Många utredningar blir det.. Imorse var jag och O hos soc och hade vårt första samtal i hemutredningen. På väg dit - fem minuters gångavstånd - var jag på konstigt humör, arg och orolig. Irriterad på O, allt han gjorde och inte gjorde denna morgon retade mig. Olustig över att behöva presentera mig och mitt lidande för ännu en främmande människa. Ytterligare någon som ska in och rota i mitt innersta liv. Inte underlivet den här gången, men känslolivet. Ovanpå alltihop hade jag dåligt samvete över att jag är så förbannat gnatig och tjatig på O. Men det är sant, just nu driver han mig till vansinne. Ibland. Men rätt vad det är får han mig att skratta, och så kommer jag ihåg att jag älskar honom och vilket jävla underverk det är att vi är kvar hos varann efter allt detta.
Mitt första intryck av soctanten var sisådär, men när samtalet var över tyckte jag rätt bra om henne. Hon inledde med att förklara att hon och hennes kollegor förutom adoptionsutredningar också ansvarar för vårdnadstvister och omhändertagande av barn. Sådana ärenden är mer akuta än adoptioner och prioriteras före dem. Det kan till och med en galen barnlös längterska som jag förstå. Vi skickade in vår ansökan om hemutredning i mitten av november, vilket vi tycker är en OK väntetid, men hon verkade tycka att det var ganska långt väntat. Men vi är ju rutinerade väntare.
Hon fortsatte med att beskriva processen. Nu närmast ska O och jag skriva varsin beskrivning av oss själva, där följande punkter ska behandlas:
Tidigare förhållanden
Inte gamla pojkvänner alltså utan uppväxt, relationer med föräldrar, syskon och syskonbarn.
Hick! Just syskonbarn kanske vi inte ska tala så högt om, jag har ju fortfarande inte förmått mig att träffa O:s brorsdotter.
Nuvarande förhållanden
Hem, arbete och ekonomi.
Här måste vi på ett smidigt sätt förklara att vi trots arbetslöshet och en boendeyta på 52 kvm kommer att bli alldeles utmärkta föräldrar. Fast det underlättas av att vi tror på det själva. För övrigt kommer vi inte att sätta igång adoptionen innan jag har jobb och vi har flyttat till större.
Personlighet och intressen
Ska väl inte vara så svårt att tota ihop något som låter tilltalande. Men sedan kommer nästa punkt..
Religion och livsåskådning
Ajaj. Odöpt hedning låter kanske inte så bra? Men jag är medlem i Svenska Kyrkan i alla fall (bisarrt nog, är medlem sedan födseln och har aldrig brytt mig om att gå ur). O är visserligen döpt men minst lika mycket hedning han. Vi får väl hitta på något bra i stil med agnostisk livssyn med humanistiska inslag, tilltro till demokratiska principer samt stark övertygelse om alla människors lika värde. Eller nåt.
Äktenskap/samlevnad
Tillbakablick på äktenskapet, relationer mellan familjemedlemmar, inställning till den planerade adoptionen hos omgivningen.
Mmm. Vi kan tryggt säga att vi har ett långt och stabilt förhållande bakom oss. Barnlösheten har varit ett stålbad för äktenskapet, frågan är hur mycket vi ska prata om den saken. Det gäller också relationerna inom familjen, barnasorgen har varit det som har fått tidigare lugna förhållanden att svaja. Men vi kan i alla fall med gott samvete framhålla att det är en stor krets av människor inom och utanför familjen som väntar på detta barn.
Motiv till adoption
Tja, att man vill ha barn kanske?
Inställning till barn
Erfarenhet, uppfostringsideal, förväntningar och förberedelser för rollen som förälder.
Vår erfarenhet av barn är ganska begränsad. Men vi har i alla fall varit barnvakter åt kompisarna M och J:s barn, och de har velat anlita oss igen. Och jag var extramamma åt min lillasyster som är elva år yngre. Hon var tio år när O kom in i familjen, så han har varit något av en storebror för henne. Vad gäller förväntningar och förberedelser så tror jag faktiskt att jag kommer att bli en annorlunda mamma nu jämfört med om vi fått barn på vanligt sätt efter att ha försökt i några år. Mer förberedd, definitivt. Jag har också hunnit fundera grundligt på varför jag vill ha barn, och på vilken sorts mamma jag vill vara.
Referenser
Två referenser, endast den ena får vara släkt, och de måste själva ha barn.
Det sista gör mig faktiskt lite putt, även om det är ett begripligt krav. Mina bästa vänner, som känner mig sedan jag var liten och som följt vår längtan och vånda, de diskvalificeras som referenser eftersom de inte själva har barn? Som tur är har vi andra vi kan ta till. Ovan nämnda M och J är självskrivna. Lillasyster får nog komma med på ett hörn som extra referens, av de skäl jag skrev om ovan.
Jaha, pust. Det blir en del skrivarbete framöver. Mellan två och fyra sidor ska det vara. Läkarundersökning ska vi också göra. Sedan har vi ytterligare två träffar inbokade, och utöver dem ett hembesök då vi kommer att intervjuas var och en för sig under några timmar.
Efter denna processbeskrivning började själva utredningen med att Tant Soc frågade hur vi träffats. Det var ett trevligt minne att berätta om, och vi spann vidare om bröllop och bröllopsresa innan vi kom in på sorgligheterna. Jag frågade O efteråt om han tyckte att jag var för öppen med hur ledsen jag varit över att inte få barn, men han tyckte inte det.
Vit lögn
Den känsligaste frågan, där vi måste hålla tungan rätt i mun, är att vi inte tänker berätta att vi troligen kommer att göra en IVF till. Istället är den officiella versionen att IVF var något vi gjorde medan vi bodde i Göteborg, men här i Stockholm vill vi stryka ett streck över det förflutna och börja ett nytt liv. O och jag har diskuterat saken och fast ingen av oss gillar att ljuga är vi överens om att detta är en någorlunda vit eller åtminstone inte alltför solkig lögn. Förmodligen kommer vi att ha gjort IVF innan vi har vårt medgivande. Den dagen våra papper skickas till Bolivia kommer vi definitivt ha slutat med IVF.
Att börja en resa
Det borde kännas stort och högtidligt att vi äntligen har börjat med detta nu, detta som vi har pratat om i så många år. Men det gör det inte. Det känns overkligt och nästan lite fånigt. Ska vi ha barn? För fem år sedan hade jag trott på det, innan jag blev luttrad och desillusionerad, men inte nu. Att jag ska bli mamma till någon känns ungefär lika osannolikt som att en bit av månen skulle lossna och trilla ner och landa på just vår balkong. Sånt trams orkar jag inte tänka på, jag skjuter det ifrån mig. Ett tag till i alla fall.
2005-03-30
Adoptionsutredning påbörjad
Många utredningar blir det.. Imorse var jag och O hos soc och hade vårt första samtal i hemutredningen. På väg dit - fem minuters gångavstånd - var jag på konstigt humör, arg och orolig. Irriterad på O, allt han gjorde och inte gjorde denna morgon retade mig. Olustig över att behöva presentera mig och mitt lidande för ännu en främmande människa. Ytterligare någon som ska in och rota i mitt innersta liv. Inte underlivet den här gången, men känslolivet. Ovanpå alltihop hade jag dåligt samvete över att jag är så förbannat gnatig och tjatig på O. Men det är sant, just nu driver han mig till vansinne. Ibland. Men rätt vad det är får han mig att skratta, och så kommer jag ihåg att jag älskar honom och vilket jävla underverk det är att vi är kvar hos varann efter allt detta.
Mitt första intryck av soctanten var sisådär, men när samtalet var över tyckte jag rätt bra om henne. Hon inledde med att förklara att hon och hennes kollegor förutom adoptionsutredningar också ansvarar för vårdnadstvister och omhändertagande av barn. Sådana ärenden är mer akuta än adoptioner och prioriteras före dem. Det kan till och med en galen barnlös längterska som jag förstå. Vi skickade in vår ansökan om hemutredning i mitten av november, vilket vi tycker är en OK väntetid, men hon verkade tycka att det var ganska långt väntat. Men vi är ju rutinerade väntare.
Hon fortsatte med att beskriva processen. Nu närmast ska O och jag skriva varsin beskrivning av oss själva, där följande punkter ska behandlas:
Tidigare förhållanden
Inte gamla pojkvänner alltså utan uppväxt, relationer med föräldrar, syskon och syskonbarn.
Hick! Just syskonbarn kanske vi inte ska tala så högt om, jag har ju fortfarande inte förmått mig att träffa O:s brorsdotter.
Nuvarande förhållanden
Hem, arbete och ekonomi.
Här måste vi på ett smidigt sätt förklara att vi trots arbetslöshet och en boendeyta på 52 kvm kommer att bli alldeles utmärkta föräldrar. Fast det underlättas av att vi tror på det själva. För övrigt kommer vi inte att sätta igång adoptionen innan jag har jobb och vi har flyttat till större.
Personlighet och intressen
Ska väl inte vara så svårt att tota ihop något som låter tilltalande. Men sedan kommer nästa punkt..
Religion och livsåskådning
Ajaj. Odöpt hedning låter kanske inte så bra? Men jag är medlem i Svenska Kyrkan i alla fall (bisarrt nog, är medlem sedan födseln och har aldrig brytt mig om att gå ur). O är visserligen döpt men minst lika mycket hedning han. Vi får väl hitta på något bra i stil med agnostisk livssyn med humanistiska inslag, tilltro till demokratiska principer samt stark övertygelse om alla människors lika värde. Eller nåt.
Äktenskap/samlevnad
Tillbakablick på äktenskapet, relationer mellan familjemedlemmar, inställning till den planerade adoptionen hos omgivningen.
Mmm. Vi kan tryggt säga att vi har ett långt och stabilt förhållande bakom oss. Barnlösheten har varit ett stålbad för äktenskapet, frågan är hur mycket vi ska prata om den saken. Det gäller också relationerna inom familjen, barnasorgen har varit det som har fått tidigare lugna förhållanden att svaja. Men vi kan i alla fall med gott samvete framhålla att det är en stor krets av människor inom och utanför familjen som väntar på detta barn.
Motiv till adoption
Tja, att man vill ha barn kanske?
Inställning till barn
Erfarenhet, uppfostringsideal, förväntningar och förberedelser för rollen som förälder.
Vår erfarenhet av barn är ganska begränsad. Men vi har i alla fall varit barnvakter åt kompisarna M och J:s barn, och de har velat anlita oss igen. Och jag var extramamma åt min lillasyster som är elva år yngre. Hon var tio år när O kom in i familjen, så han har varit något av en storebror för henne. Vad gäller förväntningar och förberedelser så tror jag faktiskt att jag kommer att bli en annorlunda mamma nu jämfört med om vi fått barn på vanligt sätt efter att ha försökt i några år. Mer förberedd, definitivt. Jag har också hunnit fundera grundligt på varför jag vill ha barn, och på vilken sorts mamma jag vill vara.
Referenser
Två referenser, endast den ena får vara släkt, och de måste själva ha barn.
Det sista gör mig faktiskt lite putt, även om det är ett begripligt krav. Mina bästa vänner, som känner mig sedan jag var liten och som följt vår längtan och vånda, de diskvalificeras som referenser eftersom de inte själva har barn? Som tur är har vi andra vi kan ta till. Ovan nämnda M och J är självskrivna. Lillasyster får nog komma med på ett hörn som extra referens, av de skäl jag skrev om ovan.
Jaha, pust. Det blir en del skrivarbete framöver. Mellan två och fyra sidor ska det vara. Läkarundersökning ska vi också göra. Sedan har vi ytterligare två träffar inbokade, och utöver dem ett hembesök då vi kommer att intervjuas var och en för sig under några timmar.
Efter denna processbeskrivning började själva utredningen med att Tant Soc frågade hur vi träffats. Det var ett trevligt minne att berätta om, och vi spann vidare om bröllop och bröllopsresa innan vi kom in på sorgligheterna. Jag frågade O efteråt om han tyckte att jag var för öppen med hur ledsen jag varit över att inte få barn, men han tyckte inte det.
Vit lögn
Den känsligaste frågan, där vi måste hålla tungan rätt i mun, är att vi inte tänker berätta att vi troligen kommer att göra en IVF till. Istället är den officiella versionen att IVF var något vi gjorde medan vi bodde i Göteborg, men här i Stockholm vill vi stryka ett streck över det förflutna och börja ett nytt liv. O och jag har diskuterat saken och fast ingen av oss gillar att ljuga är vi överens om att detta är en någorlunda vit eller åtminstone inte alltför solkig lögn. Förmodligen kommer vi att ha gjort IVF innan vi har vårt medgivande. Den dagen våra papper skickas till Bolivia kommer vi definitivt ha slutat med IVF.
Att börja en resa
Det borde kännas stort och högtidligt att vi äntligen har börjat med detta nu, detta som vi har pratat om i så många år. Men det gör det inte. Det känns overkligt och nästan lite fånigt. Ska vi ha barn? För fem år sedan hade jag trott på det, innan jag blev luttrad och desillusionerad, men inte nu. Att jag ska bli mamma till någon känns ungefär lika osannolikt som att en bit av månen skulle lossna och trilla ner och landa på just vår balkong. Sånt trams orkar jag inte tänka på, jag skjuter det ifrån mig. Ett tag till i alla fall.
Mitt första intryck av soctanten var sisådär, men när samtalet var över tyckte jag rätt bra om henne. Hon inledde med att förklara att hon och hennes kollegor förutom adoptionsutredningar också ansvarar för vårdnadstvister och omhändertagande av barn. Sådana ärenden är mer akuta än adoptioner och prioriteras före dem. Det kan till och med en galen barnlös längterska som jag förstå. Vi skickade in vår ansökan om hemutredning i mitten av november, vilket vi tycker är en OK väntetid, men hon verkade tycka att det var ganska långt väntat. Men vi är ju rutinerade väntare.
Hon fortsatte med att beskriva processen. Nu närmast ska O och jag skriva varsin beskrivning av oss själva, där följande punkter ska behandlas:
Tidigare förhållanden
Inte gamla pojkvänner alltså utan uppväxt, relationer med föräldrar, syskon och syskonbarn.
Hick! Just syskonbarn kanske vi inte ska tala så högt om, jag har ju fortfarande inte förmått mig att träffa O:s brorsdotter.
Nuvarande förhållanden
Hem, arbete och ekonomi.
Här måste vi på ett smidigt sätt förklara att vi trots arbetslöshet och en boendeyta på 52 kvm kommer att bli alldeles utmärkta föräldrar. Fast det underlättas av att vi tror på det själva. För övrigt kommer vi inte att sätta igång adoptionen innan jag har jobb och vi har flyttat till större.
Personlighet och intressen
Ska väl inte vara så svårt att tota ihop något som låter tilltalande. Men sedan kommer nästa punkt..
Religion och livsåskådning
Ajaj. Odöpt hedning låter kanske inte så bra? Men jag är medlem i Svenska Kyrkan i alla fall (bisarrt nog, är medlem sedan födseln och har aldrig brytt mig om att gå ur). O är visserligen döpt men minst lika mycket hedning han. Vi får väl hitta på något bra i stil med agnostisk livssyn med humanistiska inslag, tilltro till demokratiska principer samt stark övertygelse om alla människors lika värde. Eller nåt.
Äktenskap/samlevnad
Tillbakablick på äktenskapet, relationer mellan familjemedlemmar, inställning till den planerade adoptionen hos omgivningen.
Mmm. Vi kan tryggt säga att vi har ett långt och stabilt förhållande bakom oss. Barnlösheten har varit ett stålbad för äktenskapet, frågan är hur mycket vi ska prata om den saken. Det gäller också relationerna inom familjen, barnasorgen har varit det som har fått tidigare lugna förhållanden att svaja. Men vi kan i alla fall med gott samvete framhålla att det är en stor krets av människor inom och utanför familjen som väntar på detta barn.
Motiv till adoption
Tja, att man vill ha barn kanske?
Inställning till barn
Erfarenhet, uppfostringsideal, förväntningar och förberedelser för rollen som förälder.
Vår erfarenhet av barn är ganska begränsad. Men vi har i alla fall varit barnvakter åt kompisarna M och J:s barn, och de har velat anlita oss igen. Och jag var extramamma åt min lillasyster som är elva år yngre. Hon var tio år när O kom in i familjen, så han har varit något av en storebror för henne. Vad gäller förväntningar och förberedelser så tror jag faktiskt att jag kommer att bli en annorlunda mamma nu jämfört med om vi fått barn på vanligt sätt efter att ha försökt i några år. Mer förberedd, definitivt. Jag har också hunnit fundera grundligt på varför jag vill ha barn, och på vilken sorts mamma jag vill vara.
Referenser
Två referenser, endast den ena får vara släkt, och de måste själva ha barn.
Det sista gör mig faktiskt lite putt, även om det är ett begripligt krav. Mina bästa vänner, som känner mig sedan jag var liten och som följt vår längtan och vånda, de diskvalificeras som referenser eftersom de inte själva har barn? Som tur är har vi andra vi kan ta till. Ovan nämnda M och J är självskrivna. Lillasyster får nog komma med på ett hörn som extra referens, av de skäl jag skrev om ovan.
Jaha, pust. Det blir en del skrivarbete framöver. Mellan två och fyra sidor ska det vara. Läkarundersökning ska vi också göra. Sedan har vi ytterligare två träffar inbokade, och utöver dem ett hembesök då vi kommer att intervjuas var och en för sig under några timmar.
Efter denna processbeskrivning började själva utredningen med att Tant Soc frågade hur vi träffats. Det var ett trevligt minne att berätta om, och vi spann vidare om bröllop och bröllopsresa innan vi kom in på sorgligheterna. Jag frågade O efteråt om han tyckte att jag var för öppen med hur ledsen jag varit över att inte få barn, men han tyckte inte det.
Vit lögn
Den känsligaste frågan, där vi måste hålla tungan rätt i mun, är att vi inte tänker berätta att vi troligen kommer att göra en IVF till. Istället är den officiella versionen att IVF var något vi gjorde medan vi bodde i Göteborg, men här i Stockholm vill vi stryka ett streck över det förflutna och börja ett nytt liv. O och jag har diskuterat saken och fast ingen av oss gillar att ljuga är vi överens om att detta är en någorlunda vit eller åtminstone inte alltför solkig lögn. Förmodligen kommer vi att ha gjort IVF innan vi har vårt medgivande. Den dagen våra papper skickas till Bolivia kommer vi definitivt ha slutat med IVF.
Att börja en resa
Det borde kännas stort och högtidligt att vi äntligen har börjat med detta nu, detta som vi har pratat om i så många år. Men det gör det inte. Det känns overkligt och nästan lite fånigt. Ska vi ha barn? För fem år sedan hade jag trott på det, innan jag blev luttrad och desillusionerad, men inte nu. Att jag ska bli mamma till någon känns ungefär lika osannolikt som att en bit av månen skulle lossna och trilla ner och landa på just vår balkong. Sånt trams orkar jag inte tänka på, jag skjuter det ifrån mig. Ett tag till i alla fall.
2005-03-24
Missfallsutredning
Igår var det dags igen, O och jag var hos en ny doktor. Jag förstår om ni blir yra i huvudet, det blir jag med. Denna doktor fanns på det sjukhus där min laparoskopi utfördes. Läkaren som gjorde den (a.k.a. Dr Donator) var jag ju inte överdrivet förtjust i. Dessutom var (och är) jag så nöjd med besöket hos dr Lugn, jag hade närapå bestämt mig för att lita fullt och fast på honom och köra vårt sista försök där.
Alltså gick vi till mötet igår med låga förväntningar. Men si, ibland blir man förvånad. Doktor Snabb, som han nu får heta, överraskade och övertygade oss. Han uppehöll sig länge vid mina TPO-antikroppar*. Han tror att jag eventuellt kan ha någon störning i immunsystemet, och innan man utrett vidare tycker han inte att vi ska göra någon IVF, chanserna att lyckas är alltför låga. Tjosan. Det var ju andra bud än vad vi hört tidigare. Doktor Snabb tjänade in sitt namn genom att omedelbart fylla i en remiss på missfallsutredning och skicka ner O och mig till labbet för att lämna blod. O kom lindrigt undan, på honom ska de bara göra en kromosomanalys. På mig kollar de dessutom alla upptänkliga hormonvärden, inklusive testosteron (har jag PCO-S eller inte?) och alla sköldkörtelvärden, och en hel del koaguleringsgrejsimojs. Fråga mig inte vad det sista innebär, men det har visst med missfallsrisk att göra. Doktor Snabb tyckte nämligen att alla våra IVF:er med utmärkta förutsättningar och inte ett endaste litet positivt test var att jämställa med upprepade missfall.
Vi var trötta när vi gick därifrån, bara tanken på IVF-karusellen dränerar oss. Jag emotser provsvaren med viss bävan, med vår (min) otur lär de väl hitta någon förbannad skit. Det skulle inte förvåna mig om jag har någon jävla translokation på någon ynklig liten kromosom, något extremt ovanligt som läkarna aldrig sett maken till. Är man unik så är man. I slutet av april får vi besked och då ska vi träffa doktor Snabb igen.
Nåja. Jag antar att det är bra att få besked även om de är dåliga. Tills vidare tänker jag faktiskt inte så mycket på hela saken.
Fast. Ja, jo. Jag tycker att det är bra att få en missfallsutredning. Idogt surfande har lärt mig att det är något man måste tjata sig till. Förresten får det mig att känna mig lite märkvärdig. Upprepade missfall minsann. Jag kanske får vara med i kvinnoklubben ändå.
Adoptionskurs
Häromkvällen träffades vi utanför O:s jobb, åt middag på restaurang och åkte sedan till Sundbyberg för att gå på adoptionskurs. För några veckor sedan fick vi ett mejl från AC där de undrade om vi fortfarande var intresserade, kursen skulle börja den 22, snabbt svar önskas. Vi svarade ja och skrev in datumet i almanackan. Men inte var det någon adoptionskurs där inte. Istället mötte vi två generade damer som förklarade att det hela blivit försenat, studiecirkeln börjar istället nästa vecka, ni får papper om det med posten imorgon. Hrm. Detta tillsammans med det jag tidigare sett av adoptionsorganisationer är inte alltför imponerande. Administration verkar inte vara deras starka sida. Men samtidigt ska man väl komma ihåg att det mesta bedrivs på ideell bas, så kanske ska jag inte döma för hårt.
Bloggetiblogg
Min dagbok har lite nytt utseende, som synes. Jag provar mig fram, kanske återgår jag till mitt gamla system. Men än så länge känns detta bra. Till exempel slipper jag själv mecka ihop en arkivfunktion, det sköter Blogger åt mig. Och nu finns det också utrymme för er läsare att kommentera det jag skriver. Nudge, nudge, you know what I mean? Själv är jag alldeles bedrövligt dålig på att kommentera och skriva i gästböcker så jag ska försöka att inte bli - sniff - alltför sårad om ingen kommenterar.... snörvel.
Jag jobbar på att flytta över mina gamla inlägg till denna nya dagbok, men det kanske tar någon vecka.
*TPO-antikroppar är ett tecken på att kroppen av någon mystisk anledning reagerar och vill förstöra den egna sköldkörteln. Varför vet man inte. I mitt fall upptäcktes detta efter IVF nummer tre, en läkare på Sahlgrenska reagerade på att min sköldkörtel (sitter i halsen vid struphuvudet ungefär) var svullen. Jag hade ett skyhögt värde på över 3000, normalt anses vara cirka 60. För detta äter jag Levaxin, som är ett sköldkörtelhormon. Medicinen avlastar sköldkörteln så att den inte behöver arbeta så hårt, men åt antikropparna finns egentligen inget att göra. I alla fall enligt de läkare jag träffat hittills.
Alltså gick vi till mötet igår med låga förväntningar. Men si, ibland blir man förvånad. Doktor Snabb, som han nu får heta, överraskade och övertygade oss. Han uppehöll sig länge vid mina TPO-antikroppar*. Han tror att jag eventuellt kan ha någon störning i immunsystemet, och innan man utrett vidare tycker han inte att vi ska göra någon IVF, chanserna att lyckas är alltför låga. Tjosan. Det var ju andra bud än vad vi hört tidigare. Doktor Snabb tjänade in sitt namn genom att omedelbart fylla i en remiss på missfallsutredning och skicka ner O och mig till labbet för att lämna blod. O kom lindrigt undan, på honom ska de bara göra en kromosomanalys. På mig kollar de dessutom alla upptänkliga hormonvärden, inklusive testosteron (har jag PCO-S eller inte?) och alla sköldkörtelvärden, och en hel del koaguleringsgrejsimojs. Fråga mig inte vad det sista innebär, men det har visst med missfallsrisk att göra. Doktor Snabb tyckte nämligen att alla våra IVF:er med utmärkta förutsättningar och inte ett endaste litet positivt test var att jämställa med upprepade missfall.
Vi var trötta när vi gick därifrån, bara tanken på IVF-karusellen dränerar oss. Jag emotser provsvaren med viss bävan, med vår (min) otur lär de väl hitta någon förbannad skit. Det skulle inte förvåna mig om jag har någon jävla translokation på någon ynklig liten kromosom, något extremt ovanligt som läkarna aldrig sett maken till. Är man unik så är man. I slutet av april får vi besked och då ska vi träffa doktor Snabb igen.
Nåja. Jag antar att det är bra att få besked även om de är dåliga. Tills vidare tänker jag faktiskt inte så mycket på hela saken.
Fast. Ja, jo. Jag tycker att det är bra att få en missfallsutredning. Idogt surfande har lärt mig att det är något man måste tjata sig till. Förresten får det mig att känna mig lite märkvärdig. Upprepade missfall minsann. Jag kanske får vara med i kvinnoklubben ändå.
Adoptionskurs
Häromkvällen träffades vi utanför O:s jobb, åt middag på restaurang och åkte sedan till Sundbyberg för att gå på adoptionskurs. För några veckor sedan fick vi ett mejl från AC där de undrade om vi fortfarande var intresserade, kursen skulle börja den 22, snabbt svar önskas. Vi svarade ja och skrev in datumet i almanackan. Men inte var det någon adoptionskurs där inte. Istället mötte vi två generade damer som förklarade att det hela blivit försenat, studiecirkeln börjar istället nästa vecka, ni får papper om det med posten imorgon. Hrm. Detta tillsammans med det jag tidigare sett av adoptionsorganisationer är inte alltför imponerande. Administration verkar inte vara deras starka sida. Men samtidigt ska man väl komma ihåg att det mesta bedrivs på ideell bas, så kanske ska jag inte döma för hårt.
Bloggetiblogg
Min dagbok har lite nytt utseende, som synes. Jag provar mig fram, kanske återgår jag till mitt gamla system. Men än så länge känns detta bra. Till exempel slipper jag själv mecka ihop en arkivfunktion, det sköter Blogger åt mig. Och nu finns det också utrymme för er läsare att kommentera det jag skriver. Nudge, nudge, you know what I mean? Själv är jag alldeles bedrövligt dålig på att kommentera och skriva i gästböcker så jag ska försöka att inte bli - sniff - alltför sårad om ingen kommenterar.... snörvel.
Jag jobbar på att flytta över mina gamla inlägg till denna nya dagbok, men det kanske tar någon vecka.
*TPO-antikroppar är ett tecken på att kroppen av någon mystisk anledning reagerar och vill förstöra den egna sköldkörteln. Varför vet man inte. I mitt fall upptäcktes detta efter IVF nummer tre, en läkare på Sahlgrenska reagerade på att min sköldkörtel (sitter i halsen vid struphuvudet ungefär) var svullen. Jag hade ett skyhögt värde på över 3000, normalt anses vara cirka 60. För detta äter jag Levaxin, som är ett sköldkörtelhormon. Medicinen avlastar sköldkörteln så att den inte behöver arbeta så hårt, men åt antikropparna finns egentligen inget att göra. I alla fall enligt de läkare jag träffat hittills.
Missfallsutredning
Igår var det dags igen, O och jag var hos en ny doktor. Jag förstår om ni blir yra i huvudet, det blir jag med. Denna doktor fanns på det sjukhus där min laparoskopi utfördes. Läkaren som gjorde den (a.k.a. Dr Donator) var jag ju inte överdrivet förtjust i. Dessutom var (och är) jag så nöjd med besöket hos dr Lugn, jag hade närapå bestämt mig för att lita fullt och fast på honom och köra vårt sista försök där.
Alltså gick vi till mötet igår med låga förväntningar. Men si, ibland blir man förvånad. Doktor Snabb, som han nu får heta, överraskade och övertygade oss. Han uppehöll sig länge vid mina TPO-antikroppar*. Han tror att jag eventuellt kan ha någon störning i immunsystemet, och innan man utrett vidare tycker han inte att vi ska göra någon IVF, chanserna att lyckas är alltför låga. Tjosan. Det var ju andra bud än vad vi hört tidigare. Doktor Snabb tjänade in sitt namn genom att omedelbart fylla i en remiss på missfallsutredning och skicka ner O och mig till labbet för att lämna blod. O kom lindrigt undan, på honom ska de bara göra en kromosomanalys. På mig kollar de dessutom alla upptänkliga hormonvärden, inklusive testosteron (har jag PCO-S eller inte?) och alla sköldkörtelvärden, och en hel del koaguleringsgrejsimojs. Fråga mig inte vad det sista innebär, men det har visst med missfallsrisk att göra. Doktor Snabb tyckte nämligen att alla våra IVF:er med utmärkta förutsättningar och inte ett endaste litet positivt test var att jämställa med upprepade missfall.
Vi var trötta när vi gick därifrån, bara tanken på IVF-karusellen dränerar oss. Jag emotser provsvaren med viss bävan, med vår (min) otur lär de väl hitta någon förbannad skit. Det skulle inte förvåna mig om jag har någon jävla translokation på någon ynklig liten kromosom, något extremt ovanligt som läkarna aldrig sett maken till. Är man unik så är man. I slutet av april får vi besked och då ska vi träffa doktor Snabb igen.
Nåja. Jag antar att det är bra att få besked även om de är dåliga. Tills vidare tänker jag faktiskt inte så mycket på hela saken.
Fast. Ja, jo. Jag tycker att det är bra att få en missfallsutredning. Idogt surfande har lärt mig att det är något man måste tjata sig till. Förresten får det mig att känna mig lite märkvärdig. Upprepade missfall minsann. Jag kanske får vara med i kvinnoklubben ändå.
Adoptionskurs
Häromkvällen träffades vi utanför O:s jobb, åt middag på restaurang och åkte sedan till Sundbyberg för att gå på adoptionskurs. För några veckor sedan fick vi ett mejl från AC där de undrade om vi fortfarande var intresserade, kursen skulle börja den 22, snabbt svar önskas. Vi svarade ja och skrev in datumet i almanackan. Men inte var det någon adoptionskurs där inte. Istället mötte vi två generade damer som förklarade att det hela blivit försenat, studiecirkeln börjar istället nästa vecka, ni får papper om det med posten imorgon. Hrm. Detta tillsammans med det jag tidigare sett av adoptionsorganisationer är inte alltför imponerande. Administration verkar inte vara deras starka sida. Men samtidigt ska man väl komma ihåg att det mesta bedrivs på ideell bas, så kanske ska jag inte döma för hårt.
Bloggetiblogg
Min dagbok har lite nytt utseende, som synes. Jag provar mig fram, kanske återgår jag till mitt gamla system. Men än så länge känns detta bra. Till exempel slipper jag själv mecka ihop en arkivfunktion, det sköter Blogger åt mig. Och nu finns det också utrymme för er läsare att kommentera det jag skriver. Nudge, nudge, you know what I mean? Själv är jag alldeles bedrövligt dålig på att kommentera och skriva i gästböcker så jag ska försöka att inte bli - sniff - alltför sårad om ingen kommenterar.... snörvel.
Jag jobbar på att flytta över mina gamla inlägg till denna nya dagbok, men det kanske tar någon vecka.
*TPO-antikroppar är ett tecken på att kroppen av någon mystisk anledning reagerar och vill förstöra den egna sköldkörteln. Varför vet man inte. I mitt fall upptäcktes detta efter IVF nummer tre, en läkare på Sahlgrenska reagerade på att min sköldkörtel (sitter i halsen vid struphuvudet ungefär) var svullen. Jag hade ett skyhögt värde på över 3000, normalt anses vara cirka 60. För detta äter jag Levaxin, som är ett sköldkörtelhormon. Medicinen avlastar sköldkörteln så att den inte behöver arbeta så hårt, men åt antikropparna finns egentligen inget att göra. I alla fall enligt de läkare jag träffat hittills.
Alltså gick vi till mötet igår med låga förväntningar. Men si, ibland blir man förvånad. Doktor Snabb, som han nu får heta, överraskade och övertygade oss. Han uppehöll sig länge vid mina TPO-antikroppar*. Han tror att jag eventuellt kan ha någon störning i immunsystemet, och innan man utrett vidare tycker han inte att vi ska göra någon IVF, chanserna att lyckas är alltför låga. Tjosan. Det var ju andra bud än vad vi hört tidigare. Doktor Snabb tjänade in sitt namn genom att omedelbart fylla i en remiss på missfallsutredning och skicka ner O och mig till labbet för att lämna blod. O kom lindrigt undan, på honom ska de bara göra en kromosomanalys. På mig kollar de dessutom alla upptänkliga hormonvärden, inklusive testosteron (har jag PCO-S eller inte?) och alla sköldkörtelvärden, och en hel del koaguleringsgrejsimojs. Fråga mig inte vad det sista innebär, men det har visst med missfallsrisk att göra. Doktor Snabb tyckte nämligen att alla våra IVF:er med utmärkta förutsättningar och inte ett endaste litet positivt test var att jämställa med upprepade missfall.
Vi var trötta när vi gick därifrån, bara tanken på IVF-karusellen dränerar oss. Jag emotser provsvaren med viss bävan, med vår (min) otur lär de väl hitta någon förbannad skit. Det skulle inte förvåna mig om jag har någon jävla translokation på någon ynklig liten kromosom, något extremt ovanligt som läkarna aldrig sett maken till. Är man unik så är man. I slutet av april får vi besked och då ska vi träffa doktor Snabb igen.
Nåja. Jag antar att det är bra att få besked även om de är dåliga. Tills vidare tänker jag faktiskt inte så mycket på hela saken.
Fast. Ja, jo. Jag tycker att det är bra att få en missfallsutredning. Idogt surfande har lärt mig att det är något man måste tjata sig till. Förresten får det mig att känna mig lite märkvärdig. Upprepade missfall minsann. Jag kanske får vara med i kvinnoklubben ändå.
Adoptionskurs
Häromkvällen träffades vi utanför O:s jobb, åt middag på restaurang och åkte sedan till Sundbyberg för att gå på adoptionskurs. För några veckor sedan fick vi ett mejl från AC där de undrade om vi fortfarande var intresserade, kursen skulle börja den 22, snabbt svar önskas. Vi svarade ja och skrev in datumet i almanackan. Men inte var det någon adoptionskurs där inte. Istället mötte vi två generade damer som förklarade att det hela blivit försenat, studiecirkeln börjar istället nästa vecka, ni får papper om det med posten imorgon. Hrm. Detta tillsammans med det jag tidigare sett av adoptionsorganisationer är inte alltför imponerande. Administration verkar inte vara deras starka sida. Men samtidigt ska man väl komma ihåg att det mesta bedrivs på ideell bas, så kanske ska jag inte döma för hårt.
Bloggetiblogg
Min dagbok har lite nytt utseende, som synes. Jag provar mig fram, kanske återgår jag till mitt gamla system. Men än så länge känns detta bra. Till exempel slipper jag själv mecka ihop en arkivfunktion, det sköter Blogger åt mig. Och nu finns det också utrymme för er läsare att kommentera det jag skriver. Nudge, nudge, you know what I mean? Själv är jag alldeles bedrövligt dålig på att kommentera och skriva i gästböcker så jag ska försöka att inte bli - sniff - alltför sårad om ingen kommenterar.... snörvel.
Jag jobbar på att flytta över mina gamla inlägg till denna nya dagbok, men det kanske tar någon vecka.
*TPO-antikroppar är ett tecken på att kroppen av någon mystisk anledning reagerar och vill förstöra den egna sköldkörteln. Varför vet man inte. I mitt fall upptäcktes detta efter IVF nummer tre, en läkare på Sahlgrenska reagerade på att min sköldkörtel (sitter i halsen vid struphuvudet ungefär) var svullen. Jag hade ett skyhögt värde på över 3000, normalt anses vara cirka 60. För detta äter jag Levaxin, som är ett sköldkörtelhormon. Medicinen avlastar sköldkörteln så att den inte behöver arbeta så hårt, men åt antikropparna finns egentligen inget att göra. I alla fall enligt de läkare jag träffat hittills.
2005-03-18
Får jag presentera doktor Lugn
Dags för nästa kapitel i såpan Helgas och O:s IVF-resa. Tidigare i veckan var vi på landets dyraste IVF-klinik för en konsultation. Jag skriver inte här vad den heter, om någon är tillräckligt nyfiken och intresserad så kan ni ta reda på det. Hur som helst, igår träffade vi doktor Lugn för första gången. O och jag är överens om att vi nog gillar honom bäst av alla läkare vi träffat. Han var lågmäld och sansad, han behandlade oss med respekt och förutsatte att vi var ordentligt pålästa. Han försökte överhuvudtaget inte sälja in sin egen klinik, och han baktalade heller inte någon annan. Stilpoäng. Men framför allt: han lät oss tala till punkt. En timme satt vi där och han visade inte med ett ord eller en min att han var stressad, utan det var vi som avslutade mötet när vi kände oss färdiga.
Doktor Lugn tycker inte att jag ska behandla eventuell endometrios innan vi gör IVF. Han tror inte att utgången vid IVF påverkas av endometriosen, och för övrigt verkar det inte som att jag har speciellt mycket endometrios heller. Det var skönt att få ett så rakt besked.
Istället tycker doktor Lugn att vi så fort som möjligt ska se till att bli färdiga med IVF och inte förlora mer tid på det. Jag frågade om han tyckte att det kunde räcka med ett försök till, och då svarade han ja. Han har en intressant teori som jag inte hört förut. Vid alla våra IVF:er har det ju blivit många ägg, rentav onödigt många. Doktor Lugn tror att vi kan få bättre (och färre) ägg och embryon om de stimulerar mig lite försiktigare. Det finns forskning som tyder på att det blir sämre kvalitet på äggen när man stimulerar fram många. Eventuellt skulle man kunna prova andra mediciner också, Luveris och Metformin. Luveris stimulerar (eller tillför, har inte fattat vilket) inte bara hormonet FSH utan också LH, medan Puregon som jag fått hittills bara påverkar FSH. Jag trodde att man bara gav Luveris till svårstimulerade kvinnor, men då svarade doktor Lugn att jag är svårstimulerad i den bemärkelsen att det inte blivit några graviditeter. Touché. Han noterade min övervikt och att jag har PCO och sa att detta kan vara relaterat till insulinresistens, alltså att man inte reagerar på insulin, vilket gör att kroppen producerar för mycket av det, och detta är inte bra för äggstockarna, men det kan man rätta till med Metformin. Både LH och insulinresistens kollar man med blodprov. Vidare ville han göra en undersökning av min livmoder (kanske den tidigare omtalade hysteroskopin - är inte riktigt säker) som görs med lokalbedövning och tar en minut. Till sist föreslog han assisted hatching. Det bästa med alla dessa förslag är att inget av dem kommer att försämra eller förstöra något.
Vi har inte pratat så mycket om det efteråt. Men kanske har ett litet hopp tänts. Vi har ju pratat om att göra en sista IVF (även om jag i mörka stunder har sagt aldrig mer). Det känns bra att ha träffat en läkare som vi båda gillar, och det känns bra att han har idéer om vad som kan göras annorlunda. Till sist, det känns konstigt nog också bra att han tycker att vi ska sluta efter nästa försök. Det skulle vara alltför lätt att fastna i detta och tänka jamen nästa försök, kanske...
Jobbsök
Jodå, det rullar på. Har varit på en intervju den här veckan. Idag var jag hos min rådgivare på Trygghetsrådet som berömde mig väldigt för att jag söker så många jobb, och hon fick mig att lova att jag skulle vila under påsk åtminstone. Det är nog ett klokt råd, för det här tempot orkar jag inte hålla så länge till. Jag tror att jag är ganska bra på att inte ta det personligt, men i längden är det jobbigt att presentera sig själv och sin person, sin kompetens och sin erfarenhet och bli avvisad gång efter gång.
TGIF
Men nu är det fredag, veckans bästa dag. Jag har just blivit serverad en egenhändigt ihopskakad Margarita av min man (han har jobbat som bartender) och till middag blir det mexikansk biff kryddad med kanel och kryddnejlika. Har jag det bra, eller?
Doktor Lugn tycker inte att jag ska behandla eventuell endometrios innan vi gör IVF. Han tror inte att utgången vid IVF påverkas av endometriosen, och för övrigt verkar det inte som att jag har speciellt mycket endometrios heller. Det var skönt att få ett så rakt besked.
Istället tycker doktor Lugn att vi så fort som möjligt ska se till att bli färdiga med IVF och inte förlora mer tid på det. Jag frågade om han tyckte att det kunde räcka med ett försök till, och då svarade han ja. Han har en intressant teori som jag inte hört förut. Vid alla våra IVF:er har det ju blivit många ägg, rentav onödigt många. Doktor Lugn tror att vi kan få bättre (och färre) ägg och embryon om de stimulerar mig lite försiktigare. Det finns forskning som tyder på att det blir sämre kvalitet på äggen när man stimulerar fram många. Eventuellt skulle man kunna prova andra mediciner också, Luveris och Metformin. Luveris stimulerar (eller tillför, har inte fattat vilket) inte bara hormonet FSH utan också LH, medan Puregon som jag fått hittills bara påverkar FSH. Jag trodde att man bara gav Luveris till svårstimulerade kvinnor, men då svarade doktor Lugn att jag är svårstimulerad i den bemärkelsen att det inte blivit några graviditeter. Touché. Han noterade min övervikt och att jag har PCO och sa att detta kan vara relaterat till insulinresistens, alltså att man inte reagerar på insulin, vilket gör att kroppen producerar för mycket av det, och detta är inte bra för äggstockarna, men det kan man rätta till med Metformin. Både LH och insulinresistens kollar man med blodprov. Vidare ville han göra en undersökning av min livmoder (kanske den tidigare omtalade hysteroskopin - är inte riktigt säker) som görs med lokalbedövning och tar en minut. Till sist föreslog han assisted hatching. Det bästa med alla dessa förslag är att inget av dem kommer att försämra eller förstöra något.
Vi har inte pratat så mycket om det efteråt. Men kanske har ett litet hopp tänts. Vi har ju pratat om att göra en sista IVF (även om jag i mörka stunder har sagt aldrig mer). Det känns bra att ha träffat en läkare som vi båda gillar, och det känns bra att han har idéer om vad som kan göras annorlunda. Till sist, det känns konstigt nog också bra att han tycker att vi ska sluta efter nästa försök. Det skulle vara alltför lätt att fastna i detta och tänka jamen nästa försök, kanske...
Jobbsök
Jodå, det rullar på. Har varit på en intervju den här veckan. Idag var jag hos min rådgivare på Trygghetsrådet som berömde mig väldigt för att jag söker så många jobb, och hon fick mig att lova att jag skulle vila under påsk åtminstone. Det är nog ett klokt råd, för det här tempot orkar jag inte hålla så länge till. Jag tror att jag är ganska bra på att inte ta det personligt, men i längden är det jobbigt att presentera sig själv och sin person, sin kompetens och sin erfarenhet och bli avvisad gång efter gång.
TGIF
Men nu är det fredag, veckans bästa dag. Jag har just blivit serverad en egenhändigt ihopskakad Margarita av min man (han har jobbat som bartender) och till middag blir det mexikansk biff kryddad med kanel och kryddnejlika. Har jag det bra, eller?
Får jag presentera doktor Lugn
Dags för nästa kapitel i såpan Helgas och O:s IVF-resa. Tidigare i veckan var vi på landets dyraste IVF-klinik för en konsultation. Jag skriver inte här vad den heter, om någon är tillräckligt nyfiken och intresserad så kan ni ta reda på det. Hur som helst, igår träffade vi doktor Lugn för första gången. O och jag är överens om att vi nog gillar honom bäst av alla läkare vi träffat. Han var lågmäld och sansad, han behandlade oss med respekt och förutsatte att vi var ordentligt pålästa. Han försökte överhuvudtaget inte sälja in sin egen klinik, och han baktalade heller inte någon annan. Stilpoäng. Men framför allt: han lät oss tala till punkt. En timme satt vi där och han visade inte med ett ord eller en min att han var stressad, utan det var vi som avslutade mötet när vi kände oss färdiga.
Doktor Lugn tycker inte att jag ska behandla eventuell endometrios innan vi gör IVF. Han tror inte att utgången vid IVF påverkas av endometriosen, och för övrigt verkar det inte som att jag har speciellt mycket endometrios heller. Det var skönt att få ett så rakt besked.
Istället tycker doktor Lugn att vi så fort som möjligt ska se till att bli färdiga med IVF och inte förlora mer tid på det. Jag frågade om han tyckte att det kunde räcka med ett försök till, och då svarade han ja. Han har en intressant teori som jag inte hört förut. Vid alla våra IVF:er har det ju blivit många ägg, rentav onödigt många. Doktor Lugn tror att vi kan få bättre (och färre) ägg och embryon om de stimulerar mig lite försiktigare. Det finns forskning som tyder på att det blir sämre kvalitet på äggen när man stimulerar fram många. Eventuellt skulle man kunna prova andra mediciner också, Luveris och Metformin. Luveris stimulerar (eller tillför, har inte fattat vilket) inte bara hormonet FSH utan också LH, medan Puregon som jag fått hittills bara påverkar FSH. Jag trodde att man bara gav Luveris till svårstimulerade kvinnor, men då svarade doktor Lugn att jag är svårstimulerad i den bemärkelsen att det inte blivit några graviditeter. Touché. Han noterade min övervikt och att jag har PCO och sa att detta kan vara relaterat till insulinresistens, alltså att man inte reagerar på insulin, vilket gör att kroppen producerar för mycket av det, och detta är inte bra för äggstockarna, men det kan man rätta till med Metformin. Både LH och insulinresistens kollar man med blodprov. Vidare ville han göra en undersökning av min livmoder (kanske den tidigare omtalade hysteroskopin - är inte riktigt säker) som görs med lokalbedövning och tar en minut. Till sist föreslog han assisted hatching. Det bästa med alla dessa förslag är att inget av dem kommer att försämra eller förstöra något.
Vi har inte pratat så mycket om det efteråt. Men kanske har ett litet hopp tänts. Vi har ju pratat om att göra en sista IVF (även om jag i mörka stunder har sagt aldrig mer). Det känns bra att ha träffat en läkare som vi båda gillar, och det känns bra att han har idéer om vad som kan göras annorlunda. Till sist, det känns konstigt nog också bra att han tycker att vi ska sluta efter nästa försök. Det skulle vara alltför lätt att fastna i detta och tänka jamen nästa försök, kanske...
Jobbsök
Jodå, det rullar på. Har varit på en intervju den här veckan. Idag var jag hos min rådgivare på Trygghetsrådet som berömde mig väldigt för att jag söker så många jobb, och hon fick mig att lova att jag skulle vila under påsk åtminstone. Det är nog ett klokt råd, för det här tempot orkar jag inte hålla så länge till. Jag tror att jag är ganska bra på att inte ta det personligt, men i längden är det jobbigt att presentera sig själv och sin person, sin kompetens och sin erfarenhet och bli avvisad gång efter gång.
TGIF
Men nu är det fredag, veckans bästa dag. Jag har just blivit serverad en egenhändigt ihopskakad Margarita av min man (han har jobbat som bartender) och till middag blir det mexikansk biff kryddad med kanel och kryddnejlika. Har jag det bra, eller?
Doktor Lugn tycker inte att jag ska behandla eventuell endometrios innan vi gör IVF. Han tror inte att utgången vid IVF påverkas av endometriosen, och för övrigt verkar det inte som att jag har speciellt mycket endometrios heller. Det var skönt att få ett så rakt besked.
Istället tycker doktor Lugn att vi så fort som möjligt ska se till att bli färdiga med IVF och inte förlora mer tid på det. Jag frågade om han tyckte att det kunde räcka med ett försök till, och då svarade han ja. Han har en intressant teori som jag inte hört förut. Vid alla våra IVF:er har det ju blivit många ägg, rentav onödigt många. Doktor Lugn tror att vi kan få bättre (och färre) ägg och embryon om de stimulerar mig lite försiktigare. Det finns forskning som tyder på att det blir sämre kvalitet på äggen när man stimulerar fram många. Eventuellt skulle man kunna prova andra mediciner också, Luveris och Metformin. Luveris stimulerar (eller tillför, har inte fattat vilket) inte bara hormonet FSH utan också LH, medan Puregon som jag fått hittills bara påverkar FSH. Jag trodde att man bara gav Luveris till svårstimulerade kvinnor, men då svarade doktor Lugn att jag är svårstimulerad i den bemärkelsen att det inte blivit några graviditeter. Touché. Han noterade min övervikt och att jag har PCO och sa att detta kan vara relaterat till insulinresistens, alltså att man inte reagerar på insulin, vilket gör att kroppen producerar för mycket av det, och detta är inte bra för äggstockarna, men det kan man rätta till med Metformin. Både LH och insulinresistens kollar man med blodprov. Vidare ville han göra en undersökning av min livmoder (kanske den tidigare omtalade hysteroskopin - är inte riktigt säker) som görs med lokalbedövning och tar en minut. Till sist föreslog han assisted hatching. Det bästa med alla dessa förslag är att inget av dem kommer att försämra eller förstöra något.
Vi har inte pratat så mycket om det efteråt. Men kanske har ett litet hopp tänts. Vi har ju pratat om att göra en sista IVF (även om jag i mörka stunder har sagt aldrig mer). Det känns bra att ha träffat en läkare som vi båda gillar, och det känns bra att han har idéer om vad som kan göras annorlunda. Till sist, det känns konstigt nog också bra att han tycker att vi ska sluta efter nästa försök. Det skulle vara alltför lätt att fastna i detta och tänka jamen nästa försök, kanske...
Jobbsök
Jodå, det rullar på. Har varit på en intervju den här veckan. Idag var jag hos min rådgivare på Trygghetsrådet som berömde mig väldigt för att jag söker så många jobb, och hon fick mig att lova att jag skulle vila under påsk åtminstone. Det är nog ett klokt råd, för det här tempot orkar jag inte hålla så länge till. Jag tror att jag är ganska bra på att inte ta det personligt, men i längden är det jobbigt att presentera sig själv och sin person, sin kompetens och sin erfarenhet och bli avvisad gång efter gång.
TGIF
Men nu är det fredag, veckans bästa dag. Jag har just blivit serverad en egenhändigt ihopskakad Margarita av min man (han har jobbat som bartender) och till middag blir det mexikansk biff kryddad med kanel och kryddnejlika. Har jag det bra, eller?
2005-03-11
Tungt och grått
Nu är det jobbigt. Svårt att andas, svårt att känna glädje. Vad pratar jag om, svårt? Omöjligt att känna glädje. Jag ser inte fram emot någonting. Hela livet känns som den vitgråa dimma jag ser när jag tittar ut genom fönstret.
O och jag har det jobbigt nu. Vi grälar mycket, tjafsar, gnager och nöter på varandra. Det är ingens fel, jo kanske lite mera mitt än hans. Vi borde verkligen försöka låta bli det och försöka vara snälla mot varann, försöka ta fram det som är bra. Men jag orkar inte just nu, och förmodligen inte han heller. Han säger att också han börjar tröttna på vår tillvaro.
Jag önskar så att något enda litet trevligt eller roligt kunde inträffa, något som lyfter mig lite. Något som bara kommer, dimper ner från ovan. Jag vill fan ta mig ha något gratis nu. Jag orkar inte föra krig mot livet på fyra fronter samtidigt.
Senare
Det känns lite bättre. O och jag är sams, och i helgen får vi lite andrum från varann eftersom jag åker på internat med kören. Jag undrar om inte denna kör är min livlina. När jag mår riktigt sopigt sätter jag mig vid pianot och klinkar på mina stämmor, och oftast blir jag lite gladare. Det är också skönt att umgås ytligt med ett gäng snälla människor som inte vet så mycket om mig. De ser inte den misslyckade svartsynta arbetslösa Helga med en hög resultatlösa provrörsbefruktningar i bagaget. De ser bara Helga, första alt, nyinflyttad till Stockholm, hon sjunger inte så starkt men rent, hon pluggar duktigt och läser noter hjälpligt. Det är skönt att slippa dra på min sorgliga historia.
Just nu förbereder O middagen, delikat som vanligt, medan jag har bestämt mig för att få iväg två jobbansökningar. Efter det ska jag låta jobbsökandet vila i några dagar och tänka på annat. Jag tror att jag behöver det nu.
Och till sist, två saker som är spännande och lite skrämmande: vår hemutredning ska börja. Första samtalet är den 30 mars. Igår fick vi dessutom mejl om en riktig adoptionskurs - lajv denna gång - som börjar den 22 mars.
O och jag har det jobbigt nu. Vi grälar mycket, tjafsar, gnager och nöter på varandra. Det är ingens fel, jo kanske lite mera mitt än hans. Vi borde verkligen försöka låta bli det och försöka vara snälla mot varann, försöka ta fram det som är bra. Men jag orkar inte just nu, och förmodligen inte han heller. Han säger att också han börjar tröttna på vår tillvaro.
Jag önskar så att något enda litet trevligt eller roligt kunde inträffa, något som lyfter mig lite. Något som bara kommer, dimper ner från ovan. Jag vill fan ta mig ha något gratis nu. Jag orkar inte föra krig mot livet på fyra fronter samtidigt.
Senare
Det känns lite bättre. O och jag är sams, och i helgen får vi lite andrum från varann eftersom jag åker på internat med kören. Jag undrar om inte denna kör är min livlina. När jag mår riktigt sopigt sätter jag mig vid pianot och klinkar på mina stämmor, och oftast blir jag lite gladare. Det är också skönt att umgås ytligt med ett gäng snälla människor som inte vet så mycket om mig. De ser inte den misslyckade svartsynta arbetslösa Helga med en hög resultatlösa provrörsbefruktningar i bagaget. De ser bara Helga, första alt, nyinflyttad till Stockholm, hon sjunger inte så starkt men rent, hon pluggar duktigt och läser noter hjälpligt. Det är skönt att slippa dra på min sorgliga historia.
Just nu förbereder O middagen, delikat som vanligt, medan jag har bestämt mig för att få iväg två jobbansökningar. Efter det ska jag låta jobbsökandet vila i några dagar och tänka på annat. Jag tror att jag behöver det nu.
Och till sist, två saker som är spännande och lite skrämmande: vår hemutredning ska börja. Första samtalet är den 30 mars. Igår fick vi dessutom mejl om en riktig adoptionskurs - lajv denna gång - som börjar den 22 mars.
Tungt och grått
Nu är det jobbigt. Svårt att andas, svårt att känna glädje. Vad pratar jag om, svårt? Omöjligt att känna glädje. Jag ser inte fram emot någonting. Hela livet känns som den vitgråa dimma jag ser när jag tittar ut genom fönstret.
O och jag har det jobbigt nu. Vi grälar mycket, tjafsar, gnager och nöter på varandra. Det är ingens fel, jo kanske lite mera mitt än hans. Vi borde verkligen försöka låta bli det och försöka vara snälla mot varann, försöka ta fram det som är bra. Men jag orkar inte just nu, och förmodligen inte han heller. Han säger att också han börjar tröttna på vår tillvaro.
Jag önskar så att något enda litet trevligt eller roligt kunde inträffa, något som lyfter mig lite. Något som bara kommer, dimper ner från ovan. Jag vill fan ta mig ha något gratis nu. Jag orkar inte föra krig mot livet på fyra fronter samtidigt.
Senare
Det känns lite bättre. O och jag är sams, och i helgen får vi lite andrum från varann eftersom jag åker på internat med kören. Jag undrar om inte denna kör är min livlina. När jag mår riktigt sopigt sätter jag mig vid pianot och klinkar på mina stämmor, och oftast blir jag lite gladare. Det är också skönt att umgås ytligt med ett gäng snälla människor som inte vet så mycket om mig. De ser inte den misslyckade svartsynta arbetslösa Helga med en hög resultatlösa provrörsbefruktningar i bagaget. De ser bara Helga, första alt, nyinflyttad till Stockholm, hon sjunger inte så starkt men rent, hon pluggar duktigt och läser noter hjälpligt. Det är skönt att slippa dra på min sorgliga historia.
Just nu förbereder O middagen, delikat som vanligt, medan jag har bestämt mig för att få iväg två jobbansökningar. Efter det ska jag låta jobbsökandet vila i några dagar och tänka på annat. Jag tror att jag behöver det nu.
Och till sist, två saker som är spännande och lite skrämmande: vår hemutredning ska börja. Första samtalet är den 30 mars. Igår fick vi dessutom mejl om en riktig adoptionskurs - lajv denna gång - som börjar den 22 mars.
O och jag har det jobbigt nu. Vi grälar mycket, tjafsar, gnager och nöter på varandra. Det är ingens fel, jo kanske lite mera mitt än hans. Vi borde verkligen försöka låta bli det och försöka vara snälla mot varann, försöka ta fram det som är bra. Men jag orkar inte just nu, och förmodligen inte han heller. Han säger att också han börjar tröttna på vår tillvaro.
Jag önskar så att något enda litet trevligt eller roligt kunde inträffa, något som lyfter mig lite. Något som bara kommer, dimper ner från ovan. Jag vill fan ta mig ha något gratis nu. Jag orkar inte föra krig mot livet på fyra fronter samtidigt.
Senare
Det känns lite bättre. O och jag är sams, och i helgen får vi lite andrum från varann eftersom jag åker på internat med kören. Jag undrar om inte denna kör är min livlina. När jag mår riktigt sopigt sätter jag mig vid pianot och klinkar på mina stämmor, och oftast blir jag lite gladare. Det är också skönt att umgås ytligt med ett gäng snälla människor som inte vet så mycket om mig. De ser inte den misslyckade svartsynta arbetslösa Helga med en hög resultatlösa provrörsbefruktningar i bagaget. De ser bara Helga, första alt, nyinflyttad till Stockholm, hon sjunger inte så starkt men rent, hon pluggar duktigt och läser noter hjälpligt. Det är skönt att slippa dra på min sorgliga historia.
Just nu förbereder O middagen, delikat som vanligt, medan jag har bestämt mig för att få iväg två jobbansökningar. Efter det ska jag låta jobbsökandet vila i några dagar och tänka på annat. Jag tror att jag behöver det nu.
Och till sist, två saker som är spännande och lite skrämmande: vår hemutredning ska börja. Första samtalet är den 30 mars. Igår fick vi dessutom mejl om en riktig adoptionskurs - lajv denna gång - som börjar den 22 mars.
2005-03-06
Se sån stil hon har
Idag har jag åkt skidor. Det, mina vänner, händer inte ofta. Senast jag stod på skidor var 2002, då O efter idogt tjatande lyckades få mig att följa med upp till Värmland en vecka tillsammans med kompisar. Det var första gången i modern tid som jag åkte. Dessförinnan minns jag inte riktigt när det hände. Men min styvfar (född i Västerbotten, I say no more) glömmer aldrig en skidtur med mig runt Mossens idrottsplats då han fick stanna vid varje buske och trassla loss mig. Då var jag tolv år. Det är ingen bra idé att ha en västerbottning till skidlärare. De tror att allt är så himla enkelt.
O är bättre, även om han också påstår att det är enkelt att åka skidor. Och javisst, det ser enkelt ut när han gör det. Mitt största problem är att jag inte kommit på något riktigt bra sätt att få stopp på skidorna, annat än att ramla. Helst på vänster sida, med foten lite vikt under mig. Problemet är att det är så jämmerligt svårt att ta sig upp. Det är inte lätt att vara baktung.
Men i alla fall, när vi tagit oss ut ur skogen med otäcka träd och backar, och ner på slänten mot sjön, för att inte tala om ut på isen, då blev det verkligt roligt. Vi stannade två gånger och drack choklad ur termos. Vädret var nästan parodiskt vackert, strålande sol från knallblå himmel. Vi kunde rentav titta försonligt på familjerna med barnvagn, pulka och golden retriever och säga till varann att så där har vi det om några år. Men det blir nog O som får hålla ordning på ungar och hundar så ansvarar jag för mina skidor och stavar.
Annars
Jag har hämtat mig från jobbeskeden och bestämt mig för att jag nog inte ville ha de där dumma jobben i alla fall. Något ligger det i det faktiskt. Inget av dem var klockrent rätt, men så fick jag dem inte heller. Tråkigt nog har jag inga andra klockrena jobb på gång heller, fast jag letar och söker som en galning. O tycker att jag är närmast manisk i mitt jobbsökande. Det är precis som att bli med barn, hade jag bara vetat att jag skulle ha jobb säg i september, hade jag kunnat slappna av och njuta av tillvaron, passa på att göra sånt som jag inte skulle hinna när jag jobbar. Träna och komma i form, sy kläder, gå på museum, skriva. Nu lever jag istället någon sorts konstig halvtillvaro. Limbo, skärseld, utan facit. Jag försöker trösta mig med att jag både ifråga om barn och jobb gör så gott jag kan, faktiskt allt jag kan. Jag hoppas bara att det räcker.
O är bättre, även om han också påstår att det är enkelt att åka skidor. Och javisst, det ser enkelt ut när han gör det. Mitt största problem är att jag inte kommit på något riktigt bra sätt att få stopp på skidorna, annat än att ramla. Helst på vänster sida, med foten lite vikt under mig. Problemet är att det är så jämmerligt svårt att ta sig upp. Det är inte lätt att vara baktung.
Men i alla fall, när vi tagit oss ut ur skogen med otäcka träd och backar, och ner på slänten mot sjön, för att inte tala om ut på isen, då blev det verkligt roligt. Vi stannade två gånger och drack choklad ur termos. Vädret var nästan parodiskt vackert, strålande sol från knallblå himmel. Vi kunde rentav titta försonligt på familjerna med barnvagn, pulka och golden retriever och säga till varann att så där har vi det om några år. Men det blir nog O som får hålla ordning på ungar och hundar så ansvarar jag för mina skidor och stavar.
Annars
Jag har hämtat mig från jobbeskeden och bestämt mig för att jag nog inte ville ha de där dumma jobben i alla fall. Något ligger det i det faktiskt. Inget av dem var klockrent rätt, men så fick jag dem inte heller. Tråkigt nog har jag inga andra klockrena jobb på gång heller, fast jag letar och söker som en galning. O tycker att jag är närmast manisk i mitt jobbsökande. Det är precis som att bli med barn, hade jag bara vetat att jag skulle ha jobb säg i september, hade jag kunnat slappna av och njuta av tillvaron, passa på att göra sånt som jag inte skulle hinna när jag jobbar. Träna och komma i form, sy kläder, gå på museum, skriva. Nu lever jag istället någon sorts konstig halvtillvaro. Limbo, skärseld, utan facit. Jag försöker trösta mig med att jag både ifråga om barn och jobb gör så gott jag kan, faktiskt allt jag kan. Jag hoppas bara att det räcker.
Se sån stil hon har
Idag har jag åkt skidor. Det, mina vänner, händer inte ofta. Senast jag stod på skidor var 2002, då O efter idogt tjatande lyckades få mig att följa med upp till Värmland en vecka tillsammans med kompisar. Det var första gången i modern tid som jag åkte. Dessförinnan minns jag inte riktigt när det hände. Men min styvfar (född i Västerbotten, I say no more) glömmer aldrig en skidtur med mig runt Mossens idrottsplats då han fick stanna vid varje buske och trassla loss mig. Då var jag tolv år. Det är ingen bra idé att ha en västerbottning till skidlärare. De tror att allt är så himla enkelt.
O är bättre, även om han också påstår att det är enkelt att åka skidor. Och javisst, det ser enkelt ut när han gör det. Mitt största problem är att jag inte kommit på något riktigt bra sätt att få stopp på skidorna, annat än att ramla. Helst på vänster sida, med foten lite vikt under mig. Problemet är att det är så jämmerligt svårt att ta sig upp. Det är inte lätt att vara baktung.
Men i alla fall, när vi tagit oss ut ur skogen med otäcka träd och backar, och ner på slänten mot sjön, för att inte tala om ut på isen, då blev det verkligt roligt. Vi stannade två gånger och drack choklad ur termos. Vädret var nästan parodiskt vackert, strålande sol från knallblå himmel. Vi kunde rentav titta försonligt på familjerna med barnvagn, pulka och golden retriever och säga till varann att så där har vi det om några år. Men det blir nog O som får hålla ordning på ungar och hundar så ansvarar jag för mina skidor och stavar.
Annars
Jag har hämtat mig från jobbeskeden och bestämt mig för att jag nog inte ville ha de där dumma jobben i alla fall. Något ligger det i det faktiskt. Inget av dem var klockrent rätt, men så fick jag dem inte heller. Tråkigt nog har jag inga andra klockrena jobb på gång heller, fast jag letar och söker som en galning. O tycker att jag är närmast manisk i mitt jobbsökande. Det är precis som att bli med barn, hade jag bara vetat att jag skulle ha jobb säg i september, hade jag kunnat slappna av och njuta av tillvaron, passa på att göra sånt som jag inte skulle hinna när jag jobbar. Träna och komma i form, sy kläder, gå på museum, skriva. Nu lever jag istället någon sorts konstig halvtillvaro. Limbo, skärseld, utan facit. Jag försöker trösta mig med att jag både ifråga om barn och jobb gör så gott jag kan, faktiskt allt jag kan. Jag hoppas bara att det räcker.
O är bättre, även om han också påstår att det är enkelt att åka skidor. Och javisst, det ser enkelt ut när han gör det. Mitt största problem är att jag inte kommit på något riktigt bra sätt att få stopp på skidorna, annat än att ramla. Helst på vänster sida, med foten lite vikt under mig. Problemet är att det är så jämmerligt svårt att ta sig upp. Det är inte lätt att vara baktung.
Men i alla fall, när vi tagit oss ut ur skogen med otäcka träd och backar, och ner på slänten mot sjön, för att inte tala om ut på isen, då blev det verkligt roligt. Vi stannade två gånger och drack choklad ur termos. Vädret var nästan parodiskt vackert, strålande sol från knallblå himmel. Vi kunde rentav titta försonligt på familjerna med barnvagn, pulka och golden retriever och säga till varann att så där har vi det om några år. Men det blir nog O som får hålla ordning på ungar och hundar så ansvarar jag för mina skidor och stavar.
Annars
Jag har hämtat mig från jobbeskeden och bestämt mig för att jag nog inte ville ha de där dumma jobben i alla fall. Något ligger det i det faktiskt. Inget av dem var klockrent rätt, men så fick jag dem inte heller. Tråkigt nog har jag inga andra klockrena jobb på gång heller, fast jag letar och söker som en galning. O tycker att jag är närmast manisk i mitt jobbsökande. Det är precis som att bli med barn, hade jag bara vetat att jag skulle ha jobb säg i september, hade jag kunnat slappna av och njuta av tillvaron, passa på att göra sånt som jag inte skulle hinna när jag jobbar. Träna och komma i form, sy kläder, gå på museum, skriva. Nu lever jag istället någon sorts konstig halvtillvaro. Limbo, skärseld, utan facit. Jag försöker trösta mig med att jag både ifråga om barn och jobb gör så gott jag kan, faktiskt allt jag kan. Jag hoppas bara att det räcker.
2005-03-01
Ledsen
Det är då inte länge man får vara glad. Idag fick jag nej på båda jobben där jag varit på intervju. Det ena företaget valde att internrekrytera och det andra hade gått vidare med kandidater som var mer erfarna än jag. Jag försöker trösta mig med att jag åtminstone kom ganska långt, men just nu hjälper det inte. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag är trött på motgångar. Jag vill ha ett roligt och utvecklande jobb NU, jag vill kunna flytta till större lägenhet NU och jag vill ha barn NU. Eller åtminstone sen. Problemet är att jobb till mig måste komma först. Fy fan vad livet är motigt.
Ledsen
Det är då inte länge man får vara glad. Idag fick jag nej på båda jobben där jag varit på intervju. Det ena företaget valde att internrekrytera och det andra hade gått vidare med kandidater som var mer erfarna än jag. Jag försöker trösta mig med att jag åtminstone kom ganska långt, men just nu hjälper det inte. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag är trött på motgångar. Jag vill ha ett roligt och utvecklande jobb NU, jag vill kunna flytta till större lägenhet NU och jag vill ha barn NU. Eller åtminstone sen. Problemet är att jobb till mig måste komma först. Fy fan vad livet är motigt.
2005-02-28
Förkyld
Blä. Ont i halsen och feber sedan igår. O har varit dålig i några dagar och just när jag trodde att jag skulle klara mig slog förkylningen till. Idag skulle jag ha träffat min rådgivare på Trygghetsrådet, och varit på körrep men det bidde inget av någondera. Istället har jag varit hemma och tyckt synd om mig själv och läst litelite projektledning.
Vad göra enligt doktor XX
Häromveckan skrev jag brev till SU:s hövding doktor XX och berättade vad som hänt sedan sist, att jag gjort en laparoskopi och att läkaren då hittat salpingitis isthmica nodusa. Ställde en radda med frågor och si, svaret kom häromdagen. Det var ett ganska långt brev, som jag inte citerar ordagrant.
Är ärrbildningarna orsakade av endometrios? Vetenskapen tvistar om huruvida salpingitis isthmica nodusa är en form av endometrios eller inte. Ofta används termen för att beskriva utseendet på äggledarna, inte som en diagnos av deras funktion.
Finns det alls någon chans för mig att bli gravid spontant med tanke på äggledarnas utseende? Troligen ganska dåliga chanser. Visserligen är det passage i höger äggledare, men äggledaren måste också ha rörlighet och flimmerhårsfunktion. Troligen har jag svårt att bli gravid (no shit?) och dessutom finns ökad risk för utomkvedshavandeskap.
Kan den endometrios som har hittats vara orsak till att embryona inte fäst vid våra IVF:er? Det är möjligt att endometrios påverkar utgången vid IVF, vissa undersökningar tyder på det. Men något absolut samband kan det inte vara, eftersom massor med kvinnor med endometrios blir gravida vid IVF.
Kan ärrbildningarna ha påverkat utgången vid IVF? Inte sannolikt.
Ökar chansen att lyckas med IVF om jag medicinerar endometriosen? Kanske. Å andra sidan kanske inte. Förr nedreglerades alla kvinnor med endometrios i minst tre månader före en IVF, men inte nu längre. Det finns vissa resultat som tyder på att det kanske vore en bra idé. Annars tror doktor XX på nya anti-inflammatoriska mediciner som just nu studeras intensivt. Men de finns ännu bara på försökstadiet och är dessutom mycket dyra. Synd att jag inte är tjugo år yngre.
Finns det någon annan åtgärd vi bör vidta innan vi gör ytterligare en IVF? Nä. Det mest konkreta rådet han kan ge är att fundera på en lång nedreglering för att behandla endometriosen.
Så det så. Inte blev vi så värst mycket klokare av detta, men det hade vi nog inte väntat oss heller. Vi lägger brevet till samlingarna av läkaråsikter. När vi har samlat tillräckligt många ska vi lägga dem i en hatt och dra lott. Eller något.
Dyra journalkopior
Fertilitetscentrum på Carlanderska skickade snällt en kopia på vår journal, det räckte med att ringa och be dem. SU skulle som vanligt vara lite krångligare. De ville ha ett brev med både O:s och min påskrift. Lite irriterande, men låt gå för det. Men riktigt irriterade blev vi idag när det kom en avi om postförskott. Hundrafyrtiotre spänn får vi betala för vår journal! Jävla sätt. Jag ringde IVF-enheten, satt i kö en god stund som vanligt och blev sedan kopplad till en av de snorkigare barnmorskorna. Jag minns henne ganska väl, hon är rätt snäll egentligen men borde jobba lite på sin telefonröst. Jodå, det kostar pengar att få ut journalen. I höstas när vi fick den gratis måste det ha blivit fel. Hon avslutade med att önska oss lycka till, och jag morrade till svar. Ett samtal till SU:s patientombudsman bekräftade det hon sa: kopior på mer än 10 sidor tar de betalt för, enligt beslut i Västra Götaland. Det skulle inte förvåna mig om detta inte är i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen, men nu ger jag fan i det hela.
Efteråt hade jag hjärtklappning och grät en liten skvätt. Jag blir lika förvånad varje gång över effekten som SU:s IVF-enhet har på mig. Jag undrar vad de gör för fel? Är det bara jag som känner så här? Det tror jag inte. Kanske borde jag tala om för dem hur liten och ynklig och kränkt de får mig att känna mig. Men så länge jag inte kan komma på någon konstruktiv kritik så avstår jag.
Idag för tretton år sedan
Jag vet precis vad jag gjorde fredagen den 28 februari 1992. Jag skrev en harang i min dagbok om ett struligt förhållande som inte riktigt ville ta slut, fast vi båda visste att det var dödsdömt. Det jag inte skrev om den dagen, kanske för att jag var rädd för att sätta ord på något som jag var osäker på, var att jag ett tag varit förtjust i en kille i samma kårförening, och om jag inte tog helt fel var känslorna besvarade. Samma kväll skulle jag på fest, vilket jag sett till att nämna när jag visste att han skulle höra det. Och visst dök han upp på eftersläppet, fastän han skulle upp tidigt och jobba nästa dag. Vi satt kvar efter att alla andra hade gått hem, hela natten pratade vi, som vi gjort flera nätter tidigare, för att vi alltid hade så mycket att prata om. Men den här natten satte vi ord på det jag inte vågat: vad vi kände för varann, och om vi skulle göra ett försök. För eller emot, som i så många senare diskussioner. När morgonen kom följde han mig hem, och åkte sedan direkt till jobbet.
Ikväll tänker jag på två saker. Att han dök upp den där fredagkvällen, som jag hoppades att han skulle göra, men inte vågade tro på. Men det gjorde han, förstås. O kan jag lita på. Han är klippan i mitt liv, särskilt under de senaste åren. Ibland blir jag galen på hans stabilitet men förmodligen är den grunden för vår relation. Det och en sak till. Trots att vi är väldigt olika har vi från första stund kunnat prata med varann. Det var det som attraherade oss till varann, tror jag. Och vi pratar fortfarande mycket. O blir ibland trött på mig, att jag ska vrida och vända på allt, och att jag väljer de mest olämpliga tillfällen, som mitt i natten när vi båda ska sova. Men han lyssnar, och han svarar.
Det är han och jag mot resten av världen. Det är jag både stolt över och tacksam för.
Vad göra enligt doktor XX
Häromveckan skrev jag brev till SU:s hövding doktor XX och berättade vad som hänt sedan sist, att jag gjort en laparoskopi och att läkaren då hittat salpingitis isthmica nodusa. Ställde en radda med frågor och si, svaret kom häromdagen. Det var ett ganska långt brev, som jag inte citerar ordagrant.
Är ärrbildningarna orsakade av endometrios? Vetenskapen tvistar om huruvida salpingitis isthmica nodusa är en form av endometrios eller inte. Ofta används termen för att beskriva utseendet på äggledarna, inte som en diagnos av deras funktion.
Finns det alls någon chans för mig att bli gravid spontant med tanke på äggledarnas utseende? Troligen ganska dåliga chanser. Visserligen är det passage i höger äggledare, men äggledaren måste också ha rörlighet och flimmerhårsfunktion. Troligen har jag svårt att bli gravid (no shit?) och dessutom finns ökad risk för utomkvedshavandeskap.
Kan den endometrios som har hittats vara orsak till att embryona inte fäst vid våra IVF:er? Det är möjligt att endometrios påverkar utgången vid IVF, vissa undersökningar tyder på det. Men något absolut samband kan det inte vara, eftersom massor med kvinnor med endometrios blir gravida vid IVF.
Kan ärrbildningarna ha påverkat utgången vid IVF? Inte sannolikt.
Ökar chansen att lyckas med IVF om jag medicinerar endometriosen? Kanske. Å andra sidan kanske inte. Förr nedreglerades alla kvinnor med endometrios i minst tre månader före en IVF, men inte nu längre. Det finns vissa resultat som tyder på att det kanske vore en bra idé. Annars tror doktor XX på nya anti-inflammatoriska mediciner som just nu studeras intensivt. Men de finns ännu bara på försökstadiet och är dessutom mycket dyra. Synd att jag inte är tjugo år yngre.
Finns det någon annan åtgärd vi bör vidta innan vi gör ytterligare en IVF? Nä. Det mest konkreta rådet han kan ge är att fundera på en lång nedreglering för att behandla endometriosen.
Så det så. Inte blev vi så värst mycket klokare av detta, men det hade vi nog inte väntat oss heller. Vi lägger brevet till samlingarna av läkaråsikter. När vi har samlat tillräckligt många ska vi lägga dem i en hatt och dra lott. Eller något.
Dyra journalkopior
Fertilitetscentrum på Carlanderska skickade snällt en kopia på vår journal, det räckte med att ringa och be dem. SU skulle som vanligt vara lite krångligare. De ville ha ett brev med både O:s och min påskrift. Lite irriterande, men låt gå för det. Men riktigt irriterade blev vi idag när det kom en avi om postförskott. Hundrafyrtiotre spänn får vi betala för vår journal! Jävla sätt. Jag ringde IVF-enheten, satt i kö en god stund som vanligt och blev sedan kopplad till en av de snorkigare barnmorskorna. Jag minns henne ganska väl, hon är rätt snäll egentligen men borde jobba lite på sin telefonröst. Jodå, det kostar pengar att få ut journalen. I höstas när vi fick den gratis måste det ha blivit fel. Hon avslutade med att önska oss lycka till, och jag morrade till svar. Ett samtal till SU:s patientombudsman bekräftade det hon sa: kopior på mer än 10 sidor tar de betalt för, enligt beslut i Västra Götaland. Det skulle inte förvåna mig om detta inte är i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen, men nu ger jag fan i det hela.
Efteråt hade jag hjärtklappning och grät en liten skvätt. Jag blir lika förvånad varje gång över effekten som SU:s IVF-enhet har på mig. Jag undrar vad de gör för fel? Är det bara jag som känner så här? Det tror jag inte. Kanske borde jag tala om för dem hur liten och ynklig och kränkt de får mig att känna mig. Men så länge jag inte kan komma på någon konstruktiv kritik så avstår jag.
Idag för tretton år sedan
Jag vet precis vad jag gjorde fredagen den 28 februari 1992. Jag skrev en harang i min dagbok om ett struligt förhållande som inte riktigt ville ta slut, fast vi båda visste att det var dödsdömt. Det jag inte skrev om den dagen, kanske för att jag var rädd för att sätta ord på något som jag var osäker på, var att jag ett tag varit förtjust i en kille i samma kårförening, och om jag inte tog helt fel var känslorna besvarade. Samma kväll skulle jag på fest, vilket jag sett till att nämna när jag visste att han skulle höra det. Och visst dök han upp på eftersläppet, fastän han skulle upp tidigt och jobba nästa dag. Vi satt kvar efter att alla andra hade gått hem, hela natten pratade vi, som vi gjort flera nätter tidigare, för att vi alltid hade så mycket att prata om. Men den här natten satte vi ord på det jag inte vågat: vad vi kände för varann, och om vi skulle göra ett försök. För eller emot, som i så många senare diskussioner. När morgonen kom följde han mig hem, och åkte sedan direkt till jobbet.
Ikväll tänker jag på två saker. Att han dök upp den där fredagkvällen, som jag hoppades att han skulle göra, men inte vågade tro på. Men det gjorde han, förstås. O kan jag lita på. Han är klippan i mitt liv, särskilt under de senaste åren. Ibland blir jag galen på hans stabilitet men förmodligen är den grunden för vår relation. Det och en sak till. Trots att vi är väldigt olika har vi från första stund kunnat prata med varann. Det var det som attraherade oss till varann, tror jag. Och vi pratar fortfarande mycket. O blir ibland trött på mig, att jag ska vrida och vända på allt, och att jag väljer de mest olämpliga tillfällen, som mitt i natten när vi båda ska sova. Men han lyssnar, och han svarar.
Det är han och jag mot resten av världen. Det är jag både stolt över och tacksam för.
Förkyld
Blä. Ont i halsen och feber sedan igår. O har varit dålig i några dagar och just när jag trodde att jag skulle klara mig slog förkylningen till. Idag skulle jag ha träffat min rådgivare på Trygghetsrådet, och varit på körrep men det bidde inget av någondera. Istället har jag varit hemma och tyckt synd om mig själv och läst litelite projektledning.
Vad göra enligt doktor XX
Häromveckan skrev jag brev till SU:s hövding doktor XX och berättade vad som hänt sedan sist, att jag gjort en laparoskopi och att läkaren då hittat salpingitis isthmica nodusa. Ställde en radda med frågor och si, svaret kom häromdagen. Det var ett ganska långt brev, som jag inte citerar ordagrant.
Är ärrbildningarna orsakade av endometrios? Vetenskapen tvistar om huruvida salpingitis isthmica nodusa är en form av endometrios eller inte. Ofta används termen för att beskriva utseendet på äggledarna, inte som en diagnos av deras funktion.
Finns det alls någon chans för mig att bli gravid spontant med tanke på äggledarnas utseende? Troligen ganska dåliga chanser. Visserligen är det passage i höger äggledare, men äggledaren måste också ha rörlighet och flimmerhårsfunktion. Troligen har jag svårt att bli gravid (no shit?) och dessutom finns ökad risk för utomkvedshavandeskap.
Kan den endometrios som har hittats vara orsak till att embryona inte fäst vid våra IVF:er? Det är möjligt att endometrios påverkar utgången vid IVF, vissa undersökningar tyder på det. Men något absolut samband kan det inte vara, eftersom massor med kvinnor med endometrios blir gravida vid IVF.
Kan ärrbildningarna ha påverkat utgången vid IVF? Inte sannolikt.
Ökar chansen att lyckas med IVF om jag medicinerar endometriosen? Kanske. Å andra sidan kanske inte. Förr nedreglerades alla kvinnor med endometrios i minst tre månader före en IVF, men inte nu längre. Det finns vissa resultat som tyder på att det kanske vore en bra idé. Annars tror doktor XX på nya anti-inflammatoriska mediciner som just nu studeras intensivt. Men de finns ännu bara på försökstadiet och är dessutom mycket dyra. Synd att jag inte är tjugo år yngre.
Finns det någon annan åtgärd vi bör vidta innan vi gör ytterligare en IVF? Nä. Det mest konkreta rådet han kan ge är att fundera på en lång nedreglering för att behandla endometriosen.
Så det så. Inte blev vi så värst mycket klokare av detta, men det hade vi nog inte väntat oss heller. Vi lägger brevet till samlingarna av läkaråsikter. När vi har samlat tillräckligt många ska vi lägga dem i en hatt och dra lott. Eller något.
Dyra journalkopior
Fertilitetscentrum på Carlanderska skickade snällt en kopia på vår journal, det räckte med att ringa och be dem. SU skulle som vanligt vara lite krångligare. De ville ha ett brev med både O:s och min påskrift. Lite irriterande, men låt gå för det. Men riktigt irriterade blev vi idag när det kom en avi om postförskott. Hundrafyrtiotre spänn får vi betala för vår journal! Jävla sätt. Jag ringde IVF-enheten, satt i kö en god stund som vanligt och blev sedan kopplad till en av de snorkigare barnmorskorna. Jag minns henne ganska väl, hon är rätt snäll egentligen men borde jobba lite på sin telefonröst. Jodå, det kostar pengar att få ut journalen. I höstas när vi fick den gratis måste det ha blivit fel. Hon avslutade med att önska oss lycka till, och jag morrade till svar. Ett samtal till SU:s patientombudsman bekräftade det hon sa: kopior på mer än 10 sidor tar de betalt för, enligt beslut i Västra Götaland. Det skulle inte förvåna mig om detta inte är i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen, men nu ger jag fan i det hela.
Efteråt hade jag hjärtklappning och grät en liten skvätt. Jag blir lika förvånad varje gång över effekten som SU:s IVF-enhet har på mig. Jag undrar vad de gör för fel? Är det bara jag som känner så här? Det tror jag inte. Kanske borde jag tala om för dem hur liten och ynklig och kränkt de får mig att känna mig. Men så länge jag inte kan komma på någon konstruktiv kritik så avstår jag.
Idag för tretton år sedan
Jag vet precis vad jag gjorde fredagen den 28 februari 1992. Jag skrev en harang i min dagbok om ett struligt förhållande som inte riktigt ville ta slut, fast vi båda visste att det var dödsdömt. Det jag inte skrev om den dagen, kanske för att jag var rädd för att sätta ord på något som jag var osäker på, var att jag ett tag varit förtjust i en kille i samma kårförening, och om jag inte tog helt fel var känslorna besvarade. Samma kväll skulle jag på fest, vilket jag sett till att nämna när jag visste att han skulle höra det. Och visst dök han upp på eftersläppet, fastän han skulle upp tidigt och jobba nästa dag. Vi satt kvar efter att alla andra hade gått hem, hela natten pratade vi, som vi gjort flera nätter tidigare, för att vi alltid hade så mycket att prata om. Men den här natten satte vi ord på det jag inte vågat: vad vi kände för varann, och om vi skulle göra ett försök. För eller emot, som i så många senare diskussioner. När morgonen kom följde han mig hem, och åkte sedan direkt till jobbet.
Ikväll tänker jag på två saker. Att han dök upp den där fredagkvällen, som jag hoppades att han skulle göra, men inte vågade tro på. Men det gjorde han, förstås. O kan jag lita på. Han är klippan i mitt liv, särskilt under de senaste åren. Ibland blir jag galen på hans stabilitet men förmodligen är den grunden för vår relation. Det och en sak till. Trots att vi är väldigt olika har vi från första stund kunnat prata med varann. Det var det som attraherade oss till varann, tror jag. Och vi pratar fortfarande mycket. O blir ibland trött på mig, att jag ska vrida och vända på allt, och att jag väljer de mest olämpliga tillfällen, som mitt i natten när vi båda ska sova. Men han lyssnar, och han svarar.
Det är han och jag mot resten av världen. Det är jag både stolt över och tacksam för.
Vad göra enligt doktor XX
Häromveckan skrev jag brev till SU:s hövding doktor XX och berättade vad som hänt sedan sist, att jag gjort en laparoskopi och att läkaren då hittat salpingitis isthmica nodusa. Ställde en radda med frågor och si, svaret kom häromdagen. Det var ett ganska långt brev, som jag inte citerar ordagrant.
Är ärrbildningarna orsakade av endometrios? Vetenskapen tvistar om huruvida salpingitis isthmica nodusa är en form av endometrios eller inte. Ofta används termen för att beskriva utseendet på äggledarna, inte som en diagnos av deras funktion.
Finns det alls någon chans för mig att bli gravid spontant med tanke på äggledarnas utseende? Troligen ganska dåliga chanser. Visserligen är det passage i höger äggledare, men äggledaren måste också ha rörlighet och flimmerhårsfunktion. Troligen har jag svårt att bli gravid (no shit?) och dessutom finns ökad risk för utomkvedshavandeskap.
Kan den endometrios som har hittats vara orsak till att embryona inte fäst vid våra IVF:er? Det är möjligt att endometrios påverkar utgången vid IVF, vissa undersökningar tyder på det. Men något absolut samband kan det inte vara, eftersom massor med kvinnor med endometrios blir gravida vid IVF.
Kan ärrbildningarna ha påverkat utgången vid IVF? Inte sannolikt.
Ökar chansen att lyckas med IVF om jag medicinerar endometriosen? Kanske. Å andra sidan kanske inte. Förr nedreglerades alla kvinnor med endometrios i minst tre månader före en IVF, men inte nu längre. Det finns vissa resultat som tyder på att det kanske vore en bra idé. Annars tror doktor XX på nya anti-inflammatoriska mediciner som just nu studeras intensivt. Men de finns ännu bara på försökstadiet och är dessutom mycket dyra. Synd att jag inte är tjugo år yngre.
Finns det någon annan åtgärd vi bör vidta innan vi gör ytterligare en IVF? Nä. Det mest konkreta rådet han kan ge är att fundera på en lång nedreglering för att behandla endometriosen.
Så det så. Inte blev vi så värst mycket klokare av detta, men det hade vi nog inte väntat oss heller. Vi lägger brevet till samlingarna av läkaråsikter. När vi har samlat tillräckligt många ska vi lägga dem i en hatt och dra lott. Eller något.
Dyra journalkopior
Fertilitetscentrum på Carlanderska skickade snällt en kopia på vår journal, det räckte med att ringa och be dem. SU skulle som vanligt vara lite krångligare. De ville ha ett brev med både O:s och min påskrift. Lite irriterande, men låt gå för det. Men riktigt irriterade blev vi idag när det kom en avi om postförskott. Hundrafyrtiotre spänn får vi betala för vår journal! Jävla sätt. Jag ringde IVF-enheten, satt i kö en god stund som vanligt och blev sedan kopplad till en av de snorkigare barnmorskorna. Jag minns henne ganska väl, hon är rätt snäll egentligen men borde jobba lite på sin telefonröst. Jodå, det kostar pengar att få ut journalen. I höstas när vi fick den gratis måste det ha blivit fel. Hon avslutade med att önska oss lycka till, och jag morrade till svar. Ett samtal till SU:s patientombudsman bekräftade det hon sa: kopior på mer än 10 sidor tar de betalt för, enligt beslut i Västra Götaland. Det skulle inte förvåna mig om detta inte är i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen, men nu ger jag fan i det hela.
Efteråt hade jag hjärtklappning och grät en liten skvätt. Jag blir lika förvånad varje gång över effekten som SU:s IVF-enhet har på mig. Jag undrar vad de gör för fel? Är det bara jag som känner så här? Det tror jag inte. Kanske borde jag tala om för dem hur liten och ynklig och kränkt de får mig att känna mig. Men så länge jag inte kan komma på någon konstruktiv kritik så avstår jag.
Idag för tretton år sedan
Jag vet precis vad jag gjorde fredagen den 28 februari 1992. Jag skrev en harang i min dagbok om ett struligt förhållande som inte riktigt ville ta slut, fast vi båda visste att det var dödsdömt. Det jag inte skrev om den dagen, kanske för att jag var rädd för att sätta ord på något som jag var osäker på, var att jag ett tag varit förtjust i en kille i samma kårförening, och om jag inte tog helt fel var känslorna besvarade. Samma kväll skulle jag på fest, vilket jag sett till att nämna när jag visste att han skulle höra det. Och visst dök han upp på eftersläppet, fastän han skulle upp tidigt och jobba nästa dag. Vi satt kvar efter att alla andra hade gått hem, hela natten pratade vi, som vi gjort flera nätter tidigare, för att vi alltid hade så mycket att prata om. Men den här natten satte vi ord på det jag inte vågat: vad vi kände för varann, och om vi skulle göra ett försök. För eller emot, som i så många senare diskussioner. När morgonen kom följde han mig hem, och åkte sedan direkt till jobbet.
Ikväll tänker jag på två saker. Att han dök upp den där fredagkvällen, som jag hoppades att han skulle göra, men inte vågade tro på. Men det gjorde han, förstås. O kan jag lita på. Han är klippan i mitt liv, särskilt under de senaste åren. Ibland blir jag galen på hans stabilitet men förmodligen är den grunden för vår relation. Det och en sak till. Trots att vi är väldigt olika har vi från första stund kunnat prata med varann. Det var det som attraherade oss till varann, tror jag. Och vi pratar fortfarande mycket. O blir ibland trött på mig, att jag ska vrida och vända på allt, och att jag väljer de mest olämpliga tillfällen, som mitt i natten när vi båda ska sova. Men han lyssnar, och han svarar.
Det är han och jag mot resten av världen. Det är jag både stolt över och tacksam för.
2005-02-23
Tittut!
Det trodde ni inte va, att jag skulle skriva idag. Jag har varit och t-r-ä-n-a-t för första gången sedan i julas, ätit fullkornspasta till middag, och tre apelsiner till efterrätt. Nu är jag så speedad av C-vitaminer och endorfiner och andra nyttigheter att jag måste göra av med lite energi. (När jag lagade middagen och sjöng för full hals till stereon och kommenderade O att göra tre saker på en gång, sa han "Jag undrar om jag inte tycker mer om dig när du är ynklig och deppig". Då förstår ni hur jobbig jag var. Men han tog tillbaks det rätt snabbt.)
Adoptionskurser
Jo, vi har ju gått kurs minsann. Två stycken till och med. Den första är en kurs på distans, som är ganska bra. Vi hade hellre gått en riktig kurs och träffat andra blivande adoptivföräldrar (dessutom har vi inte så många kompisar i Stockholm och vill gärna ha fler). I höstas kontaktade vi båda "våra" organisationer för att anmäla oss. Vi är medlemmar i två adoptionsorganisationer, Adoptionscentrum och Barnen Framför Allt (urk, det namnet ger mig rysningar, sorry men så är det). AC:s kurser var fulla, BFA hade bara en distanskurs att erbjuda. De varnade oss att vid årsskiftet skulle organisationerna sluta med sina kurser, eftersom ansvaret för utbildning av blivande adoptivföräldrar då skulle övergå till kommunerna. Så då hoppade vi på distanskursen.
Den största nackdelen med kursen är just att den är på distans. De andra deltagarna blir bara namn för en, och det känns inte som någon större idé att knyta kontakter eftersom de bor utspridda över hela landet. Men vi ser kursen som ett tillfälle att prata ihop oss O och jag om vad vi egentligen tycker i olika adoptionsrelaterade frågor. Hittills har vi varit förvånansvärt överens. Vi är annars rätt diskussionsglada av oss och har ofta vitt skilda åsikter, men här är vi tydligen synkade, det måste vara ett gott tecken. Vi har ju ändå pratat om och tänkt på adoption till och från i flera år nu.
Kursen går till så att kursledaren skickar ut ett mejl med lite frågor att fundera på och svara på, kring ett visst tema. Veckans tema är till exempel anknytning. Vi funderar och pratar och sedan sätter sig någon av oss (oftast jag) ner och skriver ett svar. Tyvärr blir det lite lamt och politiskt korrekt. Ibland har jag velat diskutera sånt som andra kursdeltagare skrivit, men inte riktigt vågat. Det hade varit lättare att göra om vi träffades. Och som sagt, det hade varit väldigt roligt att lära känna likasinnade här i Stockkholm.
Diskussionsträffar
I Stockholm får man gå på tre gruppträffar för att diskutera adoption innan man börjar hemutredningen. Träffarna är inte obligatoriska, men rekommenderade. Vi gick glatt dit och hoppades att de kanske skulle kunna ersätta det distanskursen inte har gett.
Men. Eller förresten, det positiva först. Ledaren var väldigt bra. Det var kul att snacka adoption. O och jag var än en gång, till vår egen förvåning, rörande överens i del flesta frågor. Men några nya kompisar fick vi inte. Det sa liksom inte klick. Förutom personkemin tror vi att det berodde på att de andra deltagarna inte verkade ha kommit lika långt på sin adoptionsresa som vi. Två av paren var i början av sin "IVF-karriär". De ville kolla in adoption som ett alternativ och absolut inte förlora någon tid. Jag kände igen deras sätt att resonera, så tänkte jag också i början. Jag fattade inte varför det skulle ta en sådan förbannad tid att adoptera.
O och jag kände båda att vi fick lägga band på oss för att inte framstå som präktiga besserwissrar, Bror och Syster Duktig. Efteråt fnissade vi åt det. Vid den sista träffen hände en intressant sak. Kursledaren frågade oss vad vi var allra mest rädda för vad gäller adoption. Vad är det värsta som kan hända? Alla svarade i tur och ordning. "Ja", sa den första killen, "det är det här med att det ska ta så lång tid. Tänk om det drar ut på tiden ännu mer. Tänk om vi får vänta i två år till innan vi får barn." Hans fru nickade instämmande, och det gjorde nästa par också. Och nästa, de sa ungefär samma sak. Det värsta som kan hända är att processen blir krånglig och tidsödande. O och jag skruvade på oss, och när det blev O:s tur sa han försiktigt: "Jag är nog mest rädd för att vårt barn ska vara sjukt eller skadat." Jag nickade och fyllde i att jag är rädd för att barnet inte ska acceptera oss, att det ska avvisa oss, att vi inte ska få en föräldra-barn-kontakt. Det vore det värsta som kunde hända. De andra deltagarna såg generade ut och mumlade saker som "Jo, det förstås."
Jag berättar inte detta för att verka kunnig och präktig, utan mera som en reflektion. Jag tror att våra olika tankegångar har att göra med en sorts mognad. Ju längre man har funderat på adoption, och ju mer man vet om det, desto längre bort i processen klarar man av att tänka. Jag är väldigt glad att O och jag har kommit så långt som vi har gjort, och framför allt, att vi är där båda två.
Tittut!
Det trodde ni inte va, att jag skulle skriva idag. Jag har varit och t-r-ä-n-a-t för första gången sedan i julas, ätit fullkornspasta till middag, och tre apelsiner till efterrätt. Nu är jag så speedad av C-vitaminer och endorfiner och andra nyttigheter att jag måste göra av med lite energi. (När jag lagade middagen och sjöng för full hals till stereon och kommenderade O att göra tre saker på en gång, sa han "Jag undrar om jag inte tycker mer om dig när du är ynklig och deppig". Då förstår ni hur jobbig jag var. Men han tog tillbaks det rätt snabbt.)
Adoptionskurser
Jo, vi har ju gått kurs minsann. Två stycken till och med. Den första är en kurs på distans, som är ganska bra. Vi hade hellre gått en riktig kurs och träffat andra blivande adoptivföräldrar (dessutom har vi inte så många kompisar i Stockholm och vill gärna ha fler). I höstas kontaktade vi båda "våra" organisationer för att anmäla oss. Vi är medlemmar i två adoptionsorganisationer, Adoptionscentrum och Barnen Framför Allt (urk, det namnet ger mig rysningar, sorry men så är det). AC:s kurser var fulla, BFA hade bara en distanskurs att erbjuda. De varnade oss att vid årsskiftet skulle organisationerna sluta med sina kurser, eftersom ansvaret för utbildning av blivande adoptivföräldrar då skulle övergå till kommunerna. Så då hoppade vi på distanskursen.
Den största nackdelen med kursen är just att den är på distans. De andra deltagarna blir bara namn för en, och det känns inte som någon större idé att knyta kontakter eftersom de bor utspridda över hela landet. Men vi ser kursen som ett tillfälle att prata ihop oss O och jag om vad vi egentligen tycker i olika adoptionsrelaterade frågor. Hittills har vi varit förvånansvärt överens. Vi är annars rätt diskussionsglada av oss och har ofta vitt skilda åsikter, men här är vi tydligen synkade, det måste vara ett gott tecken. Vi har ju ändå pratat om och tänkt på adoption till och från i flera år nu.
Kursen går till så att kursledaren skickar ut ett mejl med lite frågor att fundera på och svara på, kring ett visst tema. Veckans tema är till exempel anknytning. Vi funderar och pratar och sedan sätter sig någon av oss (oftast jag) ner och skriver ett svar. Tyvärr blir det lite lamt och politiskt korrekt. Ibland har jag velat diskutera sånt som andra kursdeltagare skrivit, men inte riktigt vågat. Det hade varit lättare att göra om vi träffades. Och som sagt, det hade varit väldigt roligt att lära känna likasinnade här i Stockkholm.
Diskussionsträffar
I Stockholm får man gå på tre gruppträffar för att diskutera adoption innan man börjar hemutredningen. Träffarna är inte obligatoriska, men rekommenderade. Vi gick glatt dit och hoppades att de kanske skulle kunna ersätta det distanskursen inte har gett.
Men. Eller förresten, det positiva först. Ledaren var väldigt bra. Det var kul att snacka adoption. O och jag var än en gång, till vår egen förvåning, rörande överens i del flesta frågor. Men några nya kompisar fick vi inte. Det sa liksom inte klick. Förutom personkemin tror vi att det berodde på att de andra deltagarna inte verkade ha kommit lika långt på sin adoptionsresa som vi. Två av paren var i början av sin "IVF-karriär". De ville kolla in adoption som ett alternativ och absolut inte förlora någon tid. Jag kände igen deras sätt att resonera, så tänkte jag också i början. Jag fattade inte varför det skulle ta en sådan förbannad tid att adoptera.
O och jag kände båda att vi fick lägga band på oss för att inte framstå som präktiga besserwissrar, Bror och Syster Duktig. Efteråt fnissade vi åt det. Vid den sista träffen hände en intressant sak. Kursledaren frågade oss vad vi var allra mest rädda för vad gäller adoption. Vad är det värsta som kan hända? Alla svarade i tur och ordning. "Ja", sa den första killen, "det är det här med att det ska ta så lång tid. Tänk om det drar ut på tiden ännu mer. Tänk om vi får vänta i två år till innan vi får barn." Hans fru nickade instämmande, och det gjorde nästa par också. Och nästa, de sa ungefär samma sak. Det värsta som kan hända är att processen blir krånglig och tidsödande. O och jag skruvade på oss, och när det blev O:s tur sa han försiktigt: "Jag är nog mest rädd för att vårt barn ska vara sjukt eller skadat." Jag nickade och fyllde i att jag är rädd för att barnet inte ska acceptera oss, att det ska avvisa oss, att vi inte ska få en föräldra-barn-kontakt. Det vore det värsta som kunde hända. De andra deltagarna såg generade ut och mumlade saker som "Jo, det förstås."
Jag berättar inte detta för att verka kunnig och präktig, utan mera som en reflektion. Jag tror att våra olika tankegångar har att göra med en sorts mognad. Ju längre man har funderat på adoption, och ju mer man vet om det, desto längre bort i processen klarar man av att tänka. Jag är väldigt glad att O och jag har kommit så långt som vi har gjort, och framför allt, att vi är där båda två.
2005-02-22
Halleluja!
På torsdag ska jag på intervju nummer två för jobbet hos snorkrekryteraren med den rynkade näsan (ni fattar absolut vem jag menar, eller hur). Fast han är ingen snork längre, utan faktiskt riktigt trevlig. Han gav mig en del matnyttiga tips inför intervjun, för det är inte honom jag ska träffa, utan självaste företaget. Bland "många" ansökningar (40? 50?) har de plockat ut TRE, och bland dem finns jag. Haha. Rätt nöjd är jag faktiskt. Det här jobbet ska jag ha. Banne mig. Nu är det min tur. Å andra sidan, om jag inte får det så går världen inte under för det. Det har lossnat nu, det märks.
Undras om det kan betraktas som en merit att ha gjort fyra IVF och fyra FET? Det tyder ju på envishet och drivkraft och all sån där mojagoja som brukar efterfrågas, eller hur?
Jag börjar känna igen mig själv igen och det är skönt. Än en gång får jag bevis på hur jobbigt det var att göra IVF. Nu när vi inte håller på med det längre börjar min vanliga personlighet komma fram.
Viva Brasil
I helgen var O och jag i Göteborg och tittade till vårt hus och våra brasilianska hyresgäster. Det går ingen nöd på någondera. Huset har inte varit så välvårdat på de fem år vi har haft det. Det var riktigt rörande att se hur de hade boat in sig, med brasiliansk musik på stereon, brasilianska såpoperor nedladdade från nätet, alla element uppdragna på fullt blås (bara bra, de betalar elräkningarna själva och huset mår bra av att värmas ordentligt). Pannrummet och redskapsboden var städade (!!!) och så välskottad har uppfarten aldrig varit.
Farväl till min kära skrynk
Skrynk är ett ord som jag och min bästis L har myntat. Direktöversättning av shrink. Hjänskrynklare är för långt att säga och skriva, så efter ett tag kortade vi ner det till skrynklis, som blev skrynk. Sedan kan man variera det efter humör: dummeskrynk, gulleskrynk, snyggeskrynk.
Min skrynk ska jag inte träffa mera. Vi har äntligen lyckats ta oss i kragen och komma till ett avslut. Det har varit lite jobbigt, för jag har gått hos henne länge, det är nästan som att förlora en vän. Precis som riktigt gamla eller nära vänner eller systrar känner hon mig och min omgivning. Hon har varit en klok, mogen och förstående vän.
Vi pratade lite om hur vår kontakt har varit genom åren. Hon frågade om jag är besviken på henne, för att våra samtal inte har lett till något konkret. Jag har inte fått det jag har längtat efter och kämpat så för. Visst känner jag en sådan besvikelse. Den är helt irrationell, men den finns där. Men den är också rätt allmän, riktad mot hela världen. Varför känner jag mig ibland så förtvivlat ensam, fast jag vet att jag inte är det? Var är alla de som säger att de älskar mig, när det gör som mest ont? Varför välter de inte hela världen över ända? Är kärleken inte mera värd än så?
Hon sa också en sak som har fått mig att fundera: att hon känt en vanmakt och hjälplöshet inför min starka sorg, att hon inte har kunnat nå mig, inte kunnat trösta. Precis det får jag ju höra från så många andra, och jag blir lite trött på det, och irriterad. Är det då mig det är fel på? Är jag så himla svår att trösta? Stänger jag folk ute, jag tycker att jag gör precis tvärtom? Min skrynk liknade mig vid Pippi Långstrump, en liten flicka som klarar sig själv. Tja, inte vet jag.
Fortsättning följer
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag har en del uppslag till saker att skriva här men det är svårt att sätta sig och göra det. Nu lär det dröja ett tag. Imorgon måste jag plugga lite, för om två veckor ska jag skriva en tenta för att certifiera mig som projektledare. Det är en uppföljning av kursen jag gick under förra året. Sedan är det intervju, och i början av nästa vecka ska jag på kurs i hur man söker jobb genom sitt nätverk. Intressant kurs som väcker många funderingar. Visste ni att hälften av alla jobb tillsätts genom kontakter, och en fjärdedel genom att folk söker på annons? Med tanke på det är det dumt att lägga 80-90% av tiden på att leta annonser.
Men rätt vad det är skriver jag på hemsidan igen.
Halleluja!
På torsdag ska jag på intervju nummer två för jobbet hos snorkrekryteraren med den rynkade näsan (ni fattar absolut vem jag menar, eller hur). Fast han är ingen snork längre, utan faktiskt riktigt trevlig. Han gav mig en del matnyttiga tips inför intervjun, för det är inte honom jag ska träffa, utan självaste företaget. Bland "många" ansökningar (40? 50?) har de plockat ut TRE, och bland dem finns jag. Haha. Rätt nöjd är jag faktiskt. Det här jobbet ska jag ha. Banne mig. Nu är det min tur. Å andra sidan, om jag inte får det så går världen inte under för det. Det har lossnat nu, det märks.
Undras om det kan betraktas som en merit att ha gjort fyra IVF och fyra FET? Det tyder ju på envishet och drivkraft och all sån där mojagoja som brukar efterfrågas, eller hur?
Jag börjar känna igen mig själv igen och det är skönt. Än en gång får jag bevis på hur jobbigt det var att göra IVF. Nu när vi inte håller på med det längre börjar min vanliga personlighet komma fram.
Viva Brasil
I helgen var O och jag i Göteborg och tittade till vårt hus och våra brasilianska hyresgäster. Det går ingen nöd på någondera. Huset har inte varit så välvårdat på de fem år vi har haft det. Det var riktigt rörande att se hur de hade boat in sig, med brasiliansk musik på stereon, brasilianska såpoperor nedladdade från nätet, alla element uppdragna på fullt blås (bara bra, de betalar elräkningarna själva och huset mår bra av att värmas ordentligt). Pannrummet och redskapsboden var städade (!!!) och så välskottad har uppfarten aldrig varit.
Farväl till min kära skrynk
Skrynk är ett ord som jag och min bästis L har myntat. Direktöversättning av shrink. Hjänskrynklare är för långt att säga och skriva, så efter ett tag kortade vi ner det till skrynklis, som blev skrynk. Sedan kan man variera det efter humör: dummeskrynk, gulleskrynk, snyggeskrynk.
Min skrynk ska jag inte träffa mera. Vi har äntligen lyckats ta oss i kragen och komma till ett avslut. Det har varit lite jobbigt, för jag har gått hos henne länge, det är nästan som att förlora en vän. Precis som riktigt gamla eller nära vänner eller systrar känner hon mig och min omgivning. Hon har varit en klok, mogen och förstående vän.
Vi pratade lite om hur vår kontakt har varit genom åren. Hon frågade om jag är besviken på henne, för att våra samtal inte har lett till något konkret. Jag har inte fått det jag har längtat efter och kämpat så för. Visst känner jag en sådan besvikelse. Den är helt irrationell, men den finns där. Men den är också rätt allmän, riktad mot hela världen. Varför känner jag mig ibland så förtvivlat ensam, fast jag vet att jag inte är det? Var är alla de som säger att de älskar mig, när det gör som mest ont? Varför välter de inte hela världen över ända? Är kärleken inte mera värd än så?
Hon sa också en sak som har fått mig att fundera: att hon känt en vanmakt och hjälplöshet inför min starka sorg, att hon inte har kunnat nå mig, inte kunnat trösta. Precis det får jag ju höra från så många andra, och jag blir lite trött på det, och irriterad. Är det då mig det är fel på? Är jag så himla svår att trösta? Stänger jag folk ute, jag tycker att jag gör precis tvärtom? Min skrynk liknade mig vid Pippi Långstrump, en liten flicka som klarar sig själv. Tja, inte vet jag.
Fortsättning följer
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag har en del uppslag till saker att skriva här men det är svårt att sätta sig och göra det. Nu lär det dröja ett tag. Imorgon måste jag plugga lite, för om två veckor ska jag skriva en tenta för att certifiera mig som projektledare. Det är en uppföljning av kursen jag gick under förra året. Sedan är det intervju, och i början av nästa vecka ska jag på kurs i hur man söker jobb genom sitt nätverk. Intressant kurs som väcker många funderingar. Visste ni att hälften av alla jobb tillsätts genom kontakter, och en fjärdedel genom att folk söker på annons? Med tanke på det är det dumt att lägga 80-90% av tiden på att leta annonser.
Men rätt vad det är skriver jag på hemsidan igen.
2005-02-15
Sisådärja
Idag är en mellandag. Det snöar som fan vilket gör att jag tvekar att gå ut fast jag skulle behöva både motionen och den friska luften. Jag borde egentligen vara nöjd och glad med livet och mig själv eftersom jag har varit på flera intervjuer nu som har gått bra, såvitt jag kan bedöma. Men jag känner mig lite obestämt nervös och deppig. Det är jobbigt att vänta på besked.
Hur som helst har jag i alla fall jobbat en del på IVF-fronten. Jag har beställt journalkopior från SU och Carlanderska, och skrivit ett brev till Dr XX på SU. Den 14 mars ska vi till Sophiahemmet och den 23 mars ska vi till St Görans IVF-klinik, båda här i Stockholm. På båda ställena ska vi träffa läkare som anses duktiga och erfarna. Det ska bli intressant att se vad de säger.
Slogans
Inspirerad av några drastiska amerikanska infertilitetssystrar har jag börjat leka med slogans eller tänkespråk, och har formulerat följande tänkvärda devis:
Infertilitet - allt du trodde att du visste var fel.
Den är väl värd att trycka upp på en T-shirt eller ha som klistermärke på kofångaren. Eller varför inte brodera den i korsstygn och ge bort i present? Det genialiska med denna presentidé är att den verkligen passar alla mottagare, både de snusförnuftiga vardagsidioter som tror att det räcker med kudde under rumpan och att slappna av, och IVF-läkare med tjugo års erfarenhet.
Nästa visdomsord är lite sorgligare, men också värt att begrunda, kanske särskilt för vårdpersonal:
Infertilitet - inget man dör av. Det bara känns så.
Vad säger ni kära läsare? Kan ni bidra med fler pärlor till ordskatten?
Sisådärja
Idag är en mellandag. Det snöar som fan vilket gör att jag tvekar att gå ut fast jag skulle behöva både motionen och den friska luften. Jag borde egentligen vara nöjd och glad med livet och mig själv eftersom jag har varit på flera intervjuer nu som har gått bra, såvitt jag kan bedöma. Men jag känner mig lite obestämt nervös och deppig. Det är jobbigt att vänta på besked.
Hur som helst har jag i alla fall jobbat en del på IVF-fronten. Jag har beställt journalkopior från SU och Carlanderska, och skrivit ett brev till Dr XX på SU. Den 14 mars ska vi till Sophiahemmet och den 23 mars ska vi till St Görans IVF-klinik, båda här i Stockholm. På båda ställena ska vi träffa läkare som anses duktiga och erfarna. Det ska bli intressant att se vad de säger.
Slogans
Inspirerad av några drastiska amerikanska infertilitetssystrar har jag börjat leka med slogans eller tänkespråk, och har formulerat följande tänkvärda devis:
Infertilitet - allt du trodde att du visste var fel.
Den är väl värd att trycka upp på en T-shirt eller ha som klistermärke på kofångaren. Eller varför inte brodera den i korsstygn och ge bort i present? Det genialiska med denna presentidé är att den verkligen passar alla mottagare, både de snusförnuftiga vardagsidioter som tror att det räcker med kudde under rumpan och att slappna av, och IVF-läkare med tjugo års erfarenhet.
Nästa visdomsord är lite sorgligare, men också värt att begrunda, kanske särskilt för vårdpersonal:
Infertilitet - inget man dör av. Det bara känns så.
Vad säger ni kära läsare? Kan ni bidra med fler pärlor till ordskatten?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)