Pappa känns så underligt närvarande idag. Det sista jag gjorde innan jag la mig var att mejla till konstnären som ska göra hans gravsten, och när jag vaknade och kollade mejlen i mobilen hade hon redan svarat. Det blir "vår" kyrkogård, en liggande sten i trä med vackra färger. Det ska bli så spännande att se vad hon föreslår. Han hade älskat att vara med om att planera det här.
Sedan insåg jag att jag nog drömt om honom inatt. Det är bara tredje gången sedan han dog, tror jag. Ännu en stund senare mindes jag att jag inte drömt om honom själv, jag drömde att jag fick ett mejl från honom, fast jag visste att han var död också i drömmen.
Jag har längtat mycket efter honom sedan gråtdagen i torsdags. Den vackra våren gör mig vemodig, jag önskar att han fått se ljuset och blommorna och känna solskenet, jag vet hur intensivt han längtade efter våren och att kunna sitta på sin balkong. (Undra på det, den hade han inte hunnit stöka till. Plötsligt förstår jag hans kärlek till balkongen.)
Men det är också det att jag är trött och sliten. Då ligger ledsenheten närmare ytan. Ändå är den mer hanterlig nu. Jag kan tänka mig att sorgen så småningom blir som en gammal vän. Kanske inte något kärt återseende precis men ändå. Jaså det är så dags igen. Jaja, kom in du. Du stannar väl inte länge? Men en kopp kaffe kan du väl få.
2016-04-11
2016-04-10
Forgive me for what I am about to say
Familjeliv är överskattat.
Eller nä förresten. Äktenskap är överskattat.
Banne mig.
Eller nä förresten. Äktenskap är överskattat.
Banne mig.
2016-04-09
Tycho Brahe-fredag som bättrar sig
Dagen börjar dåligt. O är bortrest, mamma är på besök för att hjälpa mig med barnen. Syrran sover också över eftersom hon är ledsen över Karlfan och tycker det är jobbigt att vara ensam hemma.
Jag älskar dem, det är skönt att ha dem hos mig, barnen älskar mormor och moster. Men huset blir trångt. Särskilt när vi bara har en fungerande toa som ligger precis intill mitt sovrum. På efternatten vaknar jag flera gånger av att mamma är uppe på toa, hon är dålig i magen och på morgonen är hon berättigat ömklig över det.
Halv åtta brakar hantverkaren in. Vete fasen vad det är han gör just nu, smackar på spackel tror jag. Nästa vecka ska snickare bygga nytt innertak och elektriker fixa elen och sedan ska det kaklas.
Q pilar till skolan efter att ha krockat med hantverkaren ett antal gånger i hallen. (Varför är alla hallar underdimensionerade? Då har vårt hus ändå störst hall eftersom den är tillbyggd.) Y har fått överta min gräsliga hosta så han får vara hemma med mormor.
Själv åker jag till jobbet, inte utan lättnad. Så skönt att slippa vabba, kunna jobba denna första kritiska vecka, slippa vara hemma i hantverksstöket.
Denna vecka är nämligen min första som chef. Och sedan i måndags har jag en ny chef, som härmed dubbas till Christian, eftersom han är just det, varmt kristen och aktiv i en frikyrka. Fostrad i bibelskolor, så fjärran från min bakgrund som tänkas kan. Men vi gillar varann.
Ändå är jag lite osäker på honom och tänker på detta när jag sätter mig i bilen. För det är ju inte till jobbet jag ska, jag ska först till verkstaden och köpa nya sommardäck och byta till dem och lämna in vinterdäcken på förvaring.
Mitt liv ska bli enklare, har jag tänkt. Är det något jag ska använda pappas och gammelmosters arv till så är det just detta. Betala några hundralappar extra per år för att slippa lyfta och bära smutsiga däck, slippa ha dem liggande i garaget. Städhjälp lite oftare. Låta hantverkare utföra renoveringen av huset istället för att göra den själv.
Det slår mig när jag skriver detta att pappa och gammelmoster levde precis tvärtom. De unnade sig ingenting. Pappa köpte förvisso vacker konst som han tyckte om, men han ramade in den själv med fula passepartouter och billiga ramar. Å andra sidan lämnar de miljoner efter sig, det lär inte jag göra.
Åter till Christian. Dagen innan skrev jag ett mejl till min nya grupp och till honom, där jag meddelade att jag blir lite senare än vanligt eftersom jag ska byta däck på bilen. Christian svarar kryptiskt vilket sätter myror i huvudet på mig. Tycker han att chefer ovillkorligen bör vara på plats mellan nio och fem varje dag? Jag inser att jag måste prata med honom, både för att veta vad han förväntar sig av mig men också vad jag ska förmedla till mina medarbetare.
Herr Snälls inställning har varit mer än generös. Jag har uppskattat den och kan ärligt säga att jag inte missbrukat den. Men det finns andra som har gjort det, och ett par av dem arbetar i min grupp. Eller förresten, kanske inte precis missbrukat, men de gör sannerligen inte sitt bästa. Jo förresten, det kanske de också gör, de tror åtminstone att de gör det. Låt mig säga såhär: de presterar betydligt under sin potential.
Jag är alltså både tankfull och lite stressad när jag kommer till däckverkstaden och inte blir mitt humör bättre när killen där frågar efter de gamla hjulen. Visst fan. Däck skulle jag ju köpa men däck sitter på fälgar och de gamla fälgarna ligger såklart i garaget. Inte hade jag en tanke på det. Jag behöver verkligen ett däckhotell. Hatar förresten allt som har med bilar att göra, dimensioner på däck och fälg hit och dit i en myriad av kombinationer, går ju inte att hålla reda på. Får boka en ny tid nästa vecka.
Till jobbet kommer jag halv tio, inte oanständigt sent i alla fall. Dessutom är jag ju fortfarande sjukskriven på deltid. Herr Snäll möter mig med ett leende och får höra hela däckhistorien. Christian syns inte till. Herr Snäll och jag småpratar lite om arbetstider och de förestående lönebeskeden. Det är skönt att han fortfarande är kvar på jobbet fast han inte längre är chef, så man har någon att fråga.
Sedan är det dags för lunch, och det blir en lång sådan idag, hehe, apropå arbetsmoral. Jag kör till närmaste tunnelbanestation och parkerar bilen och tar t-banan till stan där jag så småningom träffar Annannan och äter god fisk och pratar oavbrutet (du fick väl åtminstone ett par sylar i vädret?).
På tunnelbanan tillbaka blir jag återigen på dåligt humör när jag slöläser på Facebook. Jag bestämmer mig för att avfölja en tant i kören, nu får det vara nog med hennes smygrasistiska och okunniga inlägg. I höstas gick jag faktiskt i polemik med henne när hon oroade sig för att den invällande vågen av flyktingar skulle innehålla stora mängder terrorister. Jag påpekade att forskning och experter säger det motsatta, och fick svar som gick ut på att experter minsann inte vet allt och man måste väl få oroa sig och allt möjligt annat dumt. Sedan dess har hon delat krönikor av Markus Birro och liknande. Just idag tycker hon att det borde vara självklart att alla invandrare utvisas på livstid om de begår grova brott. Var är Leif GW när man behöver honom?
Det växlar från irritation till vemod när jag hämtat bilen och kör till närmaste konditori och köper bullar till eftermiddagsfika. I samma hus ligger nämligen en vårdcentral dit jag körde pappa en gång för att ta blodprover. Det var under hans veckor på det privata vårdhemmet Furuhöjden, som han dubbade till Granhögen, typiskt honom. Minnet av oron och sorgen gör mig beklämd. På den bänken satt han och väntade medan jag parkerade. Å vad jag längtar efter honom.
Det ösregnar när jag går från konditori till bil med bullar i en påse, men när jag några minuter senare parkerar vid jobbet skiner solen.
Alla mina grabbar utom en dyker upp till fikat, den siste är pappaledig på fredagar. Det blir en trevlig stund. Innan hade jag tänkt att jag skulle dra lite formalia med dem, som att de ska meddela mig när de är borta och sånt, men jag ändrar mig. Nu ska vi bara snacka skit.
Så det gör vi, särskilt en av killarna. Jag har ögonen på honom sedan tidigare, han brukar uttrycka sig nedsättande om flyktingar. Nu hettar det till i något ögonblick, för en annan i gruppen har själv en bakgrund som asylsökande, låt vara att det ligger tjugo år bakåt i tiden. Kille nummer ett drar en story om en bekants bekant som driver ett asylboende och tjänar pengar som gräs, och som berättat om en kvinna som krävde tjugo blöjpaket i veckan, fast det visade sig att hon ju sålde dem på Blocket, är det inte för jävligt. Jag svarar torrt att jag har större problem med de miljoner som ägaren av asylboendet håvar in, än att en kvinna med lite födgeni ser till att tjäna några hundralappar extra. Han blir faktiskt svarslös, och några av de andra nickar instämmande.
Men trots dessa diskussionsvågor har vi som sagt ganska trevligt.
Klockan är halv tre när jag äntligen kan dyka ner i den Excelfil som väntat på mig hela dagen. Jag har jobbat med den i flera dagar nu, det är inte mitt jobb egentligen, jag gör det för att avlasta min goda projektledarkollega som kom med stressen lysande ur ögonen och bad mig om hjälp. Hon får aldrig mer än tio minuter över och hinner helt enkelt inte, men det gör jag. Jag har dessutom gjort det förr.
Jag är nästan klar med dagens pensum när Christian kommer och vill prata med mig. Han vill höra hur min första vecka som chef varit. Stilpoäng. Han är nöjd med att jag pratat med alla i enrum och att jag bjudit på fika, så enkelt men effektivt.
Jag säger att jag ser två ganska stora utmaningar. För det första är gruppen mycket heterogen, alla jobbar med olika saker och att just vi utgör en grupp är ingen självklarhet. Hur skapa gruppkänsla, tillhörighet, ska vi ha möten eller inte, inga självklara svar. För det andra tror jag att i stort sett alla i gruppen är mer eller mindre understimulerade och verkar något under sin potential. Det kan verka tvärsäkert att uttala sig så efter bara en vecka, men jag känner dem ju alla ganska väl och har projektlett dem allihop.
Christian spetsar tydligt öronen. Intressant, intressant. Jo, han ville prata med mig också. Det finns en ledighetstrio på företaget som har satt i system att ta timslånga kafferaster, till den grad att omgivningen reagerar. Två av dem jobbar hos mig. Med min tillåtelse vill Christian prata med dem, han tycker att han kan vara bad guy till att börja med. Absolut, jag håller med, jag har ju också sett deras drönande. Men jag måste ändå försvara två av dem, jag har haft dem i projekt och de har aldrig gjort mig besviken, de har alltid levererat i tid. Jag tror att de är lite uttråkade och därmed oengagerade. De behöver lyftas, kanske medelst en lätt spark i baken. Vi enas om att han står för sparken och jag för lyftet.
Jag passar på att fråga rent ut om det störde honom att jag kom sent imorse. Absolut inte, han var imponerad av att jag mejlade i förväg och talade om det. Chefer är också människor. Han illustrerar sin filosofi så här: om du ber mig att få arbeta hemma varje fredag så kommer jag att säga nej. Ett av företagets problem är att vi samarbetar och kommunicerar för dåligt. Alltså måste folk vara här. Men om du ber att få jobba hemma nästa fredag för att det kört ihop sig hemma, inga problem.
Det känns bra efteråt, det blir bra det här. Men nu är klockan mycket, kontoret är alldeles tomt. En ovan känsla, det var länge sedan jag jobbade länge. Jag messar mamma att jag är på väg och kör hemåt.
Hon har hållit ställningarna med sjuk Y hela dagen och är ganska trött. Vi har bestämt att vi ska äta sushi till middag, men innan jag åker och hämtar den gör vi ett gemensamt ryck och städar de dammiga golven som hantverkaren lämnat efter sig. Mamma dammsuger och jag våttorkar. Jag berättar om mitt samtal med chefen och beskriver mina medarbetare och mamma lyssnar intresserat. Sånt här är hon bra på, hon har ett fenomenalt personminne.
Sedan promenerar jag till sushistället, och på vägen handlar jag chips och mjölk och ägg. Kassakön är lång och seg, och när det nästan är min tur öppnar en ny kassa. Jag orkar inte störta fram, men killen bakom mig, som står närmast kassan, tar ett tydligt steg tillbaka och säger: Varsågod. Oj, vad snällt, vilken gentleman. Han rodnar och ser glad ut, jo man försöker ju.
Sådana där små möten är det bästa jag vet. Imorse läste jag en grinig insändare som gick ut på att svenskar är så stela och elaka och att det bara blir värre, jag håller verkligen inte med. Oftast är folk vänliga.
Men vägen hem är lång och tröttsam, kassarna skär i händerna. Fast jag är ändå glad att jag gick istället för att ta bilen, bilkörning får jag nog av ändå.
Alla kastar sig över maten och barnen har precis försvunnit till TV:n med varsin chipsskål när O kliver innanför dörren. Han är trött och förkyld och på ganska dåligt humör. Helt begripligt, men trist. Stämningen ändras markant. Han sitter hos barnen vid TV:n en stund medan mamma och jag pratar, mest om syster som är på bio med kompisar ikväll. Sedan läser mamma för Q och O nattar hostig Y.
När jag landar i soffan är klockan en bra bit över tio. Mamma och O lägger sig tidigt så jag blir ensam, vilket är ganska skönt. Jag hittar Woody Allens Alice på svtplay och ser den och stickar lite på en sjal.
En lång dag och en lång vecka är slut.
Jag älskar dem, det är skönt att ha dem hos mig, barnen älskar mormor och moster. Men huset blir trångt. Särskilt när vi bara har en fungerande toa som ligger precis intill mitt sovrum. På efternatten vaknar jag flera gånger av att mamma är uppe på toa, hon är dålig i magen och på morgonen är hon berättigat ömklig över det.
Halv åtta brakar hantverkaren in. Vete fasen vad det är han gör just nu, smackar på spackel tror jag. Nästa vecka ska snickare bygga nytt innertak och elektriker fixa elen och sedan ska det kaklas.
Q pilar till skolan efter att ha krockat med hantverkaren ett antal gånger i hallen. (Varför är alla hallar underdimensionerade? Då har vårt hus ändå störst hall eftersom den är tillbyggd.) Y har fått överta min gräsliga hosta så han får vara hemma med mormor.
Själv åker jag till jobbet, inte utan lättnad. Så skönt att slippa vabba, kunna jobba denna första kritiska vecka, slippa vara hemma i hantverksstöket.
Denna vecka är nämligen min första som chef. Och sedan i måndags har jag en ny chef, som härmed dubbas till Christian, eftersom han är just det, varmt kristen och aktiv i en frikyrka. Fostrad i bibelskolor, så fjärran från min bakgrund som tänkas kan. Men vi gillar varann.
Ändå är jag lite osäker på honom och tänker på detta när jag sätter mig i bilen. För det är ju inte till jobbet jag ska, jag ska först till verkstaden och köpa nya sommardäck och byta till dem och lämna in vinterdäcken på förvaring.
Mitt liv ska bli enklare, har jag tänkt. Är det något jag ska använda pappas och gammelmosters arv till så är det just detta. Betala några hundralappar extra per år för att slippa lyfta och bära smutsiga däck, slippa ha dem liggande i garaget. Städhjälp lite oftare. Låta hantverkare utföra renoveringen av huset istället för att göra den själv.
Det slår mig när jag skriver detta att pappa och gammelmoster levde precis tvärtom. De unnade sig ingenting. Pappa köpte förvisso vacker konst som han tyckte om, men han ramade in den själv med fula passepartouter och billiga ramar. Å andra sidan lämnar de miljoner efter sig, det lär inte jag göra.
Åter till Christian. Dagen innan skrev jag ett mejl till min nya grupp och till honom, där jag meddelade att jag blir lite senare än vanligt eftersom jag ska byta däck på bilen. Christian svarar kryptiskt vilket sätter myror i huvudet på mig. Tycker han att chefer ovillkorligen bör vara på plats mellan nio och fem varje dag? Jag inser att jag måste prata med honom, både för att veta vad han förväntar sig av mig men också vad jag ska förmedla till mina medarbetare.
Herr Snälls inställning har varit mer än generös. Jag har uppskattat den och kan ärligt säga att jag inte missbrukat den. Men det finns andra som har gjort det, och ett par av dem arbetar i min grupp. Eller förresten, kanske inte precis missbrukat, men de gör sannerligen inte sitt bästa. Jo förresten, det kanske de också gör, de tror åtminstone att de gör det. Låt mig säga såhär: de presterar betydligt under sin potential.
Jag är alltså både tankfull och lite stressad när jag kommer till däckverkstaden och inte blir mitt humör bättre när killen där frågar efter de gamla hjulen. Visst fan. Däck skulle jag ju köpa men däck sitter på fälgar och de gamla fälgarna ligger såklart i garaget. Inte hade jag en tanke på det. Jag behöver verkligen ett däckhotell. Hatar förresten allt som har med bilar att göra, dimensioner på däck och fälg hit och dit i en myriad av kombinationer, går ju inte att hålla reda på. Får boka en ny tid nästa vecka.
Till jobbet kommer jag halv tio, inte oanständigt sent i alla fall. Dessutom är jag ju fortfarande sjukskriven på deltid. Herr Snäll möter mig med ett leende och får höra hela däckhistorien. Christian syns inte till. Herr Snäll och jag småpratar lite om arbetstider och de förestående lönebeskeden. Det är skönt att han fortfarande är kvar på jobbet fast han inte längre är chef, så man har någon att fråga.
Sedan är det dags för lunch, och det blir en lång sådan idag, hehe, apropå arbetsmoral. Jag kör till närmaste tunnelbanestation och parkerar bilen och tar t-banan till stan där jag så småningom träffar Annannan och äter god fisk och pratar oavbrutet (du fick väl åtminstone ett par sylar i vädret?).
På tunnelbanan tillbaka blir jag återigen på dåligt humör när jag slöläser på Facebook. Jag bestämmer mig för att avfölja en tant i kören, nu får det vara nog med hennes smygrasistiska och okunniga inlägg. I höstas gick jag faktiskt i polemik med henne när hon oroade sig för att den invällande vågen av flyktingar skulle innehålla stora mängder terrorister. Jag påpekade att forskning och experter säger det motsatta, och fick svar som gick ut på att experter minsann inte vet allt och man måste väl få oroa sig och allt möjligt annat dumt. Sedan dess har hon delat krönikor av Markus Birro och liknande. Just idag tycker hon att det borde vara självklart att alla invandrare utvisas på livstid om de begår grova brott. Var är Leif GW när man behöver honom?
Det växlar från irritation till vemod när jag hämtat bilen och kör till närmaste konditori och köper bullar till eftermiddagsfika. I samma hus ligger nämligen en vårdcentral dit jag körde pappa en gång för att ta blodprover. Det var under hans veckor på det privata vårdhemmet Furuhöjden, som han dubbade till Granhögen, typiskt honom. Minnet av oron och sorgen gör mig beklämd. På den bänken satt han och väntade medan jag parkerade. Å vad jag längtar efter honom.
Det ösregnar när jag går från konditori till bil med bullar i en påse, men när jag några minuter senare parkerar vid jobbet skiner solen.
Alla mina grabbar utom en dyker upp till fikat, den siste är pappaledig på fredagar. Det blir en trevlig stund. Innan hade jag tänkt att jag skulle dra lite formalia med dem, som att de ska meddela mig när de är borta och sånt, men jag ändrar mig. Nu ska vi bara snacka skit.
Så det gör vi, särskilt en av killarna. Jag har ögonen på honom sedan tidigare, han brukar uttrycka sig nedsättande om flyktingar. Nu hettar det till i något ögonblick, för en annan i gruppen har själv en bakgrund som asylsökande, låt vara att det ligger tjugo år bakåt i tiden. Kille nummer ett drar en story om en bekants bekant som driver ett asylboende och tjänar pengar som gräs, och som berättat om en kvinna som krävde tjugo blöjpaket i veckan, fast det visade sig att hon ju sålde dem på Blocket, är det inte för jävligt. Jag svarar torrt att jag har större problem med de miljoner som ägaren av asylboendet håvar in, än att en kvinna med lite födgeni ser till att tjäna några hundralappar extra. Han blir faktiskt svarslös, och några av de andra nickar instämmande.
Men trots dessa diskussionsvågor har vi som sagt ganska trevligt.
Klockan är halv tre när jag äntligen kan dyka ner i den Excelfil som väntat på mig hela dagen. Jag har jobbat med den i flera dagar nu, det är inte mitt jobb egentligen, jag gör det för att avlasta min goda projektledarkollega som kom med stressen lysande ur ögonen och bad mig om hjälp. Hon får aldrig mer än tio minuter över och hinner helt enkelt inte, men det gör jag. Jag har dessutom gjort det förr.
Jag är nästan klar med dagens pensum när Christian kommer och vill prata med mig. Han vill höra hur min första vecka som chef varit. Stilpoäng. Han är nöjd med att jag pratat med alla i enrum och att jag bjudit på fika, så enkelt men effektivt.
Jag säger att jag ser två ganska stora utmaningar. För det första är gruppen mycket heterogen, alla jobbar med olika saker och att just vi utgör en grupp är ingen självklarhet. Hur skapa gruppkänsla, tillhörighet, ska vi ha möten eller inte, inga självklara svar. För det andra tror jag att i stort sett alla i gruppen är mer eller mindre understimulerade och verkar något under sin potential. Det kan verka tvärsäkert att uttala sig så efter bara en vecka, men jag känner dem ju alla ganska väl och har projektlett dem allihop.
Christian spetsar tydligt öronen. Intressant, intressant. Jo, han ville prata med mig också. Det finns en ledighetstrio på företaget som har satt i system att ta timslånga kafferaster, till den grad att omgivningen reagerar. Två av dem jobbar hos mig. Med min tillåtelse vill Christian prata med dem, han tycker att han kan vara bad guy till att börja med. Absolut, jag håller med, jag har ju också sett deras drönande. Men jag måste ändå försvara två av dem, jag har haft dem i projekt och de har aldrig gjort mig besviken, de har alltid levererat i tid. Jag tror att de är lite uttråkade och därmed oengagerade. De behöver lyftas, kanske medelst en lätt spark i baken. Vi enas om att han står för sparken och jag för lyftet.
Jag passar på att fråga rent ut om det störde honom att jag kom sent imorse. Absolut inte, han var imponerad av att jag mejlade i förväg och talade om det. Chefer är också människor. Han illustrerar sin filosofi så här: om du ber mig att få arbeta hemma varje fredag så kommer jag att säga nej. Ett av företagets problem är att vi samarbetar och kommunicerar för dåligt. Alltså måste folk vara här. Men om du ber att få jobba hemma nästa fredag för att det kört ihop sig hemma, inga problem.
Det känns bra efteråt, det blir bra det här. Men nu är klockan mycket, kontoret är alldeles tomt. En ovan känsla, det var länge sedan jag jobbade länge. Jag messar mamma att jag är på väg och kör hemåt.
Hon har hållit ställningarna med sjuk Y hela dagen och är ganska trött. Vi har bestämt att vi ska äta sushi till middag, men innan jag åker och hämtar den gör vi ett gemensamt ryck och städar de dammiga golven som hantverkaren lämnat efter sig. Mamma dammsuger och jag våttorkar. Jag berättar om mitt samtal med chefen och beskriver mina medarbetare och mamma lyssnar intresserat. Sånt här är hon bra på, hon har ett fenomenalt personminne.
Sedan promenerar jag till sushistället, och på vägen handlar jag chips och mjölk och ägg. Kassakön är lång och seg, och när det nästan är min tur öppnar en ny kassa. Jag orkar inte störta fram, men killen bakom mig, som står närmast kassan, tar ett tydligt steg tillbaka och säger: Varsågod. Oj, vad snällt, vilken gentleman. Han rodnar och ser glad ut, jo man försöker ju.
Sådana där små möten är det bästa jag vet. Imorse läste jag en grinig insändare som gick ut på att svenskar är så stela och elaka och att det bara blir värre, jag håller verkligen inte med. Oftast är folk vänliga.
Men vägen hem är lång och tröttsam, kassarna skär i händerna. Fast jag är ändå glad att jag gick istället för att ta bilen, bilkörning får jag nog av ändå.
Alla kastar sig över maten och barnen har precis försvunnit till TV:n med varsin chipsskål när O kliver innanför dörren. Han är trött och förkyld och på ganska dåligt humör. Helt begripligt, men trist. Stämningen ändras markant. Han sitter hos barnen vid TV:n en stund medan mamma och jag pratar, mest om syster som är på bio med kompisar ikväll. Sedan läser mamma för Q och O nattar hostig Y.
När jag landar i soffan är klockan en bra bit över tio. Mamma och O lägger sig tidigt så jag blir ensam, vilket är ganska skönt. Jag hittar Woody Allens Alice på svtplay och ser den och stickar lite på en sjal.
En lång dag och en lång vecka är slut.
2016-04-07
Lola och C-vitamin, brustablett
Idag hade jag en riktig gråtdag, det var länge sedan sist.
Dumt nog gav jag mig till att lyssna på musik på jobbet, Beethovens sjua, den som spelades under avskedet vid pappas begravning, ledmotivet i hans älsklingsfilm Lola av Jacques Demy, som jag faktiskt aldrig har sett men förstås måste se. Vi borde ha gjort det tillsammans.
I alla fall så fick jag rusa till toaletten med lurar i öronen och tårar i ögonen, och där satt jag länge och grät. Det var länge sedan sorgen var så öppen, så rå och sträv. Pappa, kom tillbaka! Du får inte vara död och borta. Kom tillbaka till mig, jag vill vara din lilla flicka igen. Jag orkar inte vara stor.
När jag gråtit färdigt över det grät jag en stund över döden i största allmänhet. Vilket jävla slöseri. Att en människa som pappa med alla sina tankar och ideer och påhitt måste gå och dö och försvinna sådär.
Sedan kändes det bättre, fast jag var gråtdarrig och trött resten av dagen. Och nu när jag sitter vid datorn och det är alldeles för sent och jag är alldeles för trött och iskall om fötterna, kan jag förstås inte låta bli att logga in på pappas mejl och läsa lite. Bagateller, ordalek och småkonst, men det är hans röst:
"Häromdagen inköpte jag ett rör med brusande C-vitamin med blåbärssmak. När jag läste på röret fann jag att tabletterna innehöll diverse kemikalier, "arom" samt rödbetsjuicepulver och rödbetsjuicekoncentrat. Men inte blåbär.
När jag kommenterade detta till min dotter menade jag att det kunde kvitta, eftersom färgämnet kanske var detsamma, hämoröjder. På hennes förfärade min förstod jag att jag inte sagt hämoglobin, som jag tänkt.
Ganska osannolikt, men jag mindes min gröna (inte röda) ungdom i Italien, då vi drack något som hette Sanguine de Toro. Det var nästan sant utom beträffande testosteronhalten, eftersom det var gjort på oxblod, 96, socker och vatten. Rätt gott, faktiskt, mustigt. Vore intressant att underställa det våra vinprovare och kanske få utlåtandet: svettig häst, väl ingångna läderstövlar, ruttnande plommon, eller så. När myndigheterna kom på hur det tillverkades blev det förstås förbjudet. Men något av detta skymtar i "Sällskapsresan" har jag för mig."
Dumt nog gav jag mig till att lyssna på musik på jobbet, Beethovens sjua, den som spelades under avskedet vid pappas begravning, ledmotivet i hans älsklingsfilm Lola av Jacques Demy, som jag faktiskt aldrig har sett men förstås måste se. Vi borde ha gjort det tillsammans.
I alla fall så fick jag rusa till toaletten med lurar i öronen och tårar i ögonen, och där satt jag länge och grät. Det var länge sedan sorgen var så öppen, så rå och sträv. Pappa, kom tillbaka! Du får inte vara död och borta. Kom tillbaka till mig, jag vill vara din lilla flicka igen. Jag orkar inte vara stor.
När jag gråtit färdigt över det grät jag en stund över döden i största allmänhet. Vilket jävla slöseri. Att en människa som pappa med alla sina tankar och ideer och påhitt måste gå och dö och försvinna sådär.
Sedan kändes det bättre, fast jag var gråtdarrig och trött resten av dagen. Och nu när jag sitter vid datorn och det är alldeles för sent och jag är alldeles för trött och iskall om fötterna, kan jag förstås inte låta bli att logga in på pappas mejl och läsa lite. Bagateller, ordalek och småkonst, men det är hans röst:
"Häromdagen inköpte jag ett rör med brusande C-vitamin med blåbärssmak. När jag läste på röret fann jag att tabletterna innehöll diverse kemikalier, "arom" samt rödbetsjuicepulver och rödbetsjuicekoncentrat. Men inte blåbär.
När jag kommenterade detta till min dotter menade jag att det kunde kvitta, eftersom färgämnet kanske var detsamma, hämoröjder. På hennes förfärade min förstod jag att jag inte sagt hämoglobin, som jag tänkt.
Ganska osannolikt, men jag mindes min gröna (inte röda) ungdom i Italien, då vi drack något som hette Sanguine de Toro. Det var nästan sant utom beträffande testosteronhalten, eftersom det var gjort på oxblod, 96, socker och vatten. Rätt gott, faktiskt, mustigt. Vore intressant att underställa det våra vinprovare och kanske få utlåtandet: svettig häst, väl ingångna läderstövlar, ruttnande plommon, eller så. När myndigheterna kom på hur det tillverkades blev det förstås förbjudet. Men något av detta skymtar i "Sällskapsresan" har jag för mig."
2016-04-01
Existentiell tanke
Igår valde jag gravplats åt pappa. Först efteråt slog det mig att jag förmodligen därmed valt också min egen.
En vänlig blåklädd man visade mig runt, och de första platser han pekade ut låg inklämda mitt i rader av gravar. Jag frågade lite generat, jag vet ju att detta är larv och helt irrationellt, men finns det möjligen någon plats som är lite mer för sig själv? Pappa var en ensamvarg.
Min blåklädde vän log. Jaså du, var han det? Jamen jag förstår precis. Vi ska se, vi ska se.
Så hittade vi en plats i slutet av en rad, angränsande platser är än så länge tomma. Åt ena hållet ser man stora träd och åt det andra en flik vatten. Och över trädtopparna sticker höghuset upp, det hus där vi bodde under Q:s första år, en intensiv och lycklig tid.
Jag har inte lämnat bestämt besked ännu, för ett streck i räkningen var att bara liggande gravstenar är tillåtna. Konstnären som ska göra pappas har inte börjat ännu, så det är ingen fara, men jag hade gjort mig en bild av en stående sten.
Norra begravningsplatsen har inte samma bestämmelser, och det strängt taget där pappa borde ligga, den ligger närmast hans bostad. Men den är inte lika vacker och ligger inte lika nära oss. Fast jag gör nog en utflykt dit i helgen för att titta.
Ändå känns det som att jag har bestämt mig. Pappa svarar inte, jag tror inte att frågan intresserar honom så värst. Eller så surar han för att jag slängt för mycket böcker.
En vänlig blåklädd man visade mig runt, och de första platser han pekade ut låg inklämda mitt i rader av gravar. Jag frågade lite generat, jag vet ju att detta är larv och helt irrationellt, men finns det möjligen någon plats som är lite mer för sig själv? Pappa var en ensamvarg.
Min blåklädde vän log. Jaså du, var han det? Jamen jag förstår precis. Vi ska se, vi ska se.
Så hittade vi en plats i slutet av en rad, angränsande platser är än så länge tomma. Åt ena hållet ser man stora träd och åt det andra en flik vatten. Och över trädtopparna sticker höghuset upp, det hus där vi bodde under Q:s första år, en intensiv och lycklig tid.
Jag har inte lämnat bestämt besked ännu, för ett streck i räkningen var att bara liggande gravstenar är tillåtna. Konstnären som ska göra pappas har inte börjat ännu, så det är ingen fara, men jag hade gjort mig en bild av en stående sten.
Norra begravningsplatsen har inte samma bestämmelser, och det strängt taget där pappa borde ligga, den ligger närmast hans bostad. Men den är inte lika vacker och ligger inte lika nära oss. Fast jag gör nog en utflykt dit i helgen för att titta.
Ändå känns det som att jag har bestämt mig. Pappa svarar inte, jag tror inte att frågan intresserar honom så värst. Eller så surar han för att jag slängt för mycket böcker.
2016-03-30
Ensamt
Äsch, jag lyckas inte samla mig till att skriva förnuftigt och genomtänkt om det som trycker mig, jag vet inte ens exakt vad det är, en kombination av många saker kanske, så jag svamlar på.
Idag när jag flydde från jobbet för att äta lunch på egen hand kom jag i alla fall på en sak. Jag känner mig så ensam just nu.
Alla är så konstiga, beter sig konstigt och ologiskt och krångligt och känslosamt. Pappa, den som alltid tröstade mig, är borta. Och förresten var han opålitlig de sista åren, gammal och knarrig och krånglig gav han faktiskt mer bekymmer än tröst.
Min syster som brukar vara så vettig och bra att prata med, ja det är hon fortfarande (förstås) i vissa avseenden, fast (förstås) inte i de som gäller henne själv. Hur ska jag kunna säga att jag oroar mig för henne, att jag ser en massa beteenden hos henne som jag inte tycker är alldeles sunda? Det eviga springandet, nojandet över mat, den plötsligt påkomna vegetarianismen. För att inte tala om den klart osunda relation som jag nu hoppas är slut. Hur uttrycker man sådant utan att vara a) fördomsfull b) osaklig c) präktig? Världen skulle se bättre ut om fler sprang mer och åt mindre kött, så är det ju.
O är trött och sliten och stressad över jobbet och arg, allra mest på barnen. De uppför sig mycket riktigt som små ligister. Orsak och verkan?
Svärmor reste hem igår, och det var med större lättnad än vanligt som jag vinkade av henne. Jag förstår ju att hon är i djup sorg, hon sörjer sitt barnbarn, en stor del av hennes liv är borta nu. Jag önskar att jag kunde hjälpa henne, men hur hjälper man den som nära nog utplånar sig själv? Under Orlandoresan gjorde jag reflexionen att hon inte hanterar pojkarna särskilt bra. Hon som var fantastisk lekfarmor när de var små. Nu hackar hon på dem, klagar och tjatar, och låter sig samtidigt hunsas med. Passivt-aggressivt är det ju, när jag tänker efter. Hon utplånar sig själv, och tar därmed stor plats. Hon ställer inga krav, och är därmed väldigt krävande.
När Y säger sitt sexårstrotsiga: "jag vill sitta bredvid mamma!" reser hon sig undergivet istället för att ta striden. Igår morse röt jag till ordentligt åt dem båda, inte så snällt kanske, men effektivt. Svärmor, sitt kvar! Y, det är inte du som bestämmer var folk ska sitta!
Och så barnen, de som var mina duniga små bebisar. Hm, inte så värst lätthanterliga ens på den tiden, fullt så dåligt minne har jag inte! Men nu är de krävande på ett annat sätt.
Q är så stor ibland och så liten ibland. Så stor och kaxig och direkt otrevlig, smäller hårt i bordet med handflatan, slår igen dörren så det brakar när han inte får som han vill. Men ilskan går snabbt över, och när han är resonabel är han det i högre grad än många vuxna.
Y är också stor ibland och liten ibland. Han är minst i familjen och ständigt förfördelad enligt sin egen åsikt. Han blir arg över rent bisarra saker, som att Q får ha födelsedagskalas på sin födelsedag. Argumentet att du är näst i familjen med att fylla år och såklart ska få ha kalas du också, bet inte. När jag tänker efter så minns jag att det som hjälpte var att vara ifrån storebror och pappa en stund och vara ensam med mig och få välja en skjorta att stryka och fina byxor till kalaset. Häromdagen när han blev arg och skrek elakheter hjälpte det för mig att tänka ungefär "han är verbal för sin ålder, ett annat barn kanske hade skrikit oartikulerat, lyssna inte på det han säger, gå inte igång". Efter en stund var Y lugn och eftersom jag inte blivit arg blåste konflikten över. Lågaffektivt bemötande? Tyvärr är jag inte alltid så sansad.
I skolan är Y stor och förståndig, igår var jag på utvecklingssamtal vilket var en enda lovsång.
Mamma kommer hem idag från en påskresa, och nästa vecka hälsar hon på oss. Hon är bra med barnen. Jag har lovat syrran att berätta om karleländet, själv orkar hon inte riktigt. Hon tror att mamma kommer att gå igång och oroa sig och vara jobbig, jag är inte så säker. Men man kan aldrig veta.
Kanske får jag försöka hitta trösten och vilan där det går. Det går över, jag vet ju det.
Idag när jag flydde från jobbet för att äta lunch på egen hand kom jag i alla fall på en sak. Jag känner mig så ensam just nu.
Alla är så konstiga, beter sig konstigt och ologiskt och krångligt och känslosamt. Pappa, den som alltid tröstade mig, är borta. Och förresten var han opålitlig de sista åren, gammal och knarrig och krånglig gav han faktiskt mer bekymmer än tröst.
Min syster som brukar vara så vettig och bra att prata med, ja det är hon fortfarande (förstås) i vissa avseenden, fast (förstås) inte i de som gäller henne själv. Hur ska jag kunna säga att jag oroar mig för henne, att jag ser en massa beteenden hos henne som jag inte tycker är alldeles sunda? Det eviga springandet, nojandet över mat, den plötsligt påkomna vegetarianismen. För att inte tala om den klart osunda relation som jag nu hoppas är slut. Hur uttrycker man sådant utan att vara a) fördomsfull b) osaklig c) präktig? Världen skulle se bättre ut om fler sprang mer och åt mindre kött, så är det ju.
O är trött och sliten och stressad över jobbet och arg, allra mest på barnen. De uppför sig mycket riktigt som små ligister. Orsak och verkan?
Svärmor reste hem igår, och det var med större lättnad än vanligt som jag vinkade av henne. Jag förstår ju att hon är i djup sorg, hon sörjer sitt barnbarn, en stor del av hennes liv är borta nu. Jag önskar att jag kunde hjälpa henne, men hur hjälper man den som nära nog utplånar sig själv? Under Orlandoresan gjorde jag reflexionen att hon inte hanterar pojkarna särskilt bra. Hon som var fantastisk lekfarmor när de var små. Nu hackar hon på dem, klagar och tjatar, och låter sig samtidigt hunsas med. Passivt-aggressivt är det ju, när jag tänker efter. Hon utplånar sig själv, och tar därmed stor plats. Hon ställer inga krav, och är därmed väldigt krävande.
När Y säger sitt sexårstrotsiga: "jag vill sitta bredvid mamma!" reser hon sig undergivet istället för att ta striden. Igår morse röt jag till ordentligt åt dem båda, inte så snällt kanske, men effektivt. Svärmor, sitt kvar! Y, det är inte du som bestämmer var folk ska sitta!
Och så barnen, de som var mina duniga små bebisar. Hm, inte så värst lätthanterliga ens på den tiden, fullt så dåligt minne har jag inte! Men nu är de krävande på ett annat sätt.
Q är så stor ibland och så liten ibland. Så stor och kaxig och direkt otrevlig, smäller hårt i bordet med handflatan, slår igen dörren så det brakar när han inte får som han vill. Men ilskan går snabbt över, och när han är resonabel är han det i högre grad än många vuxna.
Y är också stor ibland och liten ibland. Han är minst i familjen och ständigt förfördelad enligt sin egen åsikt. Han blir arg över rent bisarra saker, som att Q får ha födelsedagskalas på sin födelsedag. Argumentet att du är näst i familjen med att fylla år och såklart ska få ha kalas du också, bet inte. När jag tänker efter så minns jag att det som hjälpte var att vara ifrån storebror och pappa en stund och vara ensam med mig och få välja en skjorta att stryka och fina byxor till kalaset. Häromdagen när han blev arg och skrek elakheter hjälpte det för mig att tänka ungefär "han är verbal för sin ålder, ett annat barn kanske hade skrikit oartikulerat, lyssna inte på det han säger, gå inte igång". Efter en stund var Y lugn och eftersom jag inte blivit arg blåste konflikten över. Lågaffektivt bemötande? Tyvärr är jag inte alltid så sansad.
I skolan är Y stor och förståndig, igår var jag på utvecklingssamtal vilket var en enda lovsång.
Mamma kommer hem idag från en påskresa, och nästa vecka hälsar hon på oss. Hon är bra med barnen. Jag har lovat syrran att berätta om karleländet, själv orkar hon inte riktigt. Hon tror att mamma kommer att gå igång och oroa sig och vara jobbig, jag är inte så säker. Men man kan aldrig veta.
Kanske får jag försöka hitta trösten och vilan där det går. Det går över, jag vet ju det.
2016-03-29
Påsk: tårar, damm och hosta
Tillbaka på jobbet igen med föresatsen att återuppta mina lunchpromenader. Träningen ligger nere just nu på grund av rejäl hosta. Men det ösregnar ute och hårdare sitter inte föresatsen än att jag snabbt lägger ner den.
Det har gråtits mycket under påsken. Jag över att jag nu måste lämna pappas lägenhet. Finns det fler skatter kvar så hittar jag dem inte. Jag ger upp. På torsdag kommer städfirman. Men så sent som i söndags hittade jag den dagbok som skildrar min födelse och mina första veckor. Igår fick Q följa med och samla ihop en låda med flygplansmodeller och tennsoldater åt sig och Y, vilket han gjorde under munter sång. Men när vi lämnade lägenheten och låste den, då grät både han och jag.
(Och inte blir en rejäl virushosta bättre av att snoka runt i trettiofem år gamla dammhögar, om någon trodde det.)
Min syster har gråtit mycket, och jag har tröstat så gott jag har kunnat. På skärtorsdagen uppenbarades Karlfans rätta personlighet, eller åtminstone en del av den. Han är förstås inte någon genuint ond människa, sådana tror jag inte det finns så många av, men han har gjort henne rejält illa. The oldest story in the world... Mina värsta farhågor är därmed bekräftade. Men ibland är det sannerligen inte roligt att ha rätt.
Jag är orolig för min syster, inte för att hon inte ska klara av att resa sig efter den här smällen, för det vet jag att hon gör. Jag är alldeles jävligt orolig för att hon inte motstår frestelsen att förklara, försonas, förlåta istället för att klippa och amputera.
Ändå är det inte någon av de här sakerna som gör mig mest ledsen just nu, utan något helt annat. Men det förtjänar ett eget mer genomtänkt inlägg. Det kommer!
Det har gråtits mycket under påsken. Jag över att jag nu måste lämna pappas lägenhet. Finns det fler skatter kvar så hittar jag dem inte. Jag ger upp. På torsdag kommer städfirman. Men så sent som i söndags hittade jag den dagbok som skildrar min födelse och mina första veckor. Igår fick Q följa med och samla ihop en låda med flygplansmodeller och tennsoldater åt sig och Y, vilket han gjorde under munter sång. Men när vi lämnade lägenheten och låste den, då grät både han och jag.
(Och inte blir en rejäl virushosta bättre av att snoka runt i trettiofem år gamla dammhögar, om någon trodde det.)
Min syster har gråtit mycket, och jag har tröstat så gott jag har kunnat. På skärtorsdagen uppenbarades Karlfans rätta personlighet, eller åtminstone en del av den. Han är förstås inte någon genuint ond människa, sådana tror jag inte det finns så många av, men han har gjort henne rejält illa. The oldest story in the world... Mina värsta farhågor är därmed bekräftade. Men ibland är det sannerligen inte roligt att ha rätt.
Jag är orolig för min syster, inte för att hon inte ska klara av att resa sig efter den här smällen, för det vet jag att hon gör. Jag är alldeles jävligt orolig för att hon inte motstår frestelsen att förklara, försonas, förlåta istället för att klippa och amputera.
Ändå är det inte någon av de här sakerna som gör mig mest ledsen just nu, utan något helt annat. Men det förtjänar ett eget mer genomtänkt inlägg. Det kommer!
2016-03-23
Emotionellt och parallellt
Puh, det är inget lugnt liv jag lever. Tre processer löper parallellt: renoveringen hemma, mitt förestående tillträde till en ny tjänst på jobbet, och röjningen av pappas lägenhet. Utöver detta den alldeles vanliga vardagen.
I fredags brast jag nästan i gråt när jag kom hem. Jag vet att det är lyx- och i-landsproblem så att det förslår, vi har både ett badrum att bada i och ett att renovera och pengar att betala renoveringen med, men satan vad jobbigt det är medan det pågår. Allt, precis allt, var täckt av ett fint grått damm. Utom i tvättstugan där dammet var tegelrött och grovt. Jag ägnade kvällen åt att tröstäta chips och läsa Tintin. (Och hittade där en hälsning från pappa i form av en anteckning.)
Men dagen därpå då O och pojkarna försvann ut i skogen med Friluftsfrämjandet tog jag mig i kragen. Rullade ihop byggpappen som täckte golven, dammsög, dammade och våttorkade överallt. Vad mycket bättre jag mådde! (Fast på måndag morgon tog det inte mer än en timme förrän hantverkarna hade ställt till med samma elände igen. Nu biter jag ihop i några dagar för att upprepa städproceduren på skärtorsdagen - hur jag nu ska hinna och orka det - för att kunna fira påsk under någorlunda drägliga omständigheter. En from förhoppning är att det värsta dammandet är över nu.)
Söndagen ägnades till största delen åt tioårskalas för Q, ett tiotal pojkar kom till vår gemensamhetslokal och förde ett förskräckligt oväsen, åt tacos och tårta och spelade pingis. Y var inledningsvis mycket avundsjuk och purken men kom sedan på att det var roligt med kalas. Q var på det stora hela ganska nöjd men det är slitningar bland kompisarna just nu. Det är inte alltid så lätt att umgås när det finns neuropsykiatriska funktionshinder med i bilden. Jag hoppas mycket på bytet av klass (och lärare!) inför nästa läsår.
Under kalaset lyckades jag bada min mobil i toaletten. Den verkade först tämligen oskadd men under natten kröp fukten tydligen runt i den. På morgonen började jag gråta när jag insåg att mina sista bilder på pappa kanske var borta. Men O ingrep och räddade dem. Och vad telefonen beträffar så är den ohjälpligt förlorad men jobbet kunde snabbt förse mig med en lånad mobil och en ny är beställd.
Och så jobbet då. Tidvis känner jag mig lätt skärrad inför vad jag gett mig in på, att bli chef, en långt tydligare måltavla än projektledare. Var i all världen ska man börja? De senaste dagarna har jag haft enskilda samtal med de som ska bli mina medarbetare, sju män i varierande åldrar. Jag känner dem allihop mer eller mindre, de har alla medverkat i projekt som jag har lett.
När jag tänker efter inser jag att mitt motiv för att söka chefstjänsten främst är detta: som projektledare är man absolut beroende av att folk presterar bra och mår bra (vilket ofta hänger ihop). Men man har inga verktyg för att åtgärda och säkerställa detta, och man har ännu mindre tid. Fokus ligger alltid på projektmålen, man ska framåt, framåt. Långsiktighet och strategi finns det inte utrymme för. En projektledares makt är ofta ganska informell, om inte organisationen uttalat arbetar för att stärka den. Dessutom var jag tidvis den enda projektledaren på företaget. Ensam i min roll i en organisation som inte är van att arbeta i projekt.
Det återstår att se hur chefsrollen passar. Men jag inbillar mig att jag kommer att få större möjligheter att påverka hur medarbetarna mår, och jag märker redan att jag är en del av ett sammanhang, vi är sjutton chefer på företaget.
Första steget jag tog var alltså att prata enskilt med var och en, bekanta mig med dem, ge dem utrymme att säga vad de tycker. Konkreta frågor jag ställde handlade om arbetsbelastning och fysisk placering. Därutöver fick samtalen flyta.
Det har gått över förväntan. Den trulige norrländske mekanikingenjören som knappt svarar på tilltal kom igång riktigt bra. Han har en dotter som heter som jag, och mer än en gång har jag hoppat till när han ropat till henne i telefon. Det skrattar vi gott åt. Och den omöjlige mätkillen som jag var så irriterad på i våras, när han inte tog ansvar och föreföll alldeles lealös, han har verkligen vuxit in i sin roll under hösten, och visade sig ha en väldigt intressant bakgrund, och dessutom berättade han glädjestrålande om barnet som han och nyblivna sambon väntar.
Det var direkt efter det sistnämnda samtalet som jag tog bilen in till stan för att träffa en bokhandlare i pappas lägenhet. Han verkade inledningsvis ganska negativ och klagade på att de flesta böcker handlade om andra världskriget (jo, det var ju pappas område) men det slutade med att han bar bort sexton kassar med böcker (det syns knappt i hyllorna. Dessutom visade det sig att källarförrådet är fyllt från golv till tak med - gissa!). Pappa skulle protestera vilt om han hörde att jag bara fick hundra kronor per kasse. Men jag hade ingen lust att förhandla, jag gör inte detta för pengarna.
Men å andra sidan skulle pappa fröjdas åt det som hände sedan. Bokhandlarens medhjälpare var en ung man med vackra mörka ögon. Han tittade förtjust på klipparken som hängde på hallväggen. Ett föreställer slottet i Prag, ett annat Mont St Michel, ett tredje ett slott i södra Tyskland. Vad fina, utbrast han. Bokhandlaren log snett och muttrade till mig att jag nu hade tillfälle att göra fler affärer.
- Du, jag ger dem gärna till dig om du vill ha dem, för själv kommer jag nog att slänga dem. Jag har fotograferat dem men kan omöjligt spara dem.
- Är det sant? Menar du det? Ja, jag vill jättegärna ha dem, jag vet inte heller vad jag ska göra med dem, men jag tycker att de är så fina!
Men jag grät i långa hulkande snyftningar nästan hela vägen hem, det var knappt så att jag kunde hålla bilen på vägen. Pappa, jag saknar dig så. Jag älskade dig precis som du var, fast jag ibland önskar att du vore annorlunda. Hade varit, menar jag.
Imorgon ska O och jag tillsammans jobba i lägenheten. På fredag kommer några inhyrda killar och hjälper oss att bära bort det vi vill spara. Nästa vecka kommer ännu en firma, specialiserad på dödsbon, och tömmer resten. Det som är värt att bevara skänks till Myrorna, resten slängs.
Sedan är det färdigt. Antagligen blir det en lättnad men just nu känns det mer som en sorg.
Och så jobbet då. Tidvis känner jag mig lätt skärrad inför vad jag gett mig in på, att bli chef, en långt tydligare måltavla än projektledare. Var i all världen ska man börja? De senaste dagarna har jag haft enskilda samtal med de som ska bli mina medarbetare, sju män i varierande åldrar. Jag känner dem allihop mer eller mindre, de har alla medverkat i projekt som jag har lett.
När jag tänker efter inser jag att mitt motiv för att söka chefstjänsten främst är detta: som projektledare är man absolut beroende av att folk presterar bra och mår bra (vilket ofta hänger ihop). Men man har inga verktyg för att åtgärda och säkerställa detta, och man har ännu mindre tid. Fokus ligger alltid på projektmålen, man ska framåt, framåt. Långsiktighet och strategi finns det inte utrymme för. En projektledares makt är ofta ganska informell, om inte organisationen uttalat arbetar för att stärka den. Dessutom var jag tidvis den enda projektledaren på företaget. Ensam i min roll i en organisation som inte är van att arbeta i projekt.
Det återstår att se hur chefsrollen passar. Men jag inbillar mig att jag kommer att få större möjligheter att påverka hur medarbetarna mår, och jag märker redan att jag är en del av ett sammanhang, vi är sjutton chefer på företaget.
Första steget jag tog var alltså att prata enskilt med var och en, bekanta mig med dem, ge dem utrymme att säga vad de tycker. Konkreta frågor jag ställde handlade om arbetsbelastning och fysisk placering. Därutöver fick samtalen flyta.
Det har gått över förväntan. Den trulige norrländske mekanikingenjören som knappt svarar på tilltal kom igång riktigt bra. Han har en dotter som heter som jag, och mer än en gång har jag hoppat till när han ropat till henne i telefon. Det skrattar vi gott åt. Och den omöjlige mätkillen som jag var så irriterad på i våras, när han inte tog ansvar och föreföll alldeles lealös, han har verkligen vuxit in i sin roll under hösten, och visade sig ha en väldigt intressant bakgrund, och dessutom berättade han glädjestrålande om barnet som han och nyblivna sambon väntar.
Det var direkt efter det sistnämnda samtalet som jag tog bilen in till stan för att träffa en bokhandlare i pappas lägenhet. Han verkade inledningsvis ganska negativ och klagade på att de flesta böcker handlade om andra världskriget (jo, det var ju pappas område) men det slutade med att han bar bort sexton kassar med böcker (det syns knappt i hyllorna. Dessutom visade det sig att källarförrådet är fyllt från golv till tak med - gissa!). Pappa skulle protestera vilt om han hörde att jag bara fick hundra kronor per kasse. Men jag hade ingen lust att förhandla, jag gör inte detta för pengarna.
Men å andra sidan skulle pappa fröjdas åt det som hände sedan. Bokhandlarens medhjälpare var en ung man med vackra mörka ögon. Han tittade förtjust på klipparken som hängde på hallväggen. Ett föreställer slottet i Prag, ett annat Mont St Michel, ett tredje ett slott i södra Tyskland. Vad fina, utbrast han. Bokhandlaren log snett och muttrade till mig att jag nu hade tillfälle att göra fler affärer.
- Du, jag ger dem gärna till dig om du vill ha dem, för själv kommer jag nog att slänga dem. Jag har fotograferat dem men kan omöjligt spara dem.
- Är det sant? Menar du det? Ja, jag vill jättegärna ha dem, jag vet inte heller vad jag ska göra med dem, men jag tycker att de är så fina!
Men jag grät i långa hulkande snyftningar nästan hela vägen hem, det var knappt så att jag kunde hålla bilen på vägen. Pappa, jag saknar dig så. Jag älskade dig precis som du var, fast jag ibland önskar att du vore annorlunda. Hade varit, menar jag.
Imorgon ska O och jag tillsammans jobba i lägenheten. På fredag kommer några inhyrda killar och hjälper oss att bära bort det vi vill spara. Nästa vecka kommer ännu en firma, specialiserad på dödsbon, och tömmer resten. Det som är värt att bevara skänks till Myrorna, resten slängs.
Sedan är det färdigt. Antagligen blir det en lättnad men just nu känns det mer som en sorg.
2016-03-18
Babbel
Igår var jag ledig från jobbet. Jag hade en gynekologtid på morgonen, på en klinik inne i stan. (Jag har faktiskt försökt byta till en gyn närmare jobbet men de tog inte emot nya patienter. Nähä.) Först hade jag tänkt ta tunnelbanan in till stan, gå till gynekologen, tunnelbana hem, hämta bilen och köra till jobbet och dyka upp där omkring lunchtid. Fast det var ju bra länge sedan jag röjde i pappas lägenhet, dåligt samvete. Och så visste jag att hans bror gärna ville komma dit, och han är bortrest över påskhelgen då O och jag tänkt samla oss till krafttag.
Jag tog alltså ledigt hela dagen och det var ett bra beslut.
Gynekologen hade jag inte träffat förut men hon fanns på samma klinik där jag opererades för snart tio år sedan och där orsakerna till barnlösheten uppenbarades. Vi diskuterade p-stav och annalkande klimakterium och enades om att p-staven ska bytas, det är fem år sedan sist och de ger fullgott skydd och effekt i tre år. I mitt fall är det effekten att bli av med smärtsamma menstruationer jag är ute efter. Något skydd mot graviditet behöver jag uppenbarligen inte.
Jag frågade om humörpåverkan nu när p-staven inte funkar lika bra längre. Jag har ju provat minipiller en gång och blev ganska nere av dem, vilket förklarades med att hormontillförseln då är ojämn, man får en skjuts just när man tar pillret, medan staven utsöndrar hormon hela tiden. Hennes svar var att om jag tycker att jag har humörsvängningar eller PMS nu så beror det snarast på mina egna hormonvariationer som kommit igång när p-stavens effekt börjar avta.
Då bestämde jag mig för att sätta in en ny. Jag ser inget värde i att ta ut den och se vad som händer, låta kroppen inta sin "egen" "naturliga" rytm. Ånä. Mitt liv har begränsats så det räcker av de där jävla hormonerna, blödningarna och smärtan. Nu ska underlivet hållas på mattan.
Sedan hade jag flera timmar på mig innan jag skulle möta min farbror. Visst kunde jag gå raka vägen till pappa men som alltid gruvade jag mig. Kvällen innan hade jag gråtit häftigt när jag försökte beskriva för O hur det känns. Kluvet, dubbelt. Den jävla lägenheten finns alltid där som ett dåligt samvete, en plågsam påminnelse om hur pappa ställde till det för sig. Jag vill bli färdig med den, längtar efter lättnaden. Samtidigt vill jag ha kvar den och fasar för den dag jag inte längre kan åka dit. För hur jobbigt det än är, hur mycket jag är gråter, så möter jag pappa där, på ett eller annat sätt.
(Som till exempel senaste gången. Av någon anledning som jag nu har glömt drog jag ut översta besticklådan i köket. Eller, jag menar den låda som de flesta av oss förvarar besticken i. Dock inte pappa. Där låg en bilderbok, klassikern Petter och hans fyra getter, en paket plastlera i glada färger samt fyra getter och en katt. De senare också i plast förstås. Katten hette Murre Svart, tog en råtta varje kvart. Jag begrep genast att pappa tänkt göra modeller av gubben Petter och trollet Ludenben av leran. Men varför hade han karvat och skrapat på getterna? Aha. För att kunna måla dem förstås. Röd och Blå och Gul och Vit sprang i skogen hit och dit.
Jag tog med katt och getter hem till barnen som blev jätteglada och kanske ännu gladare över berättelsen att morfar tänkt göra gubbe och troll åt dem också.)
Efter en kaffe och kardemummabulle gick jag dit. Sedvanligt brast jag i gråt så snart jag kommit in, lika sedvanligt hämtade jag mig snabbt. Den här gången vet jag inte om jag fick så värst mycket gjort. Jag förberedde inför min farbrors ankomst, plockade med böcker, tavlor och pappas egna bilder. Hittade ytterligare etsningar föreställande Sommarön, de som jag trodde bara fanns i två exemplar.
Min farbror kom vid ettiden och stannade i ett par timmar, och vi hade riktigt trevligt. Han är lik pappa men ändå inte. ("Vad ni är lika!" utbrast en granne som vi mötte i trappan. Jo, till utseendet och rösten.) Pappa var en sann bohem som inte särskilt brydde sig om vad folk tyckte om honom. Min farbror är konventionell och konservativ. Pappa var visserligen introvert och en ensamvarg, men han hade ett varmt hjärta och nära till sina och andras känslor, och ett starkt empatiskt drag. Min farbror är ytterst tillknäppt och behärskad och ganska prestigefylld.
Men i lugn och ro och på tumanhand blottades andra sidor som jag nog visste fanns där. Likt pappa har min farbror humor, och numera har han inte behov av att sätta sig på mig och trycka till mig, vilket han gärna gjorde förr. (Pappa gjorde aldrig sådant.) Han erkände utan omsvep att han sett upp till pappa - "en närmast mytisk figur" - och tidvis varit mycket avundsjuk på hans fria liv och hans spännande bekantskaper.
(Jo. Jag kan förstå det. även om man väljer sitt liv i hög utsträckning. Min farbror har gjort karriär och tjänat massor, har dyr fin villa och tre ohängda söner - det blev folk av dem först i trettioårsåldern - som jag tror han numera har hyfsad kontakt med. Men inte som pappa och jag.)
"Nog visste jag att han hade mycket böcker, men att det var så här mycket!", sa han, och jag fnissade. Jag har blivit hemmablind, vi har ju fraktat kubikmeter med trasiga böcker till soptippen. De återstående elva bokhyllorna, är det mycket det? Sedan lånade han en stol för att klättra upp och se vad de prydligt omknutna tidningsbuntarna ovanpå hyllorna egentligen innehöll. Jo: kompletta årgångar av Tidningen Vi och Lyrikvännen! "Nu ska jag hem och slänga saker." Ja, det är ungefär min reaktion också. I det avseendet är jag inte pappas dotter, jag slänger och avslutar.
På tisdag ska jag möta en antikvariatshandlare i lägenheten, och på långfredagen har O hyrt in hjälp att frakta återstående böcker till Myrorna och skräp till tippen. Fortfarande återstår mycket att göra, men efter påskhelgen torde vi ha kommit långt.
Snart är ditt hem borta, pappa. Snart hittar jag inte fler överraskningar från dig. Fast du har ju alltid varit bra på sådana, så jag ska väl inte vara för säker.
Jag tog alltså ledigt hela dagen och det var ett bra beslut.
Gynekologen hade jag inte träffat förut men hon fanns på samma klinik där jag opererades för snart tio år sedan och där orsakerna till barnlösheten uppenbarades. Vi diskuterade p-stav och annalkande klimakterium och enades om att p-staven ska bytas, det är fem år sedan sist och de ger fullgott skydd och effekt i tre år. I mitt fall är det effekten att bli av med smärtsamma menstruationer jag är ute efter. Något skydd mot graviditet behöver jag uppenbarligen inte.
Jag frågade om humörpåverkan nu när p-staven inte funkar lika bra längre. Jag har ju provat minipiller en gång och blev ganska nere av dem, vilket förklarades med att hormontillförseln då är ojämn, man får en skjuts just när man tar pillret, medan staven utsöndrar hormon hela tiden. Hennes svar var att om jag tycker att jag har humörsvängningar eller PMS nu så beror det snarast på mina egna hormonvariationer som kommit igång när p-stavens effekt börjar avta.
Då bestämde jag mig för att sätta in en ny. Jag ser inget värde i att ta ut den och se vad som händer, låta kroppen inta sin "egen" "naturliga" rytm. Ånä. Mitt liv har begränsats så det räcker av de där jävla hormonerna, blödningarna och smärtan. Nu ska underlivet hållas på mattan.
Sedan hade jag flera timmar på mig innan jag skulle möta min farbror. Visst kunde jag gå raka vägen till pappa men som alltid gruvade jag mig. Kvällen innan hade jag gråtit häftigt när jag försökte beskriva för O hur det känns. Kluvet, dubbelt. Den jävla lägenheten finns alltid där som ett dåligt samvete, en plågsam påminnelse om hur pappa ställde till det för sig. Jag vill bli färdig med den, längtar efter lättnaden. Samtidigt vill jag ha kvar den och fasar för den dag jag inte längre kan åka dit. För hur jobbigt det än är, hur mycket jag är gråter, så möter jag pappa där, på ett eller annat sätt.
(Som till exempel senaste gången. Av någon anledning som jag nu har glömt drog jag ut översta besticklådan i köket. Eller, jag menar den låda som de flesta av oss förvarar besticken i. Dock inte pappa. Där låg en bilderbok, klassikern Petter och hans fyra getter, en paket plastlera i glada färger samt fyra getter och en katt. De senare också i plast förstås. Katten hette Murre Svart, tog en råtta varje kvart. Jag begrep genast att pappa tänkt göra modeller av gubben Petter och trollet Ludenben av leran. Men varför hade han karvat och skrapat på getterna? Aha. För att kunna måla dem förstås. Röd och Blå och Gul och Vit sprang i skogen hit och dit.
Jag tog med katt och getter hem till barnen som blev jätteglada och kanske ännu gladare över berättelsen att morfar tänkt göra gubbe och troll åt dem också.)
Efter en kaffe och kardemummabulle gick jag dit. Sedvanligt brast jag i gråt så snart jag kommit in, lika sedvanligt hämtade jag mig snabbt. Den här gången vet jag inte om jag fick så värst mycket gjort. Jag förberedde inför min farbrors ankomst, plockade med böcker, tavlor och pappas egna bilder. Hittade ytterligare etsningar föreställande Sommarön, de som jag trodde bara fanns i två exemplar.
Min farbror kom vid ettiden och stannade i ett par timmar, och vi hade riktigt trevligt. Han är lik pappa men ändå inte. ("Vad ni är lika!" utbrast en granne som vi mötte i trappan. Jo, till utseendet och rösten.) Pappa var en sann bohem som inte särskilt brydde sig om vad folk tyckte om honom. Min farbror är konventionell och konservativ. Pappa var visserligen introvert och en ensamvarg, men han hade ett varmt hjärta och nära till sina och andras känslor, och ett starkt empatiskt drag. Min farbror är ytterst tillknäppt och behärskad och ganska prestigefylld.
Men i lugn och ro och på tumanhand blottades andra sidor som jag nog visste fanns där. Likt pappa har min farbror humor, och numera har han inte behov av att sätta sig på mig och trycka till mig, vilket han gärna gjorde förr. (Pappa gjorde aldrig sådant.) Han erkände utan omsvep att han sett upp till pappa - "en närmast mytisk figur" - och tidvis varit mycket avundsjuk på hans fria liv och hans spännande bekantskaper.
(Jo. Jag kan förstå det. även om man väljer sitt liv i hög utsträckning. Min farbror har gjort karriär och tjänat massor, har dyr fin villa och tre ohängda söner - det blev folk av dem först i trettioårsåldern - som jag tror han numera har hyfsad kontakt med. Men inte som pappa och jag.)
"Nog visste jag att han hade mycket böcker, men att det var så här mycket!", sa han, och jag fnissade. Jag har blivit hemmablind, vi har ju fraktat kubikmeter med trasiga böcker till soptippen. De återstående elva bokhyllorna, är det mycket det? Sedan lånade han en stol för att klättra upp och se vad de prydligt omknutna tidningsbuntarna ovanpå hyllorna egentligen innehöll. Jo: kompletta årgångar av Tidningen Vi och Lyrikvännen! "Nu ska jag hem och slänga saker." Ja, det är ungefär min reaktion också. I det avseendet är jag inte pappas dotter, jag slänger och avslutar.
På tisdag ska jag möta en antikvariatshandlare i lägenheten, och på långfredagen har O hyrt in hjälp att frakta återstående böcker till Myrorna och skräp till tippen. Fortfarande återstår mycket att göra, men efter påskhelgen torde vi ha kommit långt.
Snart är ditt hem borta, pappa. Snart hittar jag inte fler överraskningar från dig. Fast du har ju alltid varit bra på sådana, så jag ska väl inte vara för säker.
2016-03-16
Gardiner och böcker
 |
| Anakreon |
 |
| Hawai (ja, bara ett i. Feltryck eller gammalstavning?) |
 |
| Palliativa kattens svans. Hon är den som följde med hem till pappa en gång och hjälpte mig igenom en natt hos honom. |
Titta pappa,
Jag har sytt gardiner av dina tyger. Nej, oroa dig inte för att de ska blekas av solen, jag vet att de inte är ljusäkta. Jag har fodrat dem! Med ett gammalt lakan, jag är ju fallen efter dig och farmor.
Vi har flyttat ner i stora rummet nu, det som du tyckte var så vackert. Det är det också, ljuset är fint.
Det börjar bli vår nu. Det får du inte se. Förra året längtade du så efter våren, det skrev du i mejl och i dagboken. Hur blev den, din sista vår och sommar? Inte så väldigt bra väl. Jag önskar att jag hade vetat att du var sjuk pappa, jag önskar att jag kunnat göra det lättare för dig.
Imorgon ska jag möta din bror i din lägenhet, han har bett att få komma och välja något till minne av dig. Nu är golven rena, innan hade jag inte släppt in honom. På tisdag kommer en bokhandlare för att titta på dina böcker. Undrar just om han vill köpa något. Jag har inte stora förväntningar på pengar men det vore roligt om böckerna hamnade hos någon som uppskattade dem.
Jag mår mycket bättre nu pappa, jag är inte alls lika ledsen längre. Oroa dig inte för mig. Men jag tänker på dig, ofta, ofta. Och jag längtar efter dig. När jag gör det känns det för en stund lika illa som alltid.
Förresten ska jag bli chef nu. Jag vet vad du hade sagt, med självklart tonfall: att jag blir en utmärkt chef. Din tilltro till mig var oändlig. Du fick mig att känna mig fullkomlig. Alltid. In i det sista.
Jag undrar just hur du gjorde. Mamma älskar mig, O också, och barnen förstås. De får mig att känna mig väldigt älskad. Men ofta ofullkomlig och otillräcklig. Det gjorde aldrig du.
Ja, jag saknar dig. Men allra mest så som du var för länge sedan. När du var rolig, påhittig, kreativ. När vi pratade i timmar. När det bara var du och jag. När du alltid kunde trösta mig. När jag visste att du lyssnade och tog mig på allvar.
Det är länge sedan nu. Jag vet inte riktigt hur länge sedan. Och på sätt och vis har jag kvar dig precis sådan. Jag vet vad du skulle ha sagt och hur du skulle ha sett ut.
Du finns men ändå inte.
Men det rör ju på sig
Äntligen, äntligen händer det lite på jobbet. Efter en omständlig process med en del bisarra inslag har jag blivit erbjuden en gruppchefstjänst. Jag tillträder om ett par veckor. Herr Snäll ska gå i pension och jag får en ny chef. Måste hitta på en bra pseudonym åt honom. Han verkar bra, jag har hört mycket gott om honom.
Min grupp består av sju personer varav tre hade sökt samma tjänst som jag. Jag känner dem allihop utom en. Ibland är jag nervös, ibland lugn. Jag har bokat in enskilda möten med dem allihop.
Och idag fick jag vara med på ett möte med alla chefer där vi pratade om psykosocial arbetsmiljö. Äntligen får jag vara med i ett sammanhang, äntligen slipper jag vara ensam. Det var första gången på evigheter som jag gjorde något som kändes vettigt och roligt på jobbet.
Men imorgon ska jag till pappas lägenhet igen, och vid tanken på det började jag gråta i bilen hem. Å pappa, vad jag saknar dig. Vad jag längtar efter att bli färdig med din lägenhet och sälja den, och vad jag fasar för det. För där finns du ännu kvar. Vart ska jag sedan åka när jag behöver känna din närvaro?
Min grupp består av sju personer varav tre hade sökt samma tjänst som jag. Jag känner dem allihop utom en. Ibland är jag nervös, ibland lugn. Jag har bokat in enskilda möten med dem allihop.
Och idag fick jag vara med på ett möte med alla chefer där vi pratade om psykosocial arbetsmiljö. Äntligen får jag vara med i ett sammanhang, äntligen slipper jag vara ensam. Det var första gången på evigheter som jag gjorde något som kändes vettigt och roligt på jobbet.
Men imorgon ska jag till pappas lägenhet igen, och vid tanken på det började jag gråta i bilen hem. Å pappa, vad jag saknar dig. Vad jag längtar efter att bli färdig med din lägenhet och sälja den, och vad jag fasar för det. För där finns du ännu kvar. Vart ska jag sedan åka när jag behöver känna din närvaro?
Florida
Hur vaaar det i Florida, frågar folk. Och jag morrar lite på temat Disney inte så barnanpassat som de själva tror, ungar som bara vill hem till poolen och dataspelen, den höga dollarkursen, den erbarmliga maten, bricklunch med flottiga pommes frites för hundralappar, plastigheten.
Men det var ju tidvis magiskt också.
Men det var ju tidvis magiskt också.
 |
| Första morgonen, alla vaknar tidigt. Barnen får popcorn till frukost i bubbelbadkaret. När popcornen blir blöta och kladdiga flyttar vi till balkongen. |
 |
| Alldeles för mycket folk och långa köer, men en harmonisk stund ändå. |
 |
| En förmiddag på stranden med bad i höga vågor. Floridianerna tyckte att det var kallt, jag gissar att temperaturen var cirka 19 grader. |
 |
| Magic Kingdom. Magic lyftkran. |
2016-03-15
Vettigt
På söndagkvällen bekänner Q att han och kompisen skickat snuskiga och elaka sms till varandra. Jag kollar, och häpnar över ungjävlarnas ordförråd. Konstaterar att det visserligen var kompisen som började men att Q minsann inte var sen att hänga på.
På måndag eftermiddag susar jag hem och kastar i mig en macka före körrepet. O har vabbat med hostig Y som nu får utnyttja sin speltimme. När den är slut och O ber pojkarna stänga av blir Y fullkomligt tokig av ilska, hoppar och sparkar och dunsar och skriker och avslutar med att skrika rövhåla åt oss. När jag försöker resonera med honom är han otidig och retsam och totalt överjävlig, som bara han kan vara. (På riktigt, alltså. Y är sällsynt obstinat och retsam. I höstas provocerade han sin annars mycket överseende mormor tills hon skakat sa: Sådär arg på ett barn har jag inte blivit sedan din syster var liten. På dig blev jag det aldrig.)
Jag blir vettlöst arg och ledsen och skäller först och gråter sedan. Kommer till sist iväg till kören och sitter på t-banan och tänker ut drakoniska uppfostringsåtgärder och blodtörstiga hämnddito.
Efter en stund bestämmer jag mig för att messa lite med kompismamman.
Jag: Vilka förtjusande mess våra söta gossar skickade till varann igår! Plus att Y skrek rövhåla till mig idag när speltiden var slut. Det är verkligen ljuvligt att vara mamma. Undrar vad man får för en sexåring på Blocket?
Hon: Ja jag hörde det förtjusta fnittret när de satt och skrev. Sedan skämdes N så mycket att han ville att vi skulle radera allt. Rövhåla är ju precis det man känner sig som hela tiden.
Jag: Aha, det var så Y menade? Jodå, Q var rätt skamsen han också. Så länge de skäms är det väl bra. Mer skam och skuld!
Hon: Skam och skuld är rätta medicinen!
Skönt att i alla fall vara omgiven av folk som förstår.
På måndag eftermiddag susar jag hem och kastar i mig en macka före körrepet. O har vabbat med hostig Y som nu får utnyttja sin speltimme. När den är slut och O ber pojkarna stänga av blir Y fullkomligt tokig av ilska, hoppar och sparkar och dunsar och skriker och avslutar med att skrika rövhåla åt oss. När jag försöker resonera med honom är han otidig och retsam och totalt överjävlig, som bara han kan vara. (På riktigt, alltså. Y är sällsynt obstinat och retsam. I höstas provocerade han sin annars mycket överseende mormor tills hon skakat sa: Sådär arg på ett barn har jag inte blivit sedan din syster var liten. På dig blev jag det aldrig.)
Jag blir vettlöst arg och ledsen och skäller först och gråter sedan. Kommer till sist iväg till kören och sitter på t-banan och tänker ut drakoniska uppfostringsåtgärder och blodtörstiga hämnddito.
Efter en stund bestämmer jag mig för att messa lite med kompismamman.
Jag: Vilka förtjusande mess våra söta gossar skickade till varann igår! Plus att Y skrek rövhåla till mig idag när speltiden var slut. Det är verkligen ljuvligt att vara mamma. Undrar vad man får för en sexåring på Blocket?
Hon: Ja jag hörde det förtjusta fnittret när de satt och skrev. Sedan skämdes N så mycket att han ville att vi skulle radera allt. Rövhåla är ju precis det man känner sig som hela tiden.
Jag: Aha, det var så Y menade? Jodå, Q var rätt skamsen han också. Så länge de skäms är det väl bra. Mer skam och skuld!
Hon: Skam och skuld är rätta medicinen!
Skönt att i alla fall vara omgiven av folk som förstår.
2016-03-11
Midsommarafton 2014
Jag ler åt hur han ligger uthälld i soffan, med fötterna ogenerat utsträckta. Typiskt pappa. Han bredde ut sig, tog plats, och stökade till, och var förvånansvärt omedveten om det. Det är Fantomen han läser, tror jag, och förstås har han en av sina älskade Hawaiiskjortor på sig. Både den blå och den röda fick jag slänga,de var alldeles för fläckiga och trasiga för att spara. Men hans favorit, den grå med surfingbrädorna, följde honom i graven.
Det är konstigt med sorg och saknad, förresten. Det värsta är absolut över. Men när det kommer över mig är det för en kort stund lika illa som någonsin och jag gråter häftigt. Oftast händer det när jag är trött och ledsen över något annat. Sista kvällen i Orlando, när Y bråkat så förskräckligt, då låg jag i det mörka sovrummet med en snartsovande unge på varje arm och grät tyst efter pappa.
Eller så är det associationer, men sällan de som går att förutse. Åsynen av fotot ovan gjorde mig glad snarare än ledsen. Men att se en färdtjänstbuss idag på väg hem från jobbet, kom som ett slag i magen. Jag mindes en färd (vart? Mellan Sabbatsberg och St Göran?) då jag satt i framsätet och pappa därbak, i rullstol. Han somnade snabbt och sov under hela färden. Och ännu en, då vi skulle ända till Huddinge till leverspecialisten, då det privata vårdhemmet missade att boka sjuktransporten åt pappa så att han kom flera timmar för sent.
Och ibland dyker minnen och bilder bara upp, utan synbar anledning. Flera gånger under Orlandoresan kom pappas döda ansikte för mig. Så blekt, så stilla. Genast såg jag att något var annorlunda. Munnen öppen, förr sköt man in en psalmbok under hakan för att hålla munnen stängd, det borde man göra nu också. Håret mjukt liksom skägget, pannan varm men händerna kalla. Ögonfransarna så väldigt mörka. Jag minns att jag tänkte på hans varma ögon, aldrig mer möter jag blicken i dem.
Jag måste skriva en text om honom till konstnären som ska göra hans gravsten. Och så måste jag ordna gravplats.
2016-03-10
Klassisk morgon
Jag tog som sagt god tid på mig imorse. Denna vecka är sista veckan på halvtid, nästa vecka jobbar jag 75% och sedan ska jag börja jobba heltid. Det kommer att gå bra men jag litar på min läkare som säger att upptrappningen ska ske gradvis. Jag märker ju själv att jag å ena sidan blir bättre och piggare och gladare men att jag å andra sidan är förbaskat dålig på att hushålla med mina krafter. Rätt vad det är så är jag helt slut och undrar förvånat varför.
Hur som helst var klockan strax efter nio när jag satte mig i bilen. Då är det sport i P1 vilket jag annars brukar uthärda men idag växlade jag över till P2 och upptäckte ett underbart program, Klassisk morgon. Först en pianosonat av Mozart, därefter Plácido Domingo och sedan en för mig okänd tonsättare Karl Jenkins.
Tankarna flödade. Varför ägnar jag inte fler timmar av de som beskärts mig åt de sköna konsterna, det som varar, det som är vackert? Varför läser jag inte mer, sjunger mer, borde jag försöka lära mig att spela piano? När barnen är större och jag får mer tid ska jag söka till en annan kör, en svårare, mer avancerad, kyrkokör kanske?
Så gjorde associationerna en utvikning, vi måste planera födelsedagskalas för Q, han fyllde tio år under resan. Minnet av hans kalas förra året gjorde att det plötsligt inte bara var tankar som flödade utan även tårar.
Det var på Q:s nioårskalas som O började känna sig sjuk. Sedan följde ett par andlösa veckor då jag var så rädd att jag inte orkade tänka på vad jag var rädd för. Därefter lugnande besked, mindre rädsla men ändå en slitsam tid då O gjorde sitt bästa för att vila, träna. sänka blodtrycket.
Sommaren var fin, det var den. Men nästan genast efter att vi kommit hem uppdagades pappas sjukdom. Så följde hösten, den sista hösten med pappa. Sjukdom, vård, oro, ansvar. Hans död, begravning, sorgen efter honom. Och nu, ovanpå allt, brorsdotterns död som visserligen inte är min sorg, men som förstås påverkar oss alla starkt.
Vilket jävla år det har varit.
Hur som helst var klockan strax efter nio när jag satte mig i bilen. Då är det sport i P1 vilket jag annars brukar uthärda men idag växlade jag över till P2 och upptäckte ett underbart program, Klassisk morgon. Först en pianosonat av Mozart, därefter Plácido Domingo och sedan en för mig okänd tonsättare Karl Jenkins.
Tankarna flödade. Varför ägnar jag inte fler timmar av de som beskärts mig åt de sköna konsterna, det som varar, det som är vackert? Varför läser jag inte mer, sjunger mer, borde jag försöka lära mig att spela piano? När barnen är större och jag får mer tid ska jag söka till en annan kör, en svårare, mer avancerad, kyrkokör kanske?
Så gjorde associationerna en utvikning, vi måste planera födelsedagskalas för Q, han fyllde tio år under resan. Minnet av hans kalas förra året gjorde att det plötsligt inte bara var tankar som flödade utan även tårar.
Det var på Q:s nioårskalas som O började känna sig sjuk. Sedan följde ett par andlösa veckor då jag var så rädd att jag inte orkade tänka på vad jag var rädd för. Därefter lugnande besked, mindre rädsla men ändå en slitsam tid då O gjorde sitt bästa för att vila, träna. sänka blodtrycket.
Sommaren var fin, det var den. Men nästan genast efter att vi kommit hem uppdagades pappas sjukdom. Så följde hösten, den sista hösten med pappa. Sjukdom, vård, oro, ansvar. Hans död, begravning, sorgen efter honom. Och nu, ovanpå allt, brorsdotterns död som visserligen inte är min sorg, men som förstås påverkar oss alla starkt.
Vilket jävla år det har varit.
När huset är tyst
..och alla andra gått till jobb och skola, kommer surfröken M fram och gosar med kamera och blombukett. Själv dricker jag te och läser tidningen, ännu tio minuter till.
Nästa vecka ska jag gå upp i tid på jobbet, men inte ännu.
2016-03-09
Alldeles oskyldig
Igår kväll efter middagen, ungarna är plötsligt puts väck.
Jag (misstänksamt): Q! Y! Var är ni? Har ni smitit tillbaks till skärmarna? Inget mer skärmande idag! Var är ni??
Jag hoppar högt när en glad liten röst hörs alldeles intill, från den nersläckta toaletten:
- Nä, jag är här! Jag sitter på toa och har precis tagit en selfie!
Jag (misstänksamt): Q! Y! Var är ni? Har ni smitit tillbaks till skärmarna? Inget mer skärmande idag! Var är ni??
Jag hoppar högt när en glad liten röst hörs alldeles intill, från den nersläckta toaletten:
- Nä, jag är här! Jag sitter på toa och har precis tagit en selfie!
2016-03-08
Bättre, som väntat
Trots att jag bara hämtat in en bråkdel av sömnunderskottet från flygresa och tidsomställning, trots att den kära Nespressomaskinen gått hädan under vår bortavaro, trots att vårt hem är ett obeskrivligt kaos är livet lättare att leva idag.
Inatt sov O och jag i gästrummet. Y:s framtida rum (fordom vårt sovrum) liksom vårt (fordom lekrummet) är obeboeliga. De luktar målarfärg (nyansen pumpa hos Y, råsiden för oss) och alla möbler står på högkant. Men färgerna är vackra. Y:s rum ser ut att bada i sol även när det är mulet. Våra sobert gråa väggar kommer att göra sig bra till pappas Josef Frank-gardiner (jo, jag hittade dem!) och alla tavlor.
Jag somnade gott och tidigt men väcktes sedan i tur och ordning av alla män i mitt liv. Först av O som snarkade och inte visste var han lagt bettskenan. Sedan av Y som kom tassande och hade drömt mardrömmar - fast inte av Zombie Plant, skyndade han sig att försäkra.
Jaha, när Y somnat om var det trångt i den smala gästsängen så jag gick för att se om jag kunde tränga mig ner i Q:s bredare säng. Men den var tom, själv satt han vid datorn. Klockan var då halv två och vi var bägge klarvakna. Efter att ha försökt somna om bestämde jag att vi skulle läsa en stund. Q somnade efter att ha tragglat sig igenom ett par kapitel av Harry Potter. Själv var jag vaken till närmare fem, och var som väntat halvdöd när klockan ringde sju.
Synnerligen trötta barn fick purras och utfodras men de var förvånansvärt pigga och glada efter frukost. De skrudade sig i sina nya Disneytröjor (NEJ, man får inte ta med sig sina Harry Potter-trollstavar till skolan!) och gick förväntansfullt till skolan. Där mottogs de med jubel av personal och kompisar. Skolan må vara tidvis usel vilket jag regelbundet gnölar om men den ger dem en trygghet och ett sammanhang.
Solen sken och jag tog en extra promenad på väg till bilen.
På jobbet steg mitt humör ytterligare. Ett vänligt mejl från en kollega som önskade mig välkommen tillbaka, en inbjudan till lunch senare i veckan, och inte minst min favoritkollegas historia om den Värsta Familjesemestern Någonsin på Legoland, då barnen skrek och krånglade och bråkade om allt. Hennes barn har också trollstavar och älskar dem. Vi bestämde att vi måste få till en trollstavsträff snart.
Nu är det eftermiddag och jag ska ge mig i kast med att ställa i ordning vårt råsidenfärgade sovrum.
Inatt sov O och jag i gästrummet. Y:s framtida rum (fordom vårt sovrum) liksom vårt (fordom lekrummet) är obeboeliga. De luktar målarfärg (nyansen pumpa hos Y, råsiden för oss) och alla möbler står på högkant. Men färgerna är vackra. Y:s rum ser ut att bada i sol även när det är mulet. Våra sobert gråa väggar kommer att göra sig bra till pappas Josef Frank-gardiner (jo, jag hittade dem!) och alla tavlor.
Jag somnade gott och tidigt men väcktes sedan i tur och ordning av alla män i mitt liv. Först av O som snarkade och inte visste var han lagt bettskenan. Sedan av Y som kom tassande och hade drömt mardrömmar - fast inte av Zombie Plant, skyndade han sig att försäkra.
Jaha, när Y somnat om var det trångt i den smala gästsängen så jag gick för att se om jag kunde tränga mig ner i Q:s bredare säng. Men den var tom, själv satt han vid datorn. Klockan var då halv två och vi var bägge klarvakna. Efter att ha försökt somna om bestämde jag att vi skulle läsa en stund. Q somnade efter att ha tragglat sig igenom ett par kapitel av Harry Potter. Själv var jag vaken till närmare fem, och var som väntat halvdöd när klockan ringde sju.
Synnerligen trötta barn fick purras och utfodras men de var förvånansvärt pigga och glada efter frukost. De skrudade sig i sina nya Disneytröjor (NEJ, man får inte ta med sig sina Harry Potter-trollstavar till skolan!) och gick förväntansfullt till skolan. Där mottogs de med jubel av personal och kompisar. Skolan må vara tidvis usel vilket jag regelbundet gnölar om men den ger dem en trygghet och ett sammanhang.
Solen sken och jag tog en extra promenad på väg till bilen.
På jobbet steg mitt humör ytterligare. Ett vänligt mejl från en kollega som önskade mig välkommen tillbaka, en inbjudan till lunch senare i veckan, och inte minst min favoritkollegas historia om den Värsta Familjesemestern Någonsin på Legoland, då barnen skrek och krånglade och bråkade om allt. Hennes barn har också trollstavar och älskar dem. Vi bestämde att vi måste få till en trollstavsträff snart.
Nu är det eftermiddag och jag ska ge mig i kast med att ställa i ordning vårt råsidenfärgade sovrum.
2016-03-07
Osminkat och utan sömn
Gud, jag ska aldrig mer resa någonstans. Eller jo kanske, ensam med O. Utan barn. Kanske.
Och så ska jag sälja ungarna också, tror jag. Särskilt Y. Trodde det fanns en gräns för hur otacksam och bortskämd och tjatig (GODIS!! DATASPEL! SOM JAG FÅR MARDRÖMMAR AV MEN VILL SPELA I ALLA FALL ISTÄLLET FÖR ATT GÖRA ROLIGA SAKER PÅ DISNEYWORLD!!) man kan vara, men det gör det faktiskt inte.
Men nu sover de och snart jag. Kanske bestämmer jag mig för att behålla dem imorgon. Kanske.
Och så ska jag sälja ungarna också, tror jag. Särskilt Y. Trodde det fanns en gräns för hur otacksam och bortskämd och tjatig (GODIS!! DATASPEL! SOM JAG FÅR MARDRÖMMAR AV MEN VILL SPELA I ALLA FALL ISTÄLLET FÖR ATT GÖRA ROLIGA SAKER PÅ DISNEYWORLD!!) man kan vara, men det gör det faktiskt inte.
Men nu sover de och snart jag. Kanske bestämmer jag mig för att behålla dem imorgon. Kanske.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)