlar om infertila kvinnor som för att kompensera sin egen oförmåga och otillräcklighet köper sig värnlösa barn från ekonomiskt förtryckta länder i tredje världen. Typ.
Tidigare tog jag illa vid mig av att läsa allt detta och kände mig sårad och rädd och absolut och totalt adoptionsomogen. Hur kunde jag ens tänka tanken, jag som stormat och gråtit och nästan låtit sorgen över min barnlöshet förgöra mig?
Men nu har jag landat och lugnat mig. Alla har olika sätt att förhålla sig till livet och att klara av det som händer en. Vem har rätt att säga att just mitt sätt är fel? Kanske är det just genom att sörja och gråta som jag bearbetar och når den eftersträvade mognaden? Kanske är det till och med så att detta kan göra mig till en bättre adoptivmamma? Jag är inte rädd för starka känslor, jag har dem själv. Jag vet hur det känns att vara förtvivlad, arg, bitter och maktlös och förbanna sitt öde. Jag vet att det lättar att gråta och skrika och sätta ord på det onda. Jag vet att det går över.
Ironiskt nog så har jag fast jag skriver dessa insiktsfulla och pretentiösa rader, nyss genomlevt några dagar med stora känslostormar när jag varit allt annat än lugn och mogen. O och jag grälar fortfarande en hel del, och grälen triggas nästan alltid av mig. Det är inte så att jag medvetet söker konflikt eller är grälsjuk, men när frustrationen över livets allmänna jävlighet övermannar mig så är jag inte lätt att leva med. O är heller inget helgon, även han är rättmätigt trött på vår situation, även om den har förbättrats betydligt under det sista året.
Grälen utmynnar nästan alltid i att jag ifrågasätter vårt äktenskap. Borde vi inte ge upp? Är vi rent korkade som envisas med att hålla ihop? Har alla motgångar deformerat oss och gjort oss oförmögna att bli föräldrar, allraminst adoptivföräldrar? O vägrar lyssna, han är övertygad om att vi hör ihop, och han blir arg och ledsen på mig när jag ifrågasätter.
Jag förstår honom. Samtidigt så känns det som om det är mitt ansvar att ifrågasätta. Nu innan det är för sent. För när vi har barn tillsammans så kan vi aldrig, aldrig skiljas. Det vore oförlåtligt att utsätta vårt adopterade barn för det. Jag skulle i alla fall inte kunna förlåta mig själv.
Jag har en kategorisk och nästintill oförsonlig inställning till skilsmässor innan barnen är vuxna. Visst förstår jag att man kan hamna i ett förtvivlat läge där skilsmässa är den enda utvägen, och där det är den lösning som alla parter, inklusive barnen, mår bäst av. Men det är ett svek och ett misslyckande, det kommer jag inte ifrån. I föräldraansvaret ingår att vårda relationen mellan föräldrarna. För har man barn tillsammans sitter man ihop för resten av livet, ohjälpligt. Skilsmässa eller inte.
Naturligtvis är detta oerhört provocerande, att jag som ännu inte ens har barn, uttalar mig lika tvärsäkert som den allra präktigaste debattör på adoptera.nu. Jag må vara barnlös, men jag minns mycket väl hur det var att vara barn, och känna sig utlämnad åt de vuxnas påhitt. Jag var fem när mina föräldrar skildes, och min pappa flyttade ut. Länge var jag arg på mamma, det var enkelt att vara, eftersom skilsmässan var på hennes initiativ. Senare insåg jag att livet är mer komplicerat än så. I vilket fall som helst har saknaden efter pappa gått som ett stråk genom mitt liv sedan dess.
Den saknaden ska inte mina barn behöva känna. Därför har jag nu så svårt att slappna av och våga språnget att adoptera tillsammans med O.
Jag har alltid känt mig ifrågasatt av uttalanden som att man måste ha kommit över sin sorg innan man är mogen att adoptera. Måste? Kommit över? Vem bestämmer, definierar och avgör det? Någonstans i Längtansbarnen står det att den som fortfarande sörjer och gråter över sin barnlöshet kanske inte är redo. På diskussionsforumet adoptera.nu kan man ofta läsa mer eller mindre tvärsäkra uttalanden om att man inte är mogen för adoption om man fortfarande blir avundsjuk på gravida, eller att man som adoptivförälder kan få problem om man inte bearbetat sorgen tillräckligt. På den mer extrema sidan av skalan finns de debattörer som slänger sig med termen ”infertilitetssyndromet”. Exakt hur detta syndrom definieras har jag inte begripit, men jag tror att det handlar om infertila kvinnor som för att kompensera sin egen oförmåga och otillräcklighet köper sig värnlösa barn från ekonomiskt förtryckta länder i tredje världen. Typ.
Tidigare tog jag illa vid mig av att läsa allt detta och kände mig sårad och rädd och absolut och totalt adoptionsomogen. Hur kunde jag ens tänka tanken, jag som stormat och gråtit och nästan låtit sorgen över min barnlöshet förgöra mig?
Men nu har jag landat och lugnat mig. Alla har olika sätt att förhålla sig till livet och att klara av det som händer en. Vem har rätt att säga att just mitt sätt är fel? Kanske är det just genom att sörja och gråta som jag bearbetar och når den eftersträvade mognaden? Kanske är det till och med så att detta kan göra mig till en bättre adoptivmamma? Jag är inte rädd för starka känslor, jag har dem själv. Jag vet hur det känns att vara förtvivlad, arg, bitter och maktlös och förbanna sitt öde. Jag vet att det lättar att gråta och skrika och sätta ord på det onda. Jag vet att det går över.
Ironiskt nog så har jag fast jag skriver dessa insiktsfulla och pretentiösa rader, nyss genomlevt några dagar med stora känslostormar när jag varit allt annat än lugn och mogen. O och jag grälar fortfarande en hel del, och grälen triggas nästan alltid av mig. Det är inte så att jag medvetet söker konflikt eller är grälsjuk, men när frustrationen över livets allmänna jävlighet övermannar mig så är jag inte lätt att leva med. O är heller inget helgon, även han är rättmätigt trött på vår situation, även om den har förbättrats betydligt under det sista året.
Grälen utmynnar nästan alltid i att jag ifrågasätter vårt äktenskap. Borde vi inte ge upp? Är vi rent korkade som envisas med att hålla ihop? Har alla motgångar deformerat oss och gjort oss oförmögna att bli föräldrar, allraminst adoptivföräldrar? O vägrar lyssna, han är övertygad om att vi hör ihop, och han blir arg och ledsen på mig när jag ifrågasätter.
Jag förstår honom. Samtidigt så känns det som om det är mitt ansvar att ifrågasätta. Nu innan det är för sent. För när vi har barn tillsammans så kan vi aldrig, aldrig skiljas. Det vore oförlåtligt att utsätta vårt adopterade barn för det. Jag skulle i alla fall inte kunna förlåta mig själv.
Jag har en kategorisk och nästintill oförsonlig inställning till skilsmässor innan barnen är vuxna. Visst förstår jag att man kan hamna i ett förtvivlat läge där skilsmässa är den enda utvägen, och där det är den lösning som alla parter, inklusive barnen, mår bäst av. Men det är ett svek och ett misslyckande, det kommer jag inte ifrån. I föräldraansvaret ingår att vårda relationen mellan föräldrarna. För har man barn tillsammans sitter man ihop för resten av livet, ohjälpligt. Skilsmässa eller inte.
Naturligtvis är detta oerhört provocerande, att jag som ännu inte ens har barn, uttalar mig lika tvärsäkert som den allra präktigaste debattör på adoptera.nu. Jag må vara barnlös, men jag minns mycket väl hur det var att vara barn, och känna sig utlämnad åt de vuxnas påhitt. Jag var fem när mina föräldrar skildes, och min pappa flyttade ut. Länge var jag arg på mamma, det var enkelt att vara, eftersom skilsmässan var på hennes initiativ. Senare insåg jag att livet är mer komplicerat än så. I vilket fall som helst har saknaden efter pappa gått som ett stråk genom mitt liv sedan dess.
Den saknaden ska inte mina barn behöva känna. Därför har jag nu så svårt att slappna av och våga språnget att adoptera tillsammans med O.
2005-12-26
Uppdrag jul utfört
Julen är över tack och lov. Jag har på annan plats (se arkivet för oktober 2004) skrivit om de senaste årens jular. Jular och födelsedagar har inte varit roliga sedan jag började längta efter barn, de visar på ett plågsamt tydligt sätt hur tiden går och jag blir äldre utan att det händer något.
Den här julen har dock varit okej. Svärmor har besökt oss i några dagar, och pappa var här på julafton. Vi höll matlagande och julklappar på en rimlig nivå.
Ändå är jag lite vemodig ikväll. Fast jag vet att vi väntar på barn och nu faktiskt är närmare än vi någonsin varit, känns en tillvaro som mamma nästan ouppnåelig. Ibland är jag rentav rädd för att ta steget och adoptera. Tänk om det inte blir bra? Tänk om vi inte klarar av det? O och jag är fortfarande så lättstötta, lättsårade och sköra. Inte ens svärmors närvaro hindrade oss att gräla idag.
Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka fullständigt osannolika tankar. Älskar jag O? Vill jag binda mig till honom för resten av livet? Vill jag verkligen ha barn? Vet jag vad det innebär eller lever jag i en rosa drömvärld? Vill jag kanske i själva verket vara singel igen, köpa mig en bostadsrätt med utsikt över Vasaparken, jobba långa dagar och ta ett glas vin på krogen varje kväll?
Är det detta jag innerst inne vill, har jag nu i många år suggererat mig själv att tro att jag vill ha barn, kanske just för att jag inte kunde? Eller är de här tankarna en naturlig reaktion på att det äntligen börjar hända något? Eller är jag i själva verket inte riktigt klok?
Jag vet inte. Men imorgon har O och jag en ledig dag för bara oss själva. Vi ska åka skidor eller gå på mellandagsrea eller kanske göra båda delarna. Förhoppningsvis blir jag lite lugnare av en trevlig dag på tu man hand.
Den här julen har dock varit okej. Svärmor har besökt oss i några dagar, och pappa var här på julafton. Vi höll matlagande och julklappar på en rimlig nivå.
Ändå är jag lite vemodig ikväll. Fast jag vet att vi väntar på barn och nu faktiskt är närmare än vi någonsin varit, känns en tillvaro som mamma nästan ouppnåelig. Ibland är jag rentav rädd för att ta steget och adoptera. Tänk om det inte blir bra? Tänk om vi inte klarar av det? O och jag är fortfarande så lättstötta, lättsårade och sköra. Inte ens svärmors närvaro hindrade oss att gräla idag.
Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka fullständigt osannolika tankar. Älskar jag O? Vill jag binda mig till honom för resten av livet? Vill jag verkligen ha barn? Vet jag vad det innebär eller lever jag i en rosa drömvärld? Vill jag kanske i själva verket vara singel igen, köpa mig en bostadsrätt med utsikt över Vasaparken, jobba långa dagar och ta ett glas vin på krogen varje kväll?
Är det detta jag innerst inne vill, har jag nu i många år suggererat mig själv att tro att jag vill ha barn, kanske just för att jag inte kunde? Eller är de här tankarna en naturlig reaktion på att det äntligen börjar hända något? Eller är jag i själva verket inte riktigt klok?
Jag vet inte. Men imorgon har O och jag en ledig dag för bara oss själva. Vi ska åka skidor eller gå på mellandagsrea eller kanske göra båda delarna. Förhoppningsvis blir jag lite lugnare av en trevlig dag på tu man hand.
Uppdrag jul utfört
Julen är över tack och lov. Jag har på annan plats (se arkivet för oktober 2004) skrivit om de senaste årens jular. Jular och födelsedagar har inte varit roliga sedan jag började längta efter barn, de visar på ett plågsamt tydligt sätt hur tiden går och jag blir äldre utan att det händer något.
Den här julen har dock varit okej. Svärmor har besökt oss i några dagar, och pappa var här på julafton. Vi höll matlagande och julklappar på en rimlig nivå.
Ändå är jag lite vemodig ikväll. Fast jag vet att vi väntar på barn och nu faktiskt är närmare än vi någonsin varit, känns en tillvaro som mamma nästan ouppnåelig. Ibland är jag rentav rädd för att ta steget och adoptera. Tänk om det inte blir bra? Tänk om vi inte klarar av det? O och jag är fortfarande så lättstötta, lättsårade och sköra. Inte ens svärmors närvaro hindrade oss att gräla idag.
Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka fullständigt osannolika tankar. Älskar jag O? Vill jag binda mig till honom för resten av livet? Vill jag verkligen ha barn? Vet jag vad det innebär eller lever jag i en rosa drömvärld? Vill jag kanske i själva verket vara singel igen, köpa mig en bostadsrätt med utsikt över Vasaparken, jobba långa dagar och ta ett glas vin på krogen varje kväll?
Är det detta jag innerst inne vill, har jag nu i många år suggererat mig själv att tro att jag vill ha barn, kanske just för att jag inte kunde? Eller är de här tankarna en naturlig reaktion på att det äntligen börjar hända något? Eller är jag i själva verket inte riktigt klok?
Jag vet inte. Men imorgon har O och jag en ledig dag för bara oss själva. Vi ska åka skidor eller gå på mellandagsrea eller kanske göra båda delarna. Förhoppningsvis blir jag lite lugnare av en trevlig dag på tu man hand.
Den här julen har dock varit okej. Svärmor har besökt oss i några dagar, och pappa var här på julafton. Vi höll matlagande och julklappar på en rimlig nivå.
Ändå är jag lite vemodig ikväll. Fast jag vet att vi väntar på barn och nu faktiskt är närmare än vi någonsin varit, känns en tillvaro som mamma nästan ouppnåelig. Ibland är jag rentav rädd för att ta steget och adoptera. Tänk om det inte blir bra? Tänk om vi inte klarar av det? O och jag är fortfarande så lättstötta, lättsårade och sköra. Inte ens svärmors närvaro hindrade oss att gräla idag.
Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka fullständigt osannolika tankar. Älskar jag O? Vill jag binda mig till honom för resten av livet? Vill jag verkligen ha barn? Vet jag vad det innebär eller lever jag i en rosa drömvärld? Vill jag kanske i själva verket vara singel igen, köpa mig en bostadsrätt med utsikt över Vasaparken, jobba långa dagar och ta ett glas vin på krogen varje kväll?
Är det detta jag innerst inne vill, har jag nu i många år suggererat mig själv att tro att jag vill ha barn, kanske just för att jag inte kunde? Eller är de här tankarna en naturlig reaktion på att det äntligen börjar hända något? Eller är jag i själva verket inte riktigt klok?
Jag vet inte. Men imorgon har O och jag en ledig dag för bara oss själva. Vi ska åka skidor eller gå på mellandagsrea eller kanske göra båda delarna. Förhoppningsvis blir jag lite lugnare av en trevlig dag på tu man hand.
2005-12-22
Mammauppdatering
Under den gångna helgen fick jag besök av mamma och åldrig styvfar, de kom för att vara med på min julkonsert med kören. Styvfar och jag har alltid haft ett svalt förhållande, men en av de få saker vi har kunnat mötas i har varit musik. Han har lärt mig att sjunga. Kanske har det varit hans valhänta sätt att uttrycka sin kärlek till mig.
Mamma och jag kunde reparera vår relation något under besöket. Inte så att vi pratade om våra gräl, inte alls. Det hade inte lett någon vart. Istället handlade vi, lagade mat och tittade på tv tillsammans. Mamma förvånade mig med att på egen hand leta på adoptionsböcker i min bokhylla och läsa hela tre stycken: Hitta hem, Längtansbarnen och Linnea från Yujiang (den intresserade läsaren hittar recensioner av dem alla under länken Böcker). Hon läste och kommenterade, och jag svarade. Det blev intressanta samtal, och igen blev jag förvånad över hur lugn och vettig hon var.
Med mamma är det två villkor som måste vara uppfyllda. Man måste ha fångat hennes uppmärksamhet och intresse. Hon är annars väldigt bra på att bara låtsas lyssna och i själva verket tänka på något annat. Hon är också mycket styrd av sina känslor, känslor som hon själv är den sista att begripa sig på. Jag har många gånger frågat mig hur en person som är så duktig (ibland!) på att förstå sig på andras känsloliv har så otroligt dålig koll på sitt eget.
Men när hon är uppmärksam och hennes omdöme inte är fördunklat av ångest och dåligt samvete, är hon faktiskt väldigt klok och resonabel, och framför allt empatisk. Hon blir en bra mormor, det har jag visserligen aldrig betvivlat, men nu tror jag dessutom att hon blir en bra mormor till ett adopterat barn.
Bitterljuvt igenkännande
På lördagkvällen såg vi filmen Hemligheter och lögner på TV. Jag har sett den förut och tyckt den var bra, men det var länge sedan. Nu tyckte jag att den var ett mästerverk. Andra filmer som behandlar barnlöshet eller adoption har jag tyckt ganska illa om, de är oftast flåshurtiga och okänsliga.
Som förstås av titeln handlar filmen om hemligheter och lögner i en familjekonstellation. En av dessa hemligheter är att ett par inte kan få barn. Det avslöjas med viss dramatik mot slutet, men den uppmärksamme tittaren förstår det på ett tidigt stadium. Dialogen mellan man och hustru är lysande. Inget sägs rent ut, men man förstår snabbt att de inte är lyckliga, och sakta sjunker det in varför. Det ofödda, ofådda barnet finns hos dem hela tiden, de talar aldrig om det, men det finns där. De har gett upp hoppet, men sorgen och bitterheten finns kvar, och blir desto större genom att de aldrig når förlösning.
Skildringen av detta par fick mig att undra över alla andra par över hela världen och genom alla tidsåldrar som har upplevt samma sak. De som inte har haft några möjligheter. Medicinsk behandling har bara funnits i några decennier, och bara för dem som har pengar. Adoption är visserligen en uråldrig företeelse, men även det kostar pengar, och kan vara omöjligt av sociala skäl. Finns det inga möjligheter lever man på hoppet tills det tar slut, sedan stelnar man och lever vidare, fast livet går en förbi. Kanske når man till sist försoning med sitt öde.
De måste vara många, dessa mina systrar och bröder. Vem berättar deras historia? Vem minns deras lidande? Vem formulerar deras känslor?
Själv känner jag fortfarande en stor sorg men också en tacksamhet över att tillhöra de som kan få barn, om än inte på det sätt jag hade tänkt från början.
Mamma och jag kunde reparera vår relation något under besöket. Inte så att vi pratade om våra gräl, inte alls. Det hade inte lett någon vart. Istället handlade vi, lagade mat och tittade på tv tillsammans. Mamma förvånade mig med att på egen hand leta på adoptionsböcker i min bokhylla och läsa hela tre stycken: Hitta hem, Längtansbarnen och Linnea från Yujiang (den intresserade läsaren hittar recensioner av dem alla under länken Böcker). Hon läste och kommenterade, och jag svarade. Det blev intressanta samtal, och igen blev jag förvånad över hur lugn och vettig hon var.
Med mamma är det två villkor som måste vara uppfyllda. Man måste ha fångat hennes uppmärksamhet och intresse. Hon är annars väldigt bra på att bara låtsas lyssna och i själva verket tänka på något annat. Hon är också mycket styrd av sina känslor, känslor som hon själv är den sista att begripa sig på. Jag har många gånger frågat mig hur en person som är så duktig (ibland!) på att förstå sig på andras känsloliv har så otroligt dålig koll på sitt eget.
Men när hon är uppmärksam och hennes omdöme inte är fördunklat av ångest och dåligt samvete, är hon faktiskt väldigt klok och resonabel, och framför allt empatisk. Hon blir en bra mormor, det har jag visserligen aldrig betvivlat, men nu tror jag dessutom att hon blir en bra mormor till ett adopterat barn.
Bitterljuvt igenkännande
På lördagkvällen såg vi filmen Hemligheter och lögner på TV. Jag har sett den förut och tyckt den var bra, men det var länge sedan. Nu tyckte jag att den var ett mästerverk. Andra filmer som behandlar barnlöshet eller adoption har jag tyckt ganska illa om, de är oftast flåshurtiga och okänsliga.
Som förstås av titeln handlar filmen om hemligheter och lögner i en familjekonstellation. En av dessa hemligheter är att ett par inte kan få barn. Det avslöjas med viss dramatik mot slutet, men den uppmärksamme tittaren förstår det på ett tidigt stadium. Dialogen mellan man och hustru är lysande. Inget sägs rent ut, men man förstår snabbt att de inte är lyckliga, och sakta sjunker det in varför. Det ofödda, ofådda barnet finns hos dem hela tiden, de talar aldrig om det, men det finns där. De har gett upp hoppet, men sorgen och bitterheten finns kvar, och blir desto större genom att de aldrig når förlösning.
Skildringen av detta par fick mig att undra över alla andra par över hela världen och genom alla tidsåldrar som har upplevt samma sak. De som inte har haft några möjligheter. Medicinsk behandling har bara funnits i några decennier, och bara för dem som har pengar. Adoption är visserligen en uråldrig företeelse, men även det kostar pengar, och kan vara omöjligt av sociala skäl. Finns det inga möjligheter lever man på hoppet tills det tar slut, sedan stelnar man och lever vidare, fast livet går en förbi. Kanske når man till sist försoning med sitt öde.
De måste vara många, dessa mina systrar och bröder. Vem berättar deras historia? Vem minns deras lidande? Vem formulerar deras känslor?
Själv känner jag fortfarande en stor sorg men också en tacksamhet över att tillhöra de som kan få barn, om än inte på det sätt jag hade tänkt från början.
Mammauppdatering
Under den gångna helgen fick jag besök av mamma och åldrig styvfar, de kom för att vara med på min julkonsert med kören. Styvfar och jag har alltid haft ett svalt förhållande, men en av de få saker vi har kunnat mötas i har varit musik. Han har lärt mig att sjunga. Kanske har det varit hans valhänta sätt att uttrycka sin kärlek till mig.
Mamma och jag kunde reparera vår relation något under besöket. Inte så att vi pratade om våra gräl, inte alls. Det hade inte lett någon vart. Istället handlade vi, lagade mat och tittade på tv tillsammans. Mamma förvånade mig med att på egen hand leta på adoptionsböcker i min bokhylla och läsa hela tre stycken: Hitta hem, Längtansbarnen och Linnea från Yujiang (den intresserade läsaren hittar recensioner av dem alla under länken Böcker). Hon läste och kommenterade, och jag svarade. Det blev intressanta samtal, och igen blev jag förvånad över hur lugn och vettig hon var.
Med mamma är det två villkor som måste vara uppfyllda. Man måste ha fångat hennes uppmärksamhet och intresse. Hon är annars väldigt bra på att bara låtsas lyssna och i själva verket tänka på något annat. Hon är också mycket styrd av sina känslor, känslor som hon själv är den sista att begripa sig på. Jag har många gånger frågat mig hur en person som är så duktig (ibland!) på att förstå sig på andras känsloliv har så otroligt dålig koll på sitt eget.
Men när hon är uppmärksam och hennes omdöme inte är fördunklat av ångest och dåligt samvete, är hon faktiskt väldigt klok och resonabel, och framför allt empatisk. Hon blir en bra mormor, det har jag visserligen aldrig betvivlat, men nu tror jag dessutom att hon blir en bra mormor till ett adopterat barn.
Bitterljuvt igenkännande
På lördagkvällen såg vi filmen Hemligheter och lögner på TV. Jag har sett den förut och tyckt den var bra, men det var länge sedan. Nu tyckte jag att den var ett mästerverk. Andra filmer som behandlar barnlöshet eller adoption har jag tyckt ganska illa om, de är oftast flåshurtiga och okänsliga.
Som förstås av titeln handlar filmen om hemligheter och lögner i en familjekonstellation. En av dessa hemligheter är att ett par inte kan få barn. Det avslöjas med viss dramatik mot slutet, men den uppmärksamme tittaren förstår det på ett tidigt stadium. Dialogen mellan man och hustru är lysande. Inget sägs rent ut, men man förstår snabbt att de inte är lyckliga, och sakta sjunker det in varför. Det ofödda, ofådda barnet finns hos dem hela tiden, de talar aldrig om det, men det finns där. De har gett upp hoppet, men sorgen och bitterheten finns kvar, och blir desto större genom att de aldrig når förlösning.
Skildringen av detta par fick mig att undra över alla andra par över hela världen och genom alla tidsåldrar som har upplevt samma sak. De som inte har haft några möjligheter. Medicinsk behandling har bara funnits i några decennier, och bara för dem som har pengar. Adoption är visserligen en uråldrig företeelse, men även det kostar pengar, och kan vara omöjligt av sociala skäl. Finns det inga möjligheter lever man på hoppet tills det tar slut, sedan stelnar man och lever vidare, fast livet går en förbi. Kanske når man till sist försoning med sitt öde.
De måste vara många, dessa mina systrar och bröder. Vem berättar deras historia? Vem minns deras lidande? Vem formulerar deras känslor?
Själv känner jag fortfarande en stor sorg men också en tacksamhet över att tillhöra de som kan få barn, om än inte på det sätt jag hade tänkt från början.
Mamma och jag kunde reparera vår relation något under besöket. Inte så att vi pratade om våra gräl, inte alls. Det hade inte lett någon vart. Istället handlade vi, lagade mat och tittade på tv tillsammans. Mamma förvånade mig med att på egen hand leta på adoptionsböcker i min bokhylla och läsa hela tre stycken: Hitta hem, Längtansbarnen och Linnea från Yujiang (den intresserade läsaren hittar recensioner av dem alla under länken Böcker). Hon läste och kommenterade, och jag svarade. Det blev intressanta samtal, och igen blev jag förvånad över hur lugn och vettig hon var.
Med mamma är det två villkor som måste vara uppfyllda. Man måste ha fångat hennes uppmärksamhet och intresse. Hon är annars väldigt bra på att bara låtsas lyssna och i själva verket tänka på något annat. Hon är också mycket styrd av sina känslor, känslor som hon själv är den sista att begripa sig på. Jag har många gånger frågat mig hur en person som är så duktig (ibland!) på att förstå sig på andras känsloliv har så otroligt dålig koll på sitt eget.
Men när hon är uppmärksam och hennes omdöme inte är fördunklat av ångest och dåligt samvete, är hon faktiskt väldigt klok och resonabel, och framför allt empatisk. Hon blir en bra mormor, det har jag visserligen aldrig betvivlat, men nu tror jag dessutom att hon blir en bra mormor till ett adopterat barn.
Bitterljuvt igenkännande
På lördagkvällen såg vi filmen Hemligheter och lögner på TV. Jag har sett den förut och tyckt den var bra, men det var länge sedan. Nu tyckte jag att den var ett mästerverk. Andra filmer som behandlar barnlöshet eller adoption har jag tyckt ganska illa om, de är oftast flåshurtiga och okänsliga.
Som förstås av titeln handlar filmen om hemligheter och lögner i en familjekonstellation. En av dessa hemligheter är att ett par inte kan få barn. Det avslöjas med viss dramatik mot slutet, men den uppmärksamme tittaren förstår det på ett tidigt stadium. Dialogen mellan man och hustru är lysande. Inget sägs rent ut, men man förstår snabbt att de inte är lyckliga, och sakta sjunker det in varför. Det ofödda, ofådda barnet finns hos dem hela tiden, de talar aldrig om det, men det finns där. De har gett upp hoppet, men sorgen och bitterheten finns kvar, och blir desto större genom att de aldrig når förlösning.
Skildringen av detta par fick mig att undra över alla andra par över hela världen och genom alla tidsåldrar som har upplevt samma sak. De som inte har haft några möjligheter. Medicinsk behandling har bara funnits i några decennier, och bara för dem som har pengar. Adoption är visserligen en uråldrig företeelse, men även det kostar pengar, och kan vara omöjligt av sociala skäl. Finns det inga möjligheter lever man på hoppet tills det tar slut, sedan stelnar man och lever vidare, fast livet går en förbi. Kanske når man till sist försoning med sitt öde.
De måste vara många, dessa mina systrar och bröder. Vem berättar deras historia? Vem minns deras lidande? Vem formulerar deras känslor?
Själv känner jag fortfarande en stor sorg men också en tacksamhet över att tillhöra de som kan få barn, om än inte på det sätt jag hade tänkt från början.
2005-12-19
Idag för 22 år och en dag sedan
.. var jag en rädd trettonåring som dagen därpå skulle genomgå en stor ryggoperation. Jag somnade ensam på sjukhuset, mamma orkade inte vara hos mig. Pappa som bodde i en annan stad kom resande först på operationsdagen, så de satt båda hos mig när jag vaknade ur narkosen.
Smärtan jag kände då och de närmaste dygnen efteråt var obeskrivlig. Efteråt har jag alltid tänkt att det som alla pratar om, att föda barn, omöjligt kan vara värre. Det är en underlig tanke att jag aldrig kommer att få reda på det nu.
Som vuxen har jag förstås undrat vad i helvete mina föräldrar sysslade med. Då, när jag var en brådmogen trettonåring, accepterade jag att de inte var hos mig den kvällen. Idag, när jag själv är uppfylld av tanken att bli mamma, vet jag att jag aldrig hade lämnat mitt barn ensam en enda sekund under sådana omständigheter.
Men jag är inte arg på mina föräldrar. Pappa var omogen och obetänksam. När han fick klart för sig hur ont jag hade och hur viktigt det var att någon var hos mig, sov han i mitt rum under återstoden av min sjukhusvistelse. Mamma var uppfylld av sin egen ångest, som hon inte klarade av att hantera. Som barn låg hon ofta och länge på sjukhus, vilket satte djupa spår hos henne.
Allt gick bra, och mindre än ett år efter operationen var jag fullständigt återställd. Det enda spår jag bär är ett prydligt ärr som löper längs halva ryggraden. Det har varit en skön vetskap att ha, att jag kommer igenom svåra upplevelser, låt vara med ärr.
Det var dagens minnesord. Nu över till nutiden!
Vi har nästan bestämt oss!
Det lutar åt att det blir Korea. Jag pratade med AC (ny, ännu bättre tant!) flera gånger i förra veckan. För det första verkar det som att Korea accepterar mitt sköldkörtelfel (som ju egentligen inte är ett fel, utan snarare ett tecken på att jag kanske utvecklar sköldkörtelsjukdom i framtiden). För det andra måste både O och jag slanka till oss lite. Korea ställer krav på blivande adoptivföräldrars vikt, vilket de gör förbannat rätt i. Övervikt är ju trots allt hälsofarligt i längden, och det är egentligen inte så konstigt att de kräver de bästa och friskaste tänkbara föräldrar till de barn de adopterar bort.
Vi fick också frågan om vi kunde tänka oss att bli tillfrågade om barn med lättare handikapp. Det hade vi redan svarat att vi kunde, men AC ville fråga än en gång. Kan vi det så kan nämligen andra länder komma ifråga, som Colombia till exempel. Men då går det fort, och AC-tanten ville veta när vi tidigast kunde tänka oss att resa. Februari?
O och jag konfererade, vi insåg båda att vi inte vill ha frågan just nu. För hur ska vi kunna tacka nej till ett barn när vi får veta att det finns och kan bli vårt? Det måste vara oerhört svårt. Vi undrade rent av om det inte fanns ett särskilt barn som vår AC-tant tänkte på när hon frågade. Eller så inbillade vi oss.
I alla fall bestämde vi oss för att juni är det tidigaste vi kan tänka oss. Vi flyttar i slutet av april, och sedan behöver vi en månad på oss att komma i ordning. Sedan är vi redo, så redo man någonsin kan bli.
Det känns fullständigt verklighetsfrämmande och absurt att vi ska bli föräldrar. I åratal har jag pratat om det, drömt om det. Jag läste de första adoptionsböckerna redan 2001. Nu när vi börjar närma oss kan jag inte tro det. Det är alldeles för teoretiskt. Jag sörjer inte över att inte vara gravid (bara litelite), men jag skulle behöva lite illamående och bröstspänningar och fosterrörelser för att fatta vad som pågår. Och framför allt skulle jag behöva ett datum för BF - det magiska Beräknad Förlossning - att se fram emot och försöka relatera till. Bioföräldrar har i alla fall förmånen att de vet ungefär - på några veckor när - när ungen kommer. Och inte påverkas de av att Kina öppnar för Tyskland som adoptionsland, eller fågelinfluensans härjningar, eller att Bolivia väljer en ny president. Men min barnaväntan ska hela världen vara med och påverka.
Smärtan jag kände då och de närmaste dygnen efteråt var obeskrivlig. Efteråt har jag alltid tänkt att det som alla pratar om, att föda barn, omöjligt kan vara värre. Det är en underlig tanke att jag aldrig kommer att få reda på det nu.
Som vuxen har jag förstås undrat vad i helvete mina föräldrar sysslade med. Då, när jag var en brådmogen trettonåring, accepterade jag att de inte var hos mig den kvällen. Idag, när jag själv är uppfylld av tanken att bli mamma, vet jag att jag aldrig hade lämnat mitt barn ensam en enda sekund under sådana omständigheter.
Men jag är inte arg på mina föräldrar. Pappa var omogen och obetänksam. När han fick klart för sig hur ont jag hade och hur viktigt det var att någon var hos mig, sov han i mitt rum under återstoden av min sjukhusvistelse. Mamma var uppfylld av sin egen ångest, som hon inte klarade av att hantera. Som barn låg hon ofta och länge på sjukhus, vilket satte djupa spår hos henne.
Allt gick bra, och mindre än ett år efter operationen var jag fullständigt återställd. Det enda spår jag bär är ett prydligt ärr som löper längs halva ryggraden. Det har varit en skön vetskap att ha, att jag kommer igenom svåra upplevelser, låt vara med ärr.
Det var dagens minnesord. Nu över till nutiden!
Vi har nästan bestämt oss!
Det lutar åt att det blir Korea. Jag pratade med AC (ny, ännu bättre tant!) flera gånger i förra veckan. För det första verkar det som att Korea accepterar mitt sköldkörtelfel (som ju egentligen inte är ett fel, utan snarare ett tecken på att jag kanske utvecklar sköldkörtelsjukdom i framtiden). För det andra måste både O och jag slanka till oss lite. Korea ställer krav på blivande adoptivföräldrars vikt, vilket de gör förbannat rätt i. Övervikt är ju trots allt hälsofarligt i längden, och det är egentligen inte så konstigt att de kräver de bästa och friskaste tänkbara föräldrar till de barn de adopterar bort.
Vi fick också frågan om vi kunde tänka oss att bli tillfrågade om barn med lättare handikapp. Det hade vi redan svarat att vi kunde, men AC ville fråga än en gång. Kan vi det så kan nämligen andra länder komma ifråga, som Colombia till exempel. Men då går det fort, och AC-tanten ville veta när vi tidigast kunde tänka oss att resa. Februari?
O och jag konfererade, vi insåg båda att vi inte vill ha frågan just nu. För hur ska vi kunna tacka nej till ett barn när vi får veta att det finns och kan bli vårt? Det måste vara oerhört svårt. Vi undrade rent av om det inte fanns ett särskilt barn som vår AC-tant tänkte på när hon frågade. Eller så inbillade vi oss.
I alla fall bestämde vi oss för att juni är det tidigaste vi kan tänka oss. Vi flyttar i slutet av april, och sedan behöver vi en månad på oss att komma i ordning. Sedan är vi redo, så redo man någonsin kan bli.
Det känns fullständigt verklighetsfrämmande och absurt att vi ska bli föräldrar. I åratal har jag pratat om det, drömt om det. Jag läste de första adoptionsböckerna redan 2001. Nu när vi börjar närma oss kan jag inte tro det. Det är alldeles för teoretiskt. Jag sörjer inte över att inte vara gravid (bara litelite), men jag skulle behöva lite illamående och bröstspänningar och fosterrörelser för att fatta vad som pågår. Och framför allt skulle jag behöva ett datum för BF - det magiska Beräknad Förlossning - att se fram emot och försöka relatera till. Bioföräldrar har i alla fall förmånen att de vet ungefär - på några veckor när - när ungen kommer. Och inte påverkas de av att Kina öppnar för Tyskland som adoptionsland, eller fågelinfluensans härjningar, eller att Bolivia väljer en ny president. Men min barnaväntan ska hela världen vara med och påverka.
Idag för 22 år och en dag sedan
.. var jag en rädd trettonåring som dagen därpå skulle genomgå en stor ryggoperation. Jag somnade ensam på sjukhuset, mamma orkade inte vara hos mig. Pappa som bodde i en annan stad kom resande först på operationsdagen, så de satt båda hos mig när jag vaknade ur narkosen.
Smärtan jag kände då och de närmaste dygnen efteråt var obeskrivlig. Efteråt har jag alltid tänkt att det som alla pratar om, att föda barn, omöjligt kan vara värre. Det är en underlig tanke att jag aldrig kommer att få reda på det nu.
Som vuxen har jag förstås undrat vad i helvete mina föräldrar sysslade med. Då, när jag var en brådmogen trettonåring, accepterade jag att de inte var hos mig den kvällen. Idag, när jag själv är uppfylld av tanken att bli mamma, vet jag att jag aldrig hade lämnat mitt barn ensam en enda sekund under sådana omständigheter.
Men jag är inte arg på mina föräldrar. Pappa var omogen och obetänksam. När han fick klart för sig hur ont jag hade och hur viktigt det var att någon var hos mig, sov han i mitt rum under återstoden av min sjukhusvistelse. Mamma var uppfylld av sin egen ångest, som hon inte klarade av att hantera. Som barn låg hon ofta och länge på sjukhus, vilket satte djupa spår hos henne.
Allt gick bra, och mindre än ett år efter operationen var jag fullständigt återställd. Det enda spår jag bär är ett prydligt ärr som löper längs halva ryggraden. Det har varit en skön vetskap att ha, att jag kommer igenom svåra upplevelser, låt vara med ärr.
Det var dagens minnesord. Nu över till nutiden!
Vi har nästan bestämt oss!
Det lutar åt att det blir Korea. Jag pratade med AC (ny, ännu bättre tant!) flera gånger i förra veckan. För det första verkar det som att Korea accepterar mitt sköldkörtelfel (som ju egentligen inte är ett fel, utan snarare ett tecken på att jag kanske utvecklar sköldkörtelsjukdom i framtiden). För det andra måste både O och jag slanka till oss lite. Korea ställer krav på blivande adoptivföräldrars vikt, vilket de gör förbannat rätt i. Övervikt är ju trots allt hälsofarligt i längden, och det är egentligen inte så konstigt att de kräver de bästa och friskaste tänkbara föräldrar till de barn de adopterar bort.
Vi fick också frågan om vi kunde tänka oss att bli tillfrågade om barn med lättare handikapp. Det hade vi redan svarat att vi kunde, men AC ville fråga än en gång. Kan vi det så kan nämligen andra länder komma ifråga, som Colombia till exempel. Men då går det fort, och AC-tanten ville veta när vi tidigast kunde tänka oss att resa. Februari?
O och jag konfererade, vi insåg båda att vi inte vill ha frågan just nu. För hur ska vi kunna tacka nej till ett barn när vi får veta att det finns och kan bli vårt? Det måste vara oerhört svårt. Vi undrade rent av om det inte fanns ett särskilt barn som vår AC-tant tänkte på när hon frågade. Eller så inbillade vi oss.
I alla fall bestämde vi oss för att juni är det tidigaste vi kan tänka oss. Vi flyttar i slutet av april, och sedan behöver vi en månad på oss att komma i ordning. Sedan är vi redo, så redo man någonsin kan bli.
Det känns fullständigt verklighetsfrämmande och absurt att vi ska bli föräldrar. I åratal har jag pratat om det, drömt om det. Jag läste de första adoptionsböckerna redan 2001. Nu när vi börjar närma oss kan jag inte tro det. Det är alldeles för teoretiskt. Jag sörjer inte över att inte vara gravid (bara litelite), men jag skulle behöva lite illamående och bröstspänningar och fosterrörelser för att fatta vad som pågår. Och framför allt skulle jag behöva ett datum för BF - det magiska Beräknad Förlossning - att se fram emot och försöka relatera till. Bioföräldrar har i alla fall förmånen att de vet ungefär - på några veckor när - när ungen kommer. Och inte påverkas de av att Kina öppnar för Tyskland som adoptionsland, eller fågelinfluensans härjningar, eller att Bolivia väljer en ny president. Men min barnaväntan ska hela världen vara med och påverka.
Smärtan jag kände då och de närmaste dygnen efteråt var obeskrivlig. Efteråt har jag alltid tänkt att det som alla pratar om, att föda barn, omöjligt kan vara värre. Det är en underlig tanke att jag aldrig kommer att få reda på det nu.
Som vuxen har jag förstås undrat vad i helvete mina föräldrar sysslade med. Då, när jag var en brådmogen trettonåring, accepterade jag att de inte var hos mig den kvällen. Idag, när jag själv är uppfylld av tanken att bli mamma, vet jag att jag aldrig hade lämnat mitt barn ensam en enda sekund under sådana omständigheter.
Men jag är inte arg på mina föräldrar. Pappa var omogen och obetänksam. När han fick klart för sig hur ont jag hade och hur viktigt det var att någon var hos mig, sov han i mitt rum under återstoden av min sjukhusvistelse. Mamma var uppfylld av sin egen ångest, som hon inte klarade av att hantera. Som barn låg hon ofta och länge på sjukhus, vilket satte djupa spår hos henne.
Allt gick bra, och mindre än ett år efter operationen var jag fullständigt återställd. Det enda spår jag bär är ett prydligt ärr som löper längs halva ryggraden. Det har varit en skön vetskap att ha, att jag kommer igenom svåra upplevelser, låt vara med ärr.
Det var dagens minnesord. Nu över till nutiden!
Vi har nästan bestämt oss!
Det lutar åt att det blir Korea. Jag pratade med AC (ny, ännu bättre tant!) flera gånger i förra veckan. För det första verkar det som att Korea accepterar mitt sköldkörtelfel (som ju egentligen inte är ett fel, utan snarare ett tecken på att jag kanske utvecklar sköldkörtelsjukdom i framtiden). För det andra måste både O och jag slanka till oss lite. Korea ställer krav på blivande adoptivföräldrars vikt, vilket de gör förbannat rätt i. Övervikt är ju trots allt hälsofarligt i längden, och det är egentligen inte så konstigt att de kräver de bästa och friskaste tänkbara föräldrar till de barn de adopterar bort.
Vi fick också frågan om vi kunde tänka oss att bli tillfrågade om barn med lättare handikapp. Det hade vi redan svarat att vi kunde, men AC ville fråga än en gång. Kan vi det så kan nämligen andra länder komma ifråga, som Colombia till exempel. Men då går det fort, och AC-tanten ville veta när vi tidigast kunde tänka oss att resa. Februari?
O och jag konfererade, vi insåg båda att vi inte vill ha frågan just nu. För hur ska vi kunna tacka nej till ett barn när vi får veta att det finns och kan bli vårt? Det måste vara oerhört svårt. Vi undrade rent av om det inte fanns ett särskilt barn som vår AC-tant tänkte på när hon frågade. Eller så inbillade vi oss.
I alla fall bestämde vi oss för att juni är det tidigaste vi kan tänka oss. Vi flyttar i slutet av april, och sedan behöver vi en månad på oss att komma i ordning. Sedan är vi redo, så redo man någonsin kan bli.
Det känns fullständigt verklighetsfrämmande och absurt att vi ska bli föräldrar. I åratal har jag pratat om det, drömt om det. Jag läste de första adoptionsböckerna redan 2001. Nu när vi börjar närma oss kan jag inte tro det. Det är alldeles för teoretiskt. Jag sörjer inte över att inte vara gravid (bara litelite), men jag skulle behöva lite illamående och bröstspänningar och fosterrörelser för att fatta vad som pågår. Och framför allt skulle jag behöva ett datum för BF - det magiska Beräknad Förlossning - att se fram emot och försöka relatera till. Bioföräldrar har i alla fall förmånen att de vet ungefär - på några veckor när - när ungen kommer. Och inte påverkas de av att Kina öppnar för Tyskland som adoptionsland, eller fågelinfluensans härjningar, eller att Bolivia väljer en ny president. Men min barnaväntan ska hela världen vara med och påverka.
2005-12-11
Detta tror jag på
Jag fick en lustig kommentar på mitt förra inlägg, faktiskt den första någonsin som varit något annat än stödjande, uppmuntrande och konstruktiv.
Det är ingen nyhet för mig att min ledsenhet över att inte bli med barn kan upplevas som provocerande och hotfull. Flera mig närstående personer har sagt rent ut eller på annat sätt visat att jag inte borde vara så ledsen, att jag borde se ljusare på tillvaron, att jag inte ska ta ut allt elände i förskott. Och så vidare.
Så jag är rätt van.
Det som förvånar mig, och alltid har gjort, är hur någon kan tro att jag har valt att vara ledsen och förtvivlad. Mitt liv hade varit betydligt enklare och roligare om jag inte hade sörjt min infertilitet, om jag inte varit avundsjuk och missunnsam på dem som får barn.
Jag har lärt mig en sak under den här tiden. Känslor är inget att skämmas över. De är inte onda eller goda, de bara är. Man kan inte ställas till svars för sina känslor. Vad man däremot kan råda över, och sålunda har ansvar för, är vad man gör av känslorna, hur man agerar. Om jag i mitt stilla sinne avundas min kusin för att hon har två barn och jag inget, har ingen rätt att säga till mig att jag inte får känna så. Om jag däremot skulle agera på den känslan och säga något elakt och sårande till min kusin, är det en annan sak. Då måste jag acceptera att andra reagerar och tycker att jag bär mig dumt åt. (Att skriva om det anonymt på en blogg hamnar väl någonstans däremellan, hehehe.)
Jag är fullt och fast övertygad om att vissa av oss mår bättre om vi får dra fram våra svarta känslor i ljuset, vrida och vända på dem och undersöka dem. Sedan vet jag mycket väl att många inte fungerar så - jag är gift med en av dem. Jag har heller inte för avsikt att tvinga hela världen att lyssna på mig. Men om detta kompromissar jag inte: vill man vara nära mig, får man ta mig som jag är. Just nu och en obestämd tid framåt ingår infertilitetssorg i paketet Helga. Både i verkliga livet och i bloggform.
Det är ingen nyhet för mig att min ledsenhet över att inte bli med barn kan upplevas som provocerande och hotfull. Flera mig närstående personer har sagt rent ut eller på annat sätt visat att jag inte borde vara så ledsen, att jag borde se ljusare på tillvaron, att jag inte ska ta ut allt elände i förskott. Och så vidare.
Så jag är rätt van.
Det som förvånar mig, och alltid har gjort, är hur någon kan tro att jag har valt att vara ledsen och förtvivlad. Mitt liv hade varit betydligt enklare och roligare om jag inte hade sörjt min infertilitet, om jag inte varit avundsjuk och missunnsam på dem som får barn.
Jag har lärt mig en sak under den här tiden. Känslor är inget att skämmas över. De är inte onda eller goda, de bara är. Man kan inte ställas till svars för sina känslor. Vad man däremot kan råda över, och sålunda har ansvar för, är vad man gör av känslorna, hur man agerar. Om jag i mitt stilla sinne avundas min kusin för att hon har två barn och jag inget, har ingen rätt att säga till mig att jag inte får känna så. Om jag däremot skulle agera på den känslan och säga något elakt och sårande till min kusin, är det en annan sak. Då måste jag acceptera att andra reagerar och tycker att jag bär mig dumt åt. (Att skriva om det anonymt på en blogg hamnar väl någonstans däremellan, hehehe.)
Jag är fullt och fast övertygad om att vissa av oss mår bättre om vi får dra fram våra svarta känslor i ljuset, vrida och vända på dem och undersöka dem. Sedan vet jag mycket väl att många inte fungerar så - jag är gift med en av dem. Jag har heller inte för avsikt att tvinga hela världen att lyssna på mig. Men om detta kompromissar jag inte: vill man vara nära mig, får man ta mig som jag är. Just nu och en obestämd tid framåt ingår infertilitetssorg i paketet Helga. Både i verkliga livet och i bloggform.
Detta tror jag på
Jag fick en lustig kommentar på mitt förra inlägg, faktiskt den första någonsin som varit något annat än stödjande, uppmuntrande och konstruktiv.
Det är ingen nyhet för mig att min ledsenhet över att inte bli med barn kan upplevas som provocerande och hotfull. Flera mig närstående personer har sagt rent ut eller på annat sätt visat att jag inte borde vara så ledsen, att jag borde se ljusare på tillvaron, att jag inte ska ta ut allt elände i förskott. Och så vidare.
Så jag är rätt van.
Det som förvånar mig, och alltid har gjort, är hur någon kan tro att jag har valt att vara ledsen och förtvivlad. Mitt liv hade varit betydligt enklare och roligare om jag inte hade sörjt min infertilitet, om jag inte varit avundsjuk och missunnsam på dem som får barn.
Jag har lärt mig en sak under den här tiden. Känslor är inget att skämmas över. De är inte onda eller goda, de bara är. Man kan inte ställas till svars för sina känslor. Vad man däremot kan råda över, och sålunda har ansvar för, är vad man gör av känslorna, hur man agerar. Om jag i mitt stilla sinne avundas min kusin för att hon har två barn och jag inget, har ingen rätt att säga till mig att jag inte får känna så. Om jag däremot skulle agera på den känslan och säga något elakt och sårande till min kusin, är det en annan sak. Då måste jag acceptera att andra reagerar och tycker att jag bär mig dumt åt. (Att skriva om det anonymt på en blogg hamnar väl någonstans däremellan, hehehe.)
Jag är fullt och fast övertygad om att vissa av oss mår bättre om vi får dra fram våra svarta känslor i ljuset, vrida och vända på dem och undersöka dem. Sedan vet jag mycket väl att många inte fungerar så - jag är gift med en av dem. Jag har heller inte för avsikt att tvinga hela världen att lyssna på mig. Men om detta kompromissar jag inte: vill man vara nära mig, får man ta mig som jag är. Just nu och en obestämd tid framåt ingår infertilitetssorg i paketet Helga. Både i verkliga livet och i bloggform.
Det är ingen nyhet för mig att min ledsenhet över att inte bli med barn kan upplevas som provocerande och hotfull. Flera mig närstående personer har sagt rent ut eller på annat sätt visat att jag inte borde vara så ledsen, att jag borde se ljusare på tillvaron, att jag inte ska ta ut allt elände i förskott. Och så vidare.
Så jag är rätt van.
Det som förvånar mig, och alltid har gjort, är hur någon kan tro att jag har valt att vara ledsen och förtvivlad. Mitt liv hade varit betydligt enklare och roligare om jag inte hade sörjt min infertilitet, om jag inte varit avundsjuk och missunnsam på dem som får barn.
Jag har lärt mig en sak under den här tiden. Känslor är inget att skämmas över. De är inte onda eller goda, de bara är. Man kan inte ställas till svars för sina känslor. Vad man däremot kan råda över, och sålunda har ansvar för, är vad man gör av känslorna, hur man agerar. Om jag i mitt stilla sinne avundas min kusin för att hon har två barn och jag inget, har ingen rätt att säga till mig att jag inte får känna så. Om jag däremot skulle agera på den känslan och säga något elakt och sårande till min kusin, är det en annan sak. Då måste jag acceptera att andra reagerar och tycker att jag bär mig dumt åt. (Att skriva om det anonymt på en blogg hamnar väl någonstans däremellan, hehehe.)
Jag är fullt och fast övertygad om att vissa av oss mår bättre om vi får dra fram våra svarta känslor i ljuset, vrida och vända på dem och undersöka dem. Sedan vet jag mycket väl att många inte fungerar så - jag är gift med en av dem. Jag har heller inte för avsikt att tvinga hela världen att lyssna på mig. Men om detta kompromissar jag inte: vill man vara nära mig, får man ta mig som jag är. Just nu och en obestämd tid framåt ingår infertilitetssorg i paketet Helga. Både i verkliga livet och i bloggform.
2005-12-08
Det finns MÅNGA andra länder!
Idag pratade jag med vår adoptionskonsulent på AC. Det var ett trevligt och förvirrande samtal.
Men först en rekapitulation: Innan vi åkte till Sydafrika skickade vi vår hemutredning till BFA och AC. BFA ringde omedelbart tillbaka och berättade att vi står först i kö att skicka papper till Bolivia, men att det är osäkert när det kan ske, tidigast i februari. Därefter är väntetiden ungefär ett år. Samma dag som vi åkte mejlade vi AC och meddelade att vi skulle resa bort. När vi kom hem väntade ett mejl från vår adoptionskonsulent, där hon skrev att hon skulle kontakta oss när vi var hemma igen.
Dagarna gick, ingen ringde. Varje dag efter jobbet kollade vi mejlen men blev besvikna. Ingen större missräkning jämfört med mycket annat, men nog började jag undra om det var Bebisguden som jävlades med oss igen.
Samma tanke återkom idag under förmiddagen när jag utan framgång försökte nå damen ifråga. Eftersom jag jobbar i kontorslandskap är det lite krångligt att ringa privatsamtal. Jag får smita in i de så kallade ”tysta rum” det vill säga dåligt ljudisolerade glasburar som finns utspridda här och var. Jag väljer en så långt borta från min arbetsgrupp som möjligt och försöker prata tyst.
På eftermiddagen svarade hon. Jag presenterade mig, varpå hon utbrast ”O, är det du! Så bra att du ringer, ni är mitt största dåliga samvete just nu!”. Därmed var isen bruten. Hon var lätt att prata med och gav raka besked.
Kontentan av samtalet blev att det finns en hel del länder att välja på. För det första har vi lång medlemstid hos AC vilket innebär att vi, om vi skulle välja ett land där det är väntetid i Sverige, hoppar förbi de väntande par som varit mindre förtänksamma än vi. För det andra uppfyller vi många av de krav som ställs. Vi har varit gifta länge, vi har lång utbildning, vi är vid god hälsa.
Undantaget är Korea, som har stränga krav på blivande adoptivföräldrar. Jag har fel på immunförsvaret och äter en låg dos Levaxin för att stödja sköldkörtelfunktionen. O väger aningens för mycket. Men om han går ner några kilo i vikt och en specialistläkare skriver ett intyg på att min åkomma inte påverkar mitt hälsotillstånd, kanske Korea accepterar oss. Väntetiden är oerhört kort – barnbesked kommer nära nog med vändande post, man reser någon månad senare. Det är nästan för kort väntetid. Tanken svindlar. Det är som att beställa barn på postorder.
Förutom våra gamla länder Bolivia och Kina finns det ett par länder till som utan knot skulle godkänna oss som föräldrar.
Alltså måste vi välja. Välja land och därmed utse vårt andra hemland. För resten av livet kommer vi – måste vi – ha en stark och innerlig relation till detta land. Indirekt väljer vi också barn. Blir det Kina får vi nästan säkert en dotter. Blir det Korea får vi förmodligen ett litet barn. Och så vidare.
Vår AC-tant (kärleksfullt epitet) har skickat oss information om länderna, vi ska höras av i nästa vecka.
Olivia från Bolivia och Stinafina från Kina har jag fantiserat om länge. Nu ser jag också Norea från Korea, Etienne från Etiopien, Theo från Thailand och kanske rentav en namnlös liten pojke från Indien. De ser olika ut sinsemellan, men alla har de mörkt hår och mörka ögon.
Före jul vet vi kanske vem det blir.
Men först en rekapitulation: Innan vi åkte till Sydafrika skickade vi vår hemutredning till BFA och AC. BFA ringde omedelbart tillbaka och berättade att vi står först i kö att skicka papper till Bolivia, men att det är osäkert när det kan ske, tidigast i februari. Därefter är väntetiden ungefär ett år. Samma dag som vi åkte mejlade vi AC och meddelade att vi skulle resa bort. När vi kom hem väntade ett mejl från vår adoptionskonsulent, där hon skrev att hon skulle kontakta oss när vi var hemma igen.
Dagarna gick, ingen ringde. Varje dag efter jobbet kollade vi mejlen men blev besvikna. Ingen större missräkning jämfört med mycket annat, men nog började jag undra om det var Bebisguden som jävlades med oss igen.
Samma tanke återkom idag under förmiddagen när jag utan framgång försökte nå damen ifråga. Eftersom jag jobbar i kontorslandskap är det lite krångligt att ringa privatsamtal. Jag får smita in i de så kallade ”tysta rum” det vill säga dåligt ljudisolerade glasburar som finns utspridda här och var. Jag väljer en så långt borta från min arbetsgrupp som möjligt och försöker prata tyst.
På eftermiddagen svarade hon. Jag presenterade mig, varpå hon utbrast ”O, är det du! Så bra att du ringer, ni är mitt största dåliga samvete just nu!”. Därmed var isen bruten. Hon var lätt att prata med och gav raka besked.
Kontentan av samtalet blev att det finns en hel del länder att välja på. För det första har vi lång medlemstid hos AC vilket innebär att vi, om vi skulle välja ett land där det är väntetid i Sverige, hoppar förbi de väntande par som varit mindre förtänksamma än vi. För det andra uppfyller vi många av de krav som ställs. Vi har varit gifta länge, vi har lång utbildning, vi är vid god hälsa.
Undantaget är Korea, som har stränga krav på blivande adoptivföräldrar. Jag har fel på immunförsvaret och äter en låg dos Levaxin för att stödja sköldkörtelfunktionen. O väger aningens för mycket. Men om han går ner några kilo i vikt och en specialistläkare skriver ett intyg på att min åkomma inte påverkar mitt hälsotillstånd, kanske Korea accepterar oss. Väntetiden är oerhört kort – barnbesked kommer nära nog med vändande post, man reser någon månad senare. Det är nästan för kort väntetid. Tanken svindlar. Det är som att beställa barn på postorder.
Förutom våra gamla länder Bolivia och Kina finns det ett par länder till som utan knot skulle godkänna oss som föräldrar.
Alltså måste vi välja. Välja land och därmed utse vårt andra hemland. För resten av livet kommer vi – måste vi – ha en stark och innerlig relation till detta land. Indirekt väljer vi också barn. Blir det Kina får vi nästan säkert en dotter. Blir det Korea får vi förmodligen ett litet barn. Och så vidare.
Vår AC-tant (kärleksfullt epitet) har skickat oss information om länderna, vi ska höras av i nästa vecka.
Olivia från Bolivia och Stinafina från Kina har jag fantiserat om länge. Nu ser jag också Norea från Korea, Etienne från Etiopien, Theo från Thailand och kanske rentav en namnlös liten pojke från Indien. De ser olika ut sinsemellan, men alla har de mörkt hår och mörka ögon.
Före jul vet vi kanske vem det blir.
Det finns MÅNGA andra länder!
Idag pratade jag med vår adoptionskonsulent på AC. Det var ett trevligt och förvirrande samtal.
Men först en rekapitulation: Innan vi åkte till Sydafrika skickade vi vår hemutredning till BFA och AC. BFA ringde omedelbart tillbaka och berättade att vi står först i kö att skicka papper till Bolivia, men att det är osäkert när det kan ske, tidigast i februari. Därefter är väntetiden ungefär ett år. Samma dag som vi åkte mejlade vi AC och meddelade att vi skulle resa bort. När vi kom hem väntade ett mejl från vår adoptionskonsulent, där hon skrev att hon skulle kontakta oss när vi var hemma igen.
Dagarna gick, ingen ringde. Varje dag efter jobbet kollade vi mejlen men blev besvikna. Ingen större missräkning jämfört med mycket annat, men nog började jag undra om det var Bebisguden som jävlades med oss igen.
Samma tanke återkom idag under förmiddagen när jag utan framgång försökte nå damen ifråga. Eftersom jag jobbar i kontorslandskap är det lite krångligt att ringa privatsamtal. Jag får smita in i de så kallade ”tysta rum” det vill säga dåligt ljudisolerade glasburar som finns utspridda här och var. Jag väljer en så långt borta från min arbetsgrupp som möjligt och försöker prata tyst.
På eftermiddagen svarade hon. Jag presenterade mig, varpå hon utbrast ”O, är det du! Så bra att du ringer, ni är mitt största dåliga samvete just nu!”. Därmed var isen bruten. Hon var lätt att prata med och gav raka besked.
Kontentan av samtalet blev att det finns en hel del länder att välja på. För det första har vi lång medlemstid hos AC vilket innebär att vi, om vi skulle välja ett land där det är väntetid i Sverige, hoppar förbi de väntande par som varit mindre förtänksamma än vi. För det andra uppfyller vi många av de krav som ställs. Vi har varit gifta länge, vi har lång utbildning, vi är vid god hälsa.
Undantaget är Korea, som har stränga krav på blivande adoptivföräldrar. Jag har fel på immunförsvaret och äter en låg dos Levaxin för att stödja sköldkörtelfunktionen. O väger aningens för mycket. Men om han går ner några kilo i vikt och en specialistläkare skriver ett intyg på att min åkomma inte påverkar mitt hälsotillstånd, kanske Korea accepterar oss. Väntetiden är oerhört kort – barnbesked kommer nära nog med vändande post, man reser någon månad senare. Det är nästan för kort väntetid. Tanken svindlar. Det är som att beställa barn på postorder.
Förutom våra gamla länder Bolivia och Kina finns det ett par länder till som utan knot skulle godkänna oss som föräldrar.
Alltså måste vi välja. Välja land och därmed utse vårt andra hemland. För resten av livet kommer vi – måste vi – ha en stark och innerlig relation till detta land. Indirekt väljer vi också barn. Blir det Kina får vi nästan säkert en dotter. Blir det Korea får vi förmodligen ett litet barn. Och så vidare.
Vår AC-tant (kärleksfullt epitet) har skickat oss information om länderna, vi ska höras av i nästa vecka.
Olivia från Bolivia och Stinafina från Kina har jag fantiserat om länge. Nu ser jag också Norea från Korea, Etienne från Etiopien, Theo från Thailand och kanske rentav en namnlös liten pojke från Indien. De ser olika ut sinsemellan, men alla har de mörkt hår och mörka ögon.
Före jul vet vi kanske vem det blir.
Men först en rekapitulation: Innan vi åkte till Sydafrika skickade vi vår hemutredning till BFA och AC. BFA ringde omedelbart tillbaka och berättade att vi står först i kö att skicka papper till Bolivia, men att det är osäkert när det kan ske, tidigast i februari. Därefter är väntetiden ungefär ett år. Samma dag som vi åkte mejlade vi AC och meddelade att vi skulle resa bort. När vi kom hem väntade ett mejl från vår adoptionskonsulent, där hon skrev att hon skulle kontakta oss när vi var hemma igen.
Dagarna gick, ingen ringde. Varje dag efter jobbet kollade vi mejlen men blev besvikna. Ingen större missräkning jämfört med mycket annat, men nog började jag undra om det var Bebisguden som jävlades med oss igen.
Samma tanke återkom idag under förmiddagen när jag utan framgång försökte nå damen ifråga. Eftersom jag jobbar i kontorslandskap är det lite krångligt att ringa privatsamtal. Jag får smita in i de så kallade ”tysta rum” det vill säga dåligt ljudisolerade glasburar som finns utspridda här och var. Jag väljer en så långt borta från min arbetsgrupp som möjligt och försöker prata tyst.
På eftermiddagen svarade hon. Jag presenterade mig, varpå hon utbrast ”O, är det du! Så bra att du ringer, ni är mitt största dåliga samvete just nu!”. Därmed var isen bruten. Hon var lätt att prata med och gav raka besked.
Kontentan av samtalet blev att det finns en hel del länder att välja på. För det första har vi lång medlemstid hos AC vilket innebär att vi, om vi skulle välja ett land där det är väntetid i Sverige, hoppar förbi de väntande par som varit mindre förtänksamma än vi. För det andra uppfyller vi många av de krav som ställs. Vi har varit gifta länge, vi har lång utbildning, vi är vid god hälsa.
Undantaget är Korea, som har stränga krav på blivande adoptivföräldrar. Jag har fel på immunförsvaret och äter en låg dos Levaxin för att stödja sköldkörtelfunktionen. O väger aningens för mycket. Men om han går ner några kilo i vikt och en specialistläkare skriver ett intyg på att min åkomma inte påverkar mitt hälsotillstånd, kanske Korea accepterar oss. Väntetiden är oerhört kort – barnbesked kommer nära nog med vändande post, man reser någon månad senare. Det är nästan för kort väntetid. Tanken svindlar. Det är som att beställa barn på postorder.
Förutom våra gamla länder Bolivia och Kina finns det ett par länder till som utan knot skulle godkänna oss som föräldrar.
Alltså måste vi välja. Välja land och därmed utse vårt andra hemland. För resten av livet kommer vi – måste vi – ha en stark och innerlig relation till detta land. Indirekt väljer vi också barn. Blir det Kina får vi nästan säkert en dotter. Blir det Korea får vi förmodligen ett litet barn. Och så vidare.
Vår AC-tant (kärleksfullt epitet) har skickat oss information om länderna, vi ska höras av i nästa vecka.
Olivia från Bolivia och Stinafina från Kina har jag fantiserat om länge. Nu ser jag också Norea från Korea, Etienne från Etiopien, Theo från Thailand och kanske rentav en namnlös liten pojke från Indien. De ser olika ut sinsemellan, men alla har de mörkt hår och mörka ögon.
Före jul vet vi kanske vem det blir.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)